
Verkligen allt nu...
Det kom upp en ”minne” bild på Facebook imorse.
Underbara, fina och helt fantastiska barn, men påminnelsen om sjukdomen och dessa helvetesbehandlingar var väl inte det första man ville mötas av sådär på morgonkvisten.
Men så tänker jag vidare och känner samtidigt en otrolig glädje över att denne kämpe tog sig igenom helvetesbehandlingarna och över att han mår förhållandevis bra idag, att han fixar skolan kanon och orkar vara som vilken annan 11-åring som helst. Det är ju en betydligt trevligare tanke.
Så gör den där jäkla oron sig påmind. Kommer vi någonsin bli av med ”Klumpen från helvetet”
Skjuter bort allt vad tankar och spekulationer heter och går istället och brygger morgonkaffet…

Alltså hur fort går det inte när man har ”alla barnen” veckan???!!!
Igår drog de till pappan igen och sex juveler blev tre juveler här i hemmet.
Har typ as, skit, massor att plugga!
Tenta på tenta, varvat med inlämningsuppgifter, diktatskrivning och ordprov.
Så att igår vakna med feber kändes väl sisådär.
Men men, bara att bita ihop och göra det bästa av allt.
Och det är verkligen ALLT nu.

Filippa träffade ju läkaren förra veckan.
Hon undersöktes, men vi fick inget direkt svar på vad det kunde vara som spökar.
Togs ett stick i fingret för att kolla matallergi och lite ”basic”.
Läkaren ringde igår. Mer prover måste tas.
Sköldkörtel, tarmprov, njurar, salter och en massa rabblade hon upp.
Jag blev så fokuserad på vad hon sa skulle tas och vart och när vi skulle göra det, så jag glömde helt bort att fråga vad det där sticket i fingret egentligen visade, eftersom det skulle bli en sån utredning.
Men det är väl bra att det görs ordentligt, behöver ju inte vara något illa bara för det…tänker jag.
Fast hänger upp mig på en sak, som jag faktiskt tycker är helt fel av en läkare att uttala sig om, sådär utan alla fakta och ”kött på benen”.
Hon sa ”det är i alla fall inga tecken på någon tumör i magen, för då skulle hon reagera mer när jag klämmer på henne”
Nu finns det ju fler ställen än just precis i magen som man kan ha tumör/cancer oavsett om man har just magsmärtor eller inte.
Melwin besökte läkare ett femtal gånger. Klämdes och kändes på, lämnade prover och neuro koller, men inte förrän magnetröntgen gjordes upptäckte man den gigantiska tumören.
Att Melwin visade så lite symtom är och förblir förbryllande för läkarna. De säger fortfarande att han var för pigg för sitt eget bästa (med så ringa symtom, tog det ju ett tag innan han fick göra röntgen, och på den tiden hann tumören växa en hel del, tyvärr)
Nu påstår jag inte, och heller inte tror jag att Filippa har cancer, men jag gillar inte att läkaren uttalade sig så.
Givetvis kände hon till vår bakgrund och ville säkerligen bara väl och vara lugnande. Hur jag än intalar mig själv att så är inte fallet, så ploppar alltid tankar om tumörer och cancer upp så fort något av barnen har någon åkomma.
Och hon kunde omöjligt vara 100% säker på att utesluta alla former av cancer, enbart genom att klämma lite på Filippas mage.
Hur som helst ska nu ett helt register av prover lämnas under morgondagen. Får som vanligt åka till Västerås sjukan, då lilla Fagersta uppenbarligen bara har en person som kunde ta dessa prover, och hon var på semester i tre veckor.
Upphör aldrig att förvånas över dagens sjukvård. Men vänta bara tills jag kommer in där och styr upp allt 😉

Lasse har börjat jobba skift (kanske jag redan har berättat, minns inte allt jag säger och skriver 😉) så det är lite si och så och hit och dit med hur de små rackarna bor.
Har varit hos mig länge, länge, men är nu ett par dagar hos pappa innan skiftet drar igång igen, eller hur det heter…
Inte helt olämpligt att ”bara” ha en tonåring hemma ett par dagar när man har feber och är överöst med plugg och åter plugg.
Men jag måste ta såna här break ibland, när blodomlopp, celler och matspjälkning blandas ihop alltför mycket är det bäst att pausa ett tag.

För er som undrar hur det går på kärleksfronten kan jag meddela att det går inte alls 😉
Närå, nu ska jag inte vara sån, men som ni säkerligen förstår så har det liksom inte funnits ett endaste litet utrymme till att dejta.
Inte för att jag direkt misströstar över det, har ju fortfarande inte kommit fram till om jag är redo eller inte.
Och heller inte riktigt stött på någon som jag är sådär genuint intresserad av heller för den delen.
Eller ja, klart det finns en och annan som verkat till synes jäkligt ”lämplig”, men oftast enbart till en början, sen tenderar det att övergå till jäkligt ”olämplig” istället.
Vad är de med alla karlar egentligen, finns det inget skräddarsytt ”exemplar” bara för mig??? 😉
Du är för kräsen säger de…
Det är jag inte alls. Jag bara råka veta, genom tidigare erfarenheter här i livet, just precis vad jag söker och ”vill ha”…och hur svårt kan det va 😉
can't live with them can´t live without them

Nej, nu måste jag fokusera igen…lära, lära, lära 😊
Kram på Er!
Nä.. det undrar jag inte, hur det går på kärleksfronten :-). Det finns några mer singlar än du i världen, det vet du va? Sällan man hör nån som verkar så desperat efter en partner. Lugna dig så stöter du på någon när du minst anar det!
Så himla lustigt. Jag tänkte på er idag men har liksom tappat bort bloggen men så dök den upp igen. Ska läsa ikapp 😊 men blev så nyfiken på vad du pluggar