bloglovin

Min lilla Robin...

2010-04-07 | 21:00:04

Tycker det är en konstig känsla när ens barn sover borta.

Robin sover i natt över hos en kompis. Det är inte första gången han sover borta, men ändå så känns det lite olustigt.

Eller inte riktigt så heller…
Jag är ju jätteglad över att Robin har en så god vän som han har. Som han trivs så bra ihop med och de har verkligen jätteskoj tillsammans.

Calle har sovit över här hemma hos oss tidigare, men idag var första gången för Robin att stanna över där.



Det var först lite osäkert om det skulle funka, då Robin åkte på lite feber i måndags natt och mest var hemma och vilade sig igår.

Men idag var febern som bortblåst och Robin och Calle kunde leka som bestämt.



Pratade nyss med Robin i telefon och han var nöjd och glad. Jag frågade inte direkt om han ville åka hem, är ju lite rädd att han ska känna min osäkerhet.

Men jag frågade om allt gick bra och han svarade sådär lite pojkaktigt ( som jag antar de flesta i hans ålder gör ) suckandes att ”jag älskar dig också mamma, puss, puss och go´natt men nu ska jag fortsätta att se på film och mumsa chips med Calle, för det får vi har Calles pappa sagt”

Jag drog slutsatsen att han hade det kanon…:-)

 

Det hela handlar nog egentligen om att jag, precis som de allra flesta föräldrar, helt enkelt inte vill att han ska bli stor. Eller det vill jag väl på sätt och vis, men inte så himla fort…jag hinner ju inte med!

Det var ju inte alls länge sen han låg här, min lille snutt, i mina armar, tittandes upp på mig med sina blåa stora ögon.

Så liten, så söt, så perfekt!

Allt det är han ju absolut fortfarande, men i en något annorlunda tappning…och det är väl precis så det ska va, antar jag.



Det är väl bara för den gamla morsan att inse, leva sig igenom det och ”Get used to it”

 






Min stora Robin, för mig kommer du alltid att vara en smula liten...


Ett litet barn så underbart,
ett välskapt knyte i min famn.
Så fin och så ljuvlig,
i kärlek vi valde ditt namn.
Som en gåva du kom till oss,
som ett mirakel finns du i våra liv.
Vi har följt dig
och sett hur du tagit dina första små kliv.







Kommentarer
Postat av: MrsG

Hej! Jag vill väldigt gärna skriva ett par rader för att lämna lite spår efter mig i din blogg. Jag har blivit djupt berörd av er historia och jag hoppas att det är okej att jag fortsätter följa er resa. Tack snälla för att du väljer och orkar dela med dig av vad ni upplever. Ända sedan jag började läsa om lille Victor (Den starkaste stjärnan) i mars -10 har mitt perspektiv på livet förändrats drastiskt. Jag och min man har två barn, Ellen 12 och Leo 1, båda fullt friska (så vitt vi vet naturligtvis) och genom att jag kunnat få en inblick i hur snabbt och ödesdigert livet kan förändras och aldrig bli sig likt igen har jag kommit att uppskatta vardagens alla små händelser som gåvor att vårda. Det är alla ni föräldrars, som orkar berätta om era liv, förtjänst och jag är evigt tacksam för denna lärdom. Kram Åsa

2010-04-08 @ 13:34:00
URL: http://mrsg-aquestionoflust.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0