Idag ska vi fira denna kille...

2017-12-18 | 07:33:11

 

 

 

Hej vad det går, hockeykillen ska redan fylla år…

Fattar inte riktigt vad som hände.

Sista jag minns var att jag pulsade i snö, kallt som f-n, säkerligen -15 grader.

Jag hade en liten parvel på pulka med mig, Robin 17 månader gammal.

Vandrade och vandrade gjorde jag, ville ju att den lille parveln skulle komma ut. Parveln jag trodde var en Wilma.

Drog en glad Robin i pulkan, strålande sol, men skitkallt.

En gigantisk mage och inte en endaste liten känning.

”Förbannat…du kan ju inte slå till och komma på självaste julafton unge” var ungefär vad jag tänkte.

Jag pulsade vidare…

Gav upp, kände inte ett endaste litet ”aj”, vandrade hem med ”storebror” nöjd i pulkan. Åt lite paj, och kände jag kanske någon liten, liten värk…??? 

Mormor kallades in.

Det var sagt att andra barnet kunde komma snabbt, väldigt snabbt.

Mormodern insisterade på att fara in till Västerås, ni kan ju gå på bio om det avtar…

Sagt och gjort, det var ju ändå vinter, massa snö och jäkligt kallt.

Lyssnade på P3 nyheterna klockan 20.00, men vi var visst framme vid förlossningen.

Blev förpassade till ett rum. Jag skulle visst kännas på.

Oj då, öppen mycket, väldigt mycket…konstigt, kändes som om jag skulle kunna gå ut och dra lite mer pulka.

Byt om du, sa sköterskan. Kändes lite onödigt, vi skulle ju på bio tills värkarna satte igång.

Sitter på toa, har fått på stora rocken och de långa, hemska strumporna. Ut och lägga sig igen, men herrejävlar…ungen vill ut och det NU!!!

Hinner till en förlossningssal, hinner lägga mig ner, hinner inse att nu kommer en av världens underbaraste killar till världen.

 

Han var ett energiknippe, han var snabb, redan från första stund.

Ut kom världens mest godhjärtade, empatiska, energiska och alltid så generösa lille kille.

Som älskar hockey, som gör allt för att ALLA ska må bra, som har de varmaste av kramar och de mest förstående ögon.

Han som aldrig dömer, han som ibland glömmer bort sig själv för att hjälpa andra. Han som mår bäst, när alla andra mår bra.

Det var han som kom denna da`

Min hockeykille, min själsfrände, min Albin, min son!

 

 Fjorton år sedan, men jag minns det som igår.

För hur kan man glömma någon av sina barns förlossningar, det viktigaste mötet i livet, det som alltid kommer att betyda allt!

Nej inte glömmer man väl någonsin den bästa stunden i livet!!!

 

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN

***CARL ALBIN LEONARD***

 

JAG ÄLSKAR DIG MER ÄN ORD KAN FÖRKLARA !!!

 

 

 
 
 
BÄSTA ALBIN 14 ÅR
 
 
 

Det drar ihop sig...

2017-12-17 | 00:14:23

 
 
 
Vår lilla Märta som tindrar ikapp med ljusen <3
 
 

 

En fjuttig vecka kvar innan den stora dagen. Men julen består ju inte enbart av Julafton, tack och lov.

Vi hinner fira i dagarna tre, eller fyra eller kanske en hel vecka till och med 😉

Hur som helst så finns det att göra såhär tätt inpå, som det faktiskt kan kallas nu, och lite extra mycket då man har en hockeykille som slår till och fyller 14 år på måndag!!!

Så just nu är fokus riktat mot måndagens firande, julen får vänta 😉

 

Jag har härmed avklarat utbildningens första termin! Helt galet, hur snabbt har det inte gått liksom, tyckte nyss jag klev in där i klassrummet, och hade inte den blekaste aning om vad jag gav mig in på.

Ville ju bara bli en medicinsk sekreterare ju, hur svårt kan det va…

Uppenbarligen va det i alla fall inte alltför lätt. Det har krävts minimalt med sömn, tårar och avslitet hår.

Men det har gett en hel massa!

Intressant lärande; medicin och latin, dokument och diktat, och framförallt att skriva snabbt och rätt.

En övertygelse om att det absolut är detta jag vill jobba med (och det är ju en tacksam känsla när vi nu ska jobba tills vi är 69 år, hinner säkerligen bli mer än så)

Börjar så smått inse att jag många gånger är starkare än jag tror, kan mer än vad jag vill inse och har oanade krafter att ta fram när de som väl behövs.

Ingen big deal för de flesta, men jag känner mig jäkligt nöjd (och lite stolt) över mig själv som klarat mig igenom denna första termin utan omprov, omtentor och med flaggan i topp 😉

Även om jag vet att det lika väl kan ha skitigt sig på sista tentan som vi skrev så sent som i torsdags. Hoppas på att få resultatet innan jul, men det är nog lite väl optimistiskt. Får nog snällt vänta tills mellandagarna, eller kanske efter nyår till och med…

Den tentan kan ha gått hur f-n som helst känns det som (visserligen samma känsla som jag haft efter varje tenta), jag var stressad, ofokuserad och allmänt snurrig.

Hade haft riktiga skitdagar innan. Ni vet, sådär så att tårarna rinner för minsta lilla, man kan inte sova och när man väl somnar drömmer man bara en massa skit, vilket medför att man är tröttare än tröttast och därmed gråter om möjligt ännu mer.

 

 

 

 

Mitt lilla pluggbord, kvällen innan tentan 

 

 

Så nej, jag kände mig inte alls säker när jag klev in i tenta salen, tvärtom. Skrev visserligen på allt, men det kändes stundtals max förvirrande.

Men man kan ju inte vara på topp jämt, och som mina nära säger, jag måste sänka ribban en aning och inte ha så stora krav på mig själv.

Sant, men det är lite knepigt det där…Störst, bäst och vackrast ni vet 😉

Närå, jag inser mina begränsningar och har lovat mig själv att inte bryta ihop om jag nu måste skriva om just denna tenta i januari. Men hoppas givetvis på att slippa det…får se, får se 😊

 

Vi ska träffas en sväng på skolan på måndag. Lite fika och julklappsbyte, men sen…är det LOV!!!

Och ja, jag ska verkligen försöka att vila upp mig, lite i alla fall 😉

 

 

 

 

Slutkörd Anna på torsdagskvällen. Kraschade i soffan, kramade tomtekudden och kollade på Ernst ;-)

 

 

Vi har hunnit med att fira Lucia också.

Först ut var minisarna som lussade på förskolan.

 

 
 
 

 

Tomte Milton och Pepparkaks Filippa 

 

 

 

 

Små sötfisar <3

 

Även skolan hade Luciatåg. Det är mellanstadiet som håller i uppvisningen, och det är valfritt för eleverna att vara med eller inte. Min Melwin valde att i år snällt se på istället 😉

Jag och minisarna åkte dit och tittade på tåget ändå, som sig bör en Lucia morgon.

Vackert var det och fint sjöng de.

 

 

Helgen har hittills gått i lugnets tecken.

Jag är trött, fortfarande jättetrött. Är väl all tentastress och julpress som släppt en aning nu.

Jag känner faktiskt ett litet lugn. Det som hinns det hinns, och det som inte hinns, nej det hinns inte, och vi lär nog överleva ändå 😉

 

Jag VILL njuta den här julen. Njuta av tiden, mysa, tillsammans med mina barn, min familj. Hur svårt kan det va att få till lite lugn och julefrid 😉

Skämt å sido, jag måste tänka så just nu, har inget annat val, det är jag åtminstone klok nog att inse själv.

Befinner mig på gränsen just nu och om jag inte ska gråta mig igenom julveckan och krascha lagom till uppesittarkvällen så är det bara att glömma allt vad måsten heter just nu och andas.

Bara att acceptera, man är inte mer än en vanlig dödlig 😉

 

Hockeykillen drog till Örebro på match. Jag och minisarna passade då på att skrota omkring i mysisar och försöka oss på lite bullbak.

Jag är verkligen allt annat än en bak expert, gillar helt ärligt inte riktigt att baka. Laga mat är okej, men baka är inget vidare skoj faktiskt.

Men är det jul, och traditioner som ska hållas så är det bara att ta tag i bullarna 😉

Måste ju ge mina barn en ”rätt” syn på det här med julen, traditioner och framför allt alla ”viktiga” förberedelser som måste göras 😊

 

 

 
 
 
 
Filippa tyckte det var riktigt skoj att "dega bullar". Milton hejade mest på och åt knäck, men det ska ju göras det också ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ser väl ut lite sisådär, men de smakar gott iallafall :-)
 
 
 
 
Nu ska jag vila upp mig och krypa ner bredvid en liten varm och go tös, Kram på Er!
 

 


Stopp...

2017-12-10 | 23:57:00

Men hur fort går inte en helg egentligen???!!!

Och inte känner jag mig särskilt utvilad direkt 😉

Energipåfyllnad absolut, men sexbarnsmamman är aningen slut såhär på söndagskvällen.

 

Men helgens planer har blivit av och schemat höll 😊

Lördagen bestod av tema bakning.

Pepparkaksbak var givetvis höjdpunkten och det gick åt en hel del deg för att räcka till barnens alster…och till magen 😉

 

 

 

 

Om någon har funderingar kring pizzakanterna på bordet, så Ja, vi äter pizza samtidigt som vi bakar. 

Det är ju sedan länge känt att man presterar bättre med mätt mage ;-)

 

 

Själv hade jag planer på saffransbullar, men insåg mina begränsningar.

Som en allt annat än rutinerad bagare, så är bullbak lite av en utmaning.

Tillsammans med energifyllda pepparkaksbakande juveler är jäsande degar och finformade julbullar för mig en ren omöjlighet…utan att tillsammans med rinnande tårar (och svett) slita mitt hår.

Så, jag tror det blir bäst att ta detta bullbak under aningen lugnare former 😉

 

Men jag slog i alla fall till och gjorde en saffranskladdkaka.

En vanlig geggig kladdkaka i botten med ett lager choklad och saffran på toppen.

Betyget på den blev från de flesta i barnaskaran att den smakade för mycket saffran, medan några tyckte det var gott med saffrans smaken, fast kanske aningen mindre.

Min plan var att testa detta bakverk i god tid innan julafton, för att hitta en perfekt liten kaka att mumsa på vid julaftons kvällen.

I samråd med barnaskaran har jag kommit fram till att det kommer under julafton att serveras tre typer av kladdkakor. En med traditionell geggig kladdkakebotten och sedan vitchoklad ”smet” på toppen (utan saffran), en till likadan skapelse fast innehållande saffran och till sist en kladdkaka utan ägg till min lilling som är äggallergiker men även han älskar kladdkaka.

Vi är på god väg med julmenyn 😉

 

Slog även till och kokade knäck, och jäklar, i år överträffade jag mig själv.

Perfekt smak, perfekt konsistens…tyvärr kommer den mest troligt att vara slut innan själva julafton, så det kommer att krävas ett kok till. Hoppas på samma briljanta resultat då 😊

 

Familjen har även förärats med två helt fantastiska pepparkakshus!

Robin och Melwin hjälptes åt med sockersmältning och ihop sättande av varsitt hus, som de sedan dekorerade till toppskick (om ni frågar den stolta modern)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att få en barnaskara på sex, innehållande tre ålderskategorier (4+5 och 9+11 och 14+15), att hålla sig hemma samtidigt är inte det lättaste. Aktiviteter och kompisar avlöser varandra och det är inget direkt synkat schema där heller.

Men söndag förmiddag var det ett krav från mamman att alla skulle samlas under åtminstone en kvart för att tillsammans göra en mycket viktig del av julförberedelserna. Pyntning av granen!

Traditioner måste skapas, och hållas. Att vi alla klär granen tillsammans är och förblir ett måste, oavsett hur familjekonstellationen må se ut, Så det så!

Och tillsammans smyckade de ”Carl-Axel” så fin, så fin 😊

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 
 

Och Märta funderar såklart på hur hon bäst kan plocka ner fler kulor ;-)

 

 

Söndags slapp, ett förlegat begrepp i denna familj. Nej precis, det existerar inte!

Efter julgrans fix var det en snabb lunch som gällde och sedan iväg till stallet.

Fagersta Ryttarklubbs Luciauppvisning. Supermysigt, superfint, och framförallt…hästar (en underbar plats för den ”gamla” ryttarinnan att befinna sig på)

Precis som tidigare år var det väldigt väl arrangerat. Filippa och Milton red litegrann.

Albin frös (som den hockeykille han nu är, men med dagens mode som är av vikt att följa till punkt och pricka, är det lätt att frysa) och var livrädd att varje häst som Milton hälsade på skulle äta upp honom.

Melwin kom på att han mycket väl skulle kunna tänka sig en egen häst och att börja rida, för tornerspel verkade som en vettig sysselsättning.

Filippa är nu fast besluten om att mamma måste lösa situationen så hon kan få börja på ridskola, och varför inte också få en egen liten ponny.

Och lille Milton, ja han ville pussas med varenda liten häst han mötte, så vem vet, han kanske är vår nya Rolf-Göran 😉 (Bengtsson, för er som inte är så insatta)

 

 

 
 
  Milton red en liten tur på Smulan...

 

 
 
 
...och Filippa på Pegasus
 
 
 
 

Från stall till teatern, där Vincent hade en uppvisning.

Han och hans teatergrupp spelade upp en egen tappning av ”Titanic” minsann.

De gjorde det med bravur, dessa inte alltför gamla barn 😊

Så himla duktiga dessa, som övat hela hösten och fått till allt så fint!

 

 

 

 

Finaste Vincent som "Rose" 

 

 

 

 

Hem och fixa middagen, fort, fort, fort till söndagströtta barn.

Kvällsprocedur och puss- och kramkalas med de som far till pappan imorgon.

Alltid lite dystert, och visst är vi fler som vill stoppa tiden, eller typ förlänga den….eller ja, ni förstår.

Varannan vecka suger, kort och gott!!!

Från sex till tre…

 

Själv går jag in i sista pluggveckan, dock en intensiv sådan. Terminologi kursens avslutande tenta på torsdag, och nej, den kommer inte vara en piece of cake

 

Men det är som jag säger till kidsen…andas och fokusera!

 

Även sömn är nyckeln till framgång, så…Go´natt Kram 😊

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Äääääntligen helg...

2017-12-09 | 01:11:00

…är ju ett välbekant uttryck, och det känns så rätt just denna helg.

Har varit sådär über stressigt i veckan. Inleddes med tenta, avslutades med ord prov och en hel jäkla massa att spika innan nästa tenta som är redan på torsdag.

Och varför nöja sig med det…nej, givetvis en hel hög med diktat att gå igenom innan veckans slut också.

Men jag gick in för att hinna klart allt innan helgen. Skrev diktat för brinnande livet och rabblade latinska medicinska ord dag som natt.

Satte torsdagens ord prov och är helt klar med diktaten = nöjd 😊

Sista plugget innan tentan börjar på måndag, NU är det helg med hela hemmet fullt i kids *love it*

 

 

 

 

 

Vill hinna med att göra allt julfint hemma. Hatar när det blir sista minuten pynt, måste kunna njuta av det så länge det går, och det är ju inte ens hälften så mysigt och roligt efter juldagen som innan 😉

Så granen kom med hem från Västerås igår…supersnygga granar i Västerås skogarna 😉

 

 

 
 
 
Fin Kungsgran, plockad på bästa stället ;-)
 
 
 
 
 
 
"Carl-Axel" blev inte klädd direkt. Nej, han måste först aklimatisera sig, fälla ut sig och torka sig...men imorgon, då händer det!

 

 

Imorgon står bak och klä julgran på schemat.

Supermysigt…men ja, jag ska vara ärlig här i bloggen, det ÄR årets största utmaning!

Sex kids som ska enas om vem som häller i mjölet och i så fall hur mycket, om vilka pepparkaksfigurer som passar bäst för att sedan komma fram till vilka som lossnar från bordet bäst.

Pepparkakshus skall från grunden konstrueras och mamman vill i allt tumult att lussebullarna ska likna och framför allt smaka som lussebullar och inte som några ihop slafsade fejkbullar.

Vem sätter stjärnan i topp i år???

Hur många kulor skall kraschas???

Men framför allt…kommer Märta (katt) kunna hålla sig från att nå grantoppen???

 

 

 

 

Bästa Ernst-familjen...Nja det vete f-n ;-)

 

 

 

Körde lite pyssel i veckan. Några av Filippa och Miltons alster.

 

 

Som sagt, det krävs att nerverna ligger lugnt och hormonerna håller sig på plats för att detta ska bli genomförbart.

Till min hjälp har jag inhandlat glögg…dock inte samma som barnen dricker 😉

 

Så när ni ser alla harmoniskt fridfulla julbilder, innehållande barn med tindrande ögon, bakverk av aldrig skådat slag och en mamma med ”rosor på kinden och solsken i blick”

Tänk då på att det ligger en hel jäkla massa arbete, frispel, lugnade och framför allt glögg bakom…och mest troligt ett tiotal hot innan bilderna tas 😉

 

 

Jag har i alla fall en väl genomtänkt plan inför morgondagen, om den sedan går att fullfölja, det återstår att se…

 

Vet inte om det är all julkänsla, stress och press eller bara ”vanliga” hormoner som spökar, men jag gråter i stort sett var dag numera.

 

Jag som älskar att se på ”Syrror”, veckans bästa liksom.

Men vad tar de fram???!!! Jo i torsdagens avsnitt så kom den lille pojken (i Melwins ålder) med Wilms tumör in för undersökning (samma diagnos som vänner till oss från Ackis tiden hade på sitt barn). Det visade sig att den hade spritt sig och pojken hade enbart dagar kvar i livet.

Ja ni kan ju tänka er tårflödet!!! Så mådde jag skit och drömde mardrömmar hela den natten.

Vaknar och känner att nu ska allt vad cancer heter försöka glömmas ett tag. Bänkar mig framför TV:n med de fyra yngsta juvelerna, Julkalendern!

Asrin pratar om sina döda föräldrar och ja…mamman gråter, igen.

 

Fredagsmys, Idol-final.

Några av oss i soffan håller på Chris, några på Hanna.

Spänning, lite diskussion, och så resultatet…Chris tar hem det, mamman gråter, igen!

 

Bara några få exempel från en helt vanlig vardag ur mitt ”tårdrypande liv”

Jag vet inte riktigt hur extremt det egentligen kan bli, men tårarna rinner för det mesta numera, i glädje och i sorg, de bara kommer…

 

Har som sagt hemmet fullt av mina älskade juveler, och var och en av de har under bara ett dygn fått sin mor till tårar.

Inte av ilska, inte av uppgivenhet, inte av ledsamhet; utan enbart tårar av stolthet, kärlek och beundran över vad var och en av dessa sex underbara varelser, bara genom att finnas till och att vara sig själva, har visat och sagt till mig under det senaste dygnet…det är magiskt och det får mig att inse och känna att jag är den rikaste människan på jorden!

 

Go´natt

 

 

 

Första advent...

2017-12-05 | 07:16:32

 

 

 

…och det allra första ljuset är nu tänt!

Så mysigt att vakna och göra en liten adventsfrukost, som egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från en ”vanlig” frukost i och för sig, om det nu inte vore för de små pepparkakorna 😉

Ja sen blir det ju såklart kaffe i bästa tomtemuggen och smörgåsar på finaste julporslinet.

Efter det bestod dock söndagen av mest plugg, plugg och åter plugg…för ovanlighetens skull.

 

 

 
 
 
 
 
 
 
Alla medel gör åt för lite extra energi, tur barnen spar lite lördags snarre till mor ;-)
 

 

Tenta igår, medicinska dokumentation.

Kändes fint, nästan lite besviken, fick ett ganska så tunt häfte, innehållande typ endast hälften av det jag pluggat och nött in…hmmm, ville ju visa allt jag kan ju 😉

Närå, nu ska jag vara sådär extra vuxen och tänka på vad jag alltid säger till skoltrötta små barn, lärandet är för livet, inte bara för ett prov 😊 (så präktigt så)

Är säkerligen inte helt fel att känna till det mesta om Obduktion, Remisser, Patientnämnden och Lex Maria, så jag får vara nöjd över mina pluggtimmar ändå 😊

 

Från tentan direkt hem till liten krasslig Vincent.

Härlig tid det här (ironi) med hosta, snor, feber och huvudvärk om vartannat, de avlöser varandra liksom.

Tur jag kan plugga och hänga med rätt skapligt i skolarbetet hemifrån också 😊

 

Så det kommer väl bli ungefär samma visa idag, mycket som ska hinnas med.

Förbereder även granintag och bak inför helgen.

Sen ska man ju ”Tomta” lite och planera inför kommande dagen D 😊

Två veckor kvar i skolan, en tenta återstår, så det är bara högsta växeln i nu och köra ända in till slutet, VG ska det vara 😉

 

Nu Julkalendern med mina juveler…och en kopp kaffe

 

Kram på Er!

 

 


Äntligen är den här...

2017-12-02 | 23:40:00

 

 

 

...den bästa tiden på året!!!

Första december och imorgon första advent.

Så nu är det helt ok att gå "bananas" på allt vad julpynt heter och frossa i glögg, pepparkakor och julmusik.

 

 

 
 

Ett av mina julfönster, och just den kvällen kom det även en massa härlig snö :-)

 

Har i skrivandets stund bästa julmusiken på lite lagom volym, och smuttar glögg mellan raderna 😉

Barnen började såklart att på allvar nedräkningen igår, första december, en magisk dag…för både mig och barnen 😉

Chokladkalendrar, fruktkalender (till han som inte gillar choklad) och Lego kalender till minisarna, och ja, mamman har naturligtvis även hon en alldeles egen adventskalender, PartyLites med ett nytt härligt litet doftljus var dag.  Så det mumsas choklad, byggs Lego och tänds små väldoftande ljus här på mornarna numera *love it*

Men något av det allra viktigaste, Julkalendern på TV!!!

Vi satt bänkade kvar över sju igår morse, absolut, och så kommer det numera se ut varje vardagsmorgon fram till dagen D.

I år är vi dessutom nöjda, det verkar vara en lovande Julkalender 😊

 

Har varit lite snörvligt och hostigt här hemma, och även feber av och till. Ett aningens pysslande med att få ihop skola, hemstudier, torka snoriga små näsor, fylla på med vätska och stoppa om småfrusna sjuklingar. Men allt går ju som bekant och så länge mamman står på benen så löser sig det mesta 😉

 

Har haft tjejmys med min lilla tös ikväll. ”Pappahelg”, men stumpan tyckte att en tjejmyskväll var på sin plats, så hon stannade med mamma.

Mysigt absolut och man får passa på när tillfälle ges att umgås med något av barnen på ”tu man hand”

Efter att ha tillbringat eftermiddagen i en isande kall ishall, så var det skönt att komma hem i värmen, plocka fram lite mys gott och värma sig med glögg.

Att FAIK:en även tog hem segern och sonen plockade hem ett par poäng, gjorde ju såklart att det kändes extra varmt och mysigt 😉

 

 

 
 
 
När tjejerna plockar fram av det bästa de vet :-)
 
 
 
 

Det är en stressig tid, absolut. Tentor och ord prov avlöser varandra just nu och julförberedelserna är många, plus att hockey killen slår till och fyller år snart också.

Men ändå kan jag inte annat än tycka att juletid är en energigivande och högst upplyftande tid.

Har ju haft förmånen att få en växa upp med fina, traditionsrika och såna där riktiga barndomsjular.

Vi tillbringade alltid julen på lantstället i lilla Karbenning. Släkten (den lilla vi hade/har iaf) samlades och jularna innehöll allt som en jul ska innehålla.

Lugn, mys, kärlek, klappar, tomte, julgran och mat, massor av mat, och gotte såklart 😉

Samma vill jag ju självklart ge mina barn!

Nu växer ju de inte upp i varken en kärnfamilj eller på landet, så det är absolut svårt att få till det på exakt samma vis.

Jag har heller inte så stor släkt kvar i livet och syskon har aldrig ”ploppat upp” 😉

Men när jag ser mig omkring, så tycker jag ändå att jag lyckats fått till en riktigt fin och mysig julkänsla. Ljus, stjärnor, tomtar, änglar och juliga dofter. Lite julmusik, glögg och pepparkakor på det så…

Man kan ju låta bli att kika ut genom fönstret stup i kvarten bara, så glömmer man kanske bort att vi befinner oss mitt i stan 😉

Nu råkar jag dock veta att Tomten hittar även till stan, så hoppet om en fröjdefull jul lever ännu kvar 😊

 

 

 
 
 
Årets första, men långt ifrån sista, julmarknadsbesök är gjort
 

 

Är väl medveten om att det är långt ifrån alla som ens får en jul, än mindre fröjdefull, så det är bara att knipa ihop tjafs om julstress och petitesser och göra det bästa man har av det man faktiskt har.

Barnen i fokus och med laxen på bordet så överlever vi julen galant 😉

 

Snart har jag gjort en hel första termin av mina två studieår, helt galet, tyckte nyss jag klev in där i salen på Storgatan 41.

Men tiden rullar på, även om jag tydligen har svårt att inse det och det är snart jullov för både mamman och barnen. Ett välbehövligt sådant för oss alla!

 

Har dåligt samvete att jag sitter med näsan i böckerna för ofta, knappar diktat eller lyssnar på ord, och inte känns som tillräckligt närvarande för mina barn.

Sömnen är för tillfället det enda jag kan plocka bort av mina 24 timmar.

Funkar ju som bekant ett tag, men inte i längden.

 

Jag gör som jag alltid har gjort när jag kliver ut genom dörren. Sträcker på mig, sätter på mig leendet och tänker tyst för mig själv ”du må ha dina problem Anna, men de lämnar du hemma”

 

Hade bestämt mig för att inte dra upp min ”historia” för allt och alla i klassen, vad tjänar det till liksom. Hålla en låg profil, inte bli för personlig. Trevlig, intresserad, bry mig, men inte ”öppna mig”

Det blir oftast bäst så. Folk har inte så lätt att tackla när man talar om att man är mamma till en son med hjärntumör. Att man är ensamstående, har ”tusen” pappor och kanske inte den mest vanliga familjekonstellationen.

 

Men det håller ju aldrig…

Det är svårt när det börjas prata om barn med cancer, svår sjuka barn, hur klarar man det ens som förälder??? Skulle mest troligt inte kunna överleva något sådant, hur går man vidare…

Det är svårt att bara sitta med och nicka då. Sitta där som om man är helt ovetandes, som om man inte har en jävla aning om hur man klarar av att se sitt dödssjuka barn stå som en liten likblek tarm, skakandes av alla gifter som pumpas i honom. Att man inte har en jävla aning om han kommer att överleva natten, för han ser då helt jävla slutkörd ut. Att man aldrig vaknat av det där akutlarmet och vetskapen om att när jag kliver ut från rummet så har ett litet barn för evigt somnat in.

Jag vet lyckligtvis inte hur det är att begrava mitt barn, men jag har stått bredvid, har sett den lilla kistan stå där framme vid altaret.

 

Tro mig, det är inte det lättaste då att spela ”stoneface”. När det vänder sig i magen och tårarna bränner.

Klart de inte kan veta, klart de spekulerar kring en förälders värsta mardröm, klart de inte menar någonting illa…men ibland är det svårt, svårt att veta hur man ska tackla allt gentemot andra människor.

Vill absolut inte sätta andra i obekväma situationer eller verka så ”jäkla världsvan”, men det är svårt att styra tårarna ibland.

Tro mig, man känner sig inte jättestolt över att börja gråta efter en diktatskrivning. När läraren sitter bredvid en och antecknar ett resultat som är till synes bra (om jag ska ta till mig vad hon sa) men i min värld känns som fullkomligt urkasst.

Då det känns som att denna utbildning är för mig helt orimlig att klara. Hur kunde jag ens tro det, själv med sex barn och tröttast i världen…

Det är i de stunderna som jag inte klarar av att vara den där starka, samlade Anna med ett leende på läpparna och med positiv anda.

Det är då det brister, det är då tårarna kommer vare sig jag vill eller inte…

Det är i de stunderna jag känner mig som ett komplett fån!

Men så får jag de där förstående orden, en kram och en hel massa stött och pepp, och ja, jag är på banan igen.

 

Fatta…jag har snart klarat en hel jäkla termin!!! Bara plugg, plugg och åter plugg.

En termin är inte världsamycket, men det är stort…för mig!

 

Nu ska jag krypa ner bredvid min lilla tös, för att vakna upp tillsammans med henne och en spänd förväntan av vad som finns bakom lucka 3 och hur det ska gå idag för barnen i Framtidsakademien.

Tända första ljuset och äta pepparkaka till frukosten.

 

Jag må vara en stressad, sömnlös själ, med tusen tankar och ett för litet huvud att rymma alltsammans i…men jag är så innerligt jävla glad över min helknasiga och helt onormala familj, dess utseende innehållande världens bästa sexlingar <3 <3 <3 <3 <3 <3

 

 

Go´natt och advents Kram till Er!

 

 

 

 


Halloj...

2017-11-17 | 14:55:00

Hemstudier idag.

Har fått tillbaka världens bästa lärare. En äldre dam, helt fantastisk att förklara och med ett lugn som få.

Hade henne i första kursen, men fick sen en yngre förmåga i andra kursen. Inget fel på honom, det vill jag inte påstå. Vi var ju hans allra första klass och han var full av kunskap, riktigt smart och kunde sin latin på sina fem fingrar, men sen gäller det ju att få ut den kunskapen till oss nollställda elever också 😉

På grund av lite olika omständigheter så kom nu istället ”vår” kära Elisabeth tillbaka och hoppet infann sig att jag faktiskt kommer att glida igenom även Terminologi kursen 😉

Mycket att ta in dock och som vanlig numera går den mesta av tiden åt till plugg, plugg och åter plugg.

Mycket diktat skrivning och jag fattar inte varför läkare ska ha så himla svårt att ”tala ur skägget”???!!!

Mummel, mummel och nästintill obegripliga ord avlöser varandra. Alltså veckans diktat ”läxa” kan ta en hel dag bara det att lösa. Sen tror jag faktiskt att de prackat på oss de allra värsta exemplaren 😉

Kanske är bra att bli lite smått uppskrämd på hemmaplan och kan man de värsta så kan man de flesta…kanske 😉

Vad vet jag hur de tänker, men jag tragglar och tragglar och åter tragglar i alla fall.

Dock roligt, ja fortfarande så roligt och intressant. All medicin, alla åkommor, alla patienter man får höra och lära sig om. Låter säkert helknäppt att vilja grotta in sig i sjukdom och elände, men jag tänker som så att om jag lär mig detta på bästa sätt så har jag i alla fall möjlighet att få ett arbete där jag kanske kan påverka och hjälpa några av dessa stackars patienter.

Är medveten om att jag varken läser till läkare eller sjuksköterska eller någon befattning där man kommer i direktkontakt med patienten, ska ställa diagnoser och försöka behandla och bota.

Men vi har i alla fall en viktig del i detta som ”spindeln i nätet” vi medicinska sekreterare. Allt ska ju stå rätt till i var patients journal, vilka hemska felbehandlingar skulle det annars kunna bli. Remisser ska komma iväg rätt och snabbt och vilken patient vill inte ha ett trevlig och gott första bemötande, på såväl telefon som i receptionen.

Nej, jag väljer att tro att jag i alla fall kan förbättra något för varje enskild patient om jag lär mig mitt jobb på bästa sätt 😊

 

Vägen dit är dock ganska tuff ibland och som jag sagt tidigare, jag vacklar och tvekar på min förmåga både en och två gånger. Men sen får jag liksom en liten push i rätt riktning igen, bara av att träffa mina härliga klasskamrater. De kan verkligen stötta och peppa, och aldrig nåra sura miner och typ ”mitt arbete” osv, utan alla delar med sig och hjälper om de kan. Kunde inte ha fått en bättre klass, så glad över det!

Sen kan jag få tillbaka en tenta eller ett prov med gott betyg och det gör att jag faktiskt törs sträcka på mig lite, känna att jag kanske kan ändå, och kämpa vidare…till, som jag ofta tjatar om, mitt drömjobb!

 

Helgen på intågande och ikväll åker ”sista ungen” iväg en sväng. Solokvist i ett par nätter, och nej, det är inte en av mina bästa helger dessa ”barnfria” helger.

En gång mamma, alltid mamma!

Ja ja, jag hoppas att de känner och förstår, mina älskade juveler, att jag älskar de och bryr mig om de oavsett vart på planeten de befinner sig!

 

”Som vanligt” vid dessa helger kommer vänskapliga, och i all välmening, kommentarer som ”ska du inte passa på att dejta nu då, när du är utan barnen?!”

Jovisst, det kanske jag skulle, men så jäkla bara är det faktiskt inte…

Jag är kort och gott skiträdd för detta med dejting, och har helt ärligt dragit mig ur både en och två gånger, och det känns ju inge bra, utan på riktigt taskigt. Då är det ju bättre att inte dejta alls.

Låt mig förklara, men kom ihåg att det inte är någon självömkan, utan bara ett konstaterande och lite funderingar kring det här med just dejtande.

 

Visst har jag haft/har s.k. intressenter.

Många jättegulliga, fina och goa. Andra kanske lite mindre åt det hållet och är nog mest ute efter att testa mina sexuella skills.

Hur som helst, jag har gett det några chanser. Tänkt att det kanske är värt att ge det en chans.

Inte för att det på något vis har känts som pirr i magen och fjärilar i hela kroppen och som den finaste mannen på hela jorden. Nej tyvärr, men ”bättre vetande” säger sig att det kan jag inte vänta på, utan att kärlek och attraktion mycket väl kan växa fram. Är säkert sant…

Men visst skulle det vara härligt att bara bli sådär galet kär och liksom bara svepas iväg i en våg av känslor och pirr i magen.

Ja ja, antar att dessa Askungen sagor knappast finns längre 😉

Tillbaka till vad jag skulle berätta…

Så jag har alltså gett det små (kanske inte jättestora, men ändå) chanser att lära känna en och annan. Intresset finns och det visas till fullo. Vilket är jättecharmigt och trevligt och givetvis blir jag glad av bekräftelse och fina ord.

Men är det bara det som är grejen, att få mig på kroken liksom???!!!

För OM jag börjar visa ett litet smått intresse tillbaka, ja då läggs backen i…och det blir tyst.

Nu kan det ju vara så att jag inte riktigt är sådär jättetydlig i att visa just det där intresset tillbaka, har jag lite smått insett, men det är ju för att jag är så förbannat osäker.

Kanske förskönar jag min ”kärlekshistoria” med Lasse, men jag vill minnas att jag blev upp över öronen kär i stort sett direkt, att han var den vackraste jag någonsin sett och att jag var helt och hållet övertygad om att det vad HONOM och ingen annan jag ville leva med. Sen blev det ju som det blev med den saken, och kanske är det bara i mitt huvud som det var så rosensött (tyvärr är mitt långtidsminne lost & gone och jag minns inte så väl flera år tillbaka) och det kanske tog ett tag att få fram ”de rätta” känslorna där med.

Men jag tänker mig i alla fall att det ska kännas mer än bara lite smått intressant om jag ska gå vidare till dejting stadiet, och sen kommer funderingarna att är jag ens redo för dejting???

Enligt vänner och mina barn så är svaret JA!

De tycker jag ska börja dejta, jag kommer att må bra av det osv osv…

Men hittills har jag inte mått ett dugg bra av det.

Kanske är jag den där med ett skapligt yttre, fast helt jävla ointressant och tråkig att faktiskt prata och umgås med. Den där ”fjäder i hatten” som är skoj att få till en dejt med, eller kanske till och med bara ett litet intresse tillbaka. Men sedan kommer man på att oj, hon har ju en herrans massa barn, hon pluggar i stort sett dag som natt, hon har enbart 1-2 kvällar varannan vecka utan kids…Javisst, problemen hopar sig plötsligt!

Men det är ju sant, det är mitt liv, min vardag, och jag skulle inte vilja ändra den för en minut ens ( jo kanske att jag fick ha alla mina barn jämt och alltid hos mig, under mitt tak 😉 )

Jag kommer aldrig att dejta/presentera en manlig vän, bekant eller intressent (kalla det va man vill) för mina barn och blanda in de förrän jag är mer än 100% säker på att det känns som Mr Right och att jag vill satsa järnet på den Mannen.

Kommer givetvis heller inte befatta mig med Mannens eventuella barn förrän vi båda är på det klara över att vi ska satsa framåt, tillsammans!

 

Nej barnen ska hållas utanför i största möjliga mån tills man kan stå för sitt förhållande och allt omkring det till fullo, både för sig själv och för andra. Det är min åsikt, rätt eller fel, ja det är upp till var och en att bedöma.

 

Så visst är jag ingen lätt match att komma nära inpå. Mina dejtingmöjligheter är högst begränsade och jag prioriterar mina barn och mitt pluggande högt, väldigt högt.

Därför inte sagt att jag inte har plats för en manlig kärlek i mitt liv, absolut inte.

Jag är grym på att fixa logistiken och att hitta tid som egentligen inte finns. Jag har mer än mest med kärlek att ge så att det räcker och blir över till allt och alla (som jag själv vill ge till givetvis 😉)

Men jag är en sårad och försiktig själ och jag förstår att det inte är lätt och att jag inte ger så många chanser eller öppnar någon dörr.

Men va f-n, sen tänker jag såhär, att kan han inte kämpa sig igenom det och knacka sig in genom muren jag lyckats bygga upp under snart två års tid, ja då klarar han inte många dagar i min vardag och mitt liv 😉

 

Fast det är lite ledsamt att vara den där ”fjädern i hatten” och inte värd att kämpa för…

 

Nåja, helgen fyller jag i alla fall lätt med diktatskrivning, glos övningar och medicinsk latin. Tänker försöka få upp allt till advent (helt omöjligt att hinna det framöver med alla kids och tentor) och sen ska jag hänga lite med min goa vän också 😊 Helt övertygad om att även denna helg bara svischar förbi den med…

 

 

 
 
Har kittat upp med pojkarnas favvo glögg och lite jul läsning till mig själv :-)
 
 
 
 
 
Helgen är här...Skål ;-)
 
 

Just ja, det har varit lite problem med att kommentera på bloggen har jag fått meddelanden om, men det ska vara fixat nu, så skriv på ni, Puss!

 

Kram på Er!

 

 

 

 


Fars dag idag...

2017-11-12 | 22:42:00

 

Kommersiellt jippo, ja det må så vara, men likväl värt att fira.

För fira kan man väl aldrig få nog av, det är mysigt och trevligt och bör göras så snart tillfälle ges, tycker jag i alla fall 😉

Grattis på Fars dag då mina barns pappor! Ni må ha era små egenheter, men barnen blev ju helt fantastiska och underbara, så ni är väl rätt bra ändå 😉

Men störst GRATTIS till "Father of the year" (varje år), min alldeles egna lilla pappa som ALLTID satt/sätter mig och mamma först i alla lägen, oavsett om jag klantat till det rejält ibland eller varit världens bästa dotter 😉 😊

Kanske var det bättre förr, kanske inte…

Kanske var det enklare förr, kanske inte…

Men mina föräldrar har lyckats hålla ihop, sida vid sida, ända sedan de var 15 respektive 17 år!!!

Beror givetvis inte enbart på min pappa, utan givetvis har de kämpats sig fram tillsammans.

Men det är beundransvärt och tyvärr har jag kanske inte riktigt snappat upp deras knep om hur man håller kärleken vid liv och kämpar för kärleken, för familjen, sida vid sida, i med- och motgång, to the bitter end…

 

Pappa/Morfar firades idag av dotter ( Jag 😉 ) och barnbarn!

 

 

 
 
 
 
En flaska "HÄLGE" vin till pappa jägare :-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
LOVE U...min alldeles egna lilla pappa!
 

 

Ännu en vecka närmare julen och DET GÅR FÖR FORT!

Har haft fullt hus hela veckan, vilket är helt underbart, men tiden fullkomligt svischar iväg.

Näst efter mina sex juveler och allt kring de kommer givetvis skolan och jag ligger någorlunda i fas.

Men två tentor efter varandra inom kort och en h-vetes massa ord som det prackas på oss vecka efter vecka.

Pustar, stånkar, men kavlar upp ärmarna…det måste gå.

Men jag har fuskat detta år, jag erkänner...

Jag som alltid varit noga med att inte dricka varken julmust eller glögg innan första advent, och heller inte pynta.

Men jo, jag har överskridit alla mina gränser detta år!

När Halloween tramset plockades bort i helgen...så åkte en hel del julsaker fram. Lite änglar, någon tomte här och där, och söta snögubbar. Jag vet, jag skäms, men har insett att jag detta år inte kommer hinna ett skit om jag inte börjar i "förtid", så det fick bli ett år av undantag...

En gång är ingen gång, kanske 😉

 

 

 

 

Ja, jag har testat glöggen...redan nu

Den smakade mango, mycket mango ;-)

 

Ber åter igen om ursäkt för att jag i nuläget är sämst på att svara på meddelanden, men jag läser och jag bryr mig, på riktigt! Och svar kommer, till allt och alla…lovar 😊

Och mina vänner varken ser eller hör ifrån mig och tycker säkerligen att jag är en usel, asocial och rätt så trist och tråkig vän just nu, förhoppningsvis kan jag engagera mig i omvärlden aningen mer framöver. Har ju ett jullov att se fram emot, då får jag/vi ta igen all förlorad tid 😉

 

Nu ska mamman agera ”Tomte” ett tag…

 

Kram på er!

 


Min trygga borg...

2017-11-07 | 15:45:00

 

 

 

Halloj…

Jag vet, det är total katastrof vad det gäller mitt bloggande. Ber om ursäkt kära läsare!

Jag har även läst kommentarer och PM och mejl, men återigen ber jag om ursäkt för att jag inte har svarat.

Har inget liv!!!

Jodå, men det går runt, runt, runt hela tiden…

Plugg, barn, mat, tvätt, städ – Plugg, barn, mat, tvätt, städ…

Tentorna och proven avlöser varandra och ja, jag börjar bli sliten.

Tycker fortfarande att hoppa på den här utbildningen är bland det bästa jag gjort, men det är mycket, skitmycket!!!

Det går på viljan vad det gäller mångt och mycket.

Ibland bryter jag ihop, känner mig ensammast i världen och tänker att detta klarar man inte på egen hand.

Det står klart och tydligt på skolans informationssida, att gå denna utbildning är mer än ett heltidsjobb och förbered familjen på att ni behöver full uppbackning och stöd, något sånt…

Min familj består av sex barn. Sex helt underbara såna som hjälper till och tar ansvar…men de är trots allt barn och ska så få vara också.

Jag vill så mycket, men känns som om jag inte ens hinner hälften.

 

Julen står snart för dörren. Bästa tiden på året om du frågar mig och i år har jag turen att ha en julafton med alla mina barn samlade.

Men visst känns det även lite konstigt, lite tomt, själv liksom…

Ska lägga ner min själ i detta, barnen ska få den bästa av jular, trots att mamman är själv, trots att mamman är fattig som en kyrkråtta och verkligen hoppas på att Tomten kommer…på riktigt i år!

 

Hockeykillen ska fylla 14 år, hela sex dagar innan julafton ( bra tajmat Anna 😉 )

Så i december, där finns det att göra och ja, nedräkningen har börjat…

 

Det har varit ( och är fortfarande ) en känslomässig berg- och dalbana.

De små har börjat fatta detta att mamma och pappa verkligen och på riktigt bor på två ställen, knappt umgås och har helt separata liv…och de mår inte toppen av det.

Tårar och ledsamheter och ja, det skär i hjärtat med all kraft.

Hur kan någon tycka att detta är bra, att detta alternativ är det bästa för barnen???!!!

Jag tycker i alla fall inte att det verkar som det mest optimala och absolut bästa för mina barn i alla fall och vet ni vad…separationer suger!!! Och jag är den första att skriva under på att det är ett vuxet ego tänk som tar över vad det gäller det mesta kring en separation.

Vid min skilsmässa tar jag på mig det mesta av sorgerna och bekymren, det var jag som lämnade och det kunde ha gjorts smidigare och på ett annorlunda vis.

Men man lär av sina misstag, annars är man ju bra trångsynt och dum!

Denna gång var det inte jag som tog beslut om separation och verkligen inte jag som hållit, eller håller i taktpinnen.

Fast nu är jag lite mer erfaren, och de misstag jag gjorde kring barnen och separationen förra gången, ska inte göras om, inte en chans!

Fast som vanligt är man ju alltid två om att tycka vad som är rätt och riktigt här i världen, och dessa tankar överensstämmer tyvärr inte alltid med varandra…

 

Mycket kring alla barnen, hur de mår, vad jag kan göra annorlunda.

Livspusslet måste gå att få ihop, det finns ju hur många som helst före mig som har lyckats att på egen hand driva runt en familj, så klart att det går!

Men tro mig, det är himla lätt att tvivla på sin egen förmåga, speciellt när man många gånger får höra hur fel man gör och när man känner sig ensammast i världen.

 

Dejta, ja det är ett kapitel för sig, och nu drar jag inte hela manssläktet över en kam, absolut inte, men det finns verkligen folk till allt…tydligen!

Visst är det smickrande att få upplyftande ord och bekräftelse, men därför inte sagt att det räcker för att bli tok kär, sorry…

När jag sen dessutom får skäll för att jag inte svarar på meddelanden tillräckligt fort, inte prioriterar att dejta/träffas och när jag just precis inte känner samma känslor tillbaka, ja då blir jag ju bara ledsen.

Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska hinna med att träffa karlar, häcken är liksom full, och alla vill ju ha så himla mycket mer än vad jag kan ge, annars blir det sura miner…

Vem f-n kan tvinga fram känslor???!!!

 

Visst hatar jag att sitta själv i soffan när barnen är hos sina pappor, visst blir jag ledsen när jag ser par som håller varandra i handen, pussas och verkar bara sådär lyckligast i världen, får en klump i magen varje gång jag och mina barn går på aktiviteter eller så. De flesta är just mamma, pappa (om de sen är ”original” eller bonus det spelar ju mindre roll ) och barnen.

Men inte vi nej…mamma och en massa barn och det är inte alltid jätteskoj att vara ensam vuxen.

Har så mycket jag vill ventilera och dela med någon annan och jag tycker det suger att vara singel.

Vilket i sig är en knepig nöt att lösa, då jag inte är särskilt road av kroglivet och hatar att dejta.

Vet ni hur sjukt jobbigt det är att börja lära känna en annan man…igen!

Jag är mest hemma, umgås visserligen med de bästa av vänner, men hemma. Jag trivs hemma, och lämnar ogärna min trygga borg…

Nej, jag tror inte heller att någon helt plötslig står utanför min dörr och är den vackraste och mest charmigaste skapelse jag träffat…men under har ju skett förr 😉

Förstår bara inte hur alla lyckas???

Det är ju många med mig som har separerat under de senaste åren, börjat med barn hit och barn dit och hela den ruljangsen…men så, plötsligt och inte alls särskilt lång stund efter separationen så hittar de The love of their lives!

Blir lyckliga bara sådär och singellivet varade en kort, kort stund…

Jag fattar inte riktigt, de måste ju ha en jäkla förbannad tur att deras ”Mr Right” bara finns här, i samma stad, på samma plats och bara uppenbarar sig vid rätt tillfälle.

Min ”Mr Right” har nog flyttat till månen och väntar på att jag ska komma dit.

För visst finns det en hel massa charmiga män som säkerligen är snälla, fina och underbara på många vis…men det måste ju säga klick och suga till i magen, annars är det dömt att misslyckas, tror jag.

Första känslan, rätta känslan, och det måste bli rätt nu, på alla plan, för jag kommer inte utsätta mig för ännu en separation…det finns ingen kraft till det, och någon gång måste väl även jag kunna få till lycka och harmoni i tillvaron.

Ja ja, det återstår väl och se…

Men ett gott råd från en erfaren ”gammal hund”…tänk er för innan ni lämnar Han vid er sida, oavsett om han känns som den drygaste i världen och för stunden mer som ett träsktroll än en drömprins. Det är skitjobbigt att lära känna någon ny, det är skittrist att vara själv och det är asjobbigt att vänta på att få bli sprudlande kär igen, det som är det bästa här i livet 😊

 

Det är lite uppförsbacke nu, med det mesta, men efter regn kommer solsken och självklart kommer det säkerligen vända så smått framöver.

Mycket jag inte kan påverka, eller rättare sagt göra ett förbannade skit åt, och det är otroligt frustrerande och irriterande!

 

Men jag fortsätter göra som jag gjort den senaste tiden, grottar ner mig i mitt pluggande, lägger all energi på mina barn, och nu kan jag även hitta glädje och positivitet i årets bästa…JULEN!!! 😊

 

Som sagt, it´s been a while, men här kommer den senaste tiden lite i bilder…håll tillgodo 😉

 

 

 

 

 

 

 

Hockeyn har ju nu kommit igång med full kraft. Så många matcher blir´e...

 

 

 

 

...men visst kan man göra lite skoj för alla barnen, även fast man är på hockey ;-) Här är vi på Köpings Bilmuseum medan Albin som bäst förbereder sig för match :-)

 

 

 

 

 
 
 
Så pluggas det lite...igen
 
 
 
 
 
 
 
Myskatten Märta, min ständige pluggpartner 
 
 
 
 

 

Så firas det lite Halloween :-)

 

 

 

 

Bus eller godis!!!

 

 
 
 
För att snabbt ladda om och nu är förberedelserna i full gång inför Julen!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lille Lilling har låtit lockarna falla och nu blivit "stora" Milton <3
 
 
 
 
 
 
 
Pluggar lite till...och kollar FB ;-)
 
 
Men jag kan faktiskt piffa till mig lite ibland jag också, och titta ut en sväng utanför hemmets trygga vrå...men mycket sällan ;-)
 
 
Kram på Er!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Milton min Milton...

2017-10-16 | 00:33:00

Lilleman har fyllt år, och jag vet att jag är i senaste laget att skriva om det, han fyllde ju liksom förra söndagen, 8 oktober, min lille mini prins.

 

Han är kanske inte så mini längre, hela 4 år…men jo, han är och förblir min mini, det är hans lott i livet, så är det när man är yngst i barnaskaran 😉

Hur som helst så firades han i sedvanlig ordning med sång och paket i arla morgonstund ( vi fick ju liksom lov att sätta fart tidigt för att kunna hinna väcka ”Mr rise n´shine” innan han återigen klev upp först 😉 )

Jag tror vi lyckades, för han såg allt lite ”pömsig” ut där vi kom instormandes med paketen.

 

 

 
 
 

 

Och ja, det är vid sådana här tillfällen det märks som mest att mina barn knappast växer upp i någon form av kärnfamilj.

Tre stycken syskon hos pappan, och pappan till födelsedagsbarnet i sitt ”nya” hem.

Klart Milton hade uppskattat mest att både pappa och mamma, och syskon, skulle gratta honom samtidigt, givetvis…

Men jag har insett att jag inget kan göra för att uppfylla hans önskan och försöker göra det bästa av situationen istället.

 

 

 
 
 
 
 
 
 

 

 
 
 
 
 
Hulken är Miltons absoluta favorit :-)
 
 
 
 
 
 
 
 

Tror nog han blev ganska så nöjd ändå…

Firande med mammas släkt på förmiddagen och pappas på eftermiddagen.

Och dagen efter, då brorsorna kom hem igen så firades det lite till…

Jo, jag tror det blev bra…trots allt

 

 

 

 
 
 
Hulken tårta...givetvis
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En av presenterna...ett slajm bad

perfekt för Lill-Hulken 

 

 

 
 
 

Många minnen kommer upp så här vid bemärkelsedagar.

Kommer aldrig glömma något av mina barns förlossningar, men just Miltons är ju på det viset att den skiljer sig rätt mycket från de andra fem juvelernas ankomst.

Det började ju innan han ens var född.

Lasse flyttade, jag fick mitt livs kris ( trodde jag då )  och kände mig som världens mest ensammaste, fetaste och fulaste person.

Jag vankade mig fram i nån månad innan lilling beslöt sig för att göra entré…och det med besked.

Fort gick det, själv var jag och ut kom han…på badrumsgolvet.

Lasse kom i sista sekund så jag slapp allt praktiskt som att ringa till ambulans och värma handdukar, utan kunde snällt sitta där i en pöl av blod, stadigt fast ihop med min lille nyfödde prins.

 

Våra första månader tillsammans spenderade vi på egen hand, eller ja, syskonen var ju där, men i övrigt var det liten ”Snaske” en 1 ½ årig liten sessa, storebröder och jag som hängde.

Och jag tycker, så här i efterhand, att vi fixade det rätt bra.

Visst var mitt hjärta krossat och fotfästet tappat för länge sen, men jag hade ändå en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

Min underbara lille nyfödde Milton och alla de andra fem juvelerna omkring mig och…massor av kärlek.

Tror det var där jag började bygga grunden för att ta hand om de bästa jag har, på egen hand!

 

 

 

 
 
 

 Kram på Er!

 

 

 

 


Förbereder helgen...

2017-10-06 | 15:43:56

Äntligen fredag…

Shit vilken vecka det varit.

Känslor åt alla håll, skitmycket med skolan och massa funderingar…

Mycket nu!

Kan inte ta allt här, inte än, inte nu…

Men det är lite tufft på många plan, och ni vet vad jag skrev tidigare, det där om att man andas ut en stund.

Farligt, farligt…

När man tror att nu kan det fan inte komma mer skit, så jodå, det kan det!

 

Hur som helst så är det i alla fall helg snart, välbehövlig sådan.

Vet inte hur mycket sova det blir i natt iof, för jag ska spendera natten på en skola.

Inte min skola, men min treakluddare Vincents skola.

Hans klass ska ha övernattning på skolan, och jag ( mest troligt i ett tillstånd av förvirring ) anmälde mig som frivillig övernattande förälder.

Ja ja, det blir säkert skoj, och framförallt blir det roligt att göra något med Vincent.

Inte så ofta jag hinner engagera mig på ”tu man hand” med barnen var för sig.

 

Imorgon kommer småfisarna tillbaka och jag förbereder som bäst för att fira min minsting.

Ska snart iväg och fixa sista presenterna 😊

Så det blir mycket fokus på liten blivande 4 åring och hans födelsedagsfirande denna helg.

 

Jag har koll på läget, fixar allt inför kalas och kommande storfamiljsvecka.

Det funkar, jag har snurr på det mesta och ja, jag klarar mig på egen hand.

Men visst skulle det vara roligare att dela allt detta med någon…

 

Önskar Er en fin helg, Kram!

 

 

 


Ibland...Nu

2017-10-05 | 22:53:52

 

 

 

 

Ibland saknar man den där kramen extra mycket

Ibland känns soffan större och tommare än vanligt

Ibland behöver man ventilera med någon som förstår, någon som vet

Ibland känns det som om man inte vill ha fler tankar som snurrar, huvudet har inte plats för mer

Ibland behöver man helt enkelt någon som håller om en och säger att allt kommer att bli bra

 

 

 

 

 

 


Att orka engagera sig...

2017-10-04 | 15:12:39

Har fått en liten motorcykelkörande teddybjörn skickad till mig på Messenger jag vet inte hur många gånger nu.

 

 

 

 

 

Jättefint och bra att uppmärksamma cancer, absolut, men vad gör det för skillnad genom att skicka vidare en  teddybjörn på Messenger???

Har aldrig varit mycket för såna där ”skicka vidare” uppmaningar, och i det här fallet tycker jag nog att man skulle uppmärksamma, hedra och hjälpa cancerdrabbade och cancerforskningen på ett bra mer effektivt sätt genom att sätta in en slant till Cancerfonden eller Barncancerfonden.

Så tråkig är jag, men s.k. kedjebrev ( så kanske det iof hette mer förr ) är inget för mig 😉

 

På tal om cancer…

Barncancergalan tillsammans med Humorpriset ( tror jag det hette ) visades i måndags.

Av statusuppdateringar på Facebook att säga så var det många som tittade, snyftade och blev berörda.

Givetvis, annars vore man nog rätt empatilös och känslokall.

Nu låter jag säkert hård, men jag hoppas verkligen att alla med dessa statusuppdateringar även såg till att bli Barnsupporter/Månadsgivare till Barncancerfonden, om man nu inte redan är det.

Det är ju ändå galans huvudsyfte, vilket jag inte tror någon har missat…

 

Själv tittade jag faktiskt inte. Har gjort så alla tidigare år, men valde i år att för första gången hoppa över att se på galan.

Varje gång jag sett galan så har jag mått dåligt, gråtit och varit orolig flera dygn efteråt.

Inte konstigt att den har effekt på mig också, det har den ju på de flesta andra.

Jag har sett dessa cancersjuka barn med egna ögon ( och nu menar jag givetvis inte just de familjer som visades i måndags, men ni förstår säkert vad jag menar )

Jag har levt mitt ibland cellgiftbehandlingar, strålning och operationer. Sondmatning, sprutor och tyvärr även ”änglabarn” och deras familjer.

Även om jag inte ( tack o lov! ) bor på ett sjukhus längre, och var dag ser min son brytas ner av olika cytostatika, eller sövas varje dag för att spännas fast och strålas, så finns cancern med i min vardag, vare sig jag vill eller inte, i olika situationer.

Har alltid ett ”extra öga” på hur Melwin är och beter sig, var dag. Uppstår något annorlunda, förändras allmäntillståndet.

Kan inte komma ifrån det, men checkar honom mer eller mindre konstant.

Mest troligt för att läkarna sagt att vid minsta avvikelse eller ”konstighet” ska vi höra av oss direkt.

Men just för stunden är det lite extra oroligt då vi går och väntar på svar om vad senaste MR bilderna visar.

 

Månadsgivare och mer därtill är jag redan, så den övertalningen behöver jag inte.

Men jag HOPPAS VERKLIGEN att ni alla, mina vänner, nära o kära, alla bekanta gjort slag i saken och skänker en slant varje månad till just Barncancerfonden.

Min största önskan här i världen är ju givetvis att Melwin, och ALLA mina barn, får vara friska, krya och leva långa lyckliga liv med mycket kärlek. Men jag skulle även vara betydligt lugnare och mer harmonisk om jag visste att det fanns en plan B, OM ”klumpfan” skulle få för sig att börja växa igen.

Fatta vad viktig cancerforskningen är, för Melwin och alla andra cancerdrabbade barn!!!

Den måste framåt, framåt, framåt, och vi kan alla hjälpa till…

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

 

Det fanns säkert en del roliga humorinslag också, med tanke på Humorpriset och så.

Men det övervägde inte att jag skulle må sämre än vanligt och gråta floder igen, så jag sätter väl på några avsnitt av Solsidan om jag vill skratta loss lite 😉

 

Åter till mina Neurologiska termer…

 

 

Kram på Er!

 

 

 

Tänka först, prata sen...

2017-10-03 | 14:28:00

 

 

 

Hade tangentbordsträning igår igen. Jag är så jäkla seg!!!

Det är skitsvårt att lära om fingersättningen när man är så van att skriva på ett visst sätt.

Men men, traggla, targgla, traggla är det som gäller…

”Tusen” nya medicinska ord tills på torsdag och en jäkla massa diktatskrivning, så jag har att göra 😉

Som sagt, tur att det är roligt.

Blir lite mer gjort också, de helger som jag inte har alla barnen.

Fast just den här helgen är speciell, lilleman Milton blir ett helt år äldre och kliver upp som 4 åring på söndag 😊

 

Så de kommer att sova hos mig lördag till söndag ( bonusnatt ), så jag/vi kan fira honom lite på morgonen och förmiddagen innan han sedan drar iväg till pappa och firas där av ”pappa släkten”.

 

Tack för jättegulliga kommentarer och stöttande ord, det värmer massor ska ni veta!

I detta inlägg vill jag dock poängtera att jag inte på långa vägar är felfri och utan skuld till hur mitt liv ser ut.

Men som jag sagt tidigare, detta är en öppen blogg med fokus på Melwins Klump ( väntar fortfarande på en tid för att få besked på vad bilderna visar! ), kampen mot cancern, det var så allt började en gång i tiden.

Eftersom livet hela tiden förändras, det händer saker på alla plan, har jag valt att skriva om det mesta kring framför allt mitt liv, men också en stor portion om mina barn. Inte alls lika mycket om tonåringarna längre.

Och när jag skriver om t.ex. Potatishandlar´n och sånt, är det förankrat hos sonen.

Likaså hockeykillen, och Melwin har hittills sagt att skriv vad du vill i bloggen, men bilderna på Instagram vill jag först godkänna 😉

 

Jag ser mig absolut INTE som någon from av offer och offerkoftan vill jag inte bära.

En vän sa till mig ( och barnen ) en gång, en riktigt rolig sak när jag tänker efter, och så sann!

Att när man gjort något ”dumt”, liksom något illa mot någon, t.ex. sagt något sårande eller så, då har man ”apan på axeln”

Apan förvinner först när du säger det magiska ordet Förlåt.

Ni vet säkert att det är lättare sagt än gjort många gånger, men i alla fall så är det först när ”Förlåtet” är sagt och man ångrar det man felat, som man går fri från apan 😉

MEN, det vill då också till att personen accepterar och tar emot ”Förlåtet”, annars hoppar apan direkt över till den tjurskallige. Inte vara långsint inte 😉

Man ska alltså akta sig för att inte inse när man felat och alltid be om ursäkt/säga förlåt, annars bär man till slut på ett helt aphus…

 

Jag är inte duktig på att be om ursäkt, eller rättare sagt, jag har inte varit det.

Övning ger färdighet och efter det att man testat några gånger så är det lätt att upptäcka att det faktiskt inte är så svårt och ger med sig en riktigt skön och behaglig känsla.

Jag blir alltså bättre och bättre på det planet. Långsint har jag aldrig varit, så åt det hållet riskerar jag inte att få någon apa på axeln.

Sen om personen jag säger förlåt till tar emot det eller inte, det kan jag ju knappast påverka…

 

Vad jag försöker komma till, vet jag inte riktigt 😉 Jodå, det är det att jag vill poängtera att jag inte varit så schysst alla gånger själv.

Inte mot min ex-man, inte mot min ex-sambo.

Ex-mannen och jag har haft våra dispyter ( och kommer säkerligen ha några i framtiden också ), det finns ju alltid en anledning till att man separerar. Men det är heller inte bara ens fel att två träter.

Jag har gjort en hel del ”mindre snälla” saker i mitt liv. Men jag hoppas att jag även gjort en hel del bra. Det känns så i alla fall…

Men jag kan göra mer och framförallt, jag kan lära av mina misstag!

Jag har pratat, funderat och verkligen tagit mig tid det sista året att analysera och försöka förstå varför jag gjort som jag gjort, varför sagt är sagt osv...

Att ta sig den tiden kan jag varmt rekommendera, du kommer hitta en massa intressant om dig själv, tro mig!

Vilket hjälper oerhört mycket för att komma vidare och faktiskt bli en schysstare och bättre människa.

För det vill väl alla, vara schyssta och göra fler bra saker än mindre bra 😉

Om man vill lösa problem, måste man ju först förstå just vad problemet är och framförallt vad det beror på, det fattar ju vem som helst.

Så då är det ju faktiskt ganska klart att det gäller detsamma när det kommer till en själv.

För att ändra ett mindre bra beteende och för att undvika att komma i de situationer man ofta hamnat i men hatar att möta, så måste man ju först veta Varför man ofta gör som man gör…

Nu vill jag inte påstå att jag på något vis är någon psykolog eller så, men jag har snappat upp ett och annat i mina samtal med bättre vetande 😉

 

Nu vet jag ju att jag inte kommer vara förlåten på alla plan, mest troligt aldrig, men jag jobbar i alla fall på att aldrig hamna där igen.

Kanske just därför jag blir så himla ledsen och besviken när han inte hör, när han inte vill förstå och när jag är stämplad och satt i ett visst fack i vad som känns som en evighet.

Nu har jag legat vaken alltför många nätter, fällt alltför många tårar och tvivlat alltför mycket på mig själv.

Nej, det är inte bara mitt fel att allt ser ut som det gör, jag har en del i det, men långtifrån allt.

Men det enda jag kan göra är att få bort MIN apa på axeln och ta lärdom av vad som gick snett.

Sen om ”förlåtet” inte vill tas emot, om man inte vill se från ett annat perspektiv och framför allt, om man inte vill lyssna på mig så kan jag inget mera göra.

 

Jag har valt att inte lyssna fullt ut på mina vänner, tills nu…

De har nog en poäng i att jag faktiskt inte bär skulden till allt ont här i livet

Att jag faktiskt har en massa positiva sidor, som jag helt glömt bort i allt tumult.

Men det är det jag ska välja att fokusera mer på nu, och ja, vad annat kan jag säga än att synd för de som väljer att inte se allt det fina och goda i mig 😉

 

Hörde en sång för inte alltför länge sedan och blev riktigt full i skratt.

Den var så klockren och det var som om jag skrivit det själv…

Som sagt, jag är i alla fall medveten om vad jag ska jobba på!

 

Andas och räkna till tio ( nej minst hundra )

Tänka först, prata sen...

 

 

I said I hate you, I was angry
I got so mad, I slammed your door
You know I really love you, baby
I didn't mean to start a war
And I know there's a line, but I crossed it
And I pray that it won't leave a scar

I said I hate you, but I'm sorry
Sometimes I wish you'd cut me off


Maybe I should think before I talk
I get emotional and words come out all wrong
Sometimes I'm more honest than I want
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before I talk

I try my best to make it better (better)
I'm all out of apologies (apologies)
You know I'm not good under pressure (pressure)
Guess hurting you is hurting me
I took all that we built and I broke it
And I pray it won't tear us apart
So let me piece it back together
I know I cut you pretty deep (know I cut you pretty deep)

Maybe I should think before I talk
I get emotional and words come out all wrong
Sometimes I'm more honest than I want
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before

I know that I should think before I speak
'Cause I'm saying things that I don't even mean
Maybe I'm more honest than I wanna be
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before I

Say something I might regret
And I might get too far under your skin
I can't lie, I wish we could try it again
Oh I, I wish we could try it again

Maybe I should think before I talk
I get emotional and words come out all wrong
Sometimes I'm more honest than I want
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before
I know that I should think before I speak
'Cause I'm saying things that I don't even mean
Maybe I'm more honest than I wanna be
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before I talk

So maybe I should think before

Maybe next time, I'll think before I talk

 

 

Kram på Er!

 

 

 


När man gläds lite FÖR mycket...

2017-10-01 | 22:16:00

Vet ni, jag har alltid varit en smula rädd när någonting går bra, när man liksom har det där lyckoruset så snuddar jag vid tanken att nu vänder det…

Då hör jag små röster i huvudet, ja gläds nu för snart vänder det igen…

Alltså förstår ni, jag törs inte vara glad fullt ut, för då kommer en skrämmande känsla av att det glada snabbt kommer att vända till ledsamheter.

Så har det nog alltid varit, men eftersom jag inte minns så mycket av tiden före det att Melwins hjärntumör gjorde sig till känna ( chocken rensade bort ”en bit av hjärnan, säger bättre vetande ) så väljer jag att tro att det började först då.

Allt var så glatt, nästintill problemfritt, Vincents dop, alla våra vänner, nära och kära närvarande.

En härlig helg och ja livet kändes lätt, kärleksfullt och nästintill harmoniskt…om det inte vore för det där beklämmande problemet om varför Melwin verkade må sådär halvbra.

Så smasch slogs vi omkull och beskedet om att vår son bar på en gigantisk hjärntumör levererades.

Det är ju egentligen en jäkligt dum liknelse, inser jag själv nu när jag skrivit det.

Spelar väl för f-n ingen roll alls hur livet ser ut när man möts av ett cancerbesked och man kan aldrig nånsin förutspå eller förbereda sig på något sådant.

 

Men vad jag nu vill komma till är att jag ända ner i maggropen känner att ”aj aj, nu går det lite för bra, strax vänder det”

 

I fredags kom en sån där känsla, ett lyckorus, och jag var sprudlande glad över att jag faktiskt lyckats få högsta betyget VG på både tentan i kursen Svenska Skrivregler och på ord provet i Medicinsk terminologi.

Jag hade varit skitnervös innan, det kändes visserligen rätt bra när jag skrev, men efter inlämning kom hjärnspökena.

Gick det verkligen bra det här, kunde det kännas så lätt och rätt…nej jag måste ha missuppfattat allt, så måste det vara

Har ju inte skrivit en tenta på typ hundra år, än minder studerat och när klasskompisarna suckar och säger att all deras tid går åt till att plugga så mannen får ta hand om allt där hemma, barn och mat, så känns det ju som en ren omöjlighet för mig att lyckas.

Den tid jag avsätter för att läsa kan aldrig vara tillräcklig, och absolut inte denna vecka, då jag satt på Västerås sjukan hela onsdagen. Visserligen hade jag papper med mig och medan Melwin låg i kameran hade jag en hand på hans ben och i den andra alla medicinska orden.

Så jag var rätt övertygad om att detta blir svårt, och hoppades på att jag i alla fall skulle passera med betyget Godkänd, så jag slapp ha en kurs släpande.

JA, jag var överlycklig och det kändes som en riktigt bra inledning på en helg tillsammans med alla mina sex juveler.

Men tanken låg där smygande, fast mest handlade/handlar det om oron över vad Melwins MR bilder visar såklart.

På torsdag går läkarna igenom de, men när vi får svar vet jag inte riktigt ännu. De skulle återkomma med en tid…väntar och väntar

Samtidigt kom den där nu går det lite för bra känslan och javisst, åter igen hade magkänslan rätt.

Ett dygn av lyckorus, sedan smasch…

 

Nu kommer ni givetvis tycka att jag är om möjligt ännu mer trög och patetisk, men jag har seriösa problem att komma vidare här i livet.

Jag älskar denne man så att det gör ont i hjärta och kärl och hur dum i huvudet jag än må vara så har jag ändå tänkt lite smått att om jag bara anstränger mig lite extra, om jag bara visar honom att det bara är han, och åter bara han jag vill ha...

Att jag kan förändra, förbättra och jobba bort alla de där felaktigheterna, alla de där sakerna han stört sig på, allt det som gjorde honom ledsen.

Då skulle han inte tvivla mer, då skulle han förstå att han är min absolut största kärlek, att jag inte kan se framtiden utan honom, att jag skulle kunna plocka ner månen för att få se honom glad, lycklig och harmonisk. Att jag vill rå om honom, ta hand om honom och hjälpa honom läka alla de där såren. Få honom att inse vilken fantastiska människa han är, att han är värd att kämpa för…

Jag vet, det är helt idiotiskt och jag skäms egentligen över att skriva det. Men va f-n, jag har ju skrivit om många andra kocko grejer i mitt liv och kanske, kanske någon själ därute faktiskt känner igen sig…eller nej, kanske inte.

Det är väl som många säger, Anna skärp dig, det finns ju massor av andra karlar därute som vill ha dig

Vilket man såklart säger som stöttande ord till någon som känner sig som den fulaste och mest värdelösa människan i hela världen.

Jag skiter i om det så finns en hel armé med karlar därute som vill ha mig och bara mig…för jag vill inte ha de!!!

Jag vill ha den finaste som finns, han som en gång älskade mig, han som en gång sa fina ord till mig och lovade att vara min trygghet, han som varje morgon satte på kaffet till mig så det stort klart när jag vaknade med en liten post-it lapp på framsidan av bryggaren, varje dag ett nytt fint budskap. Han som sa att han skulle göra så jämt, som sitt ”mission” resten av livet…

 

Han som jag glömde bort…mitt upp i allt

Gravidhormoner, amningshormoner…allt fick han ta och stå emot

Det gick så fort, det blev för mycket och uppförsbacken blev mer och mer brant.

Men han fanns där, alltid i mitt hjärta, alltid som störst…

 

Det lilla hopp om att lyckas få denne man på fall…igen, har försvunnit

Spelar ingen roll längre vad jag gör, säger, ja ens tänker.

Han har inte en endaste liten känsla i kroppen kvar för mig och var det inte så att vi hade gemensamma barn så skulle vi inte ha någon kontakt överhuvudtaget.

Kort, koncist, utan tvekan…smasch!

 

Börja om från början, börja om på nytt och ja, jag vet…jag är patetisk och jag borde ha fattat bättre.

Borde ha tagit mig i kragen, insett faktum, gått vidare, borde ha varit starkare…

Men det är ju så mycket som man borde här i livet.

 

Men jag förstår honom samtidigt, han måste ju få stopp på eländet, få mig att fatta att min tid är ute, över och förbi.

Inte för att jag direkt har tjatat, inte bönat och bett, inte alls direkt pratat med honom om det faktiskt, jag har nog mest tänkt för mig själv…

Men min plan var enkel, tyckte jag i alla fall, fokusera på att vara den bästa Anna i världen, visa honom att förändringarnas tid är nu, att DU kan, att DU vill…

 

Men de räckte inte och den trögaste av de tröga måste nu på allvar börja inse att hon ska gå vidare, på något outgrundligt sätt, att inga vägar finns tillbaka, hur mycket hon än önskar så.

Att hennes familj åter igen är splittrad…och det är inte ett jävla skit hon kan göra åt det!

 

Så förstår ni nu vad jag menar…magkänslan

Akta sig för att vara glad för mycket, det går aldrig igenom…

 

Jag bryter ihop, absolut, tårarna har ingen hejd och jag fulgråter i tvättstugan så inga barn hör.

Men jag är även vuxen, jag vet att jag måste resa mig, att det är min och barnens framtid, tillsammans, som är viktigast nu.

Skolan ska jag fixa, jag har satt ribban högt men det ska fanimej rulla in VG betyg i fortsättningen också.

Det är skittufft, tårarna rinner var och varannan dag, och jag är trött, sliten och med glåmigt ansikte.

Men herregud liksom, det finns ju de som har det betydligt tuffare än mig

Det är ju skrattretande egentligen när man tänker efter...jag måste ju skärpa mig, ta mig samman!

Jag har satt sex barn till livet, mitt val, mitt ansvar…och mina största kärlekar.

De kanske inte har den piggaste och mest psykiskt närvarande mamman just för stunden. Jag kan inte ge de några utlandsresor, knappt lämna Fagersta faktiskt och jag vet att de tycker att det är lite ”pinigt” att jag kör runt med de i en skruttig, rostig gammal Merca buss.

De får dela rum och de två yngsta har inte ens egna sängar utan sussar med mamma.

Jag vet att de blir äldre och äldre och att det inte kommer att hålla i längden.

Men nu ska mamma fixa det här, ensam och på egna ben, det ska gå, det bara måste gå…och sen, kanske sen, kan även jag ge de egna rum, utlandsresor och en fin bil att åka i.

 

Skam den som ger sig!

 

Hjärtat totalkrossat och en konstant oro över sonens ”Klump”, saknar en varm, trygg famn att krypa upp i, fast inte vilken som helst…

Men allt bara måste gå!

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

 

 

 


Nu är det gjort...

2017-09-28 | 13:01:25

Det gick bra!!!

Lite trassligt var det allt med nålsättningen, men inte alls som förra gången.

Vi var där i god tid, men i vanlig ordning fick jag lite smått övertyga sköterskan om att Melwin var mycket och  extremt svårstucken, så de måste börja i gid tid.

Till sist fick jag i alla fall gehör och det var väl tur för de fick värma och värma och värma på de små kärlen för att få fram någonting synbart att sticka i.

Han är ju cool lugn min fina kämpe och lät sig snällt fixas med.

Världsvan och satt prickstilla.

Det gick såklart inte på första försöket, det lilla kärlet rullade och de fick börja om.

Men så på handryggen blev det träff och nålen sattes, prover togs och vi kunde vandra ner till MR.

 

Men inte var det så jättemycket tid över, vi hann ju, men hade det inte funkat så pass bra som det ändå gjorde med nålsättningen hade det blivit samma visa igen, ingen nål och då hade vi fått komma tillbaka en annan dag.

Konstigt att det ska vara så svårt för de att lyssna på vad man säger, vi vet hur vårt barn funkar och hur allt bör planeras, så det så!

 

Själva röntgen gick galant.

Där ligger han med värsta kåpan spänd över huvudet, hörlurar på och ett jäkla liv i närmare 40 minuter, och han gör det galant.

Fick beröm av röntgenpersonalen hur pass skicklig han var på att ligga helt stilla.

Och det är han verkligen!

Jag har svårt att tro att det ens är alla vuxna som klarar av det så himla fint som han gör.

 

Huvud och rygg är nu röntgade och nu återstår väntan, väntan och åter väntan på vad bilder och prover visar.

Hjärntumörronden görs nästa torsdag i Uppsala då bilderna kommer att gås igenom.

Efter det får vi komma dit och träffa Melwins nya läkare, då Bosse faktiskt har tackat för sig nu, vilket är förståeligt, han har verkligen jobbat på övertid, men han kommer att vara saknad, så saknad…

Först då får vi svar på bilderna och hur tumörresten betett sig under det senaste året.

I den bästa av världar har den farit åt helvete, är puts väck borta för att aldrig komma åter.

Men givetvis är vi nöjda bara den inte här förändrats negativt, alltså vuxit något.

Fortsätt att hålla tummar och tår, tack!

 

Sömnlösa nätter, minst sagt, och det märks tydligen.

Får höra att jag ser trött ut, rentav sliten, men ja vad kan jag göra???!!!

Galet mycket att läsa, och jag vill, vill så gärna klara detta. Få åtminstone Godkänt på prov efter prov, så jag slipper ha en massa släpandes och framför allt så vill jag gå igenom utbildningen och få börja jobba med vad som faktiskt är mitt drömjobb, hur löjligt det än må låta.

Ett underbetalt skrivarjobb med inte alltför mycket att säga till om. Läkaren säger, jag gör 😉

Men det är dit jag vill, så är det bara 😊

 

Så sömnen blir lidande just nu…

Jag rabblar glosor och tänker på tumörer från helvetet om vartannat.

Vad som ska göras med barnen följande dag, inte glömma något, inte missa.

Hur det ser ut med handlingen, vad blir det för mat…ja ni vet, alla vardagliga ting.

Inget konstigt alls faktiskt, förutom då kanske att jag är själv med detta.

Jag ska inte ljuga om att det är lätt jämt, för det är det inte.

Visst får jag ta mina beslut själv, slipper kompromissa och har full koll på det mesta.

Men tro mig, det är inte alltid så himla skoj det heller…

Ibland vill man rådgöra med någon, kompromissa och slippa ta egna beslut, faltiskt!

 

Hur som helst så funkar det fortfarande, trött absolut, men jag klarar det.

Fast visst finns det stunder då tårarna kommer, då jag inte vet hur jag ska orka och hur jag ska klara någonting alls faktiskt.

Igår hade jag velat krypa upp i någon kär famn, fått en stor kram och få höra att jag kommer klara dagens prov, att Melwin fortfarande är frisk och utan tumörväxt, att jag slipper tänka på något annat än min skola och att krama mina barn, resten tar han hand om…

Ja tack, det hade jag behövt just nu…någon som tar hand om, någon som kramar, någon som finns där för mig, och bara mig.

Knyter sig lite i magen då jag sitter i skolan och hör ”de andra” som ringer och pratar med sina respektive, planerar hämtning av barn, vem som lagar maten och framför allt vad som ska lagas, hur helgen kommer att se ut och…puss, kram och jag älskar dig!

Jag vill också!!!

Ensam är inte stark, ensam är bara…ensam

 

Men jag klarar mig, det gör jag faktiskt och vet ni vad, jag har gjort provet nu och det kändes SUPERBRA!!!

Tror jag missade något ord, men det luktar VG, det gör det faktiskt, kändes enkelt, lätt och så rätt 😉

 

Så…Jag vill, jag ska, jag kan 😊

 

Åter till skolarbetet och snart är det HELG tillsammans med mina sex juveler <3

 

Kram på Er!

 


Dags igen...

2017-09-26 | 13:17:00

Helt galet detta pluggande…undrar lite smått vad jag gett mig in på.

Fyrtioen medicinska glosor och 47 suffix och prefix att kunna tills på torsdag, då det är glos förhör.

Så det är inte enbart barnen som förhörs på glosor numera.

Men eftersom jag har diktamen att skriva imorgon, så måste jag ju samtidigt träna på att skriva snabbt och rätt också, så det passar bra med ett litet inlägg så här mellan alla orden 😉

 

Barnen har ledigt från skolan idag, studiedag.

Men de är ju stora nu och mamman behöver inte roa de konstant. Minisarna fick dra till förskolan även idag, precis som vilken annan vardag som helst. Så är det när mamman pluggar heltid ( och mer därtill )

Men de har det verkligen inte dåligt på förskolan, snarare att det tycker det är roligt att vara där och leka och busa med kompisar.

Det är väl mest jag som inte är riktigt van att de går där så många dagar och betydligt längre dagar, precis som de flesta andra barn. Och ja, det börjar ju bli ganska så stora nu de också.

Lilleman Milton fyller förresten snart år. För fyra år sedan gick jag vankandes med stormagen, och väntade och väntade.

Nästa söndag blir det kalas, tårta och ballonger 😊

 

Men först, förutom skola och en massa barn att fokusera på, så är det dags för Melwins årliga undersökning.

Imorgon blir det magnetröntgen i Västerås och sedan går de igenom bilderna i Uppsala på torsdag nästa vecka.

Efter det får vi ta oss en liten tripp till Ackis för svar av vad bilderna visar. Hoppas det inte blir alltför lång väntan på svaret bara. Är ju som alltid nervöst, går väl aldrig att komma ifrån. Melwin verkar pigg och kry och visar inga tecken på att det skulle ha hänt något åt det negativa hållet, men det är ju dessvärre inget man kan ta förgivet ändå. Vad som händer och sker med små tumörceller kan ta tid innan det visar sig utan på, tyvärr.

Men därför givetvis toppen att de håller kolla på ”Klumpens” vara eller icke vara såhär en gång om året.

Melwin gör ju numera röntgen i vaket tillstånd, men en nål ska ju ändå sättas. Förra gången blev det jätteproblem med att sätta nålen, de hittade inget bra kärl.

I en timme ( !!! ) satt det och tragglade med stackars sonen, som kämpade på supertappert.

Men det slutade dock ändå att ingen nål blev satt, därför ingen kontrast och inga prover tagna.

Inte jättebra och Uppsala var väldigt noga med att påpeka att det absolut inte fick ske igen.

Så vi ska vara där i god tid, de ska värma kärlen och göra bästa förutsättningarna för att det ska lyckas, säger de i alla fall.

Dock höll de ju på med det förra gången också, utan vidare resultat, så vi får väl se hur det går.

Jag sa till Melwin att max 5 minuter får de försöka, sen får de allt lösa det med någon form av smärtstillande/ lugnande.

”Äh, de kan i alla fall få testa i 10 minuter mamma, tyckte kämpen”

Så ja, det är väl då vad jag sagt till sköterskorna, 10 minuter…max!!!

 

Håll tummarna för att allt, precis allt, går bra för världens största och bästa kämpe Melwin!

 

Hur gärna jag än vill fortsätta skriva, så måste jag återgå till mina medicinska ord. Men nu har jag i alla fall fått in lite tangentbordsträning inför morgondagens diktatskrivning 😉

 

 

 

 

Finaste & bästaste <3 <3 <3 

 

 

Kram på er, skriver snart igen! ( givetvis om hur det går för Melwin vid årets undersökning ) 

 


Den stolta modern...

2017-09-13 | 16:22:00

Ni har säkert sett honom, ni kanske har läst om honom…MIN SON

Detta blir ett skrytigt inlägg, för jag är så innerligt stolt över honom och hans arbete, så Ja, jag skiter allt vad Jante heter just nu 😉

 

Allt började med ett projekt, Framtidens företagare som hade som mål att hjälpa ungdomar att komma igång och starta egna företag över sommaren.

 

Robin var minst sagt aktiv och hans idé om att starta upp en business inom potatisbranschen tog form.

Han skulle skörda närproducerade och ekologiska potatisar.

Sagt och gjort, han plockade de för hand, ibland med hjälp av både Melwin och Vincent.

Paketerade de varsamt och stod sedan varje fredag på centrum i Fagersta.

Ryktet om hans goda potatisar med deluxe kvalitet spred sig snabbt, och från att ha stått från 10 - 18 för att sälja slut, gick försäljningen så bra att det var slutsålt fram till lunch.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det gick så himla bra, och han jobbade på så fantastiskt flitigt att han kammade hem det ärofyllda priset Årets Entreprenör

 

 

 
 
 
 

 

Här kan ni läsa en artikel om Robin - Potatishandlar´n

 

 

 

 

Här deltar han i Morgonsoffan och berättar om sina erfarenheter som företagare

 

 

 

Han hamnade i media, både tidning, radio och TV

Och allt detta har han uppnått helt själv, med ett jäkla anamma och målmedvetenhet.

Han har utvecklats och min lille gosse, ja, han har blivit både världsvan och stor, så vuxen…så snabbt

Nej mamman hinner inte alls med...

Hon gråter och ser fortfarande sin lille gosse, fast med stor hjälm på en superfin moppe ( som han själv fixat och trixat med så att den blivit så himla fin och körduglig, kanske med lite handledning av pappan också 😉 )

 

 

 

 

 

Men jag är så stolt, så galet stolt över hur han klarar etapp efter etapp på sin målinriktning och hur han fixar sin affärsverksamhet och samtidigt även skolan med de finaste betygen, det begriper jag inte riktigt…den genen tror jag inte han hittat hos sin mamma 😉

Hur som helst så kan jag i alla fall hålla huvudet högt och stolt säga att jag åtminstone är en del av produktionen av denne fantastiske kille <3

 

Nu har jag skrutit färdigt…för denna gång 😉

 

 

Men han går mot nya mål inom potatishandeln min käre Robin.

Han håller som bäst på att starta igång Hemleverans av potatispåsar, direkt till dörren.

Närproducerad och väl omhändertagen av Potatishandlar´n.

 

Ni kan följa Robin - Potatishandlar´n på Facebook;

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Tack!!!

2017-09-13 | 15:35:23

Nu är det säkerligen flera av er som funderar över hur jag och min, relativt stora, familj kan ta oss iväg på små utflykter titt som tätt.

Jag förstår hur ni tänker…

Ensamstående, studerar, sex barn

Jovisst, det är ingen lätt ekvation att lösa.

De flesta av våra tripper vi gjort har vi Barncancerfonden att tacka för.

Under året så anordnar de olika evenemang för oss som är medlemmar tillika drabbad familj.

Inte bara det att själva evenemangen är superroliga för både stor och liten i familjen, utan även att det ges tillfälle att träffa många av de vänner vi lärt känna under årens lopp i ”cancervärlden”

För hur nära man än står sina vänner, nära och kära, så är det väldigt svårt att sätta sig in i hur det faktiskt är att leva med cancern i familjen, sitt drabbade barn…

Den resa Melwin gjort, och vi som familj, föräldrar, syskon, är svår att till fullo förstå när man inte själv gått igenom liknande ( tack och lov, önskar inte någon att behöva uppleva denna djävulska sjukdom )

Så då kan det ibland vara lite skönt att få ventilera, skratta och ibland även gråta tillsammans med de som been there, done that…om ni förstår hur jag menar.

 

Så stort Tack till Barncancerfonden och allt vad Ni gör för oss som drabbad familj!

Och alla Ni som stödjer fonden och dess arbete, inta att förglömma, utan era gåvor skulle det ju aldrig fungera <3

 

 

 

 

 
 
 
Min fina, fina vän Sofie
Kommer alltid att minnas lille Victor, den starkaste stjärnan <3
 
 
 

 


Sommaren 2017...

2017-09-13 | 15:06:00

När sommarlovet börjar, känns det hur långt som helst.

Tio långa, härliga veckor. Med sol, bad och lata dagar. Glada, nöjda barn som leker fint tillsammans och man kommer hinna med precis allt det där man tänkt och planerat…

Riktigt så blev det ju inte…denna sommar heller 😉

 

Men visst har vi haft stunder av lycka också 😊

 

 

 
 
 
Vi for till Västkusten
Inte jättevarmt, men inget regn i alla fall och skönt att komma ut till havet en sväng, om så bara för en stund...
 
 
 
 
 
Krabbfiske var givetvis det bästa om man frågar barnen :-)
 
 
 
 
 
 
Krabbor fanns det gott om, och de gillade korv ;-)
 
 
 
 
 
 
Lille Milton bryr sig inte så mycket om temperaturen, i vattnet ska han vara oavsett varmt eller kallt 
 
 
 
 
 
 
Sedan kom vi till resans höjdpunkt...Liseberg!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Funderar starkt på om Lisebergskaninen har en egen "body guard"
Riktigt skrämmande man den där som figurerar i alla "kaninbilder" jag tog ;-)
 
 
 
 
 
 
Kronprins och Lillprins <3
 
 
 
 
 
 
Det åktes så mycket karusell att jag är rätt säker på att Fam Silfver var sist ut från Liseberg den dagen.
Vilket passade mamman utmärkt, nöjda och trötta barn, så raka spåret hem till Fagersta igen :-)
 
 
 
 
 
Hälsa på Morfar och Mormor står högt i kurs
Det metas och det badas, fikas och bara har det lugnt och skönt,
sådär som man bara har det på landet...
 
 
 
 
Mitt vackra, vackra barndomshem bjuder på en fantastisk natur <3
 
 
 
 
 
 
Go´fika
 
 
 
 
Så ääääääääntligen fick jag träffa min älskade barndomskamrat igen, efter sisådär en 30 år, helt galet!!!
Hon har en enormt viktig del av mitt liv, hon som jag tillbringade varenda sommar tillsammans med, hon som är starkare än starkast och ger mig styrka och mod enbart genom att finnas till.
Hon sa till mig; "jag önskade så att jag skulle kunna byta liv med dig Anna"
Jag tänkte, jag önskar så att jag hade en del av ditt liv Nu!
Saker händer, saker förändras, livet...
 
Visst har vi hållit kontakten under alla dessa år.
Först i brevform, men nu finns det ju såna fantastiska möjligheter via sociala medier, så att hålla kontakt med de man önskar hålla kontakt med är ju inga som helst problem :-)
 
Men så, en dag i juli, träffas vi igen och det var underbart att få krama om henne och hälsa på hennes fina familj.
 
 
 
 
Så var det då dags att dra vidare till Karlstad...i år igen!
 
 
 
 
 
Hockeyläger för hockeykillen och campingliv för mig och minisarna
 
 
 
 
 
 
Bor man i stuga så äter man utomhus, oavsett väder, vind och temperatur...
men som tur var slog det om och blev kanon varmt och fint väder just den veckan, "halleluja moment" ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Så medan storebror svettades i ishallen, roade vi oss med att sola, bada och "sanda"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det gick till och med att bada i självaste Klarälven, även om det var lite väl friskt ;-)
 
 
 
 
 
 
Redo att leta fiskar i älva´
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Eftersom campingen erbjöd minigolf gick det inte för mamman att smita undan detta, i mitt tycke, urtråkiga spel, utan fick snällt ställa upp på en runda 
 
 
 
 
 
 
Men men, hur är det nu då...nöjda barn, nöjd mamma, så jag härdade ut ;-)
 
 
 
 
 
 
 
Är vi i Karlstad är ett besök vid Mariebergsskogen ett måste
Där hälsar man på djur...
 
 
 
 
 
 
 
 
...och äter glass :-)
 
 
 
 
 
 
 
Mer bad hos Morfar o Mormor, även om det redan hade blivit svalare och svalare...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sista fina, varma sommarveckan tillbringade vi vid Hedkärra sjön.
Toppenställe, där kan man roa sig med både fiske, sol och bad...så plötsligt är alla nöjda och glada :-)
 
 
 
 
 
 
 
Albin hann givetvis med en minst sagt intensiv träningsvecka till innan skolstart...
 
 
 
 
 
...men sista turen innan skolstart gick till nordligare breddgrader, Tomteland!
 
 
 
 
 
 
I år är vi verkligen klara i tid...
Önskelistor skrivna och inlämmnade, fjäsk och kramar med Tomten avklarade
Bara att börja nedräkningen...;-)
 
 
 
 
 
 
 
Vädret svek oss totalt och det var mer eller mindre regn exakt hela tiden
Men vad gjorde väl det när man fick träffa häxor och féer, troll och tomtenissar
 
 
 
 
 
 
Glada och nöjda barn trots regn och rusk ute i tomteskogen ;-)
 
( och om ni undrar varför mina barn varken har stövlar eller regnkläder så var det  liksom strålande sol när vi lämnade Fagersta, och ja, jag erkänner att jag kanske borde ha kollat väderleksrapporten innan avfärd...men men, jag kan väl inte tänka på allt inte, jag kom ju ihåg mina barn i alla fall )
 
 
 
 
 
 
Hmmmm, vad ska vi önska oss nu då...???
 
 
 
 
 
 
Milton föredrog att spana på Tomten sådär lite på avstånd...
 
 
 
 
 
 
 
 
...medan Filippa glatt traskade fram, lämnade önskelistan och kramade herr Tomte
 
 
 
 
 
 
Melwin i ett tappert försök att stilla lillebror från att härja för mycket i Tomtens boning ;-)
 
 
 
 
 
 
Vet inte hur många kort jag har tagna på mina barn sittandes på denna släde genom åren, men alltid vintertid...för detta var faktiskt vårt första besök vid Tomteland på sommaren
Men det kan varmt rekommenderas, supermysigt!
 
 
 
 
 
 
 
Filippas givna favorit, sagofén
 
 
 
 
 
 
På Tomteland finns det snögubbar även på sommaren :-)
 
 
 
 
 
 
Till Albins stora lycka fick man fiska hur mycket man ville på Tomteland, och hade man turen att få upp en regnbåge så var det bara att betala en slant och ta med sig den hem...
Det blev fisk till middag ;-)
 
 
 
 
 
 
Melwin diskuterade lite kring pilbågens användning med en alv :-)
 
 
 
 
 
 
TACK för den här gången Tomteland, kanske ses vi i vinter ;-)
 
 
 
 
 
 
Kan jag verkligen vara skyldig till dessa galningar???!!! 
Javisst, världens bästa dessutom <3
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0