Woop woop...

2018-04-25 | 21:58:00

…nu är jag på gång 😉

 

 

 

 

 

Har suttit HELA DAGEN och skrivit diktat. Riktiga såna, från det verkliga livet!!!

Så jäkla roligt, så mycket jag lär mig och det är helt klart värt att vara smått vimmelkantig och totalförvirrad i knoppen när man åker därifrån. Det är så himla skoj 😊

Trodde någonstans att det skulle vara tråkigt att ”bara” sitta och skriva hela dagarna. Kanske är det nyhetens behag, men idag kändes det som om jag skulle kunna sitta där hur länge som helst.

Men det har säkerligen sin charm att bemanna receptionen också, givetvis!

Det är ju bra med lite omväxling 😉

Och ja, fingrarna kommer igång, jäklar i min lilla låda…det går snabbare och snabbare.

Sen har jag ju haft turen att få börja med två helt underbara läkare. De dikterar lugnt och harmoniskt och har bra koll på läget.

 

Sista dagen imorgon för den här veckan. Jag ska köra 32 timmars vecka, så då har jag valt 8 timmar om dagen och en ledig fredag. Känns rätt just nu i alla fall.

Långhelg blir det också, börjar ju inte förrän onsdag igen.

Valborgsmässoafton och första maj, visst är det värt att fira, men vad som är ännu mer värt att fira, alla gånger, är Melwins födelsedag!!! På lördag smäller det 😊

Och så lite Norbergs marknad på det…ser fram emot helgen tillsammans med mina juveler 💖

 

 

Vet inte hur, men jag och Lasse kom idag in på vår separation och allt kring den, för att sedan typ gå igenom hela relationen och förhållandet.

Det är verkligen kvinnor är från mars, män är från venus!!! 🙃

Jag tycker själv att jag låter väldigt klok, tydlig och resonabel. Men det måste hända något med mina ord där på vägen, för han verkade inte alls höra samma som kommit ur min mun 😏

Men det var inte det jag skulle komma till, utan det att jag under samtalet påmindes om hur jäkla värdelöst det är med en separation där barn är inblandade och för min egen del, vilken total katastrof och vilket nederlag.

Jag brottas fortfarande med de nedvärderande känslorna över att jag inte lyckades hålla ihop en familj, åter igen. Och det är betydligt värre med separation nummer två, för då vet man ju redan hur pissigt och jobbigt allt kommer bli kring barnen, men framför allt FÖR barnen.

Ja, jag tycker fortfarande att vi hade kunnat traggla oss igenom krisen, att vi borde ha kämpat mer och att vi inte skulle gett upp.

Men det är som det är nu…

 

Det är bara jag själv som kan bearbeta mig igenom detta. Det är bara jag som kan förlika mig med att situationen är som den är och att familjen är splittrad, hur illa det än må vara och hur ont det än gör.

 

 

Det är många som säger att jag borde titta ut mer. Dejta, säga ja till de inviter jag får.

Visst, klart jag testat det, jag har gett det chanser, och det är oftast inget fel på männen i fråga. Det är ju mig det är fel på och jag har länge funderat på om jag gått och blivit totalt känslokall. Men så kan det ju inte heller vara, för jag gråter ju över minsta lilla ”hemskhet” här i världen, blir berörd till tårar oavsett om någon berättar om stor lycka eller om sorg. Skratta så att tårarna sprutar då med, ja det kan jag också 😉

När det liksom blir lite för nära, lite för mycket så backar jag en halvmil och känner mig helt övertygad om att jag har det bra som jag har det. Me and my kids liksom ❣

 

 

Tänk om jag blir för bekväm ju längre tiden går? Tänk om jag inte orkar låta någon komma mig inpå livet igen?

Det är ju faktiskt skitjobbigt att dejta och dejta och att lära känna någon, och framför allt att våga lita på honom, släppa kontrollen (inte min starka sida precis). Sen ska han passa in i mitt och barnens liv också, och nu har ju vi vårat sätt att ta vardagen på.

 

Så jag kommer fram till att jag inte alls har tid med att dejta. Jag har fullt upp med att vara en så bra mamma jag kan, klara mina studier på bästa vis, hitta ett ”bättre” hem åt oss och sen helst också kunna stå stadigt igen.

För visst svajar jag fortfarande, även om jag varit nere på botten och vänt och kommit upp på fötterna bra, så har jag fortfarande mycket att jobba med.

Men det är inget jag tänkte skriva om just denna dag, kanske inte sen heller, vem vet 😉

 

Scrollar lite snabbt igenom Facebook och möts av ett par, som efter en stor kris, rev skilsmässopapperet i sista stund och nu ger kärleken en ärlig chans.

Ja, det är fint och starkt och modigt. Jag kan inte säga annat…💕

Man ska inte vara avundsjuk, men lite så kändes det nog helt ärligt ändå

 

Kram på er!

 

 

 

 

Om bara Om hade varit...

2018-04-24 | 22:08:00

Tänk vad lite mer sömn och positiv energi kan göra 😊

Sov såååå mycket bättre i natt, och även om jag inte direkt hoppade ur sängen när alarmet startade, så kände jag mig mer pigg och alert under dagen.

 

Min handledare är tyvärr sjuk, men eftersom alla där är så gulliga så får jag hänga med lite här och lite där 😉

Jag har suttit och lärt mig mer om journalsystemet, och kikat på en del administrativa bitar. Alltså jag tycker sånt är så himla intressant och skoj. Ni vet, allt skrivande, hålla koll på brev, meddelanden, remisser, ja allt det som läkare och sköterskor inte gör. Ungefär i alla fall.

Är fortfarande så nöjd över mitt framtida yrkesval.

 

Men jag har även valt att passa på och cirkulera lite och se fler bitar än vad en medicinsk sekreterare gör om dagarna.

Så idag hängde jag med en sköterska en sväng.

Förutom receptionen var det lite provtagning, EKG och blodtrycksmätning.

Även om jag nu inte kommer jobba med just patientkontakt på det viset, så är de väldigt intressant att se hur hela verksamheten fungerar.

Men imorgon tror jag det blir mer fokus på diktat och journalhantering. Det är ju ändå det som kommer vara min huvuduppgift.

 

Var på utvecklingssamtal på förskolan idag. Det gällde givetvis Filippa och Milton.

Helt galet, men vi hade ett överflyttningssamtal! Till hösten kliver min lilla tjej ur förskolans värld och in i skolans värld. Tur jag har sommaren på mig att smälta och bearbeta detta.

Hon föddes ju nyss!!!

Och lille Milton då, vad hände…???!!!

Från att ha suttit på badrumsgolvet, nyförlöst med en liten underbar gosse i famnen. Har jag nu en blivande 5 åring som till hösten blir ”äldst” på förskolan och gör sitt sista år innan han också ska hoppa in i skolans ”våld”.

DÅ kommer det på riktigt bli deprimerande…ALLA barnen i skolan, INGET förskolebarn.

Det betyder ju även att jag själv blivit gammal som gatan 😉

 

 

 
 

 

Vad hände liksom???!!! De skulle ju alltid vara såhär små 😉💖💞
 
 
 

 

 

 

Hur som helst så var de inga tveksamheter alls med överflyttning till skolan för min lilla tjejs del. Vilket jag inte trott heller, då hon är otroligt intresserad av vad hennes äldre syskon kan, och hur deras läxor går till och helst skulle vilja allt det de kan redan idag.

Så visst, hon tragglar en hel del med både skrivandet, läsandet och räknandet. Givetvis ger det resultat och hon är så himla stolt var gång hon kan läsa något eller några ord ur Vincents läsebok, och sitter gärna bredvid honom och försöker skriva i alla fall några ord som han har framför sig.

Så visst lönar det sig att ha äldre syskon…ibland 😉

Men hon har fortfarande ont i magen, varje dag, mest efter måltiderna.

Som ni kanske minns har vi gjort en utredning på Barnmottagningen angående hennes lilla mage och tarmar, men de kom inte fram till något annat än att hennes tarmar nog inte riktigt var färdigutvecklade, lite sena liksom.

Men nej, jag köper inte riktigt det. Har själv gått igenom hennes provtagningslista och visst finns det prover man faktisk har uteslutit, som KAN vara av relevans att ta och lika som med Milton så är den grundliga utredningen de gjort kanske inte helt 100% grundlig.

Vi fick ju som bekant samma svar om grundlig utredning av Milton för ett år sedan. Vilket sedan visade, att de i stort sett enbart fokuserat på hans astma, samt att utesluta Leukemi (enbart för att jag tjatade till mig att få ett klart besked att Leukemi kan uteslutas) Han hade ju så ont i benen, eller det har han ju fortfarande. Vilket i vissa fall varit ett första tecken på just Leukemi. Givetvis kunde jag inte slå bort en sådan tanke utan att ha konkreta svar på att så inte är fallet.

”Diagnosen” blev till sist växtvärk.

Han har fortfarande jäkligt ont i ett eller båda benen och ja, jag är skeptisk där också.

Givetvis 😉

Jag vet, om läkarna var trötta på mig förr, så lär det knappast bli bättre nu.

Men ni vet, jag kan inte glömma, kan inte släppa och kommer få leva med den jävla irritationen hela livet…

OM jag hade fått gehör några månader tidigare, vid alla läkarbesök med Melwin. OM vi inte konstant blivit hemskickade med orden ”ett långdraget virus” så hade, mest troligt och vad neurologerna säger, Melwins tumörrest inte suttit där den sitter idag.

Enligt beräkningar så borde tumören inte ha hunnit växa sig runt hjärnstammen om den hade upptäckts 3-6 månader tidigare.

Hade den upptäckts då istället hade, mest troligt, kirurgen lyckats fått bort allt av tumören och Melwin hade idag inte haft någon jäkla tumörrest att hålla koll på titt som tätt.

Men det är som det är och ingen kan vrida tiden tillbaka…

Fast ni förstår säkerligen varför just den här mamman inte lämnar ett jäkla skit åt slumpen, kräver raka, tydliga och utvecklande svar på det mesta och vägrar ge sig förrän det finns en rimlig förklaring till allt gällande mina barns hälsa.

Kalla mig överdriven, nojig och dryg, men jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät något passera, igen…

 

 

 
 
Den lille mannen 💖 Den sommaren, om vi bara hade fått veta...
 

 

Nu vilar vi upp oss va 😉

Kram på Er!

 

 

 


I made it...

2018-04-23 | 22:33:00

 

 

 

Jag har överlevt min första dag på praktiken, men jag är helt slut i både kropp och knopp 😉

Var galet spänd och nervös innan. Vet egentligen inte riktigt varför, finns ju inget att vara rädd för precis (tror jag inte i alla fall)

En vuxen människa i en vuxen värld, hur svårt kan det va???!!!

Men visst är det så, med de flesta nya uppgifter man ställs inför. Lite sånt som man inte riktigt vet hur det är och inte har full kontroll över, visst är det lite spännande, och lite nervigt…innan man vet.

 

Somnade dock bra kvällen innan, men vaknade i ottan. Halv fem, och helt omöjligt att somna om. Så bara att ge sig och kliva upp.

Rätt skönt ändå att ta det lite soft innan väckning av barnen. Dricka kaffe i lugn och ro och hinna läsa tidningen.

Men nej, jag vill inte kliva upp i den tiden VARJE morgon 😉

 

Var även lite nervös över att få upp de små och iväg till förskolan utan krångel. Men det gick jättebra.

De är små, men nog kan de förstå…Jag hade pratat om ”mammas nya jobb” (tyckte det där med att förklara praktik var lite överkurs), och hur vi måste hjälpas åt att komma iväg i tid, så inte mamma får ”skäll” för att hon kommer för sent. Kanske inte alls är pedagogiskt, men iväg i tid kom vi och det var i alla fall glada och nöjda barn som jag vinkade av. De kan de 💖

 

Så jag kom i tid, jag hittade rätt, fick på mig min ”arbetsdress” och namnskylt.

Morgonmöte och presentera sig för alla. Tur man är van att stå i rampljuset 😉

Fick en riktigt bra start, och det var ju faktiskt inte så farligt 😊

Verkar helt klart som ett bra ställe att göra sin allra första praktik på.

 

Men klart det var mycket nytt att ta in, väldigt mycket och ja det känns som om det är fullproppat i huvudet redan nu, och det är ju inte så bra.

Sen skrev de ju hur snabbt som helst!!! Och tittade inte ner på tangenterna en endaste gång, och det gör JAG!!! Så jag kommer att skämmas en smula där 🙈

 

Men nu ska jag även vara ärlig och skriva att det faktiskt känns lite tufft ibland.

Jag är inte världens starkaste jämt, även om det tydligen är lätt att anta och tro så.

Ibland är jag bara en liten, liten Anna

 

Det är en turbulent tid, på så många plan. Att vänta på svar är aldrig roligt, speciellt inte när man är född med noll tålamod.

Sen vet jag inte om det är jag som är känslomässigt förstörd och allmänt klen, men jag blir så jäkla ledsen och besviken gång på gång.

Är så trött på falskhet och svek!

Känslokalla människor, som dessutom har mage att kritisera om man råkar fälla en tår vid ”fel” tillfälle. Som än mindre klarar av att tackla det som en vuxen, och vad man alltid hoppas på, varmhjärtad människa.

 

Ja, jag fixar min ”stora” familj. Jag mår som bäst när alla mina barn är under samma tak. När jag får spendera tiden med de.

Samtidigt som det även skrämmer mig…

Hur orkar du? Hur klarar du allt själv?

Helt ärligt…ibland vill jag bara ”säga upp mig”. Sätta mig i ett hörn någonstans och bara glo, göra ingenting och heller inte behöva bry mig om någonting. Hoppas på att det finns någon annan som fixar allt. Anta att det finns någon annan som fixar allt.

Visst hade jag tyckt det varit jäkligt skönt att bara komma hem idag. Sätta mig i soffan med mina barn, vara världens bästa mamma som pratar om dagen, läser lite saga och bara kan sitta där med benen i kors.

Visst hade det väl varit härlig, skönt och avslappnande. Efter en ganska så tuff dag sådär.

Funkar ju för vissa, men nej, inte för mig…

 

Så ja, jag kan känna mig jäkligt besviken, ledsen och trött ibland.

Även ibland kommer ”tycka synd om mig” känslan, då jag kommer fram till att livet är orättvist.

Vilket är skitdumt att tänka, för det beror ju verkligen på vem du jämför med och hur du än vrider och vänder på det hela så finns det alltid de som har det värre, och vem är det som har bestämt vad som är rättvist och inte. Vem som förtjänar vad liksom…???!!!

Så det är ju bara löjligt och onödigt energikrävande att tänka så…Men, ibland kommer liksom de tankarna ändå, vare sig man vill eller inte.

 

Men vet ni vad som får de tankarna att snabbt raderas…

När man får kramar som värmer och någon som säger ”mamma, vi fixar det här tillsammans, vi är ju en familj, då hjälps man åt”

 

Mina barn förstår känslor bättre än många vuxna och åter igen får de mig att fokusera på vad som är viktigt och betydelsefullt här i livet. Vad som är värt min energi och vad jag ska skita fullkomligt i.

Det är då jag blir stark igen, får nya krafter och åter igen…mina barn tar inte energi, de ger.

Men det finns en hel del runt omkring som behöver sorteras bort!

Då är det inte skrämmande längre 💜

 

NU, ska jag vila upp mig, och känner mig mer taggad än nervös inför morgondagen.

Det här ska bli kul…

 

Kram på er!

 

 

 

 

 


Heeeej...

2018-04-21 | 17:50:32

…det var ju superlänge sedan jag skrev nu.

Varför??? Jo, har haft helt och fullt och totalt galet mycket att ta tag i och vardagspusslet har varit nästintill en omöjlighet att få till.

Det var många tentor nu på slutet, vilket inte har varit helt lätt, då jag knappt kunnat vara i skolan den senaste månaden.

Lillemans sjukhusvistelse och mycket annat runtomkring har gjort att jag inte kunnat vara i Västerås närmelsevis så mycket som jag önskat, och framförallt behövt.

Men det är som det är och bara försöka göra det bästa av situationen.

I torsdags hade jag dock sista lektionen för detta första år!!!

Helt crazy, men så är det faktiskt. Jag har snart fixat mitt första studieår av två.

Jag skriver snart, för det återstår fortfarande sex veckors LIA (praktik).

Ska bli jättespännande, men det är såklart också jäkligt nervöst.

Jag ska vara på Vårdcentralen i Skinnskatteberg.

Var dit nu i veckan och hälsade på en snabbis och det verkar vara ett trevligt ställe och min handledare verkade inte ha några krav på att jag skulle fixa en massa själv. Kändes ju skönt!

Klart man vill klara så mycket som möjligt på ”egen hand” så småningom. Men det känns ju som ett stort steg att från skolbänken hoppa ut i den ”riktiga sjukhusvärlden” och verkligen använda sina kunskaper på allvar.

Men som sagt, det ska bli både spännande och roligt, men är såklart lite pirrigt i magen 😉

 

Lilleman Milton har fortfarande inte blivit helt återställd i sin andning och det bekymrar mig.

Har inte fått svar på vad proverna visar, det skulle ju ta upp till tre veckor att analysera dessa, så vi borde få någon form av återkoppling under nästa vecka.

Annars tar jag kontakt med de själv, vi måste få någon klarhet i varför hans andning är som den är.

Så fort han springer eller typ hoppar studsmatta eller gör någon annan ”vild” aktivitet så blir han andfådd och har svårt att andas.

Han känner såklart det själv och sätter sig att vila. Men så ska det ju inte vara. Han borde absolut inte bli trött så fort och få svårt att andas.

Hoppas verkligen att de hittar orsaken snart!

Melwins läkare har varit på semester, så vi väntar även där på svar. Men det borde också komma under nästa vecka.

Mycket att vänta på nuförtiden 😉

Melleman som fyller år snart, och som vanligt fattar mamman inte ett skit hur det kunde gå så fort och att han redan ska fylla 12 år!!!

Om precis en vecka är det dags att fira födelsedag igen, är ju lite mycket sånt under våren i den här familjen 😉

Men efter Melwins kalasande får vi vila upp oss lite till juli i alla fall 😊

 

Vi var iväg till Karlstad en sväng, en liten ”minisemester” typ…

Albins hockeysäsong som avslutades med Regionsmästerskapen tillsammans med Västmanlands länslag.

Lite trist när säsongen är över. Det är ju faktiskt skoj med matcher och sånt. Men nu blir det mest fysträning som gäller för hockeysonen, sånär som nåt hockeyläger under sommaren.

Men tiden går ju som bekant fort, och vips så är det dags för en ny säsong.

 

 

 

Min fina kämpe till hockeyunge 💖

 

 
 
Vi drog på tur 😍

 

 
 
Mina älskade Minisar 💖
 
 
 
 
 
På hotellet, Milton och Filippa sprang och jagade varandra i dessa korridorer, Milton kunde springa några meter, sen blev han helt slut och fick jättesvårt att andas. Inte normalt, som sagt 😢

 

Våren har äntligen kommit och igår så var det uppsnyggning av balkongen och ut med utemöblerna. Hoppas på att kunna sitta och lapa sol mycket framöver, även om både jag och barnen helst skulle spendera sommaren, och resten av tiden framöver också såklart, i ett hus.

Är så trött på denna lägenhet nu. Den är jättefin, har ett bra läge och allt sånt. Men det är för trångt och de fyra äldsta är på tok för gamla för att dela rum nu. Klart de inte tycker det är så skoj längre, även om det inte klagas, det gör de väldigt sällan, vad det än gäller.

Ja alla vill ut! Ut till trädgård och större ytor, flera rum och mera frihet.

Det är svårt att ”släppa ut” barnen här. De minsta måste passas hela tiden, det är vägar och bilar runt om, även om de inte kör så snabbt inne i stan. Men ni vet ju hur det är, en olycka kan ju hända hur snabbt som helst…

Så att ha en liten trädgård att springa ut i och leka, vilken dröm!

Ja ja, man vet aldrig vad som händer och det sista som överger en är hoppet, eller hur 😊

 

 

Det har varit många ledsamma besked på kort tid nu.

Åter igen blir jag så jäkla förbannad (rent utsagt) över hur det brister i sjukvården, att dess nonchalans allt som oftast leder till betydligt sämre utgångslägen än om man som patient fått gehör direkt.

Mycket faller mellan stolarna, och oftast är det tyvärr så att den som strider mest får hjälpen bäst. Så ska det INTE vara!!! Alla har olika förutsättningar, och alla ska ha rätt till lika behandling och vård!

Det suger verkligen att systemet är som det är och att det förekommer så många fel och brister. Jag blir så ledsen, besviken och tokarg! Men det ger mig även en extra sporre till att klara denna utbildning, komma in bland journaler och remisser, tidsbokningar och uppföljningar. Jag VET att jag bara är en simpel medicinsk sekreterare och att läkarens ord är lag. Men kanske, kanske kan jag lyckas påverka och kunna fixa så att saker och ting kan gå aningen smidigare, snabbare och bättre kontrollerat, i alla fall ibland 😉

Det är värt att försöka, och är det något jag kan så är det att tjata hål i huvudet och att tala, tala, tala 😁

 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och jag vill avsluta med att tipsa om två viktiga saker;

Ta ditt cellprov!!! Kostar ingenting mer än en liten plutte tid av ditt liv, och tro mig, det kommer kosta betydligt mycket mer tid av ditt liv om cellförändringar inte upptäcks i ett tidigt skede.

 

 

 

 

 

Ge blod!!! Det är brist, stor brist och tyvärr behövs det allt som oftast blodtransfusioner.

De ringde mig en fredagsmorgon och sa ”vi har stor brist på blod med din blodgrupp, har du möjlighet att komma in och lämna innan helgen” Givetvis! Det kostar mig inget mer än lite av min tid, visst, kanske lite yrsel, men vad är väl det mot att rädda en annan människas liv, eller åtminstone ge bättre förutsättningar för patienter.

Så om du kan, prioritera en blodgivning lite då och då. Se det även som en gratis hälsokoll 😉

 

Tänk om det inte funnits några blodgivare för en sisådär nio år sedan, när min son behövde det som mest. 

Nu gjorde det lyckligtvis det, och det är jag mer än tacksam för. Så nu är det dags att skänka tillbaka ❣

 

 

 

 

Det ÄR en stor nål, men det ser betydligt värre ut än vad det är, känns faktiskt knappt, och det finns ju bedövningskräm eller bedövningsplåster att ta till om man vill 😄

 

 

Är helt ”utan” barn den här helgen, vilket jag inte alls är van vid. Var två månader sedan sist.

Och nej, det är INGENTING jag trivs med. Jag är sämst på att vara själv och det gör ont ända in i hjärteroten. Skitlöjligt att sakna på bara några dagar, jag vet, och det finns säkert tusen saker jag kan ”unna” mig att göra, tänka på bara mig själv och komma ikapp med en massa, och JA jag försöker, men det suger…

Lyckligtvis kommer några hem imorgon och några på måndag. Lång härlig barnvecka igen 💖

 

Så jag tar väl och läser lite från Kommunikationskursen då, ett roligt litet nöje. Men mest troligt nödvändigt. Kursen avslutades visserligen med en tenta förra veckan, har inte fått svar på den än, men är till 99% säker på att jag åker på en omtenta.

Har bara lyckats medverka vid en lektion i den kursen och hann inte ens läsa igenom hela boken vi skulle kunna, och visst kom det frågor jag inte hade en blekaste aning om. Men jag skrev ett helt jäkla häfte, för ordbajsa, DET kan jag, och tycker faktiskt att det finns mycket man kan få ha sina egna små teorier om vad det gäller kommunikation, samspel och bemötande 💩😉

 

 

 

 

 

 

 

KRAM PÅ ER 😘


Lille plutt skrutten...

2018-04-05 | 16:49:17

Lilleman har fått komma hem 😊

Han är piggare, men vi vet fortfarande inte riktigt varför det blev som det blev.

Proverna blev under natten godkända och hans syreupptagningsförmåga mycket bättre.

Han andas bättre, även om inte helt prickfritt.

Ämnesomsättningsprover har skickats till Stockholm för analys.

Det kan dock ta 2-3 veckor innan vi får svar på vad de visar, och så länge kan vi ju inte ligga på sjukan och glo 😉

Skämt å sido, läkarna har inget konkret svar på vad som orsakade vår lillings plötsliga andnöd.

ph-värdet i hans kropp var lite för surt, varför det var så vet man inte än. Förhoppningsvis kan provsvaren från Stockholm svara på det.

Vätskebalansen var för låg och då reagerar kroppen med snabb andning, vilket resulterar i att det går åt ännu mer vätska. Lite av en ”ond cirkel” alltså.

Varför han hade vätska/slem i lungorna vet de inte riktigt, kanske en ”vanlig” infektion i kroppen som ännu inte brutit ut ordentligt.

Natten till igår fick Milton ha Optiflow hela natten. Typ slangar in i näsan med högt syrgasflöde.

Hela natten fick han extra tillförsel av koncentrerad syrgas och som samtidigt ”torkade upp” lungorna så slem och vätska försvann.

Och visst gav det resultat. Han orkade upp och leka med syrran när hon kom dit. Visst var han andfådd och flåsig, men han lekte på i alla fall.

I natt blev det en stabilare andning och han dricker bra, så droppet slapp han.

Läkarna hade en misstanke om förstadium till diabetes, så det togs regelbundna blodsocker stick. Men det sjönk till det normala, så mest troligt berodde blodsockerhöjningen på att hans kropp var stressad och för sur.

Så det som nu undersöks är om det finns någon form av metabol rubbning, alltså någon ämnesomsättningssjukdom, eller om det är någon form av underbehandlad astma eller allergi som ligger till grund för hans olika symtom.

Han ska på uppföljande koller och undersökningar och såklart ska vi fara in igen direkt om det uppstår liknande symtom som i måndags.

Väntar på provsvaren och tar det från där.

 

 

 
 
 
Mammas lille plutt skrutt 💖

 

 
 
Orkade vara uppe och leka lite när syrran kom och hälsade på
 
 
 
 
 
Men sen blev det lite filmmys istället
 
 
 
 
 
 
Hon livar gärna upp stämningen vår lilla sessa 💖

 

Så glad att lille skrutten fick komma hem från ”hemska” sjukan.

Det har varit väldigt många nålar och stick för den lille.

Gick bra de första gångerna, men när det blev en gång i timmen lackade Milton ur. Med all rätt tycker jag. Så det var inga roliga ”stickningar”.

 

Många minnen från Melwins sjukdomstid. Hur vi mer eller mindre bodde där, hur man fördrev dagarna, som kan bli rätt långdragna på ett sjukhus vill jag lova.

Rummet, lekrummet, matsalen…rummet, lekrummet, matsalen. Byte av cyto påse eller blodpåse, provtagningar och så samma lunk igen.

Nu blev det lyckligtvis inte riktigt lika lång tid 😉

Men visst var det lite skoj ändå att träffa ”gamla” sköterskor från Melwin tiden, och som faktiskt kommer ihåg mamman och ger mig en stor kram när vi ses igen.

”Melwin glömmer vi inte”

Jag vet, han är helt unik min coola kille, honom glömmer man inte 😉

 

Åter till Milton. Som sagt, han är på hemmaplan. Lite tröttare, lite blekare, lite ondare i armveck och fingertoppar, men en betydligt piggare kille än i början av veckan.

Hur fortsättningen blir och vad läkarna kommer fram till, det återstår att se…

 

 

 

 

 

 

 


Lugnet före stormen...

2018-04-03 | 22:30:00

Här swishade påsken förbi i rasande fart.

En mysig långhelg med alla mina juveler och Morfar och Mormor 💖

Förutom stopp i avloppet med resultat av avföring i ”hela” badrummet och bajsslangar dragna genom hemmet så har vi haft en lugn helg med mycket mys.

 

Tankat energi, vilket säkerligen var tur då vardagen sattes igång med katastrof fart och just nu är det allt annat än harmoni i livet.

I natt åkte Milton in akut till Västerås sjukan och är kvar där än.

Vi hade en lugn och skön annandag påsk. Pysslade och lekte här hemma, gick ut och njöt av solen och allt var faktiskt riktigt frid och fröjd. Glada barn, nöjd mamma.

Så på kvällen märkte jag att Milton blev tröttare och han började hosta lite smått.

Hans egna slutsats var ”det är inge bra att vara ute och leka, jag blir bara hostig”

Vi hade ju varit ute hela eftermiddagen, och jag tänkte även jag att han kanske hade fått i sig lite mycket kall luft, de ”röjde” ju en del.

Milton har sin astma och den gör sig tillkänna lite då och då. Dock brukar det mest vara vid förkylningar, så jag tyckte det var lite konstigt att han inte kändes varm och inte var snorig.

Andningen blev värre under kvällen och natten. Jag gav honom givetvis astmamedicinen, men det hjälpte inte ett skit. Vid tretiden ringde jag Lasse som fick komma och hämta honom och köra till akuten. Då var han riktigt ledsen och sa att han hade så svårt att andas och ont i bröstet.

Varför åkte jag inte själv? Jag hade fler sovande barn hemma.

 

Milton fick inhalera under natten och morgonen. Det blev lättare för honom att andas, men ändå en alldeles för snabb och ansträngd andning.

Prover har tagits, vissa med inte helt ok resultat. Vet inte i nuläget riktigt vilka och på vilket sätt.

Läkarna är själva förbryllade.

EKG såg bra ut men lungröntgen visade på något avvikande. Exakt vad har vi inte riktigt fått veta. De har uteslutit lunginflammation, men pratar lite om slem/vätska i lungorna.

Hans syreupptagning är dålig och de håller givetvis på att undersöka varför och han får syrgas, och även dropp.

Hans blodsocker var tydligen högt, men sen har jag inte hört något mer gällande det och/eller någon diabetes.

Visst är han uppe på benen ibland, men orkar bara leka i sisådär en 10 minuter, sen vill han lägga sig igen.

Ja, mycket mer om det kan jag inte skriva, för jag vet helt enkelt inte mer än så.

 

 

 

 
 
Undersökning av liten Milton 😔
 
 
 

Jag åkte inte dit idag, då vi inte hade en blekaste aning om att det var så pass allvarligt att han skulle läggas in. Vi tänkte väl att det var hans astma som spökade ”igen” och att lite inhalering skulle göra honom gott.

Nu verkar det som att det legat ett annat fel dolt bakom astman. Att läkarna helt enkelt trott att det ”bara” var astma han hade, men det är alltså något annat som spökar som läkarna idag inte kunnat säga oss klart vad det är.

Imorgon förmiddag åker jag till Milton. Vill prata med läkarna själv. Har många frågor. Kanske kan de i nuläget inte besvaras, men jag vill i alla fall ställa de.

Av erfarenhet vet jag att man som föräldrar kan höra och tolka läkarnas ord lite olika. Givetvis har jag och Lasse haft kontakt kontinuerligt hela dygnet och jag känner mig fullt trygg i vad han återberättar. Men det kommer oftast upp olika tankar och frågor hos var och en.

Och jag läääääääängtar så efter min lille lilling. Min tappre lille kille som blivit stucken som en nåldyna idag, som kämpar på med snabba andetag och som fått varit med om mer på en dag än under hela sina 4 år, tror jag.

 

Melwins läkare har semester över påsklovet så honom kommer vi att höra ifrån under nästa vecka.

Klart vi ska ha lite att fundera på…

 

Lugnet före stormen, ja efter en relativt lugn påskhelg kom nu alltså stormen…

 

 

Jag återkommer, Kram! 

 

 

 

 


Så va det gjort...

2018-03-28 | 22:01:33

 

 

 

 

Så har vi då varit iväg till Västerås sjukan och magnetkameraundersökningen är gjord.

Det gick bra med nålsättningen.

Som ni kanske minns har det trilskats en del gånger sedan Melwins venport opererades bort.

Det har varit lite svårt att få fram kärlen för att kunna sätta nålen. En gång höll vi till och med på att missa tiden nere på röntgen för att de inte hittade några kärl att sticka i. Vilket resulterade i att det inte blev någon kontrastvätska den gången. Inte så lyckat alltså…

 

Men igår flöt det i alla fall på skapligt bra. De värmde upp kärlen en god stund innan och då fungerade det på första försöket.

Klart jag drar en lättnadens suck var gång det lyckas relativt smärtfritt. Fy när de får hålla på och leta efter kärlen, som oftast rullar och de sticker och sticker med dessa nålar i den lilla armen.

Han är så tapper och så lugn.

Personalen är lika jäkla imponerade varje gång över hur otroligt cool han är och hur lätt allt går med Melwin.

Han ligger prickstilla de 45 minuter (ibland lite längre) som bilderna tas. Inte alla som klarar 😉

 

Så nu återstår väntan…

Väntan på svar om vad som syns på bilderna.

Vet att de brukar ha hjärntumörmöten på torsdagar och att Melwins bilder kommer tas upp där. Men om det nu blir imorgon eller nästa torsdag, ja det återstår att se. Är ju skärtorsdag imorgon så det är väl lite väl optimistiskt att tro att de kommer höra av sig från Uppsala just den torsdagen.

 

Sista dagen i skolan för pojkarna imorgon, sen en hel veckas påsklov.

Sån lyx får inte mamman, men har ju i alla fall en långhelg att se fram emot tillsammans med mina juveler.

Påsk pyntat och klart här hemma, så påsken är välkommen!

 

Är tröttare än tröttast, har ”tusen” tankar som snurrar och hävdar bestämt att dygnet har alldeles för få timmar.

Så det blir inte mer skrivet ikväll…

 

Avslutar med några bilder på världens finaste ungar 💖💖💖💖💖💖

 

 

 

 

 


Liten sessa och nerver utanpå...

2018-03-27 | 09:17:17

Den lilla sessan har nu blivit stora tjejen.

Svårt att ta in att hon hunnit bli hela 6 år.

Har sagt det vid varje unge såklart, men det känns som om hon nyss kom ut och för första gången såg dagens ljus.

Men tiden rusar som bekant fram och en nöjd, stolt och glad tjej har i helgen firat födelsedag.

Tänk att man som barn älskar att bli ett år äldre, det liksom klingar av litegrann när man blir vuxen…eller 😉

 

 

 
 
 
 
Sång och paket på morgonen...
 
 
 
 
...hon som annars är svår som en tonåring att få upp
 
 
 
 
Paketöppning :-)
 
 
 
 
 
Storebror och lillebror såklart med och gratulerar
 
 
 
 
 
 
Först ut var firande tillsammans med Morfar och Mormor
 
 
 
 
 
 
Den underbara tårtan, även denna från Bayrok här i stan
 
 
 
 
 
Efter grattande från "pappas sida" så var det dags för prinsesskalas! Som hon väntat...
 
 
 
 
Söta prinsessor, en gullig polis (som höll ordning på alla ;-) ) och så lille lilling såklart som fick hänga med på ett hörn
 
 
 
 
 
 
 
Filippa och en av hennes bästisar Lowa
 
 
 
 
 
Filippas födelsedag var även våffeldagen, så självklart tryckte vi in lite våffel mums :-)
 
 
 
 
 
 
 
En av födelsedagspresenterna var att få göra hål i öronen...
 
 
 
 
 
...som gjordes igår och gick jättebra
 
 
 
 
Det gjorde lite ont, sa den lilla sessan...men var mest nöjd, stolt och glad över att äntligen få ha lite glitter i öronen
 
 
 
 
 
Ett roligt besked för hockeysonen, han får vara med och representera Västmanland i Regionsmästerskapen! Redan nästa helg, så det vill till att skynda på och boka in oss i Karlstad efter påsk :-) Så glad för hans skull, han har verkligen kämpat sig till denna plats!
 
 
 
Nu ska jag och Melwin göra oss redo för att dra på något betydligt mindre rofyllt.
Magnetröntgen i Västerås...
 
 
 
 
 
 
 
Hatar att spendera tid på detta jäkla sjukhus i annat ärende än jobb och/eller skola, men nu är det som det är och nu ska det göras och få det gjort...
 
 
 
 

Min "stora" tös...

2018-03-25 | 00:24:00

Vet inte riktigt vad som har hänt, försöker förstå, men nej det vill inte riktigt gå.

Hur kunde det bli såhär, och så snabbt dessutom.

Nej jag begriper ingenting…

Det var ju nyss som jag vid rutinultraljudet fick beskedet att jag bar på en liten tjej.

Min första (och till synes enda) lilla tjej. Och tur var väl det, då ett ultimatum att "gå med på" ett syskon till var att det skulle vara en syster, enligt kronprinsen, annars kunde då han gott vara utan ett syskon till 😅

Kommer ihåg känslan, överlycklig över att allt såg bra ut. Alla mått var perfekta och den lilla krabaten i magen verkade må alldeles utmärkt. Men så en lite annorlunda, nästan lite skum känsla. Jag skulle bli mamma till en dotter. Jag skulle köpa klänningar, mycket rosa och lila givetvis. Dockor och något sminkhuvud skulle inhandlas (som om hon nu skulle använda det de första åren liksom 😏), någon rosa liten filt och ja, givetvis skulle det inredas tjejigt i både vagn och säng.

Nu finns det säkerligen någon eller några som höjer ett finger och påpekar att det är genus tänk som gäller numera.

Men f*ck genus…i alla fall när de är små nyfödda individer som skiter fullkomligt i om de har en blå eller en rosa filt.

Då är det en mammas fullkomliga rätt att ”go bananas” över allt det pluttinuttiga, rosa och lila.

Har man handlat allt det där pluttinuttiga blå och gröna…fyra gånger om, så har man all rätt att tänja på gränserna en aning när mönstret plötsligt bröts.

 

Så det gjorde jag, för en sisådär 6 år sedan, jag födde min lilla tjej, min dotter och jag frossade i allt ”tjejigt”, och gör så än idag.

För till min smala lycka, så fick jag en liten prinsessa, tjejig ut i fingerspetsarna som älskar rosa, lila, sminkdockor, prinsessklänningar och allt vad smycken heter.

Och tro mig, hon har alla chanser att leka med bilar, actiongubbar, och skjuta med Nerf pistoler…om hon vill. Vilket händer, men hon trivs annars ypperligt i sessa rollen.

Kanske inte helt oväntat, med 5 bröder i olika åldrar omkring henne som behandlar sin syster som ingen annan än just ”sessan”.

 

Som sagt, det känns som om det var nyss, typ igår…men såklart inte, det var ju några år.

Idag fyller hon 6 år. Tappar tänder och konstaterar att det är dags för skola till hösten och att hon numera är äldst på förskolan (helt galet tycker mamman)

 

Vår kloka lilla sessa, som vet vad hon vill, men precis som sina bröder även hjälper till.

Hon med det stora hjärtat som vill alla väl och gråter en skvätt om bästa kompisen måste stanna kvar lite längre på förskolan ”då blir ju hon alldeles ensam”

En virvelvind, en mammas tjej, kanske för att hon är rätt lik mig 😉

Vad vet jag, men jag vet i alla fall att idag är det hennes dag!!!

 

 

STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIN

 

FANTASTISKA, KLOKA, CHARMIGA, GOA & GLADA

 

LILLA TJEJ,

 

HOPPAS DU KÄNNER OCH VET HUR OFANTLIGT

 

MYCKET MAMMA ÄLSKAR DIG 💖💖💖

 

 

 

 

 
 
 

*** FILIPPA KRISTINA 2012-03-25 ***

 

6 år idag 💕

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


En av årets bästa dagar...

2018-03-21 | 07:00:00

Min prins fyller år, tänk va åren går
 
10 hela år och två siffror vi nu skriva får 😊
 
 
 
STORT GRATTIS PÅ 10-ÅRS DAGEN 
 
 
 
MIN FINASTE, GOASTE, RARASTE, 
 
 
 
KLOKASTE, OMTÄNKSAMME VINCENT
 
 
JAG ÄLSKAR DIG, LÅNGT BORTOM 
 
 
 
UNIVERSUM OCH TILLBAKA 💖💖💖
 
 
 
 
 
 
 
 
*** Frans Vincent *** 2008-03-21
 
10 ÅR IDAG 😍
 

Ja vad ska man säga...

2018-03-20 | 22:39:12

 

...skrivandet har kommit helt åt sidan, tyvärr!

Det har varit hysteriskt mycket i skolan, och är väl inte lugna gatan nu heller precis.

Men det har varit sådär mycket så jag helt seriöst funderat över om detta med att börja plugga var ett sånt klokt och genomtänkt beslut.

Det känns inte riktigt så när tentorna avlöser varandra. Jag läser och läser men inget tycks fastna. Har ett konstant dåligt samvete över att jag inte spenderar så mycket tid som jag faktiskt vill göra med mina barn.

Flera helger har styckats upp av tentaplugg, och barntiden är den enda tiden jag kan plocka ifrån. Mitt liv består typ enbart av barnen och skolan 😉 So what to do???!!!

 

Men nu är det lyckligtvis en lite lugnare period på tenta fronten. Resultaten återstår fortfarande att få. Kanske blir det omtenta, men det först om sisådär tre veckor, så jag hinner ju pusta ut lite i alla fall.

 

 

 
 
 
Min vardag, plugga, plugga och åter plugga. Så jag piggar upp det hela med några praliner sådär ibland 😉 (födelsedagspresent från ena sonen faktiskt)
 

 

Vad som också avlöser varandra den här tiden på året är födelsedagar.

Det är så med midsommarbebisar, de kommer tätt…förklarade en klasskompis 😉

 

Vincent fyller år IMORGON!!!

Tvåsiffrigt dessutom, hela 10 år 😊

Men han är hos sin pappa då, så vi firade honom här hemma i helgen som var.

 

 

 
 
 
 
Skönsång och presenter på morgonkvisten
 
 
 
 
 
 
Sen "tårtkalas" för "tok Vincent" :-)
 
 
 
 
 
 
 
Vincent hade beställt en tårta med Oreo kakor. Så det blev en chokladtårta med vanlij och chokladmousse fyllning, och överst ett lager Oreo kakor. Tack vare fantastiska Bayrok här i stan.
 
 
 

På söndag fyller vår lilla sessa år. Hon som inte är så himla liten längre. Hon som börjar förskoleklass i höst. Hon som nu fyller sex år.

Så förberedelser inför ett prinsesskalas är i full gång 😊

 

 

 
 
 
Mini Hulken och Mini sessan :-)
 
 
 
 

Vad har då mer hänt under min blogg frånvaro???

Ja, det har nog inte uppstått så himla mycket nytt att prata om, inte såhär i efterhand i alla fall. Men jag tänkte att jag tar ett litet kort ”bildspel” av min frånvaro period.

Och nu blir det mer skriva av, då tentorna lyser med sin frånvaro, i ett par veckor i alla fall 😉

 
 
 
 
 
 
 
Vi var till Löfbergs, och JA, det blev en hemmaseger 😀💪
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi har hejat fram en Mello vinnare. En högst värdig sådan dessutom 👏
 
 
 
 
 
 
 
Och vi har bowlat lite 😍
 
 
 
 
 
 
 
 
Puss o Kram från mig till dig 💜
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sportlovsveckan...

2018-02-27 | 22:38:57

Blir smått galen, dygnets timmar räcker inte till!!!

Så mycket jag vill få gjort, så mycket som MÅSTE bli gjort…

Inget konstigt med det egentligen, så är det väl för oss alla, mer eller mindre, nuförtiden 😉

 

Jag har blivit ett år äldre och blivit hjärtligt firad, så det riktigt värmer i kropp och själ.

Firad av familj och vänner, som vanligt lite utspritt över veckan. Svårt att få det att passa för alla på en och samma gång, för att inte säga helt omöjligt...

*** Tusen Tack för alla gratulationer, både i "cybervärlden" och i "riktiga världen" ***

 

Hade vänner över på lite mat och dryck på fredagen. Mysigt och babbel in på sena timmen blev det, som vanligt 😉

En kväll att glömma ”sorger och besvär”…typ 😊

 

Lördagen var vigd till studier och jag hade allt planerat och klart. Men det blev inte riktigt som jag tänkt.

Började flitigt och kände att det flöt på, men så fick jag svårt att fokusera, började darra och kunde till slut inte stå på benen. Yrsel och hela jag skakade.

Enligt sjukvården en form av stressreaktion.

Jag sov mig igenom resten av helgen och på söndag kväll kändes det bättre.

Vet dock inte om stressen över studierna direkt minskat dock. Blev ju inte alls lika mycket gjort som jag hoppats på tyvärr.

Men jag mår bättre, det gör jag, och försöker tänka på att andas, dricka mycket vatten och äta lite ibland också...

 

Alla barnen kom hem och tillsammans firade vi mammans födelsedag för sista gången detta år 😉

Fick så himla fina presenter, mina älskade barn <3

 

Sportlov, men ingen rast, ingen ro för det 😉

Hockeykillen for till Munkfors för en tredagars utvecklingscamp, och vi övriga drog och badade.

Denna dag har vi mest slappat oss igenom, laddat batterierna, för imorgon ska hockeykillen hem.

En liten ”nätt” tur till Munkfors har vi framför oss. På hemvägen ska vi stanna till i Karlstad för hockeymatch, HV71 – Färjestad, så vi får väl se hur sams vi är på vägen hem 😉 Två Färjestads anhängare och två HV71 ”lovers”, och sen några neutrala…

 

Torsdagen MÅSTE jag till skolan, oavsett om jag är död eller levande. Den nya kursen Klassificering av sjukdomar och hälsoproblem är riktigt klurig, och jag måste verkligen hitta den ”röda tråden” där, om allt ska gå vägen.

 

Hockeykillen har ”givetvis” även en match i Guldsmedshyttan där på torsdagskvällen, klart vi måste trycka in lite mer hockey 😊

(är jätteglad att han älskar hockeyn så mycket som han gör och gläds verkligen med honom, tro inget annat, även om jag gnäller lite)

 

Förhoppningsvis kan helgen vigas åt vila och plugg och massor av mys med min ”lilla” barnaskara.

Det är ju faktiskt inte så ofta som vi alla är samlade numera, om jag tänker efter. Det är ett himla flackande och farande på oss, så det ska bli riktigt skönt att bara ha en ”oplanerad” helg tillsammans. Hoppas vi alla tycker likadant bara 😉

 

 

 
 
 
Träning med länslaget, för en gångs skull på hemmaplan!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
För att sen dra till Munkfors...han rör på sig hockeykillen ;-)
 
 
 
 
 
 

 Unnade mig lite gott på födelsedagskvällen :-)

 

Och jag har gjort en liten "makeover"

Gått från blond till lite mindre blond, lite kall liksom, såhär mitt i vintern :-)

 

 

 

 

 

 

 

 Går och vilar upp mig inför en "liten" roadtrip imorgon då

Kram på Er!

 

 

 

 


Allt löser sig...

2018-02-20 | 23:30:00

Sena timmen, men nu är i alla fall hemmet i gott skick igen. Det blir ju lätt lite ”rörigt” efter ”alla barnen veckan” och tvätthögarna, ja de är inte att leka med ;-)

Men det går rätt snabbt ändå att få iordning allt och jag har faktiskt gjort mitt skolarbete också denna dag.

Skolarbete ja…jag fick tillbaka tentan i Medicinsk dokumentation och blev sprudlande glad, nästan så glad att jag öppnade bubblet, men bara nästan ;-) 1,5 poäng från full pott, så nära har jag nog aldrig varit någonting här i livet :-)

Hade dock fortfarande tokångest över första tentan i Anatomi och sjukdomslära, den s.k. ”monstertentan”

Den andra tentan i samma kurs skrev igår, så jag hade rät fullt upp med pluggande i helgen, plus ”alla barnen vecka” (har hittills alltid hamnat så galet). Men Lasse hjälpte till att ”underhålla” barnen en hel del, så jag hann titta lite i böckerna i alla fall…

Hur som helst, där sitter jag på söndagskvällen med näsan i anteckningarna, smått stressad över att jag fortfarande inte riktigt greppat mer än hälften, och får ett pling i telefonen. Meddelande på klassens FB sida att tentaresultatet från första ”monstertentan” hade kommit ut å vår ”skolsida”.

Ni kan ju tänka er pulsen, var till 99% säker på att det skulle bli omtenta, tyckte jag virrade till allt…MEN, på något underligt vis stod det faktiskt resultat GODKÄND!!! Helt galet, och ja, jag blev om möjligt ännu gladare över detta resultat än VG resultatet i MD kursen.

 

Nu är även ”monstertenta” nummer två gjord. Kändes sisådär även denna gång, men jag håller tummarna såklart, att det går vägen.

Känns verkligen inte som om jag har tid med någon jäkla omtenta också nu. Är jättemycket att göra i båda kurserna nu.

Nästa vecka Sportlov, alla barnen hos mig, kommer bli lite hektiskt misstänker jag. Men såklart är det skönt att ha de alla samlade också, så jag ska verkligen försöka att njuta mer av det än att ”hispa” över skolarbete, allehanda aktiviteter och hur mathandling, tillagning av två mål per dag och tvätthögar ska hinnas tas om hand…

Allt löser sig ;-) Är ju lätt att tänka i alla fall, sen om det funkar, ja det återstår att se.

 

Nu ska jag krypa ner hos mina småttingar och njuta av min sista natt som 30-åring ;-)

 

 

 
 
 
 
Hittade en "gammal" bild på mig och liten Melwin, ungefär ett år efter att han var färdigbehandlad. Kolla lockarna...och kolla blondie, det var ungefär där nånstans som jag slutade att bli äldre och med att fylla år ;-)

 

Kram och Go´natt


Stress...

2018-02-14 | 11:30:29

Pluggar hemifrån idag, fast jag borde vara i Västerås.

Har en huvudvärk ”from hell”, så det känns bättre att ta pluggandet i min takt här hemma.

Vet att det beror på stress. För det är mycket nu, lite för mycket kanske.

Tenta på måndag, lika "monsterlik" som första tentan i denna kurs. Jag är verkligen skitnervös!

Vet ju inte ens om jag klarat den första...

Alla barnen vecka och jag vill verkligen räcka till överallt. Lasse jobbar. Men i helgen kan han iallafall köra hockeykillen till träning i Köping, fredagskväll, knappast någon annan av barnen som vill skippa fredagsmyset och sitta i en kall ishall. Match på lördag i Arboga, det är ett jäkla flackande 😉

Men Sportlovet kommer bli mest intressant hur vi kan pyssla ihop allting.

Alla barnen hos mig, vilket jag givetvis är jätteglad för. Men mamman har tyvärr inget Sportlov, och Lasse jobbar ”konstiga tider” hela veckan. Hockeykillen får då inbjudan till en Sportlovscamp ute i ”middle of nowhere” Munkfors! Superskoj, så det är klart han ska åka 😊

Det är bara att fixa och trixa, allt går ju 😉

 

Men visst är jag stressad, och det börjar märkas lite väl mycket nu, så jag valde som sagt att sitta här hemma idag.

Får försöka hänga med ändå. Lyckligtvis har jag toppengoa klasskompisar som uppdaterar kanon vad som sker under dagen 😊

 

Fortsätter att läsa om skelett, muskler och nervsystem nu…men först önskar jag er en riktigt fin alla hjärtans dag!

Nu ska man ju krama och uppskatta varandra varje dag, men ok, lite extra idag då 😉

 

 

 

 

 


Hello...

2018-02-11 | 12:20:00

 

 
 

…mina kära läsare.

It´s been a while.

Det är enbart för att mina dygn skulle behöva betydligt fler timmar och jag har pluggat till tentor dag som natt känns det som, och det är långt ifrån över än.

”Monstertenta” i Anatomi kursen förra måndagen och nu blir det en till lika hemsk (mest troligt) om en vecka.

Har avslutat dokumentation kursen, med en tenta såklart. Vilken jag iallafall tror gick riktigt bra, så nu återstår att se vad slutbetyget i kursen blir.

Anatomi tentan kan det precis lika gärna bli en omtenta på, tyvärr. Hann inte ens läsa hälften av vad jag borde ha gjort och jag tyckte den var riktigt kämpig. Men då är det väl så då. Det är inte så att jag kommer få VG i den kursen ändå. Det är inte riktigt min typ av pluggande på den kursen, men det är bara att kämpa på och göra så gott man kan, antar jag.

 

 

 
 
 
Så här ser det oftast ut hemma hos mig ;-)
 
 
 
 

Inte helt lätt att få ihop tentaplugg med sex juveler samtidigt, och inträffar tenta och ”alla barn veckan” samtidigt så är det ju som det är.

Jag vill ju givetvis umgås så mycket som möjligt med mina 50% barn, och det känns verkligen inte kul att sitta med näsan i böckerna såna helger.

Givetvis förstår barnen, och det är absolut ingen som klagar, de är fantastiska! Men det är mitt samvete och jag vill ju så gärna ta vara på tiden med de.

Tänker att det är ju ändå en ganska så kort period, och det leder ju till något gott. Ett framtida jobb som jag mest troligt kommer trivas kanon med, och som kommer leda till en tryggare ekonomi. Det är lite skralt i kassan med stor familj och studiemedel, men den ekvationen fattar väl alla.

Så det är guld värt att ha en vän som ställer upp och fixar så jag kan roa barnen, trots pluggande.

 

Lasse och jag har en berg-och dalbana. Kanske inte så konstigt, det finns ju en anledning till att man separerar, och det blir verkligen inte direkt lättare att komma överens om alla ”barn saker”, hur det ska läggas upp och hur vi ska bemöta och lösa allt.

Ni trogna följare vet ju hur allt har gått upp och ner.

Men vi har försökt att prata ut och bestämt oss för att lösa allt till barnens bästa.

Minns hur en separerad mamma en gång skrev till mig. ”Det var väldigt turbulent första tiden efter separationen, men sen blev vi väldigt goda vänner”

Just nu känns det som om vi kommer närmare och närmare det stadiet och jag hoppas så att det håller i sig.

Det kanske inte kom som en chock, vi har fått svar på vad Filippas alla prover visade, och de var klockrena. Inga avvikelser någonstans. Absolut underbart skönt att veta, men problemet kvarstår ju, hon har ofta ont i magen.

Läkaren som tog hand om Filippa visade sig jobba halvtid på BUP, vilket var väldigt passande.

Hade ett långt samtal med henne och hon förklarade att det var väldigt vanligt förekommande att barn fick magont vid oro och stress. Det psykiska ter sig inte alltför sällan som ont någonstans i kroppen, t.ex. magont.

Jag har ju haft det på känn, men det kändes ändå väldigt hårt att höra.

Vilket jäkla misslyckande som föräldrar. Vi separerade för att vi bråkade mycket och kom knappt överens om någonting. Då kan man ju tycka att det skulle leda till något bättre, men inte f-n har vi lyckats gjort det särskilt mycket bättre och smidigare för barnen. Jag skyller verkligen inte allt på Lasse, men tar inte heller på mig hela skulden själv. Vi har båda tabbat oss rejält den senaste tiden. Det är skärpning som gäller!

Barnen i fokus och nu måste vi landa och bygga upp en trygg och stabil grund, så barnen inte behöver känna att mamma och pappa är arga och besvikna på varandra. Att de vet att vi kan samarbeta, och vara vänner, och även umgås som det.

Det lyckas vi ju med titt som tätt, men det rasar lätt. Ofta kring en liten sak som blir en jättegrej!

 

Vi har nu pratat och pratat och lovat varandra att verkligen gå in stenhårt, och skärpa oss för att få barnen att bli trygga igen.

Det har gått bra nu den senaste tiden, och vet ni, Filippa säger mer och mer sällan att hon har ont i magen.

Ingen raketforskning egentligen…

Lasse jobbar skift, så jag anpassar mig efter hans jobbtider.

Medan han i sin tur försöker så gott han kan att avlasta mig vid alltför mycket plugg och genom att köra hockeykillen till alla hans träningar.

Hockey kämpen har numera träningar tillsammans med ett läns lag, så det blir träningar runt om i Västmanland i stort sett varje vecka. Samtidigt som FAIK träningarna och matcherna pågår för fullt.

Bara det krävs ett jäkla samarbete för att få till.

 

 

 
 
 
Guld värt att ha ett ex som ställer upp med matlagning till mig och barnen när jag dör "trötthetsdöden" efter monstertenta
 
 
 

 

Ja, jag hoppas verkligen att VI klarar detta nu, att vi kan vara och förbli vänner, som båda fokuserar på det bästa för barnen i alla lägen. Kämpa, kämpa, kämpa.

Tiden läker alla sår…

Har inte riktigt trott på det och det har stundtals känts som att jag aldrig kommer kunna gå vidare, aldrig kunna bli stark nog och komma ifrån och släppa taget.

Men det var rätt, det gick och jag känner mig starkare än någonsin, trots minimalt med sömn, pluggstress och konstant dåligt samvete och oro för mina barn. Men de är ju det som är att vara förälder, och det kommer jag mest troligt aldrig komma ifrån, oavsett hur relationer ser ut.

Jag tycker fortfarande om Lasse, vill att han ska må bra och bryr mig om honom. Men inte på ”det viset”, ja ni fattar. Jag har kommit vidare och det känns så skönt att faktiskt tro på kärleken igen 😊

Och nu jäklar ska väl vi vuxna verkligen kunna vara vuxna och fixa det här!

 

 

 

 

 

Jag är trött, hinner inte ens med hälften av vad jag borde och det finns mycket jag önskar vore enklare och aningen mer komplikationsfritt här i livet 🤔 Men när jag gått runt och stoppat om förskolebarn, lågstadiebarn, mellanstadiebarn och tonåringar som alla sover sött, känner jag mig stark, lycklig och rik  och det är klart jag fixar skolan, sluta noja nu...Jag vill, jag kan, jag ska 👊👊👊

 

 

 

 
 
 
Men...jag har faktiskt varit iväg på en "egogrej"
Bio med min Madde "Fifty shades freed"
och SÅ JÄKLA BRA!!! Minst lika bra som de två första, kanske bättre...se den om ni kan!
 
 

Nu är det bara att köra vidare. Ska iväg på lite jobb, min ”sidekick”, mitt PartyLite 😉

Sedan plugg, för omväxlings skull för att ladda om till ”sexbarnsveckan”

Jag vill, jag kan, jag ska 😊

 

Kram på Er!

                                                                                                         


Lite synd om mig själv...

2018-01-30 | 14:02:18

 

 

Har smått panik och är sönderstressad de´luxe!

Vet inte hur skolan har tänkt och lyckats, men de har i alla fall klämt ihop en jäkla massa prov och tentor på en och samma gång.

Ordprov igår, i och för sig förra onsdagens prov som jag fick skriva i efterhand, då tåget ställdes in i sista sekund och jag kom inte till Västerås i tid.

Ordprov imorgon igen (Cirkulationsorganen och Respirationsorganen) i Anatomi kursen, tenta på torsdag (den avslutande) i kursen Medicinsk dokumentation, och sen toppar vi med ”en liten nätt” tenta i Anatomi och Sjukdomslära redan på måndag, och kör ett ordprov på hela matspjälkningskanalen på onsdagen.

Så här mycket tror jag inte vi haft på en och samma gång någon gång förut.

Inte så jäkla intressant för er att läsa om mitt pluggande, men nu har jag fått gnälla av mig lite.

Har suttit hela morgonen och förmiddagen och tragglat orden, alla jäkla Blodprover och Blodstatus och hur man håller möten och skriver korrekta protokoll och intyg. Halleluja moment 😉

Det är roligt att lära och väldigt intressant, men såååååå mycket!

Fick lov att ta ett litet brejk nu, när det blir för rörigt och man börjar bli lätt groggy måste jag fokusera på något annat en stund. Så nu övar jag fingersättningen istället 😊

 

 

 

 
 
 
Kan tro att jag ligger och latar mig, men icke, jag lyssnar, lyssnar och lyssnar på alla orden. om och om och om igen, någon gång lär de ju fastna ;-) Märta alltid vid min sida <3
 

 

Nu ska jag vara helt ärlig och skriva att det är i såna här stunder det känns på att man faktiskt är ensamstående mamma, till rätt många barn.

Jag vill inte beklaga mig, men berätta att jag är inte starkast i världen jämt, och även om jag nu klarar av att stå ”på egna ben” och driva runt den här Familjen AS (AB 😉 ) så finns det stunder då jag kan känna att det är lite synd om mig och lite orättvist…

 

Gårdagen är ett lysande exempel;

Jag gick upp tidig morgon för att hinna med allt och komma till Västerås i tid för att sitta bänkad i skolan 8.30 och skriva ordprov. Det flöt på och jag kom ihåg alla orden (så då blev jag lite glad 😊 )

Lektioner fullmatade med Anatomi och diverse sjukdomar och sedan besök på Medicinkliniken. Träffa medicinska sekreterare och lyssna på en ”lektion” av en läkare på Gastro.

Klara vid 16 och börja köra hem till Fagersta. Givetvis skulle det börja snöa och det var kladdigt och moddigt på vägen, så det tog lite extra tid. Väl hemma direkt iväg och handla, hem till hungriga barn, laga mat, äta middag, förhöra ena sonen inför prov, hjälpa annan son med ett datorproblem (som om jag nu vore så bra på det, men får ju försöka, vem annars liksom???), plocka undan, fixa disk och slänga i en tvättmaskin. Köra till träning, hem och göra ”kvällsprocedur” med övriga, natta barn. Hockeyson kommer hem (tack o lov finns det snälla hockeyföräldrar som skjutsar hem honom ibland). Nåt att äta till honom (igen, äter som en häst 😉) prata om några saker som hänt, diskussion kring läggtid eller speltid, tonårsgnäll, men till slut är även han i säng…klockan har då passerat 22.

DÅ är det mammans tid att plocka fram böckerna och läsa, läsa, läsa…klar vid tvåtiden. Sen kör vi igång igen nästa morgon. Ekorrhjulet 😉

Det är såna dagar jag kan känna att guuuuud va skönt det skulle varit om jag kom hem och någon redan hade handlat och lagat middagen. Om vi kunde hjälpas åt med kvällsprocedur, körningar, läxor och nattning.

Om det fanns någon som gav en liten puss och sa att ”sätt dig nu och läs i lugn och ro Anna, jag fixar”

Ibland saknar jag och tycker lite synd om mig själv…

Men bestämmer mig sen för att dricka extra mycket kaffe, ta nya tag och ge mig fan på att klara detta, för det SKA jag göra!

Endast VG är gott nog…eller 😉

 

Måste köra vidare nu…

 

Kram på Er!

 

 

 

 


Verkligen allt nu...

2018-01-23 | 16:09:00

Det kom upp en ”minne” bild på Facebook imorse.

Underbara, fina och helt fantastiska barn, men påminnelsen om sjukdomen och dessa helvetesbehandlingar var väl inte det första man ville mötas av sådär på morgonkvisten.

Men så tänker jag vidare och känner samtidigt en otrolig glädje över att denne kämpe tog sig igenom helvetesbehandlingarna och över att han mår förhållandevis bra idag, att han fixar skolan kanon och orkar vara som vilken annan 11-åring som helst. Det är ju en betydligt trevligare tanke.

Så gör den där jäkla oron sig påmind. Kommer vi någonsin bli av med ”Klumpen från helvetet”

Skjuter bort allt vad tankar och spekulationer heter och går istället och brygger morgonkaffet…

 

 
 
 
 
 

 

Alltså hur fort går det inte när man har ”alla barnen” veckan???!!!

Igår drog de till pappan igen och sex juveler blev tre juveler här i hemmet.

Har typ as, skit, massor att plugga!

Tenta på tenta, varvat med inlämningsuppgifter, diktatskrivning och ordprov.

Så att igår vakna med feber kändes väl sisådär.

Men men, bara att bita ihop och göra det bästa av allt.

Och det är verkligen ALLT nu.

 

 

 
 
 
Tröttare än tröttast, men har läkartid på torsdag. Undrar om man kan få någon form av Amfetamin utskrivet ;-)
 
 
 

Filippa träffade ju läkaren förra veckan.

Hon undersöktes, men vi fick inget direkt svar på vad det kunde vara som spökar.

Togs ett stick i fingret för att kolla matallergi och lite ”basic”.

Läkaren ringde igår. Mer prover måste tas.

Sköldkörtel, tarmprov, njurar, salter och en massa rabblade hon upp.

Jag blev så fokuserad på vad hon sa skulle tas och vart och när vi skulle göra det, så jag glömde helt bort att fråga vad det där sticket i fingret egentligen visade, eftersom det skulle bli en sån utredning.

Men det är väl bra att det görs ordentligt, behöver ju inte vara något illa bara för det…tänker jag.

Fast hänger upp mig på en sak, som jag faktiskt tycker är helt fel av en läkare att uttala sig om, sådär utan alla fakta och ”kött på benen”.

Hon sa ”det är i alla fall inga tecken på någon tumör i magen, för då skulle hon reagera mer när jag klämmer på henne”

Nu finns det ju fler ställen än just precis i magen som man kan ha tumör/cancer oavsett om man har just magsmärtor eller inte.

Melwin besökte läkare ett femtal gånger. Klämdes och kändes på, lämnade prover och neuro koller, men inte förrän magnetröntgen gjordes upptäckte man den gigantiska tumören.

Att Melwin visade så lite symtom är och förblir förbryllande för läkarna. De säger fortfarande att han var för pigg för sitt eget bästa (med så ringa symtom, tog det ju ett tag innan han fick göra röntgen, och på den tiden hann tumören växa en hel del, tyvärr)

Nu påstår jag inte, och heller inte tror jag att Filippa har cancer, men jag gillar inte att läkaren uttalade sig så.

Givetvis kände hon till vår bakgrund och ville säkerligen bara väl och vara lugnande. Hur jag än intalar mig själv att så är inte fallet, så ploppar alltid tankar om tumörer och cancer upp så fort något av barnen har någon åkomma.

Och hon kunde omöjligt vara 100% säker på att utesluta alla former av cancer, enbart genom att klämma lite på Filippas mage.

 

Hur som helst ska nu ett helt register av prover lämnas under morgondagen. Får som vanligt åka till Västerås sjukan, då lilla Fagersta uppenbarligen bara har en person som kunde ta dessa prover, och hon var på semester i tre veckor.

Upphör aldrig att förvånas över dagens sjukvård. Men vänta bara tills jag kommer in där och styr upp allt 😉

 

 

 
 
 
Liten underbar dotter på läkarbesök
 

 

Lasse har börjat jobba skift (kanske jag redan har berättat, minns inte allt jag säger och skriver 😉) så det är lite si och så och hit och dit med hur de små rackarna bor.

Har varit hos mig länge, länge, men är nu ett par dagar hos pappa innan skiftet drar igång igen, eller hur det heter…

Inte helt olämpligt att ”bara” ha en tonåring hemma ett par dagar när man har feber och är överöst med plugg och åter plugg.

Men jag måste ta såna här break ibland, när blodomlopp, celler och matspjälkning blandas ihop alltför mycket är det bäst att pausa ett tag.

 

 

 

 
 
 
Var en sväng till Klackberg i helgen. Kallt så in i h-vete, men kidsen verkade ha skoj i alla fall
 
 
 

För er som undrar hur det går på kärleksfronten kan jag meddela att det går inte alls 😉

Närå, nu ska jag inte vara sån, men som ni säkerligen förstår så har det liksom inte funnits ett endaste litet utrymme till att dejta.

Inte för att jag direkt misströstar över det, har ju fortfarande inte kommit fram till om jag är redo eller inte.

Och heller inte riktigt stött på någon som jag är sådär genuint intresserad av heller för den delen.

Eller ja, klart det finns en och annan som verkat till synes jäkligt ”lämplig”, men oftast enbart till en början, sen tenderar det att övergå till jäkligt ”olämplig” istället.

Vad är de med alla karlar egentligen, finns det inget skräddarsytt ”exemplar” bara för mig??? 😉

Du är för kräsen säger de

Det är jag inte alls. Jag bara råka veta, genom tidigare erfarenheter här i livet, just precis vad jag söker och ”vill ha”…och hur svårt kan det va 😉

can't live with them can´t live without them

 

 

 

 

Nej, nu måste jag fokusera igen…lära, lära, lära 😊

 

Kram på Er!

 


VARFÖR...

2018-01-14 | 22:41:10

 

Måste helgerna gå så himla fort förbi…???!!!

Tycker nyss det var fredag, men uppenbarligen inte, för imorgon är det tidig uppgång igen.

 

Men just den här måndagen är faktiskt en jäkligt bra måndag. Gossar som jag inte sett på länge kommer hem!

Jag har saknat, saknat och saknat lite till, men nu är den långa perioden över, äntligen 😊

 

Filippa, den lilla morsgrisen, blev kvar över helgen. Lilleman sov några nätter hos pappa, men sessan skulle inte flytta på sig.

Det blev ”tjejmys” i alla dess former. Vi har knappt tittat ut, bara strosat runt i myskläder och pysslat och tagit det lugnt.

 

 

 
 
 
Vi gillar att "gotta oss" ;-)
 
 
 
 
 
 
Tokat lite, bakat lite :-)
 
 
 

Superskönt, och det är knappt så att jag tror det själv, men jag lyckades faktiskt gå ner några växlar och se bortom alla ”måsten”, som egentligen inte är så jäkla viktiga.

Visst gjorde jag klart diktaten nu på kvällskvisten (inte f-n hann jag alla under fredagen heller) och jag har tränat på orden inför ordprovet.

Men så mycket annat produktivt har det inte blivit, och det känns helt okej, förutom att jag gärna hade fortsatt att strosa omkring lite till 😉

 

Både jag och Filippa har haft ont i halsen och känt oss lite hängiga, och hockeykillen hade till och med lite feber en sväng. Så en vilohelg var helt klart på sin plats.

Känner mig fortfarande lite rosslig, men betydligt bättre.

Så imorgon bär det iväg till Västerås igen 😊

 

Givetvis kunde inte hockeykillen hålla sig från isen en hel helg, så det blev match i Motala idag. Men dit gick det en spelarbuss i alla fall.

 

 

 
 
 
Nya skridskor betyder ny formpassning och inlägg, som fixades i Västerås. En himla procedur det där, så nu jäklar lär det bli full fart på isen ;-)
 

 

Filippa, som under en lång tid haft magont ska få träffa läkaren på onsdag.

Som sagt, hon har haft magont länge och vi har testat allt. Tagit bort gluten, mjölkprotein och hon äter enbart laktosfri kost.

Men nej, hon har ofta ont i magen, flera gånger om dagen.

Så på onsdag blir det läkarkontroll i Västerås. Hon ska utredas, punkt slut. Jag lämnar inget åt slumpen (som ni kanske förstår) förrän jag fått klarhet i vad som felas.

 

Det finns lite för mycket att tänka på och oroa sig för just nu, och det här är en av sakerna…

 

Nej, nu kryper jag ner bredvid min lilla donna och vilar upp mig i väntan på att få krama om mina fina gossar igen <3

 

Kram på Er!

 

 

 

 

Stress och tristess...

2018-01-11 | 22:56:26

 

 

 

Har nu gjort första skolveckan på andra terminen.

 

Känns helt okej. Visst är man aningen matt i huvudet, men det är väl ganska så väntat efter ett jullov på tre veckor 😉

Tangentbordsprov idag och det går faktiskt framåt 😊 Även om jag fortfarande tittar för mycket på tangenterna, så går det som sagt framåt…

Det sa i alla fall läraren, så då får jag väl tro på det 😉

Men det kändes faktiskt riktigt bra. Första gången jag är nöjd över min prestation på tangentbordsprovet.

 

Imorgon hemstudiedag, men absolut inte sysslolös. Planen är att skriva klart fyra diktat och lära in i alla fall 80% av nästa veckas ordprovsord. Sitter 100% direkt så blir jag lycklig, men annars så hinner jag nog ändå att ta in de resterande nästa vecka 😉

Sen ska jag kunna allt om cellen, celldelning och cancer, innan dagens slut, har jag tänkt.

Om jag är duktig och lyckas med det får jag ta helg!!!

 

Märker att jag har något av en känsloblandning av stress och tristess.

Låter märkligt, det tycker jag också, och jag vet inte riktigt om det ens är rätt beskrivning.

 

En form av pluggstress har jag alltid, MEN jag tror inte det är negativt i mitt fall. Jag jobbar mer effektivt och bäst under en måttlig släng av stress och press.

Har inte alltför sällan blivit plugg i sista stund och det känns tvivelaktigt om jag kommer att fixa det, men det funkar. Så jag tror ändå det sätter sig rätt bra, även om det kan bli lite sista minuten läsning.

Det måste ju fungera, vad finns det för alternativ liksom???!!! Barnen går ju först, och det är inte alltid de är kompatibla med mitt pluggande 😉

 

Tristessen då, vart kommer den ifrån???

Hur kan jag ens känna någon form av ”tröktid” i min situation.

Jo jag har fullt upp med plugg, barn och vardag…men det är ju just det, jag skulle vilja få in en liten ”twist” av något annat ibland också.

 

Jag får massor av kärlek, pussar och kramar av mina fina barn, och självklart toppar det allt.

Men på senaste tiden har jag saknat lite mer…vuxentid, tror jag det heter 😉

 

De säger att jag borde börja dejta. Titta ut och träffa andra.

Men jag tittar ju ut, jag träffar andra.

Vänner, klasskompisar, och jag får uppskattning och jag får bekräftelse.

Men vart är spänningen, pirret i magen, värmen…ja ni vet 😉

Och man måste dejta för att komma någon vart, men jag vet inte om jag är redo, om jag törs.

Det finns så himla mycket som gått snett de senaste åren och det har satt sina spår.

Självförtroendet jag en gång hade, vet jag inte vart det hamnat, men det är inte mycket jag känner mig säker på.

Jag vill bli galet kär igen, jag vill inte leva ensam, jag vill hitta min klippa i livet.

Men det är lång väg dit, och just idag vet jag faktiskt inte riktigt om jag törs.

Jag är inte stark nog för ännu en näsbränna.

Det är svårt att lita på någon igen, att ge sig in i något i tron om att det är på riktigt.

Någon som sedan kommer på att det är ingen dans på rosor att leva med en sexbarnsmamma. Att det krävs tålamod och en stark självkänsla och viljan att samarbeta på de flesta plan, för att fixa vardagen med mig.

Livet är ju tyvärr inte en fest rakt igenom 😉

 

Jag vill så mycket och jag har så många planer, men helst inte själv. Vill ju vara ett team med någon.

Men jag är kräsen, väldigt kräsen. Det är mycket som måste passa och klaffa och jag lever hellre ensam än att slänga mig in i något ”bara för att”

 

Men jag saknar, och saknar lite till…för att sedan komma på att jag nog inte törs, och att jag har det jäkligt bra med mina sexlingar 😊

 

Nu vilar vi upp oss!

 

Kram o Go´natt

 

 

 

 

 

 

 

 


Välkommen vardag...eller???

2018-01-08 | 22:24:00

Känner mig helt slut och färdig.

En liten mjukstart kunde man glömma. Den nya kursen startade upp med full kraft, och allt om celler, vävnader och organ matades på i rask takt.

Japp, vi är igång…

En typisk måndags start blev det också.

Svinkallt och frös som en tok redan vid uppstigning.

Tänkte ta tåget. Knatade i kylan, fortfarande huttrandes, till stationen. För att där upptäcka att tågtiderna ändrats efter nyår och det var bara att snällt knata hemåt igen…i kylan 😉

Starta upp en frusen ”Bettan”, men hon sviker aldrig och vi kom iväg och i tid till första skoldagen.

 

 

 
 
Jodå, det var bara att sätta sig och nöta vid hemkomst

 

Tre små barn hemma igen och imorgon ska vi ut på jakt efter nya skridskor åt hockeykillen.

Det är en procedur det där med nya skridskor. De ska införskaffas för att sedan lämnas vidare och specialformas så de sitter perfekt på sonens fötter, och sen återstår att ”köra in sig” i de, innan de kan användas till fullo.

Så det är bara att sätta igång med processen innan säsongen är slut 😉

 

Vill passa på att påpeka, när jag skriver om mina barn, att jag tycker det är jobbigt att vara utan de, att jag tycker att separationer suger och att jag inte är alltför lycklig över att vara en bidragande orsak till att mina barn tvingas flytta hit och dit, och sakna…

Då skriver jag om hur JAG känner det och upplever allt.

Jag påstår inte att jag på något sätt är orolig över till vilka jag lämnar de till.

Har fullt förtroende för att mina barns pappor kan ta hand om våra barn.

Det är alltså inte någon rädsla att lämna mina barn. De lämnas ju till den andra föräldern och givetvis har de det fint när de är där.

Mina barn har absolut inga dåliga pappor, även om jag inte alltid håller med om att deras beslut och tillvägagångssätt är de allra bästa. Men det är jag övertygad om att de inte heller alltid håller med om, när det gäller mig 😉

Det är aldrig ens fel att två träter…är bra att komma ihåg 😊

 

Så nu hoppas jag att det är utrett och att diskussioner kring hur jag och ”papporna” lägger upp det kring våra gemensamma barn, är och förblir just en ensak mellan oss som föräldrar.

Har man frågor och funderingar kring det är det bara att fråga, istället för att dra egna slutsatser och döma den ena eller den andra utan att faktiskt veta ett skit om hur saker och ting ligger till och är bestämt.

 

Jag har inte ”valt” några kompletta idioter, det fattar ni väl…vad tror ni om mig 😉

Nu ska jag gå och SOOOOOOVA…galet trött, och fryser gör jag också

 

Kram och Go´natt

 

 

 

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0