När skenet kan bedra...

2019-05-18 | 13:30:33

 

 

Det är gjort, över och förbi och det finns ingenting mer att göra!!!

Jag pratar såklart om mitt examensarbete, jag lämnade in det igår efter språkgranskning.

Det enda som återstår nu är opponeringen nästa vecka, men sedan EXAMEN!!!

Helt galet, två år…bara svisch 😲

 

Nu har jag ju inte fått betyg på arbetet ännu, men måste ärligt säga att det kändes bra och jag (lite kaxigt kanske) har svårt att tro att jag inte blir godkänd.

Har varit väldigt intressant att skriva om detta ämne, Vårdens baksida.

Har (tyvärr måste jag ändå tillägga) fått flertalet berättelser skickade till mig både från patienter och vårdpersonal, vilka ger tydliga exempel på där vården fungera mindre bra, eller i vissa fall katastrofalt dåligt.

 

Kommer att dela med mig av mitt arbete när det är granskat och betygsatt.

Stort tack till alla som deltagit och gjort mitt arbete möjligt! ❣

 

Men nu över till något trevligare. Ikväll blir det lite firande 😍

Bubbel, grill och babbel med min goda vän.

 

 

 
 
 

Hade hoppats på lika mycket sol idag som igår, hade gärna legat på hennes soldäck en stund på eftermiddagen. Men men, man kan inte få allt här i världen.

Kanske blir det en Hamnkrogspremiär, om man inte riskerar att frysa ihjäl. Hade väl egentligen lovat mig själv att inte ta mig ut på sådana där ”spektakel” på ett tag. Ibland bör man nog bara hålla sig hemma, men kanske ska våga titta ut igen 😉

 

Ska vara helt ärlig i denna blogg…igen.

Är inne på mitt tredje år som singel nu. Något som jag inte direkt ångrar. Har haft, och har fortfarande, så jäkla mycket att göra, så när ska jag hinna dejta liksom. Har även väldigt ofta något/några barn/ungdomar hemma.

Har varit tokmycket med flytt, pluggande, jobb och hela vardagen. Men det går och jag är rätt nöjd att ha det att ägna mig åt. Då behöver jag inte tänka så mycket på allt runt omkring, hur jag egentligen mår och vad jag saknar i mitt liv.

Jag har fixat mycket, har sex fantastiska barn, men ibland är det tomt i soffan.

Där sitter jag själv när barnen lagt sig eller håller på med sitt. Jag måste ta alla beslut själv och klara vardagen själv. Det är stundtals tråkigt och jag saknar en klippa, en varm famn att krypa upp i.

Jag har försökt, men blivit dissad många gånger. Kanske inte direkt, men efter några träffar så är jag inte lika rolig. Har börjat fatta situationen. Jag är spännande i början, kanske inte helt borttappad och intresse uppstår. Men en tanke på en vardag med mig vill man inte ha.

Jag har sex barn, de tar plats, i hem, i bil, ekonomiskt, tidsmässigt. Jag är begränsad i och med att jag ALDRIG kommer att välja bort mina barn och de går först i alla lägen. De som redan har barn tycker att familjen blir megastor, de som inte har egna barn önskar ett, och jag har gjort mitt på den fronten, det är jag väldigt bestämd och tydlig med.

Jag känner mig ofta misslyckad och ful (och kanske är jag inte den trevliga person jag tycker mig vara).

Känner mig lite trött på att vara stark ensam längre.

Men jag vet själv att jag har ett litet problem som jag själv orsakar. Jag är rätt petig på vem jag ska träffa. Har tagit mod till mig och själv tagit kontakt med män jag tycker är attraktiva, för jag vill ju att det ska kännas rätt.

Jag har känt mig modig.

Men har blivit dissad, så hur självsäker jag än verkar och ser ut är jag faktiskt livrädd att ta steget och dejta igen. Jag vill, men vet inte om jag törs…😕

Tål att fortsätta fundera på. Men jag vill bara berätta, kanske är det någon i samma situation som tror att hen är ensammast i världen. Men ibland är jag bara en ”liten Anna” som inte alls är stark och klarar allting.

Världens bästa familj och vänner har jag och ångrar ingenting!!! Skulle aldrig byta ut det jag har, men komplettera lite skulle sitta fint 😍

 

Nu ska jag snart fly mitt eget hem, då ungdomar mer eller mindre slänger ut mig. Mamman skulle visst inte få vistas hemma ikväll…undrar varför (känner mig aningen nervös och undrar när de blev så stora). 😱

 

Kram på er och trevlig helg!

 

 

 

 

This is me...nothing more, nothing less 😄

 

 

 

 

 

 


När det är klart så är det klart...

2019-05-16 | 22:28:59

 
 
Liten lilling promenerar med syrran på ridturen ❣

 

 

 

Gått sådär halvbra att blogga på ett tag. All skrivtid har gått åt till att jobba med mitt examensarbete.

Jäklar vad mycket mer tid det tog än jag räknat med.

Sedan blev det väl inte direkt bättre av att jag låg däckad i feber hela förra veckan. Lyckades dra på mig stämbandsinflammation och fick Kortisonbehandling för att kunna komma på fötter igen.

Missade väldigt många skoldagar, skrivdagar, men även jobbdagar…tyvärr.

Men känner mig betydligt mer fit nu, även om jag fortfarande har lite halsont. Det tar sin tid…😩

 

Hur som helst så har jag skrivit som en tok. Dag som natt känns det som ibland, MEN jag tror faktiskt att jag är klar nu.

Över 30 sidor blev det, men jäklar, det är bra 😉 Skojar bara, det har jag dålig koll på i nuläget. Imorgon är det språkgranskning i Västerås och sedan inlämning senast klockan 15.00.

Känns som det är som det är nu, det som är skrivet är skrivet och jag kan inte annat än hoppas på att det bli godkänt.

Opponeringen under nästa vecka, men äntligen även lite jobb igen.

Har längtat tillbaka till ”min” vårdcentral.

 

Det har som sagt varit stressigare än jag trodde det skulle bli med denna sista del av utbildningen. Den här veckan var bokat med så mycket annat också.

I måndags åkte jag och Albin till Falun för att besöka det hockeygymnasium han ska börja på. Besök på skolan och träff med nya klassen.

Det verkar superbra!!!

Enda problemet just nu är att hitta ett boende åt sonen. Han börjar redan den 1 augusti, vilket gör att tiden är rätt knapp. Då ska han liksom vara installerad och på plats. Trodde han skulle börja först i mitten/slutet på augusti. Men hockeygymmet drar tydligen igång tidigare.

Så jag slänger nu ut frågan…

OM det är någon som känner till ett boende för en studerande hockeykille i Falun, hör gärna av dig till mig.

 

 

 

 

 

Inskolning av Milton till förskoleklass i tisdags. Han ska börja i skolan, vilket för mamman betyder inget mer barn i förskolan längre! Som vi fortfarande säger här hemma, dagis…jag har snart inte en endaste ”dagisunge”. 😱

Men Milton är mer än redo och ville knappt gå tillbaks till förskolan efter tisdagens besök i den ”riktiga skolan”.

 

 

 

 

 

Gullungar, alltså mamman är inte riktigt redo för detta än!!!

Inga förskolebarn. En flyttar till Falun och en flyttar upp till högstadiet.

Helt galet.

Tycker mina två studieår har gått så jäkla fort, men när man tittar på barnens framfart så undrar man ju lite smått om jag närmar mig pensionsåldern

Den 13 juni kommer bli en dag att minnas, och jag är glad om jag inte gråter ögonen ur mig. Jag som alltid gråter vid avslutningarna kommer att ta slut på alla tårar på en och samma dag.

Albin slutar 9:an och Melwin 6:an. Två riktigt stora händelser. Samtidigt som de fyra andra även de tar ett skutt upp i trappan.

Lika bra att ta slut på tårarna den dagen för dagen efter tar jag själv examen och ska säga ”hej då” till min fantastiska klass. Som de stöttat, peppat och hejat på mig under dessa två år.

Men rätt coolt att ta examen ändå 😜

 

 

 

 
 
Avslutar med en bild på vårt fina äppelträd som står i full blom nu. Skulle gärna hoppa över äpplena om det kunde fortsätta att blomma så här vackert 😍
 
 
Kram på er!

Den nyblivne tonåringen...

2019-04-28 | 00:30:00

Just idag, just nu 00.31 föddes han...

Ja jag ska försöka hoppa över rimmet denna gång 😁

Men det finns en god anledning till att små tårar trillar,

Melwin fyller 13 år idag!!!

 

Jag vågar påstå att han gått igenom mer i sitt 13-åriga liv än de flesta nyblivna tonåringar har.

Han var inte så gammal, och det innebar både fördelar och nackdelar.

Sprutor, smärta, cellgifter och så många narkoser att vi tappat räkningen helt.

Det fanns en fördel, så här i efterhand, han var liten.

Det fanns en nackdel, han var liten.

Positivt idag för att han inte minns sådär jättemycket av det värsta av sjukdomstiden.

Negativt för att behandlingen var mycket svårare att genomföra, mycket mer riskabel och innebar så många fler eventuella biverkningar, på grund av att han var så liten.

Alltid två sidor av myntet, som man säger…

 

Idag, 10 år senare, tar han klivet in i tonårslivet.

Och visst är han en tonåring minsann, ni anar inte vad mycket han har visat att han kan 😉

 

Det sägs att tiden läker alla sår. Men så är det inte riktigt, som ni säkert förstår.

Att få se denna från början lilla söta människa växa sig stark. Slå sig fram och finna mark.

Han är en av de mest älskade jag har, och det är sannerligen något jag påminns om alla da´r.

Vilken resa han gjort, och för tio år sedan, ja då var nog en dag som denna mer än jag någonsin vågat trott.

 

 

GRATTIS PÅ DIN DAG IDAG,

MIN ÄLSKADE, UNDERBARA, FINASTE MELWIN 💖💖💖

 *** 2006-04-28 ***

 

ÄLSKAR DIG

MORE THAN WORDS CAN EVER SAY ❣ 

 

 

 

 

 

 

 


Jobb och skrivelser...

2019-04-24 | 23:17:00

Ursäkta frånvaron, men jag har haft påsklov…

Eller nej, barnen har haft påsklov, själv har jag slitit 😉

 

Har givetvis varit ledig jag också och kunnat njuta av sol, värme och se hur trädgården tar form.

Flyttade hit till huset i mitten av augusti, så har inte riktigt koll på vad som förväntas komma upp i rabatterna och hur allt ser ut här hemma på vårkanten.

Men vi är väl förberedda inför sommaren, kan man lugnt säga…Vi har satt upp poolen. Nu pratar vi inte om någon liten plaskdamm eller barnpool. Nej detta är en gigant!!!

Tar upp i stort sett hela baksidan, men nu jäklar ska här badas 😁

Givetvis inte fylld med vatten ännu, men det finns i alla fall god potential till ett dopp i sommar.

 

Jag har gjort mina första dagar på nya jobbet. So far so good!

Nej, helt seriöst nu, jag har fått en kanonstart. Mycket att ta in, mycket att lära. Ni vet, nya rutiner, nya läkare, nytt allt! Men det är så jäkla kul detta jobb. Har helt klart valt den bästa av utbildningar till ett jobb jag verkligen känner att jag trivs med.

Får säkerligen räkna med att jag kommer få jobba till en sisådär 80 års ålder, så det är ju för väl att jag trivs 😆

 

 

 
 
Första dagen...ser smått nervös och sammanbiten ut va 😄
 
 

Jobbar såklart inte heltid ännu, då det återstår en ”liten” del av utbildningen, examensarbetet.

Kändes lite sådär smått lättsamt i början. Jag vet precis vad jag ska skriva om, vet hur jag ska gå tillväga, men shit vad mycket jag ska få med, och det på ett helt korrekt vis med akademiskt språk och ja, ni fattar…

Hur som helst, jag vet att jag tidigare skrivit om ämnet kring mitt examensarbete, vårdens baksida.

Negativa aspekter och om man utsatts för orättvis/felaktig behandling inom sjukvården.

Är ett väldigt brett ämne, men jag ska försöka att ta fram så mycket fakta som möjligt och även skriva utifrån egna erfarenheter.

Jag har inte tänkt att specificera mig på enbart en sjukdom/diagnos (även om mycket fokus kommer att ligga på seriösa diagnoser) utan kring brister och negativa händelser gällande behandling, bemötande, ja allt inom sjukvården. Om det så handlar om allvarliga diagnoser och längre sjukdomstid, såsom ett besök vid vårdcentralen. Tanken är att jag ska belysa och ta fram det som inte fungerar särskilt bra inom vården. Mycket av det kommer tyvärr inte fram och vården sägs vara "lika för alla". Vilket jag vill ta reda på mer fakta kring.

 

Då till min fråga;

Är detta något som du, kära läsare, utsatts för och vill dela med dig av till mig, vore jag tacksam. Jag kommer givetvis inte använda mig av namn och/eller personliga uppgifter, utan använda det som allmän fakta inom mitt arbete.

Skriv gärna till min mejl annasilfver@hotmail.com och berätta om det är något du/ni har erfarenhet av.

Det skulle vara till stor hjälp för mig!

 

Nu lär jag gå och vila upp mig. Mycket på schemat framöver.

Förutom det ”vanliga” med barn, jobb och plugg, så ska vi fira att Melwin blir tonåring i helgen!!! Det är stort, ni minns väl 😉

 

Just ja, jag har tagit upp min ridning igen. I helgen red jag och dottern ut på en tur. Så himla mysigt 😍

 

 

 

 

Visst har jag tävlingsridit förut och är mer van att ”jobba” med hästen än att bara "lulla ut i skogen". Men det var ändå speciellt att komma upp i sadeln igen och att kunna göra detta tillsammans med Filippa ❣

 

 

Kram på er!

 

 

 

 

 


Nytt kapitel...

2019-04-11 | 12:06:25

 

 

 

Gör idag min sista praktikdag. 8 veckor har gått otroligt fort och nu är det ingen mer praktik att göra på min utbildning. På måndag börjar skolan igen och på tisdag ska jag vara på plats i Västerås för att få första informationen angående examensarbetet, som sedan ska vara klart 24/5.

 

Idag avslutar jag även min timanställning här på Medicinmottagningen och på måndag startar jag min anställning på Mitt Hjärta (familjeläkarmottagning) här i Fagersta.

Känns både läskigt och spännande på samma gång.

Men det blev så, och nu är det dags för ett nytt kapitel i mitt lilla liv 😉

Konstig känsla att jag om lite mer än en månad är färdigutbildad medicinsk sekreterare. Hur fort har det inte gått liksom 😲

 

Känslomässigt tufft att lämna det här gänget på Medicinmottagningen. Lyckligtvis sitter de bara två våningar upp från min nya arbetsplats, så jag kan ju lätt kila upp och hälsa på lite då och då.

Sen får man ju naturligtvis nya kollegor, som jag tror även de är ett schysst gäng.

Har ju redan varit ner och hälsat på sekreterarna, en del sköterskor och även vissa läkare har jag träffat. Hittills enbart positiva möten.

Så nu återstår bara att packa ihop, fylla en liten kartong med mina böcker och ”tusen” anteckningar och flytta ner.

 

Som sagt…dags för ett nytt kapitel!

 

 

 
 
 
Kollegorna vet att jag gillar det där med sött, speciellt när jag skriver ❣
 

 

Kram på er!

 


Hockeysonen går vidare...

2019-04-10 | 12:57:47

 

 

 

Har ju pratat om det förr, min ”lille” hockeyson.

Det känns i hjärtat, och kommer säkerligen att kännas mer ju närmre hösten vi kommer. Han ska flytta!!!

Nu är ju inte Falun till världens ände, men ni fattar… DET BLIR TOMT hemma, utan min glädjespridare.

Han har en positivitet som slår det mesta och oavsett om det är tidig morgon eller sena timmen så livar han upp både stor som liten.

 

Nedan följer en länk till ett reportage som hemmaklubben FAIK (Fagersta AIK) gjorde med honom häromdagen.

Är jag den stolta modern…JA!!!

Sen kan det ju vara så att han missat den lilla detaljen att hans syrra rider och att mamman var skeptiskt till att han skulle orka ”hålla i” för sonen såg ut som ”Bambi på hal is”

Men han har en vilja av stål min hockeyson, och trots en del tuffa tider under hans 15-åriga liv har han alltid satsat stenhårt på sin sport och framför allt ALDRIG gett upp!!!

 

Älskar dig min käre ”hockeynörd”. Sträck på dig och var stolt över vad du lyckats åstadkomma…så här långt. Världen är din!

 

FAIK-hockey:s hemsida Möter Albin Silfver

 

 

 

 

 

 

 


När det går av bara farten...

2019-04-08 | 14:56:39

 

Nu har vi gått in på min sista vecka här på Medicinmottagningen. Känns vemodigt, men ändå spännande och lite taggande att börja på ett nytt ställe, där jag förhoppningsvis kommer att trivas precis lika bra som jag gjort här. Det blir ju lite annat arbete, men fortfarande en massa skrivning såklart. En vårdcentral har lite alla möjliga diagnoser att ta hand om. Medicinmottagningen är mest inriktad på lite mer specifika diagnoser och återbesök/eftervård.

 

Men jag kommer att sakna gänget här (vilket jag skrivit om tidigare). Det är ett härligt gäng. Tur de bara sitter ett par våningar upp, så jag kan kila dit och hälsa på lite titt som tätt.

 

 

 
 
Sista veckan 😩

 

 

Idag skitkallt, men i helgen var det ok och jag är riktigt stolt över mig själv som hunnit med så pass mycket.

Jag har sopat rent från grus och skit på uppfarten och lite varstans som jag under ”istiden” sandat.

Ris och annat "skräp" från garage och inomhus har rensats bort och lagts på kärra.

Tagit fram påsken, plockat bort ”vinterprydnader” (fix) och istället pyntat upp hemmet med lite vårsaker.

Så om snö och kallare väder kommer, beror det sannolikt på mig (men jag kunde inte låta bli)😉

 

Hade en god vän på besök i fredags. Bubbel och babbel, och bland det bästa som finns, sushi, in på småtimmarna.

Sånt man behöver. Gå igenom hela livet, både bra och mindre bra saker, skratta och däremellan vara allvarliga.

 

 

 

 

Sushi och "guldbubbel" med en god vän 💖

 

 

Hur hann jag nu med detta på bara ett par dagar??? Jobbade i fredags och blev fr.o.m. den kvällen ”barnfri” ett par nätter. Det går med en jäkla fart när man bara har sig själv att "rå om".

Gjorde "som vanligt" en tacogratäng att leva på i två dagar och sen är det bara att köra på 😄

 

Igår var det dock dags för stallet på eftermiddagen och jag fick med mig två töser. Filippas bästis Flora hängde på.

Så de red båda två på världens bästa Pegasus. Han är en underbar ”första häst” och läromästare att starta upp sin karriär tillsammans med.

 

 

 

 

Så kom de åter igår eftermiddag/kväll och idag kommer det några fler. En vecka med mina fina väntar. Bästa veckorna ever!!! 💕

 

Nästa vecka börjar jag skolan igen och min allra sista etapp, examensarbetet. Känner mig helt ovetandes om vad som komma skall. Inte i vilken omfattning jag förväntas skriva och inte hur mycket tid det kommer att krävas.

Kommer jag hinna jobba på Mitt Hjärta några timmar under examensarbetets gång tro???!!! Det återstår att se, men att fixa denna sista etapp av utbildningen är det absolut viktigaste, och det vet de på mitt nya jobb. Allt ska vara fixat och klart innan jag kliver på min tillsvidareanställning i slutet på maj.

Men fatta hur glad jag är och hur tryggt det känns att redan vara anställd och ha ett arbete att starta igång med direkt efter avslutad utbildning. Hade jag aldrig vågat hoppas på.

 

Förresten, vi ska få en ny liten familjemedlem ❣

 

 

 
 
Denna lilla tjej ska vi hämta hem om ca två veckor. Nu måste vi bara komma på ett passande namn till den lilla 😊

 

 

 

See you!

 

Kramar i massor 😍


Att fixa inför våren...

2019-04-08 | 08:19:00

Detta inlägg är i samarbete med Bygghemma

 

 

Solen skiner, även om värmen för stunden är lite klen och det gör ju onekligen att man blir lite sugen på att fixa ute.

Vi flyttade till huset i augusti förra året och har alltså inte haft en hel sommar i vår trädgård än.

 

Så nu är jag på jakt efter nya trädgårdsmöbler som passar vår altan.

Har en altan både på framsidan och på baksidan. Den ena med morgonsol och den andra med kvällssol.

Så visst vore det kanon att kunna sitta i solen både på förmiddag och eftermiddag.

Vet att det bara är början av april än, men jag kan ändå inte låta bli att kika runt lite efter något passande.

Råkar ju oftast annars vara så att om man väntar för länge så har det man helst vill ha redan tagit slut när man väl ska slå till.

 

Har verkligen fastnat för Bygghemma! Där finns även betydligt mer än just trädgårdsmöbler, även om det var det jag var ute efter just denna gång.

De har fina kampanjer just nu och vet ni vad jag hittade, som jag faktiskt länge letat efter. En hammock.

Det är ett sånt där riktigt barndomsminne. På sommaren stod hammocken där på lantstället och att ta sig en tupplur där var lyx.

Gungade sig till söms med fågelkvitter och susande björkar. Underbart!

De har flera olika modeller, men givetvis fastnade jag för den som var mest lik min ”barndomshammock”.

Japp, den är beställd och nu väntar jag bara på att de ljuva sommardagarna ska infinna sig.

 

 

 
 

 

Har inte riktigt bestämt mig för vilken modell av trädgårdsgrupp jag ska ha. Det finns ju sååååå mycket att välja bland.

Såna i rotting är himla snygga och med matchande dynor blir det ju kanon. Loungemöbler heter det visst mer korrekt, och det låter ju faktiskt ännu mer lockande att ta sig en svalkande drink i sin lounge än på altanen, fast det är på samma ställe

 

 

 

Rekommenderar varmt att ta en titt på deras hemsida, finns faktiskt allt inför sommarens lata dagar eller fix i hem och trädgård.

 

 


En vakande hand...

2019-04-01 | 12:54:26

Gillar inte allt detta med tidsomställning, inte alls och tycker att det är totalt onödigt. Flytta fram klockan, ”bli av med” en timme, fy va trist, på en söndag dessutom. Dagen man vill ha ut det absolut mesta av.

Men men, det är som det är, och nu är vi i alla fall på väg mot ljusare tider. Det kommer bara swisha till så är det snart sommar, sååååå skönt. Hoppas på en varm och solig sommar, även om jag mest kommer sitta inomhus på ett sjukhus och jobba. Härliga ljumma sommarkvällar, kvällsdopp och altanhäng funkar ju även om man jobbar under dagen.

 

Jag har uppenbarligen en aningen halvgalen tonåring som älskar att grilla, trots att det inte var särskilt varmt och skapligt blåsigt. Men skönt för mig att inte behöva laga så mycket mat såklart.

Det är så himla gott med grillat, DET är verkligen vår/sommartecken.

 

Har haft en lugn och skön helg ihop med barnen. En tripp till Sala (av alla ställen) för att fixa lite vårskor. De växer ju tydligen 😉

Måste berätta om att jag var med om en ”nära döden” upplevelse.

Vi åker mot Sala, ligger mellan 90-100 km/h, vilket var helt ok på den vägen.

Så ser vi en bill på vänster sida komma åkandes på en liten grusväg upp mot den stora vägen, som vi kom susande på. Albin och jag sitter fram och Albin säger helt plötsligt ”han kommer inte stanna”, allt går jättefort och biljäkeln kör rakt ut, man hinner verkligen inte reagera särskilt mycket i de lägena och allt gick så jäkla snabbt. Vi kommer förbi med max 2 dm marginal. Snacka om änglavakt. Vi var givetvis alla lite skakade efter det. Bilen full i barn och det hade aldrig slutat gott om det smällt.

Ren tillfällighet, men det är ändå anmärkningsvärt. Bilstereon letar själv upp en radiokanal om den för dålig mottagning. Tydligen hade den gjort det och kommit in på P2 som spelar ett väldigt melankoliskt stycke.

Det blev en aningen annorlunda resa, men vi kom i alla fall fram till att någon måste absolut hållit sin vakande hand över oss. (vet att inte alla tror på sånt, men det gjorde vi i det läget).

Blev påmind om hur sköra vi faktiskt är, hur snart allt kan förändras, och om hur tacksam man ska vara över livet och verkligen ta vara på det på bästa sätt!

Ja, vissa händelser får en att tänka till…

 

 

 

 

 

Filippa har gått upp ett snäpp i storlek på foderhäst, Pegasus. En supermysig kille. Cool och så snäll. En toppenhäst att ha såhär i början. Filippa helnöjd och galopperar vidare i livet 💕

 

 

 

 

Kram på er & take care ❣

 

 


The one and only...

2019-03-25 | 23:07:54

 

 

 

 

Ja nu är hon verkligen 7 år fyllda, min donna, prinsessa, min dotter.

För klockan 21.04 den 25 mars 2012 kom min första och enda dotter till världen.

En långdragen process och hon tog priset av de alla i smärta och besvär att få ut.

Men givetvis värt varendaste liten värk, för jag fick världens absolut bästa tjej (såsom vi alla mammor säger, såklart 😉).

 

 

 

 

Nyfödd liten sessa 

 

 

Har tappat räkning på hur många gånger jag fått frågan ”är du inte glad att du fick en tjej också, bland alla pojkar?”

Samma svar (i stort sett)…Om man nu själv skulle behöva trycka på en knapp vid var graviditet, för att bestämma könet, så ja, då hade jag nog, efter fyra gossar valt att trycka på ”tjejknappen”.

På riktigt, även om det låter som en klyscha, ett friskt barn är högsta önskan i alla lägen och efter varje graviditet har jag blivit ännu mer nojig över allt som kan hända och gå snett.

Men visst är det lite skoj att få besöka flickavdelningen och köpa lite ”tjejkläder” (med respekt för allt vad genustänk heter). Att hon sedan blivit den tjejigast tjejen gör det ju inte direkt lättare att låta bli shopping av halsband, hårspännen, Barbies och unicorns, och jag intalar mig själv att jag har full rätt att gå ”all in” på allt vad tjejgrejer heter.

Mammas tös…the one and only

 

 

 

 

 
 

 

I lördags bowlingkalas med hennes bästa kompisar (och lillebror 😉) och idag har hon firats med tårta, presenter, sång och släkt.

 

 

 

Filippas bästa ❣

 

 
 
 
 
 
 
 

En nöjd, men trött liten tös somnade ovaggad kan man säga.

 

Lilla Filipppa, min fina tjej 😍

Idag hurrar vi enbart för dig!

Att du nu 7 år fylla, är verkligen nåt att hylla

Du min fina tjej, vad jag älskar att få ”hänga” med dig 💖

 

 

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, ÄLSKAR DIG STJÄRNSTOPP !!!

*** FILIPPA KRISTINA, 2012-03-25 ***

 

 

 

 


Dessa jäkla beslut...

2019-03-22 | 13:23:45

 

 

 

Livet tar snabba vändningar nu och jag vet inte riktigt om jag hänger med alla gånger.

Men visst har jag funderat, inte gjort något förhastat, och jag har bestämt mig.

Hur mycket jag än trivs på Medicinmottagningen så ska jag efter avslutad praktik där börja min anställning som medicinsk sekreterare på Mitt Hjärta i Fagersta.

Jag har givetvis vägt för- och nackdelar, och kommit fram till att detta nog blir det som blir bäst i längden. Vardagen ska gå att få ihop, och ”lyxen” att kunna välja mellan två jobb i lilla Fagersta direkt efter utbildningen hade jag aldrig vågat hoppats på. Så jag klagar absolut inte, även om det ibland känns jobbigt med beslut och att inte ha en kristallkula som hjälper en att veta.

 

Kom en del tårar igår när jag berättade beslutet. Tycker att det är ett fantastiskt härligt gäng på Medicinmottagningen, och jag trivs så bra med mina kollegor.

Men det blir säkerligen bra på vårdcentralen. De verkar ju supergulliga de också, och jag ser verkligen fram emot att lära känna de och lära mig en massa nytt.

Som sagt, beslutet är taget, efter många om och men och kanske, nu är det så det blir.

Och jag slutar ju inte på en gång. Kommer gå klart praktiken där och jobba timme så ofta jag kan.

Sedan examensarbetet och ja, efter det färdig med.sek!!!

 

 

 
 

Hur som helst så förblir jag den "lilla sekreteraren"  😇

 

Är hemma och vabbar idag. Liten kille med öroninflammation. Milton fick dock penicillin i onsdags, så det har blivit mycket bättre nu.

Äckel päckel medicin och det är inte roligt alls att behöva lirka i honom det. MEN, jag kom på tricket som fick honom att tycka att det är helt ok. Han får lite Coca-Cola efteråt. Det lockar tydligen och medicinen slinker ner.

 

Tur att han fick penicillin så snabbt och är piggelin nu, för helgen är fullspäckad.

Inleder lördag morgon med ”mockjour” på ridklubben. Sedan Filippas kalas på eftermiddagen. Bowlingkalas med hennes bästa tjejer. Är ju himla skoj det där med barnkalas ändå, de är så söta tjejerna och håller så bra ihop. Fatta hur mycket Filippa har längtat och ser fram emot morgondagen 😍

Kalaset hemma blir på den riktiga dagen, på måndag. Tårta och ballonger… och kanske någon present 😊

 

Känner mig tyvärr lite risig. Har nog åkt på en bacill jag med. Många som är krassliga på jobbet (förutom patienterna då 😉) och det var väl inte helt otroligt att jag också skulle få en släng av bacillerna.

Men Ipren och Alvedon funkar och idag är jag ju hemma ändå och vilar lite med min ”piggelin unge” med numera obemärkt öroninflammation.

Fredagsmys ikväll med tre av sex.

Förutom på jobbsidan är det mycket att fundera på nu. Veckan har kommit med det ena efter det andra och helgen är mer än välkommen!!!

Ibland vill man liksom bara knäppa med fingrarna, blunda en stund och sen är allt bra igen.

Men nu lever jag ju knappast i någon saga, så det glömmer vi direkt…

Berg- och dalbanan är konstant igång.

 

 

Ska pallra mig ut i solen en sväng nu, medan den finns kvar…som man säger, det gäller att passa på.

 

Trevlig helg på er!

 

KRAM ❣

 

 

 


Hela 11 år...

2019-03-21 | 10:17:42

 
 
 
 

Idag blir min lille Vincent stor, även om jag det inte riktigt tror.

Vad hände och när blev det såhär, 11 år, bara sådär 😉

Men det är väl bra att han framåt går och idag får fylla ännu ett år, även om nu mamman är trög och inte riktigt förstår.

 

Den lille killen som i mitten av barnaskaran blev satt, och därför fått hänga med på både ditt och datt.

Att på ett sjukhus få lära sig att sitta, krypa och gå. Det är det ju inte många som kan få.

Men med brorsan har han alltid hakat på och såhär i efterhand vet vi ju hur galant det kan gå.

 

Med det stora hjärtat och huvudet ständigt på skaft, har världen tagit sig an med en väldig kraft.

Skola, teater och allt vad det nu är, han suger in och massor sig lär.

 

 

 
 
 

 

Min älskade, fina lille kille. Hoppas du idag får det mesta som du ville.

Vad du än gör och vad du i framtiden nu tar dig för, kom ihåg att mamma alltid finns för dig, tills den dag jag dör.

 

Grattis på födelsedagen min älskade Vincent!!!

*** Frans Vincent 2008-03-21 ***

💖💖💖

 

 
 

När vardagen rullar på...

2019-03-16 | 12:28:26

 

 

 

 

Men hallå, vad hände ???!!! det är ju redan mars, och har så varit ett tag

Jag har tänkt skriva, men det har stannat vid tanke. Har ju fullt upp att skriva om annat (läs journaler).

Börjar även planera så smått inför mitt kommande examensarbete. Det sista av utbildningen, men nog en riktig utmaning och något at verkligen klura på för att få till en ”röd tråd” och inte tappa fokus och dessutom få till allt rätt. Allt ifrån fakta till korrekt stavning och alla språkregler.

 

Kanske ingen skräll att jag ska skriva kring ämnet ”vårdens baksida”. Har ju som bekant fått se en del av den själv under Melwins vårdtid, och nu har jag fått ännu mer ”kött på benen” efter att komma in i vården på riktigt.

Vi har en fantastisk sjukvård på många sätt, och det finns så himla mycket som är bra, men tyvärr också sådant som är mindre bra. Kanske lyfts inte allt fram och man tror nog gärna att saker är som det är och mycket inte kan bli bättre. Men jag hävdar bestämt att det fortfarande finns orättvisor och en hel del som inte riktigt blir hanterat som det ska. ¨

Skriver inte mer om det nu, för det är ju just det jag ska ägna mina fem återstående veckor av utbildningen till.

 

Känns dock fantastiskt skönt att ha en tillsvidareanställning direkt efter avklarad utbildning, och att jag sedan september jobbat som timanställd på medicinmottagningen i Fagersta och kommer så att göra så mycket som jag hinner och kan samtidigt med sluttampen på utbildningen för att sedan gå över till heltidsjobb.

 

 

Det är inte ofta jag gör något för mitt eget ego. Lite tid ifrån barnen och bara vara lite ”wild and crazy”.

Men för ungefär en vecka sedan hände det. Jag och en god vän for på kryssning. Ut på havet på årets Partykryssning. Bokat sedan i oktober/november någon gång, och det blev slutsålt på några timmar.

En superrolig kryssning, med bra musik/band som spelade, alla glada och partysugna människor, underbar stämning, mycket dans och det blev verkligen en energiboost att vara borta det dygnet.

Tänk vad lite det kan göra ändå. Jag struntar ofta i att prioritera mig själv och ta mig lite tid ifrån barnen, göra något skoj bara för mig. Men så här i efterhand, visst blir jag en mer tålmodig och ”bättre” mamma av att fylla på med ny energi. Något för mig att fortsätta prioritera framöver och ta mig lite tid till.

 

Men det är en sak att vara borta. Väl hemma igen och vakna till ett tyst och tomt hus, det är verkligen inte min grej.

Har svårt att slappna av då och ”bara vara”. Men jag måste träna lite på det, jag vet!

Förut hade jag ju oftast inlämningsuppgifter och/eller någon tenta att plugga till, men nu är ju det också slut. Så då måste jag liksom tvinga mig själv till att softa och göra sånt jag aldrig hinner annars. Jag blir bättre och bättre, men tur det inte är så ofta det händer. Barnen hemma är det absolut bästa i alla lägen!

 

Så jag varvar dygnets 24 timmar med sjukan, aktiviteter, vardagssysslor och så sova lite då och då 😉

 

Nu kommer vi in i en födelsedagsperiod. Först ut är Vincent som fyller 11 år. Honom ska vi fira i helgen, men schyyyy, säg inget, för det är en hemlis för det lilla födelsedagsbarnet, som säkert tror att det blir helgen efter att han fyllt och kommer till mamma. Men det blir helgen nu, före. Sen helgen efter är det vår lilla sessa som blir 7 år, och som hon har väntat. Men snart är det dags för tårta och kalas.

Det är himla skoj att fira, en härlig period så här på vinter/vårkanten.

 

 

 
 
 
Nu är det dags igen att fira "mellanprinsen" i barnaskaran 😍

 

Nu gäller det att ta tag i våra stående lördagsrutiner. Pickaboo förljt av Sibyllalunch och softa eftermiddagen…

Förutom för hockeysonen såklart, som är på cup i dagarna två…ovanligt va 😉

 

 

Önskar er en skön helg!

 

Kram kram


Hockey blandat med chill...

2019-02-23 | 11:34:00

 

 

HAPPY SATURDAY!!!

Lite sovmorgon, men inte mycket. Har redan kört hockeysonen till bussen för match i Hallsberg.

Skönt när de blir sponsrade med en buss. Mig gör det inget att fara på match och heja fram FAIK:en, men minisarna tycker inte att det är jätteskoj att avsätta en hel lördag i bil och ishall. Alla måste ju få sitt i familjen.

Så det blir lite mys här hemma, gottehandling och mello ikväll, men till dess ska väl hockeysonen ha kommit hem hoppas jag.

Imorgon hämtas ytterligare några barn hem för en ”mammavecka” och ett välförtjänt Sportlov!!!

Nu är det ju inte alla förunnat att få lite lov. Mamman får snällt göra sin praktik i fyra dagar. Men en fredag ledigt i alla fall 😃

Lyckligtvis kan jag och minis-pappan gå lite om lott så det blir lov för alla och ingen förskola/fritids på en vecka.

 

Igår gjorde min ”lille” hockeyson sin A-lags debut, helt galet, och mamman var lite nervös. De är ju rätt så stora de där karlarna i A-laget. Men det gick bra och en nöjd hockeyson. Vinst för FAIK:en blev det också 💪

 

Ja, mamman är lite pinsam, men kan inte låta bli att vara stolt 🙈

Fattar inte riktigt hur han orkar, men han kämpar på, det gör han 😍

 

 

 
 
 
 
Albin och lagkompisen Kevin ❣
 
 
Framtiden knackar på! 
I kväll A-lagsdebuterar ännu en av våra grymma 03:or. Ge en like-applåd för FAIK J18:s snabbskrinnande forward Albin Silfver👏👏👏🖤💛 #FaikensFramtid 

Läs mer om Albin Silfver och läs vad A-lagets assisterande tränare Micke Joona har att säga inför kvällens match på hemsidan: http://www.faik-hockey.se/varalag/A-lag/Nyheter/framtidenknackarpa-a-lagsdebutforalbinsilfver
 
 
 
 
 
 
 
De hänger på, de små, även om det ibland är mitt i natten så håller de humöret uppe 💕
Inte alltid lätt att vara hockeysyskon...
 
 
Jag hamnade i Fagersta hela praktiktiden och det är ju bara sååååååå skönt att slippa pendla.
Typ 5 min till jobbet liksom 👌
Sen trivs jag ju fantastiskt bra med både läkare och sköterskor på mottagningen.
Hade min lilla födelsedag i torsdags och vi kom då fram till att jag är den yngsta på avdelningen, jag fyllde 43 år 😁 Men det betyder att det finns väldigt mycket erfarenhet att ta del av och fatta att de trivs ihop 💖
Ett härligt gäng är de!!!
 
 
 
 
 
Hur värmer det inte i hjärtat när man kommer till praktiken och möts av detta 💜
 
 
 
 
 
Bjöd de bästa kollegorna på lite fika
 
 
 
 
Firad av de barn som för stunden var hemma...men imorgon tänker jag mig tårtkalas här hemma 😋
 
 
 
 
Gjorde en insamling till Barncancerfonden i samband med min födelsedag. Hela 2080 kr samlades in, Tack så jättemycket!!!
Vilken god sak det går till, och nu har jag ju själv fått höra att det ger resultat. Forskningen har ju under 10 år gått fram så pass att man vet mer om just Melwins ovanliga tumörsort. Givetvis har man kommit fram till mycket annat värdefullt också i ett steg mot att utrota barncancer!
 
 
 
 
När det var som värst...Min krigare ❣
 
 
 
 
 
 
 
 
Dottern har verkligen fått mersmak av hästar och ridning, så vi hänger en hel del i stallet...vilken lycka va 😍
 
 
Nej, nu drar vi på lite lördagsnöjen...Kramelikram 😘
 
 
 
 


När man inte riktigt fattar själv...

2019-02-17 | 19:06:58

 

 

Halloj!!!

Vet att det blev ett lite längre avbrott igen, men det är lätt hänt när man har tenta efter tenta.

MEN, nu har jag skrivit klart och hur otroligt det än låter och känns (i alla fall för mig) så har jag nu skrivit min sista tenta under denna två-åriga utbildning!!! 😃

Engelskan har jag redan fått svar på och det blev ett G (ett poäng från VG). Ekonomitentan som jag skrev i fredags är ju fortfarande orättad, men det kändes rent spontant som att åtminstone ett G borde jag ha lyckats med.

Så…slutsats, inget mera TENTAPLUGG! 🤣

Utbildningen är absolut inte över än. Imorgon börjar 8 veckors praktik och avslutningsvis har vi ett examensarbete som ska skrivas. Men till sommaren ska jag kunna titulera mig medicinsk sekreterare.

 

Så imorgon börjar alltså dag ett av åtta veckors praktik.

Jag ska vara på Medicinkliniken, samma ställe som jag jobbar på och som jag har fått tillsvidareanställning på efter studierna.

Jag brukar sitta i Fagersta. Där håller dock en ombyggnation på för fullt och de vet inte om det finns plats för mig förrän först om några veckor.

I så fall måste jag köra till Köping under en period. Inte jättekul, men praktiken måste göras för att gå igenom utbildningen oavsett om det blir i Fagersta eller i Köping. Imorgon åker jag till Medicin i Fagersta, så får vi se vad budskapet blir. Vidare till Köping eller inte…Håll tummarna för inte!!!

 

Det är jättetrevligt i Köping, satt där ett tag i början. Så det är absolut inget fel på människorna där, utan enbart avståndet det hänger på. Tar mig ungefär en timme dit och samma tid tillbaka. Tid för barnen på förskola/fritids. Inte jättekul!

De får skynda på och snickra klart i Fagersta helt enkelt.

 

Ni som läste mitt senaste inlägg fick reda på att hockeysonen kommit in på hockeygymnasium.

Som han kämpat!!!

Är givetvis jätteglad för hans skull…MEN, till hösten flyttar han till Falun. Fattar ni, min lille plutt liksom…😱

Nej, jag är inte redo än, inte alls, men jag har ju några månader på mig att förlika mig med tanken.

 

 

 

 Jo, han kommer att lämna sitt kära FAIK till hösten 🙃

 

Söndag = stalldag, och idag fick jag med mig ett helt gäng 😍

 

 

 

Filippa och Vincent red, de andra hejade på

 

 

Nu dusch och söndagsmys med juveler innan pappaveckan tar vid 💖

 

Kram på Er!

 

 

 
 

Kom upp som ett minne...herregud, mina pluppisar ❣

 


När man har anledning att korka upp...

2019-02-07 | 22:17:18

 

 

 

Jag kom iväg idag och jag tror faktiskt att för en gångs skull ville ”vädrets makter” mig mer än väl.

Det var strax över nollan och rena vägar. Lite blöta, men ingen modd och ingen is. Bara att tuta och köra. Intressant va, lite väderprat…😁

Till det betydligt mer intressanta ämnet, och som fler av er säkerligen redan läst på sociala medier, VI FICK GLÄDJANDE BESKED!!!

Tänkte jag skulle utveckla det lite mer än glädjande här i bloggen.

 

Bilderna visade en oförändrad tumörrest. Varken vuxit eller krympt, såsom den ”alltid” varit alltså.

MEN, det som var fantastiskt roligt att höra var att forskningen har gått framåt!!!

När Mewin fick sin diagnos hjärntumör, konstaterades det att han hade en sort (av minst 100 olika hjärntumörsorter) som heter Ependymom. Det är en förhållandevis väldigt ovanlig tumör som drabbar ca tre barn om året här i Sverige.

Men sen har vi ju andra delar av Europa (framförallt i Tyskland) som det även där forskas, och då har en del av resurserna lagts på just mer vetskap kring Ependymom.

 

När Melwin påbörjade sin behandling fick han efter operationen starta ett tufft cytostatikaprogram.

Man visste att det inte skulle bota och ”döda” tumören, men att det i alla fall skulle kunna hålla den i schakt från att växa under tiden Melwin blev ett halvår äldre.

Sedan fick han protonstrålning, som man även idag vet är den mest effektiva behandlingen mot just Ependymom, näst efter operation.

 

Idag har man kommit längre. Man kan dela in sorten Ependymom i olika subkategorier och vet alltså att det finns betydligt fler än tre stadier av en sådan diagnos.

Det mest optimala vid denna sortens tumör (såsom vid de flesta tumörer givetvis) är att få bort allt av tumören med hjälp av kirurgi. Om man får bort allt av sorten Ependymom har man kommit fram till att den mest troligt inte kommer tillbaka.

I Melwins fall finns det ju en tumörrest kvar, som regelbundet kollas upp. I augusti 2009 var Melwin färdigbehandlad. Det återstod bara för oss att vänta och se om tumören skulle ta fart och börja växa igen.

Det har den hittills inte gjort. Nu till vad man även här kommit framåt i forskningen. Det ser tämligen ut som att om en Ependymom inte tagit fart efter 5-10 år, kommer den inte att göra det senare heller.

Låter givetvis som ljuv musik och det är underbart att höra att forskningen faktiskt tar steg framåt. Jag gör inte den största insatsen i världen, men skänker ändå det jag förmår varje månad till Barncancerfonden. Ser ni, det ger resultat om alla hjälps åt, vilket jag nu inte alls skulle predika om 😆

De vet idag betydligt mer om Melwins ovanliga tumörsort än för tio år sedan, Fabulous!!!

 

Åter till fakta…Det finns fortfarande inga garantier för att Melwins tumör inte kommer att ta fart, men det känns betydligt mer osannolikt nu än för några år sedan.

Det har påvisats några förändringar på sidan om tumörresten, vilket det spekulerats lite kring. Läkarna tog det på största allvar och det gjordes en noggrann utredning. Man har kommit fram till att det förmodligen är ärrbildning från hans tidigare behandling.

Varför har det då inte synts på bilderna i ett tidigare skede, undrar såklart den frågvisa mamman.

Svaret är att tekniken har blivit bättre!!!

Magnetkameran kan ta fler snitt från olika vinklar, d.v.s. fler bilder och med betydligt mer noggrannhet.

Så mest troligt har dessa ärrbildningar funnits där redan tidigare, men det har inte magnetkameran uppfattat och fått med.

 

Får ärligt erkänna att jag faktiskt inte tänkt så långt. Att tekniken går framåt, att det ändå var tio år sedan vi började kolla upp denna tumörrest, för mig känns det som om det var igår.

Men det mesta av all annan teknik går ju framåt, så varför skulle inte en magnetkamera kunna bli bättre och mer effektiv med åren???!!!

 

I Sverige hade det tydligen inte hänt så mycket kring forskningen om just Ependymom. Men i det stora hela väldigt massa nytt om just hjärntumörer. Så mycket att läkarna (en onkolog och en neurolog) skojade om att de knappt hann med att hålla sig uppdaterade och inte känna sig helt ”lost” bland all ny information.

Alltså det är ju kanonbra betyg!!!

Man vet mer och mer, man ser mer och mer och framför allt, man kan bota mer och mer.

 

Melwin kommer fortfarande att gå på 1-års kontroller, förutsatt att inget ”konstigt” uppkommer. Man vet givetvis inte säkert kring allt om denna tumörsort och ja, han är en av de som levt längst med denna tumör (som uppkommit i unga år) så det är klart att man långtifrån vet allt.

Men att de har internationella hjärntumörmöten och diskuterar detta kring olika tumörsorter och dess behandling och aktivitet, tillsammans i hela Europa är ju helt awesome. Vilken tillgång att få ta del av så många länders forskning och resultat.

Jag misstänker att man inte riktigt jobbade så under min uppväxttid (så kan ni ju fundera på när det kan tänkas ha varit 😉)

 

Så….hemfärd sjungandes i bilen och betydligt lättare att andas!!!

 

 

 

 

Been here before...men nu hoppas jag på att inte behöva sätta min fot här förrän nästa år 🙏

 

 

Avslutar med att berätta att väl hemma kommer nästa positiva besked.

Hockeysonen har blivit antagen till hockeygymnasium 😃

Hade jag inte varit en fattig student hade jag köpt champagne, men det får väl duga med lite prosecco att fira med imorgon då 👌

Själv har jag inte gjort mycket för att påverka dessa resultat, men fira kan jag alltid vara med på 😉

 

 

 

 

Stor kram på er…nu ska jag sova gott 😍

 

 

 

 


Räcker det inte nu...

2019-02-06 | 21:12:00

Jag hatar snö. Verkligen hatar snö!!!

Eller okej, jag tycker att snö hör vintern till, men inte i dessa mängder…

Det sämsta med detta är väglaget. Det är lång ifrån min grej att köra när det är halt, snö och moddigt.

Men ibland har man inget val.

Det är bara att sätta sig bakom ratten och fokusera.

 

Imorgon är det just det jag måste göra.

För det är Uppsala som gäller, med eller utan snö. Utan lär det ju knappast bli, med tanke på hur snöflingorna faller utanför i detta nu.

 

Gick hem tidigare från jobbet idag. Migränkänsla, kräktes och snurrig överallt.

Jag orkar inte att hålla ihop så här dagen innan. Det är tufft, man kan inte säga annat.

Många tankar som snurrar och just nu är det ”allt och ingenting” på samma gång.

 

Tänk vad mycket en hjärna kan hitta på, hur många tankar som faktiskt ryms i ett och samma huvud.

Hade dock önskat att det var lite mer av nyttig karaktär, än bara trams tankar…😒

Att vara sexbarnsmamma är underbart. Men det innebär också sex gånger oro och maktlöshet i hjärta och själ...

 

 

 

 

The true story...

2019-02-04 | 14:45:49

 

 

 

Satt och bläddrade lite bland dokument och hittade en artikel från tidningen Amelia.

Den skrevs under våren 2018, men inte så mycket har ändrats inser jag när jag läser den. Kanske har jag blivit ännu lite starkare, kanske har jag bevisat ännu lite mer för mig själv att jag kan. Vad jag vet är att jag i alla fall snart är klar med utbildningen, att jag har anställning efter utbildningens slut och att jag och min familj flyttat till hus.

Fakta om Melwin stämmer fortfarande…tror jag. På torsdag får vi svar på vad bilderna från senaste MR (som togs förra veckan) visar. Hur han mår rent neurologiskt och om allt är oförändrat.

 

Så här kommer den artikeln i sin helhet. Varför?! Jo för att jag har fått fler nya läsare. Får frågor om lite av det som här i artikeln besvaras och för att jag ska uppdatera bloggen de närmsta veckorna (efter att ha avverkat de två sista tentorna) och hittar lite nytt material här och där 😉

Det är ju rätt mycket som hänt ändå, när jag tar mig tid och tänker efter…🙃

 

 

 

Annas tvååriga son fick en hjärntumör

Melwin är bara två år när han diagnostiseras med hjärntumör och familjens liv sätts på paus. ”Sjukdomen och allt det tuffa jag gått igenom har fört mig otroligt nära barnen”, säger Melwins mamma Anna.

Regnet fullkomligen vräker ner utanför fönstret den där dagen i augusti 2008 när Anna Silfver får beskedet. ”Din son Melwin har en hjärntumör, den måste opereras nu”. Han är då två år gammal.

– Hela världen stannade. Vi hade sprungit till vårdcentralen flera gånger eftersom Melwin hade huvudvärk men de sa bara att det var ett långdraget virus, gav oss huvudvärkstabletter och bad oss åka hem.

Men huvudvärkstabletterna hjälper föga och när Melwin dessutom börjar gå med krökt rygg och dricker kopiösa mängder vatten blir Anna och hennes dåvarande man, Melwins pappa, oroliga.

– Vi tänkte att det kanske var diabetes, hans socker testades men visade sig vara helt normalt.

Till slut blir familjen lovade en magnetröntgen. Mormor rycker in och passar Melwins storebröder Robin och Albin så att mamma, pappa, Melwin och yngsta sonen Vincent kan åka in till sjukhuset. I det skedet finns det ännu inte på kartan att Melwin skulle kunna vara allvarligt sjuk.

– Det var tal om att ryggraden kanske hade fjättrats vid bäckenet och att det skulle förklara den krökta ryggen. Fy så hemskt tänkte jag, för då skulle han ju behöva opereras. Om jag bara hade vetat.

Melwin sövs och röntgas. Efteråt blir familjen kallad till ett rum för att prata med en läkare.

– Jag minns att sköterskan utanför frågade om hon skulle ta barnet, Vincent, som jag höll i min famn. Varför det, tänkte jag, jag kan väl hålla mitt eget barn? Men sekunden senare insåg jag att hon frågade för att någonting var fruktansvärt fel.

Läkaren berättar att de hittat en jättestor tumör på Melwins lillhjärna som måste opereras omgående. Därför ska familjen köras till Uppsala. De kommande timmarna och dagarna är tumultartade för alla.

 

– De sa att han skulle opereras genast men istället blir han körd till Uppsala och inlagd på intensiven. Där ligger han fem dygn och sköterskorna vakar över honom konstant.

Anna har svårt att ta in det som händer. Melwin var ju nyss hemma och hade bara lite huvudvärk. Också på intensiven tycker hon att det är konstigt att han måste ligga uppkopplad och övervakas oavbrutet.

– Då tittade en av läkarna på mig och sa ”Förstår du inte hur sjukt ditt barn är? Han kan somna vilken sekund som helst”.

Fem dagar efter att de kommit till Uppsala opereras Melwin. En jättestor operation där utgången är långt ifrån garanterad.

 

– Operationen tog 16 timmar och de var de värsta timmarna i mitt liv. Jag hann bygga upp så många scenarion i mitt huvud.

Att se Melwin efteråt hör också till något av det jobbigaste Anna varit med om.

– Det var alldeles hjärtskärande att se honom ligga där. Han tittade knappt på oss och var alldeles apatisk i början.

Läkarna lyckas inte få bort hela tumören och nu inleds intensiva behandlingar för att förhindra att den växer.

 

– Melwin fick cytostatika och blev jättedålig. Det är nog bland det värsta man kan vara med om, att se sitt barn brytas ner så, bit för bit.

Melwin får massor av blåsor i munnen och halsen som gör att han måste sondmatas. Hans diarréer är så kraftiga att huden i rumpan fräts bort.

– Han låg där som en likblek liten tarm utan hår, det var fruktansvärt.

Mitt i allt kaos ska det normala livet med de andra barnen ändå fortgå så gott det går.

 

– Vi fick massor av hjälp av mormor och farmor. Dessutom var det, tack vare barncancerfonden, möjligt för hela familjen att bo på patienthotellet nära sjukhuset så att vi kunde umgås på dagarna.

På sjukhuset kommer Anna också i kontakt med andra familjer som går igenom något motsvarande.

– Det var skönt att kunna sitta och tala om allt från död till alldeles vardagliga saker. Vi kunde skratta tillsammans för vi satt alla i samma skit och elände.

 

Två av de familjer som Anna lär känna förlorar sina barn.

– När vi satt där på begravningen tänkte jag att det är helt fruktansvärt och så svårt att förstå att också barn kan dö i svåra sjukdomar. 

Melwins behandlingar fortgår, men när det blir tal om strålning sätter sig Anna på tvären. Hon vill att Melwin ska protonstrålas, något sjukhuset inte erbjuder eftersom det skulle innebära att Melwin måste sövas varje gång. Istället vill man ge honom konventionell strålning.

– Protonstrålning är skonsammare för den friska vävnaden. Jag ville inte att han skulle få en behandling som kunde ge honom stora men och biverkningar.

Efter en hel del krigande och utredning på landstingsnivå får familjen äntligen beskedet: de ska få åka till ett sjukhus i Schweiz. Här ska Melwin protonstrålas under narkos.

– Melwins pappa fick åka ner med bil för vi hade så många mediciner med oss. Jag flög med barnen.

Familjen stannar i tre månader och under den tiden sövs och strålas Melwin totalt 33 gånger. Efter det tar det slut. Både svensk och schweizisk sjukvård ger beskedet att behandlingen nu är avslutad. Familjen kan bara vänta.

– Vi skulle gå på regelbundna kontroller men annars fanns det inte mycket att göra. Det som var kvar av tumören hade inte försvunnit, men inte vuxit heller. Vi fick komma hem och mitt i allt skulle vi byta ut vår sjukhusvardag mot något som skulle föreställa ett normalt liv.

Någonstans där kraschar Anna för första gången.

­­­– Under behandlingsåret hade jag tvingats vara stark. Jag ville inte att barnen och framförallt Melwin skulle se mig ledsen. Men nu när vardagen sakta återvände fanns det utrymme för all oro.

Under den här tiden inser hon också att det hon och hennes dåvarande man hade haft är borta sedan länge.

 

– När man som par går igenom något väldigt svårt, till exempel det att ens barn blir sjukt, tror jag att man antingen blir otroligt sammansvetsade eller så kommer man ifrån varandra. Det var det som hände oss.

De skiljer sig, men rätt snart träffar hon en annan man som får hennes hjärta att slå dubbla slag.

– Jag blev superkär och allt gick väldigt fort. Han fungerade bra tillsammans med barnen och hade inga egna från förut. Vips så var jag gravid.

Anna föder sin första och enda dotter Filippa. Drygt ett år senare kommer Milton.

– När jag var höggravid med Milton separerade jag och de minstas pappa. Det funkade helt enkelt inte, kanske hade saker och ting gått för snabbt.

Annas värld rasar samman igen.

– För andra gången krossades min dröm om en kärnfamilj. Det var en riktigt tung tid. Där stod jag ensam med sex barn som jag skulle klara av att ta hand om. Jag kände att jag inte räckte till varken på jobbet, hemma eller som vän.

Anna blir sjukskriven för depression. Hon klarar knappt av att stiga upp ur sängen.
Men mitt i allt det mörka växer också något annat fram.

– Att jag mådde dåligt gjorde att jag fick en jättefin relation till mina barn. Jag var ärlig med dem från början och sa ”mamma mår inte bra nu”. De såg ju att jag var nere och de hjälpte mig igenom det.

När Anna sakta började må lite bättre var det också barnen som fick henne att våga söka in till sin drömutbildning.

– När Melwin blev sjuk läste jag på en hel massa. Det väckte mitt intresse för det medicinska och när jag sedan såg att det fanns möjlighet att läsa till medicinsk sekreterare kände jag att det passade mig perfekt.

Anna söker och kommer in. Mitt i allt får livet mål och mening igen.

– Tack vare barnen. Jag kände verkligen att jag ville göra det här för dem. Och för mig själv. Jag är stark nu och står på egna ben. Efter att ha varit i förhållanden i 20 år står jag själv med sex barn och jag vill visa dem, och alla andra, att man kan klara det!

I höstas inledde hon sina studier och trivs som fisken i vattnet.

– Det blev verkligen en nystart för mig och jag har världens bästa klass. Det är tungt ibland, jag har ju inte lika mycket tid över till att plugga som de flesta andra, men jag har gett mig fan på att jag ska klara av det!
 

För om det är något som alla sorger, kriser och separationer gett henne är det en tro på sig själv.

 

– Äntligen, efter en riktigt tuff och mörk tid känner jag att jag fixar att vara själv i det här. Från att ha legat på botten har jag jobbat mig upp igen! 


//Fakta//
Melwin är fortfarande inte friskförklarad. Han går på regelbundna kontroller och hittills ser allt okej ut. Tumören har varken krympt eller vuxit och så länge det är så kan han leva ett helt normalt liv.

 

 

 

 

Melwin och storebror Albin ❣


När man är lite koko...

2019-02-01 | 13:13:14

 

 

 

Helt slut i kropp och själ 😝

Inte av utebliven sömn. Har sovit som en stock och somnar oftast vid läggning av de små. Så här skönt har jag nog aldrig tyckt att det är att sova och det blir många timmar. Lite färre påsar under ögonen är ett bra resultat av mer sömn 😊

 

Var på magnetröntgen med Melwin igår. Rutinkontroll och allt gick bra. Lite problem med nålsättningen bara, han har lite kluriga kärl.

Men på tredje stället, efter lite tragglande, kom det in en van ”gammal” sköterska. Hon har jobbat där i över 20 år, så vi känner henne väl, och hon satte nålen på första försöket.

Dock behöver det inte vara givet med erfarenhet. Sist det krånglade mycket med nålsättningen hade även hon problem att få till det rätt.

 

Hur som helst kom vi i tid till MR. Melwin lika cool som vanligt och rörde inte en fena under 45 minuter.

Fick kontrastmedel över tröjan, då ena sprutan inte verkade helt intakt, men trots kladd så låg han prickstilla (lika imponerande var gång).

Man blir smått döv av att vara där. Trots hörselkåpor. Jäklar vad den maskinen låter. Att ingen hittills har kommit på en mer tystgående magnetkamera???!!!

Vore något att bli lite mindre fattig på…😉

 

 

 
 
Känner så väl igen dessa korridorer, och både jag och Melwin hittar väääääldigt bra!

 

 

Jag som tycker att det är jätteskoj att jobba på sjukhuset, men inte att vara där i annat ärende. Jag har smått bacillskräck, känner mig stressad av alla patienter runt omkring oss och vill bara få det gjort och åka hem.

Jag vet, det låter helt koko. Jag vill verkligen jobba inom sjukvården, vill göra skillnad och älskar att både sitta och skriva eller stå i receptionen/kassan om så skulle behövas (gör jag i och för sig inte vid min nuvarande tjänst).

Där sitter jag på mitt lilla rum, har min egen lilla toalett och gör en massa skrivning och administrativt. DET är skoj!

Galet, men jag har gjort ett såååååå rätt val. Skulle aldrig passa som sjuksköterska. Fy att sticka nålar i folk och ta hand om blod och annan smärta.

Men jag kan gärna skriva om det. Skicka lite remisser och så 😄

 

Så vid hemkomst igår var jag helt matt i huvudet. Tröttare än efter den längsta arbetsdag eller tentaskrivning.

Men det är ju mycket som kommer upp. Samma ställe som vi mer eller mindre ”bott” på. Träffade samma sköterskor, samma läkare (de lär ju trivas gott på sin arbetsplats i alla fall), allt kommer tillbaka…

Nu återstår att vänta på svar av vad bilderna visar, vilket vi kommer att veta först på torsdag. Då det blir en ”liten” Uppsala tripp. Träffa neurolog och läkare och gå igenom resultatet.

 

 

 

 

Tycker så om den här bilden, även om det var början på ett helvete med cellgifter och strålning.  Hemkomst efter operationen "klumpen" (och återhämtning). Det verkligen lyser " fighting spirit" om honom 💪💕

 

 

Uuuuuuunderbart med fredag!!! Jag behöver vila ut tillsammans med familjen 😍💖

Lite mer skolarbete nu, sen HELG 😃

 

Kram på er!

 

 

 

I´m not perfect...

2019-01-30 | 12:27:04

 

Jag har alltid skrivit att jag är ärlig i denna blogg, det är liksom min grej.

Så det här inlägget kommer från hjärtat och ni som inte kan ta det, snälla läs inte, jag behöver inte kommentarer ”bara för att”. Man har rätt att tycka olika och det finns några av er som verkar tycka att kicken i ert liv är att kritisera vad jag skriver. Så fortsätt bara inte att läs i så fall, för ni kommer garanterat inte (utåt sett) hålla med.

 

Jag har som sagt blivit erbjuden tillsvidareanställning på Medicinmottagningen i Fagersta. Nu återstår ”bara” det som är mindre skoj och som jag har dålig erfarenhet av, löneförhandling. Eller vad det nu heter, ni ser, kan knappt namnet på det ens.

Jag har begärt en viss summa, givetvis, och hon är slipad chefen. Men jag är envis. Vi får se vart det slutar. En bra erfarenhet för mig som haft egen rörelse i en stor del av min ”karriär” och då behöver man inte löneförhandla.

 

Det jag tänkte skriva nu är att jag tackar för alla fina kommentarer här i bloggen och på Messenger, Facebook, Instagram. Det värmer verkligen, men känner att jag måste ta bort glorian jag fått. Jag är långt ifrån perfekt och jag har tusen fel och brister.

Mitt största intresse här i livet är oavkortat mina barn. Men tro inte för den saken skull att jag är den perfekta mamman.

Jag har noll tålamod. Vilket visar sig när det är syskonbråk. Jag är allergisk mot att de är ”elaka” mot varandra, och tänder till direkt. Skulle mest troligt andas och räkna till tio först. Ibland har jag inte full koll på vem som började först, ni vet, vem som gjorde vad och hur allt egentligen ligger till. Istället för att ta reda på det kommer det ilska över hur de beter sig. De försvarar sig givetvis med att skylla på varandra, och istället för att ta det pedagogiska snacket så lämnar jag det med kommentaren ”sluta allihopa och var snälla mot varandra, ni är syskon och ska älska varandra”, vilket jag egentligen vet att de gör, så varför ens påtala det. Lathet att inte ta sig tiden att reda ut konflikten = FEL!

Sen finns det säkert tusen andra fel, som jag inte kommer på just nu, men de finns garanterat där.

 

Det jag dock irriterar mig över och som jag fokuserar otroligt mycket på, det är att inte ställa krav på skolresultat och resultat överhuvudtaget vad det gäller skola och aktiviteter.

Jo, jag har ETT krav! Gör ditt allra bästa!

Har man gjort sitt bästa, kan man inte göra mer. Läs till proven. Gör dina läxor och vad det gäller aktiviteter HA SKOJ, men ta det en nypa seriöst också.

Ska förklara det sista, det första tror jag ni förstår.

Det kostar att spela hockey. Det kostar att rida. Två förhållandevis dyra sporter alltså.

Hockeykillen frågade en gång ”om jag skulle sluta spela hockey, hur skulle du känna då? Så mycket pengar som lagts ut”

Svaret var enkelt. Det gör jag så gärna så länge du tycker det är roligt och gör ditt bästa. Men om du inte vill hålla på med hockey längre, så snälla säg det, så läggs det inte ut mer pengar, om du ändå inte tycker det är roligt.

Usch vad många föräldrar som vill leva sin ”hockeydröm” genom sina barn!

 

Så kommer vi in på ridningen. Där har faktiskt jag själv erfarenhet. Jag har tävlat på elitnivå, vet vad det innebär, hur mycket tid och engagemang det krävs.

Men jag la av när jag flyttade till Belgien. Ville plugga, ligga på en lägre nivå. Ville fortsätta rida, men inte satsa på elitnivå.

Har aldrig hört mina föräldrar sucka över det.

 

Blev påmind igår. Dottern hade sin ridlektion. Hon var glad och förväntansfull. Fick en lite mindre storlek på ponny. Inga problem så, hon är ju pytteliten själv, men det är lite svårt att trava (rida lätt, för er inom hästbranschen och vet vad det innebär). Benen går snabbt på de små ponnyerna och det tar ett tag innan man kommer in i takten. Men hon fixade det efter några varv. Gav sig inte och kämpade på.

Så finns mamman som klagar över allt. Gör si, gör så. VARFÖR??? Ser själv att barnet blir osäker och vet knappt ut eller in, och det värsta, hon ser inte ens ut att ha det roligt.

Jag får på riktigt ont i magen och tanken slår mig, Hörru mamma, har du ens ridit själv någon gång, vet du vad som krävs???

Filippa var helnöjd vid lektionens slut. De har en mycket bra lärare som beskriver väl vad som ska göras och hur det ska göras. Helt ärligt, som vanligt lyssnar dottern mer på ”fröken” än på mamma. Precis som det ska vara 😉

Men hon var så glad att hon lyckats fixa att trava lätt, i rätt takt, på den lille snabba miniponnyn.

Vi har blivit halvfodervärd på en liten pytte Smulan. Hon är inte stor och om möjligt ännu svårare att rida lätt på (i trav, åter igen för er som inte riktigt vet vad det innebär) och att galoppera. Som en ridkunnig sa igår, ”kan man bemästra Smulan, kan man rida vem som helt sen”. Hon är ett riktigt bustroll och slänger sig gärna hit och dit. Filippa flög all världens väg första gången vi var där och hade hand om henne. Men tro det eller ej, hon skrattade faktiskt och hoppade glatt upp i sadeln igen.

Jag berättade lite snabbt om min första ponny. Jag var så glad över att ha fått en alldeles egen ponny, MEN hon slängde av mig, VARJE DAG!!!

Jag tyckte inte det var särskilt skoj till slut, typ 50 dagen eller nåt. Men jag ville inte säga något till mamma och pappa, tänk om jag inte fick ha kvar min alldeles egna ponny.

Givetvis vet jag inte exakt hur många dagar jag flög av…men det var lääääääänge.

Men så en dag, kom ilskan och jag tänkte ”nu jäklar får det vara nog” och satt kvar när ponnyn bockade och betedde sig.

Sedan dess satt jag minsann kvar, tävlade och det gick bättre och bättre. Jag har flugit av x antal gånger till på olika hästar efter det, men jag blev en betydligt säkrare och bättre ryttare. Säkert har jag flugit av minst 100 gånger, vilket jag berättade för dottern och hon skrattade och sa att hon hade minsann bara trillat av en gång. Ha ha ha, det lär garanterat bli fler avkastningar. Men så länge hon har roligt, så kör vi.

 

 

 
 
 
Det är en ganska så kylig sport så här års, men det är mysigt 😍

 

Sen vill jag poängtera att även om jag är ensamstående och sexbarnsmamma, så har jag en väldigt bra backup och hjälp av min ex-sambo.

Han hämtar gärna barnen på morgonen och kör de till skola/förskola när jag ska till Västerås eller till jobbet. Allt för att barnen inte ska behöva gå för tidigt på fritids/förskola eller behöva gå till fots till skolan (det är en liten bit i kylan).

Han kan ibland laga mat till ALLA mina barn, så de kan komma hem till honom efter skolan och käka, om jag ska jobba eller åka med dottern till stallet.

Han hjälper till och det betyder mycket! Annars hade det varit tufft, riktigt tufft!

Hans icke biologiska barn kallar honom fortfarande för ”bonuspappa”. Det tycker jag är ett gott betyg.

Vi har våra sidor, både han och jag, men med barnen i fokus så löser sig oftast det mesta.

 

Vad vill jag då komma fram till???!!!

Jo just det att jag är långt ifrån perfekt. Jag har många sidor och svagheter att jobba på. Men jag älskar mina barn över allt annat, jag skulle hugga av mig både armar och ben för deras skull. MEN, jag har även jag några krav. Jag tycker mig inte vara en ”slapp förälder” som går efter någon form av självuppfostran.

Kraven är att alltid vara schysst och trevlig. Även vid en dålig dag (som vi alla har ibland) är det ingen annans fel och man tar därför heller inte ut det på någon annan.

Man visar respekt för både människor och djur och ord som fitta och hora (ursäkta!) är ord som inte finns i vår familjs ordlista!

Regel nummer två…gör alltid ditt bästa, mer kan du inte göra!!!

Sen har jag inte så många fler regler och jag kanske ändå är en ”slapp förälder”.

Men detta är min filosofi och snälla ni som låter som de mest krävande föräldrar i världshistorien…gör det bättre själv då!!! Så länge barnen försöker räcker det långt, jäkligt långt!

 

Har även fått erbjudande om en annan tillsvidareanställning som medicinsk sekreterare. Lyxproblem, jag vet, men nu blev det klurigt, lite klurigt faktiskt.

 

 

Kram på Er!

 

 

 

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0