Ett år till...

2018-07-10 | 09:38:36

 

 

 

Idag är det absolut ingen vanlig tisdag.

Idag fyller min förstfödde son år.

Idag blir han hela 16 år.

 

Egentligen är ju detta helt galet, då jag inte är en dag över 25 😉

Men min kloka, fina, målmedvetna, intelligenta och humoristiska kronprins fyller tydligen två år från myndig.

Han får börja övningsköra.

Fattar ni, sitta bakom ratten på en BIL!!!

Då är man ju skitstor ju…

Jag som grät redan förra året när han for iväg på sin moppe, med sin stora hjälm, min lille pojke.

Nu ska han navigera en bil, och med mig vid sidan om 😲

Japp, för jag ska på handledarkurs i helgen och lära mig lite trafikvett igen, antar jag.

Kan ju kanske vara bra, för det va ju ett tag sedan. Eller nej, nu ljuger jag, är ju bara 25 så mer än 7 år sedan är det ju faktiskt inte 😉

Jag kommer att minnas supermycket 😄

 

Hur som helst är det hans dag idag. Kronprins Robins egna födelsedag och jag hoppas han blir ordentlig firad hos sin far.

Vi firar honom nästa vecka, då han kommer till sin mor…men som sagt, idag blir han stor 😍

 

 

Du lilla stora son 
med hjärta av guld! 
Snäll, omtänksam 
finurlig humoristisk. 
Förmåga att se det lilla 
och göra det till de 
stora. 

Går din egen väg 
följer det 
du tycker är 
viktigt. 


Ja vill ge dig fortsatt 
livsmod och en hand full 
med lycka, i en värld 
som skrämmer mitt 
mammasinne ibland! 
Fast du nu är nästan vuxen 
ser jag ibland den lille 
killen i Star Wars dräkt 
gömd i den stora. 


Ett mammahjärta kan inte 
ordna allt - fast det vill! 
Önskar bara att du 
ska må bra och trivas och fortsätta 
vara den fina kille som du 
alltid varit!

Det är just såna som du 
som får världen att lysa ibland. 

 

 

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIN ÄLSKADE, FINA UNGE 💖💖💖

 

*** ROBIN FREDRIK 2002-07-10 ***

 

 

 

 

 

 


Så här kan vi inte ha det...

2018-07-09 | 19:51:00

 

 

 

Nej nej, nej, jag tycker det är roligt att skriva och blogga, och det kan ingen ta ifrån mig. Dessutom är ni många som vill följa mig, så då kör vi. 👊💪

Jag har laddat batterierna, fyllt på med ny energi…tyckte jag, tills jag blev dyngförkyld.

Feber, har ingen röst kvar och mest sover och sover.

 

Hockeysonen for till Karlstad igår för ett hockeyläger. Vi har varit där varje år nu i…ja jag vet inte riktigt hur många år. Älskar staden, älskar Färjestad och det är en av årets höjdpunkter att åka dit 😊

Men nu blev jag ju SJUK 😝

Vilar och vilar, så imorgon drar jag dit och ansluter. Skönt, för solen skiner ju alltid i Karlstad 😉💞

Kombo av sol och bad med ishall och lite hockey är liksom en bra kombo.

 

Var på min goda väns 50-års fest i fredags, var kanske där jag fick min bacill 😉

En fantastisk rolig fest som slutade långt in på sena timmen, eller tidig morgon kanske man ska kalla det.

 

 

 
 
 
Men alltså, ser hon ut som 50 år...NEJ hon gör ju inte det, fina, fina Pella 💖
 
 
 

Nu ska jag återgå till lite packning och planering, för imorgon drar jag till min fina, goa härliga hockeykille och två små älskade minisar 💕

Och till er alla…Hang in there! Jag kommer fortsätta att skriva om sexbarnsmammans vardag och fest, barnens och mitt liv, min familj i vått och torrt, sött och salt, med- och motgång, ja allt som är värt att skriva om 😉

Klicka i "Följ mig på Bloglovin" så missar ni ingenting 😊

 

Jag har många mål här i livet, och er peppning är ovärderlig, den vill jag inte mista! 

 

 

Jag återkommer...

 

Kram på Er!

 

 
 

Over and out...

2018-07-02 | 23:57:00

 

 

 

Hej alla fina läsare!

När jag ”hållit mig borta” från bloggen en längre stund, brukar jag få små meddelanden med förfrågningar om allt är bra, om jag lever 😉

Därför skriver jag nu att bloggen kommer att ”vila” ett tag. Hur länge, eller hur kort, det vet jag inte…Men det kommer ju att märkas 😊

 

Allt är inte bra just nu, det är snarare raka motsatsen.

Någon/några har lyckats komma åt mina personliga konton. Hur, när, var, det vet jag inte.

Men jag vet att personlig och högst privat information cirkulerar.

Det känns oerhört obehagligt.

 

Spekulationer och allmänt ”snack bakom ryggen” är jag sedan länge van vid.

Vill inte låta präktig på något vis, men jag fattar faktiskt inte hur det hinns med och går att hålla reda på vad alla gör och inte gör. Hur får folk plats med all sån skitinfo i huvudet???!!!

Själv har jag fullt sjå med att komma ihåg det som för mig verkligen är viktigt och betydelsefullt.

Jag lyssnar inte på skvaller, vet knappt ett skit om vem som lämnar vem, som sen träffar en ny och vem det är och bla, bla, bla, bla…Står oftast som ett fån när det kommer på tal någonstans och som alla tycker verkar helt självklart, men jag vet inte ett skit. Kanske har någon berättat det för mig tidigare, men sånt minns jag oftast inte, och det bekommer mig inte ett skit.

 

Hur andra känner vet inte jag, men jag vet hur det känns i mitt hjärta.

Snälla, vill ni veta något om mig, mina barn, min familj, mitt samliv/sexliv, icke samliv/sexliv, vem, var, hur och varför jag träffar någon och på vilket jävla vis…FRÅGA MIG!!!

Sluta spekulera och snoka, det blir ju bara fel.

Är jag så pass intressant att man måste hitta inlogg till mina konton och dessutom sprida informationen vidare???!!!

Kanske smickrande i och för sig, att jag är så jäkla spännande.

Nej, det är bara obehagligt och ni fattar inte vad det förstör och sårar!

 

Så just nu känner jag mig bara matt över allting, missförstådd och ledsen.

Jag vet att många av er läste artikeln i tidningen Amelia för ett tag sedan.

Där jag berättar om hur jag kravlar på botten av ingenting och ville bara ge upp allt, men genom barnens blotta existens reste mig upp igen. Pratade mig igenom ett helvetesår och blev starkare och starkare.

Livet är en ständig berg- och dalbana och jag säger inte att jag har det tuffast av oss alla, det finns alltid de som har det jobbigare än en själv om man tänker till.

Men ibland är det svårt att tänka till och man känner sig bara liten, svag och ledsen.

 

Jag kämpar på med mitt…

Vill fixa utbildningen, vill få min ekonomi att rulla på, vill att min familj ska hålla ihop, må bra och hitta harmoni och lugn i tillvaron.

Men det blir aldrig lugnt, inte ens en nanosekund känns det som, och den där styrkan jag byggt upp under lång tid har snart raserats igen…

Så jag tackar för mig ett tag.

 

Jag har många Facebook vänner, men endast några få står mig nära, är betydelsefulla och finns där för mig i alla lägen. Ni vet vilka ni är 💖

Jag kommer göra en rensning av andra kontakter.

 

Tänker tillbaka på när jag var aningen yngre. Inga sociala medier fanns, inga mobiltelefoner, inte mejl och andra datakontakter överhuvudtaget, och tänk så mycket bättre vi mådde…JAG gjorde det i alla fall!

 

Nu ska jag fokusera på hockeyläger, tre veckors ”alla barnen” semester, få livet att fungera igen och försöka samla ihop mig inför skolstart.

 

På återseende 💕

 

 

 

 

 


Midsommar 2018...

2018-06-26 | 00:50:24

 

 

 

Så har det varit midsommar även detta år.

Vädret avvek inte från traditionen, utan det var kallt och blåsigt 😉

 

Alla juveler på plats och vi inledde dagen på bästa sätt.

En lunch på Hamnkrogen, innan det var dags för stångresning, spelemän och dans. Traditionellt midsommarfirande helt enkelt.

Vi gav oss när regndropparna började falla och drog hemåt.

 

Fina vänner kom över. Hela nio barn i hemmet, och skoj hade de 😍

Midsommarmat och bubbel. Sånt där med nubbe, det skippar vi 😆

Efter det att gästerna tackat för sig, kurade vi upp oss i soffan allesammans (ok, jag fick inte riktig plats och satt på golvet, men ändå), tittade på film, åt jordgubbar med grädde och lite annat smått och gott.

Blev sena timmen, men är det högtid så är det…

Alla barnen har nu lärt sig charmen med sovmorgon, så jag kom lindrigt undan 😉

 

 

 
 
 
Midsommarlunch på Hamnis
Lite kallt, lite blåsigt, men underbart gott 😋
 
 
 
 
 

 

 
 
 
Traditionellt midsommarfirande och sedan midsommarmat, midsommarbubbel och midsommarmys 😄

 

 

 
 
 
Mamma med minsting och två "storingar" 💖 
(och ja, rynkorna syns lika illa på båda bilderna, så det är väl bara att inse att de faktiskt sitter där 😩)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Go´fisarna 💕
 
 
 
 
 

 

 

Okej, det var inte bara jag som satt på golvet till sist 😉

Lite syskonmys framför TV:n (stora Robin, lilla Filippa 💞)

 

 

 
 
 
Vid midsommar är det som bekant ett krav att äta jordgubbar. För att få tag på dessa av högsta kvalité och dessutom få chans att plocka de själv (och provsmaka lite 😉) åkte vi till Hedemora.
En riktig hit, alla plockade för fullt och det blev över 6 kg jordgubbar innan vi var klara 😱 Gott va det!
 
 
 
 
 
 
 
Är egentligen totalt ointresserad av fotboll och väntar enbart på att hockeysäsongen drar igång. Men hade jag inte tittat på matchen Sverige - Tyskland hade man väl blivit totalt idiotförklarad, och jag måste erkänna att det var riktigt spännande.
Barnen tillverkade flaggor, mamman tog en irish coffee och vi hejade verkligen så gott vi kunde...
 
 
 
 
 
 
Värmen ville inte riktigt komma tillbaka, men är det sommar så är det. Lite fiske och en "galen badpojke" 😱
 
 
 
 
Tre pojkar åkte igår för att vara borta i tre veckor, vilket känns som tre år!!! Vet att de kommer ha det jätteskoj och bra, men det känns i mammahjärtat lik förbannat...Sommarveckor i all ära, men just nu suger "dela lika" systemet, så det så!
Hoppas på att tiden bara rusar iväg...!!!
 
 
*** Mamma älskar er mina fina ***
 
 
 
 
 
 
 
 
Kram och Go´natt
 

Lite sött och lite salt...

2018-06-17 | 23:50:00

 
 
 
 

 

Sommarlovet är i full gång och det är så man skäms, men vi har redan kommit in värsta ”slappar andan”. Frukosten serveras inte före 10. Två dagar i rad nu har vi till och med sovit över Sommarlovsmorgon på TV, som börjar klockan 9!!!! Som tur är går det igen på kvällen, för de små följer ”sommarskuggan” slaviskt 😉

 

Vädret blev ju aningen förändrat, och det ”efterlängtade” regnet kom till sist. Personligen tycker jag att det för tillfället känns som om vi bor i tropikerna. Varmt, fuktigt och klibbigt

Men efter en heldags regn får man väl räkna med det.

 

 

 
 
 
 En regnig dag så gör vi rosa "palt" och skuggslem (ni som följer "Sommarlovsmorgon" vet vad det är) 

 

 

I tisdags for ju lille Milton in till sjukan för fasteprovokationen. Lasse åkte och jag fortsatte att gå på skolavslutningar.

Vi hördes givetvis av under kvällen och det gick till synes bra för lilleman, trots att han varken fick äta eller dricka. Han var tyvärr lika svårstucken som tidigare, men till sist satt allt på plats och provtagning med jämna mellanrum under natten kunde göras.

Hade tänkt åka dit direkt på förmiddagen, för att höra vad läkarna hade att säga o.s.v.

Men så får jag prata med en superledsen liten son som är så hungrig att han ligger på golvet och gråter över hur hungrig han är.

Det är ju inte klokt, vilken jäkla skitundersökning. Att tvinga en liten 4-åring till svält. Ni vet, man håller ihop under samtalet, försöker peppa och säger tiotusen älsklingsord på en och samma minut, innan man förlorar kontakten med en liten ledsen, smått hysterisk son.

Inga svar skulle vi få. Det som tagits under natten (blodgasen) såg bra ut. Resten av alla prover skickades till Karolinska för analys och svar på det kommer om 3-4 veckor.

Vi kom överens om att det var onödigt att ta med storasyster och fara till Västerås, och jag kände mig tacksam över att pappan klarade av att stålsätta sig och vara stark inför den lille.

Jag kände inte att jag var till någon nytta om jag åkte dit. Hade mest troligt bara blivit förbannad och krävt att nu får det vara nog.

Haft rinnande tårar och till vilken stöttning är det…

 

Kort därefter beslöt läkaren att Milton nått sin bristningsgräns. De sista proverna togs och sedan fick han äntligen äta igen, min lille kämpe.

När eländet så var över. De hade sina jäkla resultat att skicka, så fick min lilling komma hem. Han åt sig igenom eftermiddagen och kvällen och somnade gott, mitt lilla gryn.

 

 

 

 

 

 

Filippas magproblem fortsätter och mag- tarmspecialisten gjorde bedömningen att det ska göras en noggrannare undersökning av tunntarmen och magsäcken. Så i början av juli är det sjukhusbesök igen och undersökning av lilla sessan.

Helt galet, men hittills har varenda jäkla månad bestått av x antal sjukhusbesök. Det tillhör liksom vardagen numera…skrämmande!

 

 

Skrev ju tidigare om att Robin fick utnämningen Lärarnas pris, här är motiveringen i sin helhet 👌😍💖

 

 

 
 
 
 
Den stolta modern lägger här ut ett av de sketchprogram denna trio producerat; 👇👇👇 
Klicka här!
 
 

 

 

 

 

 

Hade inte tippat på att få se min son så här "in action" 🌟🌟🌟 Åh snygg...ja det är han 👌 Kolla detta Youtube klipp också 👇👇👇
Klicka här!

 

 

 

 

 
 
 
 
Längesen som jag kände mig så här pass trött och sliten. Men det kommer väl över en nu när allt liksom lugnat sig lite. Slitsam termin till ända, skolavslutningar genomförda och lilleman är hemma igen efter det att "helvetesundersökningen" är gjord. Så kroppen känner nog på sig att det är bäst att passa på nu, ta ut trötthet och krämpor medan tid finnes 😉😩😰🤕 Så nu jäklar ska jag för en gångs skull lyssna på min kära kropp och ge den lite lugn o ro, vila och utesluta stress 🤗
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Har tagit lång tid, många samtal, funderingar och fokus på mig själv och vad som får mig att må bra, hur jag vill leva och vad som är viktigt i mitt liv...jag är inte där än, men på god väg mot mina mål. För att bli en bättre mamma, vän och för att hitta harmoni, välmående och lugnet i livet, så är detta ett bra tänk på vägen 👍👍👍🌟🌟🌟
 
 
Så nu ska jag vila upp mig...igen 😆
 
 
Kram på Er!
 

Bästa dagen...

2018-06-13 | 01:01:00

 
 
 
 

En av årets bästa dagar har nu nått sitt slut. Skolavslutningsdagen!

Nu har alla mina sex juveler sommarlov, ett långt sådant. Hela tio veckor är minsann inte illa. Tror faktiskt de till och med kommer längta lite till att köra igång igen till hösten, även om de förstås aldrig skulle erkänna det 😉

 

 

 

 

Minisarna och jag platsade oss på första bänk, som sig bör, även detta år 😄 inget får missas 😉

 

 

Vi inledde morgonen i kyrkan, och först ut var lille Vincent, som kanske inte är så väldans liten längre, då han nu slutat trean och därmed också lagt lågstadietiden bakom sig.

Hade lite fint tänkt att jag skulle försöka hålla mig från gråt, i alla fall synlig sådan, detta år. Pojkarna tycker liksom det är lite sådär ”smålustigt” när mamma snyftar och snörvlar sig igenom sång efter sång.

Tyckte jag klarade det ganska så bra i början, men sen sket det sig direkt. Vincent och hans klass körde en låt där de spelade gitarr, och helt plötsligt går Vincent och hans kompis fram och bara sjunger, själva därframme vid micken, typ solo 😲

Tårarna rann lite fint, men jag klarade ändå av att hålla handen stadig och föreviga uppträdandet.

Min lille Vincent, när blev han så modig, och så stor och så världsvan??? För klok, snygg och smart, det har han alltid varit 😍 (precis som mor sin 😁)

 

 

 
 
 

Steg upp till mellanstadiet betyder ett "farväl" till "gamla" lågstadiefröken, hur sorgligt det än må vara. Presenter gavs och delades ut, om vartannat...och mamman grät igen, för just den här fröken har både Robin och Vincent haft, och nu blir det ingen mer av "de mina" som ska ha henne!!! Fattar ni, det är farväl för alltid, har liksom aldrig hänt denna sexbarnsmamma tidgare, det står ju alltid någon på tur 😱

 

 

 

 

Finaste Vincent 💖 Fyran till hösten då 😊

 

 

Sittning två, mellanstadiet och där har jag min lille Melwin.

Slut på femman, och hur otroligt det än känns så blir det sexan och sista året innan högstadiet som påbörjas i höst.

Min coola lille herre, tycker det räcker nu, vi stoppar tiden lite 🙃

 

 

 

 

Presenter och kramar, även om man möter samma "gamla" fröken igen till hösten 😄

 

 

 

 

Finaste Melwin 💖 Sexan till hösten då 😊

 

 

Sittning tre, Lindgårdsskolans högstadium, Sturen som har avslutning.

Albin lämnar åttan och som den ”sportnörd” han nu är, har han såhär på slutet hunnit med att deltaga i lite olika sportevenemang, t.ex. OS i skolan, som hans klass dessutom lyckades vinna. Han höll i hela spektaklet och fick tilldelat Diplom för den insatsen. Mycket skratt kring det, men givetvis kom det en och annan tår från mamman, och när en tjej började att spela jordens finaste egenskrivna låt på pianot, då brast det…igen 😂

 

 

 
 
Finaste Albin 💖 Nian till hösten då 😊
 

Sen att jag även snörvlar var gång vi sjunger nationalsången (som då gjordes vid tre tillfällen idag), det talar vi tyst om. Jag är så otroligt sentimental och känslosam dessa dagar.

Men det är enbart på grund av glädje och en enorm stolthet över vad mina avkommor lyckas prestera, år efter år. Hur de går från klarhet till klarhet, växer med sina uppgifter, växer som individer och hur de alltid har hjärtat på rätt ställe 💕

*skryt, skryt, skryt…jag vet, men jag får* 😜

 

 

 

 

 

Sent, sent igår kväll ringde de från sjukhuset och meddelade att Milton skulle infinna sig för att göra fasteprovokationen idag på eftermiddagen.

Vi är ju glada att få det avklarat, även om själva processen suger. Att låta lilleman varken äta eller dricka på upp till ett dygn, en massa provtagning och nålar, är ju inte direkt det man önskar honom, men det måste ju göras.

Inga svar kommer vi få efter detta dygn. Alla prover skickas till Karolinska för analys och svar innan 3-4 veckor tror jag inte att vi får.

Milton skrevs in på eftermiddagen, Lasse är med honom, och vi hoppas de ”släpps ut” om ett dygn.

 

 

 
 
 
Lille Milton, nu är det dags för nålar, stick och undersökningar igen...men snart så borde allt detta vara över och förbi och du får "bara vara barn" igen 😘
 
 

Hade gärna följt med och installerat lilleman, varit med lite i början, men inte ens jag kan vara på två ställen samtidigt, även om jag många gånger önskat så.

När äldste sonen slutar nian, bär kostym och ska visa egenproducerad film, då bara ska mamman vara på plats.

 

Så sittning nummer fyra ägde rum i Fagerstahallen där Risbroskolans elever hade avslutning. Nu har lilla Fagersta faktiskt två stycken högstadium (det skulle man inte kunna tro) och mina två äldsta söner har valt att gå på var sitt av dessa två. Därav någon liten extra sittning, men som sagt, en av årets höjdpunkter 😉

 

Hett var det, många var vi och god tid tog de på sig, men niorna fick mycket fokus, som sig bör vid denna sista dag i grundskolan.

Och för att inte ge upp detta med att skryta riktigt än, måste jag då berätta och min Robin och hans två goda vänner tog hem lärarnas utmärkelse inom Art Media inriktningen. Grunden för detta var deras gemensamma filmproducerande och hur de skapat, inspirerat och underhållit under åren.

Jag är mäkta imponerad, och kanske då lite extra för att Robin aldrig varit någon ”spexare”. Nej, snarare tvärtom. Lugn, tystlåten, tog ingen plats, och sa alltid själv att han hade scenskräck.

Nu spelar han roll efter roll. Olika karaktärer med både humor och lite allvar i film efter film. Har inga som helst problem att tala inför folksamlingar. Har gjort flertalet intervjuer i och med hans entreprenörskap och den tystlåtne lille killen med scenskräck är som bortblåst.

Det är det jag kallar för utvecklig och att växa med åren…men jag är ju hans mamma då såklart, aningen partisk 😉

 

 

 

 

Finaste Robin 💖 Gymnasium till hösten då 😊

 

 

 
 
 
Mina stiliga två äldsta prinsar...och en liten sessa 😉😍

 

 

ÄLSKAR ER SÅ OFANTLIGT MYCKET MINA UNDERBARA BARN 💞

ROBIN 💖 ALBIN 💖 MELWIN 💖  VINCENT 💖 FILIPPA 💖 MILTON

GLÖM ALDRIG DET!!!

 

 

 

 

 

Nu ska jag lägga benen i högläge, efter en dag i höga klackar, det känns i fötterna. Men ni vet det där med att vara fin och lida pin…sådär några dagar om året 😉

 

Go´natt på Er

 

 

 

 

När det plötsligt vänder...

2018-06-11 | 11:20:57

Jaha då var helgen över och den kändes som en skön och välbehövlig helg.

Milton slog till med lite feber på fredag kväll och jag misstänkte att nu tar allt om. Men nej, han vaknade helt feberfri på lördagsmorgonen, så det var nog en liten trötthetssvacka. Det har varit väldigt mycket för oss alla, och det är ju inte enbart vuxna som blir stressade och ”utslitna”, trötta och smått orkeslösa.

 

Nu har jag turen att kunna ge mina barn ett långt sommarlov. De behöver vila upp sig efter en minst sagt turbulent vår.

Jag kommer att vara fattig som en kyrkråtta, och några utsvävningar kommer det knappast att bli. Så min förhoppning är att det vackra vädret återkommer, så vi kan njuta av sol och bad på hemmaplan.

Baksidan av myntet med att studera är just att det inte utgår en endast lite slant i studiebidrag under lov. Dessvärre händer inte samma sak med räkningarna, de inkommer i samma takt som alltid 😨

 

Jag har sagt att jag kan hoppa in lite när det behövs vid Skinnskattebergs Vårdcentral och även i Fagersta, men har inte hört något ännu.

Det flesta hade ju redan ordnat sommarpersonal, jag var lite sent ute, det vet jag. Men jag hade svårt att göra något annat detta år, då jag inte hade den blekaste aningen om hur ena pappan skulle lägga upp sin sommar.

Så vi får väl se hur det blir nu…

 

Sen är det ju sådär att en olycka kommer sällan ensam. Först tyckte diskmaskinen att den skull braka ihop, sedan tyckte dammsugaren samma sak, inga av de två var värda att laga, utan det blev att införskaffa nya. I helgen tappade Milton vår iPad på balkonggolvet och nej, den höll inte. För att dagen efter lyckas springa in och välta vår högtalare/laddningsstation samt iPhone så allt totalförstördes. Mamman fällde en och annan tår faktiskt 😥

Ny bil efter att ”Bettan” brakat ihop var ju skönt att kunna lösa, mindre skönt att skatten på över 2000 kr kom och ska betalas nu.

Jag försöker tänka att det bara är materiella ting, i-landsproblem och nu har jag klagat färdigt för denna gång.

Men tänk att just pengar kan vara en så galet stressande faktor jämt, vare sig man vill eller inte 😩

 

Jag tycker det är lite märkligt. Jag älskar att ha mina barn hos mig, jag säger inget annat, men jag tycker också att mina studier är minst lika viktiga som ett arbete, för det leder ju till MIN och MIN familjs försörjning.

Men jag måste anpassa mig, hela tiden efter andras arbete. På något konstigt vis är det alltid prioritet nummer ett.

Ska det vabbas, Anna du vabbar, annars är man ”tom i huvudet” och förstår inte ansvaret av att ha ett arbete. Jag förstår precis, men mitt ansvar inför mina studier då???

Jag försöker pyssla och trixa så respektive ska få plats (inte någon till mig då), att det ska lösas på bästa sätt för att barnen ska må bra. Jag vill att allt ska fungera, men varför ska det alltid vara på mammans lott att lösa, fixa och trixa. Varför är det alltid jag som ska anpassa mig efter alla andra. För mig blir det ju allt som oftast till det sämre…

Jag är långt ifrån ensam om detta ”fenomen”. Jag har flera vänner omkring mig som även de måste fixa och trixa och liksom bara anpassa sig och gilla läget.

Genomgående tråden är att vi alla vill ha våra barn, så mycket som vi bara får, även om det innebär att fixa och trixa. Det sägs inte nej när frågan kommer ”kan du ta de”. Ja jag kan alltid ta mina barn, för de är min familj, de kommer alltid i första hand och det vill jag inte ändra på, för allt i världen.

Så visst får jag skylla mig själv, jag kan ju inte säga nej, utan jag fortsätter att anpassa mig. Så nej, jag har nog egentligen ingen rätt att klaga, men det förvånar mig allt som oftast, att tänket kan vara så olika…

 

Klagoinlägget färdigt…

Men faktum kvarstår, det är oftast upp som en sol, ner som en pannkaka.

Jag var så glad att jag lyckats så bra, vi firade i fredags. Både sommarlov för mig och minisarna och även kronprins Robins namnsdag.

Det kändes så bra, men kanske inte lika jippijej idag.

 

Men det kommer att bli bra igen, så brukar det ju bli, jag samlar lite krafter. Bryter ihop och kommer igen  👊 💪

 

 

 

 

Alltid lika skoj att fira, Robins namnsdag, sommarlov för mig, Filippa och Milton 😍

 

 

 

 

 

Liten sommarpojke, vi passade ju på att sola, bada, sola, bada...tur, för nu är det grått, trist och regn

 

 

 

 

Och en liten sommartös

 

 

 

 

Prins Vincent

 

 

 

 

Sen började "olyckorna" att avlösa varandra 😭

 

 

 

 

Använder mig av min älskade solhatt även denna sommar...inga rynkor innan 70 😎😉

 

Väntar på samtal från Västerås idag, om nytt datum för lilleman att läggas in för fasteprovokationen. Hoppas vi får bli "av med skiten" snart!

Drar till tandläkaren med liten dotter nu...See you 🙃


Klaaaaaaar!!!!!!!!

2018-06-08 | 14:42:34

 

 

 

Jag gjorde det!!! Inte fredag 23.59, utan faktiskt NU är rapporten inlämnad, och därmed har jag SOMMARLOV!!!

Tycker faktiskt jag gjorde det bra, med tanke på alla sjukhusbesök och annat ”krångel” som kommit emellan.

JA jag skiter i allt vad jante heter och klappar mig på axeln 😊

 

Barnen har även de inom kort sommarlov, i alla fall skolbarnen. De har avslutning på tisdag, sen ligger ett skönt och välförtjänt lov framför de.

Men idag går minisarna sin sista dag på förskolan, och Filippa, helt galet, men hon ska inte ens tillbaka till förskolan i höst. Hon ska börja i förskoleklass…min lilla söta stumpa, när blev hon så stor att hon hamnade i skolans värld 😲

 

Filippas läkare ringde igår, som talat med mag- tarmspecialisten, vilken ansåg att man skulle fortsätta utredningen kring Filippas magbesvär.

Så nu väntar vi på en kallelse för en tunntarmspassage, lämna mer omfattande ”bajs” prover och urinprover. Sen anser de tydligen att hon dricker för mycket och en grundligare blodsockerundersökning ska göras.

Jag känner mig nöjd över att de äntligen tar oss på allvar och verkligen utreder sessans besvär.

 

Huruvida Milton ska läggas in för sin fasteprovokation under nästa vecka eller inte återstår att se. De ringer och meddelar oss på måndag.

 

Så innan dess har vi nu en heeeeeel helg tillsammans, jag och mina sex juveler, så jäkla skönt!!!

Underbart väder, hemmet städat, blommor vattnade, tvätten tvättad och helghandlingen gjord.

Ja jag har varit sjukt energisk och har ett bra flow just nu…😋

 

 

 

 

Sommarfeeling 😍

 

 

 

Kanske för att jag varit hos bästa Lenis som jag känner mig pigg, fräsch och jäkligt awesome 😄😎

 

 

 

 

 

 

Trevlig helg på er!


Sjukan hit och sjukan dit...

2018-06-06 | 17:52:00

Hej, här är jag med alla de sjuka barnen!!!

I fredags fick vi lov att fara in akut med Filippa, hon hade fruktansvärt ont i magen och feber som bara steg och steg.

Det hela började på torsdag kväll. Hon var tröttare än vanligt och hade ont i magen, vilket hon i och för sig har av och till varje dag.

Hon sov oroligt under natten, men å andra sidan är vi väl många som sover illa nu i denna värme, så jag kände inte att åka in akut var nödvändigt.

 

På fredagsmorgonen stack jag tidigt till skolan. Avslutningsdagen och jag ville inte missa den. Träffa det härliga MES (medicinsk sekreterare) gänget och önska glad sommar.

Det var tänkt att jag skulle lämna av de små hos pappan, men Filippa var så trött och ville inte resa sig ur soffan. Hon hade feber och ont i magen.

Pappa kom över och tog det därifrån.

 

Väl på skolan ringde Lasse och sa att han var på väg in till akuten med Filippa. Hon hade hög feber och ont i magen så hon grät.

Vi möttes upp vid akuten.

Ett litet tags väntande, sen blev hon inlagd på ett rum och undersöktes. Hon hade då över 40 graders feber och ont i magen och pannan sa hon. Tror det onda i pannan helt klart berodde på febern.

Prover togs, men de var alla normala.

Hon fick febernedsättande så febern höll sig mellan 39-40 grader.

Nej, ingenting avvikande hittades, och faktum kvarstod att Filippa hade det onde i magen kvar.

Det bestämdes att vi skulle åka hem. Hon kunde ju lika gärna äta febernedsättande och ta vätskeersättning hemma. Det är ju betydligt skönare hemma, och bara att åka in till Västerås sjukan igen om det eskalerar.

Det beställdes ett ultraljud av magen som skulle göras på måndagen.

 

Ett par dagar var lilla sessan krasslig, sen vände febern och på söndagen var hon betydligt piggare. Samma ont i magen som hon haft de senaste två åren, mer eller mindre, var dock kvar.

Så i måndags skulle alltså Filippa in och göra ett ultraljud av magen och Milton läggas in för att göra fasteprovokationen, som sedan ett para veckor redan var bestämd.

 

Jag och sessan till röntgen och Lasse skrev in Milton på avdelningen, där vi sedan samlades allihopa.

Både Filippa och Milton var piggelin och lekte högt och lågt, tills Milton bara kroknade.

Han la sig ner i sjukhussängen och somnade. Händer aldrig att han lägger sig för att sova dagtid.

Varm som en kamin och personalen började ta diverse prover.

Allt såg bra ut, men febern steg.

Ett himla virrvarr bland läkarna om och hur fasteprovokationen skulle göras. Det visar sig att de står och kliar sig i huvudet och säger rakt ut att de inte har en blekast aning om hur de ska gå tillväga och de fick inte tag på den doktor som ordinerat fasteprovokationen, och faktiskt visste någonting om den.

Det slutade med att vi skickades hem, för det visste helt enkelt inte vad de skulle göra.

Telefonsamtal sent på kvällen med läkare. Fortfarande ett stort frågetecken kring hur de skulle gå tillväga med allting, nu när han hade feber och allt. Hans ordinarie läkare påstod de inte fanns på plats.

Han hade vid senaste tillfället sagt att vi måste läggas in om Milton blev sjuk innan fasteprovokationen var gjord. Nu var han ju krasslig, och vi var redan på plats, men ändå skickades vi hem.

Klart jag ifrågasatte det och bokade själv upp en telefontid till eftermiddagen. Fick prata med en sköterska. Miltons ordinarie läkare var visst i tjänst och hade så varit dagen innan också, bara det att han rent fysiskt befann sig i Köping.

Sköterskan lämnade ett meddelande att läkaren skulle ringa upp, vilket han också gjorde.

 

Han var inte jättenöjd med hur allting hade hanterats och att de skickat hem oss. Men nu när vi väl var hemma fick vi instruktioner om att hålla koll på andning och feber och komma in direkt om det skenade.

Nytt datum för fasteprovokationen, förhoppningsvis under nästa vecka, så det blir gjort någon gång. Vilket läkaren tyckte vore bra. Resultaten av proverna vid ”svälten” som läkarna faktiskt kallar det (jag tycker det låter hemskt) ska skickas till Karolinska för analys, vilket tar 3-4 veckor, så givetvis vill vi få detta i rullning.

 

 

 
 
 
Liten trött pluppis 💕
 
 

Milton har nu piggnat till. Febern har gett sig och det står väl ganska så klart att Filippa och han delat på bacillerna.

Så himla konstigt tillfälle bara att det kom just när vi var på sjukan och bara sisådär direkt på bara en timme var han från speedad till däckad, skitskumt, men nu är han som sagt pigg igen.

Ny läkartid på måndag och hoppas på inläggning igen.

 

 

Filippa och ultraljudet då…?

Ja det kunde inte läkaren på avdelningen uttala sig om, utan de bilderna ska ses över av en gastro läkare, förhoppningsvis innan denna veckas slut.

 

 

 

 

I väntan på att kolla magen 

 

 

Melwins läkare i Västerås har sagt ifrån sig ansvaret vad det gäller det mesta kring Melwin, och numera ligger allt hos läkarna på Ackis.

Själv har jag beställt hem hans journalkopia från början till slut. Mest för eget intresse och jag anser att det är en bra dokumentation att ha, nu när det faktiskt finns möjlighet till det. En förmån patienterna inte hade tidigare.

Läkarna själva verkar inte vara helnöjda över att föräldrar (såna dryga som mig mest troligt) kan ta del av allt som står i journalen, men det är bara för de att ”gilla läget”. Får man så kan man…

 

Ja det är väl ungefär så livet har sett ut den senaste tiden för mig och min familj. Sjukhusbesök och en himla massa feber.

Men jag tror vi är på gång tillbaka nu 😉

 

 

 

 
 
 
 
Liten krasslig sessa. Den trötta mamman försökte duka upp allt möjligt gott för att locka till lite aptit, men nej, det fick jag mumsa i mig själv 😆 Se vilka fina blommor de plockade åt mig när jag gått sista skoldagen 💕
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lilleman, som var pigg på helgen, fick hänga med mamma en sväng till "beachen" och leka av sig, medans krassliga syrran var hemma med pappa.
 
Men vet ni, sedan hände något...
 
 
 
 
 
Jag tog mitt pick och pack och drog till landet 😉 Ett dygn med min finaste vän i världen och "bara vara". Bodde i min bikini och tillbringade mesta tiden i en solstol (därav den röda överlroppen, orutinerat varje jäkla år). Men även härliga promenader och sköna bad. Faktiskt precis vad min kropp och själ behövde just nu. Bubbel och babbel och energipåfyllnad...och en sill lunch förstås, bland det bästa som finns 💖
 
 
Jag har visserligen gått min sista dag i skolan och gjort klart min LIA, men har faktiskt en liten till detalj att färdigställa innan det blir sommarlov...på riktigt. En rapport om min LIA period, som jag jobbar på i detta nu, men ville klämma in en liten uppdatering kring mina barns åkommor, då jag får en del frågor. Ber om ursäkt att jag inte hinner svara på allt just nu. Jag har inlämning av rapporten på fredag, så det är lite tajt 🙃
 
 
Kram på Er!
 
 
 

Sista rycket...

2018-05-30 | 23:21:00

Tiden bara flyger iväg och jag har nog inte riktigt fattat att det faktiskt är sommarlov snart. Tittar man på vädret så känns det ju inte helt otroligt, men annars är det som om tiden liksom har spolats framåt och hoppat över ett och annat steg 😉

Imorgon gör jag min SISTA praktikdag!!! Sex veckor känns som, ja inte mer än en vecka i alla fall…

Det har varit så jäkla skoj och vilken sporre att fortsätta kämpa in i det sista på utbildningen. Jag vill verkligen det här och nu när jag provat på hur det är i verkligheten så är jag helt övertygad om att detta är helt rätt val för mig!

Visst har det varit ett jäkla tufft år, det ska jag verkligen inte förneka.

Vissa kurser har gått förvånansvärt lätt, andra har varit lite knepigare. Ekvationen plugg plus sex barn känns ibland övermäktig, men f-n, det gick!!!

Jag har nu gjort mitt första år av utbildningen, alltså halvvägs där 😊

Åker till Västerås på fredag för sista skoldagen, eller avslutningsdagen kan man ju kalla det för. En sammanfattning av året, käka smörgåsar och önska alla en glad sommar. Sen är det nästan sommarlov för mamman. Sammanfatta och skriva ihop en LIA-rapport (om praktikperioden typ) som ska lämnas in veckan efter, men sen klart, och mamman kan pusta ut lite.

 

Jag kommer att vara hemma mycket, men hoppas på att få hoppa in lite här och där när det kniper på Vårdcentralen både i Skinnskatteberg och i Fagersta. Men vi får se hur det blir.

Lite vila är nog inte helt fel i nuläget.

Det har varit en hektisk, stressig och påfrestande tid och visst sliter det på kropp och psyke.

Känns som att ”bara vara” och umgås med mina barn ett tag i lugn och ro är välbehövligt. Jag behöver ”andas”, hitta lugnet igen och samla energi inför kommande studieår, när ekorrhjulet kör igång igen.

Både vuxna och barn behöver ladda batterierna över sommaren tror jag.

 

Hoppas, hoppas, hoppas att detta underbara väder håller i sig. Fatta vilken energiboost att ha sol och värme i ett par månader, utan att ens lämna landet. Fantastiskt om det skulle funka 😊 Visst, lite regn då och då gör väl inget, det kan ju komma några skvättar på nätterna när man ändå sover 😉

 

Från sol och värme till sjukhus och sterila, kala väggar. Lilleman Milton ska läggas in på sjukan för att göra fasteprovokationen nu på måndag. Känns väl sisådär.

Jag tror att allt kommer gå bra, att det mest troligt inte kommer att visa på något avvikande. Att hans kropp helt enkelt var stressad och lite ”ur funktion” på grund av kraftig allergi och astma ihop.

Men jag tycker så synd om den lille, hur de ska sticka honom, ”svälta honom” och göra tester varannan timme i ett dygn.

Eftersom det vid första besöket blev minst sagt strul med nålsättningen och gjorde riktigt ont på Milton så är han nu fruktansvärt rädd för nålar och stick.

Bara jag tittar på honom nu känns det i mammahjärtat. Min glada, fina, spralliga lille kille…jag vet ju att han kommer få ont och vara jätteledsen, allt sånt en mamma vill skydda sitt barn ifrån.

Men jag vet, det måste göras och givetvis ska han undersökas och kollas upp ordentligt så inget missas och han kan få må bra.

 

 

 
 
Min fine lille kille 💖
 
 
 
 
 
 

Alltså...min lilla tjej är tydligen stor nu 😲 Idag tackades hon av på förskolan för att ta steget upp till skolans värld och förskoleklassen. Varje barn som avtackades fick ett diplom och ett personligt omdöme. Varken jag eller pappan fattar riktigt vart vår dotter fått denna gen ifrån, men känner oss stolta som små tuppar 😍 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi njuuuuuter av vädret, solar och badar så snart vi "släppts ut" från skola och praktik 😎
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Melwin har varit förstasidesnytt...dock något undercover 😉😍
 
 
 
 
 
 
 
Vi har varit på teaterpremiär, där Vincent hade en huvudroll 😉😍
 
 
 
 
 
 
...och storebror Albin blev upptagen på scen, och som tur var kunde han "föra sig"  😄
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ja imorgon kör jag sista rycket som medicinsk sekreterare…för denna gång.

Helt klart vemodigt!

Har lärt mig massor och utvecklats mer än på hela studieåret i sig. Underbara kollegor, eller vad man nu ska kalla de när man själv är praktikant, men ett helt awesome gäng i alla fall.

Jag vill tillbaka dit…💕

 

 

Kram och Go´natt!

 


Vi buntar ihop oss...

2018-05-20 | 21:32:16

 

 

 

Att jag är extra trött just idag är självförvållat.

Jag har kikat ut en lördagskväll, gått på partaj.

En god vän fyllde 40 år, och då får man ju givetvis ta sig i kragen och lämna soffan lite sådär.

Sist jag partajade var när jag själv fyllde år, vilket var i februari 😊

Har inte varit för att jag nästan jämt har mina barn, utan mer för att jag faktiskt inte haft varken lust eller ork.

Fast visst är det roligt när man väl kommer iväg. Och innan, det är ju kul att få piffa till sig lite extra och bryta vardagslooken en aning.

 

 

 
 
En jättetrevlig fest fixade hon till, min kära nyblivna 40-åring till vän 💖

 

 

Men helt van är jag ju inte och denna söndag har varit väldigt tröttsam 😉

Inte gjort många ryck och det känns lite sådär bortkastat att låta en söndag gå till spillo, men när orken inte finns, så finns den inte…

Vardag imorgon och det är väl tur, så här lat kan jag ju inte fortsätta att vara 😉

 

 

 

 

Men det var faktiskt inte bara jag som var tröttmössa idag, jag fick sällskap av en snarkande tonåring 😍

 

 
 
 
Lördagen var "Barnens dag" och "Mammans kväll" 😄 Årets "Barnens dag" på Hembygdsgården var som alltid superbra arrangerad och sen ett toppenväder på det, hellyckat!
 
 
 

Helt otroligt faktiskt när jag tänker efter, men vet ni, just nu har jag hela 5 av 6 barn som har läkarbesök inbokade, alla med olika åkommor och jag tänker inte redovisa de alla, men ibland kommer verkligen allt på en och samma gång.

Själv ska jag inte heller komma undan, visade det sig. I fredags ringer de och meddelar de svar på de prover jag lämnade för ett par veckor sedan.

Som väntat hade jag lågt B12 och D-vitaminbrist, men det som förvånade var att jag tydligen hade högt blodsocker. Så nu ska här utredas kring om jag har diabetes. Helknasigt, det kan jag ju inte ha!!!

Tror det beror på stress jag, inget annat. Miltons blodsocker stegrade ju också när hans kropp blev stressad.

Men men, jag får väl lämna lite mer prover då. Helt klart är ju att jag inte kan gå omkring och vara såhär trött i alla fall, oavsett om jag festat till det eller inte 😉

 

Så imorgon ska jag och tre av barnen ägna förmiddagen åt allehanda läkarbesök. Tur man kan bunta ihop det mesta på en och samma gång, när man ändå håller på liksom 😆

 

 

 

 

 

Skoj att piffa sig lite extra sådär, bara för en kväll, ser inte riktigt lika piffig ut idag 🤣

 

Tar och vilar upp mig lite då, kryper ner hos mina små 💖

 

Go´natt


Vi buntar ihop oss...

2018-05-20 | 21:31:36

 

 

 

Att jag är extra trött just idag är självförvållat.

Jag har kikat ut en lördagskväll, gått på partaj.

En god vän fyllde 40 år, och då får man ju givetvis ta sig i kragen och lämna soffan lite sådär.

Sist jag partajade var när jag själv fyllde år, vilket var i februari 😊

Har inte varit för att jag nästan jämt har mina barn, utan mer för att jag faktiskt inte haft varken lust eller ork.

Fast visst är det roligt när man väl kommer iväg. Och innan, det är ju kul att få piffa till sig lite extra och bryta vardagslooken en aning.

 

 

 
 
En jättetrevlig fest fixade hon till, min kära nyblivna 40-åring till vän 💖

 

 

Men helt van är jag ju inte och denna söndag har varit väldigt tröttsam 😉

Inte gjort många ryck och det känns lite sådär bortkastat att låta en söndag gå till spillo, men när orken inte finns, så finns den inte…

Vardag imorgon och det är väl tur, så här lat kan jag ju inte fortsätta att vara 😉

 

 

 

 

Men det var faktiskt inte bara jag som var tröttmössa idag, jag fick sällskap av en snarkande tonåring 😍

 

 
 
 
Lördagen var "Barnens dag" och "Mammans kväll" 😄 Årets "Barnens dag" på Hembygdsgården var som alltid superbra arrangerad och sen ett toppenväder på det, hellyckat!
 
 
 

Helt otroligt faktiskt när jag tänker efter, men vet ni, just nu har jag hela 5 av 6 barn som har läkarbesök inbokade, alla med olika åkommor och jag tänker inte redovisa de alla, men ibland kommer verkligen allt på en och samma gång.

Själv ska jag inte heller komma undan, visade det sig. I fredags ringer de och meddelar de svar på de prover jag lämnade för ett par veckor sedan.

Som väntat hade jag lågt B12 och D-vitaminbrist, men det som förvånade var att jag tydligen hade högt blodsocker. Så nu ska här utredas kring om jag har diabetes. Helknasigt, det kan jag ju inte ha!!!

Tror det beror på stress jag, inget annat. Miltons blodsocker stegrade ju också när hans kropp blev stressad.

Men men, jag får väl lämna lite mer prover då. Helt klart är ju att jag inte kan gå omkring och vara såhär trött i alla fall, oavsett om jag festat till det eller inte 😉

 

Så imorgon ska jag och tre av barnen ägna förmiddagen åt allehanda läkarbesök. Tur man kan bunta ihop det mesta på en och samma gång, när man ändå håller på liksom 😆

 

 

 

 

 

Skoj att piffa sig lite extra sådär, bara för en kväll, ser inte riktigt lika piffig ut idag 🤣

 

Tar och vilar upp mig lite då, kryper ner hos mina små 💖

 

Go´natt


Lilleman...

2018-05-16 | 23:26:00

Så har vi då fått svar på Miltons metabolprover och det var väl inte riktigt som läkarna sa att ”det är mest troligt inget avvikande, men vi vill skicka det för säkerhets skull”

Proverna visade bland annat en skyhög utsöndring av laktat, ett slags energisubstrat som vi har i kroppen. Tänker inte gå in på djupet alltför mycket om det, men laktat har som uppgift att bryta ner mjölksyra, som egentligen bara finns i vår kropp en kort stund.

Kort och gott, för att kontrollera syra balansen när mjölksyran ökar så har vi alltså laktat. Eftersom det värdet nu var skyhögt på Milton så kan man dra slutsatsen att mjölksyra produceras mycket och snabbt.

Ju surare miljö i kroppen, desto mer laktat. Det är inte laktat som är felet egentligen, men eftersom det värdet är så högt, så jobbar det hårt med att hålla en bra pH-balans i kroppen.

Läkarna tycker fortfarande att det är anmärkningsvärda men svårtolkade provsvar.

 

 

Varje gång vi har kommit in akut med Milton har han haft väldigt lågt syre i blodet, vilket kan orsakas av t.ex. en astmaattack. Milton har astma, så det låter logiskt.

Men istället för att stanna vid detta, behandla astman och sen få åka hem med fortsatt astmabehandling har Miltons kropp reagerat med ett stort stresspåslag (vilket förklarar bl.a. den höga andningsfrekvensen). Hans blodsocker stegrar och han får värden som liknar diabetes värden.

Det kan alltså vara en mitokondriell sjukdom, cellernas kraftverk fungerar inte riktigt som de ska.

Då kan kroppen inte riktigt ”reda ut” och ta sig igenom en påverkan på kroppen, såsom astmaanfall, förkylning, magsjuka etc.

Den blir stressad och systemet ”kollapsar”. Alla byggstenar måste vara hela och starka för att kroppen ska fungera, som min Anatomi lärare sa.

 

Nu ska Milton utredas.

Han ska genomgå en s.k. fasteprovokation. Man fejkar alltså en form av ”nöd” eller ”svält” för kroppen. På så vis ska de kunna se hur kroppen reagerar och mäta allt från syresättning, blodsocker, blodgas, ja allehanda värden.

Inte den snällaste utredning känner man givetvis som förälder. Milton kommer inte att få äta under ett dygn, knappt dricka, i alla fall så långt det går. Typ som svält, för att se hur kroppen reagerar.

De kommer att avbryta om blodsockret skenar eller om man helt enkelt ser att laktatet stegrar, för då har man ju fått svar på att det är en mitokondriell sjukdom.

Nu har jag inte fått en utförlig beskrivning av hur hans fortsatta behandling i så fall kommer att se ut. Vad man gör helt enkelt.

Vi har blivit tillsagda att komma till barnakuten så fort Milton blir det minsta förkyld får feber eller något med allergin/astman.

Då ska han läggas in för observation.

Detta innan utredningen är klar, och vi skulle läggas in för fasteprovokationen inom en månad.

 

Skönt att det är bästa tiden att klara sig från virus och baciller nu i alla fall, så kanske vi slipper åka till sjukan titt som tätt.

Milton mår tipp topp nu. Inte ett spår av allergi eller astmareaktioner. Visserligen går han på luftrörsvidgande medicin och inhalerar minst tre gånger om dagen. Men det förvånar mig lite att han inte reagerar mer på pollen. Det visade sig att han förutom pälsdjursallergi även har pollenallergi, och var och varannan kotte med pollenallergi har det ju skitjobbigt nu den här tiden. Men Milton bekommer det inte alls.

Jätteskönt givetvis, men jag tycker allt att det är lite mystiskt och förvirrat kring denne lille herre.

 

Imorgon blir det lungröntgen, väntan på svar av vad de visar, på måndag ska han lämna nåt special urinprov som ska åka i fryslåda direkt till Karolinska sjukhuset och sen är det bara att avvakta.

Många frågetecken och det känns väl lite sisådär när läkaren säger rakt ut att de kliar sig i huvudet och tycker att Miltons symtom och provsvar är väldigt svårtolkade.

Men men, jag är glad att de tar detta på fullaste allvar och att en seriös utredning görs.

 

Har varit två dagar på praktiken i Skinnskatteberg och en dag tenta i Västerås denna veckan, hittills.

Kör sista dagen för denna veckan på praktiken imorgon, lite ledigt på fredag.

Välbehövligt, jag är helt slut!!!

Barnen har varit hos sina pappor från i måndags, men det har varit en jäkla massa telefonsamtal och diskussioner med Milton och Melwins läkare, och just nu är allt mer snurrigt än vad man skulle kunna ana att det kan vara inom sjukvården, men så är det. Jag kommer inte gå in på det närmare här just nu, men det är ytterst energikrävande vill jag lova.

Jag kan dock ge ett råd! Läs och följ era/era barns journaler på 1177 om ni kan, var uppmärksamma och ta kontakt med sjukvården vid minsta frågetecken.

Det är en service till patienten, så utnyttja den!

 

Imorgon kommer dock tre juveler hem igen och det blir full fart i hemmet.

Självklart gläds jag åt det, och jag hoppas att tröttheten ger vika snart.

Hatar att vara såhär trött och nästintill uppgiven.

 

Så jag går och lägger mig nu, och grubblar vidare…närå, jag ska sova 😉

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Sommar och sol...

2018-05-13 | 23:41:00

 

 

 

Sommaren kom, och vi med den…eller hur det nu va, men jäklar vad skönt med sol och värme. Sommar på riktigt. Som vanligt är det bäst att passa på, för den varar väl inte så länge 😊

Väderleksrapporter har jag slutat att titta på. De stämmer ju i alla fall inte, så jag har inte den blekaste aning om hur det ser ut vädermässigt framöver.

Men jag hoppas, hoppas och åter hoppas att det blir många dagar som idag, för så himla härligt det är. Lätt att leva liksom 😉

 

 

 
 

 

Vi har badat. Även jag har badat, och för er som inte tror på det så har jag bildbevis. Fiske ligger grabbarna, och nu även sessan, varmt om hjärtat, så det har vi också ägnat oss åt.

Solen värmde gott, och visst fick vi lite färg allesammans.

 

 

Känner att jag verkligen behöver det här. Lite lata dagar. Med mina barn. Sol, vatten och att ”bara vara”

Det har varit och är fortfarande en hektisk tid.

Tyckte det räckte med att behöva lämna ifrån mig våra kära katter, toksanera hemmet och har nog inte riktigt återhämtat mig från all oro och ovisshet kring lilleman och Melwins läkare har jag inte fått raka besked ifrån än.

Men varför få hämta andan i lugn och ro, nej inte då, i måndags slog ”Bettan” till att braka ihop, och det rejält.

”Gamla Bettan” kan tyvärr inte återupplivas och hur mycket jag än älskade min rostiga lilla buss, så fick jag lov att inse att hennes tid var förbi.

Det var sådär skapligt roligt att bli ståendes på Ica parkeringen och inse att Bettan va stendöd. Naturligtvis hade jag storhandlat och naturligtvis var det typ 30 grader i bilen.

Arg som ett bi tog jag alla matkassar och bestämde mig för att jag skulle f-n inte låta mat för över tusen spänn gå åt helvete, så hem skulle jag.

Jag bor inte långa biten från Ica, men jäklar, det kändes i armarna ska jag erkänna…

 

Nu har ”Karsten” kommit till familjen.

Jag har svårt att klicka direkt (precis som med levande män 😉) och det tar lite tid, men jag ska erkänna att det finns hopp för att även ”Karsten” ska komma mig nära 😊

 

 

 

 

"Karsten" som då har ett säte mindre än vår "Bettan". Men han rymmer hela min familj, och som en god vän sa "ett bra test, för är en man tillräckligt intresserad så kommer han efter, eller tar tåget ;-)"

 

 

Nej det är aldrig lugnt och som en av mina söner sa ”mamma, varför händer det alltid så mycket i vår familj, varför kan vi inte vara som normala familjer???”

Det där med att det alltid händer saker i vår familj, det kan jag ta. Så är det, och har alltid varit. Det ÄR aldrig lugnt!

Men att vara som normala familjer…det smärtade lite, och jag har funderat på den direkta innebörden av kommentaren.

Är det att jag lever ensam med mina barn???

Kanske, men jag tror de tycker det är bra att jag är kräsen. Att jag inte vill dra in någon i vår familj förrän det känns 100% riktigt.

De vet ju, och det har vi pratat om, att jag under dessa två år som ensamstående har dejtat, självklart har jag det och det är ju ingen raketforskning.

Vissa av de vill att jag ska dejta mer, andra av de vill att jag typ ska hålla mig hemma jämt, helst inte prata med någon utomstående man, så jag vet, det är lite spridda skurar.

Men i det stora hela tycker de att det känns ok att vi är vi och vill det komma in någon får han allt visa att han kan fixa ”hela paketet” 😉 Ha ha ha, så rätt de har!

 

Hur som helst, så vad kom jag fram till då…

Ja kanske att det alltid är så mycket ståhej kring oss. Det är sjuka barn här och sjuka barn där. En mamma som helt plötsligt ska byta bana och börjar studera. Separation efter separation och ja snacket går…

Kanske är det just det, att vår familj inte riktigt ser ut ”som andra” familjer. En mamma och en massa barn.

Usch, det är nog så ändå, att om de hade fått välja hade mamman sett till att vi var två…

 

Imorgon ska jag på inskolning med min lilla sessa. Heeeeeelt galet, men hon börjar förskoleklassen, på skolan, till hösten!!!

Min lilla, lilla tös 💖

 

 

 
Nu ska jag vila upp mig, för imorgon är det en ny härlig praktik dag. Jag älskar verkligen att jag hittat rätt yrke i mitt liv och kommer det kännas såhär att gå till jobbet varje dag, så skiter jag nog i det där med pension 😁

 

 

 
 
 

 

Go´natt på er!

 

 

 

 

 

 

 

 

 


När det liksom blir stopp...

2018-05-07 | 20:20:44

 

 

 

Saneringen är gjord så gott jag kunnat och har förmåga till just nu. Har haft lilleman sovandes hos mig och en kväll var han rosslig och pipig i bröstet. I lördags var det ja, det var varmt och när vi kom hem från Kämparnas Dag i Köping ville du öppna och springa in och ut från balkongen (gärna nakna 😉)

Det var då han blev rosslig på kvällen och det är svårt att utvärdera just nu. Vad är pollen och vad kan vara kvarvarande ”kattspår”?

Men han inhalerade duktigt och tog sin medicin, och då blev det bättre.

Peppar, peppar har han ännu inte fått irriterande och rinnande ögon. Håller tummarna hårt att det förblir så.

Fick kallelse till lungröntgen idag, nästa vecka ska han kollas.

 

Nu ska jag inte verka klämcheck längre, för det är jag långt ifrån just nu…

Milton in och ut från sjukan, väntan på att Melwins läkare ska ringa och sedan totalsaneringen och bort lämnandet av mina älskade katter, jag VET att min Milton är ännu mer älskad men det gör ont i hjärtat ändå. Jag saknar de verkligen, mina stöttepelare som gav styrka, kraft och mod utan att de visste om det, utan att ens anstränga sig.

Det har varit mycket det senaste tiden, väldigt mycket…

Det har känts mer och mer hopplöst, för det känns som att så fort jag andas ut så kommer nästa käftsmäll.

Jag tog detta hårt med Milton, trots att jag vet att en allergi inte är något livshotande om man sköter det rätt. Men känslan av att han mått så dåligt i mitt hem, och att jag sedan inte ens kunde ta hem mitt barn, han klarade inte ens av att bo i det hem jag erbjuder honom.

Har känt att min hälsa har sviktat långt tidigare, men kunnat slå bort det och som jag alltid kunnat göra, peppa mig till att fixa detta också, bita ihop och vara stark.

Mentalt fungerar det oftast. Jag bryter ihop, inte så att andra ser, men min mamma får hysteriskt gråtande samtal och lyssnar och lyssnar och är den starkaste och mest peppande mamma man kan ha, bara genom att finnas till. Sen kommer jag igen, kavlar upp ärmarna…

 

Men det börjar oroa mig, kroppen fungerar inte som den ska.

Jag får yrsel, hjärtklappning och har svimmat ett par gånger. Det gör mig rädd, har aldrig hänt att jag inte kunnat kontrollera min kropp.

Visst har jag varit nere på botten mentalt, legat i fosterställning och varit övertygad om att längre än så här långt ner kommer jag inte. Men ansvaret, kärleken till mina barn har räddat mig och fått mig att resa mig gång på gång.

Men nu sviker kroppen och det känns fruktansvärt att tappa kontrollen.

Jag har skickats till läkare och det var en mycket bra läkare som jag träffade, han tog detta seriöst. EKG är gjort och det var bra som en 20-årings (ville bara poängtera det 😉)

Imorgon ska jag in och lämna allehanda prover, direkt på morgonen, på fastande mage. Jag kommer inte vara sådär jättecharmig utan min morgonkopp kaffe, men det får de ta 😉

Det är säkerligen bara någon liten brist på någonting man lätt kan medicinera. För såhär kan jag inte ha det. Jag skäms på riktigt när jag som förra veckan står i receptionen och inte klarar av det för då svimmar jag.

Det går bra när jag sitter och skriver, då sitter jag ju ner, men så fort jag ska upp och stå och göra det en liten stund så blir det svajigt.

Och jag är såååååå trött, skulle helst vilja lägga mig ner och bara sova, sova och sova. Men det går ju inte.

Kan vakna av att hjärtat skenar och svetten lackar, men det går ju bra att somna om ändå, jag är ju så jäkla trött.

 

Har varit på praktiken idag, skrev väldigt många diktat, det flöt på bra och det är så jäkla roligt. Sen en stund i receptionen, men det funkar ju inte och jag blir så jäkla arg på skitkroppen som inte kan ställa upp, åtminstone en timme eller två. De tror väl snart att jag är världens klenaste och inget att satsa på.

 

Fokuserad som jag nu varit på allt detta, Milton, Melwin, bortlämnandet av katterna, mina övriga barn med var förälders dilemman och funderingar. På att hitta ett annat boende (jag och ALLA barnen hatar denna lägenhet nu) vi vill ut!!! Ännu mer nu när den känns som besudlad av katthår. Då tänker man sig lite sådär lätt, som man egentligen inte alls ska göra, att det kanske räcker nu. Vi kommer på fötter, det kan bara bli till det bättre nu…

Men nej, va f-n…

Kommer från Skinnskatteberg idag, till läkaren, ska starta bilen, lite konstigt, fick vrida på nyckeln många gånger, men sen var ”Bettan” igång. Åker och hämtar matkassen på ICA, men sen var det kört. En stendöd ”Bettan”, jäkla skitbil som inte hade en endaste liten suck att starta, och jag vet tyvärr vad det beror på. Nycklarna får inte igång på fanskapet helt enkelt och ja jag står helt utan en endast jäkla idé hur jag ska lösa detta.

Så är det någon som vill ha en total värdelös rishög till buss, så står den på Icas parkering och bara väntar på att kastas åt helvete.

Jag vill inte vara den som klagar, men just nu är jag matt och uppgiven, och tycker faktiskt inte att jag förtjänar detta. Jag måste ju ha en bil. Jag har barn att hämta och lämna, praktik att åka till i Skinnskatteberg och en tenta att skriva i Västerås på onsdag.

Nej, man ska aldrig unna sig att tänka att nu har vi gått igenom denna skit och nu kan det knappast komma mer, i alla fall inte för stunden.

 

Nästan lite patetiskt. Det gjordes ett reportage om mig i en månadstidning för månader sedan som publicerades nu. Där det skrivs om hur jag faller pladask, är nere på botten och kravlar, men tar mig upp, enbart med hjälp av mina barn, och kommer in på min drömutbildning.

Hur stark jag blev och hur man kan lyckas att ta sig tillbaka efter en depression.

Det är förvisso sant, men just nu känner jag mig precis lika liten, obetydlig och klen som då.

Spelar inte så stor roll vad som händer ena veckan, så kommer det ny skit veckan därpå. Börjar inse att det ska vara så…

Nu ska jag lägga mina barn, de enda betydelsefulla i mitt liv, och de kommer att hjälpa mig att hitta styrkan igen, bara genom att finnas till, utan att de själv vet om det.

Men just nu känns det tungt, jäkligt tungt…

Det är inte tänkt som ett beklagande trösttörstande inlägg, utan bara ta bort fasaden om att jag långt ifrån är stark jämt, vilket jag senast idag fick höra från mitt ex.

Du ska vara så jäkla präktig och stark jämt, visa hur du klarar saker, men så är det ju inte…

Nej han har rätt…jag klarar inte ett skit

 

Go´natt

 

 

 

 


Sanering pågår...

2018-05-03 | 00:01:00

Trodde jag hade städat kliniskt rent, men nej, det räckte inte.

Jag är rätt bra på att städa, om jag får säga det själv. Är pedantisk och det är inte särskilt smutsigt hemma hos oss.

Men katthår har tydligen en förmåga att gömma sig precis överallt och sätta sig i precis allt.

Milton kom hem igår och jag hade förhoppningar om att det skulle gå smärtfritt. Men det gjorde det tyvärr inte.

Han blev snorig, hostig och rosslig/pipig i bröstet efter bara ett tag. Andningen blev mer frekvent och det var bara att inse att det krävdes större åtgärder för att sanera detta hem.

Han sov dock bra och inga andningssvårigheter denna natt, men det har ju alltid gått bra precis efter hemkomst från sjukan.

 

 

 

 
 

 Milton på hemmaplan igen 💖

 

 

Så idag har sanering ”part II” gjorts.

Jag har tvättat precis ALLT, och det som inte gått att tvätta, t.ex. mina tjocka, lurviga mattor har fått lämna.

Jag pratade med allergimottagningen och de menade på att det inte rör sig om enbart hår, utan även saliv/vätskor som är allergena.

Så de rekommenderade at byta ut madrasser, täcken, kuddar och absolut inga ”lurv mattor” i hemmet.

Ännu en lång dag av sanerande, från minsta gosedjur till stora soffkuddar.

Inte ett endaste katthår får finnas kvar.

Han är känslig vår Milton, väldigt känslig. Om det ”bara” beror på allergin eller även någon mer faktor vet vi ju ännu inte. Men vi ska inte riskera någonting. Det blir värre ju längre man utsätts för sin allergi, och skulle jag förlåta mig själv om Milton till sist får andningsuppehåll…ALDRIG!

Kan jag rensa, städa och sanera, så gör jag det.

Mitt barn ska kunna bo i sitt hem och må bra!

 

Det är tomt utan katterna, absolut, och jag saknar de massor.

Men så känner jag mig plötsligt helt dum!

Här går vi och klagar på städning, sanering, merkostnader och katter som har fått lämna hemmet.

Men hallå, vem är det som kommer att få leva med detta HELA LIVET (mest troligt)…Jo, Milton.

Det är så jag skäms över mig själv. Klagar och beter mig, när det faktiskt är lilleman som har det jobbigast i allt detta.

Det känns i hjärtat att mina missar tvingats lämna mig, men det skär ännu mer i hjärtat att se min Milton rossla och jobba sig igenom en andning som för de flesta andra ter sig helt normalt.

 

Milton ska kollas lite mer imorgon, och jag ska sanera lite mer. Sen hoppas jag verkligen att allt ska ge sig och flyta på, så jag kan gå tillbaks till min praktik. Det är ju superkul och jag längtar att få komma dit igen.

Men givetvis kommer mina barn först i alla lägen, och jag har en väldigt ”mänsklig” och förstående handledare. Kunde nog knappast ha fått någon bättre sådan.

 

Jag har helt kommit av mig, och inte berättat något om födelsedagshelgen.

Melwin blev ju hela 12 år i lördags och det firades, här hemma.

Vet att lillebror var på sjukhuset, men en födelsedag är en födelsedag, så det blev sång, paket, tårta och besök ändå.

Så hade vi ju turen att det var Norbergs Marknad precis samma helg. Så det blev en sväng dit också.

Men söndagen…ja den spenderade vi med Milton på sjukan.

 

Det är ju så, som jag skrivit om tidigare. Att när ett barn i familjen blir sjukt, är det extra viktigt att inte glömma bort syskonen 💕

 

 

 

 
 
 
De ser roade ut innan den sätter igång och drar iväg, men jäklar vad det gick undan 😱
 
 
 
 
 
 
Sen blev det lite lugnare varianter 😉
 
 
 
 
 
 
Eller ja, kanske inte för Vincent då, som fläskade på med värstingen 😝
 
 
 
 
 
Filippa, hon vet hur man shoppar hon...är det en kvinnlig gen månne 😉
 
 
 
 
 
 
Nöjda efter en marknadsdag 👌
 
 
 
 
 Och sist, men absolut inte minst...Grattis på namnsdagen min kära lilla Filippa 💖
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kram på Er!
 

Det blev lite ledsamt...

2018-04-30 | 19:31:00

 

 

 

 

Nu har mina små missar flyttat och det känns i hjärtat. Det kom så plötsligt och allt behövde göras så snabbt.

Vi fick idag bekräftat att Milton är kraftigt allergisk mot pälsdjur (katt, hund, häst).

Det gav störst utslag på katt, vilket inte är så konstigt då han har levt ihop med katter hela sitt liv.

Dock fortsätter utredningen kring hans andningssvårigheter, höga andningsfrekvens och framför allt att han har vätska/slem kring ena lungan.

Läkarna är fortfarande inte helt säkra på att det enbart är allergin som orsakat hans andningssvårigheter, men att han har en svår allergi står klart i vilket fall som helst, och då kan han inte bo med små missar.

Så hur ont det än gör, finns det inga alternativ. Katterna måste flytta och det snabbt.

Annars kan min son inte bo här.

Ikväll sover han hos sin pappa och jag har på mig till lunch imorgon att sanera hemmet från minsta katthår.

Tvättmaskinerna är redan igång och jag dammsuger, svabbar och snörvlar om vartannat.

 

Jag är möjligtvis en ”crazy catlady”, men jag ääääääälskar mina katter.

Fiffi är äldst (7 år) och min queen. Hon och jag har gått igenom mycket tillsammans, och hon är en riktig ”Anna katt”. Var bara hos mig, även om hon aldrig var elak mot någon annan. Lugn och harmonisk, vilket även gav mig harmoni.

Mimmi, Fiffis dotter (6 år) höll på att dö vid födseln. Hon ”fastnade” och Fiffi slutade krysta så jag fick liksom dra ut henne. Hon andades inte och jag fick utöva HLR på en liten nyfödd kattunge. Det lyckades uppenbarligen och det var givet att Mimmi skulle stanna i familjen av de två nyfödda. Ett speciellt band redan från start. Men Mimmi var nog mest Vincents katt. Så fort han satte sig i soffan hoppade hon upp och låg bredvid honom, och det var mestadels han som dög till att klia henne.

Lilla Märta, vår senaste familjemedlem. Hon är nu 1 ½ år och en riktigt kelfia och vilding. Mer social katt har jag aldrig mött och hon och jag ”pratade” varje dag med varandra. På riktigt alltså jag sa något, och hon svarade alltid, mest troligt tyckte hon att jag hade helt fel, vad vet jag…

Hon blev väl också lite av en ”Anna katt”, men sov varje natt överst på Filippas kudde, så det var ju tur att hon inte är så stor så lilla Filippa också fick plats.

 

Jag skrev kastade ut frågan på sociala medier redan på sjukhuset. Det stod ju klart att de måste flytta och det snabbt, och jag hade tur.

Jag hittade ett hem inom en timme, där de kunde bo alla tre tillsammans. Det är en familj jag känner till och jag VET att de kommer till ett kärleksfullt hem. Vilket givetvis känns som en stor lättnad och tröst i all ledsamhet.

Kanske verkar helknasigt att skriva och berätta om sina katter. Men för mig är de viktiga, och skriver jag lite om de så minns jag ju kanske i framtiden, även om jag har minne som en guldfisk...

 

 

 

 

Mina fina godingar, men de har inte flyttat så långt bort, så vi kommer att kunna hälsa på de (kanske inte Milton då) och det känns skönt 💖

 

 

Jag vet, många tycker säkert att ”det var ju bara några katter” men riktigt så känner inte vi, de var familjemedlemmar.

Men givetvis så är det inget att ens fundera över när det gäller de eller ens barn, hur tufft det än är.

Jag måste kunna ta hem mitt eget barn, och han måste få må bra, punkt slut!

 

Utredningen fortsätter alltså kring lille Milton, trots att pälsdjursallergin upptäckts.

De vill kunna utesluta alla andra faktorer och det är jag väldigt tacksam för.

Det blir lungröntgen om ett tag och sedan väntar vi på fler provsvar.

 

Jag förstår dock att katterna har påverkat hans andning, och även pollen. Kanske inte skrev det, men han är pollenallergiker också konstaterades det.

Han har lagts in på sjukan ett par gånger nu, legat där 3-4 dagar och sen blivit pigg igen. Visst har han fått behandling, men det finns ju inga katter på sjukan direkt.

Han ska äta medicin här hemma också nu och inhalera tre gånger om dagen regelbundet i flera veckor, och sedan uppföljning.

Givetvis är jag glad över att de nu hittat en bidragande faktor till hans andningssvårigheter, hur tungt det än är, men jag hoppas också att ”that´s it”.

Lite bekymrad över lungorna är jag fortfarande, och det tycker uppenbarligen läkarna också att det ska kollas upp.

Men njurar och annat ”otäckt” verkar tack och lov blivit avskrivet.

Och nu har jag 100% försäkrat mig om att metabolproverna (ämnesomsättningsproverna) har gått iväg, den här gången…

Så vi väntar väl ett par, tre veckor till då på svar kring det…

 

På torsdag, fredag ska jag ha kontakt med Melwins läkare angående hans bilder.

Alltid väntar man på något…

 

Barnen hos sina pappor och jag har ett hem att rensa från minsta katthår. Så det är jag, lite vin och dammsugaren som hänger denna Valborgsmässoafton!

 

Kram på Er!

 


Permission...

2018-04-30 | 00:28:00

 

 

 

 

Lilleman fick följa med hem idag.

En natt i egen säng.

Jag och ett gäng syskon åkte till sjukhuset direkt vi vaknat.

Hockeysonen skulle även göra ett fys.test i Västerås, så vi hade tid att passa och fick sätta fart sådär direkt på söndagsmorgonen.

 

Natten hade varit lugn.

Blodsockret har gått ner till det normala och syresättningen var bra. Blodtrycket mer stabiliserat och i det stora hela en piggare Milton.

Andningsfrekvensen är dock fortfarande för hög och han blir andfådd vid minsta aktivitet.

Självklart blev han superglad och piggelin när syskonen kom och då blev det extra speed på honom.

Han hängde med till lekrummet.

Men kom tillbaks efter sisådär en 5 minuter. Andfådd och kröp upp i sängen. Syskonen fortfarande kvar i lekrummet.

Det hade han aldrig gjort om det inte var så att han verkligen inte orkade leka.

 

Så kom läkaren, och det var ett mycket välbekant ansikte.

Honom glömmer jag aldrig, och han hade tydligen inte heller glömt. Han kände igen Melwin direkt, mig med faktiskt, och då vill jag passa på att påpeka att det är en sisådär 10 år sedan vi sågs 😉

 

Hur som helst så var det denne läkare som var den första att ta oss på allvar. Han var den som inte skickade hem Melwin med motiveringen ”långdraget virus”, utan började en utredning kring hans huvudvärk och krökta rygg. Två dagar efter att han undersökt Melwin fixade han in honom i magnetkameran och ja, ni vet ju resten…

Det var alltså han som först knäckte nöten, och såg till att Melwin hamnade på rätt ställe med rätt behandling.

Det var trevligt att träffa honom igen, även om jag aldrig önskar att mina barn ska tillbringa tid på sjukan. Han är en läkare jag verkligen litar på!

 

Även nu tog han oss på fullaste allvar och sa det att det inte går att fastställa en säker diagnos snabbt och lätt på Milton.

Mycket måste gås igenom och läkarna måste samtala och försöka hitta den ”röda tråden” till Miltons mående.

Mer prover och tester ska göras, och imorgon klockan 10 ska vi infinna oss på sjukan igen.

Tror att vi kommer få åka hem igen sen efter dagen, då det inte direkt gillas att ha patienter på avdelningen när det är helg och/eller röda dagar, om det inte är riktigt akut och högst nödvändigt.

Hur planen ser ut sen har vi inte en blekaste aning om, och det vet nog inte läkarna heller just nu.

Det är väldigt många frågetecken…

 

 

 

 

 

 

Han kämpar på, men är väldigt trött ändå, och tar sig en vila lite då och då... 

 

 

 

 

Lille plutten, glad att få vara hemma och träffa hela familjen 💖

och bygga lite Lego 😍

 

Känns så skönt att få krypa ner bredvid min lille prins och sova en natt tätt intill.

Han andas dock inte helt bra. Rosslig och snabb andning. Men så länge han sover och andas på utan alltför stor ansträngning så håller jag mig lugn nu. Låter honom få sova i sin trygga hemmiljö, om så bara för en natt…

 

Finns mer att skriva om, men det får vänta en dag eller två, nu måste jag passa på att få Milton mys 💕

 

Kram på er!

 


Vad är det som är fel???

2018-04-28 | 23:47:00

 

 

 

 

Lille Milton är fortsatt kvar på sjukhuset. Hans andra dygn där och läkarna är fortfarande förbryllade.

Prover tas regelbundet och det som avviker mest är svajande blodsocker, högre saltbalans och alldeles för hög andningsfrekvens.

Precis som barn är, leker så fort de känner sig lite piggare, är även vår Milton. Men han orkar 5-10 minuter max, sedan vill han gå och lägga sig att vila.

Han andas konstant som om han sprungit värsta maratonloppet och hans värden går

som en ständig berg- och dalbana.

Tror dock att vi börjar få lite gehör från läkarna. De pratar nu om att det måste göras en ordentlig utredning (nähä???!!!) och att han eventuellt kan få lite permission att åka hem en sväng imorgon för att komma åter på måndag.

Bemanningen är ju rätt så sparsam på helger, så det händer väl inte sådär jättemycket gällande utredningen just nu.

 

 

Läkarna pratarn och antyder lite smått gällande njurarna. Men absolut ingen fast diagnos ännu.

Givetvis läser jag på och Googlar som besatt.

Jag granskar Miltons journaler med lupp och försöker själv skapa mig ett samband och en teori.

Men jag tänker inte skriva om det just nu, är helt färdig och skriver lite kort bara 😉

 

Men ville uppdatera lite snabbt.

Återkommer imorgon med mer ingående info, kan knappt hålla ögonen rätt just nu. Helt slut!!!

 

Kram på er och stort tack för allt stöttande, varma ord och pepp 💖

 
 
 
 
 

Den speciella dagen...

2018-04-28 | 01:02:00

 

 
 

 

Idag är det den där alldeles speciella dagen…

Melwins dag!!!

 

Idag för exakt 12 år träffades vi, för första gången, jag och min tredje gosse i barnaskaran, min Melwin ❣

 

Han var punktlig redan från start. Hade det sagts den 28 april, så var det också just 28 april som Melwin anlände.

Han är ALDRIG sen, missar ALDRIG en tid. Har klockan stadigt sittandes på armen och har stenkoll på hur han bäst lägger upp dagsschemat utan att försaka någonting.

Han som var cool redan från början. Åt, sov och log. Alltid nöjd och helt ärligt, jag minns inte ens att han skrek eller ”var jobbig” någon endaste gång. Givetvis måste det ha funnits stunder då även lille Melwin var missnöjd under sitt första år, men absolut inte ett endaste scenario som jag kan minnas.

Han var med mig överallt, vad jag än gjorde, och jag kunde även ta med honom vart jag än skulle.

Han härjade aldrig, jag var aldrig orolig för att han skulle låta och störa någon, eller riva ner något, förstöra liksom, för det hände aldrig.

Han var bara helt cool, nöjd och glad.

 

Det är inte mycket som har förändrats. Melwin är fortfarande lugn som en filbunke, cool i de flesta situationer och oftast en nöjd och glad ”herre”

En tapper kille med ett stort, varmt hjärta.

Han funderar över mycket i livet. Tar sig tid att se och upptäcka, lyssna, läsa och lära.

Han vill veta, vill förstå.

 

Han fick betydligt tuffare utmaningar och hinder att ta sig över än de flesta andra.

Han fick redan i livets startskede, lov att kämpa mer än vad många gör under en hel livstid.

Men han gjorde det.

Han har gått igenom smärta och lidande, men ändå alltid haft glöden och värmen kvar.

Vid minsta lilla kraft log han, och han var beslutsam, då som nu…

 

Denna kloka kämpe har lärt mig vad livet handlar om, och han visar det, då som nu, när jag vacklar och svajar.

Han tog ner mig på jorden, fick mig att öppna ögonen och visade mig vad livet går ut på…

Fastän han inte har den blekaste aning om det själv.

För Melwin är Melwin och just NU fyller Melwin 12 år!!!

 

 

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIN TAPPRE KRIGARE, JAG ÄLSKAR DIG...HÖGRE ÄN BERGET, MER ÄN STJÄRNORNAS LJUS, DJUPARE ÄN HAVET OCH LÄNGRE ÄN DEN LÄNGSTA FLOD 💖

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0