Milton min Milton...

2017-10-16 | 00:33:00

Lilleman har fyllt år, och jag vet att jag är i senaste laget att skriva om det, han fyllde ju liksom förra söndagen, 8 oktober, min lille mini prins.

 

Han är kanske inte så mini längre, hela 4 år…men jo, han är och förblir min mini, det är hans lott i livet, så är det när man är yngst i barnaskaran 😉

Hur som helst så firades han i sedvanlig ordning med sång och paket i arla morgonstund ( vi fick ju liksom lov att sätta fart tidigt för att kunna hinna väcka ”Mr rise n´shine” innan han återigen klev upp först 😉 )

Jag tror vi lyckades, för han såg allt lite ”pömsig” ut där vi kom instormandes med paketen.

 

 

 
 
 

 

Och ja, det är vid sådana här tillfällen det märks som mest att mina barn knappast växer upp i någon form av kärnfamilj.

Tre stycken syskon hos pappan, och pappan till födelsedagsbarnet i sitt ”nya” hem.

Klart Milton hade uppskattat mest att både pappa och mamma, och syskon, skulle gratta honom samtidigt, givetvis…

Men jag har insett att jag inget kan göra för att uppfylla hans önskan och försöker göra det bästa av situationen istället.

 

 

 
 
 
 
 
 
 

 

 
 
 
 
 
Hulken är Miltons absoluta favorit :-)
 
 
 
 
 
 
 
 

Tror nog han blev ganska så nöjd ändå…

Firande med mammas släkt på förmiddagen och pappas på eftermiddagen.

Och dagen efter, då brorsorna kom hem igen så firades det lite till…

Jo, jag tror det blev bra…trots allt

 

 

 

 
 
 
Hulken tårta...givetvis
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En av presenterna...ett slajm bad

perfekt för Lill-Hulken 

 

 

 
 
 

Många minnen kommer upp så här vid bemärkelsedagar.

Kommer aldrig glömma något av mina barns förlossningar, men just Miltons är ju på det viset att den skiljer sig rätt mycket från de andra fem juvelernas ankomst.

Det började ju innan han ens var född.

Lasse flyttade, jag fick mitt livs kris ( trodde jag då )  och kände mig som världens mest ensammaste, fetaste och fulaste person.

Jag vankade mig fram i nån månad innan lilling beslöt sig för att göra entré…och det med besked.

Fort gick det, själv var jag och ut kom han…på badrumsgolvet.

Lasse kom i sista sekund så jag slapp allt praktiskt som att ringa till ambulans och värma handdukar, utan kunde snällt sitta där i en pöl av blod, stadigt fast ihop med min lille nyfödde prins.

 

Våra första månader tillsammans spenderade vi på egen hand, eller ja, syskonen var ju där, men i övrigt var det liten ”Snaske” en 1 ½ årig liten sessa, storebröder och jag som hängde.

Och jag tycker, så här i efterhand, att vi fixade det rätt bra.

Visst var mitt hjärta krossat och fotfästet tappat för länge sen, men jag hade ändå en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

Min underbara lille nyfödde Milton och alla de andra fem juvelerna omkring mig och…massor av kärlek.

Tror det var där jag började bygga grunden för att ta hand om de bästa jag har, på egen hand!

 

 

 

 
 
 

 Kram på Er!

 

 

 

 


Förbereder helgen...

2017-10-06 | 15:43:56

Äntligen fredag…

Shit vilken vecka det varit.

Känslor åt alla håll, skitmycket med skolan och massa funderingar…

Mycket nu!

Kan inte ta allt här, inte än, inte nu…

Men det är lite tufft på många plan, och ni vet vad jag skrev tidigare, det där om att man andas ut en stund.

Farligt, farligt…

När man tror att nu kan det fan inte komma mer skit, så jodå, det kan det!

 

Hur som helst så är det i alla fall helg snart, välbehövlig sådan.

Vet inte hur mycket sova det blir i natt iof, för jag ska spendera natten på en skola.

Inte min skola, men min treakluddare Vincents skola.

Hans klass ska ha övernattning på skolan, och jag ( mest troligt i ett tillstånd av förvirring ) anmälde mig som frivillig övernattande förälder.

Ja ja, det blir säkert skoj, och framförallt blir det roligt att göra något med Vincent.

Inte så ofta jag hinner engagera mig på ”tu man hand” med barnen var för sig.

 

Imorgon kommer småfisarna tillbaka och jag förbereder som bäst för att fira min minsting.

Ska snart iväg och fixa sista presenterna 😊

Så det blir mycket fokus på liten blivande 4 åring och hans födelsedagsfirande denna helg.

 

Jag har koll på läget, fixar allt inför kalas och kommande storfamiljsvecka.

Det funkar, jag har snurr på det mesta och ja, jag klarar mig på egen hand.

Men visst skulle det vara roligare att dela allt detta med någon…

 

Önskar Er en fin helg, Kram!

 

 

 


Ibland...Nu

2017-10-05 | 22:53:52

 

 

 

 

Ibland saknar man den där kramen extra mycket

Ibland känns soffan större och tommare än vanligt

Ibland behöver man ventilera med någon som förstår, någon som vet

Ibland känns det som om man inte vill ha fler tankar som snurrar, huvudet har inte plats för mer

Ibland behöver man helt enkelt någon som håller om en och säger att allt kommer att bli bra

 

 

 

 

 

 


Att orka engagera sig...

2017-10-04 | 15:12:39

Har fått en liten motorcykelkörande teddybjörn skickad till mig på Messenger jag vet inte hur många gånger nu.

 

 

 

 

 

Jättefint och bra att uppmärksamma cancer, absolut, men vad gör det för skillnad genom att skicka vidare en  teddybjörn på Messenger???

Har aldrig varit mycket för såna där ”skicka vidare” uppmaningar, och i det här fallet tycker jag nog att man skulle uppmärksamma, hedra och hjälpa cancerdrabbade och cancerforskningen på ett bra mer effektivt sätt genom att sätta in en slant till Cancerfonden eller Barncancerfonden.

Så tråkig är jag, men s.k. kedjebrev ( så kanske det iof hette mer förr ) är inget för mig 😉

 

På tal om cancer…

Barncancergalan tillsammans med Humorpriset ( tror jag det hette ) visades i måndags.

Av statusuppdateringar på Facebook att säga så var det många som tittade, snyftade och blev berörda.

Givetvis, annars vore man nog rätt empatilös och känslokall.

Nu låter jag säkert hård, men jag hoppas verkligen att alla med dessa statusuppdateringar även såg till att bli Barnsupporter/Månadsgivare till Barncancerfonden, om man nu inte redan är det.

Det är ju ändå galans huvudsyfte, vilket jag inte tror någon har missat…

 

Själv tittade jag faktiskt inte. Har gjort så alla tidigare år, men valde i år att för första gången hoppa över att se på galan.

Varje gång jag sett galan så har jag mått dåligt, gråtit och varit orolig flera dygn efteråt.

Inte konstigt att den har effekt på mig också, det har den ju på de flesta andra.

Jag har sett dessa cancersjuka barn med egna ögon ( och nu menar jag givetvis inte just de familjer som visades i måndags, men ni förstår säkert vad jag menar )

Jag har levt mitt ibland cellgiftbehandlingar, strålning och operationer. Sondmatning, sprutor och tyvärr även ”änglabarn” och deras familjer.

Även om jag inte ( tack o lov! ) bor på ett sjukhus längre, och var dag ser min son brytas ner av olika cytostatika, eller sövas varje dag för att spännas fast och strålas, så finns cancern med i min vardag, vare sig jag vill eller inte, i olika situationer.

Har alltid ett ”extra öga” på hur Melwin är och beter sig, var dag. Uppstår något annorlunda, förändras allmäntillståndet.

Kan inte komma ifrån det, men checkar honom mer eller mindre konstant.

Mest troligt för att läkarna sagt att vid minsta avvikelse eller ”konstighet” ska vi höra av oss direkt.

Men just för stunden är det lite extra oroligt då vi går och väntar på svar om vad senaste MR bilderna visar.

 

Månadsgivare och mer därtill är jag redan, så den övertalningen behöver jag inte.

Men jag HOPPAS VERKLIGEN att ni alla, mina vänner, nära o kära, alla bekanta gjort slag i saken och skänker en slant varje månad till just Barncancerfonden.

Min största önskan här i världen är ju givetvis att Melwin, och ALLA mina barn, får vara friska, krya och leva långa lyckliga liv med mycket kärlek. Men jag skulle även vara betydligt lugnare och mer harmonisk om jag visste att det fanns en plan B, OM ”klumpfan” skulle få för sig att börja växa igen.

Fatta vad viktig cancerforskningen är, för Melwin och alla andra cancerdrabbade barn!!!

Den måste framåt, framåt, framåt, och vi kan alla hjälpa till…

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

 

Det fanns säkert en del roliga humorinslag också, med tanke på Humorpriset och så.

Men det övervägde inte att jag skulle må sämre än vanligt och gråta floder igen, så jag sätter väl på några avsnitt av Solsidan om jag vill skratta loss lite 😉

 

Åter till mina Neurologiska termer…

 

 

Kram på Er!

 

 

 

Tänka först, prata sen...

2017-10-03 | 14:28:00

 

 

 

Hade tangentbordsträning igår igen. Jag är så jäkla seg!!!

Det är skitsvårt att lära om fingersättningen när man är så van att skriva på ett visst sätt.

Men men, traggla, targgla, traggla är det som gäller…

”Tusen” nya medicinska ord tills på torsdag och en jäkla massa diktatskrivning, så jag har att göra 😉

Som sagt, tur att det är roligt.

Blir lite mer gjort också, de helger som jag inte har alla barnen.

Fast just den här helgen är speciell, lilleman Milton blir ett helt år äldre och kliver upp som 4 åring på söndag 😊

 

Så de kommer att sova hos mig lördag till söndag ( bonusnatt ), så jag/vi kan fira honom lite på morgonen och förmiddagen innan han sedan drar iväg till pappa och firas där av ”pappa släkten”.

 

Tack för jättegulliga kommentarer och stöttande ord, det värmer massor ska ni veta!

I detta inlägg vill jag dock poängtera att jag inte på långa vägar är felfri och utan skuld till hur mitt liv ser ut.

Men som jag sagt tidigare, detta är en öppen blogg med fokus på Melwins Klump ( väntar fortfarande på en tid för att få besked på vad bilderna visar! ), kampen mot cancern, det var så allt började en gång i tiden.

Eftersom livet hela tiden förändras, det händer saker på alla plan, har jag valt att skriva om det mesta kring framför allt mitt liv, men också en stor portion om mina barn. Inte alls lika mycket om tonåringarna längre.

Och när jag skriver om t.ex. Potatishandlar´n och sånt, är det förankrat hos sonen.

Likaså hockeykillen, och Melwin har hittills sagt att skriv vad du vill i bloggen, men bilderna på Instagram vill jag först godkänna 😉

 

Jag ser mig absolut INTE som någon from av offer och offerkoftan vill jag inte bära.

En vän sa till mig ( och barnen ) en gång, en riktigt rolig sak när jag tänker efter, och så sann!

Att när man gjort något ”dumt”, liksom något illa mot någon, t.ex. sagt något sårande eller så, då har man ”apan på axeln”

Apan förvinner först när du säger det magiska ordet Förlåt.

Ni vet säkert att det är lättare sagt än gjort många gånger, men i alla fall så är det först när ”Förlåtet” är sagt och man ångrar det man felat, som man går fri från apan 😉

MEN, det vill då också till att personen accepterar och tar emot ”Förlåtet”, annars hoppar apan direkt över till den tjurskallige. Inte vara långsint inte 😉

Man ska alltså akta sig för att inte inse när man felat och alltid be om ursäkt/säga förlåt, annars bär man till slut på ett helt aphus…

 

Jag är inte duktig på att be om ursäkt, eller rättare sagt, jag har inte varit det.

Övning ger färdighet och efter det att man testat några gånger så är det lätt att upptäcka att det faktiskt inte är så svårt och ger med sig en riktigt skön och behaglig känsla.

Jag blir alltså bättre och bättre på det planet. Långsint har jag aldrig varit, så åt det hållet riskerar jag inte att få någon apa på axeln.

Sen om personen jag säger förlåt till tar emot det eller inte, det kan jag ju knappast påverka…

 

Vad jag försöker komma till, vet jag inte riktigt 😉 Jodå, det är det att jag vill poängtera att jag inte varit så schysst alla gånger själv.

Inte mot min ex-man, inte mot min ex-sambo.

Ex-mannen och jag har haft våra dispyter ( och kommer säkerligen ha några i framtiden också ), det finns ju alltid en anledning till att man separerar. Men det är heller inte bara ens fel att två träter.

Jag har gjort en hel del ”mindre snälla” saker i mitt liv. Men jag hoppas att jag även gjort en hel del bra. Det känns så i alla fall…

Men jag kan göra mer och framförallt, jag kan lära av mina misstag!

Jag har pratat, funderat och verkligen tagit mig tid det sista året att analysera och försöka förstå varför jag gjort som jag gjort, varför sagt är sagt osv...

Att ta sig den tiden kan jag varmt rekommendera, du kommer hitta en massa intressant om dig själv, tro mig!

Vilket hjälper oerhört mycket för att komma vidare och faktiskt bli en schysstare och bättre människa.

För det vill väl alla, vara schyssta och göra fler bra saker än mindre bra 😉

Om man vill lösa problem, måste man ju först förstå just vad problemet är och framförallt vad det beror på, det fattar ju vem som helst.

Så då är det ju faktiskt ganska klart att det gäller detsamma när det kommer till en själv.

För att ändra ett mindre bra beteende och för att undvika att komma i de situationer man ofta hamnat i men hatar att möta, så måste man ju först veta Varför man ofta gör som man gör…

Nu vill jag inte påstå att jag på något vis är någon psykolog eller så, men jag har snappat upp ett och annat i mina samtal med bättre vetande 😉

 

Nu vet jag ju att jag inte kommer vara förlåten på alla plan, mest troligt aldrig, men jag jobbar i alla fall på att aldrig hamna där igen.

Kanske just därför jag blir så himla ledsen och besviken när han inte hör, när han inte vill förstå och när jag är stämplad och satt i ett visst fack i vad som känns som en evighet.

Nu har jag legat vaken alltför många nätter, fällt alltför många tårar och tvivlat alltför mycket på mig själv.

Nej, det är inte bara mitt fel att allt ser ut som det gör, jag har en del i det, men långtifrån allt.

Men det enda jag kan göra är att få bort MIN apa på axeln och ta lärdom av vad som gick snett.

Sen om ”förlåtet” inte vill tas emot, om man inte vill se från ett annat perspektiv och framför allt, om man inte vill lyssna på mig så kan jag inget mera göra.

 

Jag har valt att inte lyssna fullt ut på mina vänner, tills nu…

De har nog en poäng i att jag faktiskt inte bär skulden till allt ont här i livet

Att jag faktiskt har en massa positiva sidor, som jag helt glömt bort i allt tumult.

Men det är det jag ska välja att fokusera mer på nu, och ja, vad annat kan jag säga än att synd för de som väljer att inte se allt det fina och goda i mig 😉

 

Hörde en sång för inte alltför länge sedan och blev riktigt full i skratt.

Den var så klockren och det var som om jag skrivit det själv…

Som sagt, jag är i alla fall medveten om vad jag ska jobba på!

 

Andas och räkna till tio ( nej minst hundra )

Tänka först, prata sen...

 

 

I said I hate you, I was angry
I got so mad, I slammed your door
You know I really love you, baby
I didn't mean to start a war
And I know there's a line, but I crossed it
And I pray that it won't leave a scar

I said I hate you, but I'm sorry
Sometimes I wish you'd cut me off


Maybe I should think before I talk
I get emotional and words come out all wrong
Sometimes I'm more honest than I want
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before I talk

I try my best to make it better (better)
I'm all out of apologies (apologies)
You know I'm not good under pressure (pressure)
Guess hurting you is hurting me
I took all that we built and I broke it
And I pray it won't tear us apart
So let me piece it back together
I know I cut you pretty deep (know I cut you pretty deep)

Maybe I should think before I talk
I get emotional and words come out all wrong
Sometimes I'm more honest than I want
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before

I know that I should think before I speak
'Cause I'm saying things that I don't even mean
Maybe I'm more honest than I wanna be
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before I

Say something I might regret
And I might get too far under your skin
I can't lie, I wish we could try it again
Oh I, I wish we could try it again

Maybe I should think before I talk
I get emotional and words come out all wrong
Sometimes I'm more honest than I want
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before
I know that I should think before I speak
'Cause I'm saying things that I don't even mean
Maybe I'm more honest than I wanna be
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before I talk

So maybe I should think before

Maybe next time, I'll think before I talk

 

 

Kram på Er!

 

 

 


När man gläds lite FÖR mycket...

2017-10-01 | 22:16:00

Vet ni, jag har alltid varit en smula rädd när någonting går bra, när man liksom har det där lyckoruset så snuddar jag vid tanken att nu vänder det…

Då hör jag små röster i huvudet, ja gläds nu för snart vänder det igen…

Alltså förstår ni, jag törs inte vara glad fullt ut, för då kommer en skrämmande känsla av att det glada snabbt kommer att vända till ledsamheter.

Så har det nog alltid varit, men eftersom jag inte minns så mycket av tiden före det att Melwins hjärntumör gjorde sig till känna ( chocken rensade bort ”en bit av hjärnan, säger bättre vetande ) så väljer jag att tro att det började först då.

Allt var så glatt, nästintill problemfritt, Vincents dop, alla våra vänner, nära och kära närvarande.

En härlig helg och ja livet kändes lätt, kärleksfullt och nästintill harmoniskt…om det inte vore för det där beklämmande problemet om varför Melwin verkade må sådär halvbra.

Så smasch slogs vi omkull och beskedet om att vår son bar på en gigantisk hjärntumör levererades.

Det är ju egentligen en jäkligt dum liknelse, inser jag själv nu när jag skrivit det.

Spelar väl för f-n ingen roll alls hur livet ser ut när man möts av ett cancerbesked och man kan aldrig nånsin förutspå eller förbereda sig på något sådant.

 

Men vad jag nu vill komma till är att jag ända ner i maggropen känner att ”aj aj, nu går det lite för bra, strax vänder det”

 

I fredags kom en sån där känsla, ett lyckorus, och jag var sprudlande glad över att jag faktiskt lyckats få högsta betyget VG på både tentan i kursen Svenska Skrivregler och på ord provet i Medicinsk terminologi.

Jag hade varit skitnervös innan, det kändes visserligen rätt bra när jag skrev, men efter inlämning kom hjärnspökena.

Gick det verkligen bra det här, kunde det kännas så lätt och rätt…nej jag måste ha missuppfattat allt, så måste det vara

Har ju inte skrivit en tenta på typ hundra år, än minder studerat och när klasskompisarna suckar och säger att all deras tid går åt till att plugga så mannen får ta hand om allt där hemma, barn och mat, så känns det ju som en ren omöjlighet för mig att lyckas.

Den tid jag avsätter för att läsa kan aldrig vara tillräcklig, och absolut inte denna vecka, då jag satt på Västerås sjukan hela onsdagen. Visserligen hade jag papper med mig och medan Melwin låg i kameran hade jag en hand på hans ben och i den andra alla medicinska orden.

Så jag var rätt övertygad om att detta blir svårt, och hoppades på att jag i alla fall skulle passera med betyget Godkänd, så jag slapp ha en kurs släpande.

JA, jag var överlycklig och det kändes som en riktigt bra inledning på en helg tillsammans med alla mina sex juveler.

Men tanken låg där smygande, fast mest handlade/handlar det om oron över vad Melwins MR bilder visar såklart.

På torsdag går läkarna igenom de, men när vi får svar vet jag inte riktigt ännu. De skulle återkomma med en tid…väntar och väntar

Samtidigt kom den där nu går det lite för bra känslan och javisst, åter igen hade magkänslan rätt.

Ett dygn av lyckorus, sedan smasch…

 

Nu kommer ni givetvis tycka att jag är om möjligt ännu mer trög och patetisk, men jag har seriösa problem att komma vidare här i livet.

Jag älskar denne man så att det gör ont i hjärta och kärl och hur dum i huvudet jag än må vara så har jag ändå tänkt lite smått att om jag bara anstränger mig lite extra, om jag bara visar honom att det bara är han, och åter bara han jag vill ha...

Att jag kan förändra, förbättra och jobba bort alla de där felaktigheterna, alla de där sakerna han stört sig på, allt det som gjorde honom ledsen.

Då skulle han inte tvivla mer, då skulle han förstå att han är min absolut största kärlek, att jag inte kan se framtiden utan honom, att jag skulle kunna plocka ner månen för att få se honom glad, lycklig och harmonisk. Att jag vill rå om honom, ta hand om honom och hjälpa honom läka alla de där såren. Få honom att inse vilken fantastiska människa han är, att han är värd att kämpa för…

Jag vet, det är helt idiotiskt och jag skäms egentligen över att skriva det. Men va f-n, jag har ju skrivit om många andra kocko grejer i mitt liv och kanske, kanske någon själ därute faktiskt känner igen sig…eller nej, kanske inte.

Det är väl som många säger, Anna skärp dig, det finns ju massor av andra karlar därute som vill ha dig

Vilket man såklart säger som stöttande ord till någon som känner sig som den fulaste och mest värdelösa människan i hela världen.

Jag skiter i om det så finns en hel armé med karlar därute som vill ha mig och bara mig…för jag vill inte ha de!!!

Jag vill ha den finaste som finns, han som en gång älskade mig, han som en gång sa fina ord till mig och lovade att vara min trygghet, han som varje morgon satte på kaffet till mig så det stort klart när jag vaknade med en liten post-it lapp på framsidan av bryggaren, varje dag ett nytt fint budskap. Han som sa att han skulle göra så jämt, som sitt ”mission” resten av livet…

 

Han som jag glömde bort…mitt upp i allt

Gravidhormoner, amningshormoner…allt fick han ta och stå emot

Det gick så fort, det blev för mycket och uppförsbacken blev mer och mer brant.

Men han fanns där, alltid i mitt hjärta, alltid som störst…

 

Det lilla hopp om att lyckas få denne man på fall…igen, har försvunnit

Spelar ingen roll längre vad jag gör, säger, ja ens tänker.

Han har inte en endaste liten känsla i kroppen kvar för mig och var det inte så att vi hade gemensamma barn så skulle vi inte ha någon kontakt överhuvudtaget.

Kort, koncist, utan tvekan…smasch!

 

Börja om från början, börja om på nytt och ja, jag vet…jag är patetisk och jag borde ha fattat bättre.

Borde ha tagit mig i kragen, insett faktum, gått vidare, borde ha varit starkare…

Men det är ju så mycket som man borde här i livet.

 

Men jag förstår honom samtidigt, han måste ju få stopp på eländet, få mig att fatta att min tid är ute, över och förbi.

Inte för att jag direkt har tjatat, inte bönat och bett, inte alls direkt pratat med honom om det faktiskt, jag har nog mest tänkt för mig själv…

Men min plan var enkel, tyckte jag i alla fall, fokusera på att vara den bästa Anna i världen, visa honom att förändringarnas tid är nu, att DU kan, att DU vill…

 

Men de räckte inte och den trögaste av de tröga måste nu på allvar börja inse att hon ska gå vidare, på något outgrundligt sätt, att inga vägar finns tillbaka, hur mycket hon än önskar så.

Att hennes familj åter igen är splittrad…och det är inte ett jävla skit hon kan göra åt det!

 

Så förstår ni nu vad jag menar…magkänslan

Akta sig för att vara glad för mycket, det går aldrig igenom…

 

Jag bryter ihop, absolut, tårarna har ingen hejd och jag fulgråter i tvättstugan så inga barn hör.

Men jag är även vuxen, jag vet att jag måste resa mig, att det är min och barnens framtid, tillsammans, som är viktigast nu.

Skolan ska jag fixa, jag har satt ribban högt men det ska fanimej rulla in VG betyg i fortsättningen också.

Det är skittufft, tårarna rinner var och varannan dag, och jag är trött, sliten och med glåmigt ansikte.

Men herregud liksom, det finns ju de som har det betydligt tuffare än mig

Det är ju skrattretande egentligen när man tänker efter...jag måste ju skärpa mig, ta mig samman!

Jag har satt sex barn till livet, mitt val, mitt ansvar…och mina största kärlekar.

De kanske inte har den piggaste och mest psykiskt närvarande mamman just för stunden. Jag kan inte ge de några utlandsresor, knappt lämna Fagersta faktiskt och jag vet att de tycker att det är lite ”pinigt” att jag kör runt med de i en skruttig, rostig gammal Merca buss.

De får dela rum och de två yngsta har inte ens egna sängar utan sussar med mamma.

Jag vet att de blir äldre och äldre och att det inte kommer att hålla i längden.

Men nu ska mamma fixa det här, ensam och på egna ben, det ska gå, det bara måste gå…och sen, kanske sen, kan även jag ge de egna rum, utlandsresor och en fin bil att åka i.

 

Skam den som ger sig!

 

Hjärtat totalkrossat och en konstant oro över sonens ”Klump”, saknar en varm, trygg famn att krypa upp i, fast inte vilken som helst…

Men allt bara måste gå!

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

 

 

 


Nu är det gjort...

2017-09-28 | 13:01:25

Det gick bra!!!

Lite trassligt var det allt med nålsättningen, men inte alls som förra gången.

Vi var där i god tid, men i vanlig ordning fick jag lite smått övertyga sköterskan om att Melwin var mycket och  extremt svårstucken, så de måste börja i gid tid.

Till sist fick jag i alla fall gehör och det var väl tur för de fick värma och värma och värma på de små kärlen för att få fram någonting synbart att sticka i.

Han är ju cool lugn min fina kämpe och lät sig snällt fixas med.

Världsvan och satt prickstilla.

Det gick såklart inte på första försöket, det lilla kärlet rullade och de fick börja om.

Men så på handryggen blev det träff och nålen sattes, prover togs och vi kunde vandra ner till MR.

 

Men inte var det så jättemycket tid över, vi hann ju, men hade det inte funkat så pass bra som det ändå gjorde med nålsättningen hade det blivit samma visa igen, ingen nål och då hade vi fått komma tillbaka en annan dag.

Konstigt att det ska vara så svårt för de att lyssna på vad man säger, vi vet hur vårt barn funkar och hur allt bör planeras, så det så!

 

Själva röntgen gick galant.

Där ligger han med värsta kåpan spänd över huvudet, hörlurar på och ett jäkla liv i närmare 40 minuter, och han gör det galant.

Fick beröm av röntgenpersonalen hur pass skicklig han var på att ligga helt stilla.

Och det är han verkligen!

Jag har svårt att tro att det ens är alla vuxna som klarar av det så himla fint som han gör.

 

Huvud och rygg är nu röntgade och nu återstår väntan, väntan och åter väntan på vad bilder och prover visar.

Hjärntumörronden görs nästa torsdag i Uppsala då bilderna kommer att gås igenom.

Efter det får vi komma dit och träffa Melwins nya läkare, då Bosse faktiskt har tackat för sig nu, vilket är förståeligt, han har verkligen jobbat på övertid, men han kommer att vara saknad, så saknad…

Först då får vi svar på bilderna och hur tumörresten betett sig under det senaste året.

I den bästa av världar har den farit åt helvete, är puts väck borta för att aldrig komma åter.

Men givetvis är vi nöjda bara den inte här förändrats negativt, alltså vuxit något.

Fortsätt att hålla tummar och tår, tack!

 

Sömnlösa nätter, minst sagt, och det märks tydligen.

Får höra att jag ser trött ut, rentav sliten, men ja vad kan jag göra???!!!

Galet mycket att läsa, och jag vill, vill så gärna klara detta. Få åtminstone Godkänt på prov efter prov, så jag slipper ha en massa släpandes och framför allt så vill jag gå igenom utbildningen och få börja jobba med vad som faktiskt är mitt drömjobb, hur löjligt det än må låta.

Ett underbetalt skrivarjobb med inte alltför mycket att säga till om. Läkaren säger, jag gör 😉

Men det är dit jag vill, så är det bara 😊

 

Så sömnen blir lidande just nu…

Jag rabblar glosor och tänker på tumörer från helvetet om vartannat.

Vad som ska göras med barnen följande dag, inte glömma något, inte missa.

Hur det ser ut med handlingen, vad blir det för mat…ja ni vet, alla vardagliga ting.

Inget konstigt alls faktiskt, förutom då kanske att jag är själv med detta.

Jag ska inte ljuga om att det är lätt jämt, för det är det inte.

Visst får jag ta mina beslut själv, slipper kompromissa och har full koll på det mesta.

Men tro mig, det är inte alltid så himla skoj det heller…

Ibland vill man rådgöra med någon, kompromissa och slippa ta egna beslut, faltiskt!

 

Hur som helst så funkar det fortfarande, trött absolut, men jag klarar det.

Fast visst finns det stunder då tårarna kommer, då jag inte vet hur jag ska orka och hur jag ska klara någonting alls faktiskt.

Igår hade jag velat krypa upp i någon kär famn, fått en stor kram och få höra att jag kommer klara dagens prov, att Melwin fortfarande är frisk och utan tumörväxt, att jag slipper tänka på något annat än min skola och att krama mina barn, resten tar han hand om…

Ja tack, det hade jag behövt just nu…någon som tar hand om, någon som kramar, någon som finns där för mig, och bara mig.

Knyter sig lite i magen då jag sitter i skolan och hör ”de andra” som ringer och pratar med sina respektive, planerar hämtning av barn, vem som lagar maten och framför allt vad som ska lagas, hur helgen kommer att se ut och…puss, kram och jag älskar dig!

Jag vill också!!!

Ensam är inte stark, ensam är bara…ensam

 

Men jag klarar mig, det gör jag faktiskt och vet ni vad, jag har gjort provet nu och det kändes SUPERBRA!!!

Tror jag missade något ord, men det luktar VG, det gör det faktiskt, kändes enkelt, lätt och så rätt 😉

 

Så…Jag vill, jag ska, jag kan 😊

 

Åter till skolarbetet och snart är det HELG tillsammans med mina sex juveler <3

 

Kram på Er!

 


Dags igen...

2017-09-26 | 13:17:00

Helt galet detta pluggande…undrar lite smått vad jag gett mig in på.

Fyrtioen medicinska glosor och 47 suffix och prefix att kunna tills på torsdag, då det är glos förhör.

Så det är inte enbart barnen som förhörs på glosor numera.

Men eftersom jag har diktamen att skriva imorgon, så måste jag ju samtidigt träna på att skriva snabbt och rätt också, så det passar bra med ett litet inlägg så här mellan alla orden 😉

 

Barnen har ledigt från skolan idag, studiedag.

Men de är ju stora nu och mamman behöver inte roa de konstant. Minisarna fick dra till förskolan även idag, precis som vilken annan vardag som helst. Så är det när mamman pluggar heltid ( och mer därtill )

Men de har det verkligen inte dåligt på förskolan, snarare att det tycker det är roligt att vara där och leka och busa med kompisar.

Det är väl mest jag som inte är riktigt van att de går där så många dagar och betydligt längre dagar, precis som de flesta andra barn. Och ja, det börjar ju bli ganska så stora nu de också.

Lilleman Milton fyller förresten snart år. För fyra år sedan gick jag vankandes med stormagen, och väntade och väntade.

Nästa söndag blir det kalas, tårta och ballonger 😊

 

Men först, förutom skola och en massa barn att fokusera på, så är det dags för Melwins årliga undersökning.

Imorgon blir det magnetröntgen i Västerås och sedan går de igenom bilderna i Uppsala på torsdag nästa vecka.

Efter det får vi ta oss en liten tripp till Ackis för svar av vad bilderna visar. Hoppas det inte blir alltför lång väntan på svaret bara. Är ju som alltid nervöst, går väl aldrig att komma ifrån. Melwin verkar pigg och kry och visar inga tecken på att det skulle ha hänt något åt det negativa hållet, men det är ju dessvärre inget man kan ta förgivet ändå. Vad som händer och sker med små tumörceller kan ta tid innan det visar sig utan på, tyvärr.

Men därför givetvis toppen att de håller kolla på ”Klumpens” vara eller icke vara såhär en gång om året.

Melwin gör ju numera röntgen i vaket tillstånd, men en nål ska ju ändå sättas. Förra gången blev det jätteproblem med att sätta nålen, de hittade inget bra kärl.

I en timme ( !!! ) satt det och tragglade med stackars sonen, som kämpade på supertappert.

Men det slutade dock ändå att ingen nål blev satt, därför ingen kontrast och inga prover tagna.

Inte jättebra och Uppsala var väldigt noga med att påpeka att det absolut inte fick ske igen.

Så vi ska vara där i god tid, de ska värma kärlen och göra bästa förutsättningarna för att det ska lyckas, säger de i alla fall.

Dock höll de ju på med det förra gången också, utan vidare resultat, så vi får väl se hur det går.

Jag sa till Melwin att max 5 minuter får de försöka, sen får de allt lösa det med någon form av smärtstillande/ lugnande.

”Äh, de kan i alla fall få testa i 10 minuter mamma, tyckte kämpen”

Så ja, det är väl då vad jag sagt till sköterskorna, 10 minuter…max!!!

 

Håll tummarna för att allt, precis allt, går bra för världens största och bästa kämpe Melwin!

 

Hur gärna jag än vill fortsätta skriva, så måste jag återgå till mina medicinska ord. Men nu har jag i alla fall fått in lite tangentbordsträning inför morgondagens diktatskrivning 😉

 

 

 

 

Finaste & bästaste <3 <3 <3 

 

 

Kram på er, skriver snart igen! ( givetvis om hur det går för Melwin vid årets undersökning ) 

 


Den stolta modern...

2017-09-13 | 16:22:00

Ni har säkert sett honom, ni kanske har läst om honom…MIN SON

Detta blir ett skrytigt inlägg, för jag är så innerligt stolt över honom och hans arbete, så Ja, jag skiter allt vad Jante heter just nu 😉

 

Allt började med ett projekt, Framtidens företagare som hade som mål att hjälpa ungdomar att komma igång och starta egna företag över sommaren.

 

Robin var minst sagt aktiv och hans idé om att starta upp en business inom potatisbranschen tog form.

Han skulle skörda närproducerade och ekologiska potatisar.

Sagt och gjort, han plockade de för hand, ibland med hjälp av både Melwin och Vincent.

Paketerade de varsamt och stod sedan varje fredag på centrum i Fagersta.

Ryktet om hans goda potatisar med deluxe kvalitet spred sig snabbt, och från att ha stått från 10 - 18 för att sälja slut, gick försäljningen så bra att det var slutsålt fram till lunch.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det gick så himla bra, och han jobbade på så fantastiskt flitigt att han kammade hem det ärofyllda priset Årets Entreprenör

 

 

 
 
 
 

 

Här kan ni läsa en artikel om Robin - Potatishandlar´n

 

 

 

 

Här deltar han i Morgonsoffan och berättar om sina erfarenheter som företagare

 

 

 

Han hamnade i media, både tidning, radio och TV

Och allt detta har han uppnått helt själv, med ett jäkla anamma och målmedvetenhet.

Han har utvecklats och min lille gosse, ja, han har blivit både världsvan och stor, så vuxen…så snabbt

Nej mamman hinner inte alls med...

Hon gråter och ser fortfarande sin lille gosse, fast med stor hjälm på en superfin moppe ( som han själv fixat och trixat med så att den blivit så himla fin och körduglig, kanske med lite handledning av pappan också 😉 )

 

 

 

 

 

Men jag är så stolt, så galet stolt över hur han klarar etapp efter etapp på sin målinriktning och hur han fixar sin affärsverksamhet och samtidigt även skolan med de finaste betygen, det begriper jag inte riktigt…den genen tror jag inte han hittat hos sin mamma 😉

Hur som helst så kan jag i alla fall hålla huvudet högt och stolt säga att jag åtminstone är en del av produktionen av denne fantastiske kille <3

 

Nu har jag skrutit färdigt…för denna gång 😉

 

 

Men han går mot nya mål inom potatishandeln min käre Robin.

Han håller som bäst på att starta igång Hemleverans av potatispåsar, direkt till dörren.

Närproducerad och väl omhändertagen av Potatishandlar´n.

 

Ni kan följa Robin - Potatishandlar´n på Facebook;

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Tack!!!

2017-09-13 | 15:35:23

Nu är det säkerligen flera av er som funderar över hur jag och min, relativt stora, familj kan ta oss iväg på små utflykter titt som tätt.

Jag förstår hur ni tänker…

Ensamstående, studerar, sex barn

Jovisst, det är ingen lätt ekvation att lösa.

De flesta av våra tripper vi gjort har vi Barncancerfonden att tacka för.

Under året så anordnar de olika evenemang för oss som är medlemmar tillika drabbad familj.

Inte bara det att själva evenemangen är superroliga för både stor och liten i familjen, utan även att det ges tillfälle att träffa många av de vänner vi lärt känna under årens lopp i ”cancervärlden”

För hur nära man än står sina vänner, nära och kära, så är det väldigt svårt att sätta sig in i hur det faktiskt är att leva med cancern i familjen, sitt drabbade barn…

Den resa Melwin gjort, och vi som familj, föräldrar, syskon, är svår att till fullo förstå när man inte själv gått igenom liknande ( tack och lov, önskar inte någon att behöva uppleva denna djävulska sjukdom )

Så då kan det ibland vara lite skönt att få ventilera, skratta och ibland även gråta tillsammans med de som been there, done that…om ni förstår hur jag menar.

 

Så stort Tack till Barncancerfonden och allt vad Ni gör för oss som drabbad familj!

Och alla Ni som stödjer fonden och dess arbete, inta att förglömma, utan era gåvor skulle det ju aldrig fungera <3

 

 

 

 

 
 
 
Min fina, fina vän Sofie
Kommer alltid att minnas lille Victor, den starkaste stjärnan <3
 
 
 

 


Sommaren 2017...

2017-09-13 | 15:06:00

När sommarlovet börjar, känns det hur långt som helst.

Tio långa, härliga veckor. Med sol, bad och lata dagar. Glada, nöjda barn som leker fint tillsammans och man kommer hinna med precis allt det där man tänkt och planerat…

Riktigt så blev det ju inte…denna sommar heller 😉

 

Men visst har vi haft stunder av lycka också 😊

 

 

 
 
 
Vi for till Västkusten
Inte jättevarmt, men inget regn i alla fall och skönt att komma ut till havet en sväng, om så bara för en stund...
 
 
 
 
 
Krabbfiske var givetvis det bästa om man frågar barnen :-)
 
 
 
 
 
 
Krabbor fanns det gott om, och de gillade korv ;-)
 
 
 
 
 
 
Lille Milton bryr sig inte så mycket om temperaturen, i vattnet ska han vara oavsett varmt eller kallt 
 
 
 
 
 
 
Sedan kom vi till resans höjdpunkt...Liseberg!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Funderar starkt på om Lisebergskaninen har en egen "body guard"
Riktigt skrämmande man den där som figurerar i alla "kaninbilder" jag tog ;-)
 
 
 
 
 
 
Kronprins och Lillprins <3
 
 
 
 
 
 
Det åktes så mycket karusell att jag är rätt säker på att Fam Silfver var sist ut från Liseberg den dagen.
Vilket passade mamman utmärkt, nöjda och trötta barn, så raka spåret hem till Fagersta igen :-)
 
 
 
 
 
Hälsa på Morfar och Mormor står högt i kurs
Det metas och det badas, fikas och bara har det lugnt och skönt,
sådär som man bara har det på landet...
 
 
 
 
Mitt vackra, vackra barndomshem bjuder på en fantastisk natur <3
 
 
 
 
 
 
Go´fika
 
 
 
 
Så ääääääääntligen fick jag träffa min älskade barndomskamrat igen, efter sisådär en 30 år, helt galet!!!
Hon har en enormt viktig del av mitt liv, hon som jag tillbringade varenda sommar tillsammans med, hon som är starkare än starkast och ger mig styrka och mod enbart genom att finnas till.
Hon sa till mig; "jag önskade så att jag skulle kunna byta liv med dig Anna"
Jag tänkte, jag önskar så att jag hade en del av ditt liv Nu!
Saker händer, saker förändras, livet...
 
Visst har vi hållit kontakten under alla dessa år.
Först i brevform, men nu finns det ju såna fantastiska möjligheter via sociala medier, så att hålla kontakt med de man önskar hålla kontakt med är ju inga som helst problem :-)
 
Men så, en dag i juli, träffas vi igen och det var underbart att få krama om henne och hälsa på hennes fina familj.
 
 
 
 
Så var det då dags att dra vidare till Karlstad...i år igen!
 
 
 
 
 
Hockeyläger för hockeykillen och campingliv för mig och minisarna
 
 
 
 
 
 
Bor man i stuga så äter man utomhus, oavsett väder, vind och temperatur...
men som tur var slog det om och blev kanon varmt och fint väder just den veckan, "halleluja moment" ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Så medan storebror svettades i ishallen, roade vi oss med att sola, bada och "sanda"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det gick till och med att bada i självaste Klarälven, även om det var lite väl friskt ;-)
 
 
 
 
 
 
Redo att leta fiskar i älva´
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Eftersom campingen erbjöd minigolf gick det inte för mamman att smita undan detta, i mitt tycke, urtråkiga spel, utan fick snällt ställa upp på en runda 
 
 
 
 
 
 
Men men, hur är det nu då...nöjda barn, nöjd mamma, så jag härdade ut ;-)
 
 
 
 
 
 
 
Är vi i Karlstad är ett besök vid Mariebergsskogen ett måste
Där hälsar man på djur...
 
 
 
 
 
 
 
 
...och äter glass :-)
 
 
 
 
 
 
 
Mer bad hos Morfar o Mormor, även om det redan hade blivit svalare och svalare...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sista fina, varma sommarveckan tillbringade vi vid Hedkärra sjön.
Toppenställe, där kan man roa sig med både fiske, sol och bad...så plötsligt är alla nöjda och glada :-)
 
 
 
 
 
 
 
Albin hann givetvis med en minst sagt intensiv träningsvecka till innan skolstart...
 
 
 
 
 
...men sista turen innan skolstart gick till nordligare breddgrader, Tomteland!
 
 
 
 
 
 
I år är vi verkligen klara i tid...
Önskelistor skrivna och inlämmnade, fjäsk och kramar med Tomten avklarade
Bara att börja nedräkningen...;-)
 
 
 
 
 
 
 
Vädret svek oss totalt och det var mer eller mindre regn exakt hela tiden
Men vad gjorde väl det när man fick träffa häxor och féer, troll och tomtenissar
 
 
 
 
 
 
Glada och nöjda barn trots regn och rusk ute i tomteskogen ;-)
 
( och om ni undrar varför mina barn varken har stövlar eller regnkläder så var det  liksom strålande sol när vi lämnade Fagersta, och ja, jag erkänner att jag kanske borde ha kollat väderleksrapporten innan avfärd...men men, jag kan väl inte tänka på allt inte, jag kom ju ihåg mina barn i alla fall )
 
 
 
 
 
 
Hmmmm, vad ska vi önska oss nu då...???
 
 
 
 
 
 
Milton föredrog att spana på Tomten sådär lite på avstånd...
 
 
 
 
 
 
 
 
...medan Filippa glatt traskade fram, lämnade önskelistan och kramade herr Tomte
 
 
 
 
 
 
Melwin i ett tappert försök att stilla lillebror från att härja för mycket i Tomtens boning ;-)
 
 
 
 
 
 
Vet inte hur många kort jag har tagna på mina barn sittandes på denna släde genom åren, men alltid vintertid...för detta var faktiskt vårt första besök vid Tomteland på sommaren
Men det kan varmt rekommenderas, supermysigt!
 
 
 
 
 
 
 
Filippas givna favorit, sagofén
 
 
 
 
 
 
På Tomteland finns det snögubbar även på sommaren :-)
 
 
 
 
 
 
Till Albins stora lycka fick man fiska hur mycket man ville på Tomteland, och hade man turen att få upp en regnbåge så var det bara att betala en slant och ta med sig den hem...
Det blev fisk till middag ;-)
 
 
 
 
 
 
Melwin diskuterade lite kring pilbågens användning med en alv :-)
 
 
 
 
 
 
TACK för den här gången Tomteland, kanske ses vi i vinter ;-)
 
 
 
 
 
 
Kan jag verkligen vara skyldig till dessa galningar???!!! 
Javisst, världens bästa dessutom <3
 
 
 
 
 

Heeeeeej...

2017-09-13 | 11:03:48

Oj oj oj vad länge sedan jag bloggade nu, alldeles och på tok för länge sedan…

Sommaren har gått, barnen har börjat på förskola och skola, och det har ju jag med.

Plugghästen i mig har kommit fram OCH DET ÄR SÅ JÄKLA SKOJ!!! För att vara exakt 😉

I skrivandets stund sitter jag hemma och plitar, för det gör vi oftast på tisdag och onsdag, övriga dagar är det lektionslett i Västerås.

Och varför sitter hon då och bloggar på lektionstid kan man ju undra???!!!

Men faktiskt så är detta övning och skolarbete för mig.

Som medicinsk sekreterare är det av största vikt att kunna språket och att skriva korrekt OCH snabbt.

Vi håller som bäst på att träna in alla svenska skrivregler man kan tänka sig, korrekt grammatik och de rätta meningsbyggnaderna m m

Roligt ämne, men inte så lätt som man kan tro kanske. Vi har en väldig massa regler och bestämmelser i vårt svenska språk vill jag lova.

Så jag kan säga att de invandrare som läser och lär sig svenska har ingen lätt uppgift.

Svensk grammatik skiljer sig mycket från många andra språk.

Hur som helst, bloggandet då…

Jo, min fingersättning och snabbhet i skrivandet måste bli betydligt bättre.

Visst har jag skrivit mycket och ofta i mina dagar, dock inte med den korrekta fingersättningen.

Lär om, lär rätt, och det är inte det lättaste att helt plötsligt börja knappa på tangenterna på ett helt annat sätt.

Det går så mycket saktare, men det måste vara rätt. Det krävs på skolan ( för att ta oss igenom tangentprovsskrivningen ) men det krävs också ute på framtida arbetsplatsen.

Genom att skriva med korrekt fingersättning så minskar risken för arbetsskador så klart. Så givetvis kräver då arbetsgivare att man knappar rätt och riktigt.

Så nu övar jag, och tro mig, det går betydligt mycket långsammare än om jag fick knappa på i min egen stil. Men nu ska här läras om, och jag har ju i alla fall ett år eller två att avancera på.

Läraren tyckte mitt bloggande var till fördel, ”skriv mycket Anna, så ska du se att det kommer släppa snart”

Traggla, traggla…

Och samtidigt ska jag plugga till första tentan. Nästa vecka är det tänkt att första kursen ska ha fastnat och att det ska bli ett VG. Ett G är ju schysst det också, men det skulle ju vara skoj att lägga ribban högt redan från början 😉

Som sagt, det är ju tur att det är skoj 😊

 

Tänk bara vad ett litet kommatecken på fel ställe kan ställa till med...;-)

 

 

 

 

 

Så för att förena effektivitet med att komma i kapp lite här med bloggandet, kommer jag att lägga ut några inlägg om vår sommar och vad vi lyckats åstadkomma under den.

 

Så för er som inte är så där väldigt intresserade av att se på bilder och njuta av min underbara familj 😉 så kan ni hoppa över ett inlägg eller två…

 

Kram på Er!

 

 


För 9 år sedan...

2017-08-08 | 23:22:04

 

Blandat med glädjen av dagens antagningsbesked så är det många tankar, mycket som kommer upp igen…hur det var just den här tiden för 9 år sedan

Visst har åren gått, visst är Melwin idag en pigg och levnadsglad liten 11 åring, även om han inte är friskförklarad.

Jag kommer aldrig att glömma…

 

 

Fre 8 aug 2008 02:18

 

En mardröm

Har inte skrivit på riktigt länge nu, inte för att jag inte har haft nåt att skriva om, utan mer av lathet och ointresse. Men idag kan jag inte annat än att sätta mig ner och skriva, vet inte riktigt vad jag skriver och har ingen riktig koll på vad jag tänker överhuvudtaget, men det känns bara skönt att skriva helt enkelt. Det som "bara händer andra" har hänt mig! Det värsta av det värsta har drabbat min familj och min son har fått det inget barn skulle behöva få, en hjärntumör!

Den huvudvärk han haft och den ostkrokformade lilla ryggen skulle kollas upp idag. Inte för att det var första gången vi varit till läkare under sommaren, utan mer för att vår envishet om att något var fel med pojken hade fått gehör. Men istället för att få beskedet att han behövde en liten lätt operation och/eller sjukgymnastik fick vi veta att de såg en stor tumör i lillhjärnan ( bakhuvudet nedåt ryggraden ).

Det blev akut ambulans till Uppsala och där är han nu på intensiven. Han behandlas med smärtstillande och cortison. Fler magnetröntgen ska tas och på tisdag ska de operera bort tumören. Därefter återstår ca tio dagar av väntan på om de fick bort allting, om han behöver mer behandling (strålning) och om tumören var god eller elakartad.

Oj, det kändes skönt att skriva ner, nu har jag lite bättre koll på läget tror jag...

Jag och Vincent är hemma över natten för att hämta kläder och annat vi behöver för en lång sjukhusvistelse.

Melwin och Tony är på intensiven, men jag och Vincent kommer att få flytta in i Melwins blivande rum ( när han inte behöver bo på intensiven längre ) så är vi iaf på sjukhuset och kan vara med Melle på dagarna.

Det är mitt i natten och jag kan naturligtvis inte sova, har packat endel, ska göra ett till ryck snart och packa klart.

Vincent sover sött, men direkt det blir ljust ute sticker jag till Uppsala, vill vara där när Melle vaknar. Jag förstår bara inte hur jag ska klara av det här, vara stark och bita ihop...

Har tusen frågor och allt snurrar i huvudet, tårarna rinner och det vill liksom aldrig sluta... Hur kan det här hända? Hur kan en så elak sjukdom sätta sig på min lille pojke som bara är två år, han har ju nästan nyss tittat ut ur magen?????

Jag skulle gladeligen hugga av mig både armar och ben, bara jag fick lägga mig där i hans ställe, bara han fick vara frisk, åka hem och sova i sin lilla säng, leka med sina söta saker och bara var min goa, glada lille Melle. Fan vad det här är orättvist!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag som inte kan sluta gråta, hur ska jag kunna vara stark, hur ska Tony orka och hur ska livet bli framöver???????????????

Kan ingen tala om det för mig... Allt är som en ond mardröm och jag bara väntar på att nån ska plocka bort mig härifrån.

Gud, ge mig styrka men framförallt ta inte min Melwin ifrån mig!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

 

 
 

Melwin har precis anlänt till NIMA, Akademiska Sjukhuset i Uppsala, i väntan på operation av tumören...


I did it...

2017-08-08 | 23:15:00

 

 

 

 

Somnade till sist i alla fall igår natt, sov visserligen som en kratta, tänker för mycket…

Men idag behövde jag ändå inte stressa upp på morgonen

Unna dig mig att ligga kvar lite längre än när barnen är hemma.

Lyssnar på gatan utanför, där är det full aktivitet en vardag som denna klockan 10 på förmiddagen

Folk pratar lite grann här och där, någon hund skäller, bilar som kör, parkerar, dörrar som smälls igen…

Ja det finns många ljud att lyssna på om man som jag bor mitt i stan, och någon gång tar sig lite tid att just bara lyssna…

Goa vännen ringer, skulle bara berätta en sak, men som vanligt så pratar vi på längre än så. Det finns ju alltid så mycket att ventilera om ;-)

Jag har tur jag, som har en vän som hon

Som känner mig utan och innan, ja säkerligen bättre än vad jag själv gör, som alltid finns där, oavsett tid på dygnet, och oavsett vad jag berättar, om jag så har felat kolossalt eller gjort bort mig rejält, så dömer hon aldrig, aldrig någonsin.

Hon får mig istället att se på saken på ett kanske lite annat vis…

Hon fångar upp mig när benen viker sig och hon får mig att skratta och må så otroligt bra i hennes sällskap

Min goa fina vän…världens bästa <3

 

Till sist har även vi pratat klart…otroligt nog ;-)

Kollar mejlen lite snabbt och där var det…

Ett mejl från MedLearn, skolan i Västerås.

Första tanken, va bra, nu har schemat kommit…

Öppnar, Men där står något annat…

Du är antagen till utbildningen Medicinsk sekreterare, Västerås.

 

Mitt förstahandsval, JAG KOM IN!!!

Blir superglad, ringer vännen igen, berättar

Sen samlar jag mig, börjar fundera, nu är det på riktigt, valet måste göras

Stanna kvar på utbildningen som jag redan tackat Ja till, och läsa till tandsköterska

Eller helt enkelt tacka Nej där och köra på Medicinsk Sekreterare istället

Hmmm, måste ju tänka på allt

Ringer mamma, diskuterar o funderar lite grann

Ett rätt så angenämnt ”problem” ändå, att jag, lilla ”korkade” jag faktiskt kommit in på båda de två utbildningar jag sökt

I did it…liksom :-)

 

Inte så svårt val egentligen och redan under samtalet med mamma klickar jag på den lilla rutan Tacka Ja

Klart, färdigt och redan på MÅNDAG börjar mitt ”nya” liv som student, jag ska bli en liten plugghäst ;-)

 

Utbildningen är på 2 år, lite sådär lagom för mig tror jag ;-)

Inte för mycket studieskulder ( jag som bara för ett par år sedan betalade av det sista på studielånet jag hade från allra första studietiden i mitt liv ) Suck, men nu är det bara att börja om…

Ser det som en ganska så god investering…

Jag skolar om mig, och det är tydligen möjligt att få anställning redan under utbildnings perioden.

Man kan arbeta med företagshälsovård, på läkemedelsföretag eller inom forskningen. Och jag förväntas kunna söka tjänster som till exempel vårdadministratör, medicinsk sekreterare eller läkarsekreterare.

Allt sedan Melwin blev sjuk och vi bodde så mycket på sjukhus har vårdsektorn intresserat mig mer och mer.

Har länge velat bli barnmorska, men det är lång studietid för mig som inte ens gått vårdprogrammet Läkare är jag för dum för ;-) och jag fixar ändå inte att få ihop det med helg- och kvällsjobb så mycket. Men nu kommer jag ändå att få lära mig en hel del medicinskt och få komma in i sjukhusvärlden och kontakt med patienter, fast på ett litet annat vis :-)

Ja jag är glad, jag är jätteglad!

 

Men jag är också trött, alldeles för lite sömn

Frusen, har suttit i en ishall typ hela dagen/kvällen

Hockeyungen har hockey camp i Lindesberg hela veckan, men sover hemma, så det blir lite körande fram och tillbaka, hit o dit

Och idag var det även dags för säsongens första isträningen med ”hans eget” FAIK lag

Fattar helt ärligt inte hur hans lilla späda kropp orkar…

Lindesbergs campen bjuder på supertuffa fyspass, de tar verkligen ut sig till det yttersta, samtidigt som det är 2 ½ timmes ispass två gången om dagen…

Ja han är lite mör nu, men ”svika” sitt egna lag och hoppa över första träningen, det gör man tydligen absolut inte ;-)

Allt går väl när man får hålla på med det man älskar mest och har skoj!

 

 

 
 
 
Finaste hockeyungen <3
 

 

 

Så det blir sänggång nu, men jag vet redan att jag inte kommer somna sådär direkt precis...

 

 Kram på Er!

 

 

Jag är här igen...

2017-08-08 | 01:34:31

 

 

 

Heeeej…

Trodde ni att jag skulle vara borta för evigt ;-)

Såklart inte…jag älskar ju att skriva

Motivationen har lyst med sin frånvaro, och som jag senast skrev så behövde jag tid, massor av tid…

Att sortera bland mina tankar, att landa, att förstå vad jag verkligen vill och vad jag faktiskt mår bra av.

Vad är viktigast…mina barn, behövs inte ens funderas över

Vad ger mig mest energi och levnadsglädje…mina barn

Så är det såklart, inget konstigt alls

 

Men som vissa säger

”Anna, du kan inte leva genom dina barn”

Såklart inte, men jag är deras mamma, kommer så alltid att vara och kommer att skapa mig plats i deras liv…alltid, oavsett

Men tro det eller ej, jag har faktiskt ett eget liv också

Även jag har saker jag önskar satsa på och fullborda

 

Jag ska snart börja plugga, bli student, och faktiskt skola om mig helt

Skitspännande, superroligt och wow vilken nystart och början på något nytt…ja jag är max pepp

Tandsköterska, låter bra, verkar roligt, min grej…

Sökte även till Vårdadministratör, var reserv, inte jättelångt bak, men ändå så pass att jag tänkte att det är en utesluten studieväg

Jag är helt plötsligt på reservplats nummer 1 !!!

Meeeeeen…någon ska även vara där, alla kan inte komma in, oavsett

Så givetvis kan det vara så att jag stannar där

Fast självklart känns det som en egoboost…ja, f-n va jag är bra!!!

Ett par tester gjorda, betyg inlämnade och det är inte många platser till ett par utbildningar med jobb garanti… ja jag är faktiskt rätt nöjd över mig själv.

Tyckte alltid att mina betyg inte var tillräckligt bra, att jag nog inte fattade allt som alla andra fattade.

Visst, jag var bra på att rida häst, hoppa hinder och tävla mig fram…

Men var jag så mycket mer egentligen???!!!

Det kändes inte som så då…

Men jag va visst inte så kass, häst tjejen kanske fattade nåt hon med

Den där, hon som visserligen var snygg, rätt skoj att umgås med och som kunde både festa och tävla på elitnivå

Ja även hon kunde få skapliga betyg, tydligen, fast få trodde så…

Nu ska jag givetvis inte läsa till varken hjärnkirurg eller rymdfysiker, men med mina mått mätt så ska jag i alla fall klara av att skola om mig, bli något nytt, starta om…

Det räcker för mig!

Man får ju i dagens samhälle inte tycka att man är bra… men hell, jag är bra :-)

 

Så hur som helst, jag ska börja plugga snart, skola om mig och bli antingen det ena eller det andra ;-)

Det känns skönt och det ser jag verkligen fram emot, jag behöver det

Men sen då…

 

Ja vad ska jag säga, förstår att det finns många nyfikna själar, spekulationer osv…

Tyvärr, jag måste vara sådär tråkig och präktig, som man egentligen inte vill läsa om

Inga skandaler, ingen ny kärleksrelation…no nothing, sorry!

 

Jag har både en och två gånger dragit ner persiennerna, blockerat nummer och vägrat att vistats på offentliga platser… sjukt va!!!

Men Anna, du är singel nu, givetvis på jakt efter ett nytt byte

Han som kan säkra din framtid, han som kan ge dig ekonomisk trygghet och kanske till och med det sjunde underverket…

Ja allt det där jag trodde var viktigt för mig…

Men nej, det är ju inte så, de får bara gå…

 

Barnen är jag mer än nöjd med, jag saknar ingenting

Har mina sex juveler, och jag är så tacksam över att de valde just mig till mamma, det är en ynnest

Jag lever långt ifrån fett, går igenom kris efter kris, men jag ska klara mig själv, jag kan och nu väljer jag ett yrke som jag kan jobba med på hemmaplan, där jag kan få mitt liv att gå runt… jag ska klara mig, ensamstående, men ändå en glad och lycklig mamma

 

I den bästa av världar kanske…

Jag är på god väg att klara mig själv, mina planer är realistiska och jag kommer få det att gå runt, gå ihop för mig och mina barn

Visst, vi kommer inte att åka på utlandssemestrar, vi kommer inte att kunna unna oss både det ena och det andra, vi kommer att få räkna slantarna under några år framöver…

Men kanske en dag, kommer även mina slantar att räcka till det lilla man önskar kunna ge sina barn.

Jag satsar på det i alla fall…

 

”Anna, du har så många chanser, du kan få något bättre”

Bättre än vadå, han var och är ju allt vad jag vill ha

Ser hans blick, ser hela hans kropp

Hans händer, de där stora starka händerna som kunde skydda mig mot allt

Som kunde få mig att må som en prinsessa, oavsett om världen rasade utanför

Han var min trygghet, mitt allt!

 

”Det är bara ord Anna”

Men kan det bara vara det…

När hjärtat känns som om det ska slitas ur kroppen så fort han åker sin väg

När jag inte längre kan titta på honom när han ser, när jag inte kan hålla tårarna tillbaka om jag möter hans blick

Han är det vackraste jag nånsin sett

Hans blick, hans kropp, hans allt

Jag kommer fortfarande ihåg doften, saknar till och med snarkningar och morgon lukten

 

Kan inte sluta tänka, kommer inte loss…

Kanske en dag gör jag det, kanske en dag ser jag inte längre hans ansikte så fort jag blundar, saknar jag inte hans händer på min kropp, vaknar jag inte kallsvettig efter ännu en natt av drömmar hur han introducerar sin nya kvinna/sambo/blivande fru för mig och barnen

Kanske en dag…

 

Men till dess den dagen kommer, önskar jag att de bara håller sig borta

Sluta tro att om jag bara dejtar just dig, om jag bara låter just dig ta hand om mig…

Är så trött på att hitta på ursäkter, svepskäl och dåliga undanflykter

Låt mig bara vara!

 

Jag kan inte, jag är inte där, jag vill inte…

 

Saknar mina barn när de är borta, så det gör ont i kropp och själ, genom märg och ben, rakt in i hjärtat

Lever upp när de är här, när jag får pussas o kramas, andas in dofterna och bara hålla om, ligga tätt intill och känna att de är här och bara här

En bit saknas alltid, ett sår i hjärtat läker aldrig

Det är mitt fel och jag kan inte plåstra om, jag kan inte förändra, inte reparera…även om det är det enda jag vill

 

Folk önskar vinna på lotto, bli ekonomisk oberoende, få en massa pengar

Det enda jag önskar är att få…en chans

 

Kommer givetvis att skriva om vår sommar 2017…snart mina vänner snart

 

Men nu bölar jag igen…

Inga barn hemma, bara jag o tre katter

Har städat som besatt, det håller tankarna på avstånd, tvättar och gör fint

Men även det har ett slut, när det är skinande rent och allt i ordning

När man saknar den där famnen…men nej, inte vilken famn som helst, just DEN DÄR famnen

 

Återkommer…

 

 

Kram på Er!

 

 

 

 

 

 

Lyssnar på...

 

 

 

 

 

Jag gav idioten chansen...men den här idioten fick aldrig någon chans

 

 

 

 


Min Kronprins...

2017-07-10 | 10:47:25

 

 
 
 
 
 
 

 

Här är han

Min äldste

Min förstfödde

Min kronprins

 

Han som fått och fortfarande får

utstå de där fatala missarna man alltid gör som förstagångsförälder

när man liksom inte vet bättre

tror man gör så jäkla bra

 

Det gör man ju som bekant inte

Och jag har lyckats med att fela både en och två gånger, kanske tre till och med

Och fler misstag lär det garanterat bli

För han är och förblir alltid nummer ett i syskonskaran

Där mamman tror hon gör rätt, men det liksom blir bara fel ;-)

 

Men så ser jag på denna gosse, min lille fine gosse, som i och för sig växt om mig sedan länge och har fötter som är större än störst ;-)

Men som för alltid ändå kommer vara min lille fine gosse

Min förstfödde, min kronsprins

 

Han som möjligvis fått mitt låga blodtryck, knöliga fötter och knakiga knän

Men som ändå är sådär klok, intelligent och driftig, som man själv önskat att man en gång varit

Han är målmedveten, han är glad, varm och stilig och lever på Cuba Cola och Ben´n Jerrys ;-)

 

Idag är det bara hans dag

Min fina, goa Robins dag

För idag blir han faktiskt "byxmyndig" och han får lagligt och med all rätt köra omkring med sin moppe

Idag är han närmre, mycket närmre vuxenlivet än bebistiden

En aning förkrossande och skrämmande för mamman

För han är ju fortfarande min lille, fine gosse

 

Men mest är mamman stolt, och lycklig, över att hon faktiskt varit en del av produktionen av denna fantastiska kille

Att trots de fatala misstag jag gjort, har han vuxit upp till den bästa 15 åring en mamma kan önska sig!

 

 

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIN UNDERBARA, ÄLSKADE ROBIN

Älskar dig jorden runt, till månen och vidare till hela universum, i oändlighet <3<3<3

 

 

 

 

 
 
 
 

 *** ROBIN FREDRIK ***

2002-07-10

 

 

 

 


Jag har gjort det igen...

2017-07-06 | 23:00:00

 
 
 
 
 

sjunger Melissa Horn, och jag kan inte annat än instämma.

Vet inte hur jag lyckas, men jag kan tydligen konsten att sätta mig i de mest sårbara situationer, för att sedan låta mig bli bränd, gång på gång på gång…

Tänker inte gå in på någonting närmre och det hoppas jag ni förstår.

Är inte mycket för det här med att skriva bara en liten hint, säga A men inte B liksom

Vill helst förklara och berätta allt, fullt ut…

Men det går inte, jag vet nog inte ens själv riktigt vad jag ska skriva, hur jag ska skriva det och dessutom hålla det från att lämna ut andra

 

Jag har tänkt såhär…

Kan bara konstatera att jag mår SKIT, jag håller mig samman bara på grund av en sak, BARNEN

Två sommarveckor med alla sex kids, sedan en vecka med ”bara” tre och sen…får jag faktiskt bryta ihop, för då ska jag vara solo, bara Me myself & I, under en vecka

 

Just nu skulle jag nog behöva lägga mig ner i fosterställning och gråta ur mig allt, och lite till

Men det går inte, inte nu…

Jag VILL vara stark, jag SKA vara stark, ett litet tag till

Semester med barnen!

 

Men jag kommer att ta ett avbrott från bloggen

Jag måste fokusera på bara min familj, försöka komma till ro med mig själv, vad jag vill och hur jag egentligen ska förhålla mig till allt och alla

 

Vissa situationer har jag själv satt mig i, mest troligt för att söka bekräftelse och tröst, för att orka bara vara jag

Men det håller inte i längden

Jag måste ju tycka om mig själv, hitta mig själv och hur jag faktiskt vill leva

 

Det har varit ett hemskt år att se tillbaka på

Trodde jag hade nått botten förra sommaren

Sommaren då allt hände…

Tänkte att detta år blir mitt år, men första delen har inte blivit annat än piss o skit

Visst kommer de där tillfällena som gör att man kanske ser ett litet ljus, orkar vara positiv igen

Tappar kontrollen, och det är farlig, för det är då man lätt faller…på nytt o på nytt

 

Jag måste hitta tillbaka…

Bli den starka, blomstrande, levnadsglada person jag en gång var. Hon som aldrig gav upp, hon som hittade lösningar på allt, hon som älskade livet och det mesta med det

 

Nu är jag bara en urvriden disktrasa, med självkänsla och självförtroende sedan länge bortblåst

Försöker hitta det igen, men på fel sätt…

 

Kommer börja med något helt nytt till hösten, ska bli student och kommer även att satsa mer på den försäljning jag älskar att hålla på med, det är min nystart…

Men jag måste vara redo tills dess

Starkare och inte känna att jag enbart mår bra av bekräftelsen från andra

För det blir ändå aldrig riktigt som man tänkt sig…

 

Jag vet vad jag vill ha, jag har mina drömmar, det kan ingen ta ifrån mig

Men jag måste bli hel igen, alla bitar måste falla på plats, jag måste må bra igen

 

Kan inte ta mer svek, lögner och skitsnack

Står inte pall för mer elakheter, nonchalans och arrogans

Jag orkar helt enkelt inte mer, jag är inte stark…vad ni än tror, tycker, tänker o skriver

Jag är så långt ifrån stark man kan komma!!!

 

Vill jättegärna skriva, blogga och blir innerligt glad av era fina kommentarer, likes och meddelanden <3

Jag vet att det är många som hejar på mig och ser mig som inspirationskälla

Och det gör mig varm i hjärtat, tro inget annat, och jag kommer tillbaka

Jag behöver bara komma på hur, och hamna på rätt köl igen

 

Så jag gör ett avbrott, ett avbrott i det mesta

Krafterna går till mina barn, min familj och faktisk så småningom…till mig själv

För jag SKA komma tillbaka

Starkare, gladare, klokare, spralligare, tokigare och givetvis snyggare än någonsin ;-)

 

Ni som vill mig något utanför bloggen, vet vart jag finns

För er andra…

Nu ska jag plöja igenom de där böckerna jag så länge tänkt att plöja igenom, rensa den där vinden jag så länge tänkt att rensa, sova de där timmarna jag så länge tänkt att sova, dricka de där flaskorna vin jag så länge tänkt att dricka

Sen hoppas jag på att få må lite, lite bättre

Kommit till aningen mer insikt, men framför allt…älska mig själv igen!

 

Men först, sommarveckor med mina precious kids, De absolut bästa jag har <3 <3 <3 <3 <3 <3

 

I´ll be back :-)

 

Kramar till Er!

 

 

 

 

Om, Utifall och Kanske...

2017-07-04 | 23:45:19

 

 

Go´kväll

Behöver lite stämning och ett glas rött en kväll som denna

Vissa dagar är bra, andra är...mindre bra

 

 

 

Men äntligen är de här i alla fall, hela klanen, allihopa, mina juveler…

Två veckor, våra sommarveckor!

 

Äldste håller på med eget företagande och tar moppekort, så det är lite spretigt med dagar och så, men nån liten semester ska vi väl få ;-)

Klicka på denna länk så får ni se vad han håller på med och Gilla hans sida :-)

 

Givetvis har det varma sommarvädret stannat av.

Regn, sol, regn, sol…om vartannat

Hade gärna varit iväg och badat med barnen, värmt oss i solen och så

Men icke, blygsamma temperaturer och en hel del moln

Men det kan bara bli bättre…hoppas jag ;-)

 

Har tagit oss en tur till Visentparken idag och sedan lek i Parcourparken

Måste ju rasta kidsen på nåt vis ;-)

 

 

 
 
 
Är väl kanske inte de vackraste av djur ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Men nog så spännande att se på för småfisar
 
 
 
 
 
 
Även om leka och fika var det allra bästa :-)
 
 

 

Var iväg i helgen, träffade bästa PartyLite gänget, grekiskt tema och så mycket fint att titta på till hösten…

Ny inspiration, Nya krafter, Ny energi

 

 

 

 
 

 

Och ny energi det behövs verkligen…trött, tröttare, tröttast

Har ju varit lite mycket med allt ( vilket det iof alltid är, så vad är skillnaden liksom )

Men inbillar mig ändå att det kan vara sviterna av en påfrestande vår, både psykiskt o fysiskt

Tänker mig att lite sommarlovs vila blir bra

Men hur vilar man med sex huliganer runt om sig

Klart det går, de ger betydligt mer än de tar…i slutändan

 

 

 

 

 

Tröttaste av de tröttaste = Jag 

 

 

Vill få allt att funka…

Vänskapsrelationer, Familjerelationer, Kärleksrelationer

Men det är uppenbarligen inte alltför lätt

Jag vet vad jag vill ha, men det är tydligen något man inte bara kan ta…

Varför ska allting vara så komplicerat jämt…jag som är så enkel, kan inte alla bara tycka, tänka, känna som mig ;-)

 

Vill bara bli sådär galet sprudlande kär, är det för mycket begärt ???!!!

Men det verkar konstant vara en himla massa Om, Utifall och Kanske

 

 

 

Det här med familjen...

2017-06-30 | 11:53:17

Utan barn helgen…

Idag åkte de små och Albin till Lasse för en långhelg där.

Vet att de har de bra, vet att de tycker det är roligt

Men det känns alltid tungt att vinka av de, och når dörren stängs så kommer tårarna vare sig jag vill eller inte…

Kommer aldrig vänja mig, kommer aldrig kännas bra att lämna iväg de bästa jag har, om det så är varannan vecka eller varannan långhelg.

Det känns i mammahjärtat, och det var INTE såhär det var tänkt!

 

Men jag försöker göra det bästa av ”egentiden” ( som egentligen är ett ord jag hatar )

Men visst, samla nya krafter och fylla på med energi är inte helt onödigt direkt

Det tar på krafterna att styra runt vardagen ensam med sex eller tre kids, i varierande åldrar, med olika behov och önskemål

Klart det går, klart jag löser det ( i alla fall efter bästa förmåga )

Räcker inte till för alla jämt, måste prioritera och ordet vänta får de acceptera både en och två gånger

Jag skulle vilja klara av mer, skulle vilja hinna mer och räcka till för var och en av de betydligt oftare.

Men maten måste lagas ( två gånger om dagen såhär i lovtider ) Tvätten måste tvättas ( om man inte ska hoppa över det där med trosor och kalsonger till slut )

Hemmet måste dammsugas ( om de inte ska leka runt i alltför mycket katthår, gräs och grus )

De minsta KRÄVER sitt ( om det inte ska bli högljudda skrik och tårar som sprutar ) men absolut, de blir duktigare och duktigare att anpassa sig till den stora familj de lever i.

Mellanbarn och stora har blivit betydligt mer förstående och hjälpsamma vad det gäller att styra upp i hemmet och passa de små

Och det kanske inte är så illa ändå

Bädda sängar, hjälpa till med mat, plocka undan och städa lite grann ingår väl i den ”normala” uppfostran.

Till hösten kommer jag att vara borta längre dagar, kanske har kvällsarbete/plugg, vad vet jag…

Men jag vet i alla fall att jag omöjligt kommer fixa att göra ALLT utan att till slut ”gå under” både fysiskt och psykiskt

Men det har vi pratat om, de förstår, och jag har redan nu sett förändringar

De är små kloka individer, de har stora hjärtan och de vill väl!

Underbara egenskaper som gör en mamma stoltare än stoltast att se <3

 

Självklart kommer den berömda ”syskonkärleken”, ”suck och stånk o stön” och en mamma vars tålamod ibland saknas helt fortfarande existera

Men va f-n annars vore det väl inte sunt det heller, vi är ju en Familj

 

 

 

 
 
 
 

I onsdags fick vi äntligen chans att njuta av varmt och skönt sommarväder en stund :-)

Varför kan vi inte bara få fler såna dagar???!!!

Brännan bättrades på och barnen badade så mycket de orkade

Milton som fisken i vattnet och var knappt på torra land nånting, medans Filippa fortfarande inte är tipp topp hundra

Hennes hosta fortsätter att dryga sig och så fort hon gör ett tappert försök att leka som barn alltid borde kunna leka, ja då kommer hostan efter en stund och man tror att hon ska hosta lungorna ur sig.

Ingen astmamedicin verkar hjälpa då

Hon är fortfarande trött och kan lätt sova sisådär en 14 timmar i sträck

Vilket kanske inte är så konstigt då hon knappt äter någonting, dricker dock riktigt bra

Men igår slog hon till och åt en redig portion köttfärssås och spagetti, och då kom det lite krafter åter.

Så vi ska ge det helgen och se om det kan vända, annars får det bli ett läkarbesök igen, för så här kan vi inte ha det, och jag är skeptisk till om det ”bara” är astman som spökar

Vet att jag säkert nojar för mycket, men tänk er själva…Jag gick en hel sommar och besökte sjukhus efter sjukhus beroende på vart vi befann oss under semester. Påtalade att Melwin var trött, drack massor och klagade på ont i huvudet.

Fick samma svar varje gång ”ett långdraget virus, ge Alvedon”

Om man bara hade fattat bättre…

Så kanske är mitt nojande befogat

Nu verkar det ju högst osannolikt att Filippa skulle ha någon form av cancersjukdom, det förstår jag också, men det finns ju tusen miljarder andra åkommor man kan drabbas av

Och tänk om vi missar något…igen

Tid kan vara viktigt i såna här lägen!

Ger det max till söndagen, ingen förbättring tills dess så får sjukan ett besök från oss igen!

 

 

 

 
 
 
Körde på små stunder i alla fall lilla stumpan, hon håller humöret uppe, och vilket barn vill inte bada och leka...
 
 
 
 

 

Och så den lille fisken då <3

 

 

 

 

Kolla tungan...:-) 

 

 

 

 

Och mamman tänker på för tidiga ålderstecken och kör på solhatt ;-)

 

 

 
 
 
 
 
Nu kör vi helg, Kram på Er!!!
 
 
 
 

Det kan bara bli bättre...hoppas jag

2017-06-28 | 01:08:00

Veckan har inte direkt inletts på bästa sätt, och ”trenden” verkar hålla i sig…

Alltså Michael Nyqvist…död!!!

En av mina absoluta favoriter, alla kategorier.

Finns inte mycket att skriva annat än tragiskt, på tok för tidigt och FUCK CANCER!!!

Alltid denna jävla sjukdom!!!                         

 

Helgen avslutades med besök på akuten med lilla sessan.

Hon hade då hostat, varit trött, hängig, febrig och låg i över en vecka

Men natten till söndagen var hon ledsen och hade ont i bröstet och på söndags morgonen sa hon att hon hade ont i ena lungan.

Det var droppen och vi ( hela barnaskaran och jag ) for in till Avesta akuten.

Vi kan ha käkat lite på Burger King innan för vi misstänkte att besöket skulle ta en stund ;-)

Filippa har förkylnings- och ansträngningsastma, och hon hade tagit sina två olika astma mediciner flitigt under veckan.

Hon är verkligen jätteduktig på att kunna ta medicinen själv genom att inhalera i en sån ”sug grej”

Men tydligen var det inte tillräckligt denna gång.

Sessan fick inhalera ett par gånger, med lite starkare saker, för att öppna upp luftvägarna

Inga höga infektionsvärden, så lunginflammation etc avskrevs *lättnad*

Hon fick en större dos av kortison som skulle verka i 24 timmar, och sen fick vi fara hem…

Hon är bättre, hostar mindre, men såååå trött

Somnar lätt ett par gånger i soffan under dagen ( vilket aldrig händer vår lilla 5 åriga donna annars )

Och sover sisådär en 14 timmar nonstop

Men det tar tid, sa läkaren, och dessa astmabesvär är inte att leka med

 

 

 

 
 
 
Liten trött o hängig sessa på sjukhus sängen
 

 

 

Så vi har mest ”hängt” hemma

Pysslat, vilat, sett på film, vilat, lekt lite, vilat, åkt o handlat, vilat, hälsat på goa vännen, vilat…

Ja det är så det får vara innan sessan blir hundra igen

Och lilleman…ja han hänger bara på, mest nöjd när mamma läser om stora bilar, lastbilar och traktorer, gärna sisådär tio gånger om dagen ;-)

 

Sen har ju gärna veckan börjat med att jag fått klarhet i att jag, och bara jag, är nyckeln till allt ont här i världen…

Kan kanske tyckas lite märkligt och aningen storsint, men nej, det är sannerligen bekräftat från både ex-man och ex-sambo att Anna och enbart Anna, har inte många rätt här i världen. Hennes åsikter saknar mest troligt både sanningsenlig substans samt korrekt fakta och väl genomgånget underlag

Jag behöver inte längre fundera på Om, Utifall och Kanske…för nej Anna, du är den som felat, gjort saken värre än va den borde vara och har noll koll på vad det än gäller faktiskt

Ok, jag kan nu med lite distans inse att det kanske inte är något direkt nytt budskap från mina ex män, men på samma dag liksom…all over, ja då kan det bli lite väl mäktigt att bara kunna låta det rinna av en

 

Men det finns som bekant inget annat sätt att tackla detta än att bara bryta ihop…för att sedan komma igen.

Jag får min terapi hos min bästa vän <3

Sen gråter jag en skvätt eller två, men sen så, då återgår vi till att fokusera på det mest väsentliga och den största stoltheten i mitt liv, BARNEN!!!

 

Kan dock inte låta bli att förundras en aning…

Hur det än må vara, hur man än må känna, så kvarstår ju ändå det faktum att jag faktiskt råkar vara mamman till de barn dessa män producerat, oavsett va de nu tycker och tänker om det…

Så, då kan man kanske fundera ett litet steg längre än näsan är lång och inse att oavsett vad man nu må tycka om detta val av mamma, så kommer det ju i längden gynna ens gemenamma BARN om man åtminstone kikar lite utanför sin lilla låda, kanske tänker bort alla hatiska tankar och fokuserar på vad som blir bäst för BARNEN i längden…

En lycklig mamma och en lycklig pappa, om så på varsitt håll, är det absolut bästa man kan ge sina barn

Det leder självklart till lyckliga barn!!!

Är man ute efter att knäcka en av föräldrarna…känslomässigt, ekonomiskt, psykiskt, ja vad det nu må vara

Vem påverkas mest…jo just, BARNEN

Tänkvärt!!!

 

Så då slås jag av tanken

Det kan ju knappast bli värre, så som denna vecka startat…

Farligt, mycket farligt att tänka så

Så jag väljer istället att fokusera på att jag nyss har haft tjejmys med världens bästa tjej och kikat på premiären av Allsång på Skansen

Att vi sen fortfarande inte var sådär supertrötta, utan satte på en film…Vi hade i alla fall tur med vädret, igen!

Skoj för både stor o liten, men kan inte låta bli att tycka att det var hysteriskt roligt när sessan konstaterar att ( jag citerar )  Gösta är lik pappa Tony, och pratar som honom också

Svårt att förstå för er som inte sett filmen…men det är rätt lustigt faktiskt ;-)

 

Att lille Milton tycker mamma är superduktig och cool, som kan köra en Monster Truck

 

 

 

 

Världens häftigaste mamma som kan manövrera denna "Monster Truck" ;-)

 

 

Och att jag har världens bästa Albin, som är min klippa i alla lägen, som ställer upp när mammans energi och tid tryter på en och samma gång

Som alltid tänker på vad som blir bäst för hela familjen och som alltid har det största av hjärtan och vill att alla ska må bra

*Älskar dig, världens bästa Albin*

 

 

Sen kan jag inte riktigt låta bli att fundera…

När man nu titulerar sig som singel, och man tydligen är en offentlig singelmamma ( eftersom de flesta av det manliga könet som hör av sig har jag knappast en aning om vilka de är )

Är det då underförstått att man ska vara svältfödd på det sexuella planet och enbart tänka på att bli mer eller mindre påsatt??????

Hej du fantastiska MILF ( oftast av de som knappt passerat åldern av min äldste son )

Hej du sexiga Tjej ( Tjej!!! Ok, det kan jag ta…men nu är vi nånstans mittemellan )

Hej du underbara kvinna ( vilket jag kan känna som en lagom upplyftande fras )

 

Smickrande, javisst…men på riktigt, hur intresserad blir man när följdfrågan blir huruvida jag är på eller av ”sexuellt”  etc etc… ( nu läser min mor denna blogg, så smaskigare detaljer än så blir det inte )

Men vad hände med romantiken, spänningen…det där pirret i magen och ja han kämpar faktiskt lite extra för att få just Mig!

Är säkert hur gammalmodig som helst, och visst, jag har ju sett Titanic filmen 14 gånger, Sliding Doors upp emot 10 gånger, och är uppväxt till Sound of Music...så vad kan man förvänta sig ;-)

Har heller absolut inget emot sexuella aktiviteter, men va f-n, nån liten känsla vill jag väl ändå ha och Nejjag är faktiskt inte alls desperat ;-)

 

 

Puss på Er!

 

 

 

 

 

 Mitt närmsta sovsällskap...and I love it <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0