Allt löser sig...

2018-02-20 | 23:30:00

Sena timmen, men nu är i alla fall hemmet i gott skick igen. Det blir ju lätt lite ”rörigt” efter ”alla barnen veckan” och tvätthögarna, ja de är inte att leka med ;-)

Men det går rätt snabbt ändå att få iordning allt och jag har faktiskt gjort mitt skolarbete också denna dag.

Skolarbete ja…jag fick tillbaka tentan i Medicinsk dokumentation och blev sprudlande glad, nästan så glad att jag öppnade bubblet, men bara nästan ;-) 1,5 poäng från full pott, så nära har jag nog aldrig varit någonting här i livet :-)

Hade dock fortfarande tokångest över första tentan i Anatomi och sjukdomslära, den s.k. ”monstertentan”

Den andra tentan i samma kurs skrev igår, så jag hade rät fullt upp med pluggande i helgen, plus ”alla barnen vecka” (har hittills alltid hamnat så galet). Men Lasse hjälpte till att ”underhålla” barnen en hel del, så jag hann titta lite i böckerna i alla fall…

Hur som helst, där sitter jag på söndagskvällen med näsan i anteckningarna, smått stressad över att jag fortfarande inte riktigt greppat mer än hälften, och får ett pling i telefonen. Meddelande på klassens FB sida att tentaresultatet från första ”monstertentan” hade kommit ut å vår ”skolsida”.

Ni kan ju tänka er pulsen, var till 99% säker på att det skulle bli omtenta, tyckte jag virrade till allt…MEN, på något underligt vis stod det faktiskt resultat GODKÄND!!! Helt galet, och ja, jag blev om möjligt ännu gladare över detta resultat än VG resultatet i MD kursen.

 

Nu är även ”monstertenta” nummer två gjord. Kändes sisådär även denna gång, men jag håller tummarna såklart, att det går vägen.

Känns verkligen inte som om jag har tid med någon jäkla omtenta också nu. Är jättemycket att göra i båda kurserna nu.

Nästa vecka Sportlov, alla barnen hos mig, kommer bli lite hektiskt misstänker jag. Men såklart är det skönt att ha de alla samlade också, så jag ska verkligen försöka att njuta mer av det än att ”hispa” över skolarbete, allehanda aktiviteter och hur mathandling, tillagning av två mål per dag och tvätthögar ska hinnas tas om hand…

Allt löser sig ;-) Är ju lätt att tänka i alla fall, sen om det funkar, ja det återstår att se.

 

Nu ska jag krypa ner hos mina småttingar och njuta av min sista natt som 30-åring ;-)

 

 

 
 
 
 
Hittade en "gammal" bild på mig och liten Melwin, ungefär ett år efter att han var färdigbehandlad. Kolla lockarna...och kolla blondie, det var ungefär där nånstans som jag slutade att bli äldre och med att fylla år ;-)

 

Kram och Go´natt


Stress...

2018-02-14 | 11:30:29

Pluggar hemifrån idag, fast jag borde vara i Västerås.

Har en huvudvärk ”from hell”, så det känns bättre att ta pluggandet i min takt här hemma.

Vet att det beror på stress. För det är mycket nu, lite för mycket kanske.

Tenta på måndag, lika "monsterlik" som första tentan i denna kurs. Jag är verkligen skitnervös!

Vet ju inte ens om jag klarat den första...

Alla barnen vecka och jag vill verkligen räcka till överallt. Lasse jobbar. Men i helgen kan han iallafall köra hockeykillen till träning i Köping, fredagskväll, knappast någon annan av barnen som vill skippa fredagsmyset och sitta i en kall ishall. Match på lördag i Arboga, det är ett jäkla flackande 😉

Men Sportlovet kommer bli mest intressant hur vi kan pyssla ihop allting.

Alla barnen hos mig, vilket jag givetvis är jätteglad för. Men mamman har tyvärr inget Sportlov, och Lasse jobbar ”konstiga tider” hela veckan. Hockeykillen får då inbjudan till en Sportlovscamp ute i ”middle of nowhere” Munkfors! Superskoj, så det är klart han ska åka 😊

Det är bara att fixa och trixa, allt går ju 😉

 

Men visst är jag stressad, och det börjar märkas lite väl mycket nu, så jag valde som sagt att sitta här hemma idag.

Får försöka hänga med ändå. Lyckligtvis har jag toppengoa klasskompisar som uppdaterar kanon vad som sker under dagen 😊

 

Fortsätter att läsa om skelett, muskler och nervsystem nu…men först önskar jag er en riktigt fin alla hjärtans dag!

Nu ska man ju krama och uppskatta varandra varje dag, men ok, lite extra idag då 😉

 

 

 

 

 


Hello...

2018-02-11 | 12:20:00

 

 
 

…mina kära läsare.

It´s been a while.

Det är enbart för att mina dygn skulle behöva betydligt fler timmar och jag har pluggat till tentor dag som natt känns det som, och det är långt ifrån över än.

”Monstertenta” i Anatomi kursen förra måndagen och nu blir det en till lika hemsk (mest troligt) om en vecka.

Har avslutat dokumentation kursen, med en tenta såklart. Vilken jag iallafall tror gick riktigt bra, så nu återstår att se vad slutbetyget i kursen blir.

Anatomi tentan kan det precis lika gärna bli en omtenta på, tyvärr. Hann inte ens läsa hälften av vad jag borde ha gjort och jag tyckte den var riktigt kämpig. Men då är det väl så då. Det är inte så att jag kommer få VG i den kursen ändå. Det är inte riktigt min typ av pluggande på den kursen, men det är bara att kämpa på och göra så gott man kan, antar jag.

 

 

 
 
 
Så här ser det oftast ut hemma hos mig ;-)
 
 
 
 

Inte helt lätt att få ihop tentaplugg med sex juveler samtidigt, och inträffar tenta och ”alla barn veckan” samtidigt så är det ju som det är.

Jag vill ju givetvis umgås så mycket som möjligt med mina 50% barn, och det känns verkligen inte kul att sitta med näsan i böckerna såna helger.

Givetvis förstår barnen, och det är absolut ingen som klagar, de är fantastiska! Men det är mitt samvete och jag vill ju så gärna ta vara på tiden med de.

Tänker att det är ju ändå en ganska så kort period, och det leder ju till något gott. Ett framtida jobb som jag mest troligt kommer trivas kanon med, och som kommer leda till en tryggare ekonomi. Det är lite skralt i kassan med stor familj och studiemedel, men den ekvationen fattar väl alla.

Så det är guld värt att ha en vän som ställer upp och fixar så jag kan roa barnen, trots pluggande.

 

Lasse och jag har en berg-och dalbana. Kanske inte så konstigt, det finns ju en anledning till att man separerar, och det blir verkligen inte direkt lättare att komma överens om alla ”barn saker”, hur det ska läggas upp och hur vi ska bemöta och lösa allt.

Ni trogna följare vet ju hur allt har gått upp och ner.

Men vi har försökt att prata ut och bestämt oss för att lösa allt till barnens bästa.

Minns hur en separerad mamma en gång skrev till mig. ”Det var väldigt turbulent första tiden efter separationen, men sen blev vi väldigt goda vänner”

Just nu känns det som om vi kommer närmare och närmare det stadiet och jag hoppas så att det håller i sig.

Det kanske inte kom som en chock, vi har fått svar på vad Filippas alla prover visade, och de var klockrena. Inga avvikelser någonstans. Absolut underbart skönt att veta, men problemet kvarstår ju, hon har ofta ont i magen.

Läkaren som tog hand om Filippa visade sig jobba halvtid på BUP, vilket var väldigt passande.

Hade ett långt samtal med henne och hon förklarade att det var väldigt vanligt förekommande att barn fick magont vid oro och stress. Det psykiska ter sig inte alltför sällan som ont någonstans i kroppen, t.ex. magont.

Jag har ju haft det på känn, men det kändes ändå väldigt hårt att höra.

Vilket jäkla misslyckande som föräldrar. Vi separerade för att vi bråkade mycket och kom knappt överens om någonting. Då kan man ju tycka att det skulle leda till något bättre, men inte f-n har vi lyckats gjort det särskilt mycket bättre och smidigare för barnen. Jag skyller verkligen inte allt på Lasse, men tar inte heller på mig hela skulden själv. Vi har båda tabbat oss rejält den senaste tiden. Det är skärpning som gäller!

Barnen i fokus och nu måste vi landa och bygga upp en trygg och stabil grund, så barnen inte behöver känna att mamma och pappa är arga och besvikna på varandra. Att de vet att vi kan samarbeta, och vara vänner, och även umgås som det.

Det lyckas vi ju med titt som tätt, men det rasar lätt. Ofta kring en liten sak som blir en jättegrej!

 

Vi har nu pratat och pratat och lovat varandra att verkligen gå in stenhårt, och skärpa oss för att få barnen att bli trygga igen.

Det har gått bra nu den senaste tiden, och vet ni, Filippa säger mer och mer sällan att hon har ont i magen.

Ingen raketforskning egentligen…

Lasse jobbar skift, så jag anpassar mig efter hans jobbtider.

Medan han i sin tur försöker så gott han kan att avlasta mig vid alltför mycket plugg och genom att köra hockeykillen till alla hans träningar.

Hockey kämpen har numera träningar tillsammans med ett läns lag, så det blir träningar runt om i Västmanland i stort sett varje vecka. Samtidigt som FAIK träningarna och matcherna pågår för fullt.

Bara det krävs ett jäkla samarbete för att få till.

 

 

 
 
 
Guld värt att ha ett ex som ställer upp med matlagning till mig och barnen när jag dör "trötthetsdöden" efter monstertenta
 
 
 

 

Ja, jag hoppas verkligen att VI klarar detta nu, att vi kan vara och förbli vänner, som båda fokuserar på det bästa för barnen i alla lägen. Kämpa, kämpa, kämpa.

Tiden läker alla sår…

Har inte riktigt trott på det och det har stundtals känts som att jag aldrig kommer kunna gå vidare, aldrig kunna bli stark nog och komma ifrån och släppa taget.

Men det var rätt, det gick och jag känner mig starkare än någonsin, trots minimalt med sömn, pluggstress och konstant dåligt samvete och oro för mina barn. Men de är ju det som är att vara förälder, och det kommer jag mest troligt aldrig komma ifrån, oavsett hur relationer ser ut.

Jag tycker fortfarande om Lasse, vill att han ska må bra och bryr mig om honom. Men inte på ”det viset”, ja ni fattar. Jag har kommit vidare och det känns så skönt att faktiskt tro på kärleken igen 😊

Och nu jäklar ska väl vi vuxna verkligen kunna vara vuxna och fixa det här!

 

 

 

 

 

Jag är trött, hinner inte ens med hälften av vad jag borde och det finns mycket jag önskar vore enklare och aningen mer komplikationsfritt här i livet 🤔 Men när jag gått runt och stoppat om förskolebarn, lågstadiebarn, mellanstadiebarn och tonåringar som alla sover sött, känner jag mig stark, lycklig och rik  och det är klart jag fixar skolan, sluta noja nu...Jag vill, jag kan, jag ska 👊👊👊

 

 

 

 
 
 
Men...jag har faktiskt varit iväg på en "egogrej"
Bio med min Madde "Fifty shades freed"
och SÅ JÄKLA BRA!!! Minst lika bra som de två första, kanske bättre...se den om ni kan!
 
 

Nu är det bara att köra vidare. Ska iväg på lite jobb, min ”sidekick”, mitt PartyLite 😉

Sedan plugg, för omväxlings skull för att ladda om till ”sexbarnsveckan”

Jag vill, jag kan, jag ska 😊

 

Kram på Er!

                                                                                                         


Lite synd om mig själv...

2018-01-30 | 14:02:18

 

 

Har smått panik och är sönderstressad de´luxe!

Vet inte hur skolan har tänkt och lyckats, men de har i alla fall klämt ihop en jäkla massa prov och tentor på en och samma gång.

Ordprov igår, i och för sig förra onsdagens prov som jag fick skriva i efterhand, då tåget ställdes in i sista sekund och jag kom inte till Västerås i tid.

Ordprov imorgon igen (Cirkulationsorganen och Respirationsorganen) i Anatomi kursen, tenta på torsdag (den avslutande) i kursen Medicinsk dokumentation, och sen toppar vi med ”en liten nätt” tenta i Anatomi och Sjukdomslära redan på måndag, och kör ett ordprov på hela matspjälkningskanalen på onsdagen.

Så här mycket tror jag inte vi haft på en och samma gång någon gång förut.

Inte så jäkla intressant för er att läsa om mitt pluggande, men nu har jag fått gnälla av mig lite.

Har suttit hela morgonen och förmiddagen och tragglat orden, alla jäkla Blodprover och Blodstatus och hur man håller möten och skriver korrekta protokoll och intyg. Halleluja moment 😉

Det är roligt att lära och väldigt intressant, men såååååå mycket!

Fick lov att ta ett litet brejk nu, när det blir för rörigt och man börjar bli lätt groggy måste jag fokusera på något annat en stund. Så nu övar jag fingersättningen istället 😊

 

 

 

 
 
 
Kan tro att jag ligger och latar mig, men icke, jag lyssnar, lyssnar och lyssnar på alla orden. om och om och om igen, någon gång lär de ju fastna ;-) Märta alltid vid min sida <3
 

 

Nu ska jag vara helt ärlig och skriva att det är i såna här stunder det känns på att man faktiskt är ensamstående mamma, till rätt många barn.

Jag vill inte beklaga mig, men berätta att jag är inte starkast i världen jämt, och även om jag nu klarar av att stå ”på egna ben” och driva runt den här Familjen AS (AB 😉 ) så finns det stunder då jag kan känna att det är lite synd om mig och lite orättvist…

 

Gårdagen är ett lysande exempel;

Jag gick upp tidig morgon för att hinna med allt och komma till Västerås i tid för att sitta bänkad i skolan 8.30 och skriva ordprov. Det flöt på och jag kom ihåg alla orden (så då blev jag lite glad 😊 )

Lektioner fullmatade med Anatomi och diverse sjukdomar och sedan besök på Medicinkliniken. Träffa medicinska sekreterare och lyssna på en ”lektion” av en läkare på Gastro.

Klara vid 16 och börja köra hem till Fagersta. Givetvis skulle det börja snöa och det var kladdigt och moddigt på vägen, så det tog lite extra tid. Väl hemma direkt iväg och handla, hem till hungriga barn, laga mat, äta middag, förhöra ena sonen inför prov, hjälpa annan son med ett datorproblem (som om jag nu vore så bra på det, men får ju försöka, vem annars liksom???), plocka undan, fixa disk och slänga i en tvättmaskin. Köra till träning, hem och göra ”kvällsprocedur” med övriga, natta barn. Hockeyson kommer hem (tack o lov finns det snälla hockeyföräldrar som skjutsar hem honom ibland). Nåt att äta till honom (igen, äter som en häst 😉) prata om några saker som hänt, diskussion kring läggtid eller speltid, tonårsgnäll, men till slut är även han i säng…klockan har då passerat 22.

DÅ är det mammans tid att plocka fram böckerna och läsa, läsa, läsa…klar vid tvåtiden. Sen kör vi igång igen nästa morgon. Ekorrhjulet 😉

Det är såna dagar jag kan känna att guuuuud va skönt det skulle varit om jag kom hem och någon redan hade handlat och lagat middagen. Om vi kunde hjälpas åt med kvällsprocedur, körningar, läxor och nattning.

Om det fanns någon som gav en liten puss och sa att ”sätt dig nu och läs i lugn och ro Anna, jag fixar”

Ibland saknar jag och tycker lite synd om mig själv…

Men bestämmer mig sen för att dricka extra mycket kaffe, ta nya tag och ge mig fan på att klara detta, för det SKA jag göra!

Endast VG är gott nog…eller 😉

 

Måste köra vidare nu…

 

Kram på Er!

 

 

 

 


Verkligen allt nu...

2018-01-23 | 16:09:00

Det kom upp en ”minne” bild på Facebook imorse.

Underbara, fina och helt fantastiska barn, men påminnelsen om sjukdomen och dessa helvetesbehandlingar var väl inte det första man ville mötas av sådär på morgonkvisten.

Men så tänker jag vidare och känner samtidigt en otrolig glädje över att denne kämpe tog sig igenom helvetesbehandlingarna och över att han mår förhållandevis bra idag, att han fixar skolan kanon och orkar vara som vilken annan 11-åring som helst. Det är ju en betydligt trevligare tanke.

Så gör den där jäkla oron sig påmind. Kommer vi någonsin bli av med ”Klumpen från helvetet”

Skjuter bort allt vad tankar och spekulationer heter och går istället och brygger morgonkaffet…

 

 
 
 
 
 

 

Alltså hur fort går det inte när man har ”alla barnen” veckan???!!!

Igår drog de till pappan igen och sex juveler blev tre juveler här i hemmet.

Har typ as, skit, massor att plugga!

Tenta på tenta, varvat med inlämningsuppgifter, diktatskrivning och ordprov.

Så att igår vakna med feber kändes väl sisådär.

Men men, bara att bita ihop och göra det bästa av allt.

Och det är verkligen ALLT nu.

 

 

 
 
 
Tröttare än tröttast, men har läkartid på torsdag. Undrar om man kan få någon form av Amfetamin utskrivet ;-)
 
 
 

Filippa träffade ju läkaren förra veckan.

Hon undersöktes, men vi fick inget direkt svar på vad det kunde vara som spökar.

Togs ett stick i fingret för att kolla matallergi och lite ”basic”.

Läkaren ringde igår. Mer prover måste tas.

Sköldkörtel, tarmprov, njurar, salter och en massa rabblade hon upp.

Jag blev så fokuserad på vad hon sa skulle tas och vart och när vi skulle göra det, så jag glömde helt bort att fråga vad det där sticket i fingret egentligen visade, eftersom det skulle bli en sån utredning.

Men det är väl bra att det görs ordentligt, behöver ju inte vara något illa bara för det…tänker jag.

Fast hänger upp mig på en sak, som jag faktiskt tycker är helt fel av en läkare att uttala sig om, sådär utan alla fakta och ”kött på benen”.

Hon sa ”det är i alla fall inga tecken på någon tumör i magen, för då skulle hon reagera mer när jag klämmer på henne”

Nu finns det ju fler ställen än just precis i magen som man kan ha tumör/cancer oavsett om man har just magsmärtor eller inte.

Melwin besökte läkare ett femtal gånger. Klämdes och kändes på, lämnade prover och neuro koller, men inte förrän magnetröntgen gjordes upptäckte man den gigantiska tumören.

Att Melwin visade så lite symtom är och förblir förbryllande för läkarna. De säger fortfarande att han var för pigg för sitt eget bästa (med så ringa symtom, tog det ju ett tag innan han fick göra röntgen, och på den tiden hann tumören växa en hel del, tyvärr)

Nu påstår jag inte, och heller inte tror jag att Filippa har cancer, men jag gillar inte att läkaren uttalade sig så.

Givetvis kände hon till vår bakgrund och ville säkerligen bara väl och vara lugnande. Hur jag än intalar mig själv att så är inte fallet, så ploppar alltid tankar om tumörer och cancer upp så fort något av barnen har någon åkomma.

Och hon kunde omöjligt vara 100% säker på att utesluta alla former av cancer, enbart genom att klämma lite på Filippas mage.

 

Hur som helst ska nu ett helt register av prover lämnas under morgondagen. Får som vanligt åka till Västerås sjukan, då lilla Fagersta uppenbarligen bara har en person som kunde ta dessa prover, och hon var på semester i tre veckor.

Upphör aldrig att förvånas över dagens sjukvård. Men vänta bara tills jag kommer in där och styr upp allt 😉

 

 

 
 
 
Liten underbar dotter på läkarbesök
 

 

Lasse har börjat jobba skift (kanske jag redan har berättat, minns inte allt jag säger och skriver 😉) så det är lite si och så och hit och dit med hur de små rackarna bor.

Har varit hos mig länge, länge, men är nu ett par dagar hos pappa innan skiftet drar igång igen, eller hur det heter…

Inte helt olämpligt att ”bara” ha en tonåring hemma ett par dagar när man har feber och är överöst med plugg och åter plugg.

Men jag måste ta såna här break ibland, när blodomlopp, celler och matspjälkning blandas ihop alltför mycket är det bäst att pausa ett tag.

 

 

 

 
 
 
Var en sväng till Klackberg i helgen. Kallt så in i h-vete, men kidsen verkade ha skoj i alla fall
 
 
 

För er som undrar hur det går på kärleksfronten kan jag meddela att det går inte alls 😉

Närå, nu ska jag inte vara sån, men som ni säkerligen förstår så har det liksom inte funnits ett endaste litet utrymme till att dejta.

Inte för att jag direkt misströstar över det, har ju fortfarande inte kommit fram till om jag är redo eller inte.

Och heller inte riktigt stött på någon som jag är sådär genuint intresserad av heller för den delen.

Eller ja, klart det finns en och annan som verkat till synes jäkligt ”lämplig”, men oftast enbart till en början, sen tenderar det att övergå till jäkligt ”olämplig” istället.

Vad är de med alla karlar egentligen, finns det inget skräddarsytt ”exemplar” bara för mig??? 😉

Du är för kräsen säger de

Det är jag inte alls. Jag bara råka veta, genom tidigare erfarenheter här i livet, just precis vad jag söker och ”vill ha”…och hur svårt kan det va 😉

can't live with them can´t live without them

 

 

 

 

Nej, nu måste jag fokusera igen…lära, lära, lära 😊

 

Kram på Er!

 


VARFÖR...

2018-01-14 | 22:41:10

 

Måste helgerna gå så himla fort förbi…???!!!

Tycker nyss det var fredag, men uppenbarligen inte, för imorgon är det tidig uppgång igen.

 

Men just den här måndagen är faktiskt en jäkligt bra måndag. Gossar som jag inte sett på länge kommer hem!

Jag har saknat, saknat och saknat lite till, men nu är den långa perioden över, äntligen 😊

 

Filippa, den lilla morsgrisen, blev kvar över helgen. Lilleman sov några nätter hos pappa, men sessan skulle inte flytta på sig.

Det blev ”tjejmys” i alla dess former. Vi har knappt tittat ut, bara strosat runt i myskläder och pysslat och tagit det lugnt.

 

 

 
 
 
Vi gillar att "gotta oss" ;-)
 
 
 
 
 
 
Tokat lite, bakat lite :-)
 
 
 

Superskönt, och det är knappt så att jag tror det själv, men jag lyckades faktiskt gå ner några växlar och se bortom alla ”måsten”, som egentligen inte är så jäkla viktiga.

Visst gjorde jag klart diktaten nu på kvällskvisten (inte f-n hann jag alla under fredagen heller) och jag har tränat på orden inför ordprovet.

Men så mycket annat produktivt har det inte blivit, och det känns helt okej, förutom att jag gärna hade fortsatt att strosa omkring lite till 😉

 

Både jag och Filippa har haft ont i halsen och känt oss lite hängiga, och hockeykillen hade till och med lite feber en sväng. Så en vilohelg var helt klart på sin plats.

Känner mig fortfarande lite rosslig, men betydligt bättre.

Så imorgon bär det iväg till Västerås igen 😊

 

Givetvis kunde inte hockeykillen hålla sig från isen en hel helg, så det blev match i Motala idag. Men dit gick det en spelarbuss i alla fall.

 

 

 
 
 
Nya skridskor betyder ny formpassning och inlägg, som fixades i Västerås. En himla procedur det där, så nu jäklar lär det bli full fart på isen ;-)
 

 

Filippa, som under en lång tid haft magont ska få träffa läkaren på onsdag.

Som sagt, hon har haft magont länge och vi har testat allt. Tagit bort gluten, mjölkprotein och hon äter enbart laktosfri kost.

Men nej, hon har ofta ont i magen, flera gånger om dagen.

Så på onsdag blir det läkarkontroll i Västerås. Hon ska utredas, punkt slut. Jag lämnar inget åt slumpen (som ni kanske förstår) förrän jag fått klarhet i vad som felas.

 

Det finns lite för mycket att tänka på och oroa sig för just nu, och det här är en av sakerna…

 

Nej, nu kryper jag ner bredvid min lilla donna och vilar upp mig i väntan på att få krama om mina fina gossar igen <3

 

Kram på Er!

 

 

 

 

Stress och tristess...

2018-01-11 | 22:56:26

 

 

 

Har nu gjort första skolveckan på andra terminen.

 

Känns helt okej. Visst är man aningen matt i huvudet, men det är väl ganska så väntat efter ett jullov på tre veckor 😉

Tangentbordsprov idag och det går faktiskt framåt 😊 Även om jag fortfarande tittar för mycket på tangenterna, så går det som sagt framåt…

Det sa i alla fall läraren, så då får jag väl tro på det 😉

Men det kändes faktiskt riktigt bra. Första gången jag är nöjd över min prestation på tangentbordsprovet.

 

Imorgon hemstudiedag, men absolut inte sysslolös. Planen är att skriva klart fyra diktat och lära in i alla fall 80% av nästa veckas ordprovsord. Sitter 100% direkt så blir jag lycklig, men annars så hinner jag nog ändå att ta in de resterande nästa vecka 😉

Sen ska jag kunna allt om cellen, celldelning och cancer, innan dagens slut, har jag tänkt.

Om jag är duktig och lyckas med det får jag ta helg!!!

 

Märker att jag har något av en känsloblandning av stress och tristess.

Låter märkligt, det tycker jag också, och jag vet inte riktigt om det ens är rätt beskrivning.

 

En form av pluggstress har jag alltid, MEN jag tror inte det är negativt i mitt fall. Jag jobbar mer effektivt och bäst under en måttlig släng av stress och press.

Har inte alltför sällan blivit plugg i sista stund och det känns tvivelaktigt om jag kommer att fixa det, men det funkar. Så jag tror ändå det sätter sig rätt bra, även om det kan bli lite sista minuten läsning.

Det måste ju fungera, vad finns det för alternativ liksom???!!! Barnen går ju först, och det är inte alltid de är kompatibla med mitt pluggande 😉

 

Tristessen då, vart kommer den ifrån???

Hur kan jag ens känna någon form av ”tröktid” i min situation.

Jo jag har fullt upp med plugg, barn och vardag…men det är ju just det, jag skulle vilja få in en liten ”twist” av något annat ibland också.

 

Jag får massor av kärlek, pussar och kramar av mina fina barn, och självklart toppar det allt.

Men på senaste tiden har jag saknat lite mer…vuxentid, tror jag det heter 😉

 

De säger att jag borde börja dejta. Titta ut och träffa andra.

Men jag tittar ju ut, jag träffar andra.

Vänner, klasskompisar, och jag får uppskattning och jag får bekräftelse.

Men vart är spänningen, pirret i magen, värmen…ja ni vet 😉

Och man måste dejta för att komma någon vart, men jag vet inte om jag är redo, om jag törs.

Det finns så himla mycket som gått snett de senaste åren och det har satt sina spår.

Självförtroendet jag en gång hade, vet jag inte vart det hamnat, men det är inte mycket jag känner mig säker på.

Jag vill bli galet kär igen, jag vill inte leva ensam, jag vill hitta min klippa i livet.

Men det är lång väg dit, och just idag vet jag faktiskt inte riktigt om jag törs.

Jag är inte stark nog för ännu en näsbränna.

Det är svårt att lita på någon igen, att ge sig in i något i tron om att det är på riktigt.

Någon som sedan kommer på att det är ingen dans på rosor att leva med en sexbarnsmamma. Att det krävs tålamod och en stark självkänsla och viljan att samarbeta på de flesta plan, för att fixa vardagen med mig.

Livet är ju tyvärr inte en fest rakt igenom 😉

 

Jag vill så mycket och jag har så många planer, men helst inte själv. Vill ju vara ett team med någon.

Men jag är kräsen, väldigt kräsen. Det är mycket som måste passa och klaffa och jag lever hellre ensam än att slänga mig in i något ”bara för att”

 

Men jag saknar, och saknar lite till…för att sedan komma på att jag nog inte törs, och att jag har det jäkligt bra med mina sexlingar 😊

 

Nu vilar vi upp oss!

 

Kram o Go´natt

 

 

 

 

 

 

 

 


Välkommen vardag...eller???

2018-01-08 | 22:24:00

Känner mig helt slut och färdig.

En liten mjukstart kunde man glömma. Den nya kursen startade upp med full kraft, och allt om celler, vävnader och organ matades på i rask takt.

Japp, vi är igång…

En typisk måndags start blev det också.

Svinkallt och frös som en tok redan vid uppstigning.

Tänkte ta tåget. Knatade i kylan, fortfarande huttrandes, till stationen. För att där upptäcka att tågtiderna ändrats efter nyår och det var bara att snällt knata hemåt igen…i kylan 😉

Starta upp en frusen ”Bettan”, men hon sviker aldrig och vi kom iväg och i tid till första skoldagen.

 

 

 
 
Jodå, det var bara att sätta sig och nöta vid hemkomst

 

Tre små barn hemma igen och imorgon ska vi ut på jakt efter nya skridskor åt hockeykillen.

Det är en procedur det där med nya skridskor. De ska införskaffas för att sedan lämnas vidare och specialformas så de sitter perfekt på sonens fötter, och sen återstår att ”köra in sig” i de, innan de kan användas till fullo.

Så det är bara att sätta igång med processen innan säsongen är slut 😉

 

Vill passa på att påpeka, när jag skriver om mina barn, att jag tycker det är jobbigt att vara utan de, att jag tycker att separationer suger och att jag inte är alltför lycklig över att vara en bidragande orsak till att mina barn tvingas flytta hit och dit, och sakna…

Då skriver jag om hur JAG känner det och upplever allt.

Jag påstår inte att jag på något sätt är orolig över till vilka jag lämnar de till.

Har fullt förtroende för att mina barns pappor kan ta hand om våra barn.

Det är alltså inte någon rädsla att lämna mina barn. De lämnas ju till den andra föräldern och givetvis har de det fint när de är där.

Mina barn har absolut inga dåliga pappor, även om jag inte alltid håller med om att deras beslut och tillvägagångssätt är de allra bästa. Men det är jag övertygad om att de inte heller alltid håller med om, när det gäller mig 😉

Det är aldrig ens fel att två träter…är bra att komma ihåg 😊

 

Så nu hoppas jag att det är utrett och att diskussioner kring hur jag och ”papporna” lägger upp det kring våra gemensamma barn, är och förblir just en ensak mellan oss som föräldrar.

Har man frågor och funderingar kring det är det bara att fråga, istället för att dra egna slutsatser och döma den ena eller den andra utan att faktiskt veta ett skit om hur saker och ting ligger till och är bestämt.

 

Jag har inte ”valt” några kompletta idioter, det fattar ni väl…vad tror ni om mig 😉

Nu ska jag gå och SOOOOOOVA…galet trött, och fryser gör jag också

 

Kram och Go´natt

 

 

 

 

 


Bakom fasaden...

2018-01-07 | 14:18:00

Jag HATAR, HATAR, HATAR att lämna mina barn!!!

Det skär i hjärtat var gång jag måste vinka av de.

De kommer tillbaka imorgon kväll, och jag misstänker att många av er tänker; ”men då är de ju inte borta länge alls, så vad gnäller du om”

Men jag gråter och tycker det skit ändå, för jag tvingas lämna bort de bästa jag har. Hade jag fått välja själv när, var, hur hade det säkerligen känts bättre.

Men det suger att familjen har gått åt helvete, det suger att dela sina barn som någon jävla ägodel som måste flytta hit och dit, enbart för att de råkat hamna mitt emellan två egon till föräldrar. Som inte orkat kämpa mer, som valt att släppa familjen, splittra allt och utsätta de bästa de har för en betydligt sämre vardag. Ni behöver inte hålla med, ni får tycka att jag har helt fel, att det visst inte påverkar barnen särskilt mycket med en separation.

Men jag tycker inte så!

Jag gråter oavsett tid jag måste lämna mina barn, jag gråter så fort de måste byta vardag och att se i deras ögon att de vill att jag ska vara med. När de säger hur mycket de kommer att sakna mig, att det kommer vara svårt att somna på kvällen. Ja jag gråter och tycker att detta är den sämsta jävla skit som finns!

Hoppas att det är underförstått, men för tydlighetens skull...jag gråter INTE så de ser!

 

Gör något för dig själv nu Anna, passa på att göra allt du inte hinner annars.

Men det spelar ju absolut ingen roll att jag får s.k. egentid när jag inte vill ha den.

Jag vill ha mina barn, min familj!

Jag vill göra alla saker jag behöver göra, men ändå kunna äta middag med mina barn, natta de och somna bredvid en liten varm, go unge.

Jag vill inte ha antingen eller!

Detta med separation suger, big time och jag kommer aldrig någonsin tycka att detta för någonting gott med sig, Never!

 

Har i alla fall haft en bra förmiddag.

Julgransplundring på Lindgården.

Julen har dansats ut och vi lyckades att ge barnen en ”mamma, pappa, barn relation” om så bara för några timmar.

Det var nöjda och glada barn. Föräldrarna led ju inte de heller direkt, tror jag i alla fall, men jag kan ju enbart svara för mig själv.

Det är så otroligt mycket värt att se deras glädje över att kunna hålla både mamma och pappa i handen när de dansar runt granen. Att de kan sjunga med i ”mamma, pappa, alla går i ringen” och känna att så är det faktiskt!

 

 

 
 
 
 
Finklädda små älsklingar, redo att vinka av julen...för den här gången
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tomten kom och delade ut varsin klapp till barnen och tackade för sig och denna jul...men på återseende såklart :-)

 

 

Julen har dansats ut, så nu är den definitivt slut!

Bara här hemma jag har lite stjärnor och trams kvar, men de ska snart ryka. Så snart jag torkat tårarna och skärpt ihop mig.

Bort med skiten och sedan försöka fokusera på att det faktiskt är första skoldagen imorgon. Att en ny kurs startar och så smått kika lite på vad vi ska gå igenom imorgon.

Jag behöver annat att tänka på, jag behöver komma igång igen.

Visst är det skönt med slapp och bara ta dagen som den kommer, inga tider, inga måsten. Men det är inte bara rosensött.

Det vet ni ju, det har varit turbulent…även detta lov.

Mamma, pappa, barn är ju bara en fasad. En liten låtsatslek som vi fixar att leka ibland. Men bakom fasaden ligger svek, lögner och besvikelse.

En massa känslor och tankar som sprätter och snurrar hejvilt, helt utanför min kontroll.

Det finns tid och utrymme att tänka, det finns plats för tårar att komma ut.

Bättre att fylla tiden med måsten, passa tider och endast fokusera på två saker; mina barn, mina studier.

Radera bort allt annat, inte ge det någon plats.

Bättre att förbli känslokall, skydda sig från att bli sårad, ledsen och svag.

Säga till sig själv att det finns det varken tid eller utrymme för.

Va en hård, stark och stabil jäkel, Anna. Kliv ut med huvudet högt och låt allt rinna av.

Så får det bli…det kallas överlevnad!

 

 

Avslutar med några bilder från sluttampen på jullovet

 

 

 
 
 
Uttagning till TV-pucken, del II
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sedan FAIK match på hemmaplan, med en härlig vinst!
 
 
 
 
 
 
Lördagsmys med världens bästa tjej <3
 
 
 
 
 
 
 
Filippa som älskar att fixa med sina foton, och resultatet blir rätt skojsigt ;-)
 
 
 
 
 

Och sist en bild tagen av min kära dotter, som så väl visar vad jullovet mestadels bestått av; myskläder, gott att äta, slapp och kärlek

Japp, så här är sanningen, inte f-n är man piffad och fixad jämt!

 
 
 
 

Årets första inlägg...

2018-01-02 | 11:19:49

Nytt år, nya möjligheter…

Ja man måste dundra in i det nya året med en positiv inställning om att detta kommer bli ett kanonbra år 😊

 

Avslutningen på 2017 kunde knappast ha varit bättre i alla fall. Givetvis hade det toppat totalt om jag hade haft alla mina juveler att skåla in det nya året tillsammans med. Men nu var det inte så detta nyår…

 

Dagen inleddes med mysfrukost tillsammans med prins minst.

Han som fortfarande vaknar först av alla, men tack och lov inte alltför tidigt ändå.

Kaffe i min julklappsmugg från Carolina Gynning, som för övrigt blivit mitt nya samlarobjekt. Älskar hennes verk och hoppas kunna få hem fler av hennes vackra skapelser under det nya året 😉

 

 

 

 

Hockeykillen kunde såklart inte hålla sig från ishallen ens på nyårsafton. En sväng där innan vi alla började tillfixning och tillpiffning för att med bästa looken fira ut det gamla och in det nya.

 

 

 
 
 
Min fina lilla nyårs tös <3
 
 
 
 
 
 
"Lilla familjen" redo för nyårsfirande
 
 
 
 

Hade lovat Albin en liten skaldjurssupé. Både han och jag älskar skaldjur, men är ensamma i familjen om det. Så då var det väl ett ypperligt tillfälle att sörpla och mumsa lite tillsammans när vi nu hade ett nyår med ”lilla” familjen.

 

 

 
 
 
En skaldjurssupé i all enkelhet, tillräcklig för två skaldjursfantaster ;-)
 

 

När vi sörplat och pillar färdigt packade vi ihop och drog ner till Kärrgruvan för firande tillsammans med de bästa av vänner och deras underbara barn.

Där fanns allt gott plock man kan tänka sig och även lite gott i glasen 😉

Mycket babbel, många skratt, men även en och annan tår. Det blir ju oftast en salig blandning av känslor när man tillsammans går igenom och analyserar det gånga året.

Vi har alla separationer i bagaget, och då kan ni lätt förstå att det finns att ventilera 😉

 

 

 
 
 
Nöjd lill-prins 
 
 
 
 
 
 
Bästa trion ;-)
 

 

Vid tolvslaget föll de största av blöta snöflingor, men det hindrade inte att tillsammans gå ut och skåla in 2018 under en fyrverkerisprakande himmel. Dock hade vi inte köpt en endast själva. Fint att titta på, javisst, men kanske inte riktigt värt att bränna iväg så mycket ”slantar” rakt upp i tomma intet, om ni frågar mig…

 

 

 

 

 

SKÅL...och välkommen 2018!!!

 

 

 

 

 

Blöta och aningen kalla insåg vi att ni var 2018 ordentligt invigt och det var okey att ta sig in i värmen igen. Vet inte riktigt vart vi alla fick energin ifrån, men både barn och vuxna hade krafter kvar att babbla, umgås och leka in på sena timmen.

Men unnade oss också en liten sovmorgon såklart 😉

 

Frukost tillsammans innan kramkalas och hem till verkligheten igen. Stackars katterna hade ”överlevt” smällarna, men det syntes tydliga spår från att de legat under täcket. De hade ju i alla fall varandra, men det är ännu en anledning till att jag inte är någon större förespråkare av fyrverkerier, hur fint det än må vara. Många djur blir skrämda (även om mina missar inte tar det alltför allvarligt) och det tycker jag inte det är värt att utsätta det för.

 

Har mest vandrat omkring i mysiskläder denna början på det nya. Plockat bort lite jul här och där, men det tar ju sin tid. Självklart, tar det mer än en månad att ställa iordning julen, så kan man ju knappast räkna med att den ska kunna tas bort på bara en dag eller två 😉

 

 

 
 
 
"Carl-Axel" har fått lämna oss ;-)
 
 
 

Milton hade kompis över igår och idag kommer en av Filippas bästa vänner över för lite lek.

Skönt att bara kunna skrota runt och roa barnen med lite kompisar. De vill ju gärna visa alla sina klappar 😊

 

Så jag fortsätter väl att skrota runt i min pyjamas ett tag till…😉

 

Hoppas ni alla haft en fantastisk start på 2018 och stor nyårskram på er!

 

 

 

 

Nyår -2018


Årets sista dag...

2017-12-31 | 12:41:00

Summering nummer två av 2017 och kanske lite vad man nu ska kalla nyårslöfte.

 

Som sagt, det kanske inte var det bästa av år i mitt liv, men ändå med fina ljuspunkter.

Vi har haft en sommar tillsammans jag och barnen, med firande av en nybliven 15 åring.

En tripp till Göteborg och hockey läger med strålande sol och värme i Karlstad.

Sommaren gick i vanlig ordning i rekordfart och nu när julen är över är det inte utan att man redan nu längtar efter sol och värme, svensk sommar 😊

 

Sommaren 2018 kommer nog inte att innehålla lika mycket ledighet som tidigare dock. Jag hoppas på ett vikariat efter praktikperioden. Vill ju komma in i min nya roll som medicinsk sekreterare och få så mycket erfarenhet som möjligt innan jag förhoppningsvis får en fast tjänst. Men det blir ju först under 2019, då jag får min legitimation.

 

Jag skulle önska att vi hittar ett hus att flytta till.

Lägenheten är fin och bra, men alldeles för liten. Vi växer ur den i allt raskare takt.

Robin och Albin delar rum, vilket inte är en idealisk kombination med två tonåringar, även om Robin är stor del hos sin pappa. Det var ju väntat, där har han ju eget rum och ingen ”dryg” Albin som ”stör”. Dessutom är deras personligheter raka motsatserna och inga gemensamma intressen, vilket försvårar ännu mer att leva så ”tätt inpå” varandra.

Melwin och Vincent delar även de rum. Våningssängen blir allt mindre och mindre (eller är det de som blir allt större och större tro 😉)

De klagar inte, men jag ser ju själv att detta kommer vara ohållbart.

Filippa och Milton delar säng med sin mor, vilket är supermysigt och trevligt, och ingen av oss klagar. Men även det kommer inte att fungera särskilt länge till. Filippa börjar skolan till hösten och jag vet att det inte kommer hålla att sova med mamma särskilt länge till.

Så ja, behovet av ett hus är väldigt stort och att hitta ett större boende under 2018 är en av mina högsta önskningar.

 

Hoppas givetvis på att hitta min stora kärlek. Även om det gärna får vänta tills det känns 110% rätt, minst.

Grabbarna ”tjatar”, de vill inte att jag ska vara ensam. Men det är inte så bara, speciellt när man i stort sett aldrig tittar ut och inte tycker att det är särskilt skoj att dejta. Och hittills har det inte känts rätt någonstans.

Men jag ska ge det en chans under 2018, jag ska verkligen det.

 

Jag hoppas att mina studier ska flyta på lika bra som det gjort under denna första termin.

Jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan mer än jag tror.

Det är något jag måste jobba med under 2018. Min självkänsla.

Att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är och inte behöver anpassa mig och förändra mig för att tillfredsställa andra.

Mitt självförtroende sjönk, eller försvann nog helt, efter senaste separationen.

Ja jag blev bränd och sårad, och det har gjort ont, jävligt ont.

Vet nu hur det är att krascha totalt på alla plan, något som inte hänt mig förr.

Men 2016 och halva 2017 har varit ett katastrofår där jag legat i fosterställning och gråtit tills tårarna tagit slut och kroppen inte orkat gråta mer.

Det har varit en salig blandning av att ha misslyckats med att hålla ihop min familj, att utsätta de för ännu en separation och förlusten av en man som jag inte insåg vad han betydde förrän det var för sent.

Nu läker alla sår i sinom tid, även om det tagit en helvetes tid, och många timmar i ”pratstolen”.

Jag känner mig redo att gå vidare, men även livrädd att bli bränd och sårad igen. Livrädd att allt ska gå fel och jag vet inte idag om jag törs släppa på allt. Men jag hoppas att hitta ”HAN” som får mig att tordas bli kär och galen igen 😉

 

Men det största, det absolut viktigaste är i alla lägen mina barn. Jag vet att jag kommer att göra misstag även detta år. Jag vet att jag kommer att ha dåligt samvete över att ha handlat fel och pratat utan att tänka först.

Kanske är det just det som är att vara förälder…

Jag hoppas kunna uppfostra mina ”sexlingar” på bästa sätt, vägleda de och stötta rätt, men framförallt få de att känna hur ofantligt älskade de är!

Helt ärligt, jag har vacklat och stått på ostadiga ben, och enda anledningen till att jag trots allt stått kvar på benen, orkat kämpa mig upp igen, blivit starkare och starkare. Är mina älskade barn!!!

Att bli mamma är det bästa som hänt mig, den finaste skatten i mitt liv. Med det kommer ansvar och jag kommer aldrig utsätta de för lidande och skada om jag kan förhindra det.

De förtjänar det bästa och även om jag misslyckas gång på gång, så tänker jag fortsätta att försöka ge de en stabilare grund att stå på och en mamma som är stark i själ och hjärta.

Även om det inte alltid är så lätt att leva med ”Klumpen från helvetet” all oro kring den och för att det ska hända någon av mina sexlingar något hemskt.

Skulle vilja ha ett kvitto på att alla mina barn kommer att vara lyckliga och friska i hela sina liv.

Liksom ett kontrakt som inte går att bryta på att allt kommer att vara och förbli ok.

Varje förälders största önskan givetvis, men det är väl tyvärr så att med föräldraskapet kommer även oro och ovisshet inför framtiden. Men även en villkorslös kärlek och oändlig lycka över att få följa dessa sex juvelers liv och få vara en stor del av det.

 

Kort och gott så hoppas jag på det stora årets år i år…2018, kom igen, nu vänder vi skutan mot ljusare breddgrader och satsar på ”the year of all years”

Hur svårt kan det va???!!!

 

Ber att få önska Er alla ett ”year of all years” och att era högsta önskningar uppfylls under 2018!!!

 

Nu ska jag och tre av mina juveler förbereda oss för ett gott och trevligt avslut på detta 2017, tillsammans med varandra och goda, fina vänner.

Vad vore jag väl utan mina fantastiska barn, mina bästa vänner och mina underbara föräldrar.

Nada!

Så tack för att ni finns och förgyller mitt liv, stöttar och supportar mig och fångar mig när jag faller!

ÄLSKAR ER <3

 

 

 

 

 

 


Årets sista dag...

2017-12-31 | 12:40:37

Summering nummer två av 2017 och kanske lite vad man nu ska kalla nyårslöfte.

 

Som sagt, det kanske inte var det bästa av år i mitt liv, men ändå med fina ljuspunkter.

Vi har haft en sommar tillsammans jag och barnen, med firande av en nybliven 15 åring.

En tripp till Göteborg och hockey läger med strålande sol och värma i Karlstad.

Sommaren gick i vanlig ordning i rekordfart och nu när julen är över är det inte utan att man redan nu längtar efter sol och värme, svensk sommar 😊

 

Sommaren 2018 kommer nog inte att innehålla lika mycket ledighet som tidigare dock. Jag hoppas på ett vikariat efter praktikperioden. Vill ju komma in i min nya roll som medicinsk sekreterare och få så mycket erfarenhet som möjligt innan jag förhoppningsvis får en fast tjänst. Men det blir ju först under 2019, då jag får min legitimation.

 

Jag skulle önska att vi hittar ett hus att flytta till.

Lägenheten är fin och bra, men alldeles för liten. Vi växer ur den i allt raskare takt.

Robin och Albin delar rum, vilket inte är en idealisk kombination med två tonåringar, även om Robin är stor del hos sin pappa. Det var ju väntat, där har han ju eget rum och ingen ”dryg” Albin som ”stör”. Dessutom är deras personligheter raka motsatserna och inga gemensamma intressen, vilket försvårar ännu mer att leva så ”tätt inpå” varandra.

Melwin och Vincent delar även de rum. Våningssängen blir allt mindre och mindre (eller är det de som blir allt större och större tro 😉)

De klagar inte, men jag ser ju själv att detta kommer vara ohållbart.

Filippa och Milton delar säng med sin mor, vilket är supermysigt och trevligt, och ingen av oss klagar. Men även det kommer inte att fungera särskilt länge till. Filippa börjar skolan till hösten och jag vet att det inte kommer hålla att sova med mamma särskilt länge till.

Så ja, behovet av ett hus är väldigt stort och att hitta ett större boende under 2018 är en av mina högsta önskningar.

 

Hoppas givetvis på att hitta min stora kärlek. Även om det gärna får vänta tills det känns 110% rätt, minst.

Grabbarna ”tjatar”, de vill inte att jag ska vara ensam. Men det är inte så bara, speciellt när man i stort sett aldrig tittar ut och inte tycker att det är särskilt skoj att dejta. Och hittills har det inte känts rätt någonstans.

Men jag ska ge det en chans under 2018, jag ska verkligen det.

 

Jag hoppas att mina studier ska flyta på lika bra som det gjort under denna första termin.

Jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan mer än jag tror.

Det är något jag måste jobba med under 2018. Min självkänsla.

Att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är och inte behöver anpassa mig och förändra mig för att tillfredsställa andra.

Mitt självförtroende sjönk, eller försvann nog helt, efter senaste separationen.

Ja jag blev bränd och sårad, och det har gjort ont, jävligt ont.

Vet nu hur det är att krascha totalt på alla plan, något som inte hänt mig förr.

Men 2017 och halva 2018 har varit ett katastrofår där jag legat i fosterställning och gråtit tills tårarna tagit slut och kroppen inte orkat gråta mer.

Det har varit en salig blandning av att ha misslyckats med att hålla ihop min familj, att utsätta de för ännu en separation och förlusten av en man som jag inte insåg vad han betydde förrän det var för sent.

Nu läker alla sår i sinom tid, även om det tagit en helvetes tid, och många timmar i ”pratstolen”.

Jag känner mig redo att gå vidare, men även livrädd att bli bränd och sårad igen. Livrädd att allt ska gå fel och jag vet inte idag om jag törs släppa på allt. Men jag hoppas att hitta ”HAN” som får mig att tordas bli kär och galen igen 😉

 

Men det största, det absolut viktigaste är i alla lägen mina barn. Jag vet att jag kommer att göra misstag även detta år. Jag vet att jag kommer att ha dåligt samvete över att ha handlat fel och pratat innan att tänka först.

Kanske är det just det som är att vara förälder…

Jag hoppas kunna uppfostra mina ”sexlingar” på bästa sätt, vägleda de och stötta rätt, men framförallt få de att känna hur ofantligt älskade de är!

Helt ärligt, jag har vacklat och stått på ostadiga ben, och enda anledningen till att jag trots allt stått kvar på benen, orkat kämpa mig upp igen, blivit starkare och starkare. Är mina älskade barn!!!

Att bli mamma är det bästa som hänt mig, den finaste skatten i mitt liv. Med det kommer ansvar och jag kommer aldrig utsätta de för lidande och skada om jag kan förhindra det.

De förtjänar det bästa och även om jag misslyckas gång på gång, så tänker jag fortsätta att försöka ge de en stabilare grund att stå på och en mamma som är stark i själ och hjärta.

Även om det inte alltid är så lätt att leva med ”Klumpen från helvetet” all oro kring den och för attdet ska hända något av mina sexlingar något hemskt.

Skulle vilja ha ett kvitto på att alla mina barn kommer att vara lyckliga och friska i hela sina liv.

Liksom ett kontrakt som inte går att bryta på att allt kommer att vara och förbli ok.

Varje förälders största önskan givetvis, men det är väl tyvärr så att med föräldraskapet kommer även oro och ovisshet inför framtiden. Men även en villkorslös kärlek och oändlig lycka över att få följa dessa sex juvelers liv och få vara en stor del av det.

 

Kort och gott så hoppas jag på det stora årets år i år…2018, kom igen, nu vänder vi skutan mot ljusare breddgrader och satsar på ”the year of all years”

Hur svårt kan det va???!!!

 

Ber att få önska Er alla ett ”year of all years” och att era högsta önskningar uppfylls under 2018!!!

 

Nu ska jag och tre av mina juveler förbereda oss för ett gott och trevligt avslut på detta 2017, tillsammans med varandra och goda, fina vänner.

Vad vore jag väl utan mina fantastiska barn, mina bästa vänner och mina underbara föräldrar.

Nada!

Så tack för att ni finns och förgyller mitt liv, stöttar och supportar mig och fångar mig när jag faller!

ÄLSKAR ER <3

 

 

 

 

 

 


Min första lilla summering...

2017-12-31 | 01:43:00

 
 

 

Har julgransplundrat lite idag.

Kanske tidigt, men lika roligt som jag tycker att det är innan jul, lika trist tycker jag det är med tomtar, kulor och glitter direkt efter jul.

Så jag och kidsen har så smått börjat att plocka och arkivera dessa klenoder, som förhoppningsvis kommer att hänga med år efter år efter år…😊

Vet ni att varje år jag plockar ner dessa julsaker i sina kartonger så tänker jag, ”undrar hur livet ser ut nästa gång jag plockar upp dessa???”

Och känner mig med ens full av spänd förväntan.

Va f-n, ett helt år framför mig med oskrivna blad. Man har ju liksom ingen aning, och just inför detta år känns det lite extra spännande. Så många dörrar står öppna, och kan egentligen bli precis hur som helst. Det kan vara skrämmande, men jag tycker helt ärligt att det känns enbart spännande 😊

 

Finns dock ett mörkt moln på himlen, ett moln jag inte kan berätta om, för vissa saker kan man inte säga precis hur som helst, även om det ibland skulle kännas jäkla skönt att bara öppna upp.

Jag är ärlig, rak och skriver från hjärtat till 95%. Tänker oftast inte ens riktigt på vad jag skriver.

Det kanske inte blir så bra ibland, kanske skulle jag faktiskt ha läst igenom och tänkt till en gång eller två.

Men nu fungerar jag inte så. Har aldrig gjort, och kommer mest troligt heller aldrig att göra.

Jag ordbajsar, skulle man kunna kalla det för 😉

Men just i det här fallet så är jag tyst som en mus, men tro mig, tankarna spökar vida kring och mycket av min känslomässiga berg- och dalbana beror på mycket annat än ex-relationer, nya relationer och om jag ska dejta eller inte.

Nej, ibland önskar jag att ni alla skulle tänka på att livet har ett helt annat, betydligt större och viktigare perspektiv, än att veta vad exet, grannen eller någon annan säkerligen rätt obetydlig person i ens liv har för sig.

Så när kommentarerna haglar och spekulationerna går hej vida om jag dejtar, i så fall med vem. Om jag inte har kommit över mitt ex eller om jag nu har det…på riktigt, det är verkligen inte det som står överst på min ”bry sig mest om” lista just nu.

 

En summering av 2017 då. Så som sig bör såhär på årets sista dag…

Ja, jag vet att somliga redan konstaterat det, men nej, det blev inte riktigt ”mitt år” i år…heller!

Men det är dock lite av en sanning med modifikation.

Jag har en hel del trevligheter att se tillbaka på under 2017.

Först och främst, jag kom in på, i mitt tycke, världens bästa utbildning.

Helt enkelt där jag ville studera, det jag ville läsa, det jag vill jobba med. Det pluggar jag verkligen till.

Har träffat en hel ”skock” med nya, goa vänner, som kallas klasskompisar 😊

En jättehärlig klass, kunde inte ha önskat mig annat.

 

Mina barn har klivit ett år framåt på livslinjen, och bara det är en ynnest att få följa.

Robin, min fina ”Potatishandlare”, som startat upp en helt egen, lönsam business. Från botten till toppen.

Som fixar skolan med bravur och har en målmedvetenhet som få.

Han som är min första tonåring, som skapar grunden och får mig att lära av mina misstag tills nästa tonåring.

Han som trots alla fel en förstagångsförälder nu gör, har blivit en stabil, smart och ack så trevlig ”ung man”

 

Albin, min lille hockeykille, som går från klarhet till klarhet. Han som började sent (i hockeyns värld sett) med hockeyn och var som Bambi på hal is. Han som bestämde sig för att kunna spela hockey, att bli bra, och jäklar vad han avancerat. Även han med en klar målmedvetenhet och siktet inställt på hockeygymnasium till 2019.

Han som bryr sig om allt och alla och som fått hela känsloregistret och lite till av sin mor. Så vi skriker, gråter, kramas och skrattar i ungefär samma takt han och jag.

 

Melwin, min lille Melwin. Kämparnas konung och världens goaste lille kille. Han som lärt sig tala, gå och springa två gånger i sitt liv. Han som förväntades ha en hel massa biverkningar och komplikationer. Svårt att läsa, skriva, räkna. Inte orka koncentrera sig och vara trött och grinig.

Han som istället kämpat sig till att vara över medelkunskapsgränsen i alla ämnen, som orkar skoldagen och som är glad, vänlig och hjälpsam. En riktig vän i ur och skur och som bryr sig om allt och alla. En liten lugn funderare som har mer koll på det mesta än vad man kanske tror.

 

Vincent, min lille spillespjuver. Han som under sina första år kom lite i skymundan av sin svårt sjuka storebror. Som lärde sig krypa, gå och prata på sjukhus, trots att han var fullt frisk. Som alltid var lugn, glad och medgörlig i vad som än presenterades för honom. Han som idag är en smart och rapp kille med huvudet på skaft. Glad i hågen löser han de svåraste av uppgifter och slöjdar fina hjärtan till sin mamma.

 

Filippa, min fina lilla tös. Hon som kom till världen och förblev den där endaste dottern, en mammas flicka. Hon som så smått kan både läsa och skriva vid 5 års ålder, p.g.a. ett jäklar anamma att kunna lika som sina storebrorsor och med en envishet som få.

En tjej ut i fingerspetsarna som målar naglar och pudrar näsan tillsammans med sin fåfängliga mor.

 

Milton, min lilling. Min sexa som gav mig en förlossning jag aldrig hade trott var möjlig. Han fick sin mor att krypande av smärta ta sig till badrummet, för där skulle han ut, och det med besked. Man glömmer aldrig sitt älskade barns förlossning, men just denna minns jag varenda liten detalj av. Mest troligt för att det var ju jag och bara jag som fick lova att känna och ta beslut, ingen barnmorska som påtalade vad jag skulle göra, tänk själv Anna!

Lille Milton som påstås vara synsk för att han föddes med ”luva” (fosterhinnan över ansiktet), och som är familjens lille clown och pajas. Den lille som alltid kommer vara just den lille, vår lilling, hur stor han än kommer vara.

 

Under ett helt år till har jag fått äran att följa dessa sex underbara, fantastiska personligheter och olikheter.

Kanske har inte den familj jag önskar funnits kvar intakt bestått, men vi är fortfarande en enad kärleksfull familj, jag och mina ”sexlingar”

De kan ingen ta ifrån mig, de är och förblir min familj, oavsett vad 2018 bär med sig.

 

Kram och Go´natt…önskar er gott nytt om några timmar eller så 😉

 

 

 

 

 

 Hmmmm, vad kommer 2018 att innehålla då???!!!

 

 


Blommor och bin...

2017-12-28 | 11:04:30

Hörde ryktas om att det skulle bli en riktig ”vargavinter”. Massor av snö och 20-30 minusgrader.

Tittar ut på spöregn och isgator. Så jag vet inte, de spådde nog fel detta år…också 😉

Har ännu inte full koll på barnens skiduppsättning och hur allt passar. Vet dock att hockeykillen behöver snowboardskor, tonårsfötter växer så det knakar 😉

Så det kanske är lika bra att snön låter vänta på sig 😊

 

Igår när Filippa i stilla ro satt och byggde lite julklapps Lego, kom en fråga, bara sådär helt btw;

 

”Mamma, först är ju bebisen pytteliten och ligger i pappans pung, sen kommer den ut genom snoppen till mammans mage och växer där och kommer sen ut från mammans mage när den är stor.

Men hur kommer den från snoppen till mammans mage? ”

 

Jag som sitter där mittemot och läser Fagersta Posten får plötsligt något helt annat än lille Agaton tre år som lämnat pärlplattor till tjuvarna att tänka på 😉

Funderade hur mycket hon egentligen snappat upp. Jag menar, det pratas ju inte alltför sällan om snoppar och sex med två tonåringar i familjen, som gärna retas och drar en del ”sexrelaterade” skämt 😉

Jag kommer i alla fall fram till någon form av light variant om kärlek, kramar och pussar.

Men svaret från dottern blev ändå ”det låter ju faktiskt rätt pinsamt”

Så lämnade vi det ämnet…för denna gång 😊

Ja hon fyller ju snart 6 år och med många storasyskon är det nog inte så konstigt att funderingarna kommer aningen tidigare än när en annan var liten, ensambarn som jag är.

 

 

 
 
 
Tösen med många funderingar ;-)
 

 

Tog ett bad i Avesta igår, måste ju roa oss med nånting såhär när man knappt törs gå ut med risk för att slå halvt ihjäl sig i halkan.

Det är en aktivitet som för studentmamman inte är alltför dyr. Det är en bra tanke från kommuner att barn ska få vattenvana, oavsett hur de ekonomiska resurserna ser ut.

 

 

 
 
 
Tjejerna redo för bad, tillsammans med ett gäng grabbar :-)
 
 
 
 

 

Har ni sett att min blogg är uppfräschad med nya bilder och lite snö (även om just den varan saknas utanför).

Tack vare fina Camilla Fammé så får den totalt otekniska mamman ändå en fin blogg 😊

Ska även försöka hinna ändra lite text och bilder under vissa av flikarna, inte de om Melwins sjukdom och sjukdomshistoria dock, det har ju inte förändrats. Men lite annat om familj och barn kan ju behöva fräschas upp. Ska försöka hinna under lovet…

Vi myser vidare…😊

 

Kram på Er!

 

 

 

 

 


Kanske, kanske inte...

2017-12-27 | 07:50:53

Har sovit på saken. Tänkt och funderat.

Varit ledsen, absolut, gråtit en hel del. Men det måste ut, det har jag lärt mig. Blir inte bättre av att hålla inne och tro att det ska gå över av sig självt.

 

Kanske har vissa rätt. Kanske behöver man inte vara såna jäkla bästa vänner. Kanske behöver man inte alls tvinga sig till att ha en god relation till sitt ex, för barnens skull.

Givetvis ska man inte bråka, vara osams inför barnen. Men jag kanske ska lägga ner förhoppningen om att vara såna där ”göra saker tillsammans med barnen” ex.

Vi gick båda in med den insikten om att det var bäst för barnen, och det skulle vi klara.

Men någonting måste ha hänt på vägen…

För nu tror jag bara det är jag som vill att vi ska umgås som ”göra saker tillsammans med barnen” ex.

Kanske är det inte så viktigt. Jag gör ju inte det med min ex-man.

Kanske är inte Tomten är far till alla barnen drömmen någon särskilt realistisk och bra dröm.

Kanske är det bara helt enkelt bäst att separera, leva sina liv på varsitt håll, skita fullkomligt i vad den andre gör och bara träffas vid absoluta nödvändigheter kring barnen.

Jag trodde inte riktig så, jag tänkte mig annorlunda denna gång.

Men jag vill heller inte bli ljugen för, jag vill heller inte bli någon man kan trampa på bara för att barnen ska få se mamma och pappa göra saker tillsammans.

Kanske är det inte så viktigt ändå…

 

Hur som helst så kommer alla sex juveler hem igen idag och då spelar det mesta annat ingen större roll.

Min viktigaste uppgift är att vara den bästa mamman jag förmår, se till att mina avkommor mår så bra som möjligt och att vi tillsammans kan umgås och göra saker ihop, med eller utan ex…

Petitesser ska inte förstöra vårt jullov, så det så!

 

 

 

 

 

 

 


I den bästa av världar...

2017-12-26 | 17:24:10

 

 

 

Hann njuta en liten stund i alla fall. Insupa en fin och fröjdefull jul. Tillbringa en jul med alla mina juveler samlade. Känna mig nöjd, glad, fridfull.

Det gick till annandagen.

Skrev om julen 2017, nöjd och glad i hågen.

Men det är klart att jag skulle tas ner på jorden direkt.

”Vänliga själar” är snabbt där och talar om att jag inte ska inbilla mig att jag har en så bra relation med mitt ex som jag verkar tro.

Att han har inlett en ny relation, har ett förhållande.

Det är väl inte din angelägenhet tänker ni direkt, och nej det är det förvisso inte.

Om det nu inte vore så att vi lovat varandra att visa den respekten och berätta när man träffat någon, seriöst menat.

Ingen av oss skulle behöva höra det skvaller vägen.

Jag tyckte det var en bra överenskommelse, för både mig och barnen.

Men det höll inte…

 

Det faktum att vi är och förblir separerade har jag sedan länge insett. Att vi även kommer att gå vidare med nya relationer är jag också helt införstådd med.

Men jag känner mig ledsen att jag inte fick den respekten, att jag inte fick det sagt till mig av barnens far, direkt, bland de första.

Vi har haft en berg- och dalbana, absolut. Lögner och svek har avlöst varandra, och ingen av oss har varit felfri.

Det har faktiskt fungerat bra med min ex-man. Jag minns samtalet ”så att du inte hör det från någon annan först, om vi skulle visa oss hand i hand på stan”

Ingen big deal, men det kändes skönt att inte får höra det från barnen först eller skvallervägen, utan istället vara beredd. Kunna hantera frågor och funderingar på ett samlat och säkert sätt.

Detta kändes hårt.

Jag trodde vi hade en bättre relation än jag haft med tidigare ex.

Jag trodde vi skulle kunna fixa detta, stå starka som säkra föräldrar som även om vi är separerade kan lita på varandra och svara på barnens frågor utan tveksamheter och ovisshet.

Jag hade velat vara förberedd, hade så gärna velat svara till de ”vänliga själarna” att jag vet, att det är yesterdays news, att jag visst har en fungerande relation med mitt ex.

Det är inte jag som mår sämst i detta, och det är inte för min skull allt ska göras på ett visst sätt.

Men det finns några barn inblandade, och det är för deras skull jag hade velat fått en litet försprång att samla mig och kunna hantera situationen på bästa sätt

 

I den bästa av världar…

 

Ja det blir mer definitivt, mer spikar i kistan att det är och förblir en splittrad familj.

Att den aldrig kommer åter och det är ett sjujävla nederlag, för mig i alla fall.

Jag har ju misslyckats, hela två gånger…

Är det känslor inblandade, jag vet faktiskt inte, kan inte sätta fingret på om det Han som person eller det faktum att familjen är för evigt kraschad som sårar mig mest.

Som det känns har jag inte några känslor alls någonstans. Tror på riktigt att jag gått och blivit helt känslokall vad det gäller det motsatta könet.

Eller är det så illa att känslorna inte riktigt lämnat ”mitt förra liv”. Som sagt, jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Tre av barnen vill att jag ska dejta. De tycker inte att jag ska vara ensam, de vill mig bara väl, jag vet.

Och visst tycker jag inte heller att det är tipp topp kanon att vara ensam, men hellre själv än i ”fel” sällskap.

Visst har intresse visats, och ja, jag har försökt, tänkt att det kanske kommer efter en träff eller två. Men nej, det är tomt.

Hatar att sitta själv där i soffan, som en ensam avdankad amöba. Men samtidigt är jag i stort sett aldrig själv (utan barn) vilket heller inte gör mig någonting alls, jag snarare trivs så. Men fattar också att det försvårar allt en aning då.

En stor familj, och det krävs en jäkla massa kärlek för att orka med i mitt liv, mitt tempo, min vardag.

De andra tre barnen hoppas innerst inne att vi ska bli familj igen. Det två minsta säger var och varannan dag att varför kan inte pappa bo här med oss???!!! Ni bråkar ju inte!

Nej, så är det ju…

Den aningen äldre gossen får panik bara jag byter några ord med någon karl som är singel och menar på att Pernilla Wahlgren minsann inte har några problem med att leva ensam, så varför kan inte jag bara nöja mig med att ha mina barn omkring mig…???

Absolut, ingen är gladare än mig att ha min lilla klan i mitt liv!

Och nej, jag kommer aldrig att träffa någon ”bara för att”

Men jag kan inte låta bli att undra om det som sagt är jag som helt enkelt blivit helt känslokall och inte kan kära ner mig längre, eller om det är min aningen stora familj som försvårar…

Separationerna avlöser varandra i min omgivning och det är sååååå ledsamt. Men det tar oftast inte många månader förrän de träffat någon ny, är upp över öronen förälskade, flyttar ihop inom kort och om möjligt skaffar ett litet kärleksbarn.

Inget fel i det, och det är bara att gratulera. Men hur f-n bär de sig åt. Oftast finns denna nya kärlek här i lilla stan och jag fattar inte hur det helt plötsligt kan finnas en sån het kärlek på så nära håll, som aldrig upptäckts tidigare.

Självklart skulle jag vilja att samma uppenbarelse hände mig, men jag tvivlar starkt.

Det finns någon för alla sägs det, men jag har nog ”förbrukat” mina kärlekar 😉

Jag blev ju blixtförälskad i minisarnas far en gång i tiden, upp över öronen kär och föll pladask på alla plan. Det gick sådär snabbt för oss…säkerligen för snabbt, med facit i hand.

Det som nu verkar hända var och varannan nyseparerad individ har ju redan hänt mig, och det gick åt helvete.

Men nu kanske mina kort är förbrukade, kärlekarna är slut. Det är lätt att tro i alla fall, för jag är helt tom, känner inget för någon annan än min familj och mina vänner (och självklart vill jag ju att mina barns pappor ska må bra)

 

 

2017 har inte varit ”mitt år”. Det var förvisso bättre än 2016, men lång ifrån ett år fullt av fina händelser att minnas.

Just nu gör jag något som man egentligen inte får, och säkerligen inte ska skriva om, men jag tycker lite synd om mig själv…

Jag erkänner, jag tycker att jag får oförtjänt mycket skit i mitt liv och väntar konstant på en vändning. När jag precis törs tänka att det kanske ändå håller på att vända till det bättre, så nej…det hade det uppenbarligen inte.

Livet är inte lätt, ska mest troligt inte vara det heller, men snälla, give me a break!!!

Jag orkar inte heller vara stark jämt…

 

Nu gräver jag ner mig i tvätt, plock och städ och fortsätter tycka lite synd om mig själv, tills imorgon i alla fall, då sex juveler kommer hem igen och jag ska vara en stark och en bra mamma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Julen 2017...

2017-12-26 | 14:27:44

Varför ska allting gå så himla fort jämt???

Ville bara stoppa tiden denna jul!

Allt har flutit på över förväntan.

Jag tror alla barn var nöjda, det verkade så i alla fall, och då är givetvis även mamman nöjd 😊

Uppesittarkväll på lördagen. Alla spelade Bingolotto med varsin lott, förutom de två minsta som fick hänga på någon av oss äldre. Alltså fem lotter totalt; inte en endaste liten jäkla vinst!!! Katastrof, men trevligt hade vi förvisso 😉

Robin och jag höll ut längst och fixade de sista tomtebestyren ända in på Julaftons första minuter.

 

Julafton och små barn vaknade inte alltför tidigt. Vid åttatiden får man vara nöjd med 😊

Tittandes i strumpor och jodå, Tomten hade varit på besök. Mumsat i sig godsakerna och lämnat ett litet brev med budskapet att om barnen förblev snälla och rara, så skulle han besöka de även under dagen.

 

 

De verkade ha lyckats för Tomten dök upp 😉

 

 

 
 
 
Jodå, Tomten hade mumsat i sig alla godsaker
 

 

 

Efter det lilla julbordet och Kalle Anka så knackade det på dörren och den vitskäggige mannen kompå besök…

 

 

 

 

 
 
 
Förväntansfulla små barn...vad har Tomten i säcken ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

Klappar till höger och vänster, ivriga barn och papper överallt 😊 Precis som det ska vara denna dag på året.

Som sagt, alla verkade nöjda och även mamman måste ha varit lite snäll, för det blev någon klapp där också 😉

 

När lugnet lagt sig något hade vi planerat att spela Julklappsspelet. Alla hade fixat varsin klapp, även Filippa och Milton. Vi körde givetvis den varianten att varje deltagare gick därifrån med en klapp var, för husfridens skull…

Godis och gott i överflöd, sockerhöga barn, men de små lyckades till sista att somna. Vi övriga kraschade i soffan, nöjda med dagen och såg på Tomten är far till alla barnen (för sjunde gången eller nåt sånt) och mamman kände att drömmen bestod; ett stort hus och alla (både stora som små, ex och nya) samlade under mitt tak. Men för oss skulle det inte alls bli lika dramatiskt som i filmen, och betydligt färre groggar 😉 I den bästa av världar kanske, men jag kan väl få drömma lite…

 

 

 
 
 
Aningen sliten av allt julstök och en termin av plugg och vardag "på egna ben", men en nöjd mamma :-)
 
 

 

Juldagen kom och vissa i familjen tycker att det är årets sämsta dag. Aldrig har det varit så långt till Julafton…

Men vi livade upp oss med att titta igenom klapparna lite mer, packa upp och testa. Lunch och en eftermiddag hos bästa Morfar och Mormor.

 

 

 
 
 
Tokiga småfisar hos Morfar och Mormor
 
 
 

Så var det dags för tre av barnen att fara till sin pappa för lite firande, kanske hade Tomten varit förbi där en sväng också 😊

Tre gossar kvar här hemma och vi körde en liten spelkväll, där mamman i vanlig ordning fick spö 😉

I morse for även tre gossar till sin pappa för ett dygns firande där.

Detta är den första och enda barnfria dagen på hela jullovet för mamman, och nej, jag misströstar absolut inte!

Ikväll dyker tre små juveler upp igen, så det är nu bäst att sätta fart med lite röjning och tvätt, och är jag riktigt effektiv så hinner jag landa i soffan en stund och börja kika lite i Medicin boken inför nästkommande kurs. Jajamän, det är fortfarande superkul och spännande med något nytt att bita i 😊

 

 

 
 
Jag och min underbara, fantastiska familj. Ensam är inte stark, men jag kommer alltid ha dessa sex juveler vid min sida <3<3<3<3<3<3

 

God fortsättning till Er alla!

 

 

 


Julen är här...

2017-12-23 | 01:12:00

…och nu har vi loooooooov 😊

Så jäkla skönt, rent utsagt!

Filippa och Milton gick sin sista dag (för det här året 😉) på förskolan i måndags. Nu börjar de igen samtidigt som mig. Jag som har lov ända till, håll i er, 8:e januari!!!

Pojkarna fyra hade alla skolavslutning igår. Så tre sittningar i kyrkan och ett kvälls event på en och samma dag blev det för mamman.

Men jag tycker det är bland det bästa på hela året.

De har tränat och de gör det så förbannat bra 😊 Fantastiska ungar och duktiga lärare är en riktigt bra kombination och det är lätt att förstå varför skolavslutningarna hör till årets höjdpunkter.

Det sjöngs sånger, vissa som ”original”, andra i lite modernare tappning.

Vincent visade plötsligt att han kunde spela gitarr. En talang mamman inte kände till 😉

Betygen för hockeykillen delades ut, och sen var det…slut. JULLOV!

 

 
 
 
Vincent var först ut och fick alltså jullov först av alla!
 

 

 
 
 
Melwin fixade till det med fluga och allt :-)
 
 
 
 
 
 
 
Och så hockeykillen då, som går från klarhet til klarhet <3
 
 
 
 
 
 
 

 

 Vissa var mer intresserade...

 

 

 
 
 
...än andra ;-)

 

 

Robins skola hade någon form av event där man fick gå och se på olika uppvisningar och alster gjorda av eleverna på Art Media programmet.

Robin och ett par killar hade själva gjort en film. Innehållande flera sketcher, som de verkligen fått till med bästa humorn. Är så imponerad över hur bra de kom på allting och fick ihop en film i hög klass på så kort tid.

Jag vet, jag skryter om mina barn…igen! Men jag kan inte annat göra, vill ju berätta som det är och ja, de är helt enkelt såhär jäkla bra 😊

 

Vi har kickat igång julen på bästa sätt.

Sovmorgon till tio (även minisarna), shoppat det sista av julmaten och nästan alla har fixat sina klappar till julklappsspelet…möjligtvis inte mamman än då, men hon hinner 😉

Är så himla skönt att slippa bry sig om de andra klapparna, för de tar ju Tomten hand om helt och fullt 😉

 

I år är det den bästa av jular. Jag har alla mina barn och jäklar vad vi ska fira.

Det har varit lite hit o dit och si och så, men Lasse och jag har iaf kommit fram till att vi firar Julafton tillsammans med barnen. Precis som förra året, bara det att då var vi hemma hos honom, nu är vi hos mig 😊

Läste ett väldigt bra uttalande, just kring det här med separationer med barn och högtider där omkring;

 

Man kan väl inte fira jul utan sina barn?

 

Julen är ju barnens högtid, skulle jag som mamma sitta vid en gran och käka köttbullar med nån polare eller kanske med syrran och hennes barn? Skulle inte tro det.

 

Kan nog inte tänka mig något mer deprimerande eller en värre känsla av misslyckande än att inte fira julafton med mina barn.

 

Att få se lyckan i deras små ansikten när de öppnar sina klappar, äta goda julmaten och kramas i soffan den 24:e känns som en självklarhet för mig trots att jag är nyseparerad.

 

Många kanske då anser att det är dags för mig att vänja mig vid ett varannan-jul-upplägg? Inte i min värld och inte heller i min exsambos värld.

 

Vi är vänner och för oss är det självklart att spendera högtider tillsammans resten av våra liv. Nya pojk- och flickvänner får glatt anpassa sig efter det upplägget.

 

Jag har över lag svårt att förstå vuxna människor som blir fiender vid en separation. Två vuxna som en gång i tiden varit kära, älskat varandra och fått barn tillsammans.

 

Att dessa sen en dag senare i tiden ska avsky varandra och inte kunna umgås för sina barns skull är för mig en gåta.

 

För trots om man separerar på grund av en dramatisk otrohet eller annan specifik händelse så uppkommer ju inte sådana händelser i ett lyckligt förhållande.

 

Om den ena parten väljer att avsluta förhållandet så är det för att det inte är ett väl fungerande förhållande som förmodligen gör bäst i att avslutas på ett eller annat sätt.

 

Jag förstår att det för den andra parten kan kännas som ett svek och att hemska hatiska känslor då kan uppkomma.

 

Men efter ett tag borde väl de känslorna lägga sig och förnuftet borde få ta över.

 

”Det funkade inte. Vi sabbade det. Nu lever vi för att göra våra barn lyckliga och trygga”, borde inte det vara vad som är huvudfokus för alla föräldrar?

 

Det borde vara det ur ett själviskt perspektiv också tänker jag.

 

Man är ju en jävligt rubbad person om man låter sin stolthet eller svartsjuka ta över så mycket så att man hellre väljer att avstå upplevelsen med sina barn än att bita ihop och svälja.

 

Om man är den parten som vägrar gemensamt umgänge på grund av nåt sjukt påtryck från en rabiat flickvän eller pojkvän borde man verkligen ta en titt i spegeln och resonera med sig själv.

 

Det borde inte finnas något viktigare för en förälder än att spendera högtider med sina barn.

 

I alla fall tills den dagen då de får sina egna barn. Och förhoppningsvis har man då förtjänat sin invit till den nya familjens firande.

 

Julafton, födelsedagar, skolavslutning, fotbollsmatcher, alla tillfällen där ett barn förväntar sig att ha båda sina föräldrar på plats borde vara en rättighet.

 

”Men den nya flickvännen kanske inte vill fira jul med barnens mamma”, men skit fan i den nya flickvännen – man har ett ansvar när man har barn.

 

Och den nya flickvännen får ta och tugga i sig det.

 

Och sen om pappan får bebis med den nya flickvännen så är flickvännen supervälkommen att fira julafton hemma hos mig. Eller så tar jag mina ungar och kommer över till henne.

 

Eller så förbereder vi julefirandet tillsammans!

 

För barnens skull. I första hand.

 

 

Jag lyckades inte med denna teori med min ex-man, vilket absolut inte enbart ligger på hans bord. Jag var heller inte upplagd för något sånt här vid våran separation.

Vår första jul som separerade hade vi båda nya relationer, det ”gamla” var lagt bakom oss. Men vi valde ändå att fira separat och så är det numera skrivet och bestämt. Varannan jul…punkt.

Men jag och Lasse försöker att agera annorlunda. Vi bråkar inte, vi hatar inte, vi bryr oss.

Har fått höra att jag liknar ”mamman, huvudpersonen” i Tomten är far till alla barnen.

De som säger så kan inte ha mer rätt!

Min dröm är att hitta ett hus stort nog att rymma ett gigantiskt matsalsbord, så vi kan fira jul allihopa tillsammans. Alla mammor och pappor, barm och släktingar, undet ett och samma tak (mitt tak) och jag fick jula, fixa och trixa som aldrig förr…i den bästa av världar alltså 😉

Får väl hoppas på storvinsten under morgondagens uppesittarkväll, så kanske jag kan fixa det stora huset, med det gigantiska bordet, som kan rymma både min familj och släkt, som exens familjer och släkt...

 

Nu ska jag krypa ner och fylla på med ”sista rycket” kraften inför jul 😉

 

JulKram på er!

 

 


Idag ska vi fira denna kille...

2017-12-18 | 07:33:11

 

 

 

Hej vad det går, hockeykillen ska redan fylla år…

Fattar inte riktigt vad som hände.

Sista jag minns var att jag pulsade i snö, kallt som f-n, säkerligen -15 grader.

Jag hade en liten parvel på pulka med mig, Robin 17 månader gammal.

Vandrade och vandrade gjorde jag, ville ju att den lille parveln skulle komma ut. Parveln jag trodde var en Wilma.

Drog en glad Robin i pulkan, strålande sol, men skitkallt.

En gigantisk mage och inte en endaste liten känning.

”Förbannat…du kan ju inte slå till och komma på självaste julafton unge” var ungefär vad jag tänkte.

Jag pulsade vidare…

Gav upp, kände inte ett endaste litet ”aj”, vandrade hem med ”storebror” nöjd i pulkan. Åt lite paj, och kände jag kanske någon liten, liten värk…??? 

Mormor kallades in.

Det var sagt att andra barnet kunde komma snabbt, väldigt snabbt.

Mormodern insisterade på att fara in till Västerås, ni kan ju gå på bio om det avtar…

Sagt och gjort, det var ju ändå vinter, massa snö och jäkligt kallt.

Lyssnade på P3 nyheterna klockan 20.00, men vi var visst framme vid förlossningen.

Blev förpassade till ett rum. Jag skulle visst kännas på.

Oj då, öppen mycket, väldigt mycket…konstigt, kändes som om jag skulle kunna gå ut och dra lite mer pulka.

Byt om du, sa sköterskan. Kändes lite onödigt, vi skulle ju på bio tills värkarna satte igång.

Sitter på toa, har fått på stora rocken och de långa, hemska strumporna. Ut och lägga sig igen, men herrejävlar…ungen vill ut och det NU!!!

Hinner till en förlossningssal, hinner lägga mig ner, hinner inse att nu kommer en av världens underbaraste killar till världen.

 

Han var ett energiknippe, han var snabb, redan från första stund.

Ut kom världens mest godhjärtade, empatiska, energiska och alltid så generösa lille kille.

Som älskar hockey, som gör allt för att ALLA ska må bra, som har de varmaste av kramar och de mest förstående ögon.

Han som aldrig dömer, han som ibland glömmer bort sig själv för att hjälpa andra. Han som mår bäst, när alla andra mår bra.

Det var han som kom denna da`

Min hockeykille, min själsfrände, min Albin, min son!

 

 Fjorton år sedan, men jag minns det som igår.

För hur kan man glömma någon av sina barns förlossningar, det viktigaste mötet i livet, det som alltid kommer att betyda allt!

Nej inte glömmer man väl någonsin den bästa stunden i livet!!!

 

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN

***CARL ALBIN LEONARD***

 

JAG ÄLSKAR DIG MER ÄN ORD KAN FÖRKLARA !!!

 

 

 
 
 
BÄSTA ALBIN 14 ÅR
 
 
 

Det drar ihop sig...

2017-12-17 | 00:14:23

 
 
 
Vår lilla Märta som tindrar ikapp med ljusen <3
 
 

 

En fjuttig vecka kvar innan den stora dagen. Men julen består ju inte enbart av Julafton, tack och lov.

Vi hinner fira i dagarna tre, eller fyra eller kanske en hel vecka till och med 😉

Hur som helst så finns det att göra såhär tätt inpå, som det faktiskt kan kallas nu, och lite extra mycket då man har en hockeykille som slår till och fyller 14 år på måndag!!!

Så just nu är fokus riktat mot måndagens firande, julen får vänta 😉

 

Jag har härmed avklarat utbildningens första termin! Helt galet, hur snabbt har det inte gått liksom, tyckte nyss jag klev in där i klassrummet, och hade inte den blekaste aning om vad jag gav mig in på.

Ville ju bara bli en medicinsk sekreterare ju, hur svårt kan det va…

Uppenbarligen va det i alla fall inte alltför lätt. Det har krävts minimalt med sömn, tårar och avslitet hår.

Men det har gett en hel massa!

Intressant lärande; medicin och latin, dokument och diktat, och framförallt att skriva snabbt och rätt.

En övertygelse om att det absolut är detta jag vill jobba med (och det är ju en tacksam känsla när vi nu ska jobba tills vi är 69 år, hinner säkerligen bli mer än så)

Börjar så smått inse att jag många gånger är starkare än jag tror, kan mer än vad jag vill inse och har oanade krafter att ta fram när de som väl behövs.

Ingen big deal för de flesta, men jag känner mig jäkligt nöjd (och lite stolt) över mig själv som klarat mig igenom denna första termin utan omprov, omtentor och med flaggan i topp 😉

Även om jag vet att det lika väl kan ha skitigt sig på sista tentan som vi skrev så sent som i torsdags. Hoppas på att få resultatet innan jul, men det är nog lite väl optimistiskt. Får nog snällt vänta tills mellandagarna, eller kanske efter nyår till och med…

Den tentan kan ha gått hur f-n som helst känns det som (visserligen samma känsla som jag haft efter varje tenta), jag var stressad, ofokuserad och allmänt snurrig.

Hade haft riktiga skitdagar innan. Ni vet, sådär så att tårarna rinner för minsta lilla, man kan inte sova och när man väl somnar drömmer man bara en massa skit, vilket medför att man är tröttare än tröttast och därmed gråter om möjligt ännu mer.

 

 

 

 

Mitt lilla pluggbord, kvällen innan tentan 

 

 

Så nej, jag kände mig inte alls säker när jag klev in i tenta salen, tvärtom. Skrev visserligen på allt, men det kändes stundtals max förvirrande.

Men man kan ju inte vara på topp jämt, och som mina nära säger, jag måste sänka ribban en aning och inte ha så stora krav på mig själv.

Sant, men det är lite knepigt det där…Störst, bäst och vackrast ni vet 😉

Närå, jag inser mina begränsningar och har lovat mig själv att inte bryta ihop om jag nu måste skriva om just denna tenta i januari. Men hoppas givetvis på att slippa det…får se, får se 😊

 

Vi ska träffas en sväng på skolan på måndag. Lite fika och julklappsbyte, men sen…är det LOV!!!

Och ja, jag ska verkligen försöka att vila upp mig, lite i alla fall 😉

 

 

 

 

Slutkörd Anna på torsdagskvällen. Kraschade i soffan, kramade tomtekudden och kollade på Ernst ;-)

 

 

Vi har hunnit med att fira Lucia också.

Först ut var minisarna som lussade på förskolan.

 

 
 
 

 

Tomte Milton och Pepparkaks Filippa 

 

 

 

 

Små sötfisar <3

 

Även skolan hade Luciatåg. Det är mellanstadiet som håller i uppvisningen, och det är valfritt för eleverna att vara med eller inte. Min Melwin valde att i år snällt se på istället 😉

Jag och minisarna åkte dit och tittade på tåget ändå, som sig bör en Lucia morgon.

Vackert var det och fint sjöng de.

 

 

Helgen har hittills gått i lugnets tecken.

Jag är trött, fortfarande jättetrött. Är väl all tentastress och julpress som släppt en aning nu.

Jag känner faktiskt ett litet lugn. Det som hinns det hinns, och det som inte hinns, nej det hinns inte, och vi lär nog överleva ändå 😉

 

Jag VILL njuta den här julen. Njuta av tiden, mysa, tillsammans med mina barn, min familj. Hur svårt kan det va att få till lite lugn och julefrid 😉

Skämt å sido, jag måste tänka så just nu, har inget annat val, det är jag åtminstone klok nog att inse själv.

Befinner mig på gränsen just nu och om jag inte ska gråta mig igenom julveckan och krascha lagom till uppesittarkvällen så är det bara att glömma allt vad måsten heter just nu och andas.

Bara att acceptera, man är inte mer än en vanlig dödlig 😉

 

Hockeykillen drog till Örebro på match. Jag och minisarna passade då på att skrota omkring i mysisar och försöka oss på lite bullbak.

Jag är verkligen allt annat än en bak expert, gillar helt ärligt inte riktigt att baka. Laga mat är okej, men baka är inget vidare skoj faktiskt.

Men är det jul, och traditioner som ska hållas så är det bara att ta tag i bullarna 😉

Måste ju ge mina barn en ”rätt” syn på det här med julen, traditioner och framför allt alla ”viktiga” förberedelser som måste göras 😊

 

 

 
 
 
 
Filippa tyckte det var riktigt skoj att "dega bullar". Milton hejade mest på och åt knäck, men det ska ju göras det också ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ser väl ut lite sisådär, men de smakar gott iallafall :-)
 
 
 
 
Nu ska jag vila upp mig och krypa ner bredvid en liten varm och go tös, Kram på Er!
 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0