Räcker det inte nu...

2019-02-06 | 21:12:00

Jag hatar snö. Verkligen hatar snö!!!

Eller okej, jag tycker att snö hör vintern till, men inte i dessa mängder…

Det sämsta med detta är väglaget. Det är lång ifrån min grej att köra när det är halt, snö och moddigt.

Men ibland har man inget val.

Det är bara att sätta sig bakom ratten och fokusera.

 

Imorgon är det just det jag måste göra.

För det är Uppsala som gäller, med eller utan snö. Utan lär det ju knappast bli, med tanke på hur snöflingorna faller utanför i detta nu.

 

Gick hem tidigare från jobbet idag. Migränkänsla, kräktes och snurrig överallt.

Jag orkar inte att hålla ihop så här dagen innan. Det är tufft, man kan inte säga annat.

Många tankar som snurrar och just nu är det ”allt och ingenting” på samma gång.

 

Tänk vad mycket en hjärna kan hitta på, hur många tankar som faktiskt ryms i ett och samma huvud.

Hade dock önskat att det var lite mer av nyttig karaktär, än bara trams tankar…😒

Att vara sexbarnsmamma är underbart. Men det innebär också sex gånger oro och maktlöshet i hjärta och själ...

 

 

 

 

The true story...

2019-02-04 | 14:45:49

 

 

 

Satt och bläddrade lite bland dokument och hittade en artikel från tidningen Amelia.

Den skrevs under våren 2018, men inte så mycket har ändrats inser jag när jag läser den. Kanske har jag blivit ännu lite starkare, kanske har jag bevisat ännu lite mer för mig själv att jag kan. Vad jag vet är att jag i alla fall snart är klar med utbildningen, att jag har anställning efter utbildningens slut och att jag och min familj flyttat till hus.

Fakta om Melwin stämmer fortfarande…tror jag. På torsdag får vi svar på vad bilderna från senaste MR (som togs förra veckan) visar. Hur han mår rent neurologiskt och om allt är oförändrat.

 

Så här kommer den artikeln i sin helhet. Varför?! Jo för att jag har fått fler nya läsare. Får frågor om lite av det som här i artikeln besvaras och för att jag ska uppdatera bloggen de närmsta veckorna (efter att ha avverkat de två sista tentorna) och hittar lite nytt material här och där 😉

Det är ju rätt mycket som hänt ändå, när jag tar mig tid och tänker efter…🙃

 

 

 

Annas tvååriga son fick en hjärntumör

Melwin är bara två år när han diagnostiseras med hjärntumör och familjens liv sätts på paus. ”Sjukdomen och allt det tuffa jag gått igenom har fört mig otroligt nära barnen”, säger Melwins mamma Anna.

Regnet fullkomligen vräker ner utanför fönstret den där dagen i augusti 2008 när Anna Silfver får beskedet. ”Din son Melwin har en hjärntumör, den måste opereras nu”. Han är då två år gammal.

– Hela världen stannade. Vi hade sprungit till vårdcentralen flera gånger eftersom Melwin hade huvudvärk men de sa bara att det var ett långdraget virus, gav oss huvudvärkstabletter och bad oss åka hem.

Men huvudvärkstabletterna hjälper föga och när Melwin dessutom börjar gå med krökt rygg och dricker kopiösa mängder vatten blir Anna och hennes dåvarande man, Melwins pappa, oroliga.

– Vi tänkte att det kanske var diabetes, hans socker testades men visade sig vara helt normalt.

Till slut blir familjen lovade en magnetröntgen. Mormor rycker in och passar Melwins storebröder Robin och Albin så att mamma, pappa, Melwin och yngsta sonen Vincent kan åka in till sjukhuset. I det skedet finns det ännu inte på kartan att Melwin skulle kunna vara allvarligt sjuk.

– Det var tal om att ryggraden kanske hade fjättrats vid bäckenet och att det skulle förklara den krökta ryggen. Fy så hemskt tänkte jag, för då skulle han ju behöva opereras. Om jag bara hade vetat.

Melwin sövs och röntgas. Efteråt blir familjen kallad till ett rum för att prata med en läkare.

– Jag minns att sköterskan utanför frågade om hon skulle ta barnet, Vincent, som jag höll i min famn. Varför det, tänkte jag, jag kan väl hålla mitt eget barn? Men sekunden senare insåg jag att hon frågade för att någonting var fruktansvärt fel.

Läkaren berättar att de hittat en jättestor tumör på Melwins lillhjärna som måste opereras omgående. Därför ska familjen köras till Uppsala. De kommande timmarna och dagarna är tumultartade för alla.

 

– De sa att han skulle opereras genast men istället blir han körd till Uppsala och inlagd på intensiven. Där ligger han fem dygn och sköterskorna vakar över honom konstant.

Anna har svårt att ta in det som händer. Melwin var ju nyss hemma och hade bara lite huvudvärk. Också på intensiven tycker hon att det är konstigt att han måste ligga uppkopplad och övervakas oavbrutet.

– Då tittade en av läkarna på mig och sa ”Förstår du inte hur sjukt ditt barn är? Han kan somna vilken sekund som helst”.

Fem dagar efter att de kommit till Uppsala opereras Melwin. En jättestor operation där utgången är långt ifrån garanterad.

 

– Operationen tog 16 timmar och de var de värsta timmarna i mitt liv. Jag hann bygga upp så många scenarion i mitt huvud.

Att se Melwin efteråt hör också till något av det jobbigaste Anna varit med om.

– Det var alldeles hjärtskärande att se honom ligga där. Han tittade knappt på oss och var alldeles apatisk i början.

Läkarna lyckas inte få bort hela tumören och nu inleds intensiva behandlingar för att förhindra att den växer.

 

– Melwin fick cytostatika och blev jättedålig. Det är nog bland det värsta man kan vara med om, att se sitt barn brytas ner så, bit för bit.

Melwin får massor av blåsor i munnen och halsen som gör att han måste sondmatas. Hans diarréer är så kraftiga att huden i rumpan fräts bort.

– Han låg där som en likblek liten tarm utan hår, det var fruktansvärt.

Mitt i allt kaos ska det normala livet med de andra barnen ändå fortgå så gott det går.

 

– Vi fick massor av hjälp av mormor och farmor. Dessutom var det, tack vare barncancerfonden, möjligt för hela familjen att bo på patienthotellet nära sjukhuset så att vi kunde umgås på dagarna.

På sjukhuset kommer Anna också i kontakt med andra familjer som går igenom något motsvarande.

– Det var skönt att kunna sitta och tala om allt från död till alldeles vardagliga saker. Vi kunde skratta tillsammans för vi satt alla i samma skit och elände.

 

Två av de familjer som Anna lär känna förlorar sina barn.

– När vi satt där på begravningen tänkte jag att det är helt fruktansvärt och så svårt att förstå att också barn kan dö i svåra sjukdomar. 

Melwins behandlingar fortgår, men när det blir tal om strålning sätter sig Anna på tvären. Hon vill att Melwin ska protonstrålas, något sjukhuset inte erbjuder eftersom det skulle innebära att Melwin måste sövas varje gång. Istället vill man ge honom konventionell strålning.

– Protonstrålning är skonsammare för den friska vävnaden. Jag ville inte att han skulle få en behandling som kunde ge honom stora men och biverkningar.

Efter en hel del krigande och utredning på landstingsnivå får familjen äntligen beskedet: de ska få åka till ett sjukhus i Schweiz. Här ska Melwin protonstrålas under narkos.

– Melwins pappa fick åka ner med bil för vi hade så många mediciner med oss. Jag flög med barnen.

Familjen stannar i tre månader och under den tiden sövs och strålas Melwin totalt 33 gånger. Efter det tar det slut. Både svensk och schweizisk sjukvård ger beskedet att behandlingen nu är avslutad. Familjen kan bara vänta.

– Vi skulle gå på regelbundna kontroller men annars fanns det inte mycket att göra. Det som var kvar av tumören hade inte försvunnit, men inte vuxit heller. Vi fick komma hem och mitt i allt skulle vi byta ut vår sjukhusvardag mot något som skulle föreställa ett normalt liv.

Någonstans där kraschar Anna för första gången.

­­­– Under behandlingsåret hade jag tvingats vara stark. Jag ville inte att barnen och framförallt Melwin skulle se mig ledsen. Men nu när vardagen sakta återvände fanns det utrymme för all oro.

Under den här tiden inser hon också att det hon och hennes dåvarande man hade haft är borta sedan länge.

 

– När man som par går igenom något väldigt svårt, till exempel det att ens barn blir sjukt, tror jag att man antingen blir otroligt sammansvetsade eller så kommer man ifrån varandra. Det var det som hände oss.

De skiljer sig, men rätt snart träffar hon en annan man som får hennes hjärta att slå dubbla slag.

– Jag blev superkär och allt gick väldigt fort. Han fungerade bra tillsammans med barnen och hade inga egna från förut. Vips så var jag gravid.

Anna föder sin första och enda dotter Filippa. Drygt ett år senare kommer Milton.

– När jag var höggravid med Milton separerade jag och de minstas pappa. Det funkade helt enkelt inte, kanske hade saker och ting gått för snabbt.

Annas värld rasar samman igen.

– För andra gången krossades min dröm om en kärnfamilj. Det var en riktigt tung tid. Där stod jag ensam med sex barn som jag skulle klara av att ta hand om. Jag kände att jag inte räckte till varken på jobbet, hemma eller som vän.

Anna blir sjukskriven för depression. Hon klarar knappt av att stiga upp ur sängen.
Men mitt i allt det mörka växer också något annat fram.

– Att jag mådde dåligt gjorde att jag fick en jättefin relation till mina barn. Jag var ärlig med dem från början och sa ”mamma mår inte bra nu”. De såg ju att jag var nere och de hjälpte mig igenom det.

När Anna sakta började må lite bättre var det också barnen som fick henne att våga söka in till sin drömutbildning.

– När Melwin blev sjuk läste jag på en hel massa. Det väckte mitt intresse för det medicinska och när jag sedan såg att det fanns möjlighet att läsa till medicinsk sekreterare kände jag att det passade mig perfekt.

Anna söker och kommer in. Mitt i allt får livet mål och mening igen.

– Tack vare barnen. Jag kände verkligen att jag ville göra det här för dem. Och för mig själv. Jag är stark nu och står på egna ben. Efter att ha varit i förhållanden i 20 år står jag själv med sex barn och jag vill visa dem, och alla andra, att man kan klara det!

I höstas inledde hon sina studier och trivs som fisken i vattnet.

– Det blev verkligen en nystart för mig och jag har världens bästa klass. Det är tungt ibland, jag har ju inte lika mycket tid över till att plugga som de flesta andra, men jag har gett mig fan på att jag ska klara av det!
 

För om det är något som alla sorger, kriser och separationer gett henne är det en tro på sig själv.

 

– Äntligen, efter en riktigt tuff och mörk tid känner jag att jag fixar att vara själv i det här. Från att ha legat på botten har jag jobbat mig upp igen! 


//Fakta//
Melwin är fortfarande inte friskförklarad. Han går på regelbundna kontroller och hittills ser allt okej ut. Tumören har varken krympt eller vuxit och så länge det är så kan han leva ett helt normalt liv.

 

 

 

 

Melwin och storebror Albin ❣


När man är lite koko...

2019-02-01 | 13:13:14

 

 

 

Helt slut i kropp och själ 😝

Inte av utebliven sömn. Har sovit som en stock och somnar oftast vid läggning av de små. Så här skönt har jag nog aldrig tyckt att det är att sova och det blir många timmar. Lite färre påsar under ögonen är ett bra resultat av mer sömn 😊

 

Var på magnetröntgen med Melwin igår. Rutinkontroll och allt gick bra. Lite problem med nålsättningen bara, han har lite kluriga kärl.

Men på tredje stället, efter lite tragglande, kom det in en van ”gammal” sköterska. Hon har jobbat där i över 20 år, så vi känner henne väl, och hon satte nålen på första försöket.

Dock behöver det inte vara givet med erfarenhet. Sist det krånglade mycket med nålsättningen hade även hon problem att få till det rätt.

 

Hur som helst kom vi i tid till MR. Melwin lika cool som vanligt och rörde inte en fena under 45 minuter.

Fick kontrastmedel över tröjan, då ena sprutan inte verkade helt intakt, men trots kladd så låg han prickstilla (lika imponerande var gång).

Man blir smått döv av att vara där. Trots hörselkåpor. Jäklar vad den maskinen låter. Att ingen hittills har kommit på en mer tystgående magnetkamera???!!!

Vore något att bli lite mindre fattig på…😉

 

 

 
 
Känner så väl igen dessa korridorer, och både jag och Melwin hittar väääääldigt bra!

 

 

Jag som tycker att det är jätteskoj att jobba på sjukhuset, men inte att vara där i annat ärende. Jag har smått bacillskräck, känner mig stressad av alla patienter runt omkring oss och vill bara få det gjort och åka hem.

Jag vet, det låter helt koko. Jag vill verkligen jobba inom sjukvården, vill göra skillnad och älskar att både sitta och skriva eller stå i receptionen/kassan om så skulle behövas (gör jag i och för sig inte vid min nuvarande tjänst).

Där sitter jag på mitt lilla rum, har min egen lilla toalett och gör en massa skrivning och administrativt. DET är skoj!

Galet, men jag har gjort ett såååååå rätt val. Skulle aldrig passa som sjuksköterska. Fy att sticka nålar i folk och ta hand om blod och annan smärta.

Men jag kan gärna skriva om det. Skicka lite remisser och så 😄

 

Så vid hemkomst igår var jag helt matt i huvudet. Tröttare än efter den längsta arbetsdag eller tentaskrivning.

Men det är ju mycket som kommer upp. Samma ställe som vi mer eller mindre ”bott” på. Träffade samma sköterskor, samma läkare (de lär ju trivas gott på sin arbetsplats i alla fall), allt kommer tillbaka…

Nu återstår att vänta på svar av vad bilderna visar, vilket vi kommer att veta först på torsdag. Då det blir en ”liten” Uppsala tripp. Träffa neurolog och läkare och gå igenom resultatet.

 

 

 

 

Tycker så om den här bilden, även om det var början på ett helvete med cellgifter och strålning.  Hemkomst efter operationen "klumpen" (och återhämtning). Det verkligen lyser " fighting spirit" om honom 💪💕

 

 

Uuuuuuunderbart med fredag!!! Jag behöver vila ut tillsammans med familjen 😍💖

Lite mer skolarbete nu, sen HELG 😃

 

Kram på er!

 

 

 

I´m not perfect...

2019-01-30 | 12:27:04

 

Jag har alltid skrivit att jag är ärlig i denna blogg, det är liksom min grej.

Så det här inlägget kommer från hjärtat och ni som inte kan ta det, snälla läs inte, jag behöver inte kommentarer ”bara för att”. Man har rätt att tycka olika och det finns några av er som verkar tycka att kicken i ert liv är att kritisera vad jag skriver. Så fortsätt bara inte att läs i så fall, för ni kommer garanterat inte (utåt sett) hålla med.

 

Jag har som sagt blivit erbjuden tillsvidareanställning på Medicinmottagningen i Fagersta. Nu återstår ”bara” det som är mindre skoj och som jag har dålig erfarenhet av, löneförhandling. Eller vad det nu heter, ni ser, kan knappt namnet på det ens.

Jag har begärt en viss summa, givetvis, och hon är slipad chefen. Men jag är envis. Vi får se vart det slutar. En bra erfarenhet för mig som haft egen rörelse i en stor del av min ”karriär” och då behöver man inte löneförhandla.

 

Det jag tänkte skriva nu är att jag tackar för alla fina kommentarer här i bloggen och på Messenger, Facebook, Instagram. Det värmer verkligen, men känner att jag måste ta bort glorian jag fått. Jag är långt ifrån perfekt och jag har tusen fel och brister.

Mitt största intresse här i livet är oavkortat mina barn. Men tro inte för den saken skull att jag är den perfekta mamman.

Jag har noll tålamod. Vilket visar sig när det är syskonbråk. Jag är allergisk mot att de är ”elaka” mot varandra, och tänder till direkt. Skulle mest troligt andas och räkna till tio först. Ibland har jag inte full koll på vem som började först, ni vet, vem som gjorde vad och hur allt egentligen ligger till. Istället för att ta reda på det kommer det ilska över hur de beter sig. De försvarar sig givetvis med att skylla på varandra, och istället för att ta det pedagogiska snacket så lämnar jag det med kommentaren ”sluta allihopa och var snälla mot varandra, ni är syskon och ska älska varandra”, vilket jag egentligen vet att de gör, så varför ens påtala det. Lathet att inte ta sig tiden att reda ut konflikten = FEL!

Sen finns det säkert tusen andra fel, som jag inte kommer på just nu, men de finns garanterat där.

 

Det jag dock irriterar mig över och som jag fokuserar otroligt mycket på, det är att inte ställa krav på skolresultat och resultat överhuvudtaget vad det gäller skola och aktiviteter.

Jo, jag har ETT krav! Gör ditt allra bästa!

Har man gjort sitt bästa, kan man inte göra mer. Läs till proven. Gör dina läxor och vad det gäller aktiviteter HA SKOJ, men ta det en nypa seriöst också.

Ska förklara det sista, det första tror jag ni förstår.

Det kostar att spela hockey. Det kostar att rida. Två förhållandevis dyra sporter alltså.

Hockeykillen frågade en gång ”om jag skulle sluta spela hockey, hur skulle du känna då? Så mycket pengar som lagts ut”

Svaret var enkelt. Det gör jag så gärna så länge du tycker det är roligt och gör ditt bästa. Men om du inte vill hålla på med hockey längre, så snälla säg det, så läggs det inte ut mer pengar, om du ändå inte tycker det är roligt.

Usch vad många föräldrar som vill leva sin ”hockeydröm” genom sina barn!

 

Så kommer vi in på ridningen. Där har faktiskt jag själv erfarenhet. Jag har tävlat på elitnivå, vet vad det innebär, hur mycket tid och engagemang det krävs.

Men jag la av när jag flyttade till Belgien. Ville plugga, ligga på en lägre nivå. Ville fortsätta rida, men inte satsa på elitnivå.

Har aldrig hört mina föräldrar sucka över det.

 

Blev påmind igår. Dottern hade sin ridlektion. Hon var glad och förväntansfull. Fick en lite mindre storlek på ponny. Inga problem så, hon är ju pytteliten själv, men det är lite svårt att trava (rida lätt, för er inom hästbranschen och vet vad det innebär). Benen går snabbt på de små ponnyerna och det tar ett tag innan man kommer in i takten. Men hon fixade det efter några varv. Gav sig inte och kämpade på.

Så finns mamman som klagar över allt. Gör si, gör så. VARFÖR??? Ser själv att barnet blir osäker och vet knappt ut eller in, och det värsta, hon ser inte ens ut att ha det roligt.

Jag får på riktigt ont i magen och tanken slår mig, Hörru mamma, har du ens ridit själv någon gång, vet du vad som krävs???

Filippa var helnöjd vid lektionens slut. De har en mycket bra lärare som beskriver väl vad som ska göras och hur det ska göras. Helt ärligt, som vanligt lyssnar dottern mer på ”fröken” än på mamma. Precis som det ska vara 😉

Men hon var så glad att hon lyckats fixa att trava lätt, i rätt takt, på den lille snabba miniponnyn.

Vi har blivit halvfodervärd på en liten pytte Smulan. Hon är inte stor och om möjligt ännu svårare att rida lätt på (i trav, åter igen för er som inte riktigt vet vad det innebär) och att galoppera. Som en ridkunnig sa igår, ”kan man bemästra Smulan, kan man rida vem som helt sen”. Hon är ett riktigt bustroll och slänger sig gärna hit och dit. Filippa flög all världens väg första gången vi var där och hade hand om henne. Men tro det eller ej, hon skrattade faktiskt och hoppade glatt upp i sadeln igen.

Jag berättade lite snabbt om min första ponny. Jag var så glad över att ha fått en alldeles egen ponny, MEN hon slängde av mig, VARJE DAG!!!

Jag tyckte inte det var särskilt skoj till slut, typ 50 dagen eller nåt. Men jag ville inte säga något till mamma och pappa, tänk om jag inte fick ha kvar min alldeles egna ponny.

Givetvis vet jag inte exakt hur många dagar jag flög av…men det var lääääääänge.

Men så en dag, kom ilskan och jag tänkte ”nu jäklar får det vara nog” och satt kvar när ponnyn bockade och betedde sig.

Sedan dess satt jag minsann kvar, tävlade och det gick bättre och bättre. Jag har flugit av x antal gånger till på olika hästar efter det, men jag blev en betydligt säkrare och bättre ryttare. Säkert har jag flugit av minst 100 gånger, vilket jag berättade för dottern och hon skrattade och sa att hon hade minsann bara trillat av en gång. Ha ha ha, det lär garanterat bli fler avkastningar. Men så länge hon har roligt, så kör vi.

 

 

 
 
 
Det är en ganska så kylig sport så här års, men det är mysigt 😍

 

Sen vill jag poängtera att även om jag är ensamstående och sexbarnsmamma, så har jag en väldigt bra backup och hjälp av min ex-sambo.

Han hämtar gärna barnen på morgonen och kör de till skola/förskola när jag ska till Västerås eller till jobbet. Allt för att barnen inte ska behöva gå för tidigt på fritids/förskola eller behöva gå till fots till skolan (det är en liten bit i kylan).

Han kan ibland laga mat till ALLA mina barn, så de kan komma hem till honom efter skolan och käka, om jag ska jobba eller åka med dottern till stallet.

Han hjälper till och det betyder mycket! Annars hade det varit tufft, riktigt tufft!

Hans icke biologiska barn kallar honom fortfarande för ”bonuspappa”. Det tycker jag är ett gott betyg.

Vi har våra sidor, både han och jag, men med barnen i fokus så löser sig oftast det mesta.

 

Vad vill jag då komma fram till???!!!

Jo just det att jag är långt ifrån perfekt. Jag har många sidor och svagheter att jobba på. Men jag älskar mina barn över allt annat, jag skulle hugga av mig både armar och ben för deras skull. MEN, jag har även jag några krav. Jag tycker mig inte vara en ”slapp förälder” som går efter någon form av självuppfostran.

Kraven är att alltid vara schysst och trevlig. Även vid en dålig dag (som vi alla har ibland) är det ingen annans fel och man tar därför heller inte ut det på någon annan.

Man visar respekt för både människor och djur och ord som fitta och hora (ursäkta!) är ord som inte finns i vår familjs ordlista!

Regel nummer två…gör alltid ditt bästa, mer kan du inte göra!!!

Sen har jag inte så många fler regler och jag kanske ändå är en ”slapp förälder”.

Men detta är min filosofi och snälla ni som låter som de mest krävande föräldrar i världshistorien…gör det bättre själv då!!! Så länge barnen försöker räcker det långt, jäkligt långt!

 

Har även fått erbjudande om en annan tillsvidareanställning som medicinsk sekreterare. Lyxproblem, jag vet, men nu blev det klurigt, lite klurigt faktiskt.

 

 

Kram på Er!

 

 

 

 

 


Det går framåt...

2019-01-28 | 21:51:00

 
 
 
HELLLLLOOOOOO!!!
 
 

Börjar väl med att skriva att jag var på anställningsintervju i tisdags.

Är ju timanställd nu som kanslist på Medicinmottagningen i Fagersta. Men sökte tjänsten som tillsvidareanställd medicinsk sekreterare. I fredags fick jag beskedet att jag FICK TJÄNSTEN!!!

Så jäkla glad för det. Direkt efter min examen så påbörjar jag min tillsvidareanställning. Fram till dess jobbar jag såsom nu, på timme de dagar jag kan och fixar det med tanke på skolan.

Tre veckors ”pluggtid” kvar i skolan nu. Halt galet!!! Ekonomikurs och Engelskakurs som ska tentas av nu under dessa tre veckor. Sedan 8 veckors praktik och sist ett examensarbete innan vi är färdiga medicinska sekreterare. Två år har plötsligt gått så himla fort.

 

 

 
 
 
SKÅL för mig 😄
 

 

 
 
 
Så här är det alltså tänkt att jag ska hänga måndag-fredag från och med slutet på maj 👌
 
 
 

Men det är mycket innan dess. Tentorna i två relativt svåra kurser och samtidigt har vi nu kommit in i Melwins årliga kontrollperiod.

Magnetröntgen på torsdag följt av Uppsalabesök veckan därpå.

Jag missar lite skola då, men det är ju lätt att räkna ut vad som går först, och Uppsala läkare flyttar man inte tider med.

 

Vi har de senaste tre veckorna gått igenom en vattkoppeperiod. Först ut var lille Miton, full av koppor, men ingen feber. En vecka emellan, men sen insjuknade Filippa. Hög feber och även hon full av koppor. Lite över en vecka, men sen var vi över med det, Idag gick hon till skolan igen. Nu när de väl är över är det skönt att ha det överstökat. Alla barnen har nu gått igenom vattkopporna och vi kan hädanefter känna oss förskonade från koppor.

Lille Vincent var den som kom lindrigt undan, han fick vaccinet när storebror Melwin var under behandling för att inte smitta honom.

Men sen har de alla fem haft koppor överallt stackarna. Men som sagt, nu är det ju över!

 

Vad kan jag mer berätta om vad som hänt de senaste veckorna. Tja, inte så mycket då. Det är ju fullt upp med skola, jobb, barn, hus och hem (en jäkla massa eldande nu), snöskottning, hockey, stall och lite sjuka barn på det.

Det rullar på…snart är det sommar 😉

 

 

Kram på er!


I sagornas värld...

2019-01-13 | 21:58:27

 

 

Har trotsat minusgraderna och tagit mig ut på promenad 😀

 

 

 

 

Kan ju ha varit detta, hos min fina vän som lockade mig ut i vinterkylan 😋

 

 

Jag läste om en film en gång, elller ja, läste och läste. Jag såg den inte heller men jag läste i alla fall filmtiteln, Låt den rätte komma in”

Just den meningen har sedan dess liksom satt sig. Ja, låt den rätte komma in…

Den här gången tänker jag inte låta någon komma in, inte ens över tröskeln faktiskt, om det inte känns 100% rätt. Eller ok, åtminstone 95% då. De där andra 5% är ju såna komponenter som man liksom märker efter hand. Inget man egentligen kan förutspå.

 

Det har gått nästan tre år. Helt sjukt när jag tänker efter. Inte för att jag sitter och räknar minuter, dagar, månader precis. Men jag vet i alla fall, att kanske inte riktigt just nu, men typ i vår är det sisådär en tre år sedan jag blev singel. Visst, sen tog det väl ett tag innan vi riktigt släppte taget. Kommit oss för om vad vi egentligen tyckte, tänkte och skulle göra. Lite flackande hit och dit sådär, sägas både det ena och det andra innan man till slut bestämmer sig för saker och ting.

Men när det väl var gjort så stod jag där, själv, men sex barn.

Klart de har pappor, och klart att alla av de inte är hemma samtidigt hela tiden. Men jag har i stort sett ett eller flera barn hemma jämt.

Något som absolut inte är beklämmande på något sett, inte det minsta, även om orken tryter ibland. Men det gör det väl till och från på oss alla, eller hur.

Vissa saker vill man dock kunna ventilera med en annan människa och det kanske inte alltid funkar. Kring uppfostran, beteenden och sånt kan det vara skönt att man är två ibland.

Det finns ju en anledning till att jag separerat från barnens pappor, och kom man inte överens då, så är det inte direkt lättade att diskutera och komma fram till enhetliga beslut nu. Det finns bra, och det finns dålig kontakt, och jag har lyckats med att pricka in en av varje. Två raka motpoler faktiskt.

Även om jag fortfarande blir galet förbannad, ledsen och besviken över de bådas beslut lite då och då. Men jag är övertygad om att det gäller omvänt också, fast jag är en ängel på alla sätt och vis 😇

Sen kan det ju vara ganska så skönt att få fatta sina egna beslut. Rå sig själv och inte behöva bli eniga om saker och ting.

Jag kan bestämma själv och ja, jag tycker mig blivit riktigt bra på att fundera kring och fatta beslut på egen hand. Även om det även blir helt galet ibland 😅

 

Det jag har funderat på ett litet tag nu är hur förvånansvärt snabbt folk träffar ”nya” efter en separation. Precis som om det bara står någon bakom hörnet och bara väntar på just hen!

Jag ska inte sticka under stolen med att jag träffade mitt ex pang på efter skilsmässan, men det är också första och enda gången. Innan dess hade jag inte varit solo på 13 år.

Dessa alla jag har i åtanke har liksom hittat nya på en gång, flera gånger…om ni förstår hur jag menar 🙃

 

Klart jag testat lite under dessa år, men nej, alltid något det faller på. Det ska ju säga ”klick” och jag ska bli upp över öronen kär, det bara är så.

Kanske lever jag för mycket efter någon romantisk film eller Askungen saga.

Anna i sagornas värld där prinsen kommer på sin vite springare och hämtar mig…här i Uggelbo 😄

Kanske inte så troligt! 

Jag ser ju på rätt mycket romantiskt ”trams” så jag har väl blivit skadad.

Skämt å sido, jag tror på sagan, även om den låter vänta på sig.

 

Kanske är jag inte helt ”off” på marknaden. Men det har en tendens att vara så att de som vill dejta mig, vill inte jag dejta och vice versa.

Mycket ska passa in och falla på plats, allt tenderar uppenbarligen att inte vara så enkelt.

 

 

 

 

 

Tänkte häromdagen att jag har ju en rätt stor familj. Att det för många kanske är störande och inte ses som den rikedom det är med dessa sex juveler.

Faller så över ett inlägg (på google tror jag att det var) när jag sitter och letar efter ett namn på en jäkla fotled.

Skummar lite snabbt men hinner uppfatta att hon trettonbarnsmamman från "Familjen Annorlunda” har skilt sig OCH hittat en ny karl. Hennes ex har även han hittat sig en ny partner, med 9 barn!!!

Slutsats, jag är varken för gammal eller har för många barn. 😝

Nu lämnar vi det, jag lever kvar i min sagovärld i väntan på prinsen…Törnrosa väntade ju trots allt i hundra år!!!

 

 Men det är ju även väldigt viktigt att tänka på följande...

 

 

 
 
 

Ska fortsätta plugga. Tenta imorgon och jag MÅSTE klara den!!!

Nu har vi den här perioden då allt tenderar att dyka upp på samma gång, helst samma dagar.

Melwin ska på magnetröntgen, veckan efter till Uppsala för att träffa hjärntumöransvarig och neurologen.

Samtidigt ska tre kurser och tre tentor klaras av innan v.8. Saker och ting vill dessutom gärna krocka med varandra.

Men nu kör vi, det är klart att jag kan min IT tills imorgon, värsta experten liksom 😉

 

Hade världens bästa uppladdning inför tentaplugg i förmiddags. Stallet med min lilla donna. Hon är numera fodervärd till en liten Smulan som vi ska ta hand om varje söndag ❣

 

 

 

 

 
 
 
Imorgon är de här 💖
 
 
 

Sköt om Er, Kram!


Back to normal...

2019-01-09 | 18:50:29

 

 

 

 

Så är det på riktigt vardag igen.

Idag började barnen skolan, slut på ledigheten och tillbaka i rutinerna.

Själv började jag skolan redan i måndags. Fortsättning på kursen IT i vården och imorgon har vi fortsättning på kurs två, engelska för vårdpersonal.

Roligt att träffa alla klasskompisar igen, men visst börjar det kännas att vi närmar oss slutet. Sista terminen och jag vill helst av allt vara klar redan nu. Tycker det är mycket roligare att sitta på sjukan och jobba.

Men det är bara att bita ihop, ta sig igenom återstående kurser och go for VG 🙃

Jobbar två dagar i veckan vid sidan om skolan. Kan inte hålla mig därifrån, plus att lite extra inkomst aldrig är fel.

 

Jag som hade en planering på en kickstart av 2019. Såg fram emot the year of all years.

Det blev inte riktigt den kickstart jag hade hoppats på.

Nära vänners anhöriga har gått bort.

Det känns i hjärtat när ens vänner mår dåligt. Vill bara krama om och trolla bort tårar och sorg.

Men så funkar inte livet. Det kommer sorg vare sig man vill eller inte…

 

Jag är så otroligt trött. Känns som om mycket av krafterna tagit slut.

Orken tryter när man blir ledsen, det tar energi och även om jag lovat mig själv att inte bli så berörd och ta åt mig av hårda ord så kan jag inte stå emot jämt, och de verkar även de komma, vare sig man vill eller inte...ibland.

Kanske har jag gjort mig förtjänt av det, kanske inte 😕

 

Jullov i all ära, men det är inte riktigt LOV när man är i stort sett själv med en stor skara barn.

Sedan får jag ju skylla mig själv att jag valde att jobba. Men helt ärligt, det är faktiskt mer ”lov” att sitta på sjukan än att vara hemma med alla kidsen.

Mitt jullov består inte riktigt av att ligga i soffan och glo på serier eller så, om ni förstår vad jag menar 😆

Så hur mysigt det än nu är att vara hemma med de bästa jag har, så tar det på krafterna och jag skäms över att skriva detta, men det har varit lite ”skönt” att komma hem två kvällar nu efter jobb och skola, och inte haft huset fullt i barn.

Alla utom hockeysonen är hos pappa. Men en hockeyson håller sig mest i en ishall, och utan honom skulle det ju bli tomt…på riktigt 😲

Ikväll är det hemmamatch förresten, I´ll be there! 👊

 

Så nu har jag haft dåligt samvete i hela två dagar över att inte ha saknat ihjäl mig efter mina juveler. Missförstå mig inte nu. Givetvis älskar jag när huset är fullt med avkommor och det toppar, men jag har själv känt på sista veckan av jullovet att jag inte hade tålamod nog, blev irriterad för snabbt och var så jäkla trött helt enkelt.

Som en god vän sa, du kan inte orka vara en bra mamma Anna, om du inte tillåter dig att vila ibland…

Intalar mig att hon har rätt, samlar krafter och försöker fokusera på att bli lite mindre trött tills de kära   _kommer _åter 💖

 

 

 
 
 
Skola...

 

 

 

Jobb...

 

 
 
Hockey...
 
 

Min vardag

Men dessa sex toppar allt här i livet, always...💖

 

 

 

 

 

 

Förresten, lilleman Milton har fått vattkoppor (inte helt oväntat med tanke på att pappan åkte på bältros över jul). Så om det är någon som vill att ens barn ska få kopporna innan de blir alltför gamla, så finns en liten Milton att tillgå och leka med. Han är pigg, men prickig 😁

Nä nu ska jag bylsa på mig en hel garderob med kläder och dra på hockey...det är lite kallt där 😉

 

 

Kramar till er och god fortsättning på 2019 ❣

 

 

 

 

Så har vi börjat...

2019-01-01 | 22:47:18

 
 

 

 

Första inlägget detta år…2019

Så har jag tänkt typ hela dagen. Nu är det första gången jag gör det här och jag gör det där…

Galet va 😄

Men snart är ju även 2019 ett helt vanligt år med en helt vanlig vardag.

 

Året började inte riktigt bra, hur taggad jag än var.

Vaknade med frossa och feber. Vilat och bara myst runt här hemma i myspys-kläder, knaprat Alvedon och nu känns det lite bättre.

Imorgon är det uppstigning klockan 06 och jobb som gäller.

 

Måste berätta om en liten diskussion som uppstod ikväll kring matbordet.

Det började med att de undrade varför jag inte började senare, eftersom jag får sätta mina tider i princip själv. Jag förklarade att jag ville jobba så mycket som möjligt, men ändå träffa de så mycket som möjligt, så därför väljer att börja tidigt så jag kan dra hem i skaplig tid. Ni sover ju ändå halva förmiddagen 😉

Så kommer kommentaren; Mamma, jag vet att du vill hjälpa allt och alla, men glöm inte bort dig själv också. Du måste ju tänka på att du själv ska orka och må bra.

 

Jag blev aningen förstummad. Hur kunde jag få en så klok pojke???!!!

Har precis pratat med mina närmaste om just det. Att hitta balansen. Att bli engagerad, bry sig, vilja gör sitt absolut bästa, men ändå undvika att krascha.

Det är en svår ekvation. Jag vill så mycket, men hur mycket orkar jag i det långa loppet…???

 

Måste försöka att sätta upp strikta linjer, tider och prioriteringar.

Det är inte lätt. Jag vill finnas överallt. Påverka, ordna och bara vara där jag bör vara.

Men det kommer inte att gå utan struktur, det vet jag…

Får börja året med att vara realistisk. Att veta hur jag ska förhålla mig till saker och ting.

Inte börja tvivla på min förmåga, men heller inte underskatta att även min kropp behöver vila ibland.

 

Nyårsafton bjöd på både ris och ros, men det blev ett nytt år i alla fall 😍

 

 

 

 

Myyyyyyyyyys ❣

 

 

 
 
 
 
Tillsammans med de bästa i mitt liv 💕 My family 💕
 
 
 
 
 
 
 
 
Inte helt lätt att få upp bubbelflaskor 😄
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Första regeln för 2019;
Lägg 2018 bakom dig och blicka framåt!
 
 
 

 

 

 

 

Kramar till er!


När man tänker efter...

2018-12-30 | 11:57:49

 

 

 

Har varit hemma ett tag nu, som så många andra. Firat jul, men också mest strosat omkring, tagit det lugnt. Brukar inte tillåta mig själv att ”bara vara”. Finns ju som bekant alltid något att ta tag i och under julhelgen (som jag tidigare skrev om) blir det mer rörigt än vanligt i ett sexbarnshem.

Men nej, det blev inget röj av julstök och ledighetsdamm. På sin höjd lite tvätt och byte av sängkläder, men inte så mycket mer.

Jag blir helt enkelt mer slö av att vara hemma och strosa än att köra på, det är nu bevisat 😉

 

Vad jag nu skulle komma till var att jag faktiskt tagit mig lite tid till att tänka. Låter flummigt, men ni vet, liksom stannat upp ett tag och funderat över vad man gör, inte gör osv.

Det är ju annars ett ekorrhjul som går runt, runt, runt. Jag orkar mycket, men även mina batterier behöver laddas, hur lite jag än tänker på det så vet jag att det faktiskt är så.

 

Hon som alltid babblar och ser glad ut. Hälsar på allt och alla och uppfattas som den starkaste av de starka. Nej, hon är inte alltid sån.

Innerst inne är hon en osäker liten Anna som tvivlar på mycket och kan föreställa sig de mest konstiga scenarier.

Men uppväxt med Bröderna Lejonhjärta som man nu är, tar jag ibland mod till mig, tänker att jag är ingen liten lort, och tar ett litet steg framåt, trots att jag är livrädd.

 

Blickar tillbaka på 2018 och känner mig faktiskt stolt över vad jag lyckats med. Efter ett par år av liksom stillastående, inte mått särskilt bra och tvivlat helt och fullt på min förmåga har jag kommit en bit på väg mot mina mål.

Jag har äntligen flyttat till ett hus som jag älskar. Barnen har fått egna rum och vi har en liten trädgård, och det är bara jag och barnen som flyttat in här. Det är vi som satt prägel på detta. Jag har bestämt själv och jag har vågat ta steget.

Har bara en termin kvar av min tvååriga utbildning. Det har gått bättre än jag någonsin vågat hoppats på. Jag har blivit anställd, jag får jobba med det jobb jag strävat efter och stortrivs. Får energi av att vara där. Hoppar glatt ur sängen trots att det är tidig, tidig morgon. Och jag klarar mitt jobb, får bättre och bättre självförtroende och törs ta för mig där.

Jag fixar studier, jobb och de sex barnen. Även om jag inte ska sticka under stolen med att det är riktigt, riktigt tufft ibland. Att jag är trött och stundtals känner mig slutkörd och åter igen tvivlar på att jag kommer att klara det.

Jag har tonåringar att uppfostra, vilket inte alltid är det lättaste. Försöka med alla medel att få hockeysonen till den utbildning han drömmer om. En son som står på gränsen till tonåren, åker på magnetröntgen ibland och hur bra han än ser ut att må, hur fantastiskt bra han klarar sina studier så är det alltid en liten nervositet kvar hos mamman.

Lille mellansonen som inte säger så mycket, mest flyter med. Men vad tänker han och känner han egentligen, måste lägga tid och förmåga att nå honom bättre. Sen de två vildaste av de vilda. Mina två små. Lilla tjejen som är lugn och så förståndig innerst inne och en helt annan när inte lillebror är med. Men minstingen, min lilling, herregud vilken virvelvind och envis som få. Undrar om jag blivit sexbarnsmamma om han kommit först 😉

Han sätter fart på denna familj och kan reta gallfeber på både stor och liten, för att sedan vara världens goaste lille plutt som kryper upp i mammas knä och bara gosar. Som alltid somnar med sin lilla arm kring min hals och säger jag älskar dig mamma.

 

Jag har gjort många misstag i mitt liv, inte varit riktigt schysst, men jag försöker lära av det jag felat med.

Har gått igenom och tänkt på vad jag faktiskt kan göra för att påverka mitt liv. Vad jag ska tänka på. Vad bara jag och ingen annan kan förändra. Jag kan påverka mig själv, jobba på förändringar där. Men inte hos andra människor.

Jag har blivit sviken, gråtit floder och undrat vad det är för fel på mig, tänkt att jag inte duger. Undrat om jag verkligen förtjänat svek och hårda ord. Kanske en del, men långt ifrån allt, det måste jag tro på.

 

Har satt upp klara mål inför 2019. Om jag sedan klarar att uppnå de, ja det återstår att se.

Men jag ser fram emot det nya med förhoppningar, starkare än jag varit detta år och en större tro på mig själv.

Allt kommer inte att gå som en dans. Motgångar kommer att dyka upp även detta år. Men sådant är livet och det kommer jag aldrig att komma ifrån.

Men det enda jag kan fokusera på är hur jag själv jobbar mig fram, hur jag själv agerar och att försöka nå dit jag vill.

Fokus ligger på att vara en så bra mamma som möjligt, klara av det sista av studierna, få det jobb jag önskar och att det fungerar. Träffa de människor som ger mig mest energi i livet, inte glömma bort de, finnas där och hjälpa om jag kan.

Jag vet vad jag vill, allt kan jag inte påverka, men jag kan i alla fall försöka…

 

Många skriver till mig att de tycker om min blogg, att jag är öppen och ärlig, att det faktiskt stöttar och stärker. Det värmer och jag kommer att fortsätta med det så länge jag hinner och orkar.

De som vill läsa läser och vill man inte är det bara att skita i det, valet är alltid upp till var och en.

Jag vet aldrig vad som sägs bakom ryggen, men vet att det finns de som irriterar sig. Riktigt inte kan ta att jag tagit ett steg framåt. Men vet ni, jag har kommit så pass lång att är det någonting jag skiter i så är det just det.

Klart man blir ledsen ibland, inte riktigt förstår varför, vad vinner man på att göra någon illa. Men ska försöka fokusera på att det inte ska stjäla min energi, inte förstöra och få mig låg igen.

Jag har varit där och jag ska inte tillbaka.

Detta är mina nyårslöften, eller nyårs mål vill jag nog hellre kalla det och mitt råd är;

Kör på det ni tror på, våga mer och tvivla inte på er förmåga…även om det känns hopplöst ibland.

 

Snart ska jag hämta hem världens bästa pojkar och min familj kommer att vara komplett över nyår.

 

Passar på att önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och 2019 ska bli det bästa av åren…hittills!!!

 

Nyårskram till er alla 💖

 

 

 

 

 

 


Julen 2018...

2018-12-27 | 13:43:00

 
 
 
Julafton nummer två med alla barnen, så Tomten kom två gånger i år 😀

 

Så har tre pojkar åkt till pappan igen.

Nu är Julen definitivt över för denna gång.

Lika entusiastiskt jag pyntar innan jul, i god tid, lika ivrig är jag att plocka ner allt direkt efter jul.

Men Filippa och Milton vägrar låta det ske, så jag får väl lugna mig lite.

Pappa Lasse har lagts in på sjukan för bältros i ansiktet som spridit sig till huvudet och ena ögat, så julen blev lite annorlunda än planerat.

Vi hann fira julafton tillsammans med barnen, men sen blev det ändrade planer.

Men allt har gått bra och idag får han mest troligt komma hem igen.

 

 

 
 
 
Julafton 2018. Tomtefinklädda barn, julmat och mys 💖
 
 
 
 

 

Julafton nummer två firades alltså igår, när pojkarna tre kom över ett dygn.

Vi har bestämt så, ända sedan separationen, att den förälder som inte firar på julafton med pojkarna gör det på annandagen. Känns dumt att fira den på nyår. För firar man inte med de på julafton så firar man nyår ihop. Så i år är alla sex juveler här från 2018 till 2019 ❣

 

Hann kika ut på lite festligheter på juldagen. Vet inte när det hände sist och det var allt annat än planerat, men nu blev det så. Vad skoj det var att dansa loss, kändes att det var ett tag sen. Aningen trött dagen efter, men barnen ger den energi man behöver och fira jul är ju bland det roligast som finns, så givetvis orkade jag. Men somnade ovaggad kan man säga 😉

 

 

 
 

Fina vännen med bror och broders vän 😊

 

 

Operation röj idag. Helt otroligt hur mycket julpapper, diverse leksaker och annat som kan spridas runt i ett och samma hus. Ligger efter med det mesta. Tvätt, städ och handling. Men det får ta den tid det tar, vägrar stressa, det har varit för mycket av det och även jag har en gräns.

Imorgon blir det till sjukan för jobb. Blir väl som rena semestern (bara att få drick kaffe i lugn och ro och äta lunch i lugn takt 😉) Men kommer finnas massor att skriva. Folk upphör tyvärr inte att bli sjuka och skadade bara för att det är jul, så akuten har mes troligt haft fullt upp.

Bävar dock för uppstigning klockan 06 imorgon.

Mina barn är fantastiska på att sova ut på morgonen och ja då är det ju lätt att hänga på den trenden. Frulle vid 11-tiden är inte ovanligt på loven.

 

Hockeysonen drar givetvis till ishallen snart. Han har ju lyckats hålla sig därifrån i flera dagar nu, så abstinensen är stor. Lycka att ha träning ikväll

 

Nej, men där är väl bara att köra på nu då…ett ryck va det ja 😆

 

 

 
 
 
Hade varit lite skoj om jultomten städade upp en aning efter sig också 😉

 

 

God fortsättning till er!


GOD JUL...

2018-12-24 | 10:39:42

 

 

 

 

 

Julafton i all ära, men det finns en dag jag liksom tycker kickar igång julen, nämligen julavslutningen i skolan.

Mina barn har förmånen att gå i en fantastisk skola. Traditioner firas, och det med glans.

De har tränat och förberett i tid och åter tid innan, och det blir ju alltid sååååå jäkla bra!!!

 

Filippa, min lilla sessa, var i detta år med och spelade i det årligt traditionella julspelet.

Förskoleklassen spelar varje år upp julevangeliet, och detta år var alltså min Filippa med och gestaltade en liten ängel.

Tänker inte skriva så mycket mer om hur fantastiskt vacker och underbar hon var där framme, på scenen, som en liten ängel. För vem tänker inte så om sitt barn liksom 😉

Jag var givetvis tidig morgon i kyrkan. Såsom alltid. Bara den bästa platsen är bra nog.

Speciellt nu när dottern skulle stå på scenen.

Men det visade sig att hon inte var den enda av mina avkommor att stå på scenen.

Melwin slog till och sjöng solo!!!

Man skulle kunna tänka sig att det är lite sådär smått nervöst att kliva fram framför en fullsatt kyrka och bara leverera. Själv får jag hjärtklappning av blotta tanken. Men inte Melwin. Han var lika cool som alltid och körde ett solo från teatern Folk och rövare i Kamomilla stad.

Sexorna gör varje år en teater och i år har Melwin huvudrollen som Konstapel Bastian.

Så det vi fick höra var ett smakprov från just det. Men teatern i sin helhet visas i vår.

 

Sen kom även Vincent upp och sjöng Run Run Rudolph tillsammans med ett par klasskompisar och även vid tredje sittningen, då högstadiet hade avslutning, fick min Albin kliva fram.

Alla tar de plats, levererar och gör det med glans och ett leende på läpparna och med glimten i ögat.

 

 

 
 
Tog en tur till stora staden i fredags. Det innebar både blod, svett och tårar. Men jag fixade det!!! Och var värd en stärkande glögg när jag väl kom hem. Blev så glad av att komma hem till en brasa och tända ljus överallt, som min äldste son ordnat till mammans hemkomst. Den tanken värmnde mammahjärtat 💞
 
 
Vaknade dock till ett mycket dystert besked på lördagsmorgonen. 
 

En vän, en far, en make har somnat in och jag kan inte annat känna än ledsamhet och att det är en enorm orättvisa. Snällare och mer godhjärtad människa än honom tror jag faktiskt inte att jag träffat. Detta låter kanske hårt, men just nu kan jag inte låta bli att tänka att om den jävla sjukdomen ska drabba någon, välj en pedofil, våldtäktsman eller mördare. 

 

 

 

 

 

 
 

 

Förberedelserna har gått heta här hemma.

Klappar, gotte, mat och julstäd i ett enda virrvarr.

Men vi har även unnat oss att julmysa.

Kylan kom och snön ligger så fint gnistrande.

Riktigt julväder.

 

 

 
 
 
Julmys med vän och familj är det avgjort bästa  och de viktigaste i mitt liv 💖 Vänner och familj always comes first!
 

 

Igår åkte tre pojkar till sin pappa. Hans julafton i år.

Vi har redan sedan separationen valt att pojkarna inte ska behöva flacka runt på julafton. Vartannat år julafton med mamma, vartannat med pappa. På så vis blir det två julaftnar. För på onsdag kommer de hit och då kör vi julafton med alla barnen ihop.

 

 

 
 
 
Ett försök till en något lite finare lunch sådär innan de for till sin pappa ❣

 

 

Tre barn kvar hemma hos mig. Men klart pappan ska vara med på ett hörn också. Han och hans respektive kommer på eftermiddagen.

Den varianten har jag aldrig testat med min ex-man. Man kan aldrig ändra på folk som inte vill låta sig ändras. Men att inte lära av sina egna misstag vore ju bara jäkla dumt. Denna relation SKA bli annorlunda, men enbart barnen i fokus och hittills fungerar det bra. Vi är vänner och dörren är öppen även för hans nya relation.

Barnen är lugna, harmoniska men väääääldigt förväntansfulla. Jag tror helt klart  på en fin Julafton i år.

 

 

 

Uppestittarkväll...och nej, vi vann inte ett skit 😁

 

 

 Så då återstår bara att önska er en riktigt lugn, skön och fin Julafton

 

 

 

 

 

 

 

 


Den där kalla vinterdagen...

2018-12-19 | 22:42:00

 
 

 

En kall decemberdag. Riktigt kall, sådär så det stack i näsan och bet i kinderna. Snö överallt och solen sken så hela landskapet gnistrade.

Jag trotsade kylan, tog min lille kronprins, då 17 månader, och satte honom i pulkan.

Hunden Nappe (en liten röd Cavalier King Charles Spaniel vi då hade) skuttade glatt runt i snön, trots att han nästan försvann helt i allt det vita, så liten han var.

Jag pulsade fram med Robin i pulkan och en gigantiskt stor mage.

Den lille var planerat att titta ut den 17 dec, men det hade han minsann inte gjort. Livrädd att han skulle komma som självaste Jesusbarnet så gjorde jag så mycket fysisk aktivitet som jag bara mäktade med.

Vi hade nyss flyttat från Borlänge till Fagersta. Sovit två nätter i huset, så han hade en rätt bra tajming ändå, den lille. Han väntade tålmodigt tills vi var på plats.

Och visst hjälpte allt stånk och stön, andfåddhet och svett…

På kvällen kom det lite känningar. Med all snö och halt på vägen, beslöt vi att åka till förlossningen trots att smärtan ändå var rätt lindrig.

Så här i efterhand vet jag att det var en jäkla tur att vi drog när vi drog. 40 minuter efter ankomst till förlossningen hade världens bästa Albin kommit till världen, den 18 december 2003 kl. 21:50.

 

Så han har nu fyllt 15 år, min lille hockeyson.

Vad hände, när blev han så stor?

Över natten, det är vad jag tror 😉

Han med ett hjärta av guld, kämpar och står i, stolt mamma, ja det förstår ju ni...🌟💖

 

 

 

 

 
 
 
Även om man bor i en stuga på gården så kommer man inte undan att bli väckt på morgonen med sång och paket 😄
 
 
 
 
 
 
 
*** CARL ALBIN LEONARD ***
2003-12-18
 
 

JAG ÄLSKAR DIG MIN FINA PRINS,

MINNS ATT MAMMA ALLTID FÖR DIG FINNS 💖💖💖

 

 

 

 

 

 

 


Lite hjälp...

2018-12-17 | 16:44:23

 

Helgen svischade förbi. Känns som sista helgen innan jul, även om det är en helg även innan julafton.

Men nu är det ”alla barnen vecka” och på torsdag julavslutning och sen hänger de med mig, så då hinner och kan man ju inte fixa så mycket, i alla fall inte i hemlighet 😉

Måste dock iväg och trotsa folkmassor och köer på fredag.

Är man fattiglapp så är man, och då får man snällt vänta tills pengar trillar in på kontot, oavsett köer och trängsel.

Sånt är livet så här i juletider 😇

 

I helgen kom granen in och kläddes av två små barn och en tonåring. Även om just tonåringen nöjde sig med att hänga upp en liten kula för att sedan tröttna.

 

 

 
 

 

Så måste jag skriva om en inte alltför munter historia och även passa på att be om lite hjälp.

Tre underbara små familjemedlemmar i form av katter fick i våras lämna vårt hem på grund av att vår lille Milton blev så akut allergisk att han inte kunde komma hem från sjukhuset om inte hemmet var sanerat. På mindre än fyra timmar hade jag hittat det perfekta hemmet, katterna fick bo ihop och de flyttade omgående.

Men nu till det som INTE fick hända. Ett av barnen i det nya hemmet har, tro det eller ej, fått pälsdjursallergi. Familjen är naturligtvis lika ledsna som vi var och nu hjälper jag de att leta nytt/nya hem till missarna.

Ni får gärna höra av er till mig om ni har något tips på nya kärleksfulla hem till dessa underbara missar.

De är supergoa och snälla mot allt och alla, även mot hundar.

 

Fiffi (den vita) 7 år och steriliserad, Mimmi (röd/vit) 6 år och steriliserad och Märta 2 år.

 

 

 
 
 
Fiffi

 

 
 
 
Fiffi, Mimmi, Märta
 
 
 
 
 
 
Fiffi och Mimmi (Fiffi är mamma till Mimmi)
 
 
 
 
 
Liten pluttig Märta när hon flyttade hem till oss 😍
 
 
 
 
 
 
En lite större Märta
 
 
 
 
 
 

Det känns hårt att de ska få lov att byta hem igen, och mest troligt har vi inte en sådan tur att de hamnar i samma hem, en gång till. Men så länge de får fortsätta att må bra och kommer att trivas så...❣

 

Julkram!

 

Julförberedelser och lite stress såklart...

2018-12-15 | 10:07:00

Morgonstund har guld i mun…

Underbart med sovmornar, men tenderar att inte bli så länge i sängen i alla fall. Kroppen inställd på att kliva upp 06 varje morgon. Men att vakna halv åtta är ju lyxigt bara det.

Pappavecka för några, men här blir det ju sällan tyst och tomt, två minisar och en tonåring kvar i hemmet.

Tonåringen som fyller hela 15 år på tisdag. Nej han är inte jätteintresserad varken av att köra moppe eller EPA, men däremot av att komma in på ett elithockeygymnasium. Han har visat upp sig, han är med i rullorna…och vi väntar, håller tummarna, väntar och håller tummarna, på att drömmen snart ska bekräftas som verklighet.

 

 

 

Hockeysonen, Fagersta AIK #6 ❣

Foto av Michelle Tingberg 👌

 

Tänk vilka sex helt olika personligheter de är ändå, mina juveler.

Bror äldst körde upp för moppekort i stort sett på självaste födelsedagen (inte exakt såklart) håller på med business och tar sig för det ena projektet efter det andra, vare sig det gäller att sälja potatis eller skapa film.

Hockeysonen lever för hockeyn, är mer i ishallar än hemma och fokuserar enbart på att utvecklas inom sin sport.

Bror nummer tre kämpar på med nationella prov, första betygen och funderar på valet av högstadium. På väg mot tretton, och in i tonåren med allt vad det innebär.

Bror fyra, den lugna eftertänksamme lille funderaren. Fokuserar på skolan (tävlingsmänniska och resultaten är viktiga), kompisar och hur lugn och lite blyg han än må vara så ”lever han ut” till fullo på teaterscenen.

 

 

 
 
 
Min lille teater-Vincent ❣
 
 

Lilla tösen har ett ökande intresse för hästarna, går från klarhet till klarhet, utvecklas fort och jag tror att ”mammas gamla takter” har kommit tillbaka genom henne. Helt orädd och kämpar på att bli bättre och bättre. Hennes mål, att få hoppa stora hinder.

 

 
 
Lilla häst-tösen ❣

 

Och lilleman yngst är den spralligast och mest envisa femåring jag någonsin träffat. En vilja av stål och jag vet inte om det är för att han är minst i den stora barnaskaran, men han ger sig aldrig. Tar till vilka metoder som helst för att få viljan igenom och hur lugn, go och harmonisk han än kan vara (ibland) lika envis, ”galen” och bestämd, med en vilja som kan göra mamman som såväl syskonen smått galna totalt villrådiga och frustrerade. En helt normal femåring antar jag att det är egentligen, om än kanske lite i vildaste laget.

 

Vad har vi roat oss med sedan sist då…

Hockeyungen kom välbevarad hem från Östersund, var nöjd med sin prestation och nu är det bara att vänta och se hur långt han kommer där, Vet inte riktigt vad jag hoppas på, Östersund är ju hemskt långt bort…men givetvis vill jag ju det han vill och hjälpa honom att uppfylla drömmen och chansen ges.

 

Årets bakdag har gått av stapeln och även årets besök till Tomteland (tack Barncancerfonden!)

 

 

 
 
 
Fick med hela barnaskaran att baka pepparkakor, göra pepparkakshus, lussebullar, brownies och koka knäck 😋
 
 
 
 
 
 
TOMTELAND 2018
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Äntigen hittade jag mig en riktig karl 😉
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Roligt när man för en gång skull för med alla sex juveler på en och samma blid 💖
 
 
 
 
 
 
De tre äldsta...också alven
 
 
 
 
 
 
Givetvis skulle önskelistorna lämnas. Detta år var det nissen som tog emot de. 
 
 
 
 
 
 
 
Lika som bär ✌
 
 
 
 
 
Tomtemor må ha aningen fler barn än mig, men vi har iallafall stora familjer båda två 😍
 
 
 

Lucia stod för dörren och även om det endast var lilleman som gick i tåg i år, så var deten mysig och stämningsfull stund.

 

 

 

 

Filippa och Milton (Tomtemor och Tomtenisse) 💖

 

Mitt liv består för närvarande av tre kategorier…barn, studier, jobb, barn studier jobb. <så går livet runt just nu och så mycket tid för annat finns det inte just nu.

 

 

 
 
 
Skolarbete och jobb på sjukhuset går givetvis först och där ägnas mest tid, men jag kör även PartyLite när jag hinner. Julförsäljningen är nu slut, och vet ni vad, vår-sommar katalogen har redan kommit, och jag är salig över sortimentet 😇
 
 
 
 
 
 
PartyLite vår-sommar 😍
 
 

Försöker klämma in små stunder med mina närmaste vänner. Jag behöver de mer än någonsin, få chans att prata igenom livet, skratta och gråta tillsammans, släppa alla ventiler och fylla på med ny energi

Kärleken är totalt lagd på is, vilket inte är så konstigt när den enda som fångar mitt intresse är en omöjlig ekvation (känns det som).

Kanske kommer min tid en dag.

Jag får min beskärda del av utskällningar lite här och där. Kanske för att jag en gånga för alla bestämt att det är såhär mitt liv ska se ut. Kanske för att jag står på mig vad det gäller det jag tror är rätt och fel.

Inget som bekräftar att det är det absolut rätta, men jag går på den linjen som jag tror är bäst. Sen är det upp till var och en att välja om jag är viktig i deras liv eller inte. Jag kan inte påverka det!

 Juletid, en mysig tid, men även lite jobbig. Skola jobb och en salig massa aktiviteter ska hinnas med. En födelsedag ska firas och klackar fixas (som ensamstående student är den ekvationen inte alltid den lättaste). Vet helt ärligt inte riktigt hur denna jul kommer att bli. Vem kommer, vem kommer inte???!!!

Vet i alla fall att på torsdag är det julavslutning för alla mina barn. Förskoleklassen har sitt årliga julspel och detta år är Filippa med, och ska där stoltsera som en liten ängel. Ska bli så roligt att se och en och annan tår kommer i vanlig ordning att fällas (från den piiiiinsamma mamman). Men när blev de så stora, såna underbara och fantastiska personligheter och jag tar åt mig hälften av äran i alla fall, det måste jag väl få göra!

 

Nu börjar julkalendern, som vi slaviskt följer, jag och de minsta. Blev en riktigt bra upplaga detta år.

 

Återkommer…

 

Julkramar till er alla 🤗

 

 

 

 

 


So much to do, so little time...

2018-11-26 | 15:19:36

 
 
 

Så är det i livet för stunden.

Men så ser det väl å andra sidan ut för de flesta.

 

Inne på sista praktikveckan nu. Så jäkla trist, vill stanna här. Tur jag kommer att jobba så fort jag kan på samma ställe i alla fall. Annars får jag nog abstinens eller dör tråkdöden av att bara plugga och plugga. Men jag ska inte klaga. Tre veckor innan jullov och sedan bara EN termin klar. Sedan kan jag titulera mig som medicinsk sekreterare. Klappa mig själv på axeln och säga…I made it!!!

Men inte där än…

 

 

 
 
 
Love it...även om man blir lite trött emellanåt, fredag är och förblir bästa dagen och helgen alltid är välkommen!
 

 

Förberedelserna har börjat. Det närmar sig med stormsteg…JULEN!!!

 

 

 

 
 
 
 

Ni vet ju, jag är Grinchens raka motsats. Älskar julen!

Givetvis är stjärnor och adventsstakar redan på plats, och det pyntas lite till och lite till för var dag.

 

 

 

 
 
 
Lite klart inför advent. Så måste jag klaga lite om min "skadade fot", som aldrig läker. Skulle vilja gå i mina tofflor jämt, men känns ju lite fel med tanke på årstiden 😉 Inne på tredje (eller är det fjärde) veckan nu som sårskadad 😡
 
 
 
 
 
 
Flyttkartonger packas upp lite då och då, även om det går vääääääääldigt långsamt. Men det händer lite iallafall 😄
 
 

Första julmarknaden besöktes i helgen. Åvestbo Julmarknad. Lite av en tradition för oss att fara dit. I år var det extra fint med en lagom kall vinterdag med strålande sol och vitt på backen. Stämningsfullt!

 

 

 

 
 
 
Besök hos Tomten i Tomtebo. Milton tuff och pratade glatt med Santa, medan Filippa var aningen lite skeptisk...
 
 
 
 
 
 
Melwin och han klass 6 stod flitigt och sålde för att tjäna en slant till kommande klassresa
 

 

Black weekend i helgen, och grabbarna (tro det eller ej) ville dit en sväng. Det behövdes lite kläder till avslutningar och för att de helt enkelt blivit urväxta.

Albins stuga är äntligen färdig (kanske jag redan har skrivit om, minns inte) så lite inredning dit.

 

 

 
 

Albin har typ flyttat hemifrån redan 😉

 

Övningskörning av 16-åringen både dit och hem. Hemresa i halt väglag och mörker. Han är verkligen superduktig på att köra, men mammans nerver är allt lite klena. Men jag lär mig att ”andas” jag också, är väl bäst det 😉

 

 

 
 
 
Vincent, min lille "teaterapa" har haft föreställning i helgen. Himla duktiga barn det där 💖
 

 

Gymnasieval för Albin, och herregud vilken djungel det är med olika hockeygymnasium och ”uppvisningar”

Men nu är det sluttampen. Inga ändringar av valen fr.o.m. 1 dec, så det gäller att tänka till nu de sita dagarna och sedan är det ”bara” att vänta på besked.

Men nu till det mest nervösa för stunden. Albin ska till Östersund och visa upp sig för antagning till deras hockeygymnasium.

Fatta…Östersund!!! Det är ju skitlångt dit. 6 timmars körning enkel väg.

Vi hade inte sökt dit, men de kontaktade Albin och ville träffa honom. Känns inte som om man bara kan sumpa den chansen och Albin vill ju dit, så då ska han åka dit.

Logistiken är dock som vanligt väldigt svår att få ihop.

Minisarnas pappa jobbar, jag har sista praktikveckan och MÅSTE göra mina timmar. Att tur och retur (12 timmar totalt) på ett dygn kändes övermäktigt, och detta väglag är för mig aningen skrämmande. Innan helgen var jag fast besluten att jag skulle följa med honom på tåget. Snällt vänta en heldag i Östersund medan hockeysonen ”visade upp sig”.

Men igår insåg jag att det verkligen inte fungerade. Även om tre av barnen har ”pappavecka” är det ett par barn kvar att ta hand om och jag vet inte hur jag ska trolla in mina praktiktimmar om jag håller mig borta i över en dag. Börjar ju skolan nästa vecka igen och kan knappast sitta här då i tid och otid.

Men hockeysonen är tuff, och han ser inga hinder att ta tåget norröver på egen hand. Han fyller visserligen 15 år nu i december, men ändå är ”hönsmamman” lite brydd över att släppa honom bara sådär. Men nu är biljetterna bokade och klara. Nattåg dit med avfärd redan ikväll, hockey hela dagen imorgon och sedan nattåg hem till lilla Fagersta igen. Det blir tufft, inte så mycket sömn, men väl hemma igen kan han ju vila upp sig. Ibland får man ta i lite extra 😉

Pratade dock med ansvarig för denna try-out dag och för hockeygym igår, och han skulle ta väl hand om Albin under hans Östersundsvistelse. Hämta och lämna honom vid stationen, och de hade visst något vilorum vid ishallen så han skulle kunna vila lite också om det fanns ”dötid”.

Så det kommer gå bra intalar jag mig själv, och enligt ansvarige mannen så vår Albin långt ifrån den enda som kom utan förälder. Då kändes det liksom aningen lite bättre i mammahjärtat.

Ja, så nu är det bara att hålla tummarna…eller inte, vill jag ens att han flyttar till Östersund???!!!

Det löser sig, men jag har ändå huvudvärk och pulsen är hög (fjantmamman).

 

 

 

 
 
 
Bara att köra hårt nu gubben!!!
 
 
 
Kanske borde vila upp mig lite, MEN...
 
 
 
 

 

 
 
 
Kram på er!
 

 


Höstlovet...

2018-11-05 | 22:28:51

 

 

 

Har varit iväg… och kommit tillbaka. Vilken fantastisk Tv-pucks helg!!!

Superhäftigt att ha varit där. Känns som om jag var lika uppspelt som hockeygrabbarna över att få åka, eller i alla fall nästan.

Intressant att se alla dessa olika lag, jämföra kapacitet och inse att vinnarna, Göteborg var detta år helt outstanding!

Men vårt Västmanland då, de var ju skitbra!!!

 

 

 

 
 
 
 
 
 
Västmanlands läns lag 2018 - 7:e plats i TV-pucken 
 
Albin #8
 
 

Slutade på en 7:e plats och det är bättre än vad Västmanlands län presterat på mycket länge. Ja ett riktigt bra lag fick de till och jag är övertygad om att grabbarna (och tränarna med) har haft en riktigt rolig tid och kommer hem med en erfarenhet rikare och lite bättre, helt enkelt.

Tar ett tag att smälta detta och även om grabbarna är trötta så är denna mamma det också. Jag är så jäkla nervös så fort Albin drar ut på isen.

Sen blir det ju knappast bättre av att en av Västmanlandskillarna fick en sån smäll att han fick åka akut med ambulans. Lyckligtvis var det ”bara” en hjärnskakning och han kunde lämna sjukhuset redan samma kväll, men ändå. En förälders värsta mardröm att se sitt barn bli liggandes på isen, inte veta ett skit hur det gått, och ja, jag tror hjärtat stannar en aning.

 

 

 

Jag och de små hade lite kvalitetstid mellan matcherna och underhöll oss på hotellet och med ett besök på Linköpings Flygvapenmuseum ❣

 

 
 
 
 
 

Både jag och Albin kom hem nöjda och glada igår, om än, som sagt, lite trötta. Kanske han lite mer än mig 😉

Ett suveränt anordnat evenemang som dessutom gynnade en god sak. Sponsrade Barncancerfonden 👌

 

 

 

 

Men jobb och skola idag. Eller nu har jag ju praktik, men tider och engagemang är detsamma som jobb. Skrivande hela dagarna. Vissa läkare går fort att skriva, pratar tydligt och ”ordentligt” medan andra är lite kluriga och kan ta sin tid. Men det hänger ju på erfarenhet det också, jag lär och jag lär. Men det finns många läkare, och de kommer och går 😉

 

Ska vila upp mig nu, ”alla barnen vecka” och full fart…men hjärtligt

 

Kram på er!


Den lilla sekreteraren...

2018-10-30 | 20:01:15

 

 

 

Sitter och skriver för fullt om dagarna. Superroligt!!!

Jag kommer inte ihåg vad jag berättat och inte, men jag sitter i alla fall på Medicinmottagningen i Fagersta. Nära och bra till hem och skola, och personalen är jättegulliga och hjälpsamma.

Min handledare sitter dock i Köping och jag skriver för Akutmottagningen där. Coolt att man ändå kan sitta på hemmaplan och skriva va 😉

Kommer inte gå in på detaljer hur den biten går till, de som vet, de vet och annars är det nog ganska så ointressant.

Är redan inne på andra veckan av 6. Skulle vilja stanna här för evigt och liksom vara klar med skolan nu, men riktigt så bra är det ju inte.

Får glädjas åt att det inte är några fler tentor denna termin och att tiden går fort, och snart är jag klar och kan titulera mig medicinsk sekreterare och inte "bara" som kanslist, som jag får heta i nuläget 😊

Kommer ändå att jobba på Medicinmottagningen så mycket som jag hinner och kan under min utbildningstid. Vill hålla skrivandet igång.

 

Vilken gråtrist dag idag. Regn och det känns som om det aldrig riktigt blivit dag.  Då är det skönt att sitta inne i värmen på sitt lilla rum, lyssna på läkare, skriva och blicka ut över Fagersta. Jag klagar inte, min plats i livet liksom 😁

Nog om detta nu…

 

Ska bara köra en dag till denna vecka, för på torsdag drar jag till Linköping.

Slutspelet i TV-pucken!!!

Helt galet, men min ”lille” Albin åker dit och representerar Västmanlands läns lag.

Hur långt de kommer gå, ja det vet man ju inte. Men det är i alla fall matcher t.o.m. lördag, sen får vi se om det blir finalspel på söndagen. Vi håller tummar och tår för det! Ska bli så jäkla skoj och spännande.

 

 

 
 

 

Halloween firade vi i helgen. Inget sådär jättespeciellt egentligen.

De små gick runt kvarteret och gjorde ”bus eller godis”. Fick en rätt bra utdelning faktiskt.

Fram med lite pumpor och käkade Halloween godis. Sen va helgen slut…

 

 

 
 
 
Minisar redo för trick or treat 😱
 

 

 
 
 
Pumpor och kanelbullar fick pigga upp helgen 💖
 
 
 

Men vet ni vad…

När jag kommer hem från Linköping är allt vad Halloween heter över och jag kommer gå all in for christmas.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Har givetvis redan laddat upp med årets exemplar av Amelia Jul och Blossa á 2018. Sen att jag testade Leif GW-vinet i helgen är bara en liten parentes, men det var ganska så gott iallafall 😄
 
 
 

Nej, nu ska jag gå igenom packningen med hockeysonen. Han drar med laget redan imorgon för att installera sig.

Får ju inte missas något 😉

 

 

 

 

Plugg, plugg och åter plugg...

2018-10-17 | 14:28:06

 

 

 

Usch och blähhh…

Sitter typ och kräks, orkar inte med detta pluggande nu. Noll motivation!

Grått och trist ute, det tar tid att få ordning på stugan (fönster som krånglar och hit och dit), jag glömmer det mesta jag borde komma ihåg och jag är sååååååå jäkla trött!

Tenta igår, kändes ok, men man vet ju aldrig. Men det va ju i alla fall en relativt lättläst kurs.

Fredagens tenta suger big time, hälso- och sjukvårdsjuridik.

Just nu känns det som att jag inte kunde bry mig mindre om hur tvångsvården fungerar. Tänkte inte själv fånga in någon och tänker mig heller inte att jobba inom området i framtiden.

Motivation, motovation…bring it to me!!!

 

Var till stallet med lilla stumpan igår. Så himla mycket trevligare 😉

Hon hade sin ridlektion, och det går så bra för henne. ”Rida lätt” takten sitter nu kanon och hon är inte rädd eller osäker för fem öre. Den lilla tjejen på den ”stora hästen” har full kontroll och styr och ställer så liten hon är. Når knappt nedanför sadeln, men de små benen ”sparkar på”, så framåt kommer de 😊

 

 

 
 

 

Vill så gärna börja rida själv igen. Inte på tävlingsnivå, men så där lite på kul. Dessa underbara djur, märker nu hur mycket jag faktiskt saknat hästarna och älskar hästlivet. Vet dock hur mycket tid det tar. Men som sagt, jag tänker mig inte att börja tävla mot Malin Baryard igen direkt 😉

Har ju så himla lite tid till övers bara, men kanske är det värt att trycka in lite ridning. Tror det ger mer energi än det tar och för mig är det nog den mest perfekta (för att inte säga den enda) träningsform jag kan hålla på med. *Love it*

Nej, nu ska jag liva upp det lite med tårta som världens bästa grannar nyss kom över med.

Det hade visst blivit över en del från nåt kalas 😋

 

 

 

 

 

Hörs sen ❣

 

 
 
 
Trött, tröttare, tröttast...😴

 


Hockeylivet...och lite till

2018-10-15 | 15:09:00

 
 
 
 I kära Karlstad 😍

 

 

Måste berätta lite kring hockeysonen. Det har hänt så himla mycket där.

Tror att senast jag skrev var vi i Karlstad på hockeyläger. Ett återkommande event som han varit till varje sommar och även på hösten vissa år.

Efter dessa år hittar jag bra i Karlstad och tycker att det är en fantastiskt fin stad. Gillar verkligen att åka dit och i kombination med hockey blir det ju bara ännu bättre.

Det har varit mycket av den varan.

Albin kom med i Västmanlands läns lag. Superroligt, det var liksom första större målet i hans ”karriär”.

I och med det innebar det också att han förutom några matcher inom regionen (typ Mellansverige) tagits ut och spelar med i Tv-pucken.

 

 

 

 

Gruppspelet gick för någon månad sedan på inte mindre än Gotland. Så det var bara att packa ihop och ta oss en liten båttripp till idrottens ö, som den kallas.

Grabbarna i laget höll samman hela resan. Buss/båt tillsammans och även boendet ihop. Så hockeysonen såg jag knappt av mer än på isen. Det är hårda restriktioner från ledarna att föräldrarna ska hålla sig borta från barnen under matchhelgen. Givetvis pratade vi i telefon och sågs nån ”snabbis” här och där. Att jag skulle missa att vara på plats fanns inte på kartan.

Så jag och minisarna tog båten över, boade in oss i en stuga väldigt nära ishallen och hejade fram killarna varje match.

 

 

 
 
Båtresa till Gotland
 
 
 
 
Sol och bad...
 
 
 
 
 
...varvat med raukar
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Emellan matcherna kunde vi faktiskt bada! Vädret slog till och var på topp hela helgen och stugbyn låg så fint till vid havet. Nu var ju inte just havet särskilt varmt, så där klev vi inte i. Men det fanns en pool med soltak som vi fick bada i hur mycket vi ville. Helt perfekt!

Någon förmiddag var det lite mulet och då var vi kulturella och åkte och tittade och klättrade på raukarna.

 

Hockeyn då…senaste åren har det inte gått direkt lysande för Västmanland i Tv-pucken. De har hamnat i botten och inte gått till slutspel. Så tankarna om att gå vidare kändes väl lite sisådär.

Men helt galet, grabbarna spelade helt awesome, vann alla matcher, hela gruppspelet och det stod klart att Västmanland och Örebro län gått vidare till slutspel.

Så jäkla häftigt, och vad roligt för grabbarna! Äntligen liksom 👌

 

 

 
 
 
Taggad hejarklack
 
 
 
 
 

 

Vinst!!

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
Så jäkla duktiga grabbar!!! * Västmanlands Tv-puck lag 2018 *
 
 
 

Slutspelet går lite närmre och lättare att ta sig till än Gotland. Första helgen i november är det dags att besöka Linköping.

Jag tyckte själv att jag var tidigt ute med att boka boende, men icke. Linköping var helt fullbokat, så det blev ett hotell i Norrköping. Men det är ju inte så långt emellan. Albin själv bor ju med laget på plats.

Redan bestämda matcher/lag för torsdag och fredag. Sedan får resultaten av de matcherna utvisa hur länge och hur mycket mer de får spela under lördagen och eventuellt söndagen. Motståndet är ju så jäkla tufft, men uppenbarligen kan detta lag slå till med en skräll. Bara att hålla tummarna!

 

Så glad (och stolt såklart) att min Albin är med, hans stora mål!

 

I skrivande stund befinner jag mig faktiskt i just Karlstad. Albin har blivit uttagen till att visa upp sig inför intagning till hockeygymnasium.

Givetvis har han sökt lite olika elithockeygymnasium (man får dock bara söka 4 stycken), det är ju hans stora dröm att komma in på ett hockeygymnasium, och högst på listan står Färjestad.

En stor bedrift bara att få komma hit på en try-out, och det är ett riktigt duktigt gäng som är här. Tufft motstånd och de kommer att plocka ut 8-12 spelare!!!

Men det är bara att göra sitt bästa och framför allt, ha jäkligt skoj, det är väl ändå största anledningen till att han spelar hockey…hoppas jag 😉

Och det är ungefär så jag säger och peppar honom, vad mer kan jag göra liksom. Vill ju så gärna att han ska uppnå sin dröm, men vad mer kan en mamma göra än att ta hand om ”markservicen”, transportera ungen och se till att han har bästa förutsättningarna i alla fall. Men på isen kan jag inget göra 😉

Så jag sitter här, sådär lite lagom nervös och håller tummarna var gång han går på is.

Det blir som det blir!

 

Ja, så nog är det mycket hockey här i livet just nu.

Förutom läns laget spelar han både i FAIK:ens U16-lag och J18-lag, vilket innebär matcher både lördagar och söndagar. Träning 4-5 gånger i veckan, och han tränar även med A-laget så fort han får.

Fattar inte hur den lilla kroppen orkar. Men har man största intresset ”ever”, en jäkla vilja och är envis som synden, så går det tydligen 😁

 

 

 

 

 

FAIK klädd Albin #6

 

 

Inte helt lätt för hockeymorsan att hinna med jämt. Skulle gärna se varenda match han kör, men jag fixar det bara inte, och givetvis vill jag även lägga stor tid på mina övriga barn, göra saker och hänga med de.

I en barnaskara på sex kids kan man inte få all uppmärksamhet jämt, så är det ju bara.

 

 

 

 

Min fina och bästaste "lilla" familj 💖

 

 

Filippa har börjat rida på ridskola. Någon måste ju gå i "mammas fotspår" 😉

 

 

 

 
 
 
 
Liten tjej med stor häst ❣
 

 

Minstingen Milton har även han gått ut på isen och tränar lite smått på hockeyskolan. Får se om vi kan hålla hockeyn vid liv 🙃

 

 
 
 
Redan från start var den lille killen med i ishallen, 5 år senare står han på is i full mundering 😍

 

 

Det är det otroligt mycket plugg nu. Sista året på utbildningen och tentorna avlöser varandra i rask takt. Det är många kursen som ska plöjas igenom.

Jag fick även förfrågan om att börja jobba som timanställt på Medicinkliniken i Köping. Klart jag sa ja!

Så jäkla roligt att få komma dit och så fort jag har haft möjlighet har jag infunnit mig. Men de är så gulliga där och har full förståelse för att skolan kommer i första hand och vill att jag ska klara utbildningen, så de begär ingenting av mig att jag ska jobba mer än när jag absolut kan och orkar.

Men det är ju både roligt och bra för plånboken (även om lönen givetvis är minimal när man inte är färdigutbildad) och jag vill ju få in en fot inför framtiden.

Nästa vecka börjar vi dock 6 veckors praktik, så då blir det ”jobb” varje dag. Men skönt att få ett avbrott i studierna. Det slipper jag ju på helger och kvällar i några veckor i alla fall.

Det var först sagt att jag skulle sitta på Medicinkliniken i Köping, men i förra veckan fick jag beskedet att jag får sitta i Fagersta istället. Fatta lyckan!!!

Istället för en timme i bil enkel väg, har jag nu en sisådär 10 minuter till sjukhuset (om ens det). Från barnens skola/förskola typ 2 minuter. Ska bli så jäkla skönt att vara på hemmaplan! Grattis till mig 😉

 

 

 

 

Plugg, plugg och lite mera plugg...medicinsk sekreterare "is the shit" 👌

 

Och nej, jag har inte slutat med PartyLite 😇

En väldigt liten inkomstkälla, men många bäckar små och jag gillar verkligen produkterna och konceptet. Men jag har trappat ner, det har jag…

 

 

 

 

PartyLite konferens, kick-off inför höst/vintersäsongen. Tema den "lilla svarta" och spetsöron 😄

Sååååååå himla mycket fint denna säsong!!! Värt ett besök på PartyLite´s hemsida och sedan beställa av mig 👌😀

 

 

Nu ska jag återgå till kombon tentaplugg och hockey.

Men behövde ett litet break och skriva av mig lite 🤓

 

 

 

 

 

 


Det lilla huset...

2018-10-12 | 13:39:27

Har lovat att jag skulle skriva och berätta lite mer vad som hänt sedan i somras.

Vi börjar med att vi har flyttat. Äntligen har vi kommit till ett hus!!!

Det var givetvis inte särskilt ”easy peasy”. Vet inte hur många kartonger det blev och alla jäkla möbler. Hur har jag fått plats med allt i en lägenhet. I och för sig var den på 125 kvm och hade ett lika stort vindsutrymme ovanpå, så jag hade ju lite plats att förvara allt. Kom från ett hus på 240 kvm till lägenheten, så visst fanns det saker att försöka få rum med och bubba upp på vinden. Ändå sålde jag av en hel del.

Vinden låg givetvis högst upp, så det var några trappor ned att bära ”tusen kartonger” men med fantastiska vänner och lite jävlar anamma så fixade det sig såklart till sist.

Vi kom på plats!

Själva huset är inte jättestort, 135 kvm. Men rummen är desto fler än i lägenheten. Melwin och Vincent har fått varsitt rum. Jag har fått mitt egna sovrum för minisarna (Filippa och Milton) har ett ganska så stort sovrum/lekrum att dela på. Tonåringarna då???!!! Vi har ett garage där ett rum sitter i anslutning till. Ett fräscht varmbonat (naturligtvis) rum som blivit Robins rum. Äntligen ett garage där han kan ställa moppen i och förvaring för alla våra cyklar. Det var inte helt lätt inne i stan, man blev av med ett och annat, tyvärr.

På framsidan håller vi som bäst på att bygga Albins ”rum”, en egen liten stuga faktiskt. Det tar sin lilla tid, men snart så bör det vara dags för inflyttning för vår Albin, som för tillfället sover i Miltons säng, i väntan på att bygget ska bli klart.

Minisarna har ju sina egna sängar nu…men hittills har inte en endast natt spenderats där. Mammas säng är tydligen att föredra. Men det känns så skönt för oss alla att möjligheten i alla fall finns. För plötsligt händer det…😉

Filippa började ju skolan nu till hösten, förskoleklass, eller 6-års som de även kallar det för. Stora tjejen! Milton går sitt sista år på förskolan. Så nästa år händer det ”ofattbara”, jag kommer inte att ha ett endaste litet barn på förskolan. Har inte hänt sedan Robin började förskolan, han är 16 år nu 😱

 

Åter till huset. Det är absolut inget ”märkvärdigt” hus, inte särskilt stort, inget flådigt, men vi har en liten trädgård, en lekstuga och två altaner. Framförallt, det ligger på ett lugnt och fridfullt område och ni vet när man kliver in i ett hus för första gången och direkt får känslan att Det här är vårt hus!

Så var det och så blev det 😃

 

Nu i efterhand, när vi bott här ett tag är det ingen av oss som riktigt kan förstå hur vi stod ut i lägenheten så länge som vi faktiskt gjorde. Inget fel med stan, men nej, det passar inte oss. För bullrigt, för stökigt och alldeles för mycket liv och ståhej. Men det viktigaste, antalet rum, äntligen har vi fått våra egna små kryp in.

Vi är långt ifrån färdiguppackade, skolan och vardagen kom emellan. Men allt tar sin tid och vi trivs, det enda som räknas just nu!

 

Som sagt, plötsligt händer det…😁

 

 

 
 
 
Framsidan...
 
 
 
 

 

 ...där Albins lilla stuga började ta form.

 

 
 
 
Baksidan, med garaget och längst ut Robins rum
 
 
 
 

 

 Den lilla lekstugan och numera har vi även fått plats med en studsmatta vid sidan om äppelträdet

 

 

 
 
 
Det går framåt med stugan, vi har "höstat" lite och tänkt på fåglarna, och hockeysonen har fått upp ett intresse för matlagning och mamman hinner med så mycket mer...tacksamt 😍

 

 

En liten "snabbis" om vad som hänt under min frånvaro...men, det kommer mera 🙃


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0