14-års dagen...

2020-04-28 | 11:34:00

Snön faller ner i form av stora bomullstussar till flingor. Det är blåsigt och ruggigt ute. Skapliga kontraster mot förra veckans värme på upp mot 20 grader. Men det är väl just det som är aprilväder. 

Denna dag för exakt 14 år sedan såg min tredje son för första gången dagens ljus. Min Melwin föddes och idag är det hans alldeles egna dag. 

Vi firade honom visserligen redan i lördags, men en födelsedag är en födelsedag och just idag är det första dagen som 14 åring.  

 

Det är stort, givetvis lite extra stort med tanke på vad denna kille gått igenom. Att kämpa sig igenom operation av en stor hjärntumör, cytostatikabehandling och strålbehandling är ingen självklarhet att få ett positivt utfall. Men denna kille har en vilja av stål, kämparglöd utan dess like och ett enormt jäklar anamma. Han vet vad han vill och går från klarhet till klarhet. Lämnar inget åt slumpen och gör sällan saker förhastat utan tänker först, gör sen…

 

Vilken resa han gjort, och att han idag fyller 14 år, ja det är stort!

 

 

 
 
 
*** MELWIN 2006-04-28 ***
 
 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
JAG ÄLSKAR DIG STJÄRNSTOPP OCH KOMMER ALLTID FINNAS VID DIN SIDA, MIN FINA UNDERBARA MELWIN 💖💖💖

När allt förändras...

2020-04-08 | 11:21:22

 

 

 

 

Vårsolen skiner och vissa dagar har påmint oss om att även i år kommer sommaren att komma. Älskar solen, älskar värmen, men önskar att mycket kunde vara annorlunda…

 

Att livet förändrades snabbt tror jag alla kan skriva under på. Ett virus tog fart och vände hela tillvaron upp och ner.

Nu kan jag inte påstå att min tillvaro var särskilt lugn och stabil innan Coronaviruset tog tag i oss, men det blev drastiska förändringar på alla plan.

Hemmavistelse och smått isolerad har det getts mycket tid till att fundera. Kanske överarbetar tankarna istället, men hur som helst så har jag kommit fram till en hel del den senaste tiden.

 

Jag har skrivit i denna blogg sedan 2008. Tolv år går fort, men när man kollar igenom bloggen så har det hänt en hel massa.

Störst fokus, givetvis, på Melwins kamp mot hjärntumören ”Klumpen”, som var anledningen till att bloggen startades överhuvudtaget.

Vilken tillgång det har varit ändå, och vad mycket det har gett, att haft möjlighet att skriva av sig i detta forum. Getts möjligheter till var och en av er att följa Melwins kamp och familjens något spretiga vardag. I med- och motgång, regn och solsken.

Jag bloggade först på Familjeliv. Men under 2009 flyttades hela bloggen över till denna portal och blev Utrota Klumpen.

 

Tolv år har alltså gått sedan mardrömmen tog fart.

Klicka in på http://utrotaklumpen.se/2009/december/augusti-1.html så förstår ni vad jag menar!

 

En sjuhelsikes resa och sedan dess har livet kantats av både sött och salt. Jag har gått igenom skilsmässor och separationer, flyttat hit och dit men framför allt, blivit mamma till två juveler till och snart kan jag faktiskt titulera mig som sjubarnsmamma. Ja mycket kan hända på tolv år minsann…

 

Jag har försökt att vara så öppen som jag kan när jag skriver. Ärlig med vad jag känner, skrivit som jag tycker och tänker. Långt ifrån alla har delat min uppfattning, men så är det ju i livet. Dock är detta min blogg, mina reflektioner, mina tankar, mina känslor.

Ibland får man ta mycket skit, och jag förstår att det kan tyckas lätt att bara häva ur sig där i ”hemmets trygga vrå” bakom sin skärm. Det skrivna ordet har mer effekt än vad man kan tro ibland, vilket är både på gott och på ont.

 

Melwin är idag en frisk och kry kille som nu i april fyller hela 14 år! Han är inte friskförklarad och kommer så heller inte att bli så länge det sitter en tumörrest kvar. Det sitter i nuläget en liten hästskoformad tumörrest kvar runt hjärnstammen, som inte visar på någon aktivitet. Men det finns inga garantier. Dock har läkarna beslutat att glesa ut Melwins kontroller då allt har varit oförändrat i tio år nu. Vilket är helt fantastiskt!

Melwin börjar åttan till hösten och är som vilken annan tonåring som helst (fast lite bättre förstås 😉) och givetvis är ingen gladare än honom för så få läkarbesök som möjligt.

Det krävs så klart noggrann uppmärksamhet kring om något skulle förändras eller verka till synes avvikande hos sonen, för att då ta kontakt med läkare igen. Men i övrigt ska vi leva på, dag för dag…

 

Att mina barn får må bra, vara friska och leva ett så gott liv som möjligt är utan minsta diskussion det absolut allra viktigaste i mitt liv.

Min barnaskara är oavkortat de viktigaste i mitt liv, alla dagar i veckan, vart de än befinner sig på planeten.

Jag kommer att göra allt som står i min makt och kämpa för deras bästa, även om jag stöter på patrull och motstånd, även om jag anses vara kall, hård och sakna empati. Ja, allt sånt man stöter på och får kastat på sig när man avviker från normen, hoppar ur ledet och inte accepterar allt som görs och sägs.

Oavsett detta kommer jag att kämpa för vad mitt mammahjärta säger är rätt. Spekulationer, åsikter och ”bättre vetande” finns det gott om. Men vad mammahjärtat säger är det jag väljer att tro på.

 

Vissa saker måste jag dock inse att jag inte kan göra något åt eller förändra, även om jag känner i hjärteroten hur fel det är, så kan jag inte påverka det just nu, men tiden kommer när även sånt kommer gå att lösa.

Ibland får man ta ett steg tillbaka, försöka hitta styrkan och kraften och insikten att man inte kan påverka, inte just nu i alla fall, hur fel man än vet att det är.

Det är jobbigt, tar både kraft och en hel massa tårar, det är då mammastyrkan ställs på sin spets. Det är då man måste hitta den där kraften och skilja på vad man kan förändra och vad man helt enkelt måste acceptera, även om det är helt åt helvete fel och pissigt.

Jag hoppas även innerligt att mina barn när de blir äldre och klokare förstår varför deras mamma gjorde de val hon gjorde och att hon inte alltid kan påverka världen så som hon önskar.

Vissa val har inte varit de mest briljanta och genomtänkta. Men jag har tagit konsekvenserna och ALLTID försökt att göra det bästa möjliga av rådande situation.

Ibland har jag lyckats bättre, ibland sämre.

 

Men jag kan dock inte förlika mig med att jag skulle ha gjort så mycket fel här i livet att jag förtjänar skit, lögner och smutskastning.

Vid de flesta kriser, när livet vänds upp och ner, när man blir ledsen, sårad, besviken så ligger det nära tillhands att leta efter en ”syndabocken”. Nyckeln till allt ont i världen, men det måste också vara något/någon man kan komma åt, liksom ta på och kunna skylla på i alla lägen.

Det är mycket lättare att fokusera på vad denna någon har gjort, förstört, åstadkommit än att fundera över vad man själv borde ha gjort för att förändra läget, och framförallt vad man kan göra för att förbättra allt.

Nej, det är som bekant väldigt lätt att dra på sig en offerkofta och skylla allt på någon annan.

 

Jag har under årens lopp fått stöta på både det ena och det andra av motstånd, konflikter och i mina ögon till viss del orättvisa.

Spekulationer, snack och skitprat går för runt och det är direkt fascinerande hur folk kan få för sig både det ena och det andra och sedan på fullaste allvar hävda att ”så är det” utan att faktiskt veta ett endaste skit, då det är mitt liv de spekulerar kring, och då borde väl ändå jag veta bäst vad som händer och sker.

Men ingen verkar särskilt sugen på att fråga den det berör mest, alltså mig. Nej, det är bättre att ta för givet att vad som sägs av andra är helt med sanningen överensstämmande, hur korkat det än låter, och då tror man på det.

Det är givetvis upp till var och en och jag försöker att inte lägga energi på sådana struntsaker som vad folk tycker och tänker om mitt liv och leverne, när de faktiskt ändå inte vet ett skit om vad som är sant och inte.

Men när det går ut över andra, går ut över mina barn, ja då är det fan inte okej!

 

Jag kan ta hot och trakasserier, skitsnack, lögner och förtal, även om det är ytterst ledsamt och ja det sårar djupt in i själen. Men när det går ut över mina barn och/eller involverar andra människor och familjer som inte alls borde bli omtalade så är det förjävligt.

Har folk så himla tråkiga liv att de måste lägga så mycket tid och energi på att spekulera, skitsnacka och lägga sig i andras liv???!!! Det är både sorgligt och patetiskt!

 

Jag må ha många barn med olika pappor, lever inte tillsammans med någon av dessa fäder och ja jag har både skilt mig och separerat i omgångar. Anledningarna till skilsmässa och separationer kan vara många, och jag är högst delaktig i de misstag som gjorts, MEN jag är inte ensam om en skilsmässa och separation. Vi har alla gånger varit flera inblandade och nej, jag har inte stått för alla misstag, felsteg och konflikter på egen hand, även om det verkar lätt att tro så i vissa fall.

Vad som hänt innanför fyra väggar är det väldigt få som verkligen vet, PUNKT.

Tänkvärt!

 

Det är mycket nu och jag ska ärligt säga att inte ens jag, som verkar uppfattas av allt och alla som den starkaste av de starka, orkar med hur mycket som helst. Jag är ingen ”Ironman”, även om det vore himla smidigt. Jag är gjord av kött och blod och allt rinner inte av mig.

I tider som detta är det många som mår dåligt, givetvis, osäkerhet och risk för dålig hälsa och sjukdom är fruktansvärt att leva med. Men det är den verklighet vi alla idag lever i.

För mig har detta dock pågått sedan innan Coronas framfart.

Jag har valt att fokusera fullt ut på de bästa jag har, mina barn. Plugga till ett arbete jag vet fungerar i min och mina barns vardag, skaffa mig ett jobb som jag trivs med och som ger oss mat på bordet och även tid tillsammans. Vi har tak över huvudet, barnen har egna rum och ja, de verkar må bra här. Vissa bor här mer, andra lite mindre. Några är tonåringar (med allt vad det innebär), några är småttingar, och snart en liten nyfödd i familjen.

 

Men slitningarna har varit många.

Min mor valde att bryta kontakten och under det året hann min pappa försvinna helt i sin Alzheimers sjukdom och idag är jag glad om jag för någon sekund kan se ett tecken på att han faktiskt minns vem jag är.

Förhoppningsvis kommer min mor en dag förlika sig med att jag aldrig blev den ”perfekta dottern” som levde felfritt i ett lyckligt äktenskap med fint jobb.

Kanske ser hon en dag att hon blev förärad med sju helt underbara, fantastiska barnbarn istället, nu när dottern blev mindre lyckad.

 

Skilsmässor och separationer är nog sällan helt smärtfria. Så inte heller i mitt fall. Hårda ord har sagts och det har varit tingsrättsbesök om både det ena och det andra.

Jag är så ledsen, mina älskade barn, att mamma och pappa inte är/varit mer vuxna. Att vi inte fixat detta ansvar bättre än så här. Jag kan bara tala för mig själv, men jag lovar att jag försöker att svälja stoltheten, att ta på mig det jag faktiskt felat kring, men jag kan inte förmå mig till att bära allt själv. Jag är inte ensam i konflikterna, och hur allt än läggs fram så är det både mammas och pappas ansvar att få allt att fungera till det bästa för er.

Men vad som än hänt och vad som än händer så älskar jag er villkorslöst och totalt obegränsat. Det finns saker jag ångrar här i livet, men er mina älskade barn, har jag aldrig ångrat och kommer så heller aldrig att göra! Ni är och kommer alltid att vara mina juveler där högst upp på piedestalen. 💖💖💖💖💖💖💖

 

Så sammanfattningsvis vill jag skriva att denna blogg kommer att sättas på paus.

Den kommer inte att försvinna, inte plockas bort, och den kommer att uppdateras lite då och då, men inte alls ofta.

Varför detta då?

Jo, jag har valt att starta en ny blogg där jag skriver om mig och min familjs vardag. Dock är den inte helt färdig ännu och som den perfektionist jag nu är kommer jag inte öppna den förrän den är helt färdigställd. Får se om jag skriver länken här till en början eller inte…

I och med bebis nummer sju har det uppkommit situationer där jag inte känner mig trygg.

Valet att behålla detta barn har sitt pris, uppenbarligen. Hot om att ta bort barnet och mindre trevliga situationer har uppkommit.

Men jag kunde inte, och det står jag för. Jag klarade inte av att välja bort denna sjunde juvel. Jag vet att jag klarar av att ta hand om barnet, att jag kan ge det all kärlek och trygghet, att det kommer att bli älskat och omfamnat av många famnar, att det kommer vara en del av en familj med kärlek och värme.

 

Allt mitt fokus måste nu ligga på min och mina barns hälsa. Att vår nya familjemedlem ska må så bra som möjligt under rådande omständigheter och framtiden känns i nuläget svajig och lite läskig.

Som sagt, bloggen kommer inte att försvinna, men jag kommer att skriva löpande i ett annat forum, och uppdatera denna sida mer sällan.

Jag tackar det ödmjukaste för alla fina kommentarer, stöttande ord och glada hejarop jag fått under dessa tolv år med Utrota Klumpen. Det värmer mer än ni anar ❣

 

Sköt nu om er och kom ihåg att efter regn kommer solsken. Hur tufft och hårt livet än tycks vara kommer det vända någon gång och inge nytt hopp om framtiden. Vilket kan vara supersvårt att intala sig själv ibland, jag vet…

 

Stort Tack för mig och kramar till alla vänliga själar därute 💖

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Allt man kan fira ska man fira...

2020-04-08 | 08:00:00

Det är oroliga tider nu och mycket har hänt och förändrats.

Kommer skriva mer om det senare, men tänkte nu faktiskt ta och fokusera på lite upplyftande händelser istället.

Vi har haft födelsedagsfirande x 2 i familjen. Vincent fyllde 12 år och Filippa 8 år. Mina små marsbarn 💖

 

 

 
 
 
 
Firande med sång, tårta och paket för bästa Vincent som närmar sig tonåren med stora steg.
*** Frans Vincent 2008-03-21 ***
 
 
 
 
 

 

Den nyblivne 12-åringen 💝

 

 

 
 

Tyckte nyss han var en liten plutt-skrutt ❣ Finaste Vincent

 

 

 

Man har inte så himla många dagar på sig att ladda om innan nästa firande tar fart.

 

 

 
 
 
Filippa väcktes med sång och paket i arla morgonstund 💖
 
*** Filippa Kristina 2012-03-25 ***
 
 
 
Fyller man på självaste våffeldagen är det givet att man grundar firandet med våfflor såklart 😍
 
 
 
 
 
 
 
Men sedan kommer tårtan fram 😊
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Får jag presentera, världens bästa 8-åring ❣
 
 
 
 

När Filippas kalas planerades anade väl ingen att det skulle storma in ett virus och förändra allas vår tillvaro. Men som tur var hade det redan bestämts ett ridkalas ute i stallet. Vädret var med oss och istället för fika i kafeterian kunde det kalasas i vårsolen på stallgården.

 

 

 
 
 

Filippa med sitt "tjejgäng" innan det blev dags att pyssla iordning ett par hästar (Pegasus och Blända) och sedan leka loss med lite gymkhana.

 

 

 

 

 
 
 

En lyckad kalasdag och jag tror den nyblivne 8-åringen var mer än nöjd 😍

 

 

Ja tiderna har sannerligen förändrats, men födelsedagar firas ändå. Det är viktiga milstolpar här i livet och allt man kan fira, ska man fira, så det så…

Avslutar med ännu en hästbild. Stallet känns som den enda plats där det fortfarande känns ”som vanligt” och hästar har en magisk förmåga att stoppa tiden och få en att glömma oro och sorg, om så bara för en stund. Guld värt och det ska mycket till innan jag ger upp dessa fantastiska djur för gott.

 

 

 

 
 

Filippa fortsätter att plocka rosetter. Här vid senaste månadshoppet tillsammans med Blända ❣

 

 

 

Sköt om er alla därute och stor kram!

 

 

 

 


RSS 2.0