I´m not perfect...

2019-01-30 | 12:27:04

 

Jag har alltid skrivit att jag är ärlig i denna blogg, det är liksom min grej.

Så det här inlägget kommer från hjärtat och ni som inte kan ta det, snälla läs inte, jag behöver inte kommentarer ”bara för att”. Man har rätt att tycka olika och det finns några av er som verkar tycka att kicken i ert liv är att kritisera vad jag skriver. Så fortsätt bara inte att läs i så fall, för ni kommer garanterat inte (utåt sett) hålla med.

 

Jag har som sagt blivit erbjuden tillsvidareanställning på Medicinmottagningen i Fagersta. Nu återstår ”bara” det som är mindre skoj och som jag har dålig erfarenhet av, löneförhandling. Eller vad det nu heter, ni ser, kan knappt namnet på det ens.

Jag har begärt en viss summa, givetvis, och hon är slipad chefen. Men jag är envis. Vi får se vart det slutar. En bra erfarenhet för mig som haft egen rörelse i en stor del av min ”karriär” och då behöver man inte löneförhandla.

 

Det jag tänkte skriva nu är att jag tackar för alla fina kommentarer här i bloggen och på Messenger, Facebook, Instagram. Det värmer verkligen, men känner att jag måste ta bort glorian jag fått. Jag är långt ifrån perfekt och jag har tusen fel och brister.

Mitt största intresse här i livet är oavkortat mina barn. Men tro inte för den saken skull att jag är den perfekta mamman.

Jag har noll tålamod. Vilket visar sig när det är syskonbråk. Jag är allergisk mot att de är ”elaka” mot varandra, och tänder till direkt. Skulle mest troligt andas och räkna till tio först. Ibland har jag inte full koll på vem som började först, ni vet, vem som gjorde vad och hur allt egentligen ligger till. Istället för att ta reda på det kommer det ilska över hur de beter sig. De försvarar sig givetvis med att skylla på varandra, och istället för att ta det pedagogiska snacket så lämnar jag det med kommentaren ”sluta allihopa och var snälla mot varandra, ni är syskon och ska älska varandra”, vilket jag egentligen vet att de gör, så varför ens påtala det. Lathet att inte ta sig tiden att reda ut konflikten = FEL!

Sen finns det säkert tusen andra fel, som jag inte kommer på just nu, men de finns garanterat där.

 

Det jag dock irriterar mig över och som jag fokuserar otroligt mycket på, det är att inte ställa krav på skolresultat och resultat överhuvudtaget vad det gäller skola och aktiviteter.

Jo, jag har ETT krav! Gör ditt allra bästa!

Har man gjort sitt bästa, kan man inte göra mer. Läs till proven. Gör dina läxor och vad det gäller aktiviteter HA SKOJ, men ta det en nypa seriöst också.

Ska förklara det sista, det första tror jag ni förstår.

Det kostar att spela hockey. Det kostar att rida. Två förhållandevis dyra sporter alltså.

Hockeykillen frågade en gång ”om jag skulle sluta spela hockey, hur skulle du känna då? Så mycket pengar som lagts ut”

Svaret var enkelt. Det gör jag så gärna så länge du tycker det är roligt och gör ditt bästa. Men om du inte vill hålla på med hockey längre, så snälla säg det, så läggs det inte ut mer pengar, om du ändå inte tycker det är roligt.

Usch vad många föräldrar som vill leva sin ”hockeydröm” genom sina barn!

 

Så kommer vi in på ridningen. Där har faktiskt jag själv erfarenhet. Jag har tävlat på elitnivå, vet vad det innebär, hur mycket tid och engagemang det krävs.

Men jag la av när jag flyttade till Belgien. Ville plugga, ligga på en lägre nivå. Ville fortsätta rida, men inte satsa på elitnivå.

Har aldrig hört mina föräldrar sucka över det.

 

Blev påmind igår. Dottern hade sin ridlektion. Hon var glad och förväntansfull. Fick en lite mindre storlek på ponny. Inga problem så, hon är ju pytteliten själv, men det är lite svårt att trava (rida lätt, för er inom hästbranschen och vet vad det innebär). Benen går snabbt på de små ponnyerna och det tar ett tag innan man kommer in i takten. Men hon fixade det efter några varv. Gav sig inte och kämpade på.

Så finns mamman som klagar över allt. Gör si, gör så. VARFÖR??? Ser själv att barnet blir osäker och vet knappt ut eller in, och det värsta, hon ser inte ens ut att ha det roligt.

Jag får på riktigt ont i magen och tanken slår mig, Hörru mamma, har du ens ridit själv någon gång, vet du vad som krävs???

Filippa var helnöjd vid lektionens slut. De har en mycket bra lärare som beskriver väl vad som ska göras och hur det ska göras. Helt ärligt, som vanligt lyssnar dottern mer på ”fröken” än på mamma. Precis som det ska vara 😉

Men hon var så glad att hon lyckats fixa att trava lätt, i rätt takt, på den lille snabba miniponnyn.

Vi har blivit halvfodervärd på en liten pytte Smulan. Hon är inte stor och om möjligt ännu svårare att rida lätt på (i trav, åter igen för er som inte riktigt vet vad det innebär) och att galoppera. Som en ridkunnig sa igår, ”kan man bemästra Smulan, kan man rida vem som helt sen”. Hon är ett riktigt bustroll och slänger sig gärna hit och dit. Filippa flög all världens väg första gången vi var där och hade hand om henne. Men tro det eller ej, hon skrattade faktiskt och hoppade glatt upp i sadeln igen.

Jag berättade lite snabbt om min första ponny. Jag var så glad över att ha fått en alldeles egen ponny, MEN hon slängde av mig, VARJE DAG!!!

Jag tyckte inte det var särskilt skoj till slut, typ 50 dagen eller nåt. Men jag ville inte säga något till mamma och pappa, tänk om jag inte fick ha kvar min alldeles egna ponny.

Givetvis vet jag inte exakt hur många dagar jag flög av…men det var lääääääänge.

Men så en dag, kom ilskan och jag tänkte ”nu jäklar får det vara nog” och satt kvar när ponnyn bockade och betedde sig.

Sedan dess satt jag minsann kvar, tävlade och det gick bättre och bättre. Jag har flugit av x antal gånger till på olika hästar efter det, men jag blev en betydligt säkrare och bättre ryttare. Säkert har jag flugit av minst 100 gånger, vilket jag berättade för dottern och hon skrattade och sa att hon hade minsann bara trillat av en gång. Ha ha ha, det lär garanterat bli fler avkastningar. Men så länge hon har roligt, så kör vi.

 

 

 
 
 
Det är en ganska så kylig sport så här års, men det är mysigt 😍

 

Sen vill jag poängtera att även om jag är ensamstående och sexbarnsmamma, så har jag en väldigt bra backup och hjälp av min ex-sambo.

Han hämtar gärna barnen på morgonen och kör de till skola/förskola när jag ska till Västerås eller till jobbet. Allt för att barnen inte ska behöva gå för tidigt på fritids/förskola eller behöva gå till fots till skolan (det är en liten bit i kylan).

Han kan ibland laga mat till ALLA mina barn, så de kan komma hem till honom efter skolan och käka, om jag ska jobba eller åka med dottern till stallet.

Han hjälper till och det betyder mycket! Annars hade det varit tufft, riktigt tufft!

Hans icke biologiska barn kallar honom fortfarande för ”bonuspappa”. Det tycker jag är ett gott betyg.

Vi har våra sidor, både han och jag, men med barnen i fokus så löser sig oftast det mesta.

 

Vad vill jag då komma fram till???!!!

Jo just det att jag är långt ifrån perfekt. Jag har många sidor och svagheter att jobba på. Men jag älskar mina barn över allt annat, jag skulle hugga av mig både armar och ben för deras skull. MEN, jag har även jag några krav. Jag tycker mig inte vara en ”slapp förälder” som går efter någon form av självuppfostran.

Kraven är att alltid vara schysst och trevlig. Även vid en dålig dag (som vi alla har ibland) är det ingen annans fel och man tar därför heller inte ut det på någon annan.

Man visar respekt för både människor och djur och ord som fitta och hora (ursäkta!) är ord som inte finns i vår familjs ordlista!

Regel nummer två…gör alltid ditt bästa, mer kan du inte göra!!!

Sen har jag inte så många fler regler och jag kanske ändå är en ”slapp förälder”.

Men detta är min filosofi och snälla ni som låter som de mest krävande föräldrar i världshistorien…gör det bättre själv då!!! Så länge barnen försöker räcker det långt, jäkligt långt!

 

Har även fått erbjudande om en annan tillsvidareanställning som medicinsk sekreterare. Lyxproblem, jag vet, men nu blev det klurigt, lite klurigt faktiskt.

 

 

Kram på Er!

 

 

 

 

 


Det går framåt...

2019-01-28 | 21:51:00

 
 
 
HELLLLLOOOOOO!!!
 
 

Börjar väl med att skriva att jag var på anställningsintervju i tisdags.

Är ju timanställd nu som kanslist på Medicinmottagningen i Fagersta. Men sökte tjänsten som tillsvidareanställd medicinsk sekreterare. I fredags fick jag beskedet att jag FICK TJÄNSTEN!!!

Så jäkla glad för det. Direkt efter min examen så påbörjar jag min tillsvidareanställning. Fram till dess jobbar jag såsom nu, på timme de dagar jag kan och fixar det med tanke på skolan.

Tre veckors ”pluggtid” kvar i skolan nu. Halt galet!!! Ekonomikurs och Engelskakurs som ska tentas av nu under dessa tre veckor. Sedan 8 veckors praktik och sist ett examensarbete innan vi är färdiga medicinska sekreterare. Två år har plötsligt gått så himla fort.

 

 

 
 
 
SKÅL för mig 😄
 

 

 
 
 
Så här är det alltså tänkt att jag ska hänga måndag-fredag från och med slutet på maj 👌
 
 
 

Men det är mycket innan dess. Tentorna i två relativt svåra kurser och samtidigt har vi nu kommit in i Melwins årliga kontrollperiod.

Magnetröntgen på torsdag följt av Uppsalabesök veckan därpå.

Jag missar lite skola då, men det är ju lätt att räkna ut vad som går först, och Uppsala läkare flyttar man inte tider med.

 

Vi har de senaste tre veckorna gått igenom en vattkoppeperiod. Först ut var lille Miton, full av koppor, men ingen feber. En vecka emellan, men sen insjuknade Filippa. Hög feber och även hon full av koppor. Lite över en vecka, men sen var vi över med det, Idag gick hon till skolan igen. Nu när de väl är över är det skönt att ha det överstökat. Alla barnen har nu gått igenom vattkopporna och vi kan hädanefter känna oss förskonade från koppor.

Lille Vincent var den som kom lindrigt undan, han fick vaccinet när storebror Melwin var under behandling för att inte smitta honom.

Men sen har de alla fem haft koppor överallt stackarna. Men som sagt, nu är det ju över!

 

Vad kan jag mer berätta om vad som hänt de senaste veckorna. Tja, inte så mycket då. Det är ju fullt upp med skola, jobb, barn, hus och hem (en jäkla massa eldande nu), snöskottning, hockey, stall och lite sjuka barn på det.

Det rullar på…snart är det sommar 😉

 

 

Kram på er!


I sagornas värld...

2019-01-13 | 21:58:27

 

 

Har trotsat minusgraderna och tagit mig ut på promenad 😀

 

 

 

 

Kan ju ha varit detta, hos min fina vän som lockade mig ut i vinterkylan 😋

 

 

Jag läste om en film en gång, elller ja, läste och läste. Jag såg den inte heller men jag läste i alla fall filmtiteln, Låt den rätte komma in”

Just den meningen har sedan dess liksom satt sig. Ja, låt den rätte komma in…

Den här gången tänker jag inte låta någon komma in, inte ens över tröskeln faktiskt, om det inte känns 100% rätt. Eller ok, åtminstone 95% då. De där andra 5% är ju såna komponenter som man liksom märker efter hand. Inget man egentligen kan förutspå.

 

Det har gått nästan tre år. Helt sjukt när jag tänker efter. Inte för att jag sitter och räknar minuter, dagar, månader precis. Men jag vet i alla fall, att kanske inte riktigt just nu, men typ i vår är det sisådär en tre år sedan jag blev singel. Visst, sen tog det väl ett tag innan vi riktigt släppte taget. Kommit oss för om vad vi egentligen tyckte, tänkte och skulle göra. Lite flackande hit och dit sådär, sägas både det ena och det andra innan man till slut bestämmer sig för saker och ting.

Men när det väl var gjort så stod jag där, själv, men sex barn.

Klart de har pappor, och klart att alla av de inte är hemma samtidigt hela tiden. Men jag har i stort sett ett eller flera barn hemma jämt.

Något som absolut inte är beklämmande på något sett, inte det minsta, även om orken tryter ibland. Men det gör det väl till och från på oss alla, eller hur.

Vissa saker vill man dock kunna ventilera med en annan människa och det kanske inte alltid funkar. Kring uppfostran, beteenden och sånt kan det vara skönt att man är två ibland.

Det finns ju en anledning till att jag separerat från barnens pappor, och kom man inte överens då, så är det inte direkt lättade att diskutera och komma fram till enhetliga beslut nu. Det finns bra, och det finns dålig kontakt, och jag har lyckats med att pricka in en av varje. Två raka motpoler faktiskt.

Även om jag fortfarande blir galet förbannad, ledsen och besviken över de bådas beslut lite då och då. Men jag är övertygad om att det gäller omvänt också, fast jag är en ängel på alla sätt och vis 😇

Sen kan det ju vara ganska så skönt att få fatta sina egna beslut. Rå sig själv och inte behöva bli eniga om saker och ting.

Jag kan bestämma själv och ja, jag tycker mig blivit riktigt bra på att fundera kring och fatta beslut på egen hand. Även om det även blir helt galet ibland 😅

 

Det jag har funderat på ett litet tag nu är hur förvånansvärt snabbt folk träffar ”nya” efter en separation. Precis som om det bara står någon bakom hörnet och bara väntar på just hen!

Jag ska inte sticka under stolen med att jag träffade mitt ex pang på efter skilsmässan, men det är också första och enda gången. Innan dess hade jag inte varit solo på 13 år.

Dessa alla jag har i åtanke har liksom hittat nya på en gång, flera gånger…om ni förstår hur jag menar 🙃

 

Klart jag testat lite under dessa år, men nej, alltid något det faller på. Det ska ju säga ”klick” och jag ska bli upp över öronen kär, det bara är så.

Kanske lever jag för mycket efter någon romantisk film eller Askungen saga.

Anna i sagornas värld där prinsen kommer på sin vite springare och hämtar mig…här i Uggelbo 😄

Kanske inte så troligt! 

Jag ser ju på rätt mycket romantiskt ”trams” så jag har väl blivit skadad.

Skämt å sido, jag tror på sagan, även om den låter vänta på sig.

 

Kanske är jag inte helt ”off” på marknaden. Men det har en tendens att vara så att de som vill dejta mig, vill inte jag dejta och vice versa.

Mycket ska passa in och falla på plats, allt tenderar uppenbarligen att inte vara så enkelt.

 

 

 

 

 

Tänkte häromdagen att jag har ju en rätt stor familj. Att det för många kanske är störande och inte ses som den rikedom det är med dessa sex juveler.

Faller så över ett inlägg (på google tror jag att det var) när jag sitter och letar efter ett namn på en jäkla fotled.

Skummar lite snabbt men hinner uppfatta att hon trettonbarnsmamman från "Familjen Annorlunda” har skilt sig OCH hittat en ny karl. Hennes ex har även han hittat sig en ny partner, med 9 barn!!!

Slutsats, jag är varken för gammal eller har för många barn. 😝

Nu lämnar vi det, jag lever kvar i min sagovärld i väntan på prinsen…Törnrosa väntade ju trots allt i hundra år!!!

 

 Men det är ju även väldigt viktigt att tänka på följande...

 

 

 
 
 

Ska fortsätta plugga. Tenta imorgon och jag MÅSTE klara den!!!

Nu har vi den här perioden då allt tenderar att dyka upp på samma gång, helst samma dagar.

Melwin ska på magnetröntgen, veckan efter till Uppsala för att träffa hjärntumöransvarig och neurologen.

Samtidigt ska tre kurser och tre tentor klaras av innan v.8. Saker och ting vill dessutom gärna krocka med varandra.

Men nu kör vi, det är klart att jag kan min IT tills imorgon, värsta experten liksom 😉

 

Hade världens bästa uppladdning inför tentaplugg i förmiddags. Stallet med min lilla donna. Hon är numera fodervärd till en liten Smulan som vi ska ta hand om varje söndag ❣

 

 

 

 

 
 
 
Imorgon är de här 💖
 
 
 

Sköt om Er, Kram!


Back to normal...

2019-01-09 | 18:50:29

 

 

 

 

Så är det på riktigt vardag igen.

Idag började barnen skolan, slut på ledigheten och tillbaka i rutinerna.

Själv började jag skolan redan i måndags. Fortsättning på kursen IT i vården och imorgon har vi fortsättning på kurs två, engelska för vårdpersonal.

Roligt att träffa alla klasskompisar igen, men visst börjar det kännas att vi närmar oss slutet. Sista terminen och jag vill helst av allt vara klar redan nu. Tycker det är mycket roligare att sitta på sjukan och jobba.

Men det är bara att bita ihop, ta sig igenom återstående kurser och go for VG 🙃

Jobbar två dagar i veckan vid sidan om skolan. Kan inte hålla mig därifrån, plus att lite extra inkomst aldrig är fel.

 

Jag som hade en planering på en kickstart av 2019. Såg fram emot the year of all years.

Det blev inte riktigt den kickstart jag hade hoppats på.

Nära vänners anhöriga har gått bort.

Det känns i hjärtat när ens vänner mår dåligt. Vill bara krama om och trolla bort tårar och sorg.

Men så funkar inte livet. Det kommer sorg vare sig man vill eller inte…

 

Jag är så otroligt trött. Känns som om mycket av krafterna tagit slut.

Orken tryter när man blir ledsen, det tar energi och även om jag lovat mig själv att inte bli så berörd och ta åt mig av hårda ord så kan jag inte stå emot jämt, och de verkar även de komma, vare sig man vill eller inte...ibland.

Kanske har jag gjort mig förtjänt av det, kanske inte 😕

 

Jullov i all ära, men det är inte riktigt LOV när man är i stort sett själv med en stor skara barn.

Sedan får jag ju skylla mig själv att jag valde att jobba. Men helt ärligt, det är faktiskt mer ”lov” att sitta på sjukan än att vara hemma med alla kidsen.

Mitt jullov består inte riktigt av att ligga i soffan och glo på serier eller så, om ni förstår vad jag menar 😆

Så hur mysigt det än nu är att vara hemma med de bästa jag har, så tar det på krafterna och jag skäms över att skriva detta, men det har varit lite ”skönt” att komma hem två kvällar nu efter jobb och skola, och inte haft huset fullt i barn.

Alla utom hockeysonen är hos pappa. Men en hockeyson håller sig mest i en ishall, och utan honom skulle det ju bli tomt…på riktigt 😲

Ikväll är det hemmamatch förresten, I´ll be there! 👊

 

Så nu har jag haft dåligt samvete i hela två dagar över att inte ha saknat ihjäl mig efter mina juveler. Missförstå mig inte nu. Givetvis älskar jag när huset är fullt med avkommor och det toppar, men jag har själv känt på sista veckan av jullovet att jag inte hade tålamod nog, blev irriterad för snabbt och var så jäkla trött helt enkelt.

Som en god vän sa, du kan inte orka vara en bra mamma Anna, om du inte tillåter dig att vila ibland…

Intalar mig att hon har rätt, samlar krafter och försöker fokusera på att bli lite mindre trött tills de kära   _kommer _åter 💖

 

 

 
 
 
Skola...

 

 

 

Jobb...

 

 
 
Hockey...
 
 

Min vardag

Men dessa sex toppar allt här i livet, always...💖

 

 

 

 

 

 

Förresten, lilleman Milton har fått vattkoppor (inte helt oväntat med tanke på att pappan åkte på bältros över jul). Så om det är någon som vill att ens barn ska få kopporna innan de blir alltför gamla, så finns en liten Milton att tillgå och leka med. Han är pigg, men prickig 😁

Nä nu ska jag bylsa på mig en hel garderob med kläder och dra på hockey...det är lite kallt där 😉

 

 

Kramar till er och god fortsättning på 2019 ❣

 

 

 

 

Så har vi börjat...

2019-01-01 | 22:47:18

 
 

 

 

Första inlägget detta år…2019

Så har jag tänkt typ hela dagen. Nu är det första gången jag gör det här och jag gör det där…

Galet va 😄

Men snart är ju även 2019 ett helt vanligt år med en helt vanlig vardag.

 

Året började inte riktigt bra, hur taggad jag än var.

Vaknade med frossa och feber. Vilat och bara myst runt här hemma i myspys-kläder, knaprat Alvedon och nu känns det lite bättre.

Imorgon är det uppstigning klockan 06 och jobb som gäller.

 

Måste berätta om en liten diskussion som uppstod ikväll kring matbordet.

Det började med att de undrade varför jag inte började senare, eftersom jag får sätta mina tider i princip själv. Jag förklarade att jag ville jobba så mycket som möjligt, men ändå träffa de så mycket som möjligt, så därför väljer att börja tidigt så jag kan dra hem i skaplig tid. Ni sover ju ändå halva förmiddagen 😉

Så kommer kommentaren; Mamma, jag vet att du vill hjälpa allt och alla, men glöm inte bort dig själv också. Du måste ju tänka på att du själv ska orka och må bra.

 

Jag blev aningen förstummad. Hur kunde jag få en så klok pojke???!!!

Har precis pratat med mina närmaste om just det. Att hitta balansen. Att bli engagerad, bry sig, vilja gör sitt absolut bästa, men ändå undvika att krascha.

Det är en svår ekvation. Jag vill så mycket, men hur mycket orkar jag i det långa loppet…???

 

Måste försöka att sätta upp strikta linjer, tider och prioriteringar.

Det är inte lätt. Jag vill finnas överallt. Påverka, ordna och bara vara där jag bör vara.

Men det kommer inte att gå utan struktur, det vet jag…

Får börja året med att vara realistisk. Att veta hur jag ska förhålla mig till saker och ting.

Inte börja tvivla på min förmåga, men heller inte underskatta att även min kropp behöver vila ibland.

 

Nyårsafton bjöd på både ris och ros, men det blev ett nytt år i alla fall 😍

 

 

 

 

Myyyyyyyyyys ❣

 

 

 
 
 
 
Tillsammans med de bästa i mitt liv 💕 My family 💕
 
 
 
 
 
 
 
 
Inte helt lätt att få upp bubbelflaskor 😄
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Första regeln för 2019;
Lägg 2018 bakom dig och blicka framåt!
 
 
 

 

 

 

 

Kramar till er!


RSS 2.0