bloglovin

The true story...

2019-02-04 | 14:45:49

 

 

 

Satt och bläddrade lite bland dokument och hittade en artikel från tidningen Amelia.

Den skrevs under våren 2018, men inte så mycket har ändrats inser jag när jag läser den. Kanske har jag blivit ännu lite starkare, kanske har jag bevisat ännu lite mer för mig själv att jag kan. Vad jag vet är att jag i alla fall snart är klar med utbildningen, att jag har anställning efter utbildningens slut och att jag och min familj flyttat till hus.

Fakta om Melwin stämmer fortfarande…tror jag. På torsdag får vi svar på vad bilderna från senaste MR (som togs förra veckan) visar. Hur han mår rent neurologiskt och om allt är oförändrat.

 

Så här kommer den artikeln i sin helhet. Varför?! Jo för att jag har fått fler nya läsare. Får frågor om lite av det som här i artikeln besvaras och för att jag ska uppdatera bloggen de närmsta veckorna (efter att ha avverkat de två sista tentorna) och hittar lite nytt material här och där 😉

Det är ju rätt mycket som hänt ändå, när jag tar mig tid och tänker efter…🙃

 

 

 

Annas tvååriga son fick en hjärntumör

Melwin är bara två år när han diagnostiseras med hjärntumör och familjens liv sätts på paus. ”Sjukdomen och allt det tuffa jag gått igenom har fört mig otroligt nära barnen”, säger Melwins mamma Anna.

Regnet fullkomligen vräker ner utanför fönstret den där dagen i augusti 2008 när Anna Silfver får beskedet. ”Din son Melwin har en hjärntumör, den måste opereras nu”. Han är då två år gammal.

– Hela världen stannade. Vi hade sprungit till vårdcentralen flera gånger eftersom Melwin hade huvudvärk men de sa bara att det var ett långdraget virus, gav oss huvudvärkstabletter och bad oss åka hem.

Men huvudvärkstabletterna hjälper föga och när Melwin dessutom börjar gå med krökt rygg och dricker kopiösa mängder vatten blir Anna och hennes dåvarande man, Melwins pappa, oroliga.

– Vi tänkte att det kanske var diabetes, hans socker testades men visade sig vara helt normalt.

Till slut blir familjen lovade en magnetröntgen. Mormor rycker in och passar Melwins storebröder Robin och Albin så att mamma, pappa, Melwin och yngsta sonen Vincent kan åka in till sjukhuset. I det skedet finns det ännu inte på kartan att Melwin skulle kunna vara allvarligt sjuk.

– Det var tal om att ryggraden kanske hade fjättrats vid bäckenet och att det skulle förklara den krökta ryggen. Fy så hemskt tänkte jag, för då skulle han ju behöva opereras. Om jag bara hade vetat.

Melwin sövs och röntgas. Efteråt blir familjen kallad till ett rum för att prata med en läkare.

– Jag minns att sköterskan utanför frågade om hon skulle ta barnet, Vincent, som jag höll i min famn. Varför det, tänkte jag, jag kan väl hålla mitt eget barn? Men sekunden senare insåg jag att hon frågade för att någonting var fruktansvärt fel.

Läkaren berättar att de hittat en jättestor tumör på Melwins lillhjärna som måste opereras omgående. Därför ska familjen köras till Uppsala. De kommande timmarna och dagarna är tumultartade för alla.

 

– De sa att han skulle opereras genast men istället blir han körd till Uppsala och inlagd på intensiven. Där ligger han fem dygn och sköterskorna vakar över honom konstant.

Anna har svårt att ta in det som händer. Melwin var ju nyss hemma och hade bara lite huvudvärk. Också på intensiven tycker hon att det är konstigt att han måste ligga uppkopplad och övervakas oavbrutet.

– Då tittade en av läkarna på mig och sa ”Förstår du inte hur sjukt ditt barn är? Han kan somna vilken sekund som helst”.

Fem dagar efter att de kommit till Uppsala opereras Melwin. En jättestor operation där utgången är långt ifrån garanterad.

 

– Operationen tog 16 timmar och de var de värsta timmarna i mitt liv. Jag hann bygga upp så många scenarion i mitt huvud.

Att se Melwin efteråt hör också till något av det jobbigaste Anna varit med om.

– Det var alldeles hjärtskärande att se honom ligga där. Han tittade knappt på oss och var alldeles apatisk i början.

Läkarna lyckas inte få bort hela tumören och nu inleds intensiva behandlingar för att förhindra att den växer.

 

– Melwin fick cytostatika och blev jättedålig. Det är nog bland det värsta man kan vara med om, att se sitt barn brytas ner så, bit för bit.

Melwin får massor av blåsor i munnen och halsen som gör att han måste sondmatas. Hans diarréer är så kraftiga att huden i rumpan fräts bort.

– Han låg där som en likblek liten tarm utan hår, det var fruktansvärt.

Mitt i allt kaos ska det normala livet med de andra barnen ändå fortgå så gott det går.

 

– Vi fick massor av hjälp av mormor och farmor. Dessutom var det, tack vare barncancerfonden, möjligt för hela familjen att bo på patienthotellet nära sjukhuset så att vi kunde umgås på dagarna.

På sjukhuset kommer Anna också i kontakt med andra familjer som går igenom något motsvarande.

– Det var skönt att kunna sitta och tala om allt från död till alldeles vardagliga saker. Vi kunde skratta tillsammans för vi satt alla i samma skit och elände.

 

Två av de familjer som Anna lär känna förlorar sina barn.

– När vi satt där på begravningen tänkte jag att det är helt fruktansvärt och så svårt att förstå att också barn kan dö i svåra sjukdomar. 

Melwins behandlingar fortgår, men när det blir tal om strålning sätter sig Anna på tvären. Hon vill att Melwin ska protonstrålas, något sjukhuset inte erbjuder eftersom det skulle innebära att Melwin måste sövas varje gång. Istället vill man ge honom konventionell strålning.

– Protonstrålning är skonsammare för den friska vävnaden. Jag ville inte att han skulle få en behandling som kunde ge honom stora men och biverkningar.

Efter en hel del krigande och utredning på landstingsnivå får familjen äntligen beskedet: de ska få åka till ett sjukhus i Schweiz. Här ska Melwin protonstrålas under narkos.

– Melwins pappa fick åka ner med bil för vi hade så många mediciner med oss. Jag flög med barnen.

Familjen stannar i tre månader och under den tiden sövs och strålas Melwin totalt 33 gånger. Efter det tar det slut. Både svensk och schweizisk sjukvård ger beskedet att behandlingen nu är avslutad. Familjen kan bara vänta.

– Vi skulle gå på regelbundna kontroller men annars fanns det inte mycket att göra. Det som var kvar av tumören hade inte försvunnit, men inte vuxit heller. Vi fick komma hem och mitt i allt skulle vi byta ut vår sjukhusvardag mot något som skulle föreställa ett normalt liv.

Någonstans där kraschar Anna för första gången.

­­­– Under behandlingsåret hade jag tvingats vara stark. Jag ville inte att barnen och framförallt Melwin skulle se mig ledsen. Men nu när vardagen sakta återvände fanns det utrymme för all oro.

Under den här tiden inser hon också att det hon och hennes dåvarande man hade haft är borta sedan länge.

 

– När man som par går igenom något väldigt svårt, till exempel det att ens barn blir sjukt, tror jag att man antingen blir otroligt sammansvetsade eller så kommer man ifrån varandra. Det var det som hände oss.

De skiljer sig, men rätt snart träffar hon en annan man som får hennes hjärta att slå dubbla slag.

– Jag blev superkär och allt gick väldigt fort. Han fungerade bra tillsammans med barnen och hade inga egna från förut. Vips så var jag gravid.

Anna föder sin första och enda dotter Filippa. Drygt ett år senare kommer Milton.

– När jag var höggravid med Milton separerade jag och de minstas pappa. Det funkade helt enkelt inte, kanske hade saker och ting gått för snabbt.

Annas värld rasar samman igen.

– För andra gången krossades min dröm om en kärnfamilj. Det var en riktigt tung tid. Där stod jag ensam med sex barn som jag skulle klara av att ta hand om. Jag kände att jag inte räckte till varken på jobbet, hemma eller som vän.

Anna blir sjukskriven för depression. Hon klarar knappt av att stiga upp ur sängen.
Men mitt i allt det mörka växer också något annat fram.

– Att jag mådde dåligt gjorde att jag fick en jättefin relation till mina barn. Jag var ärlig med dem från början och sa ”mamma mår inte bra nu”. De såg ju att jag var nere och de hjälpte mig igenom det.

När Anna sakta började må lite bättre var det också barnen som fick henne att våga söka in till sin drömutbildning.

– När Melwin blev sjuk läste jag på en hel massa. Det väckte mitt intresse för det medicinska och när jag sedan såg att det fanns möjlighet att läsa till medicinsk sekreterare kände jag att det passade mig perfekt.

Anna söker och kommer in. Mitt i allt får livet mål och mening igen.

– Tack vare barnen. Jag kände verkligen att jag ville göra det här för dem. Och för mig själv. Jag är stark nu och står på egna ben. Efter att ha varit i förhållanden i 20 år står jag själv med sex barn och jag vill visa dem, och alla andra, att man kan klara det!

I höstas inledde hon sina studier och trivs som fisken i vattnet.

– Det blev verkligen en nystart för mig och jag har världens bästa klass. Det är tungt ibland, jag har ju inte lika mycket tid över till att plugga som de flesta andra, men jag har gett mig fan på att jag ska klara av det!
 

För om det är något som alla sorger, kriser och separationer gett henne är det en tro på sig själv.

 

– Äntligen, efter en riktigt tuff och mörk tid känner jag att jag fixar att vara själv i det här. Från att ha legat på botten har jag jobbat mig upp igen! 


//Fakta//
Melwin är fortfarande inte friskförklarad. Han går på regelbundna kontroller och hittills ser allt okej ut. Tumören har varken krympt eller vuxit och så länge det är så kan han leva ett helt normalt liv.

 

 

 

 

Melwin och storebror Albin ❣

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0