bloglovin

När det liksom blir stopp...

2018-05-07 | 20:20:44

 

 

 

Saneringen är gjord så gott jag kunnat och har förmåga till just nu. Har haft lilleman sovandes hos mig och en kväll var han rosslig och pipig i bröstet. I lördags var det ja, det var varmt och när vi kom hem från Kämparnas Dag i Köping ville du öppna och springa in och ut från balkongen (gärna nakna 😉)

Det var då han blev rosslig på kvällen och det är svårt att utvärdera just nu. Vad är pollen och vad kan vara kvarvarande ”kattspår”?

Men han inhalerade duktigt och tog sin medicin, och då blev det bättre.

Peppar, peppar har han ännu inte fått irriterande och rinnande ögon. Håller tummarna hårt att det förblir så.

Fick kallelse till lungröntgen idag, nästa vecka ska han kollas.

 

Nu ska jag inte verka klämcheck längre, för det är jag långt ifrån just nu…

Milton in och ut från sjukan, väntan på att Melwins läkare ska ringa och sedan totalsaneringen och bort lämnandet av mina älskade katter, jag VET att min Milton är ännu mer älskad men det gör ont i hjärtat ändå. Jag saknar de verkligen, mina stöttepelare som gav styrka, kraft och mod utan att de visste om det, utan att ens anstränga sig.

Det har varit mycket det senaste tiden, väldigt mycket…

Det har känts mer och mer hopplöst, för det känns som att så fort jag andas ut så kommer nästa käftsmäll.

Jag tog detta hårt med Milton, trots att jag vet att en allergi inte är något livshotande om man sköter det rätt. Men känslan av att han mått så dåligt i mitt hem, och att jag sedan inte ens kunde ta hem mitt barn, han klarade inte ens av att bo i det hem jag erbjuder honom.

Har känt att min hälsa har sviktat långt tidigare, men kunnat slå bort det och som jag alltid kunnat göra, peppa mig till att fixa detta också, bita ihop och vara stark.

Mentalt fungerar det oftast. Jag bryter ihop, inte så att andra ser, men min mamma får hysteriskt gråtande samtal och lyssnar och lyssnar och är den starkaste och mest peppande mamma man kan ha, bara genom att finnas till. Sen kommer jag igen, kavlar upp ärmarna…

 

Men det börjar oroa mig, kroppen fungerar inte som den ska.

Jag får yrsel, hjärtklappning och har svimmat ett par gånger. Det gör mig rädd, har aldrig hänt att jag inte kunnat kontrollera min kropp.

Visst har jag varit nere på botten mentalt, legat i fosterställning och varit övertygad om att längre än så här långt ner kommer jag inte. Men ansvaret, kärleken till mina barn har räddat mig och fått mig att resa mig gång på gång.

Men nu sviker kroppen och det känns fruktansvärt att tappa kontrollen.

Jag har skickats till läkare och det var en mycket bra läkare som jag träffade, han tog detta seriöst. EKG är gjort och det var bra som en 20-årings (ville bara poängtera det 😉)

Imorgon ska jag in och lämna allehanda prover, direkt på morgonen, på fastande mage. Jag kommer inte vara sådär jättecharmig utan min morgonkopp kaffe, men det får de ta 😉

Det är säkerligen bara någon liten brist på någonting man lätt kan medicinera. För såhär kan jag inte ha det. Jag skäms på riktigt när jag som förra veckan står i receptionen och inte klarar av det för då svimmar jag.

Det går bra när jag sitter och skriver, då sitter jag ju ner, men så fort jag ska upp och stå och göra det en liten stund så blir det svajigt.

Och jag är såååååå trött, skulle helst vilja lägga mig ner och bara sova, sova och sova. Men det går ju inte.

Kan vakna av att hjärtat skenar och svetten lackar, men det går ju bra att somna om ändå, jag är ju så jäkla trött.

 

Har varit på praktiken idag, skrev väldigt många diktat, det flöt på bra och det är så jäkla roligt. Sen en stund i receptionen, men det funkar ju inte och jag blir så jäkla arg på skitkroppen som inte kan ställa upp, åtminstone en timme eller två. De tror väl snart att jag är världens klenaste och inget att satsa på.

 

Fokuserad som jag nu varit på allt detta, Milton, Melwin, bortlämnandet av katterna, mina övriga barn med var förälders dilemman och funderingar. På att hitta ett annat boende (jag och ALLA barnen hatar denna lägenhet nu) vi vill ut!!! Ännu mer nu när den känns som besudlad av katthår. Då tänker man sig lite sådär lätt, som man egentligen inte alls ska göra, att det kanske räcker nu. Vi kommer på fötter, det kan bara bli till det bättre nu…

Men nej, va f-n…

Kommer från Skinnskatteberg idag, till läkaren, ska starta bilen, lite konstigt, fick vrida på nyckeln många gånger, men sen var ”Bettan” igång. Åker och hämtar matkassen på ICA, men sen var det kört. En stendöd ”Bettan”, jäkla skitbil som inte hade en endaste liten suck att starta, och jag vet tyvärr vad det beror på. Nycklarna får inte igång på fanskapet helt enkelt och ja jag står helt utan en endast jäkla idé hur jag ska lösa detta.

Så är det någon som vill ha en total värdelös rishög till buss, så står den på Icas parkering och bara väntar på att kastas åt helvete.

Jag vill inte vara den som klagar, men just nu är jag matt och uppgiven, och tycker faktiskt inte att jag förtjänar detta. Jag måste ju ha en bil. Jag har barn att hämta och lämna, praktik att åka till i Skinnskatteberg och en tenta att skriva i Västerås på onsdag.

Nej, man ska aldrig unna sig att tänka att nu har vi gått igenom denna skit och nu kan det knappast komma mer, i alla fall inte för stunden.

 

Nästan lite patetiskt. Det gjordes ett reportage om mig i en månadstidning för månader sedan som publicerades nu. Där det skrivs om hur jag faller pladask, är nere på botten och kravlar, men tar mig upp, enbart med hjälp av mina barn, och kommer in på min drömutbildning.

Hur stark jag blev och hur man kan lyckas att ta sig tillbaka efter en depression.

Det är förvisso sant, men just nu känner jag mig precis lika liten, obetydlig och klen som då.

Spelar inte så stor roll vad som händer ena veckan, så kommer det ny skit veckan därpå. Börjar inse att det ska vara så…

Nu ska jag lägga mina barn, de enda betydelsefulla i mitt liv, och de kommer att hjälpa mig att hitta styrkan igen, bara genom att finnas till, utan att de själv vet om det.

Men just nu känns det tungt, jäkligt tungt…

Det är inte tänkt som ett beklagande trösttörstande inlägg, utan bara ta bort fasaden om att jag långt ifrån är stark jämt, vilket jag senast idag fick höra från mitt ex.

Du ska vara så jäkla präktig och stark jämt, visa hur du klarar saker, men så är det ju inte…

Nej han har rätt…jag klarar inte ett skit

 

Go´natt

 

 

 

 

Kommentarer
Postat av: Anonym

❤️❤️❤️ du e så grym Anna!!!!

2018-05-07 @ 21:07:56
Postat av: Anonym

❤️❤️❤️ du e så grym Anna!!!!

2018-05-07 @ 21:07:57
Postat av: Anonym

Va rädd om dig ! Du är lika viktig för dina barn , som dom är för dig ! Allt materiellt är egentligen oviktigt ! Bil löser sig ska du se .
Kram

2018-05-08 @ 00:25:59
Postat av: Pernilla

Du klarar mycket men man klarar inte allt själv!
Be om hjälp!
Var rädd om dig själv och glöm inte att ta hand om dig själv!

2018-05-08 @ 09:21:40
Postat av: Pernilla

Du klarar mycket men man klarar inte allt själv!
Be om hjälp!
Var rädd om dig själv och glöm inte att ta hand om dig själv!

2018-05-08 @ 09:21:41
Postat av: Anonym

Allergi är ett skit och kan vara svårt att hitta alla källor. Min dotter är allergisk mot katt, häst, kanin och björk. Med det kommer även massa korsallergier.. Hon tål inte morot, jordgubb, potatis och äpple. Läs om korsallergi om du inte redan gjort det. På henne blir symptomen astma och eksem och det är som värst denna årstid.. Man lär leka detektiv för det finns inga bra tester eftersom det ”bara” är korsreaktioner.. Hoppas han blir bra! / Linda

2018-05-08 @ 17:02:41
Postat av: Anonym

Allergi är ett skit och kan vara svårt att hitta alla källor. Min dotter är allergisk mot katt, häst, kanin och björk. Med det kommer även massa korsallergier.. Hon tål inte morot, jordgubb, potatis och äpple. Läs om korsallergi om du inte redan gjort det. På henne blir symptomen astma och eksem och det är som värst denna årstid.. Man lär leka detektiv för det finns inga bra tester eftersom det ”bara” är korsreaktioner.. Hoppas han blir bra! / Linda

2018-05-08 @ 17:02:43
Postat av: Anonym

Låter tyvärr som du håller på att få en utmattning depression 😢 Dra i bromsen och varva ned med det du kan..var rädd om dig. Kram

2018-05-08 @ 20:08:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0