bloglovin

Stress och tristess...

2018-01-11 | 22:56:26

 

 

 

Har nu gjort första skolveckan på andra terminen.

 

Känns helt okej. Visst är man aningen matt i huvudet, men det är väl ganska så väntat efter ett jullov på tre veckor 😉

Tangentbordsprov idag och det går faktiskt framåt 😊 Även om jag fortfarande tittar för mycket på tangenterna, så går det som sagt framåt…

Det sa i alla fall läraren, så då får jag väl tro på det 😉

Men det kändes faktiskt riktigt bra. Första gången jag är nöjd över min prestation på tangentbordsprovet.

 

Imorgon hemstudiedag, men absolut inte sysslolös. Planen är att skriva klart fyra diktat och lära in i alla fall 80% av nästa veckas ordprovsord. Sitter 100% direkt så blir jag lycklig, men annars så hinner jag nog ändå att ta in de resterande nästa vecka 😉

Sen ska jag kunna allt om cellen, celldelning och cancer, innan dagens slut, har jag tänkt.

Om jag är duktig och lyckas med det får jag ta helg!!!

 

Märker att jag har något av en känsloblandning av stress och tristess.

Låter märkligt, det tycker jag också, och jag vet inte riktigt om det ens är rätt beskrivning.

 

En form av pluggstress har jag alltid, MEN jag tror inte det är negativt i mitt fall. Jag jobbar mer effektivt och bäst under en måttlig släng av stress och press.

Har inte alltför sällan blivit plugg i sista stund och det känns tvivelaktigt om jag kommer att fixa det, men det funkar. Så jag tror ändå det sätter sig rätt bra, även om det kan bli lite sista minuten läsning.

Det måste ju fungera, vad finns det för alternativ liksom???!!! Barnen går ju först, och det är inte alltid de är kompatibla med mitt pluggande 😉

 

Tristessen då, vart kommer den ifrån???

Hur kan jag ens känna någon form av ”tröktid” i min situation.

Jo jag har fullt upp med plugg, barn och vardag…men det är ju just det, jag skulle vilja få in en liten ”twist” av något annat ibland också.

 

Jag får massor av kärlek, pussar och kramar av mina fina barn, och självklart toppar det allt.

Men på senaste tiden har jag saknat lite mer…vuxentid, tror jag det heter 😉

 

De säger att jag borde börja dejta. Titta ut och träffa andra.

Men jag tittar ju ut, jag träffar andra.

Vänner, klasskompisar, och jag får uppskattning och jag får bekräftelse.

Men vart är spänningen, pirret i magen, värmen…ja ni vet 😉

Och man måste dejta för att komma någon vart, men jag vet inte om jag är redo, om jag törs.

Det finns så himla mycket som gått snett de senaste åren och det har satt sina spår.

Självförtroendet jag en gång hade, vet jag inte vart det hamnat, men det är inte mycket jag känner mig säker på.

Jag vill bli galet kär igen, jag vill inte leva ensam, jag vill hitta min klippa i livet.

Men det är lång väg dit, och just idag vet jag faktiskt inte riktigt om jag törs.

Jag är inte stark nog för ännu en näsbränna.

Det är svårt att lita på någon igen, att ge sig in i något i tron om att det är på riktigt.

Någon som sedan kommer på att det är ingen dans på rosor att leva med en sexbarnsmamma. Att det krävs tålamod och en stark självkänsla och viljan att samarbeta på de flesta plan, för att fixa vardagen med mig.

Livet är ju tyvärr inte en fest rakt igenom 😉

 

Jag vill så mycket och jag har så många planer, men helst inte själv. Vill ju vara ett team med någon.

Men jag är kräsen, väldigt kräsen. Det är mycket som måste passa och klaffa och jag lever hellre ensam än att slänga mig in i något ”bara för att”

 

Men jag saknar, och saknar lite till…för att sedan komma på att jag nog inte törs, och att jag har det jäkligt bra med mina sexlingar 😊

 

Nu vilar vi upp oss!

 

Kram o Go´natt

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Tror du kan känna panik eftersom Lasse hittat kärleken igen. Din tid kommer och inget att stressa fram :)

2018-01-14 @ 12:53:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0