Lite synd om mig själv...

2018-01-30 | 14:02:18

 

 

Har smått panik och är sönderstressad de´luxe!

Vet inte hur skolan har tänkt och lyckats, men de har i alla fall klämt ihop en jäkla massa prov och tentor på en och samma gång.

Ordprov igår, i och för sig förra onsdagens prov som jag fick skriva i efterhand, då tåget ställdes in i sista sekund och jag kom inte till Västerås i tid.

Ordprov imorgon igen (Cirkulationsorganen och Respirationsorganen) i Anatomi kursen, tenta på torsdag (den avslutande) i kursen Medicinsk dokumentation, och sen toppar vi med ”en liten nätt” tenta i Anatomi och Sjukdomslära redan på måndag, och kör ett ordprov på hela matspjälkningskanalen på onsdagen.

Så här mycket tror jag inte vi haft på en och samma gång någon gång förut.

Inte så jäkla intressant för er att läsa om mitt pluggande, men nu har jag fått gnälla av mig lite.

Har suttit hela morgonen och förmiddagen och tragglat orden, alla jäkla Blodprover och Blodstatus och hur man håller möten och skriver korrekta protokoll och intyg. Halleluja moment 😉

Det är roligt att lära och väldigt intressant, men såååååå mycket!

Fick lov att ta ett litet brejk nu, när det blir för rörigt och man börjar bli lätt groggy måste jag fokusera på något annat en stund. Så nu övar jag fingersättningen istället 😊

 

 

 

 
 
 
Kan tro att jag ligger och latar mig, men icke, jag lyssnar, lyssnar och lyssnar på alla orden. om och om och om igen, någon gång lär de ju fastna ;-) Märta alltid vid min sida <3
 

 

Nu ska jag vara helt ärlig och skriva att det är i såna här stunder det känns på att man faktiskt är ensamstående mamma, till rätt många barn.

Jag vill inte beklaga mig, men berätta att jag är inte starkast i världen jämt, och även om jag nu klarar av att stå ”på egna ben” och driva runt den här Familjen AS (AB 😉 ) så finns det stunder då jag kan känna att det är lite synd om mig och lite orättvist…

 

Gårdagen är ett lysande exempel;

Jag gick upp tidig morgon för att hinna med allt och komma till Västerås i tid för att sitta bänkad i skolan 8.30 och skriva ordprov. Det flöt på och jag kom ihåg alla orden (så då blev jag lite glad 😊 )

Lektioner fullmatade med Anatomi och diverse sjukdomar och sedan besök på Medicinkliniken. Träffa medicinska sekreterare och lyssna på en ”lektion” av en läkare på Gastro.

Klara vid 16 och börja köra hem till Fagersta. Givetvis skulle det börja snöa och det var kladdigt och moddigt på vägen, så det tog lite extra tid. Väl hemma direkt iväg och handla, hem till hungriga barn, laga mat, äta middag, förhöra ena sonen inför prov, hjälpa annan son med ett datorproblem (som om jag nu vore så bra på det, men får ju försöka, vem annars liksom???), plocka undan, fixa disk och slänga i en tvättmaskin. Köra till träning, hem och göra ”kvällsprocedur” med övriga, natta barn. Hockeyson kommer hem (tack o lov finns det snälla hockeyföräldrar som skjutsar hem honom ibland). Nåt att äta till honom (igen, äter som en häst 😉) prata om några saker som hänt, diskussion kring läggtid eller speltid, tonårsgnäll, men till slut är även han i säng…klockan har då passerat 22.

DÅ är det mammans tid att plocka fram böckerna och läsa, läsa, läsa…klar vid tvåtiden. Sen kör vi igång igen nästa morgon. Ekorrhjulet 😉

Det är såna dagar jag kan känna att guuuuud va skönt det skulle varit om jag kom hem och någon redan hade handlat och lagat middagen. Om vi kunde hjälpas åt med kvällsprocedur, körningar, läxor och nattning.

Om det fanns någon som gav en liten puss och sa att ”sätt dig nu och läs i lugn och ro Anna, jag fixar”

Ibland saknar jag och tycker lite synd om mig själv…

Men bestämmer mig sen för att dricka extra mycket kaffe, ta nya tag och ge mig fan på att klara detta, för det SKA jag göra!

Endast VG är gott nog…eller 😉

 

Måste köra vidare nu…

 

Kram på Er!

 

 

 

 


Verkligen allt nu...

2018-01-23 | 16:09:00

Det kom upp en ”minne” bild på Facebook imorse.

Underbara, fina och helt fantastiska barn, men påminnelsen om sjukdomen och dessa helvetesbehandlingar var väl inte det första man ville mötas av sådär på morgonkvisten.

Men så tänker jag vidare och känner samtidigt en otrolig glädje över att denne kämpe tog sig igenom helvetesbehandlingarna och över att han mår förhållandevis bra idag, att han fixar skolan kanon och orkar vara som vilken annan 11-åring som helst. Det är ju en betydligt trevligare tanke.

Så gör den där jäkla oron sig påmind. Kommer vi någonsin bli av med ”Klumpen från helvetet”

Skjuter bort allt vad tankar och spekulationer heter och går istället och brygger morgonkaffet…

 

 
 
 
 
 

 

Alltså hur fort går det inte när man har ”alla barnen” veckan???!!!

Igår drog de till pappan igen och sex juveler blev tre juveler här i hemmet.

Har typ as, skit, massor att plugga!

Tenta på tenta, varvat med inlämningsuppgifter, diktatskrivning och ordprov.

Så att igår vakna med feber kändes väl sisådär.

Men men, bara att bita ihop och göra det bästa av allt.

Och det är verkligen ALLT nu.

 

 

 
 
 
Tröttare än tröttast, men har läkartid på torsdag. Undrar om man kan få någon form av Amfetamin utskrivet ;-)
 
 
 

Filippa träffade ju läkaren förra veckan.

Hon undersöktes, men vi fick inget direkt svar på vad det kunde vara som spökar.

Togs ett stick i fingret för att kolla matallergi och lite ”basic”.

Läkaren ringde igår. Mer prover måste tas.

Sköldkörtel, tarmprov, njurar, salter och en massa rabblade hon upp.

Jag blev så fokuserad på vad hon sa skulle tas och vart och när vi skulle göra det, så jag glömde helt bort att fråga vad det där sticket i fingret egentligen visade, eftersom det skulle bli en sån utredning.

Men det är väl bra att det görs ordentligt, behöver ju inte vara något illa bara för det…tänker jag.

Fast hänger upp mig på en sak, som jag faktiskt tycker är helt fel av en läkare att uttala sig om, sådär utan alla fakta och ”kött på benen”.

Hon sa ”det är i alla fall inga tecken på någon tumör i magen, för då skulle hon reagera mer när jag klämmer på henne”

Nu finns det ju fler ställen än just precis i magen som man kan ha tumör/cancer oavsett om man har just magsmärtor eller inte.

Melwin besökte läkare ett femtal gånger. Klämdes och kändes på, lämnade prover och neuro koller, men inte förrän magnetröntgen gjordes upptäckte man den gigantiska tumören.

Att Melwin visade så lite symtom är och förblir förbryllande för läkarna. De säger fortfarande att han var för pigg för sitt eget bästa (med så ringa symtom, tog det ju ett tag innan han fick göra röntgen, och på den tiden hann tumören växa en hel del, tyvärr)

Nu påstår jag inte, och heller inte tror jag att Filippa har cancer, men jag gillar inte att läkaren uttalade sig så.

Givetvis kände hon till vår bakgrund och ville säkerligen bara väl och vara lugnande. Hur jag än intalar mig själv att så är inte fallet, så ploppar alltid tankar om tumörer och cancer upp så fort något av barnen har någon åkomma.

Och hon kunde omöjligt vara 100% säker på att utesluta alla former av cancer, enbart genom att klämma lite på Filippas mage.

 

Hur som helst ska nu ett helt register av prover lämnas under morgondagen. Får som vanligt åka till Västerås sjukan, då lilla Fagersta uppenbarligen bara har en person som kunde ta dessa prover, och hon var på semester i tre veckor.

Upphör aldrig att förvånas över dagens sjukvård. Men vänta bara tills jag kommer in där och styr upp allt 😉

 

 

 
 
 
Liten underbar dotter på läkarbesök
 

 

Lasse har börjat jobba skift (kanske jag redan har berättat, minns inte allt jag säger och skriver 😉) så det är lite si och så och hit och dit med hur de små rackarna bor.

Har varit hos mig länge, länge, men är nu ett par dagar hos pappa innan skiftet drar igång igen, eller hur det heter…

Inte helt olämpligt att ”bara” ha en tonåring hemma ett par dagar när man har feber och är överöst med plugg och åter plugg.

Men jag måste ta såna här break ibland, när blodomlopp, celler och matspjälkning blandas ihop alltför mycket är det bäst att pausa ett tag.

 

 

 

 
 
 
Var en sväng till Klackberg i helgen. Kallt så in i h-vete, men kidsen verkade ha skoj i alla fall
 
 
 

För er som undrar hur det går på kärleksfronten kan jag meddela att det går inte alls 😉

Närå, nu ska jag inte vara sån, men som ni säkerligen förstår så har det liksom inte funnits ett endaste litet utrymme till att dejta.

Inte för att jag direkt misströstar över det, har ju fortfarande inte kommit fram till om jag är redo eller inte.

Och heller inte riktigt stött på någon som jag är sådär genuint intresserad av heller för den delen.

Eller ja, klart det finns en och annan som verkat till synes jäkligt ”lämplig”, men oftast enbart till en början, sen tenderar det att övergå till jäkligt ”olämplig” istället.

Vad är de med alla karlar egentligen, finns det inget skräddarsytt ”exemplar” bara för mig??? 😉

Du är för kräsen säger de

Det är jag inte alls. Jag bara råka veta, genom tidigare erfarenheter här i livet, just precis vad jag söker och ”vill ha”…och hur svårt kan det va 😉

can't live with them can´t live without them

 

 

 

 

Nej, nu måste jag fokusera igen…lära, lära, lära 😊

 

Kram på Er!

 


VARFÖR...

2018-01-14 | 22:41:10

 

Måste helgerna gå så himla fort förbi…???!!!

Tycker nyss det var fredag, men uppenbarligen inte, för imorgon är det tidig uppgång igen.

 

Men just den här måndagen är faktiskt en jäkligt bra måndag. Gossar som jag inte sett på länge kommer hem!

Jag har saknat, saknat och saknat lite till, men nu är den långa perioden över, äntligen 😊

 

Filippa, den lilla morsgrisen, blev kvar över helgen. Lilleman sov några nätter hos pappa, men sessan skulle inte flytta på sig.

Det blev ”tjejmys” i alla dess former. Vi har knappt tittat ut, bara strosat runt i myskläder och pysslat och tagit det lugnt.

 

 

 
 
 
Vi gillar att "gotta oss" ;-)
 
 
 
 
 
 
Tokat lite, bakat lite :-)
 
 
 

Superskönt, och det är knappt så att jag tror det själv, men jag lyckades faktiskt gå ner några växlar och se bortom alla ”måsten”, som egentligen inte är så jäkla viktiga.

Visst gjorde jag klart diktaten nu på kvällskvisten (inte f-n hann jag alla under fredagen heller) och jag har tränat på orden inför ordprovet.

Men så mycket annat produktivt har det inte blivit, och det känns helt okej, förutom att jag gärna hade fortsatt att strosa omkring lite till 😉

 

Både jag och Filippa har haft ont i halsen och känt oss lite hängiga, och hockeykillen hade till och med lite feber en sväng. Så en vilohelg var helt klart på sin plats.

Känner mig fortfarande lite rosslig, men betydligt bättre.

Så imorgon bär det iväg till Västerås igen 😊

 

Givetvis kunde inte hockeykillen hålla sig från isen en hel helg, så det blev match i Motala idag. Men dit gick det en spelarbuss i alla fall.

 

 

 
 
 
Nya skridskor betyder ny formpassning och inlägg, som fixades i Västerås. En himla procedur det där, så nu jäklar lär det bli full fart på isen ;-)
 

 

Filippa, som under en lång tid haft magont ska få träffa läkaren på onsdag.

Som sagt, hon har haft magont länge och vi har testat allt. Tagit bort gluten, mjölkprotein och hon äter enbart laktosfri kost.

Men nej, hon har ofta ont i magen, flera gånger om dagen.

Så på onsdag blir det läkarkontroll i Västerås. Hon ska utredas, punkt slut. Jag lämnar inget åt slumpen (som ni kanske förstår) förrän jag fått klarhet i vad som felas.

 

Det finns lite för mycket att tänka på och oroa sig för just nu, och det här är en av sakerna…

 

Nej, nu kryper jag ner bredvid min lilla donna och vilar upp mig i väntan på att få krama om mina fina gossar igen <3

 

Kram på Er!

 

 

 

 

Stress och tristess...

2018-01-11 | 22:56:26

 

 

 

Har nu gjort första skolveckan på andra terminen.

 

Känns helt okej. Visst är man aningen matt i huvudet, men det är väl ganska så väntat efter ett jullov på tre veckor 😉

Tangentbordsprov idag och det går faktiskt framåt 😊 Även om jag fortfarande tittar för mycket på tangenterna, så går det som sagt framåt…

Det sa i alla fall läraren, så då får jag väl tro på det 😉

Men det kändes faktiskt riktigt bra. Första gången jag är nöjd över min prestation på tangentbordsprovet.

 

Imorgon hemstudiedag, men absolut inte sysslolös. Planen är att skriva klart fyra diktat och lära in i alla fall 80% av nästa veckas ordprovsord. Sitter 100% direkt så blir jag lycklig, men annars så hinner jag nog ändå att ta in de resterande nästa vecka 😉

Sen ska jag kunna allt om cellen, celldelning och cancer, innan dagens slut, har jag tänkt.

Om jag är duktig och lyckas med det får jag ta helg!!!

 

Märker att jag har något av en känsloblandning av stress och tristess.

Låter märkligt, det tycker jag också, och jag vet inte riktigt om det ens är rätt beskrivning.

 

En form av pluggstress har jag alltid, MEN jag tror inte det är negativt i mitt fall. Jag jobbar mer effektivt och bäst under en måttlig släng av stress och press.

Har inte alltför sällan blivit plugg i sista stund och det känns tvivelaktigt om jag kommer att fixa det, men det funkar. Så jag tror ändå det sätter sig rätt bra, även om det kan bli lite sista minuten läsning.

Det måste ju fungera, vad finns det för alternativ liksom???!!! Barnen går ju först, och det är inte alltid de är kompatibla med mitt pluggande 😉

 

Tristessen då, vart kommer den ifrån???

Hur kan jag ens känna någon form av ”tröktid” i min situation.

Jo jag har fullt upp med plugg, barn och vardag…men det är ju just det, jag skulle vilja få in en liten ”twist” av något annat ibland också.

 

Jag får massor av kärlek, pussar och kramar av mina fina barn, och självklart toppar det allt.

Men på senaste tiden har jag saknat lite mer…vuxentid, tror jag det heter 😉

 

De säger att jag borde börja dejta. Titta ut och träffa andra.

Men jag tittar ju ut, jag träffar andra.

Vänner, klasskompisar, och jag får uppskattning och jag får bekräftelse.

Men vart är spänningen, pirret i magen, värmen…ja ni vet 😉

Och man måste dejta för att komma någon vart, men jag vet inte om jag är redo, om jag törs.

Det finns så himla mycket som gått snett de senaste åren och det har satt sina spår.

Självförtroendet jag en gång hade, vet jag inte vart det hamnat, men det är inte mycket jag känner mig säker på.

Jag vill bli galet kär igen, jag vill inte leva ensam, jag vill hitta min klippa i livet.

Men det är lång väg dit, och just idag vet jag faktiskt inte riktigt om jag törs.

Jag är inte stark nog för ännu en näsbränna.

Det är svårt att lita på någon igen, att ge sig in i något i tron om att det är på riktigt.

Någon som sedan kommer på att det är ingen dans på rosor att leva med en sexbarnsmamma. Att det krävs tålamod och en stark självkänsla och viljan att samarbeta på de flesta plan, för att fixa vardagen med mig.

Livet är ju tyvärr inte en fest rakt igenom 😉

 

Jag vill så mycket och jag har så många planer, men helst inte själv. Vill ju vara ett team med någon.

Men jag är kräsen, väldigt kräsen. Det är mycket som måste passa och klaffa och jag lever hellre ensam än att slänga mig in i något ”bara för att”

 

Men jag saknar, och saknar lite till…för att sedan komma på att jag nog inte törs, och att jag har det jäkligt bra med mina sexlingar 😊

 

Nu vilar vi upp oss!

 

Kram o Go´natt

 

 

 

 

 

 

 

 


Välkommen vardag...eller???

2018-01-08 | 22:24:00

Känner mig helt slut och färdig.

En liten mjukstart kunde man glömma. Den nya kursen startade upp med full kraft, och allt om celler, vävnader och organ matades på i rask takt.

Japp, vi är igång…

En typisk måndags start blev det också.

Svinkallt och frös som en tok redan vid uppstigning.

Tänkte ta tåget. Knatade i kylan, fortfarande huttrandes, till stationen. För att där upptäcka att tågtiderna ändrats efter nyår och det var bara att snällt knata hemåt igen…i kylan 😉

Starta upp en frusen ”Bettan”, men hon sviker aldrig och vi kom iväg och i tid till första skoldagen.

 

 

 
 
Jodå, det var bara att sätta sig och nöta vid hemkomst

 

Tre små barn hemma igen och imorgon ska vi ut på jakt efter nya skridskor åt hockeykillen.

Det är en procedur det där med nya skridskor. De ska införskaffas för att sedan lämnas vidare och specialformas så de sitter perfekt på sonens fötter, och sen återstår att ”köra in sig” i de, innan de kan användas till fullo.

Så det är bara att sätta igång med processen innan säsongen är slut 😉

 

Vill passa på att påpeka, när jag skriver om mina barn, att jag tycker det är jobbigt att vara utan de, att jag tycker att separationer suger och att jag inte är alltför lycklig över att vara en bidragande orsak till att mina barn tvingas flytta hit och dit, och sakna…

Då skriver jag om hur JAG känner det och upplever allt.

Jag påstår inte att jag på något sätt är orolig över till vilka jag lämnar de till.

Har fullt förtroende för att mina barns pappor kan ta hand om våra barn.

Det är alltså inte någon rädsla att lämna mina barn. De lämnas ju till den andra föräldern och givetvis har de det fint när de är där.

Mina barn har absolut inga dåliga pappor, även om jag inte alltid håller med om att deras beslut och tillvägagångssätt är de allra bästa. Men det är jag övertygad om att de inte heller alltid håller med om, när det gäller mig 😉

Det är aldrig ens fel att två träter…är bra att komma ihåg 😊

 

Så nu hoppas jag att det är utrett och att diskussioner kring hur jag och ”papporna” lägger upp det kring våra gemensamma barn, är och förblir just en ensak mellan oss som föräldrar.

Har man frågor och funderingar kring det är det bara att fråga, istället för att dra egna slutsatser och döma den ena eller den andra utan att faktiskt veta ett skit om hur saker och ting ligger till och är bestämt.

 

Jag har inte ”valt” några kompletta idioter, det fattar ni väl…vad tror ni om mig 😉

Nu ska jag gå och SOOOOOOVA…galet trött, och fryser gör jag också

 

Kram och Go´natt

 

 

 

 

 


Bakom fasaden...

2018-01-07 | 14:18:00

Jag HATAR, HATAR, HATAR att lämna mina barn!!!

Det skär i hjärtat var gång jag måste vinka av de.

De kommer tillbaka imorgon kväll, och jag misstänker att många av er tänker; ”men då är de ju inte borta länge alls, så vad gnäller du om”

Men jag gråter och tycker det skit ändå, för jag tvingas lämna bort de bästa jag har. Hade jag fått välja själv när, var, hur hade det säkerligen känts bättre.

Men det suger att familjen har gått åt helvete, det suger att dela sina barn som någon jävla ägodel som måste flytta hit och dit, enbart för att de råkat hamna mitt emellan två egon till föräldrar. Som inte orkat kämpa mer, som valt att släppa familjen, splittra allt och utsätta de bästa de har för en betydligt sämre vardag. Ni behöver inte hålla med, ni får tycka att jag har helt fel, att det visst inte påverkar barnen särskilt mycket med en separation.

Men jag tycker inte så!

Jag gråter oavsett tid jag måste lämna mina barn, jag gråter så fort de måste byta vardag och att se i deras ögon att de vill att jag ska vara med. När de säger hur mycket de kommer att sakna mig, att det kommer vara svårt att somna på kvällen. Ja jag gråter och tycker att detta är den sämsta jävla skit som finns!

Hoppas att det är underförstått, men för tydlighetens skull...jag gråter INTE så de ser!

 

Gör något för dig själv nu Anna, passa på att göra allt du inte hinner annars.

Men det spelar ju absolut ingen roll att jag får s.k. egentid när jag inte vill ha den.

Jag vill ha mina barn, min familj!

Jag vill göra alla saker jag behöver göra, men ändå kunna äta middag med mina barn, natta de och somna bredvid en liten varm, go unge.

Jag vill inte ha antingen eller!

Detta med separation suger, big time och jag kommer aldrig någonsin tycka att detta för någonting gott med sig, Never!

 

Har i alla fall haft en bra förmiddag.

Julgransplundring på Lindgården.

Julen har dansats ut och vi lyckades att ge barnen en ”mamma, pappa, barn relation” om så bara för några timmar.

Det var nöjda och glada barn. Föräldrarna led ju inte de heller direkt, tror jag i alla fall, men jag kan ju enbart svara för mig själv.

Det är så otroligt mycket värt att se deras glädje över att kunna hålla både mamma och pappa i handen när de dansar runt granen. Att de kan sjunga med i ”mamma, pappa, alla går i ringen” och känna att så är det faktiskt!

 

 

 
 
 
 
Finklädda små älsklingar, redo att vinka av julen...för den här gången
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tomten kom och delade ut varsin klapp till barnen och tackade för sig och denna jul...men på återseende såklart :-)

 

 

Julen har dansats ut, så nu är den definitivt slut!

Bara här hemma jag har lite stjärnor och trams kvar, men de ska snart ryka. Så snart jag torkat tårarna och skärpt ihop mig.

Bort med skiten och sedan försöka fokusera på att det faktiskt är första skoldagen imorgon. Att en ny kurs startar och så smått kika lite på vad vi ska gå igenom imorgon.

Jag behöver annat att tänka på, jag behöver komma igång igen.

Visst är det skönt med slapp och bara ta dagen som den kommer, inga tider, inga måsten. Men det är inte bara rosensött.

Det vet ni ju, det har varit turbulent…även detta lov.

Mamma, pappa, barn är ju bara en fasad. En liten låtsatslek som vi fixar att leka ibland. Men bakom fasaden ligger svek, lögner och besvikelse.

En massa känslor och tankar som sprätter och snurrar hejvilt, helt utanför min kontroll.

Det finns tid och utrymme att tänka, det finns plats för tårar att komma ut.

Bättre att fylla tiden med måsten, passa tider och endast fokusera på två saker; mina barn, mina studier.

Radera bort allt annat, inte ge det någon plats.

Bättre att förbli känslokall, skydda sig från att bli sårad, ledsen och svag.

Säga till sig själv att det finns det varken tid eller utrymme för.

Va en hård, stark och stabil jäkel, Anna. Kliv ut med huvudet högt och låt allt rinna av.

Så får det bli…det kallas överlevnad!

 

 

Avslutar med några bilder från sluttampen på jullovet

 

 

 
 
 
Uttagning till TV-pucken, del II
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sedan FAIK match på hemmaplan, med en härlig vinst!
 
 
 
 
 
 
Lördagsmys med världens bästa tjej <3
 
 
 
 
 
 
 
Filippa som älskar att fixa med sina foton, och resultatet blir rätt skojsigt ;-)
 
 
 
 
 

Och sist en bild tagen av min kära dotter, som så väl visar vad jullovet mestadels bestått av; myskläder, gott att äta, slapp och kärlek

Japp, så här är sanningen, inte f-n är man piffad och fixad jämt!

 
 
 
 

Årets första inlägg...

2018-01-02 | 11:19:49

Nytt år, nya möjligheter…

Ja man måste dundra in i det nya året med en positiv inställning om att detta kommer bli ett kanonbra år 😊

 

Avslutningen på 2017 kunde knappast ha varit bättre i alla fall. Givetvis hade det toppat totalt om jag hade haft alla mina juveler att skåla in det nya året tillsammans med. Men nu var det inte så detta nyår…

 

Dagen inleddes med mysfrukost tillsammans med prins minst.

Han som fortfarande vaknar först av alla, men tack och lov inte alltför tidigt ändå.

Kaffe i min julklappsmugg från Carolina Gynning, som för övrigt blivit mitt nya samlarobjekt. Älskar hennes verk och hoppas kunna få hem fler av hennes vackra skapelser under det nya året 😉

 

 

 

 

Hockeykillen kunde såklart inte hålla sig från ishallen ens på nyårsafton. En sväng där innan vi alla började tillfixning och tillpiffning för att med bästa looken fira ut det gamla och in det nya.

 

 

 
 
 
Min fina lilla nyårs tös <3
 
 
 
 
 
 
"Lilla familjen" redo för nyårsfirande
 
 
 
 

Hade lovat Albin en liten skaldjurssupé. Både han och jag älskar skaldjur, men är ensamma i familjen om det. Så då var det väl ett ypperligt tillfälle att sörpla och mumsa lite tillsammans när vi nu hade ett nyår med ”lilla” familjen.

 

 

 
 
 
En skaldjurssupé i all enkelhet, tillräcklig för två skaldjursfantaster ;-)
 

 

När vi sörplat och pillar färdigt packade vi ihop och drog ner till Kärrgruvan för firande tillsammans med de bästa av vänner och deras underbara barn.

Där fanns allt gott plock man kan tänka sig och även lite gott i glasen 😉

Mycket babbel, många skratt, men även en och annan tår. Det blir ju oftast en salig blandning av känslor när man tillsammans går igenom och analyserar det gånga året.

Vi har alla separationer i bagaget, och då kan ni lätt förstå att det finns att ventilera 😉

 

 

 
 
 
Nöjd lill-prins 
 
 
 
 
 
 
Bästa trion ;-)
 

 

Vid tolvslaget föll de största av blöta snöflingor, men det hindrade inte att tillsammans gå ut och skåla in 2018 under en fyrverkerisprakande himmel. Dock hade vi inte köpt en endast själva. Fint att titta på, javisst, men kanske inte riktigt värt att bränna iväg så mycket ”slantar” rakt upp i tomma intet, om ni frågar mig…

 

 

 

 

 

SKÅL...och välkommen 2018!!!

 

 

 

 

 

Blöta och aningen kalla insåg vi att ni var 2018 ordentligt invigt och det var okey att ta sig in i värmen igen. Vet inte riktigt vart vi alla fick energin ifrån, men både barn och vuxna hade krafter kvar att babbla, umgås och leka in på sena timmen.

Men unnade oss också en liten sovmorgon såklart 😉

 

Frukost tillsammans innan kramkalas och hem till verkligheten igen. Stackars katterna hade ”överlevt” smällarna, men det syntes tydliga spår från att de legat under täcket. De hade ju i alla fall varandra, men det är ännu en anledning till att jag inte är någon större förespråkare av fyrverkerier, hur fint det än må vara. Många djur blir skrämda (även om mina missar inte tar det alltför allvarligt) och det tycker jag inte det är värt att utsätta det för.

 

Har mest vandrat omkring i mysiskläder denna början på det nya. Plockat bort lite jul här och där, men det tar ju sin tid. Självklart, tar det mer än en månad att ställa iordning julen, så kan man ju knappast räkna med att den ska kunna tas bort på bara en dag eller två 😉

 

 

 
 
 
"Carl-Axel" har fått lämna oss ;-)
 
 
 

Milton hade kompis över igår och idag kommer en av Filippas bästa vänner över för lite lek.

Skönt att bara kunna skrota runt och roa barnen med lite kompisar. De vill ju gärna visa alla sina klappar 😊

 

Så jag fortsätter väl att skrota runt i min pyjamas ett tag till…😉

 

Hoppas ni alla haft en fantastisk start på 2018 och stor nyårskram på er!

 

 

 

 

Nyår -2018


RSS 2.0