bloglovin

Hello...

2018-02-11 | 12:20:00

 

 
 

…mina kära läsare.

It´s been a while.

Det är enbart för att mina dygn skulle behöva betydligt fler timmar och jag har pluggat till tentor dag som natt känns det som, och det är långt ifrån över än.

”Monstertenta” i Anatomi kursen förra måndagen och nu blir det en till lika hemsk (mest troligt) om en vecka.

Har avslutat dokumentation kursen, med en tenta såklart. Vilken jag iallafall tror gick riktigt bra, så nu återstår att se vad slutbetyget i kursen blir.

Anatomi tentan kan det precis lika gärna bli en omtenta på, tyvärr. Hann inte ens läsa hälften av vad jag borde ha gjort och jag tyckte den var riktigt kämpig. Men då är det väl så då. Det är inte så att jag kommer få VG i den kursen ändå. Det är inte riktigt min typ av pluggande på den kursen, men det är bara att kämpa på och göra så gott man kan, antar jag.

 

 

 
 
 
Så här ser det oftast ut hemma hos mig ;-)
 
 
 
 

Inte helt lätt att få ihop tentaplugg med sex juveler samtidigt, och inträffar tenta och ”alla barn veckan” samtidigt så är det ju som det är.

Jag vill ju givetvis umgås så mycket som möjligt med mina 50% barn, och det känns verkligen inte kul att sitta med näsan i böckerna såna helger.

Givetvis förstår barnen, och det är absolut ingen som klagar, de är fantastiska! Men det är mitt samvete och jag vill ju så gärna ta vara på tiden med de.

Tänker att det är ju ändå en ganska så kort period, och det leder ju till något gott. Ett framtida jobb som jag mest troligt kommer trivas kanon med, och som kommer leda till en tryggare ekonomi. Det är lite skralt i kassan med stor familj och studiemedel, men den ekvationen fattar väl alla.

Så det är guld värt att ha en vän som ställer upp och fixar så jag kan roa barnen, trots pluggande.

 

Lasse och jag har en berg-och dalbana. Kanske inte så konstigt, det finns ju en anledning till att man separerar, och det blir verkligen inte direkt lättare att komma överens om alla ”barn saker”, hur det ska läggas upp och hur vi ska bemöta och lösa allt.

Ni trogna följare vet ju hur allt har gått upp och ner.

Men vi har försökt att prata ut och bestämt oss för att lösa allt till barnens bästa.

Minns hur en separerad mamma en gång skrev till mig. ”Det var väldigt turbulent första tiden efter separationen, men sen blev vi väldigt goda vänner”

Just nu känns det som om vi kommer närmare och närmare det stadiet och jag hoppas så att det håller i sig.

Det kanske inte kom som en chock, vi har fått svar på vad Filippas alla prover visade, och de var klockrena. Inga avvikelser någonstans. Absolut underbart skönt att veta, men problemet kvarstår ju, hon har ofta ont i magen.

Läkaren som tog hand om Filippa visade sig jobba halvtid på BUP, vilket var väldigt passande.

Hade ett långt samtal med henne och hon förklarade att det var väldigt vanligt förekommande att barn fick magont vid oro och stress. Det psykiska ter sig inte alltför sällan som ont någonstans i kroppen, t.ex. magont.

Jag har ju haft det på känn, men det kändes ändå väldigt hårt att höra.

Vilket jäkla misslyckande som föräldrar. Vi separerade för att vi bråkade mycket och kom knappt överens om någonting. Då kan man ju tycka att det skulle leda till något bättre, men inte f-n har vi lyckats gjort det särskilt mycket bättre och smidigare för barnen. Jag skyller verkligen inte allt på Lasse, men tar inte heller på mig hela skulden själv. Vi har båda tabbat oss rejält den senaste tiden. Det är skärpning som gäller!

Barnen i fokus och nu måste vi landa och bygga upp en trygg och stabil grund, så barnen inte behöver känna att mamma och pappa är arga och besvikna på varandra. Att de vet att vi kan samarbeta, och vara vänner, och även umgås som det.

Det lyckas vi ju med titt som tätt, men det rasar lätt. Ofta kring en liten sak som blir en jättegrej!

 

Vi har nu pratat och pratat och lovat varandra att verkligen gå in stenhårt, och skärpa oss för att få barnen att bli trygga igen.

Det har gått bra nu den senaste tiden, och vet ni, Filippa säger mer och mer sällan att hon har ont i magen.

Ingen raketforskning egentligen…

Lasse jobbar skift, så jag anpassar mig efter hans jobbtider.

Medan han i sin tur försöker så gott han kan att avlasta mig vid alltför mycket plugg och genom att köra hockeykillen till alla hans träningar.

Hockey kämpen har numera träningar tillsammans med ett läns lag, så det blir träningar runt om i Västmanland i stort sett varje vecka. Samtidigt som FAIK träningarna och matcherna pågår för fullt.

Bara det krävs ett jäkla samarbete för att få till.

 

 

 
 
 
Guld värt att ha ett ex som ställer upp med matlagning till mig och barnen när jag dör "trötthetsdöden" efter monstertenta
 
 
 

 

Ja, jag hoppas verkligen att VI klarar detta nu, att vi kan vara och förbli vänner, som båda fokuserar på det bästa för barnen i alla lägen. Kämpa, kämpa, kämpa.

Tiden läker alla sår…

Har inte riktigt trott på det och det har stundtals känts som att jag aldrig kommer kunna gå vidare, aldrig kunna bli stark nog och komma ifrån och släppa taget.

Men det var rätt, det gick och jag känner mig starkare än någonsin, trots minimalt med sömn, pluggstress och konstant dåligt samvete och oro för mina barn. Men de är ju det som är att vara förälder, och det kommer jag mest troligt aldrig komma ifrån, oavsett hur relationer ser ut.

Jag tycker fortfarande om Lasse, vill att han ska må bra och bryr mig om honom. Men inte på ”det viset”, ja ni fattar. Jag har kommit vidare och det känns så skönt att faktiskt tro på kärleken igen 😊

Och nu jäklar ska väl vi vuxna verkligen kunna vara vuxna och fixa det här!

 

 

 

 

 

Jag är trött, hinner inte ens med hälften av vad jag borde och det finns mycket jag önskar vore enklare och aningen mer komplikationsfritt här i livet 🤔 Men när jag gått runt och stoppat om förskolebarn, lågstadiebarn, mellanstadiebarn och tonåringar som alla sover sött, känner jag mig stark, lycklig och rik  och det är klart jag fixar skolan, sluta noja nu...Jag vill, jag kan, jag ska 👊👊👊

 

 

 

 
 
 
Men...jag har faktiskt varit iväg på en "egogrej"
Bio med min Madde "Fifty shades freed"
och SÅ JÄKLA BRA!!! Minst lika bra som de två första, kanske bättre...se den om ni kan!
 
 

Nu är det bara att köra vidare. Ska iväg på lite jobb, min ”sidekick”, mitt PartyLite 😉

Sedan plugg, för omväxlings skull för att ladda om till ”sexbarnsveckan”

Jag vill, jag kan, jag ska 😊

 

Kram på Er!

                                                                                                         

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0