bloglovin

Woop woop...

2018-04-25 | 21:58:00

…nu är jag på gång 😉

 

 

 

 

 

Har suttit HELA DAGEN och skrivit diktat. Riktiga såna, från det verkliga livet!!!

Så jäkla roligt, så mycket jag lär mig och det är helt klart värt att vara smått vimmelkantig och totalförvirrad i knoppen när man åker därifrån. Det är så himla skoj 😊

Trodde någonstans att det skulle vara tråkigt att ”bara” sitta och skriva hela dagarna. Kanske är det nyhetens behag, men idag kändes det som om jag skulle kunna sitta där hur länge som helst.

Men det har säkerligen sin charm att bemanna receptionen också, givetvis!

Det är ju bra med lite omväxling 😉

Och ja, fingrarna kommer igång, jäklar i min lilla låda…det går snabbare och snabbare.

Sen har jag ju haft turen att få börja med två helt underbara läkare. De dikterar lugnt och harmoniskt och har bra koll på läget.

 

Sista dagen imorgon för den här veckan. Jag ska köra 32 timmars vecka, så då har jag valt 8 timmar om dagen och en ledig fredag. Känns rätt just nu i alla fall.

Långhelg blir det också, börjar ju inte förrän onsdag igen.

Valborgsmässoafton och första maj, visst är det värt att fira, men vad som är ännu mer värt att fira, alla gånger, är Melwins födelsedag!!! På lördag smäller det 😊

Och så lite Norbergs marknad på det…ser fram emot helgen tillsammans med mina juveler 💖

 

 

Vet inte hur, men jag och Lasse kom idag in på vår separation och allt kring den, för att sedan typ gå igenom hela relationen och förhållandet.

Det är verkligen kvinnor är från mars, män är från venus!!! 🙃

Jag tycker själv att jag låter väldigt klok, tydlig och resonabel. Men det måste hända något med mina ord där på vägen, för han verkade inte alls höra samma som kommit ur min mun 😏

Men det var inte det jag skulle komma till, utan det att jag under samtalet påmindes om hur jäkla värdelöst det är med en separation där barn är inblandade och för min egen del, vilken total katastrof och vilket nederlag.

Jag brottas fortfarande med de nedvärderande känslorna över att jag inte lyckades hålla ihop en familj, åter igen. Och det är betydligt värre med separation nummer två, för då vet man ju redan hur pissigt och jobbigt allt kommer bli kring barnen, men framför allt FÖR barnen.

Ja, jag tycker fortfarande att vi hade kunnat traggla oss igenom krisen, att vi borde ha kämpat mer och att vi inte skulle gett upp.

Men det är som det är nu…

 

Det är bara jag själv som kan bearbeta mig igenom detta. Det är bara jag som kan förlika mig med att situationen är som den är och att familjen är splittrad, hur illa det än må vara och hur ont det än gör.

 

 

Det är många som säger att jag borde titta ut mer. Dejta, säga ja till de inviter jag får.

Visst, klart jag testat det, jag har gett det chanser, och det är oftast inget fel på männen i fråga. Det är ju mig det är fel på och jag har länge funderat på om jag gått och blivit totalt känslokall. Men så kan det ju inte heller vara, för jag gråter ju över minsta lilla ”hemskhet” här i världen, blir berörd till tårar oavsett om någon berättar om stor lycka eller om sorg. Skratta så att tårarna sprutar då med, ja det kan jag också 😉

När det liksom blir lite för nära, lite för mycket så backar jag en halvmil och känner mig helt övertygad om att jag har det bra som jag har det. Me and my kids liksom ❣

 

 

Tänk om jag blir för bekväm ju längre tiden går? Tänk om jag inte orkar låta någon komma mig inpå livet igen?

Det är ju faktiskt skitjobbigt att dejta och dejta och att lära känna någon, och framför allt att våga lita på honom, släppa kontrollen (inte min starka sida precis). Sen ska han passa in i mitt och barnens liv också, och nu har ju vi vårat sätt att ta vardagen på.

 

Så jag kommer fram till att jag inte alls har tid med att dejta. Jag har fullt upp med att vara en så bra mamma jag kan, klara mina studier på bästa vis, hitta ett ”bättre” hem åt oss och sen helst också kunna stå stadigt igen.

För visst svajar jag fortfarande, även om jag varit nere på botten och vänt och kommit upp på fötterna bra, så har jag fortfarande mycket att jobba med.

Men det är inget jag tänkte skriva om just denna dag, kanske inte sen heller, vem vet 😉

 

Scrollar lite snabbt igenom Facebook och möts av ett par, som efter en stor kris, rev skilsmässopapperet i sista stund och nu ger kärleken en ärlig chans.

Ja, det är fint och starkt och modigt. Jag kan inte säga annat…💕

Man ska inte vara avundsjuk, men lite så kändes det nog helt ärligt ändå

 

Kram på er!

 

 

 

 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0