bloglovin

I made it...

2018-04-23 | 22:33:00

 

 

 

Jag har överlevt min första dag på praktiken, men jag är helt slut i både kropp och knopp 😉

Var galet spänd och nervös innan. Vet egentligen inte riktigt varför, finns ju inget att vara rädd för precis (tror jag inte i alla fall)

En vuxen människa i en vuxen värld, hur svårt kan det va???!!!

Men visst är det så, med de flesta nya uppgifter man ställs inför. Lite sånt som man inte riktigt vet hur det är och inte har full kontroll över, visst är det lite spännande, och lite nervigt…innan man vet.

 

Somnade dock bra kvällen innan, men vaknade i ottan. Halv fem, och helt omöjligt att somna om. Så bara att ge sig och kliva upp.

Rätt skönt ändå att ta det lite soft innan väckning av barnen. Dricka kaffe i lugn och ro och hinna läsa tidningen.

Men nej, jag vill inte kliva upp i den tiden VARJE morgon 😉

 

Var även lite nervös över att få upp de små och iväg till förskolan utan krångel. Men det gick jättebra.

De är små, men nog kan de förstå…Jag hade pratat om ”mammas nya jobb” (tyckte det där med att förklara praktik var lite överkurs), och hur vi måste hjälpas åt att komma iväg i tid, så inte mamma får ”skäll” för att hon kommer för sent. Kanske inte alls är pedagogiskt, men iväg i tid kom vi och det var i alla fall glada och nöjda barn som jag vinkade av. De kan de 💖

 

Så jag kom i tid, jag hittade rätt, fick på mig min ”arbetsdress” och namnskylt.

Morgonmöte och presentera sig för alla. Tur man är van att stå i rampljuset 😉

Fick en riktigt bra start, och det var ju faktiskt inte så farligt 😊

Verkar helt klart som ett bra ställe att göra sin allra första praktik på.

 

Men klart det var mycket nytt att ta in, väldigt mycket och ja det känns som om det är fullproppat i huvudet redan nu, och det är ju inte så bra.

Sen skrev de ju hur snabbt som helst!!! Och tittade inte ner på tangenterna en endaste gång, och det gör JAG!!! Så jag kommer att skämmas en smula där 🙈

 

Men nu ska jag även vara ärlig och skriva att det faktiskt känns lite tufft ibland.

Jag är inte världens starkaste jämt, även om det tydligen är lätt att anta och tro så.

Ibland är jag bara en liten, liten Anna

 

Det är en turbulent tid, på så många plan. Att vänta på svar är aldrig roligt, speciellt inte när man är född med noll tålamod.

Sen vet jag inte om det är jag som är känslomässigt förstörd och allmänt klen, men jag blir så jäkla ledsen och besviken gång på gång.

Är så trött på falskhet och svek!

Känslokalla människor, som dessutom har mage att kritisera om man råkar fälla en tår vid ”fel” tillfälle. Som än mindre klarar av att tackla det som en vuxen, och vad man alltid hoppas på, varmhjärtad människa.

 

Ja, jag fixar min ”stora” familj. Jag mår som bäst när alla mina barn är under samma tak. När jag får spendera tiden med de.

Samtidigt som det även skrämmer mig…

Hur orkar du? Hur klarar du allt själv?

Helt ärligt…ibland vill jag bara ”säga upp mig”. Sätta mig i ett hörn någonstans och bara glo, göra ingenting och heller inte behöva bry mig om någonting. Hoppas på att det finns någon annan som fixar allt. Anta att det finns någon annan som fixar allt.

Visst hade jag tyckt det varit jäkligt skönt att bara komma hem idag. Sätta mig i soffan med mina barn, vara världens bästa mamma som pratar om dagen, läser lite saga och bara kan sitta där med benen i kors.

Visst hade det väl varit härlig, skönt och avslappnande. Efter en ganska så tuff dag sådär.

Funkar ju för vissa, men nej, inte för mig…

 

Så ja, jag kan känna mig jäkligt besviken, ledsen och trött ibland.

Även ibland kommer ”tycka synd om mig” känslan, då jag kommer fram till att livet är orättvist.

Vilket är skitdumt att tänka, för det beror ju verkligen på vem du jämför med och hur du än vrider och vänder på det hela så finns det alltid de som har det värre, och vem är det som har bestämt vad som är rättvist och inte. Vem som förtjänar vad liksom…???!!!

Så det är ju bara löjligt och onödigt energikrävande att tänka så…Men, ibland kommer liksom de tankarna ändå, vare sig man vill eller inte.

 

Men vet ni vad som får de tankarna att snabbt raderas…

När man får kramar som värmer och någon som säger ”mamma, vi fixar det här tillsammans, vi är ju en familj, då hjälps man åt”

 

Mina barn förstår känslor bättre än många vuxna och åter igen får de mig att fokusera på vad som är viktigt och betydelsefullt här i livet. Vad som är värt min energi och vad jag ska skita fullkomligt i.

Det är då jag blir stark igen, får nya krafter och åter igen…mina barn tar inte energi, de ger.

Men det finns en hel del runt omkring som behöver sorteras bort!

Då är det inte skrämmande längre 💜

 

NU, ska jag vila upp mig, och känner mig mer taggad än nervös inför morgondagen.

Det här ska bli kul…

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0