Det blev lite ledsamt...

2018-04-30 | 19:31:00

 

 

 

 

Nu har mina små missar flyttat och det känns i hjärtat. Det kom så plötsligt och allt behövde göras så snabbt.

Vi fick idag bekräftat att Milton är kraftigt allergisk mot pälsdjur (katt, hund, häst).

Det gav störst utslag på katt, vilket inte är så konstigt då han har levt ihop med katter hela sitt liv.

Dock fortsätter utredningen kring hans andningssvårigheter, höga andningsfrekvens och framför allt att han har vätska/slem kring ena lungan.

Läkarna är fortfarande inte helt säkra på att det enbart är allergin som orsakat hans andningssvårigheter, men att han har en svår allergi står klart i vilket fall som helst, och då kan han inte bo med små missar.

Så hur ont det än gör, finns det inga alternativ. Katterna måste flytta och det snabbt.

Annars kan min son inte bo här.

Ikväll sover han hos sin pappa och jag har på mig till lunch imorgon att sanera hemmet från minsta katthår.

Tvättmaskinerna är redan igång och jag dammsuger, svabbar och snörvlar om vartannat.

 

Jag är möjligtvis en ”crazy catlady”, men jag ääääääälskar mina katter.

Fiffi är äldst (7 år) och min queen. Hon och jag har gått igenom mycket tillsammans, och hon är en riktig ”Anna katt”. Var bara hos mig, även om hon aldrig var elak mot någon annan. Lugn och harmonisk, vilket även gav mig harmoni.

Mimmi, Fiffis dotter (6 år) höll på att dö vid födseln. Hon ”fastnade” och Fiffi slutade krysta så jag fick liksom dra ut henne. Hon andades inte och jag fick utöva HLR på en liten nyfödd kattunge. Det lyckades uppenbarligen och det var givet att Mimmi skulle stanna i familjen av de två nyfödda. Ett speciellt band redan från start. Men Mimmi var nog mest Vincents katt. Så fort han satte sig i soffan hoppade hon upp och låg bredvid honom, och det var mestadels han som dög till att klia henne.

Lilla Märta, vår senaste familjemedlem. Hon är nu 1 ½ år och en riktigt kelfia och vilding. Mer social katt har jag aldrig mött och hon och jag ”pratade” varje dag med varandra. På riktigt alltså jag sa något, och hon svarade alltid, mest troligt tyckte hon att jag hade helt fel, vad vet jag…

Hon blev väl också lite av en ”Anna katt”, men sov varje natt överst på Filippas kudde, så det var ju tur att hon inte är så stor så lilla Filippa också fick plats.

 

Jag skrev kastade ut frågan på sociala medier redan på sjukhuset. Det stod ju klart att de måste flytta och det snabbt, och jag hade tur.

Jag hittade ett hem inom en timme, där de kunde bo alla tre tillsammans. Det är en familj jag känner till och jag VET att de kommer till ett kärleksfullt hem. Vilket givetvis känns som en stor lättnad och tröst i all ledsamhet.

Kanske verkar helknasigt att skriva och berätta om sina katter. Men för mig är de viktiga, och skriver jag lite om de så minns jag ju kanske i framtiden, även om jag har minne som en guldfisk...

 

 

 

 

Mina fina godingar, men de har inte flyttat så långt bort, så vi kommer att kunna hälsa på de (kanske inte Milton då) och det känns skönt 💖

 

 

Jag vet, många tycker säkert att ”det var ju bara några katter” men riktigt så känner inte vi, de var familjemedlemmar.

Men givetvis så är det inget att ens fundera över när det gäller de eller ens barn, hur tufft det än är.

Jag måste kunna ta hem mitt eget barn, och han måste få må bra, punkt slut!

 

Utredningen fortsätter alltså kring lille Milton, trots att pälsdjursallergin upptäckts.

De vill kunna utesluta alla andra faktorer och det är jag väldigt tacksam för.

Det blir lungröntgen om ett tag och sedan väntar vi på fler provsvar.

 

Jag förstår dock att katterna har påverkat hans andning, och även pollen. Kanske inte skrev det, men han är pollenallergiker också konstaterades det.

Han har lagts in på sjukan ett par gånger nu, legat där 3-4 dagar och sen blivit pigg igen. Visst har han fått behandling, men det finns ju inga katter på sjukan direkt.

Han ska äta medicin här hemma också nu och inhalera tre gånger om dagen regelbundet i flera veckor, och sedan uppföljning.

Givetvis är jag glad över att de nu hittat en bidragande faktor till hans andningssvårigheter, hur tungt det än är, men jag hoppas också att ”that´s it”.

Lite bekymrad över lungorna är jag fortfarande, och det tycker uppenbarligen läkarna också att det ska kollas upp.

Men njurar och annat ”otäckt” verkar tack och lov blivit avskrivet.

Och nu har jag 100% försäkrat mig om att metabolproverna (ämnesomsättningsproverna) har gått iväg, den här gången…

Så vi väntar väl ett par, tre veckor till då på svar kring det…

 

På torsdag, fredag ska jag ha kontakt med Melwins läkare angående hans bilder.

Alltid väntar man på något…

 

Barnen hos sina pappor och jag har ett hem att rensa från minsta katthår. Så det är jag, lite vin och dammsugaren som hänger denna Valborgsmässoafton!

 

Kram på Er!

 


Permission...

2018-04-30 | 00:28:00

 

 

 

 

Lilleman fick följa med hem idag.

En natt i egen säng.

Jag och ett gäng syskon åkte till sjukhuset direkt vi vaknat.

Hockeysonen skulle även göra ett fys.test i Västerås, så vi hade tid att passa och fick sätta fart sådär direkt på söndagsmorgonen.

 

Natten hade varit lugn.

Blodsockret har gått ner till det normala och syresättningen var bra. Blodtrycket mer stabiliserat och i det stora hela en piggare Milton.

Andningsfrekvensen är dock fortfarande för hög och han blir andfådd vid minsta aktivitet.

Självklart blev han superglad och piggelin när syskonen kom och då blev det extra speed på honom.

Han hängde med till lekrummet.

Men kom tillbaks efter sisådär en 5 minuter. Andfådd och kröp upp i sängen. Syskonen fortfarande kvar i lekrummet.

Det hade han aldrig gjort om det inte var så att han verkligen inte orkade leka.

 

Så kom läkaren, och det var ett mycket välbekant ansikte.

Honom glömmer jag aldrig, och han hade tydligen inte heller glömt. Han kände igen Melwin direkt, mig med faktiskt, och då vill jag passa på att påpeka att det är en sisådär 10 år sedan vi sågs 😉

 

Hur som helst så var det denne läkare som var den första att ta oss på allvar. Han var den som inte skickade hem Melwin med motiveringen ”långdraget virus”, utan började en utredning kring hans huvudvärk och krökta rygg. Två dagar efter att han undersökt Melwin fixade han in honom i magnetkameran och ja, ni vet ju resten…

Det var alltså han som först knäckte nöten, och såg till att Melwin hamnade på rätt ställe med rätt behandling.

Det var trevligt att träffa honom igen, även om jag aldrig önskar att mina barn ska tillbringa tid på sjukan. Han är en läkare jag verkligen litar på!

 

Även nu tog han oss på fullaste allvar och sa det att det inte går att fastställa en säker diagnos snabbt och lätt på Milton.

Mycket måste gås igenom och läkarna måste samtala och försöka hitta den ”röda tråden” till Miltons mående.

Mer prover och tester ska göras, och imorgon klockan 10 ska vi infinna oss på sjukan igen.

Tror att vi kommer få åka hem igen sen efter dagen, då det inte direkt gillas att ha patienter på avdelningen när det är helg och/eller röda dagar, om det inte är riktigt akut och högst nödvändigt.

Hur planen ser ut sen har vi inte en blekaste aning om, och det vet nog inte läkarna heller just nu.

Det är väldigt många frågetecken…

 

 

 

 

 

 

Han kämpar på, men är väldigt trött ändå, och tar sig en vila lite då och då... 

 

 

 

 

Lille plutten, glad att få vara hemma och träffa hela familjen 💖

och bygga lite Lego 😍

 

Känns så skönt att få krypa ner bredvid min lille prins och sova en natt tätt intill.

Han andas dock inte helt bra. Rosslig och snabb andning. Men så länge han sover och andas på utan alltför stor ansträngning så håller jag mig lugn nu. Låter honom få sova i sin trygga hemmiljö, om så bara för en natt…

 

Finns mer att skriva om, men det får vänta en dag eller två, nu måste jag passa på att få Milton mys 💕

 

Kram på er!

 


Vad är det som är fel???

2018-04-28 | 23:47:00

 

 

 

 

Lille Milton är fortsatt kvar på sjukhuset. Hans andra dygn där och läkarna är fortfarande förbryllade.

Prover tas regelbundet och det som avviker mest är svajande blodsocker, högre saltbalans och alldeles för hög andningsfrekvens.

Precis som barn är, leker så fort de känner sig lite piggare, är även vår Milton. Men han orkar 5-10 minuter max, sedan vill han gå och lägga sig att vila.

Han andas konstant som om han sprungit värsta maratonloppet och hans värden går

som en ständig berg- och dalbana.

Tror dock att vi börjar få lite gehör från läkarna. De pratar nu om att det måste göras en ordentlig utredning (nähä???!!!) och att han eventuellt kan få lite permission att åka hem en sväng imorgon för att komma åter på måndag.

Bemanningen är ju rätt så sparsam på helger, så det händer väl inte sådär jättemycket gällande utredningen just nu.

 

 

Läkarna pratarn och antyder lite smått gällande njurarna. Men absolut ingen fast diagnos ännu.

Givetvis läser jag på och Googlar som besatt.

Jag granskar Miltons journaler med lupp och försöker själv skapa mig ett samband och en teori.

Men jag tänker inte skriva om det just nu, är helt färdig och skriver lite kort bara 😉

 

Men ville uppdatera lite snabbt.

Återkommer imorgon med mer ingående info, kan knappt hålla ögonen rätt just nu. Helt slut!!!

 

Kram på er och stort tack för allt stöttande, varma ord och pepp 💖

 
 
 
 
 

Den speciella dagen...

2018-04-28 | 01:02:00

 

 
 

 

Idag är det den där alldeles speciella dagen…

Melwins dag!!!

 

Idag för exakt 12 år träffades vi, för första gången, jag och min tredje gosse i barnaskaran, min Melwin ❣

 

Han var punktlig redan från start. Hade det sagts den 28 april, så var det också just 28 april som Melwin anlände.

Han är ALDRIG sen, missar ALDRIG en tid. Har klockan stadigt sittandes på armen och har stenkoll på hur han bäst lägger upp dagsschemat utan att försaka någonting.

Han som var cool redan från början. Åt, sov och log. Alltid nöjd och helt ärligt, jag minns inte ens att han skrek eller ”var jobbig” någon endaste gång. Givetvis måste det ha funnits stunder då även lille Melwin var missnöjd under sitt första år, men absolut inte ett endaste scenario som jag kan minnas.

Han var med mig överallt, vad jag än gjorde, och jag kunde även ta med honom vart jag än skulle.

Han härjade aldrig, jag var aldrig orolig för att han skulle låta och störa någon, eller riva ner något, förstöra liksom, för det hände aldrig.

Han var bara helt cool, nöjd och glad.

 

Det är inte mycket som har förändrats. Melwin är fortfarande lugn som en filbunke, cool i de flesta situationer och oftast en nöjd och glad ”herre”

En tapper kille med ett stort, varmt hjärta.

Han funderar över mycket i livet. Tar sig tid att se och upptäcka, lyssna, läsa och lära.

Han vill veta, vill förstå.

 

Han fick betydligt tuffare utmaningar och hinder att ta sig över än de flesta andra.

Han fick redan i livets startskede, lov att kämpa mer än vad många gör under en hel livstid.

Men han gjorde det.

Han har gått igenom smärta och lidande, men ändå alltid haft glöden och värmen kvar.

Vid minsta lilla kraft log han, och han var beslutsam, då som nu…

 

Denna kloka kämpe har lärt mig vad livet handlar om, och han visar det, då som nu, när jag vacklar och svajar.

Han tog ner mig på jorden, fick mig att öppna ögonen och visade mig vad livet går ut på…

Fastän han inte har den blekaste aning om det själv.

För Melwin är Melwin och just NU fyller Melwin 12 år!!!

 

 

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIN TAPPRE KRIGARE, JAG ÄLSKAR DIG...HÖGRE ÄN BERGET, MER ÄN STJÄRNORNAS LJUS, DJUPARE ÄN HAVET OCH LÄNGRE ÄN DEN LÄNGSTA FLOD 💖

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Både sött och salt...

2018-04-27 | 23:56:00

Det har varit en lång dag, och den är inte slut än.

Milton har lagts in på sjukan igen.

Han hade svårt med andningen i natt, men kunde ändå sova, trots att han var rosslig och pipig i bröstet.

Men på morgonen fick han svåra andningsproblem och det blev akuten…igen.

Var ju bara lite mer än tre veckor sedan vi var där sist. Samma sak, andningsbesvär och ökad andningsfrekvens.

Han var nästintill feberfri på morgonen, efter lunch steg den hastigt till närmare 39 grader. Lilling låg helt däckad, och från att ha varit hysterisk bara de tog ett blodtryck, kunde de göra i princip vad de ville med honom.

Sen försvann febern lika snabbt som den kom, och han var på benen och lekte med Filippa. Dock likblek och med samma höga andningsfrekvens. Men fatta vad skumt…

Förstår att läkarna är förbryllade, för det är jag med, minst sagt.

 

 

 

 
 
 
Lille Milton, livrädd för nålar och stick, och praktiskt taget allt som sköterskorna/läkarna gör med honom. "Om jag ligger helt still och inte böjer armarna, gör det nog inte så ont mamma" 😢
Så himla maktlös och värdelös man känner sig, och mammahjärtat vill inget hellre än att trolla bort allt det onda 

 

 

Nu har hans blodtryck stigit och är för högt, likaså hans blodsocker.

Sist var blodsockret också för högt ungefär ett dygn, men blev sedan normalt, och han har inga övriga tecken på just diabetes, så jag fattar inte vad som spökar.

Metabolproverna (ämnesomsättningsprover) som de tog för tre veckor sedan, som de sa skickades till Stockholm för analys, visade sig inte alls ha gått iväg till Stockholm.

Förbryllade läkare och ”som vanligt” kunde ingen svara på varför inga prover hade skickats. Så givetvis då inga svar kring ämnesomsättningen.

Nya prover tagna och förhoppningsvis hamnar dessa i Stockholm för analys, denna gång. Men svaret dröjer ju lik förbannat 2-3 veckor.

Ja, jag är både matt och förbannad…hur svårt kan det vara???!!!

 

 

Blodtrycket togs inte heller vid förra gången han var inlagd. Vilket jag tycker är underligt, då läkarna kliade sig i huvudet och inte riktigt fick ihop vad han ”led” av, vår lille gosse. Men en stor utredning skulle i alla fall göras. I min värld lite konstigt att det missades att tas ett endaste blodtryck under den tiden Milton var inskriven, vid denna grundliga undersökning…Hur som helst så har vi ju nu inte en jäkla aning om blodtrycket var lika högt sist, eller om det är något nytt som uppkommit.

Och lite prover som kom bort…

 

Ja, vad ska jag säga??? Inget annat än att jag åter igen känner att jag inte kan släppa den totala, i andras ögon, överdrivna kontrollen över vad som sägs och görs med mina barn.

För tillfället både Milton och Melwin.

Det missas för mycket för att jag ska kunna känna mig trygg i sjukvårdens händer.

Jag vet att det är min blivande arbetsplats…men kanske just därför.

 

Jag är hemma med övriga fem juveler och Milton ”övervakas” av pappa under natten.

Självklart ska jag dit igen imorgon, MEN…det är ju en något speciell dag just imorgon,

Melwins födelsedag!!!

Min finaste Melwin fyller 12 år, ganska snart faktisk…

Den 28 april 00.31 fick vi för första gången träffa världens bästa Melwin 💖💖💖

 

En salig blandning av livets söta och salta karameller just nu alltså 😕

 

Så nu ska jag gå och göra lite födelsedagsbestyr 😉

 

Håller er givetvis uppdaterade här om hur allt går för vår lilling…

 

Kram och Go´natt


Woop woop...

2018-04-25 | 21:58:00

…nu är jag på gång 😉

 

 

 

 

 

Har suttit HELA DAGEN och skrivit diktat. Riktiga såna, från det verkliga livet!!!

Så jäkla roligt, så mycket jag lär mig och det är helt klart värt att vara smått vimmelkantig och totalförvirrad i knoppen när man åker därifrån. Det är så himla skoj 😊

Trodde någonstans att det skulle vara tråkigt att ”bara” sitta och skriva hela dagarna. Kanske är det nyhetens behag, men idag kändes det som om jag skulle kunna sitta där hur länge som helst.

Men det har säkerligen sin charm att bemanna receptionen också, givetvis!

Det är ju bra med lite omväxling 😉

Och ja, fingrarna kommer igång, jäklar i min lilla låda…det går snabbare och snabbare.

Sen har jag ju haft turen att få börja med två helt underbara läkare. De dikterar lugnt och harmoniskt och har bra koll på läget.

 

Sista dagen imorgon för den här veckan. Jag ska köra 32 timmars vecka, så då har jag valt 8 timmar om dagen och en ledig fredag. Känns rätt just nu i alla fall.

Långhelg blir det också, börjar ju inte förrän onsdag igen.

Valborgsmässoafton och första maj, visst är det värt att fira, men vad som är ännu mer värt att fira, alla gånger, är Melwins födelsedag!!! På lördag smäller det 😊

Och så lite Norbergs marknad på det…ser fram emot helgen tillsammans med mina juveler 💖

 

 

Vet inte hur, men jag och Lasse kom idag in på vår separation och allt kring den, för att sedan typ gå igenom hela relationen och förhållandet.

Det är verkligen kvinnor är från mars, män är från venus!!! 🙃

Jag tycker själv att jag låter väldigt klok, tydlig och resonabel. Men det måste hända något med mina ord där på vägen, för han verkade inte alls höra samma som kommit ur min mun 😏

Men det var inte det jag skulle komma till, utan det att jag under samtalet påmindes om hur jäkla värdelöst det är med en separation där barn är inblandade och för min egen del, vilken total katastrof och vilket nederlag.

Jag brottas fortfarande med de nedvärderande känslorna över att jag inte lyckades hålla ihop en familj, åter igen. Och det är betydligt värre med separation nummer två, för då vet man ju redan hur pissigt och jobbigt allt kommer bli kring barnen, men framför allt FÖR barnen.

Ja, jag tycker fortfarande att vi hade kunnat traggla oss igenom krisen, att vi borde ha kämpat mer och att vi inte skulle gett upp.

Men det är som det är nu…

 

Det är bara jag själv som kan bearbeta mig igenom detta. Det är bara jag som kan förlika mig med att situationen är som den är och att familjen är splittrad, hur illa det än må vara och hur ont det än gör.

 

 

Det är många som säger att jag borde titta ut mer. Dejta, säga ja till de inviter jag får.

Visst, klart jag testat det, jag har gett det chanser, och det är oftast inget fel på männen i fråga. Det är ju mig det är fel på och jag har länge funderat på om jag gått och blivit totalt känslokall. Men så kan det ju inte heller vara, för jag gråter ju över minsta lilla ”hemskhet” här i världen, blir berörd till tårar oavsett om någon berättar om stor lycka eller om sorg. Skratta så att tårarna sprutar då med, ja det kan jag också 😉

När det liksom blir lite för nära, lite för mycket så backar jag en halvmil och känner mig helt övertygad om att jag har det bra som jag har det. Me and my kids liksom ❣

 

 

Tänk om jag blir för bekväm ju längre tiden går? Tänk om jag inte orkar låta någon komma mig inpå livet igen?

Det är ju faktiskt skitjobbigt att dejta och dejta och att lära känna någon, och framför allt att våga lita på honom, släppa kontrollen (inte min starka sida precis). Sen ska han passa in i mitt och barnens liv också, och nu har ju vi vårat sätt att ta vardagen på.

 

Så jag kommer fram till att jag inte alls har tid med att dejta. Jag har fullt upp med att vara en så bra mamma jag kan, klara mina studier på bästa vis, hitta ett ”bättre” hem åt oss och sen helst också kunna stå stadigt igen.

För visst svajar jag fortfarande, även om jag varit nere på botten och vänt och kommit upp på fötterna bra, så har jag fortfarande mycket att jobba med.

Men det är inget jag tänkte skriva om just denna dag, kanske inte sen heller, vem vet 😉

 

Scrollar lite snabbt igenom Facebook och möts av ett par, som efter en stor kris, rev skilsmässopapperet i sista stund och nu ger kärleken en ärlig chans.

Ja, det är fint och starkt och modigt. Jag kan inte säga annat…💕

Man ska inte vara avundsjuk, men lite så kändes det nog helt ärligt ändå

 

Kram på er!

 

 

 

 

Om bara Om hade varit...

2018-04-24 | 22:08:00

Tänk vad lite mer sömn och positiv energi kan göra 😊

Sov såååå mycket bättre i natt, och även om jag inte direkt hoppade ur sängen när alarmet startade, så kände jag mig mer pigg och alert under dagen.

 

Min handledare är tyvärr sjuk, men eftersom alla där är så gulliga så får jag hänga med lite här och lite där 😉

Jag har suttit och lärt mig mer om journalsystemet, och kikat på en del administrativa bitar. Alltså jag tycker sånt är så himla intressant och skoj. Ni vet, allt skrivande, hålla koll på brev, meddelanden, remisser, ja allt det som läkare och sköterskor inte gör. Ungefär i alla fall.

Är fortfarande så nöjd över mitt framtida yrkesval.

 

Men jag har även valt att passa på och cirkulera lite och se fler bitar än vad en medicinsk sekreterare gör om dagarna.

Så idag hängde jag med en sköterska en sväng.

Förutom receptionen var det lite provtagning, EKG och blodtrycksmätning.

Även om jag nu inte kommer jobba med just patientkontakt på det viset, så är de väldigt intressant att se hur hela verksamheten fungerar.

Men imorgon tror jag det blir mer fokus på diktat och journalhantering. Det är ju ändå det som kommer vara min huvuduppgift.

 

Var på utvecklingssamtal på förskolan idag. Det gällde givetvis Filippa och Milton.

Helt galet, men vi hade ett överflyttningssamtal! Till hösten kliver min lilla tjej ur förskolans värld och in i skolans värld. Tur jag har sommaren på mig att smälta och bearbeta detta.

Hon föddes ju nyss!!!

Och lille Milton då, vad hände…???!!!

Från att ha suttit på badrumsgolvet, nyförlöst med en liten underbar gosse i famnen. Har jag nu en blivande 5 åring som till hösten blir ”äldst” på förskolan och gör sitt sista år innan han också ska hoppa in i skolans ”våld”.

DÅ kommer det på riktigt bli deprimerande…ALLA barnen i skolan, INGET förskolebarn.

Det betyder ju även att jag själv blivit gammal som gatan 😉

 

 

 
 

 

Vad hände liksom???!!! De skulle ju alltid vara såhär små 😉💖💞
 
 
 

 

 

 

Hur som helst så var de inga tveksamheter alls med överflyttning till skolan för min lilla tjejs del. Vilket jag inte trott heller, då hon är otroligt intresserad av vad hennes äldre syskon kan, och hur deras läxor går till och helst skulle vilja allt det de kan redan idag.

Så visst, hon tragglar en hel del med både skrivandet, läsandet och räknandet. Givetvis ger det resultat och hon är så himla stolt var gång hon kan läsa något eller några ord ur Vincents läsebok, och sitter gärna bredvid honom och försöker skriva i alla fall några ord som han har framför sig.

Så visst lönar det sig att ha äldre syskon…ibland 😉

Men hon har fortfarande ont i magen, varje dag, mest efter måltiderna.

Som ni kanske minns har vi gjort en utredning på Barnmottagningen angående hennes lilla mage och tarmar, men de kom inte fram till något annat än att hennes tarmar nog inte riktigt var färdigutvecklade, lite sena liksom.

Men nej, jag köper inte riktigt det. Har själv gått igenom hennes provtagningslista och visst finns det prover man faktisk har uteslutit, som KAN vara av relevans att ta och lika som med Milton så är den grundliga utredningen de gjort kanske inte helt 100% grundlig.

Vi fick ju som bekant samma svar om grundlig utredning av Milton för ett år sedan. Vilket sedan visade, att de i stort sett enbart fokuserat på hans astma, samt att utesluta Leukemi (enbart för att jag tjatade till mig att få ett klart besked att Leukemi kan uteslutas) Han hade ju så ont i benen, eller det har han ju fortfarande. Vilket i vissa fall varit ett första tecken på just Leukemi. Givetvis kunde jag inte slå bort en sådan tanke utan att ha konkreta svar på att så inte är fallet.

”Diagnosen” blev till sist växtvärk.

Han har fortfarande jäkligt ont i ett eller båda benen och ja, jag är skeptisk där också.

Givetvis 😉

Jag vet, om läkarna var trötta på mig förr, så lär det knappast bli bättre nu.

Men ni vet, jag kan inte glömma, kan inte släppa och kommer få leva med den jävla irritationen hela livet…

OM jag hade fått gehör några månader tidigare, vid alla läkarbesök med Melwin. OM vi inte konstant blivit hemskickade med orden ”ett långdraget virus” så hade, mest troligt och vad neurologerna säger, Melwins tumörrest inte suttit där den sitter idag.

Enligt beräkningar så borde tumören inte ha hunnit växa sig runt hjärnstammen om den hade upptäckts 3-6 månader tidigare.

Hade den upptäckts då istället hade, mest troligt, kirurgen lyckats fått bort allt av tumören och Melwin hade idag inte haft någon jäkla tumörrest att hålla koll på titt som tätt.

Men det är som det är och ingen kan vrida tiden tillbaka…

Fast ni förstår säkerligen varför just den här mamman inte lämnar ett jäkla skit åt slumpen, kräver raka, tydliga och utvecklande svar på det mesta och vägrar ge sig förrän det finns en rimlig förklaring till allt gällande mina barns hälsa.

Kalla mig överdriven, nojig och dryg, men jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät något passera, igen…

 

 

 
 
Den lille mannen 💖 Den sommaren, om vi bara hade fått veta...
 

 

Nu vilar vi upp oss va 😉

Kram på Er!

 

 

 


I made it...

2018-04-23 | 22:33:00

 

 

 

Jag har överlevt min första dag på praktiken, men jag är helt slut i både kropp och knopp 😉

Var galet spänd och nervös innan. Vet egentligen inte riktigt varför, finns ju inget att vara rädd för precis (tror jag inte i alla fall)

En vuxen människa i en vuxen värld, hur svårt kan det va???!!!

Men visst är det så, med de flesta nya uppgifter man ställs inför. Lite sånt som man inte riktigt vet hur det är och inte har full kontroll över, visst är det lite spännande, och lite nervigt…innan man vet.

 

Somnade dock bra kvällen innan, men vaknade i ottan. Halv fem, och helt omöjligt att somna om. Så bara att ge sig och kliva upp.

Rätt skönt ändå att ta det lite soft innan väckning av barnen. Dricka kaffe i lugn och ro och hinna läsa tidningen.

Men nej, jag vill inte kliva upp i den tiden VARJE morgon 😉

 

Var även lite nervös över att få upp de små och iväg till förskolan utan krångel. Men det gick jättebra.

De är små, men nog kan de förstå…Jag hade pratat om ”mammas nya jobb” (tyckte det där med att förklara praktik var lite överkurs), och hur vi måste hjälpas åt att komma iväg i tid, så inte mamma får ”skäll” för att hon kommer för sent. Kanske inte alls är pedagogiskt, men iväg i tid kom vi och det var i alla fall glada och nöjda barn som jag vinkade av. De kan de 💖

 

Så jag kom i tid, jag hittade rätt, fick på mig min ”arbetsdress” och namnskylt.

Morgonmöte och presentera sig för alla. Tur man är van att stå i rampljuset 😉

Fick en riktigt bra start, och det var ju faktiskt inte så farligt 😊

Verkar helt klart som ett bra ställe att göra sin allra första praktik på.

 

Men klart det var mycket nytt att ta in, väldigt mycket och ja det känns som om det är fullproppat i huvudet redan nu, och det är ju inte så bra.

Sen skrev de ju hur snabbt som helst!!! Och tittade inte ner på tangenterna en endaste gång, och det gör JAG!!! Så jag kommer att skämmas en smula där 🙈

 

Men nu ska jag även vara ärlig och skriva att det faktiskt känns lite tufft ibland.

Jag är inte världens starkaste jämt, även om det tydligen är lätt att anta och tro så.

Ibland är jag bara en liten, liten Anna

 

Det är en turbulent tid, på så många plan. Att vänta på svar är aldrig roligt, speciellt inte när man är född med noll tålamod.

Sen vet jag inte om det är jag som är känslomässigt förstörd och allmänt klen, men jag blir så jäkla ledsen och besviken gång på gång.

Är så trött på falskhet och svek!

Känslokalla människor, som dessutom har mage att kritisera om man råkar fälla en tår vid ”fel” tillfälle. Som än mindre klarar av att tackla det som en vuxen, och vad man alltid hoppas på, varmhjärtad människa.

 

Ja, jag fixar min ”stora” familj. Jag mår som bäst när alla mina barn är under samma tak. När jag får spendera tiden med de.

Samtidigt som det även skrämmer mig…

Hur orkar du? Hur klarar du allt själv?

Helt ärligt…ibland vill jag bara ”säga upp mig”. Sätta mig i ett hörn någonstans och bara glo, göra ingenting och heller inte behöva bry mig om någonting. Hoppas på att det finns någon annan som fixar allt. Anta att det finns någon annan som fixar allt.

Visst hade jag tyckt det varit jäkligt skönt att bara komma hem idag. Sätta mig i soffan med mina barn, vara världens bästa mamma som pratar om dagen, läser lite saga och bara kan sitta där med benen i kors.

Visst hade det väl varit härlig, skönt och avslappnande. Efter en ganska så tuff dag sådär.

Funkar ju för vissa, men nej, inte för mig…

 

Så ja, jag kan känna mig jäkligt besviken, ledsen och trött ibland.

Även ibland kommer ”tycka synd om mig” känslan, då jag kommer fram till att livet är orättvist.

Vilket är skitdumt att tänka, för det beror ju verkligen på vem du jämför med och hur du än vrider och vänder på det hela så finns det alltid de som har det värre, och vem är det som har bestämt vad som är rättvist och inte. Vem som förtjänar vad liksom…???!!!

Så det är ju bara löjligt och onödigt energikrävande att tänka så…Men, ibland kommer liksom de tankarna ändå, vare sig man vill eller inte.

 

Men vet ni vad som får de tankarna att snabbt raderas…

När man får kramar som värmer och någon som säger ”mamma, vi fixar det här tillsammans, vi är ju en familj, då hjälps man åt”

 

Mina barn förstår känslor bättre än många vuxna och åter igen får de mig att fokusera på vad som är viktigt och betydelsefullt här i livet. Vad som är värt min energi och vad jag ska skita fullkomligt i.

Det är då jag blir stark igen, får nya krafter och åter igen…mina barn tar inte energi, de ger.

Men det finns en hel del runt omkring som behöver sorteras bort!

Då är det inte skrämmande längre 💜

 

NU, ska jag vila upp mig, och känner mig mer taggad än nervös inför morgondagen.

Det här ska bli kul…

 

Kram på er!

 

 

 

 

 


Heeeej...

2018-04-21 | 17:50:32

…det var ju superlänge sedan jag skrev nu.

Varför??? Jo, har haft helt och fullt och totalt galet mycket att ta tag i och vardagspusslet har varit nästintill en omöjlighet att få till.

Det var många tentor nu på slutet, vilket inte har varit helt lätt, då jag knappt kunnat vara i skolan den senaste månaden.

Lillemans sjukhusvistelse och mycket annat runtomkring har gjort att jag inte kunnat vara i Västerås närmelsevis så mycket som jag önskat, och framförallt behövt.

Men det är som det är och bara försöka göra det bästa av situationen.

I torsdags hade jag dock sista lektionen för detta första år!!!

Helt crazy, men så är det faktiskt. Jag har snart fixat mitt första studieår av två.

Jag skriver snart, för det återstår fortfarande sex veckors LIA (praktik).

Ska bli jättespännande, men det är såklart också jäkligt nervöst.

Jag ska vara på Vårdcentralen i Skinnskatteberg.

Var dit nu i veckan och hälsade på en snabbis och det verkar vara ett trevligt ställe och min handledare verkade inte ha några krav på att jag skulle fixa en massa själv. Kändes ju skönt!

Klart man vill klara så mycket som möjligt på ”egen hand” så småningom. Men det känns ju som ett stort steg att från skolbänken hoppa ut i den ”riktiga sjukhusvärlden” och verkligen använda sina kunskaper på allvar.

Men som sagt, det ska bli både spännande och roligt, men är såklart lite pirrigt i magen 😉

 

Lilleman Milton har fortfarande inte blivit helt återställd i sin andning och det bekymrar mig.

Har inte fått svar på vad proverna visar, det skulle ju ta upp till tre veckor att analysera dessa, så vi borde få någon form av återkoppling under nästa vecka.

Annars tar jag kontakt med de själv, vi måste få någon klarhet i varför hans andning är som den är.

Så fort han springer eller typ hoppar studsmatta eller gör någon annan ”vild” aktivitet så blir han andfådd och har svårt att andas.

Han känner såklart det själv och sätter sig att vila. Men så ska det ju inte vara. Han borde absolut inte bli trött så fort och få svårt att andas.

Hoppas verkligen att de hittar orsaken snart!

Melwins läkare har varit på semester, så vi väntar även där på svar. Men det borde också komma under nästa vecka.

Mycket att vänta på nuförtiden 😉

Melleman som fyller år snart, och som vanligt fattar mamman inte ett skit hur det kunde gå så fort och att han redan ska fylla 12 år!!!

Om precis en vecka är det dags att fira födelsedag igen, är ju lite mycket sånt under våren i den här familjen 😉

Men efter Melwins kalasande får vi vila upp oss lite till juli i alla fall 😊

 

Vi var iväg till Karlstad en sväng, en liten ”minisemester” typ…

Albins hockeysäsong som avslutades med Regionsmästerskapen tillsammans med Västmanlands länslag.

Lite trist när säsongen är över. Det är ju faktiskt skoj med matcher och sånt. Men nu blir det mest fysträning som gäller för hockeysonen, sånär som nåt hockeyläger under sommaren.

Men tiden går ju som bekant fort, och vips så är det dags för en ny säsong.

 

 

 

Min fina kämpe till hockeyunge 💖

 

 
 
Vi drog på tur 😍

 

 
 
Mina älskade Minisar 💖
 
 
 
 
 
På hotellet, Milton och Filippa sprang och jagade varandra i dessa korridorer, Milton kunde springa några meter, sen blev han helt slut och fick jättesvårt att andas. Inte normalt, som sagt 😢

 

Våren har äntligen kommit och igår så var det uppsnyggning av balkongen och ut med utemöblerna. Hoppas på att kunna sitta och lapa sol mycket framöver, även om både jag och barnen helst skulle spendera sommaren, och resten av tiden framöver också såklart, i ett hus.

Är så trött på denna lägenhet nu. Den är jättefin, har ett bra läge och allt sånt. Men det är för trångt och de fyra äldsta är på tok för gamla för att dela rum nu. Klart de inte tycker det är så skoj längre, även om det inte klagas, det gör de väldigt sällan, vad det än gäller.

Ja alla vill ut! Ut till trädgård och större ytor, flera rum och mera frihet.

Det är svårt att ”släppa ut” barnen här. De minsta måste passas hela tiden, det är vägar och bilar runt om, även om de inte kör så snabbt inne i stan. Men ni vet ju hur det är, en olycka kan ju hända hur snabbt som helst…

Så att ha en liten trädgård att springa ut i och leka, vilken dröm!

Ja ja, man vet aldrig vad som händer och det sista som överger en är hoppet, eller hur 😊

 

 

Det har varit många ledsamma besked på kort tid nu.

Åter igen blir jag så jäkla förbannad (rent utsagt) över hur det brister i sjukvården, att dess nonchalans allt som oftast leder till betydligt sämre utgångslägen än om man som patient fått gehör direkt.

Mycket faller mellan stolarna, och oftast är det tyvärr så att den som strider mest får hjälpen bäst. Så ska det INTE vara!!! Alla har olika förutsättningar, och alla ska ha rätt till lika behandling och vård!

Det suger verkligen att systemet är som det är och att det förekommer så många fel och brister. Jag blir så ledsen, besviken och tokarg! Men det ger mig även en extra sporre till att klara denna utbildning, komma in bland journaler och remisser, tidsbokningar och uppföljningar. Jag VET att jag bara är en simpel medicinsk sekreterare och att läkarens ord är lag. Men kanske, kanske kan jag lyckas påverka och kunna fixa så att saker och ting kan gå aningen smidigare, snabbare och bättre kontrollerat, i alla fall ibland 😉

Det är värt att försöka, och är det något jag kan så är det att tjata hål i huvudet och att tala, tala, tala 😁

 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och jag vill avsluta med att tipsa om två viktiga saker;

Ta ditt cellprov!!! Kostar ingenting mer än en liten plutte tid av ditt liv, och tro mig, det kommer kosta betydligt mycket mer tid av ditt liv om cellförändringar inte upptäcks i ett tidigt skede.

 

 

 

 

 

Ge blod!!! Det är brist, stor brist och tyvärr behövs det allt som oftast blodtransfusioner.

De ringde mig en fredagsmorgon och sa ”vi har stor brist på blod med din blodgrupp, har du möjlighet att komma in och lämna innan helgen” Givetvis! Det kostar mig inget mer än lite av min tid, visst, kanske lite yrsel, men vad är väl det mot att rädda en annan människas liv, eller åtminstone ge bättre förutsättningar för patienter.

Så om du kan, prioritera en blodgivning lite då och då. Se det även som en gratis hälsokoll 😉

 

Tänk om det inte funnits några blodgivare för en sisådär nio år sedan, när min son behövde det som mest. 

Nu gjorde det lyckligtvis det, och det är jag mer än tacksam för. Så nu är det dags att skänka tillbaka ❣

 

 

 

 

Det ÄR en stor nål, men det ser betydligt värre ut än vad det är, känns faktiskt knappt, och det finns ju bedövningskräm eller bedövningsplåster att ta till om man vill 😄

 

 

Är helt ”utan” barn den här helgen, vilket jag inte alls är van vid. Var två månader sedan sist.

Och nej, det är INGENTING jag trivs med. Jag är sämst på att vara själv och det gör ont ända in i hjärteroten. Skitlöjligt att sakna på bara några dagar, jag vet, och det finns säkert tusen saker jag kan ”unna” mig att göra, tänka på bara mig själv och komma ikapp med en massa, och JA jag försöker, men det suger…

Lyckligtvis kommer några hem imorgon och några på måndag. Lång härlig barnvecka igen 💖

 

Så jag tar väl och läser lite från Kommunikationskursen då, ett roligt litet nöje. Men mest troligt nödvändigt. Kursen avslutades visserligen med en tenta förra veckan, har inte fått svar på den än, men är till 99% säker på att jag åker på en omtenta.

Har bara lyckats medverka vid en lektion i den kursen och hann inte ens läsa igenom hela boken vi skulle kunna, och visst kom det frågor jag inte hade en blekaste aning om. Men jag skrev ett helt jäkla häfte, för ordbajsa, DET kan jag, och tycker faktiskt att det finns mycket man kan få ha sina egna små teorier om vad det gäller kommunikation, samspel och bemötande 💩😉

 

 

 

 

 

 

 

KRAM PÅ ER 😘


Lille plutt skrutten...

2018-04-05 | 16:49:17

Lilleman har fått komma hem 😊

Han är piggare, men vi vet fortfarande inte riktigt varför det blev som det blev.

Proverna blev under natten godkända och hans syreupptagningsförmåga mycket bättre.

Han andas bättre, även om inte helt prickfritt.

Ämnesomsättningsprover har skickats till Stockholm för analys.

Det kan dock ta 2-3 veckor innan vi får svar på vad de visar, och så länge kan vi ju inte ligga på sjukan och glo 😉

Skämt å sido, läkarna har inget konkret svar på vad som orsakade vår lillings plötsliga andnöd.

ph-värdet i hans kropp var lite för surt, varför det var så vet man inte än. Förhoppningsvis kan provsvaren från Stockholm svara på det.

Vätskebalansen var för låg och då reagerar kroppen med snabb andning, vilket resulterar i att det går åt ännu mer vätska. Lite av en ”ond cirkel” alltså.

Varför han hade vätska/slem i lungorna vet de inte riktigt, kanske en ”vanlig” infektion i kroppen som ännu inte brutit ut ordentligt.

Natten till igår fick Milton ha Optiflow hela natten. Typ slangar in i näsan med högt syrgasflöde.

Hela natten fick han extra tillförsel av koncentrerad syrgas och som samtidigt ”torkade upp” lungorna så slem och vätska försvann.

Och visst gav det resultat. Han orkade upp och leka med syrran när hon kom dit. Visst var han andfådd och flåsig, men han lekte på i alla fall.

I natt blev det en stabilare andning och han dricker bra, så droppet slapp han.

Läkarna hade en misstanke om förstadium till diabetes, så det togs regelbundna blodsocker stick. Men det sjönk till det normala, så mest troligt berodde blodsockerhöjningen på att hans kropp var stressad och för sur.

Så det som nu undersöks är om det finns någon form av metabol rubbning, alltså någon ämnesomsättningssjukdom, eller om det är någon form av underbehandlad astma eller allergi som ligger till grund för hans olika symtom.

Han ska på uppföljande koller och undersökningar och såklart ska vi fara in igen direkt om det uppstår liknande symtom som i måndags.

Väntar på provsvaren och tar det från där.

 

 

 
 
 
Mammas lille plutt skrutt 💖

 

 
 
Orkade vara uppe och leka lite när syrran kom och hälsade på
 
 
 
 
 
Men sen blev det lite filmmys istället
 
 
 
 
 
 
Hon livar gärna upp stämningen vår lilla sessa 💖

 

Så glad att lille skrutten fick komma hem från ”hemska” sjukan.

Det har varit väldigt många nålar och stick för den lille.

Gick bra de första gångerna, men när det blev en gång i timmen lackade Milton ur. Med all rätt tycker jag. Så det var inga roliga ”stickningar”.

 

Många minnen från Melwins sjukdomstid. Hur vi mer eller mindre bodde där, hur man fördrev dagarna, som kan bli rätt långdragna på ett sjukhus vill jag lova.

Rummet, lekrummet, matsalen…rummet, lekrummet, matsalen. Byte av cyto påse eller blodpåse, provtagningar och så samma lunk igen.

Nu blev det lyckligtvis inte riktigt lika lång tid 😉

Men visst var det lite skoj ändå att träffa ”gamla” sköterskor från Melwin tiden, och som faktiskt kommer ihåg mamman och ger mig en stor kram när vi ses igen.

”Melwin glömmer vi inte”

Jag vet, han är helt unik min coola kille, honom glömmer man inte 😉

 

Åter till Milton. Som sagt, han är på hemmaplan. Lite tröttare, lite blekare, lite ondare i armveck och fingertoppar, men en betydligt piggare kille än i början av veckan.

Hur fortsättningen blir och vad läkarna kommer fram till, det återstår att se…

 

 

 

 

 

 

 


Lugnet före stormen...

2018-04-03 | 22:30:00

Här swishade påsken förbi i rasande fart.

En mysig långhelg med alla mina juveler och Morfar och Mormor 💖

Förutom stopp i avloppet med resultat av avföring i ”hela” badrummet och bajsslangar dragna genom hemmet så har vi haft en lugn helg med mycket mys.

 

Tankat energi, vilket säkerligen var tur då vardagen sattes igång med katastrof fart och just nu är det allt annat än harmoni i livet.

I natt åkte Milton in akut till Västerås sjukan och är kvar där än.

Vi hade en lugn och skön annandag påsk. Pysslade och lekte här hemma, gick ut och njöt av solen och allt var faktiskt riktigt frid och fröjd. Glada barn, nöjd mamma.

Så på kvällen märkte jag att Milton blev tröttare och han började hosta lite smått.

Hans egna slutsats var ”det är inge bra att vara ute och leka, jag blir bara hostig”

Vi hade ju varit ute hela eftermiddagen, och jag tänkte även jag att han kanske hade fått i sig lite mycket kall luft, de ”röjde” ju en del.

Milton har sin astma och den gör sig tillkänna lite då och då. Dock brukar det mest vara vid förkylningar, så jag tyckte det var lite konstigt att han inte kändes varm och inte var snorig.

Andningen blev värre under kvällen och natten. Jag gav honom givetvis astmamedicinen, men det hjälpte inte ett skit. Vid tretiden ringde jag Lasse som fick komma och hämta honom och köra till akuten. Då var han riktigt ledsen och sa att han hade så svårt att andas och ont i bröstet.

Varför åkte jag inte själv? Jag hade fler sovande barn hemma.

 

Milton fick inhalera under natten och morgonen. Det blev lättare för honom att andas, men ändå en alldeles för snabb och ansträngd andning.

Prover har tagits, vissa med inte helt ok resultat. Vet inte i nuläget riktigt vilka och på vilket sätt.

Läkarna är själva förbryllade.

EKG såg bra ut men lungröntgen visade på något avvikande. Exakt vad har vi inte riktigt fått veta. De har uteslutit lunginflammation, men pratar lite om slem/vätska i lungorna.

Hans syreupptagning är dålig och de håller givetvis på att undersöka varför och han får syrgas, och även dropp.

Hans blodsocker var tydligen högt, men sen har jag inte hört något mer gällande det och/eller någon diabetes.

Visst är han uppe på benen ibland, men orkar bara leka i sisådär en 10 minuter, sen vill han lägga sig igen.

Ja, mycket mer om det kan jag inte skriva, för jag vet helt enkelt inte mer än så.

 

 

 

 
 
Undersökning av liten Milton 😔
 
 
 

Jag åkte inte dit idag, då vi inte hade en blekaste aning om att det var så pass allvarligt att han skulle läggas in. Vi tänkte väl att det var hans astma som spökade ”igen” och att lite inhalering skulle göra honom gott.

Nu verkar det som att det legat ett annat fel dolt bakom astman. Att läkarna helt enkelt trott att det ”bara” var astma han hade, men det är alltså något annat som spökar som läkarna idag inte kunnat säga oss klart vad det är.

Imorgon förmiddag åker jag till Milton. Vill prata med läkarna själv. Har många frågor. Kanske kan de i nuläget inte besvaras, men jag vill i alla fall ställa de.

Av erfarenhet vet jag att man som föräldrar kan höra och tolka läkarnas ord lite olika. Givetvis har jag och Lasse haft kontakt kontinuerligt hela dygnet och jag känner mig fullt trygg i vad han återberättar. Men det kommer oftast upp olika tankar och frågor hos var och en.

Och jag läääääääängtar så efter min lille lilling. Min tappre lille kille som blivit stucken som en nåldyna idag, som kämpar på med snabba andetag och som fått varit med om mer på en dag än under hela sina 4 år, tror jag.

 

Melwins läkare har semester över påsklovet så honom kommer vi att höra ifrån under nästa vecka.

Klart vi ska ha lite att fundera på…

 

Lugnet före stormen, ja efter en relativt lugn påskhelg kom nu alltså stormen…

 

 

Jag återkommer, Kram! 

 

 

 

 


RSS 2.0