bloglovin

När man gläds lite FÖR mycket...

2017-10-01 | 22:16:00

Vet ni, jag har alltid varit en smula rädd när någonting går bra, när man liksom har det där lyckoruset så snuddar jag vid tanken att nu vänder det…

Då hör jag små röster i huvudet, ja gläds nu för snart vänder det igen…

Alltså förstår ni, jag törs inte vara glad fullt ut, för då kommer en skrämmande känsla av att det glada snabbt kommer att vända till ledsamheter.

Så har det nog alltid varit, men eftersom jag inte minns så mycket av tiden före det att Melwins hjärntumör gjorde sig till känna ( chocken rensade bort ”en bit av hjärnan, säger bättre vetande ) så väljer jag att tro att det började först då.

Allt var så glatt, nästintill problemfritt, Vincents dop, alla våra vänner, nära och kära närvarande.

En härlig helg och ja livet kändes lätt, kärleksfullt och nästintill harmoniskt…om det inte vore för det där beklämmande problemet om varför Melwin verkade må sådär halvbra.

Så smasch slogs vi omkull och beskedet om att vår son bar på en gigantisk hjärntumör levererades.

Det är ju egentligen en jäkligt dum liknelse, inser jag själv nu när jag skrivit det.

Spelar väl för f-n ingen roll alls hur livet ser ut när man möts av ett cancerbesked och man kan aldrig nånsin förutspå eller förbereda sig på något sådant.

 

Men vad jag nu vill komma till är att jag ända ner i maggropen känner att ”aj aj, nu går det lite för bra, strax vänder det”

 

I fredags kom en sån där känsla, ett lyckorus, och jag var sprudlande glad över att jag faktiskt lyckats få högsta betyget VG på både tentan i kursen Svenska Skrivregler och på ord provet i Medicinsk terminologi.

Jag hade varit skitnervös innan, det kändes visserligen rätt bra när jag skrev, men efter inlämning kom hjärnspökena.

Gick det verkligen bra det här, kunde det kännas så lätt och rätt…nej jag måste ha missuppfattat allt, så måste det vara

Har ju inte skrivit en tenta på typ hundra år, än minder studerat och när klasskompisarna suckar och säger att all deras tid går åt till att plugga så mannen får ta hand om allt där hemma, barn och mat, så känns det ju som en ren omöjlighet för mig att lyckas.

Den tid jag avsätter för att läsa kan aldrig vara tillräcklig, och absolut inte denna vecka, då jag satt på Västerås sjukan hela onsdagen. Visserligen hade jag papper med mig och medan Melwin låg i kameran hade jag en hand på hans ben och i den andra alla medicinska orden.

Så jag var rätt övertygad om att detta blir svårt, och hoppades på att jag i alla fall skulle passera med betyget Godkänd, så jag slapp ha en kurs släpande.

JA, jag var överlycklig och det kändes som en riktigt bra inledning på en helg tillsammans med alla mina sex juveler.

Men tanken låg där smygande, fast mest handlade/handlar det om oron över vad Melwins MR bilder visar såklart.

På torsdag går läkarna igenom de, men när vi får svar vet jag inte riktigt ännu. De skulle återkomma med en tid…väntar och väntar

Samtidigt kom den där nu går det lite för bra känslan och javisst, åter igen hade magkänslan rätt.

Ett dygn av lyckorus, sedan smasch…

 

Nu kommer ni givetvis tycka att jag är om möjligt ännu mer trög och patetisk, men jag har seriösa problem att komma vidare här i livet.

Jag älskar denne man så att det gör ont i hjärta och kärl och hur dum i huvudet jag än må vara så har jag ändå tänkt lite smått att om jag bara anstränger mig lite extra, om jag bara visar honom att det bara är han, och åter bara han jag vill ha...

Att jag kan förändra, förbättra och jobba bort alla de där felaktigheterna, alla de där sakerna han stört sig på, allt det som gjorde honom ledsen.

Då skulle han inte tvivla mer, då skulle han förstå att han är min absolut största kärlek, att jag inte kan se framtiden utan honom, att jag skulle kunna plocka ner månen för att få se honom glad, lycklig och harmonisk. Att jag vill rå om honom, ta hand om honom och hjälpa honom läka alla de där såren. Få honom att inse vilken fantastiska människa han är, att han är värd att kämpa för…

Jag vet, det är helt idiotiskt och jag skäms egentligen över att skriva det. Men va f-n, jag har ju skrivit om många andra kocko grejer i mitt liv och kanske, kanske någon själ därute faktiskt känner igen sig…eller nej, kanske inte.

Det är väl som många säger, Anna skärp dig, det finns ju massor av andra karlar därute som vill ha dig

Vilket man såklart säger som stöttande ord till någon som känner sig som den fulaste och mest värdelösa människan i hela världen.

Jag skiter i om det så finns en hel armé med karlar därute som vill ha mig och bara mig…för jag vill inte ha de!!!

Jag vill ha den finaste som finns, han som en gång älskade mig, han som en gång sa fina ord till mig och lovade att vara min trygghet, han som varje morgon satte på kaffet till mig så det stort klart när jag vaknade med en liten post-it lapp på framsidan av bryggaren, varje dag ett nytt fint budskap. Han som sa att han skulle göra så jämt, som sitt ”mission” resten av livet…

 

Han som jag glömde bort…mitt upp i allt

Gravidhormoner, amningshormoner…allt fick han ta och stå emot

Det gick så fort, det blev för mycket och uppförsbacken blev mer och mer brant.

Men han fanns där, alltid i mitt hjärta, alltid som störst…

 

Det lilla hopp om att lyckas få denne man på fall…igen, har försvunnit

Spelar ingen roll längre vad jag gör, säger, ja ens tänker.

Han har inte en endaste liten känsla i kroppen kvar för mig och var det inte så att vi hade gemensamma barn så skulle vi inte ha någon kontakt överhuvudtaget.

Kort, koncist, utan tvekan…smasch!

 

Börja om från början, börja om på nytt och ja, jag vet…jag är patetisk och jag borde ha fattat bättre.

Borde ha tagit mig i kragen, insett faktum, gått vidare, borde ha varit starkare…

Men det är ju så mycket som man borde här i livet.

 

Men jag förstår honom samtidigt, han måste ju få stopp på eländet, få mig att fatta att min tid är ute, över och förbi.

Inte för att jag direkt har tjatat, inte bönat och bett, inte alls direkt pratat med honom om det faktiskt, jag har nog mest tänkt för mig själv…

Men min plan var enkel, tyckte jag i alla fall, fokusera på att vara den bästa Anna i världen, visa honom att förändringarnas tid är nu, att DU kan, att DU vill…

 

Men de räckte inte och den trögaste av de tröga måste nu på allvar börja inse att hon ska gå vidare, på något outgrundligt sätt, att inga vägar finns tillbaka, hur mycket hon än önskar så.

Att hennes familj åter igen är splittrad…och det är inte ett jävla skit hon kan göra åt det!

 

Så förstår ni nu vad jag menar…magkänslan

Akta sig för att vara glad för mycket, det går aldrig igenom…

 

Jag bryter ihop, absolut, tårarna har ingen hejd och jag fulgråter i tvättstugan så inga barn hör.

Men jag är även vuxen, jag vet att jag måste resa mig, att det är min och barnens framtid, tillsammans, som är viktigast nu.

Skolan ska jag fixa, jag har satt ribban högt men det ska fanimej rulla in VG betyg i fortsättningen också.

Det är skittufft, tårarna rinner var och varannan dag, och jag är trött, sliten och med glåmigt ansikte.

Men herregud liksom, det finns ju de som har det betydligt tuffare än mig

Det är ju skrattretande egentligen när man tänker efter...jag måste ju skärpa mig, ta mig samman!

Jag har satt sex barn till livet, mitt val, mitt ansvar…och mina största kärlekar.

De kanske inte har den piggaste och mest psykiskt närvarande mamman just för stunden. Jag kan inte ge de några utlandsresor, knappt lämna Fagersta faktiskt och jag vet att de tycker att det är lite ”pinigt” att jag kör runt med de i en skruttig, rostig gammal Merca buss.

De får dela rum och de två yngsta har inte ens egna sängar utan sussar med mamma.

Jag vet att de blir äldre och äldre och att det inte kommer att hålla i längden.

Men nu ska mamma fixa det här, ensam och på egna ben, det ska gå, det bara måste gå…och sen, kanske sen, kan även jag ge de egna rum, utlandsresor och en fin bil att åka i.

 

Skam den som ger sig!

 

Hjärtat totalkrossat och en konstant oro över sonens ”Klump”, saknar en varm, trygg famn att krypa upp i, fast inte vilken som helst…

Men allt bara måste gå!

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer
Postat av: Malin

❤️ Styrkekramar Anna! Förstår att det är tufft! Jag är ensam med två när sambon reser. Det känns.. Kram

2017-10-01 @ 22:29:43
Postat av: Malin

❤️ Styrkekramar Anna! Förstår att det är tufft! Jag är ensam med två när sambon reser. Det känns.. Kram

Svar: Tack ❤ Kram
Anna Silfver

2017-10-01 @ 22:29:45
Postat av: Anonym

Anna
Jag önskar dig all lycka i världen ! Kämpa på !!

Svar: Tack snälla!
Anna Silfver

2017-10-03 @ 01:12:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0