bloglovin

Att orka engagera sig...

2017-10-04 | 15:12:39

Har fått en liten motorcykelkörande teddybjörn skickad till mig på Messenger jag vet inte hur många gånger nu.

 

 

 

 

 

Jättefint och bra att uppmärksamma cancer, absolut, men vad gör det för skillnad genom att skicka vidare en  teddybjörn på Messenger???

Har aldrig varit mycket för såna där ”skicka vidare” uppmaningar, och i det här fallet tycker jag nog att man skulle uppmärksamma, hedra och hjälpa cancerdrabbade och cancerforskningen på ett bra mer effektivt sätt genom att sätta in en slant till Cancerfonden eller Barncancerfonden.

Så tråkig är jag, men s.k. kedjebrev ( så kanske det iof hette mer förr ) är inget för mig 😉

 

På tal om cancer…

Barncancergalan tillsammans med Humorpriset ( tror jag det hette ) visades i måndags.

Av statusuppdateringar på Facebook att säga så var det många som tittade, snyftade och blev berörda.

Givetvis, annars vore man nog rätt empatilös och känslokall.

Nu låter jag säkert hård, men jag hoppas verkligen att alla med dessa statusuppdateringar även såg till att bli Barnsupporter/Månadsgivare till Barncancerfonden, om man nu inte redan är det.

Det är ju ändå galans huvudsyfte, vilket jag inte tror någon har missat…

 

Själv tittade jag faktiskt inte. Har gjort så alla tidigare år, men valde i år att för första gången hoppa över att se på galan.

Varje gång jag sett galan så har jag mått dåligt, gråtit och varit orolig flera dygn efteråt.

Inte konstigt att den har effekt på mig också, det har den ju på de flesta andra.

Jag har sett dessa cancersjuka barn med egna ögon ( och nu menar jag givetvis inte just de familjer som visades i måndags, men ni förstår säkert vad jag menar )

Jag har levt mitt ibland cellgiftbehandlingar, strålning och operationer. Sondmatning, sprutor och tyvärr även ”änglabarn” och deras familjer.

Även om jag inte ( tack o lov! ) bor på ett sjukhus längre, och var dag ser min son brytas ner av olika cytostatika, eller sövas varje dag för att spännas fast och strålas, så finns cancern med i min vardag, vare sig jag vill eller inte, i olika situationer.

Har alltid ett ”extra öga” på hur Melwin är och beter sig, var dag. Uppstår något annorlunda, förändras allmäntillståndet.

Kan inte komma ifrån det, men checkar honom mer eller mindre konstant.

Mest troligt för att läkarna sagt att vid minsta avvikelse eller ”konstighet” ska vi höra av oss direkt.

Men just för stunden är det lite extra oroligt då vi går och väntar på svar om vad senaste MR bilderna visar.

 

Månadsgivare och mer därtill är jag redan, så den övertalningen behöver jag inte.

Men jag HOPPAS VERKLIGEN att ni alla, mina vänner, nära o kära, alla bekanta gjort slag i saken och skänker en slant varje månad till just Barncancerfonden.

Min största önskan här i världen är ju givetvis att Melwin, och ALLA mina barn, får vara friska, krya och leva långa lyckliga liv med mycket kärlek. Men jag skulle även vara betydligt lugnare och mer harmonisk om jag visste att det fanns en plan B, OM ”klumpfan” skulle få för sig att börja växa igen.

Fatta vad viktig cancerforskningen är, för Melwin och alla andra cancerdrabbade barn!!!

Den måste framåt, framåt, framåt, och vi kan alla hjälpa till…

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

 

Det fanns säkert en del roliga humorinslag också, med tanke på Humorpriset och så.

Men det övervägde inte att jag skulle må sämre än vanligt och gråta floder igen, så jag sätter väl på några avsnitt av Solsidan om jag vill skratta loss lite 😉

 

Åter till mina Neurologiska termer…

 

 

Kram på Er!

 

 

 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0