Milton min Milton...

2017-10-16 | 00:33:00

Lilleman har fyllt år, och jag vet att jag är i senaste laget att skriva om det, han fyllde ju liksom förra söndagen, 8 oktober, min lille mini prins.

 

Han är kanske inte så mini längre, hela 4 år…men jo, han är och förblir min mini, det är hans lott i livet, så är det när man är yngst i barnaskaran 😉

Hur som helst så firades han i sedvanlig ordning med sång och paket i arla morgonstund ( vi fick ju liksom lov att sätta fart tidigt för att kunna hinna väcka ”Mr rise n´shine” innan han återigen klev upp först 😉 )

Jag tror vi lyckades, för han såg allt lite ”pömsig” ut där vi kom instormandes med paketen.

 

 

 
 
 

 

Och ja, det är vid sådana här tillfällen det märks som mest att mina barn knappast växer upp i någon form av kärnfamilj.

Tre stycken syskon hos pappan, och pappan till födelsedagsbarnet i sitt ”nya” hem.

Klart Milton hade uppskattat mest att både pappa och mamma, och syskon, skulle gratta honom samtidigt, givetvis…

Men jag har insett att jag inget kan göra för att uppfylla hans önskan och försöker göra det bästa av situationen istället.

 

 

 
 
 
 
 
 
 

 

 
 
 
 
 
Hulken är Miltons absoluta favorit :-)
 
 
 
 
 
 
 
 

Tror nog han blev ganska så nöjd ändå…

Firande med mammas släkt på förmiddagen och pappas på eftermiddagen.

Och dagen efter, då brorsorna kom hem igen så firades det lite till…

Jo, jag tror det blev bra…trots allt

 

 

 

 
 
 
Hulken tårta...givetvis
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En av presenterna...ett slajm bad

perfekt för Lill-Hulken 

 

 

 
 
 

Många minnen kommer upp så här vid bemärkelsedagar.

Kommer aldrig glömma något av mina barns förlossningar, men just Miltons är ju på det viset att den skiljer sig rätt mycket från de andra fem juvelernas ankomst.

Det började ju innan han ens var född.

Lasse flyttade, jag fick mitt livs kris ( trodde jag då )  och kände mig som världens mest ensammaste, fetaste och fulaste person.

Jag vankade mig fram i nån månad innan lilling beslöt sig för att göra entré…och det med besked.

Fort gick det, själv var jag och ut kom han…på badrumsgolvet.

Lasse kom i sista sekund så jag slapp allt praktiskt som att ringa till ambulans och värma handdukar, utan kunde snällt sitta där i en pöl av blod, stadigt fast ihop med min lille nyfödde prins.

 

Våra första månader tillsammans spenderade vi på egen hand, eller ja, syskonen var ju där, men i övrigt var det liten ”Snaske” en 1 ½ årig liten sessa, storebröder och jag som hängde.

Och jag tycker, så här i efterhand, att vi fixade det rätt bra.

Visst var mitt hjärta krossat och fotfästet tappat för länge sen, men jag hade ändå en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

Min underbara lille nyfödde Milton och alla de andra fem juvelerna omkring mig och…massor av kärlek.

Tror det var där jag började bygga grunden för att ta hand om de bästa jag har, på egen hand!

 

 

 

 
 
 

 Kram på Er!

 

 

 

 


Förbereder helgen...

2017-10-06 | 15:43:56

Äntligen fredag…

Shit vilken vecka det varit.

Känslor åt alla håll, skitmycket med skolan och massa funderingar…

Mycket nu!

Kan inte ta allt här, inte än, inte nu…

Men det är lite tufft på många plan, och ni vet vad jag skrev tidigare, det där om att man andas ut en stund.

Farligt, farligt…

När man tror att nu kan det fan inte komma mer skit, så jodå, det kan det!

 

Hur som helst så är det i alla fall helg snart, välbehövlig sådan.

Vet inte hur mycket sova det blir i natt iof, för jag ska spendera natten på en skola.

Inte min skola, men min treakluddare Vincents skola.

Hans klass ska ha övernattning på skolan, och jag ( mest troligt i ett tillstånd av förvirring ) anmälde mig som frivillig övernattande förälder.

Ja ja, det blir säkert skoj, och framförallt blir det roligt att göra något med Vincent.

Inte så ofta jag hinner engagera mig på ”tu man hand” med barnen var för sig.

 

Imorgon kommer småfisarna tillbaka och jag förbereder som bäst för att fira min minsting.

Ska snart iväg och fixa sista presenterna 😊

Så det blir mycket fokus på liten blivande 4 åring och hans födelsedagsfirande denna helg.

 

Jag har koll på läget, fixar allt inför kalas och kommande storfamiljsvecka.

Det funkar, jag har snurr på det mesta och ja, jag klarar mig på egen hand.

Men visst skulle det vara roligare att dela allt detta med någon…

 

Önskar Er en fin helg, Kram!

 

 

 


Ibland...Nu

2017-10-05 | 22:53:52

 

 

 

 

Ibland saknar man den där kramen extra mycket

Ibland känns soffan större och tommare än vanligt

Ibland behöver man ventilera med någon som förstår, någon som vet

Ibland känns det som om man inte vill ha fler tankar som snurrar, huvudet har inte plats för mer

Ibland behöver man helt enkelt någon som håller om en och säger att allt kommer att bli bra

 

 

 

 

 

 


Att orka engagera sig...

2017-10-04 | 15:12:39

Har fått en liten motorcykelkörande teddybjörn skickad till mig på Messenger jag vet inte hur många gånger nu.

 

 

 

 

 

Jättefint och bra att uppmärksamma cancer, absolut, men vad gör det för skillnad genom att skicka vidare en  teddybjörn på Messenger???

Har aldrig varit mycket för såna där ”skicka vidare” uppmaningar, och i det här fallet tycker jag nog att man skulle uppmärksamma, hedra och hjälpa cancerdrabbade och cancerforskningen på ett bra mer effektivt sätt genom att sätta in en slant till Cancerfonden eller Barncancerfonden.

Så tråkig är jag, men s.k. kedjebrev ( så kanske det iof hette mer förr ) är inget för mig 😉

 

På tal om cancer…

Barncancergalan tillsammans med Humorpriset ( tror jag det hette ) visades i måndags.

Av statusuppdateringar på Facebook att säga så var det många som tittade, snyftade och blev berörda.

Givetvis, annars vore man nog rätt empatilös och känslokall.

Nu låter jag säkert hård, men jag hoppas verkligen att alla med dessa statusuppdateringar även såg till att bli Barnsupporter/Månadsgivare till Barncancerfonden, om man nu inte redan är det.

Det är ju ändå galans huvudsyfte, vilket jag inte tror någon har missat…

 

Själv tittade jag faktiskt inte. Har gjort så alla tidigare år, men valde i år att för första gången hoppa över att se på galan.

Varje gång jag sett galan så har jag mått dåligt, gråtit och varit orolig flera dygn efteråt.

Inte konstigt att den har effekt på mig också, det har den ju på de flesta andra.

Jag har sett dessa cancersjuka barn med egna ögon ( och nu menar jag givetvis inte just de familjer som visades i måndags, men ni förstår säkert vad jag menar )

Jag har levt mitt ibland cellgiftbehandlingar, strålning och operationer. Sondmatning, sprutor och tyvärr även ”änglabarn” och deras familjer.

Även om jag inte ( tack o lov! ) bor på ett sjukhus längre, och var dag ser min son brytas ner av olika cytostatika, eller sövas varje dag för att spännas fast och strålas, så finns cancern med i min vardag, vare sig jag vill eller inte, i olika situationer.

Har alltid ett ”extra öga” på hur Melwin är och beter sig, var dag. Uppstår något annorlunda, förändras allmäntillståndet.

Kan inte komma ifrån det, men checkar honom mer eller mindre konstant.

Mest troligt för att läkarna sagt att vid minsta avvikelse eller ”konstighet” ska vi höra av oss direkt.

Men just för stunden är det lite extra oroligt då vi går och väntar på svar om vad senaste MR bilderna visar.

 

Månadsgivare och mer därtill är jag redan, så den övertalningen behöver jag inte.

Men jag HOPPAS VERKLIGEN att ni alla, mina vänner, nära o kära, alla bekanta gjort slag i saken och skänker en slant varje månad till just Barncancerfonden.

Min största önskan här i världen är ju givetvis att Melwin, och ALLA mina barn, får vara friska, krya och leva långa lyckliga liv med mycket kärlek. Men jag skulle även vara betydligt lugnare och mer harmonisk om jag visste att det fanns en plan B, OM ”klumpfan” skulle få för sig att börja växa igen.

Fatta vad viktig cancerforskningen är, för Melwin och alla andra cancerdrabbade barn!!!

Den måste framåt, framåt, framåt, och vi kan alla hjälpa till…

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

 

Det fanns säkert en del roliga humorinslag också, med tanke på Humorpriset och så.

Men det övervägde inte att jag skulle må sämre än vanligt och gråta floder igen, så jag sätter väl på några avsnitt av Solsidan om jag vill skratta loss lite 😉

 

Åter till mina Neurologiska termer…

 

 

Kram på Er!

 

 

 

Tänka först, prata sen...

2017-10-03 | 14:28:00

 

 

 

Hade tangentbordsträning igår igen. Jag är så jäkla seg!!!

Det är skitsvårt att lära om fingersättningen när man är så van att skriva på ett visst sätt.

Men men, traggla, targgla, traggla är det som gäller…

”Tusen” nya medicinska ord tills på torsdag och en jäkla massa diktatskrivning, så jag har att göra 😉

Som sagt, tur att det är roligt.

Blir lite mer gjort också, de helger som jag inte har alla barnen.

Fast just den här helgen är speciell, lilleman Milton blir ett helt år äldre och kliver upp som 4 åring på söndag 😊

 

Så de kommer att sova hos mig lördag till söndag ( bonusnatt ), så jag/vi kan fira honom lite på morgonen och förmiddagen innan han sedan drar iväg till pappa och firas där av ”pappa släkten”.

 

Tack för jättegulliga kommentarer och stöttande ord, det värmer massor ska ni veta!

I detta inlägg vill jag dock poängtera att jag inte på långa vägar är felfri och utan skuld till hur mitt liv ser ut.

Men som jag sagt tidigare, detta är en öppen blogg med fokus på Melwins Klump ( väntar fortfarande på en tid för att få besked på vad bilderna visar! ), kampen mot cancern, det var så allt började en gång i tiden.

Eftersom livet hela tiden förändras, det händer saker på alla plan, har jag valt att skriva om det mesta kring framför allt mitt liv, men också en stor portion om mina barn. Inte alls lika mycket om tonåringarna längre.

Och när jag skriver om t.ex. Potatishandlar´n och sånt, är det förankrat hos sonen.

Likaså hockeykillen, och Melwin har hittills sagt att skriv vad du vill i bloggen, men bilderna på Instagram vill jag först godkänna 😉

 

Jag ser mig absolut INTE som någon from av offer och offerkoftan vill jag inte bära.

En vän sa till mig ( och barnen ) en gång, en riktigt rolig sak när jag tänker efter, och så sann!

Att när man gjort något ”dumt”, liksom något illa mot någon, t.ex. sagt något sårande eller så, då har man ”apan på axeln”

Apan förvinner först när du säger det magiska ordet Förlåt.

Ni vet säkert att det är lättare sagt än gjort många gånger, men i alla fall så är det först när ”Förlåtet” är sagt och man ångrar det man felat, som man går fri från apan 😉

MEN, det vill då också till att personen accepterar och tar emot ”Förlåtet”, annars hoppar apan direkt över till den tjurskallige. Inte vara långsint inte 😉

Man ska alltså akta sig för att inte inse när man felat och alltid be om ursäkt/säga förlåt, annars bär man till slut på ett helt aphus…

 

Jag är inte duktig på att be om ursäkt, eller rättare sagt, jag har inte varit det.

Övning ger färdighet och efter det att man testat några gånger så är det lätt att upptäcka att det faktiskt inte är så svårt och ger med sig en riktigt skön och behaglig känsla.

Jag blir alltså bättre och bättre på det planet. Långsint har jag aldrig varit, så åt det hållet riskerar jag inte att få någon apa på axeln.

Sen om personen jag säger förlåt till tar emot det eller inte, det kan jag ju knappast påverka…

 

Vad jag försöker komma till, vet jag inte riktigt 😉 Jodå, det är det att jag vill poängtera att jag inte varit så schysst alla gånger själv.

Inte mot min ex-man, inte mot min ex-sambo.

Ex-mannen och jag har haft våra dispyter ( och kommer säkerligen ha några i framtiden också ), det finns ju alltid en anledning till att man separerar. Men det är heller inte bara ens fel att två träter.

Jag har gjort en hel del ”mindre snälla” saker i mitt liv. Men jag hoppas att jag även gjort en hel del bra. Det känns så i alla fall…

Men jag kan göra mer och framförallt, jag kan lära av mina misstag!

Jag har pratat, funderat och verkligen tagit mig tid det sista året att analysera och försöka förstå varför jag gjort som jag gjort, varför sagt är sagt osv...

Att ta sig den tiden kan jag varmt rekommendera, du kommer hitta en massa intressant om dig själv, tro mig!

Vilket hjälper oerhört mycket för att komma vidare och faktiskt bli en schysstare och bättre människa.

För det vill väl alla, vara schyssta och göra fler bra saker än mindre bra 😉

Om man vill lösa problem, måste man ju först förstå just vad problemet är och framförallt vad det beror på, det fattar ju vem som helst.

Så då är det ju faktiskt ganska klart att det gäller detsamma när det kommer till en själv.

För att ändra ett mindre bra beteende och för att undvika att komma i de situationer man ofta hamnat i men hatar att möta, så måste man ju först veta Varför man ofta gör som man gör…

Nu vill jag inte påstå att jag på något vis är någon psykolog eller så, men jag har snappat upp ett och annat i mina samtal med bättre vetande 😉

 

Nu vet jag ju att jag inte kommer vara förlåten på alla plan, mest troligt aldrig, men jag jobbar i alla fall på att aldrig hamna där igen.

Kanske just därför jag blir så himla ledsen och besviken när han inte hör, när han inte vill förstå och när jag är stämplad och satt i ett visst fack i vad som känns som en evighet.

Nu har jag legat vaken alltför många nätter, fällt alltför många tårar och tvivlat alltför mycket på mig själv.

Nej, det är inte bara mitt fel att allt ser ut som det gör, jag har en del i det, men långtifrån allt.

Men det enda jag kan göra är att få bort MIN apa på axeln och ta lärdom av vad som gick snett.

Sen om ”förlåtet” inte vill tas emot, om man inte vill se från ett annat perspektiv och framför allt, om man inte vill lyssna på mig så kan jag inget mera göra.

 

Jag har valt att inte lyssna fullt ut på mina vänner, tills nu…

De har nog en poäng i att jag faktiskt inte bär skulden till allt ont här i livet

Att jag faktiskt har en massa positiva sidor, som jag helt glömt bort i allt tumult.

Men det är det jag ska välja att fokusera mer på nu, och ja, vad annat kan jag säga än att synd för de som väljer att inte se allt det fina och goda i mig 😉

 

Hörde en sång för inte alltför länge sedan och blev riktigt full i skratt.

Den var så klockren och det var som om jag skrivit det själv…

Som sagt, jag är i alla fall medveten om vad jag ska jobba på!

 

Andas och räkna till tio ( nej minst hundra )

Tänka först, prata sen...

 

 

I said I hate you, I was angry
I got so mad, I slammed your door
You know I really love you, baby
I didn't mean to start a war
And I know there's a line, but I crossed it
And I pray that it won't leave a scar

I said I hate you, but I'm sorry
Sometimes I wish you'd cut me off


Maybe I should think before I talk
I get emotional and words come out all wrong
Sometimes I'm more honest than I want
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before I talk

I try my best to make it better (better)
I'm all out of apologies (apologies)
You know I'm not good under pressure (pressure)
Guess hurting you is hurting me
I took all that we built and I broke it
And I pray it won't tear us apart
So let me piece it back together
I know I cut you pretty deep (know I cut you pretty deep)

Maybe I should think before I talk
I get emotional and words come out all wrong
Sometimes I'm more honest than I want
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before

I know that I should think before I speak
'Cause I'm saying things that I don't even mean
Maybe I'm more honest than I wanna be
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before I

Say something I might regret
And I might get too far under your skin
I can't lie, I wish we could try it again
Oh I, I wish we could try it again

Maybe I should think before I talk
I get emotional and words come out all wrong
Sometimes I'm more honest than I want
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before
I know that I should think before I speak
'Cause I'm saying things that I don't even mean
Maybe I'm more honest than I wanna be
So maybe I should think before
Maybe next time, I'll think before I talk

So maybe I should think before

Maybe next time, I'll think before I talk

 

 

Kram på Er!

 

 

 


När man gläds lite FÖR mycket...

2017-10-01 | 22:16:00

Vet ni, jag har alltid varit en smula rädd när någonting går bra, när man liksom har det där lyckoruset så snuddar jag vid tanken att nu vänder det…

Då hör jag små röster i huvudet, ja gläds nu för snart vänder det igen…

Alltså förstår ni, jag törs inte vara glad fullt ut, för då kommer en skrämmande känsla av att det glada snabbt kommer att vända till ledsamheter.

Så har det nog alltid varit, men eftersom jag inte minns så mycket av tiden före det att Melwins hjärntumör gjorde sig till känna ( chocken rensade bort ”en bit av hjärnan, säger bättre vetande ) så väljer jag att tro att det började först då.

Allt var så glatt, nästintill problemfritt, Vincents dop, alla våra vänner, nära och kära närvarande.

En härlig helg och ja livet kändes lätt, kärleksfullt och nästintill harmoniskt…om det inte vore för det där beklämmande problemet om varför Melwin verkade må sådär halvbra.

Så smasch slogs vi omkull och beskedet om att vår son bar på en gigantisk hjärntumör levererades.

Det är ju egentligen en jäkligt dum liknelse, inser jag själv nu när jag skrivit det.

Spelar väl för f-n ingen roll alls hur livet ser ut när man möts av ett cancerbesked och man kan aldrig nånsin förutspå eller förbereda sig på något sådant.

 

Men vad jag nu vill komma till är att jag ända ner i maggropen känner att ”aj aj, nu går det lite för bra, strax vänder det”

 

I fredags kom en sån där känsla, ett lyckorus, och jag var sprudlande glad över att jag faktiskt lyckats få högsta betyget VG på både tentan i kursen Svenska Skrivregler och på ord provet i Medicinsk terminologi.

Jag hade varit skitnervös innan, det kändes visserligen rätt bra när jag skrev, men efter inlämning kom hjärnspökena.

Gick det verkligen bra det här, kunde det kännas så lätt och rätt…nej jag måste ha missuppfattat allt, så måste det vara

Har ju inte skrivit en tenta på typ hundra år, än minder studerat och när klasskompisarna suckar och säger att all deras tid går åt till att plugga så mannen får ta hand om allt där hemma, barn och mat, så känns det ju som en ren omöjlighet för mig att lyckas.

Den tid jag avsätter för att läsa kan aldrig vara tillräcklig, och absolut inte denna vecka, då jag satt på Västerås sjukan hela onsdagen. Visserligen hade jag papper med mig och medan Melwin låg i kameran hade jag en hand på hans ben och i den andra alla medicinska orden.

Så jag var rätt övertygad om att detta blir svårt, och hoppades på att jag i alla fall skulle passera med betyget Godkänd, så jag slapp ha en kurs släpande.

JA, jag var överlycklig och det kändes som en riktigt bra inledning på en helg tillsammans med alla mina sex juveler.

Men tanken låg där smygande, fast mest handlade/handlar det om oron över vad Melwins MR bilder visar såklart.

På torsdag går läkarna igenom de, men när vi får svar vet jag inte riktigt ännu. De skulle återkomma med en tid…väntar och väntar

Samtidigt kom den där nu går det lite för bra känslan och javisst, åter igen hade magkänslan rätt.

Ett dygn av lyckorus, sedan smasch…

 

Nu kommer ni givetvis tycka att jag är om möjligt ännu mer trög och patetisk, men jag har seriösa problem att komma vidare här i livet.

Jag älskar denne man så att det gör ont i hjärta och kärl och hur dum i huvudet jag än må vara så har jag ändå tänkt lite smått att om jag bara anstränger mig lite extra, om jag bara visar honom att det bara är han, och åter bara han jag vill ha...

Att jag kan förändra, förbättra och jobba bort alla de där felaktigheterna, alla de där sakerna han stört sig på, allt det som gjorde honom ledsen.

Då skulle han inte tvivla mer, då skulle han förstå att han är min absolut största kärlek, att jag inte kan se framtiden utan honom, att jag skulle kunna plocka ner månen för att få se honom glad, lycklig och harmonisk. Att jag vill rå om honom, ta hand om honom och hjälpa honom läka alla de där såren. Få honom att inse vilken fantastiska människa han är, att han är värd att kämpa för…

Jag vet, det är helt idiotiskt och jag skäms egentligen över att skriva det. Men va f-n, jag har ju skrivit om många andra kocko grejer i mitt liv och kanske, kanske någon själ därute faktiskt känner igen sig…eller nej, kanske inte.

Det är väl som många säger, Anna skärp dig, det finns ju massor av andra karlar därute som vill ha dig

Vilket man såklart säger som stöttande ord till någon som känner sig som den fulaste och mest värdelösa människan i hela världen.

Jag skiter i om det så finns en hel armé med karlar därute som vill ha mig och bara mig…för jag vill inte ha de!!!

Jag vill ha den finaste som finns, han som en gång älskade mig, han som en gång sa fina ord till mig och lovade att vara min trygghet, han som varje morgon satte på kaffet till mig så det stort klart när jag vaknade med en liten post-it lapp på framsidan av bryggaren, varje dag ett nytt fint budskap. Han som sa att han skulle göra så jämt, som sitt ”mission” resten av livet…

 

Han som jag glömde bort…mitt upp i allt

Gravidhormoner, amningshormoner…allt fick han ta och stå emot

Det gick så fort, det blev för mycket och uppförsbacken blev mer och mer brant.

Men han fanns där, alltid i mitt hjärta, alltid som störst…

 

Det lilla hopp om att lyckas få denne man på fall…igen, har försvunnit

Spelar ingen roll längre vad jag gör, säger, ja ens tänker.

Han har inte en endaste liten känsla i kroppen kvar för mig och var det inte så att vi hade gemensamma barn så skulle vi inte ha någon kontakt överhuvudtaget.

Kort, koncist, utan tvekan…smasch!

 

Börja om från början, börja om på nytt och ja, jag vet…jag är patetisk och jag borde ha fattat bättre.

Borde ha tagit mig i kragen, insett faktum, gått vidare, borde ha varit starkare…

Men det är ju så mycket som man borde här i livet.

 

Men jag förstår honom samtidigt, han måste ju få stopp på eländet, få mig att fatta att min tid är ute, över och förbi.

Inte för att jag direkt har tjatat, inte bönat och bett, inte alls direkt pratat med honom om det faktiskt, jag har nog mest tänkt för mig själv…

Men min plan var enkel, tyckte jag i alla fall, fokusera på att vara den bästa Anna i världen, visa honom att förändringarnas tid är nu, att DU kan, att DU vill…

 

Men de räckte inte och den trögaste av de tröga måste nu på allvar börja inse att hon ska gå vidare, på något outgrundligt sätt, att inga vägar finns tillbaka, hur mycket hon än önskar så.

Att hennes familj åter igen är splittrad…och det är inte ett jävla skit hon kan göra åt det!

 

Så förstår ni nu vad jag menar…magkänslan

Akta sig för att vara glad för mycket, det går aldrig igenom…

 

Jag bryter ihop, absolut, tårarna har ingen hejd och jag fulgråter i tvättstugan så inga barn hör.

Men jag är även vuxen, jag vet att jag måste resa mig, att det är min och barnens framtid, tillsammans, som är viktigast nu.

Skolan ska jag fixa, jag har satt ribban högt men det ska fanimej rulla in VG betyg i fortsättningen också.

Det är skittufft, tårarna rinner var och varannan dag, och jag är trött, sliten och med glåmigt ansikte.

Men herregud liksom, det finns ju de som har det betydligt tuffare än mig

Det är ju skrattretande egentligen när man tänker efter...jag måste ju skärpa mig, ta mig samman!

Jag har satt sex barn till livet, mitt val, mitt ansvar…och mina största kärlekar.

De kanske inte har den piggaste och mest psykiskt närvarande mamman just för stunden. Jag kan inte ge de några utlandsresor, knappt lämna Fagersta faktiskt och jag vet att de tycker att det är lite ”pinigt” att jag kör runt med de i en skruttig, rostig gammal Merca buss.

De får dela rum och de två yngsta har inte ens egna sängar utan sussar med mamma.

Jag vet att de blir äldre och äldre och att det inte kommer att hålla i längden.

Men nu ska mamma fixa det här, ensam och på egna ben, det ska gå, det bara måste gå…och sen, kanske sen, kan även jag ge de egna rum, utlandsresor och en fin bil att åka i.

 

Skam den som ger sig!

 

Hjärtat totalkrossat och en konstant oro över sonens ”Klump”, saknar en varm, trygg famn att krypa upp i, fast inte vilken som helst…

Men allt bara måste gå!

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

 

 

 


RSS 2.0