bloglovin

Min trygga borg...

2017-11-07 | 15:45:00

 

 

 

Halloj…

Jag vet, det är total katastrof vad det gäller mitt bloggande. Ber om ursäkt kära läsare!

Jag har även läst kommentarer och PM och mejl, men återigen ber jag om ursäkt för att jag inte har svarat.

Har inget liv!!!

Jodå, men det går runt, runt, runt hela tiden…

Plugg, barn, mat, tvätt, städ – Plugg, barn, mat, tvätt, städ…

Tentorna och proven avlöser varandra och ja, jag börjar bli sliten.

Tycker fortfarande att hoppa på den här utbildningen är bland det bästa jag gjort, men det är mycket, skitmycket!!!

Det går på viljan vad det gäller mångt och mycket.

Ibland bryter jag ihop, känner mig ensammast i världen och tänker att detta klarar man inte på egen hand.

Det står klart och tydligt på skolans informationssida, att gå denna utbildning är mer än ett heltidsjobb och förbered familjen på att ni behöver full uppbackning och stöd, något sånt…

Min familj består av sex barn. Sex helt underbara såna som hjälper till och tar ansvar…men de är trots allt barn och ska så få vara också.

Jag vill så mycket, men känns som om jag inte ens hinner hälften.

 

Julen står snart för dörren. Bästa tiden på året om du frågar mig och i år har jag turen att ha en julafton med alla mina barn samlade.

Men visst känns det även lite konstigt, lite tomt, själv liksom…

Ska lägga ner min själ i detta, barnen ska få den bästa av jular, trots att mamman är själv, trots att mamman är fattig som en kyrkråtta och verkligen hoppas på att Tomten kommer…på riktigt i år!

 

Hockeykillen ska fylla 14 år, hela sex dagar innan julafton ( bra tajmat Anna 😉 )

Så i december, där finns det att göra och ja, nedräkningen har börjat…

 

Det har varit ( och är fortfarande ) en känslomässig berg- och dalbana.

De små har börjat fatta detta att mamma och pappa verkligen och på riktigt bor på två ställen, knappt umgås och har helt separata liv…och de mår inte toppen av det.

Tårar och ledsamheter och ja, det skär i hjärtat med all kraft.

Hur kan någon tycka att detta är bra, att detta alternativ är det bästa för barnen???!!!

Jag tycker i alla fall inte att det verkar som det mest optimala och absolut bästa för mina barn i alla fall och vet ni vad…separationer suger!!! Och jag är den första att skriva under på att det är ett vuxet ego tänk som tar över vad det gäller det mesta kring en separation.

Vid min skilsmässa tar jag på mig det mesta av sorgerna och bekymren, det var jag som lämnade och det kunde ha gjorts smidigare och på ett annorlunda vis.

Men man lär av sina misstag, annars är man ju bra trångsynt och dum!

Denna gång var det inte jag som tog beslut om separation och verkligen inte jag som hållit, eller håller i taktpinnen.

Fast nu är jag lite mer erfaren, och de misstag jag gjorde kring barnen och separationen förra gången, ska inte göras om, inte en chans!

Fast som vanligt är man ju alltid två om att tycka vad som är rätt och riktigt här i världen, och dessa tankar överensstämmer tyvärr inte alltid med varandra…

 

Mycket kring alla barnen, hur de mår, vad jag kan göra annorlunda.

Livspusslet måste gå att få ihop, det finns ju hur många som helst före mig som har lyckats att på egen hand driva runt en familj, så klart att det går!

Men tro mig, det är himla lätt att tvivla på sin egen förmåga, speciellt när man många gånger får höra hur fel man gör och när man känner sig ensammast i världen.

 

Dejta, ja det är ett kapitel för sig, och nu drar jag inte hela manssläktet över en kam, absolut inte, men det finns verkligen folk till allt…tydligen!

Visst är det smickrande att få upplyftande ord och bekräftelse, men därför inte sagt att det räcker för att bli tok kär, sorry…

När jag sen dessutom får skäll för att jag inte svarar på meddelanden tillräckligt fort, inte prioriterar att dejta/träffas och när jag just precis inte känner samma känslor tillbaka, ja då blir jag ju bara ledsen.

Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska hinna med att träffa karlar, häcken är liksom full, och alla vill ju ha så himla mycket mer än vad jag kan ge, annars blir det sura miner…

Vem f-n kan tvinga fram känslor???!!!

 

Visst hatar jag att sitta själv i soffan när barnen är hos sina pappor, visst blir jag ledsen när jag ser par som håller varandra i handen, pussas och verkar bara sådär lyckligast i världen, får en klump i magen varje gång jag och mina barn går på aktiviteter eller så. De flesta är just mamma, pappa (om de sen är ”original” eller bonus det spelar ju mindre roll ) och barnen.

Men inte vi nej…mamma och en massa barn och det är inte alltid jätteskoj att vara ensam vuxen.

Har så mycket jag vill ventilera och dela med någon annan och jag tycker det suger att vara singel.

Vilket i sig är en knepig nöt att lösa, då jag inte är särskilt road av kroglivet och hatar att dejta.

Vet ni hur sjukt jobbigt det är att börja lära känna en annan man…igen!

Jag är mest hemma, umgås visserligen med de bästa av vänner, men hemma. Jag trivs hemma, och lämnar ogärna min trygga borg…

Nej, jag tror inte heller att någon helt plötslig står utanför min dörr och är den vackraste och mest charmigaste skapelse jag träffat…men under har ju skett förr 😉

Förstår bara inte hur alla lyckas???

Det är ju många med mig som har separerat under de senaste åren, börjat med barn hit och barn dit och hela den ruljangsen…men så, plötsligt och inte alls särskilt lång stund efter separationen så hittar de The love of their lives!

Blir lyckliga bara sådär och singellivet varade en kort, kort stund…

Jag fattar inte riktigt, de måste ju ha en jäkla förbannad tur att deras ”Mr Right” bara finns här, i samma stad, på samma plats och bara uppenbarar sig vid rätt tillfälle.

Min ”Mr Right” har nog flyttat till månen och väntar på att jag ska komma dit.

För visst finns det en hel massa charmiga män som säkerligen är snälla, fina och underbara på många vis…men det måste ju säga klick och suga till i magen, annars är det dömt att misslyckas, tror jag.

Första känslan, rätta känslan, och det måste bli rätt nu, på alla plan, för jag kommer inte utsätta mig för ännu en separation…det finns ingen kraft till det, och någon gång måste väl även jag kunna få till lycka och harmoni i tillvaron.

Ja ja, det återstår väl och se…

Men ett gott råd från en erfaren ”gammal hund”…tänk er för innan ni lämnar Han vid er sida, oavsett om han känns som den drygaste i världen och för stunden mer som ett träsktroll än en drömprins. Det är skitjobbigt att lära känna någon ny, det är skittrist att vara själv och det är asjobbigt att vänta på att få bli sprudlande kär igen, det som är det bästa här i livet 😊

 

Det är lite uppförsbacke nu, med det mesta, men efter regn kommer solsken och självklart kommer det säkerligen vända så smått framöver.

Mycket jag inte kan påverka, eller rättare sagt göra ett förbannade skit åt, och det är otroligt frustrerande och irriterande!

 

Men jag fortsätter göra som jag gjort den senaste tiden, grottar ner mig i mitt pluggande, lägger all energi på mina barn, och nu kan jag även hitta glädje och positivitet i årets bästa…JULEN!!! 😊

 

Som sagt, it´s been a while, men här kommer den senaste tiden lite i bilder…håll tillgodo 😉

 

 

 

 

 

 

 

Hockeyn har ju nu kommit igång med full kraft. Så många matcher blir´e...

 

 

 

 

...men visst kan man göra lite skoj för alla barnen, även fast man är på hockey ;-) Här är vi på Köpings Bilmuseum medan Albin som bäst förbereder sig för match :-)

 

 

 

 

 
 
 
Så pluggas det lite...igen
 
 
 
 
 
 
 
Myskatten Märta, min ständige pluggpartner 
 
 
 
 

 

Så firas det lite Halloween :-)

 

 

 

 

Bus eller godis!!!

 

 
 
 
För att snabbt ladda om och nu är förberedelserna i full gång inför Julen!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lille Lilling har låtit lockarna falla och nu blivit "stora" Milton <3
 
 
 
 
 
 
 
Pluggar lite till...och kollar FB ;-)
 
 
Men jag kan faktiskt piffa till mig lite ibland jag också, och titta ut en sväng utanför hemmets trygga vrå...men mycket sällan ;-)
 
 
Kram på Er!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0