bloglovin

Halloj...

2017-11-17 | 14:55:00

Hemstudier idag.

Har fått tillbaka världens bästa lärare. En äldre dam, helt fantastisk att förklara och med ett lugn som få.

Hade henne i första kursen, men fick sen en yngre förmåga i andra kursen. Inget fel på honom, det vill jag inte påstå. Vi var ju hans allra första klass och han var full av kunskap, riktigt smart och kunde sin latin på sina fem fingrar, men sen gäller det ju att få ut den kunskapen till oss nollställda elever också 😉

På grund av lite olika omständigheter så kom nu istället ”vår” kära Elisabeth tillbaka och hoppet infann sig att jag faktiskt kommer att glida igenom även Terminologi kursen 😉

Mycket att ta in dock och som vanlig numera går den mesta av tiden åt till plugg, plugg och åter plugg.

Mycket diktat skrivning och jag fattar inte varför läkare ska ha så himla svårt att ”tala ur skägget”???!!!

Mummel, mummel och nästintill obegripliga ord avlöser varandra. Alltså veckans diktat ”läxa” kan ta en hel dag bara det att lösa. Sen tror jag faktiskt att de prackat på oss de allra värsta exemplaren 😉

Kanske är bra att bli lite smått uppskrämd på hemmaplan och kan man de värsta så kan man de flesta…kanske 😉

Vad vet jag hur de tänker, men jag tragglar och tragglar och åter tragglar i alla fall.

Dock roligt, ja fortfarande så roligt och intressant. All medicin, alla åkommor, alla patienter man får höra och lära sig om. Låter säkert helknäppt att vilja grotta in sig i sjukdom och elände, men jag tänker som så att om jag lär mig detta på bästa sätt så har jag i alla fall möjlighet att få ett arbete där jag kanske kan påverka och hjälpa några av dessa stackars patienter.

Är medveten om att jag varken läser till läkare eller sjuksköterska eller någon befattning där man kommer i direktkontakt med patienten, ska ställa diagnoser och försöka behandla och bota.

Men vi har i alla fall en viktig del i detta som ”spindeln i nätet” vi medicinska sekreterare. Allt ska ju stå rätt till i var patients journal, vilka hemska felbehandlingar skulle det annars kunna bli. Remisser ska komma iväg rätt och snabbt och vilken patient vill inte ha ett trevlig och gott första bemötande, på såväl telefon som i receptionen.

Nej, jag väljer att tro att jag i alla fall kan förbättra något för varje enskild patient om jag lär mig mitt jobb på bästa sätt 😊

 

Vägen dit är dock ganska tuff ibland och som jag sagt tidigare, jag vacklar och tvekar på min förmåga både en och två gånger. Men sen får jag liksom en liten push i rätt riktning igen, bara av att träffa mina härliga klasskamrater. De kan verkligen stötta och peppa, och aldrig nåra sura miner och typ ”mitt arbete” osv, utan alla delar med sig och hjälper om de kan. Kunde inte ha fått en bättre klass, så glad över det!

Sen kan jag få tillbaka en tenta eller ett prov med gott betyg och det gör att jag faktiskt törs sträcka på mig lite, känna att jag kanske kan ändå, och kämpa vidare…till, som jag ofta tjatar om, mitt drömjobb!

 

Helgen på intågande och ikväll åker ”sista ungen” iväg en sväng. Solokvist i ett par nätter, och nej, det är inte en av mina bästa helger dessa ”barnfria” helger.

En gång mamma, alltid mamma!

Ja ja, jag hoppas att de känner och förstår, mina älskade juveler, att jag älskar de och bryr mig om de oavsett vart på planeten de befinner sig!

 

”Som vanligt” vid dessa helger kommer vänskapliga, och i all välmening, kommentarer som ”ska du inte passa på att dejta nu då, när du är utan barnen?!”

Jovisst, det kanske jag skulle, men så jäkla bara är det faktiskt inte…

Jag är kort och gott skiträdd för detta med dejting, och har helt ärligt dragit mig ur både en och två gånger, och det känns ju inge bra, utan på riktigt taskigt. Då är det ju bättre att inte dejta alls.

Låt mig förklara, men kom ihåg att det inte är någon självömkan, utan bara ett konstaterande och lite funderingar kring det här med just dejtande.

 

Visst har jag haft/har s.k. intressenter.

Många jättegulliga, fina och goa. Andra kanske lite mindre åt det hållet och är nog mest ute efter att testa mina sexuella skills.

Hur som helst, jag har gett det några chanser. Tänkt att det kanske är värt att ge det en chans.

Inte för att det på något vis har känts som pirr i magen och fjärilar i hela kroppen och som den finaste mannen på hela jorden. Nej tyvärr, men ”bättre vetande” säger sig att det kan jag inte vänta på, utan att kärlek och attraktion mycket väl kan växa fram. Är säkert sant…

Men visst skulle det vara härligt att bara bli sådär galet kär och liksom bara svepas iväg i en våg av känslor och pirr i magen.

Ja ja, antar att dessa Askungen sagor knappast finns längre 😉

Tillbaka till vad jag skulle berätta…

Så jag har alltså gett det små (kanske inte jättestora, men ändå) chanser att lära känna en och annan. Intresset finns och det visas till fullo. Vilket är jättecharmigt och trevligt och givetvis blir jag glad av bekräftelse och fina ord.

Men är det bara det som är grejen, att få mig på kroken liksom???!!!

För OM jag börjar visa ett litet smått intresse tillbaka, ja då läggs backen i…och det blir tyst.

Nu kan det ju vara så att jag inte riktigt är sådär jättetydlig i att visa just det där intresset tillbaka, har jag lite smått insett, men det är ju för att jag är så förbannat osäker.

Kanske förskönar jag min ”kärlekshistoria” med Lasse, men jag vill minnas att jag blev upp över öronen kär i stort sett direkt, att han var den vackraste jag någonsin sett och att jag var helt och hållet övertygad om att det vad HONOM och ingen annan jag ville leva med. Sen blev det ju som det blev med den saken, och kanske är det bara i mitt huvud som det var så rosensött (tyvärr är mitt långtidsminne lost & gone och jag minns inte så väl flera år tillbaka) och det kanske tog ett tag att få fram ”de rätta” känslorna där med.

Men jag tänker mig i alla fall att det ska kännas mer än bara lite smått intressant om jag ska gå vidare till dejting stadiet, och sen kommer funderingarna att är jag ens redo för dejting???

Enligt vänner och mina barn så är svaret JA!

De tycker jag ska börja dejta, jag kommer att må bra av det osv osv…

Men hittills har jag inte mått ett dugg bra av det.

Kanske är jag den där med ett skapligt yttre, fast helt jävla ointressant och tråkig att faktiskt prata och umgås med. Den där ”fjäder i hatten” som är skoj att få till en dejt med, eller kanske till och med bara ett litet intresse tillbaka. Men sedan kommer man på att oj, hon har ju en herrans massa barn, hon pluggar i stort sett dag som natt, hon har enbart 1-2 kvällar varannan vecka utan kids…Javisst, problemen hopar sig plötsligt!

Men det är ju sant, det är mitt liv, min vardag, och jag skulle inte vilja ändra den för en minut ens ( jo kanske att jag fick ha alla mina barn jämt och alltid hos mig, under mitt tak 😉 )

Jag kommer aldrig att dejta/presentera en manlig vän, bekant eller intressent (kalla det va man vill) för mina barn och blanda in de förrän jag är mer än 100% säker på att det känns som Mr Right och att jag vill satsa järnet på den Mannen.

Kommer givetvis heller inte befatta mig med Mannens eventuella barn förrän vi båda är på det klara över att vi ska satsa framåt, tillsammans!

 

Nej barnen ska hållas utanför i största möjliga mån tills man kan stå för sitt förhållande och allt omkring det till fullo, både för sig själv och för andra. Det är min åsikt, rätt eller fel, ja det är upp till var och en att bedöma.

 

Så visst är jag ingen lätt match att komma nära inpå. Mina dejtingmöjligheter är högst begränsade och jag prioriterar mina barn och mitt pluggande högt, väldigt högt.

Därför inte sagt att jag inte har plats för en manlig kärlek i mitt liv, absolut inte.

Jag är grym på att fixa logistiken och att hitta tid som egentligen inte finns. Jag har mer än mest med kärlek att ge så att det räcker och blir över till allt och alla (som jag själv vill ge till givetvis 😉)

Men jag är en sårad och försiktig själ och jag förstår att det inte är lätt och att jag inte ger så många chanser eller öppnar någon dörr.

Men va f-n, sen tänker jag såhär, att kan han inte kämpa sig igenom det och knacka sig in genom muren jag lyckats bygga upp under snart två års tid, ja då klarar han inte många dagar i min vardag och mitt liv 😉

 

Fast det är lite ledsamt att vara den där ”fjädern i hatten” och inte värd att kämpa för…

 

Nåja, helgen fyller jag i alla fall lätt med diktatskrivning, glos övningar och medicinsk latin. Tänker försöka få upp allt till advent (helt omöjligt att hinna det framöver med alla kids och tentor) och sen ska jag hänga lite med min goa vän också 😊 Helt övertygad om att även denna helg bara svischar förbi den med…

 

 

 
 
Har kittat upp med pojkarnas favvo glögg och lite jul läsning till mig själv :-)
 
 
 
 
 
Helgen är här...Skål ;-)
 
 

Just ja, det har varit lite problem med att kommentera på bloggen har jag fått meddelanden om, men det ska vara fixat nu, så skriv på ni, Puss!

 

Kram på Er!

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0