Halloj...

2017-11-17 | 14:55:00

Hemstudier idag.

Har fått tillbaka världens bästa lärare. En äldre dam, helt fantastisk att förklara och med ett lugn som få.

Hade henne i första kursen, men fick sen en yngre förmåga i andra kursen. Inget fel på honom, det vill jag inte påstå. Vi var ju hans allra första klass och han var full av kunskap, riktigt smart och kunde sin latin på sina fem fingrar, men sen gäller det ju att få ut den kunskapen till oss nollställda elever också 😉

På grund av lite olika omständigheter så kom nu istället ”vår” kära Elisabeth tillbaka och hoppet infann sig att jag faktiskt kommer att glida igenom även Terminologi kursen 😉

Mycket att ta in dock och som vanlig numera går den mesta av tiden åt till plugg, plugg och åter plugg.

Mycket diktat skrivning och jag fattar inte varför läkare ska ha så himla svårt att ”tala ur skägget”???!!!

Mummel, mummel och nästintill obegripliga ord avlöser varandra. Alltså veckans diktat ”läxa” kan ta en hel dag bara det att lösa. Sen tror jag faktiskt att de prackat på oss de allra värsta exemplaren 😉

Kanske är bra att bli lite smått uppskrämd på hemmaplan och kan man de värsta så kan man de flesta…kanske 😉

Vad vet jag hur de tänker, men jag tragglar och tragglar och åter tragglar i alla fall.

Dock roligt, ja fortfarande så roligt och intressant. All medicin, alla åkommor, alla patienter man får höra och lära sig om. Låter säkert helknäppt att vilja grotta in sig i sjukdom och elände, men jag tänker som så att om jag lär mig detta på bästa sätt så har jag i alla fall möjlighet att få ett arbete där jag kanske kan påverka och hjälpa några av dessa stackars patienter.

Är medveten om att jag varken läser till läkare eller sjuksköterska eller någon befattning där man kommer i direktkontakt med patienten, ska ställa diagnoser och försöka behandla och bota.

Men vi har i alla fall en viktig del i detta som ”spindeln i nätet” vi medicinska sekreterare. Allt ska ju stå rätt till i var patients journal, vilka hemska felbehandlingar skulle det annars kunna bli. Remisser ska komma iväg rätt och snabbt och vilken patient vill inte ha ett trevlig och gott första bemötande, på såväl telefon som i receptionen.

Nej, jag väljer att tro att jag i alla fall kan förbättra något för varje enskild patient om jag lär mig mitt jobb på bästa sätt 😊

 

Vägen dit är dock ganska tuff ibland och som jag sagt tidigare, jag vacklar och tvekar på min förmåga både en och två gånger. Men sen får jag liksom en liten push i rätt riktning igen, bara av att träffa mina härliga klasskamrater. De kan verkligen stötta och peppa, och aldrig nåra sura miner och typ ”mitt arbete” osv, utan alla delar med sig och hjälper om de kan. Kunde inte ha fått en bättre klass, så glad över det!

Sen kan jag få tillbaka en tenta eller ett prov med gott betyg och det gör att jag faktiskt törs sträcka på mig lite, känna att jag kanske kan ändå, och kämpa vidare…till, som jag ofta tjatar om, mitt drömjobb!

 

Helgen på intågande och ikväll åker ”sista ungen” iväg en sväng. Solokvist i ett par nätter, och nej, det är inte en av mina bästa helger dessa ”barnfria” helger.

En gång mamma, alltid mamma!

Ja ja, jag hoppas att de känner och förstår, mina älskade juveler, att jag älskar de och bryr mig om de oavsett vart på planeten de befinner sig!

 

”Som vanligt” vid dessa helger kommer vänskapliga, och i all välmening, kommentarer som ”ska du inte passa på att dejta nu då, när du är utan barnen?!”

Jovisst, det kanske jag skulle, men så jäkla bara är det faktiskt inte…

Jag är kort och gott skiträdd för detta med dejting, och har helt ärligt dragit mig ur både en och två gånger, och det känns ju inge bra, utan på riktigt taskigt. Då är det ju bättre att inte dejta alls.

Låt mig förklara, men kom ihåg att det inte är någon självömkan, utan bara ett konstaterande och lite funderingar kring det här med just dejtande.

 

Visst har jag haft/har s.k. intressenter.

Många jättegulliga, fina och goa. Andra kanske lite mindre åt det hållet och är nog mest ute efter att testa mina sexuella skills.

Hur som helst, jag har gett det några chanser. Tänkt att det kanske är värt att ge det en chans.

Inte för att det på något vis har känts som pirr i magen och fjärilar i hela kroppen och som den finaste mannen på hela jorden. Nej tyvärr, men ”bättre vetande” säger sig att det kan jag inte vänta på, utan att kärlek och attraktion mycket väl kan växa fram. Är säkert sant…

Men visst skulle det vara härligt att bara bli sådär galet kär och liksom bara svepas iväg i en våg av känslor och pirr i magen.

Ja ja, antar att dessa Askungen sagor knappast finns längre 😉

Tillbaka till vad jag skulle berätta…

Så jag har alltså gett det små (kanske inte jättestora, men ändå) chanser att lära känna en och annan. Intresset finns och det visas till fullo. Vilket är jättecharmigt och trevligt och givetvis blir jag glad av bekräftelse och fina ord.

Men är det bara det som är grejen, att få mig på kroken liksom???!!!

För OM jag börjar visa ett litet smått intresse tillbaka, ja då läggs backen i…och det blir tyst.

Nu kan det ju vara så att jag inte riktigt är sådär jättetydlig i att visa just det där intresset tillbaka, har jag lite smått insett, men det är ju för att jag är så förbannat osäker.

Kanske förskönar jag min ”kärlekshistoria” med Lasse, men jag vill minnas att jag blev upp över öronen kär i stort sett direkt, att han var den vackraste jag någonsin sett och att jag var helt och hållet övertygad om att det vad HONOM och ingen annan jag ville leva med. Sen blev det ju som det blev med den saken, och kanske är det bara i mitt huvud som det var så rosensött (tyvärr är mitt långtidsminne lost & gone och jag minns inte så väl flera år tillbaka) och det kanske tog ett tag att få fram ”de rätta” känslorna där med.

Men jag tänker mig i alla fall att det ska kännas mer än bara lite smått intressant om jag ska gå vidare till dejting stadiet, och sen kommer funderingarna att är jag ens redo för dejting???

Enligt vänner och mina barn så är svaret JA!

De tycker jag ska börja dejta, jag kommer att må bra av det osv osv…

Men hittills har jag inte mått ett dugg bra av det.

Kanske är jag den där med ett skapligt yttre, fast helt jävla ointressant och tråkig att faktiskt prata och umgås med. Den där ”fjäder i hatten” som är skoj att få till en dejt med, eller kanske till och med bara ett litet intresse tillbaka. Men sedan kommer man på att oj, hon har ju en herrans massa barn, hon pluggar i stort sett dag som natt, hon har enbart 1-2 kvällar varannan vecka utan kids…Javisst, problemen hopar sig plötsligt!

Men det är ju sant, det är mitt liv, min vardag, och jag skulle inte vilja ändra den för en minut ens ( jo kanske att jag fick ha alla mina barn jämt och alltid hos mig, under mitt tak 😉 )

Jag kommer aldrig att dejta/presentera en manlig vän, bekant eller intressent (kalla det va man vill) för mina barn och blanda in de förrän jag är mer än 100% säker på att det känns som Mr Right och att jag vill satsa järnet på den Mannen.

Kommer givetvis heller inte befatta mig med Mannens eventuella barn förrän vi båda är på det klara över att vi ska satsa framåt, tillsammans!

 

Nej barnen ska hållas utanför i största möjliga mån tills man kan stå för sitt förhållande och allt omkring det till fullo, både för sig själv och för andra. Det är min åsikt, rätt eller fel, ja det är upp till var och en att bedöma.

 

Så visst är jag ingen lätt match att komma nära inpå. Mina dejtingmöjligheter är högst begränsade och jag prioriterar mina barn och mitt pluggande högt, väldigt högt.

Därför inte sagt att jag inte har plats för en manlig kärlek i mitt liv, absolut inte.

Jag är grym på att fixa logistiken och att hitta tid som egentligen inte finns. Jag har mer än mest med kärlek att ge så att det räcker och blir över till allt och alla (som jag själv vill ge till givetvis 😉)

Men jag är en sårad och försiktig själ och jag förstår att det inte är lätt och att jag inte ger så många chanser eller öppnar någon dörr.

Men va f-n, sen tänker jag såhär, att kan han inte kämpa sig igenom det och knacka sig in genom muren jag lyckats bygga upp under snart två års tid, ja då klarar han inte många dagar i min vardag och mitt liv 😉

 

Fast det är lite ledsamt att vara den där ”fjädern i hatten” och inte värd att kämpa för…

 

Nåja, helgen fyller jag i alla fall lätt med diktatskrivning, glos övningar och medicinsk latin. Tänker försöka få upp allt till advent (helt omöjligt att hinna det framöver med alla kids och tentor) och sen ska jag hänga lite med min goa vän också 😊 Helt övertygad om att även denna helg bara svischar förbi den med…

 

 

 
 
Har kittat upp med pojkarnas favvo glögg och lite jul läsning till mig själv :-)
 
 
 
 
 
Helgen är här...Skål ;-)
 
 

Just ja, det har varit lite problem med att kommentera på bloggen har jag fått meddelanden om, men det ska vara fixat nu, så skriv på ni, Puss!

 

Kram på Er!

 

 

 

 


Fars dag idag...

2017-11-12 | 22:42:00

 

Kommersiellt jippo, ja det må så vara, men likväl värt att fira.

För fira kan man väl aldrig få nog av, det är mysigt och trevligt och bör göras så snart tillfälle ges, tycker jag i alla fall 😉

Grattis på Fars dag då mina barns pappor! Ni må ha era små egenheter, men barnen blev ju helt fantastiska och underbara, så ni är väl rätt bra ändå 😉

Men störst GRATTIS till "Father of the year" (varje år), min alldeles egna lilla pappa som ALLTID satt/sätter mig och mamma först i alla lägen, oavsett om jag klantat till det rejält ibland eller varit världens bästa dotter 😉 😊

Kanske var det bättre förr, kanske inte…

Kanske var det enklare förr, kanske inte…

Men mina föräldrar har lyckats hålla ihop, sida vid sida, ända sedan de var 15 respektive 17 år!!!

Beror givetvis inte enbart på min pappa, utan givetvis har de kämpats sig fram tillsammans.

Men det är beundransvärt och tyvärr har jag kanske inte riktigt snappat upp deras knep om hur man håller kärleken vid liv och kämpar för kärleken, för familjen, sida vid sida, i med- och motgång, to the bitter end…

 

Pappa/Morfar firades idag av dotter ( Jag 😉 ) och barnbarn!

 

 

 
 
 
 
En flaska "HÄLGE" vin till pappa jägare :-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
LOVE U...min alldeles egna lilla pappa!
 

 

Ännu en vecka närmare julen och DET GÅR FÖR FORT!

Har haft fullt hus hela veckan, vilket är helt underbart, men tiden fullkomligt svischar iväg.

Näst efter mina sex juveler och allt kring de kommer givetvis skolan och jag ligger någorlunda i fas.

Men två tentor efter varandra inom kort och en h-vetes massa ord som det prackas på oss vecka efter vecka.

Pustar, stånkar, men kavlar upp ärmarna…det måste gå.

Men jag har fuskat detta år, jag erkänner...

Jag som alltid varit noga med att inte dricka varken julmust eller glögg innan första advent, och heller inte pynta.

Men jo, jag har överskridit alla mina gränser detta år!

När Halloween tramset plockades bort i helgen...så åkte en hel del julsaker fram. Lite änglar, någon tomte här och där, och söta snögubbar. Jag vet, jag skäms, men har insett att jag detta år inte kommer hinna ett skit om jag inte börjar i "förtid", så det fick bli ett år av undantag...

En gång är ingen gång, kanske 😉

 

 

 

 

Ja, jag har testat glöggen...redan nu

Den smakade mango, mycket mango ;-)

 

Ber åter igen om ursäkt för att jag i nuläget är sämst på att svara på meddelanden, men jag läser och jag bryr mig, på riktigt! Och svar kommer, till allt och alla…lovar 😊

Och mina vänner varken ser eller hör ifrån mig och tycker säkerligen att jag är en usel, asocial och rätt så trist och tråkig vän just nu, förhoppningsvis kan jag engagera mig i omvärlden aningen mer framöver. Har ju ett jullov att se fram emot, då får jag/vi ta igen all förlorad tid 😉

 

Nu ska mamman agera ”Tomte” ett tag…

 

Kram på er!

 


Min trygga borg...

2017-11-07 | 15:45:00

 

 

 

Halloj…

Jag vet, det är total katastrof vad det gäller mitt bloggande. Ber om ursäkt kära läsare!

Jag har även läst kommentarer och PM och mejl, men återigen ber jag om ursäkt för att jag inte har svarat.

Har inget liv!!!

Jodå, men det går runt, runt, runt hela tiden…

Plugg, barn, mat, tvätt, städ – Plugg, barn, mat, tvätt, städ…

Tentorna och proven avlöser varandra och ja, jag börjar bli sliten.

Tycker fortfarande att hoppa på den här utbildningen är bland det bästa jag gjort, men det är mycket, skitmycket!!!

Det går på viljan vad det gäller mångt och mycket.

Ibland bryter jag ihop, känner mig ensammast i världen och tänker att detta klarar man inte på egen hand.

Det står klart och tydligt på skolans informationssida, att gå denna utbildning är mer än ett heltidsjobb och förbered familjen på att ni behöver full uppbackning och stöd, något sånt…

Min familj består av sex barn. Sex helt underbara såna som hjälper till och tar ansvar…men de är trots allt barn och ska så få vara också.

Jag vill så mycket, men känns som om jag inte ens hinner hälften.

 

Julen står snart för dörren. Bästa tiden på året om du frågar mig och i år har jag turen att ha en julafton med alla mina barn samlade.

Men visst känns det även lite konstigt, lite tomt, själv liksom…

Ska lägga ner min själ i detta, barnen ska få den bästa av jular, trots att mamman är själv, trots att mamman är fattig som en kyrkråtta och verkligen hoppas på att Tomten kommer…på riktigt i år!

 

Hockeykillen ska fylla 14 år, hela sex dagar innan julafton ( bra tajmat Anna 😉 )

Så i december, där finns det att göra och ja, nedräkningen har börjat…

 

Det har varit ( och är fortfarande ) en känslomässig berg- och dalbana.

De små har börjat fatta detta att mamma och pappa verkligen och på riktigt bor på två ställen, knappt umgås och har helt separata liv…och de mår inte toppen av det.

Tårar och ledsamheter och ja, det skär i hjärtat med all kraft.

Hur kan någon tycka att detta är bra, att detta alternativ är det bästa för barnen???!!!

Jag tycker i alla fall inte att det verkar som det mest optimala och absolut bästa för mina barn i alla fall och vet ni vad…separationer suger!!! Och jag är den första att skriva under på att det är ett vuxet ego tänk som tar över vad det gäller det mesta kring en separation.

Vid min skilsmässa tar jag på mig det mesta av sorgerna och bekymren, det var jag som lämnade och det kunde ha gjorts smidigare och på ett annorlunda vis.

Men man lär av sina misstag, annars är man ju bra trångsynt och dum!

Denna gång var det inte jag som tog beslut om separation och verkligen inte jag som hållit, eller håller i taktpinnen.

Fast nu är jag lite mer erfaren, och de misstag jag gjorde kring barnen och separationen förra gången, ska inte göras om, inte en chans!

Fast som vanligt är man ju alltid två om att tycka vad som är rätt och riktigt här i världen, och dessa tankar överensstämmer tyvärr inte alltid med varandra…

 

Mycket kring alla barnen, hur de mår, vad jag kan göra annorlunda.

Livspusslet måste gå att få ihop, det finns ju hur många som helst före mig som har lyckats att på egen hand driva runt en familj, så klart att det går!

Men tro mig, det är himla lätt att tvivla på sin egen förmåga, speciellt när man många gånger får höra hur fel man gör och när man känner sig ensammast i världen.

 

Dejta, ja det är ett kapitel för sig, och nu drar jag inte hela manssläktet över en kam, absolut inte, men det finns verkligen folk till allt…tydligen!

Visst är det smickrande att få upplyftande ord och bekräftelse, men därför inte sagt att det räcker för att bli tok kär, sorry…

När jag sen dessutom får skäll för att jag inte svarar på meddelanden tillräckligt fort, inte prioriterar att dejta/träffas och när jag just precis inte känner samma känslor tillbaka, ja då blir jag ju bara ledsen.

Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska hinna med att träffa karlar, häcken är liksom full, och alla vill ju ha så himla mycket mer än vad jag kan ge, annars blir det sura miner…

Vem f-n kan tvinga fram känslor???!!!

 

Visst hatar jag att sitta själv i soffan när barnen är hos sina pappor, visst blir jag ledsen när jag ser par som håller varandra i handen, pussas och verkar bara sådär lyckligast i världen, får en klump i magen varje gång jag och mina barn går på aktiviteter eller så. De flesta är just mamma, pappa (om de sen är ”original” eller bonus det spelar ju mindre roll ) och barnen.

Men inte vi nej…mamma och en massa barn och det är inte alltid jätteskoj att vara ensam vuxen.

Har så mycket jag vill ventilera och dela med någon annan och jag tycker det suger att vara singel.

Vilket i sig är en knepig nöt att lösa, då jag inte är särskilt road av kroglivet och hatar att dejta.

Vet ni hur sjukt jobbigt det är att börja lära känna en annan man…igen!

Jag är mest hemma, umgås visserligen med de bästa av vänner, men hemma. Jag trivs hemma, och lämnar ogärna min trygga borg…

Nej, jag tror inte heller att någon helt plötslig står utanför min dörr och är den vackraste och mest charmigaste skapelse jag träffat…men under har ju skett förr 😉

Förstår bara inte hur alla lyckas???

Det är ju många med mig som har separerat under de senaste åren, börjat med barn hit och barn dit och hela den ruljangsen…men så, plötsligt och inte alls särskilt lång stund efter separationen så hittar de The love of their lives!

Blir lyckliga bara sådär och singellivet varade en kort, kort stund…

Jag fattar inte riktigt, de måste ju ha en jäkla förbannad tur att deras ”Mr Right” bara finns här, i samma stad, på samma plats och bara uppenbarar sig vid rätt tillfälle.

Min ”Mr Right” har nog flyttat till månen och väntar på att jag ska komma dit.

För visst finns det en hel massa charmiga män som säkerligen är snälla, fina och underbara på många vis…men det måste ju säga klick och suga till i magen, annars är det dömt att misslyckas, tror jag.

Första känslan, rätta känslan, och det måste bli rätt nu, på alla plan, för jag kommer inte utsätta mig för ännu en separation…det finns ingen kraft till det, och någon gång måste väl även jag kunna få till lycka och harmoni i tillvaron.

Ja ja, det återstår väl och se…

Men ett gott råd från en erfaren ”gammal hund”…tänk er för innan ni lämnar Han vid er sida, oavsett om han känns som den drygaste i världen och för stunden mer som ett träsktroll än en drömprins. Det är skitjobbigt att lära känna någon ny, det är skittrist att vara själv och det är asjobbigt att vänta på att få bli sprudlande kär igen, det som är det bästa här i livet 😊

 

Det är lite uppförsbacke nu, med det mesta, men efter regn kommer solsken och självklart kommer det säkerligen vända så smått framöver.

Mycket jag inte kan påverka, eller rättare sagt göra ett förbannade skit åt, och det är otroligt frustrerande och irriterande!

 

Men jag fortsätter göra som jag gjort den senaste tiden, grottar ner mig i mitt pluggande, lägger all energi på mina barn, och nu kan jag även hitta glädje och positivitet i årets bästa…JULEN!!! 😊

 

Som sagt, it´s been a while, men här kommer den senaste tiden lite i bilder…håll tillgodo 😉

 

 

 

 

 

 

 

Hockeyn har ju nu kommit igång med full kraft. Så många matcher blir´e...

 

 

 

 

...men visst kan man göra lite skoj för alla barnen, även fast man är på hockey ;-) Här är vi på Köpings Bilmuseum medan Albin som bäst förbereder sig för match :-)

 

 

 

 

 
 
 
Så pluggas det lite...igen
 
 
 
 
 
 
 
Myskatten Märta, min ständige pluggpartner 
 
 
 
 

 

Så firas det lite Halloween :-)

 

 

 

 

Bus eller godis!!!

 

 
 
 
För att snabbt ladda om och nu är förberedelserna i full gång inför Julen!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lille Lilling har låtit lockarna falla och nu blivit "stora" Milton <3
 
 
 
 
 
 
 
Pluggar lite till...och kollar FB ;-)
 
 
Men jag kan faktiskt piffa till mig lite ibland jag också, och titta ut en sväng utanför hemmets trygga vrå...men mycket sällan ;-)
 
 
Kram på Er!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0