bloglovin

Totally Fucked...

2017-05-23 | 23:13:56

 
 
 
 
 

Ni vet hur det är om man är med om något mindre roligt, eller rent av hemskt…

Då ploppar det upp ”reminders” titt som tätt, sånt som man nästan inte tänkt på förut.

Jag kan relatera till när Melwin var sjuk.

Efter att man tagit sig igenom chocken, fattat vad som verkligen hänt, och sedan börjat jobba med krisen…

De fanns de där, överallt! Glada spralliga barn, föräldrar som skyndade till lämning för att fortsätta till jobbet, stress i mataffären med trötta o hungriga små barn.

Ja allt sånt där ”vanligt” och ”normalt” det fanns där, överallt, vart man än tittade och befann sig så ploppade de upp…de där ”vanliga” familjerna, med sina ”vanliga” friska barn och leendet på läpparna.

Till synes helt bekymmersfria, och jag kunde inte sluta förundras över hur deras liv kunde vara så ”normalt”, varför stannade de inte upp, varför levde de på som vanligt…MITT liv hade ju totalt stannat!!!

Självklart för att jag befann mig i en kris…allt kretsade kring Melwin och hans överlevnad, tillfrisknande och rädslan över att förlora honom, tillsammans med en konstant oro och dåligt samvete över hur de övriga barnen egentligen mådde, hur de påverkades negativt av situationen och om man verkligen fanns där tillräckligt mycket för de.

Känslolägena förändrades snabbt, knappt så man fattade själv…

Man kunde vara så trött så man knappt visste hur man skulle orka att över huvudtaget ställa sig upp, kändes liksom mer rätt att bara dra täcket över huvudet och ”försvinna”

Eller så var man så stressad och kände paniken i kroppen så man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen, så man sysselsatte sig med allt, för att bara hålla nervsammanbrottet och panikångesten borta

Men man kunde också hamna där som en liten hög på golvet, hysteriskt gråtande och vara helt övertygad om att man faktiskt aldrig kommer klara av att resa sig igen, orka fortsätta ta tag i allt, aldrig bli stark igen…

Ja en känslomässig berg- och dalbana, men på något vis hittade man till sist styrkan i att finnas där för sina barn. Instinkten att deras välbefinnande är det absolut viktigaste tog över och man tog nya tag…för att sedan börja om igen.

Nu har jag distans, jag har gått vidare, lärt mig leva med rädslan och oron kring mitt/mina barn, mer eller mindre…

Ibland känns det tufft, orättvist och bara så sorgligt

 

Egentligen helt sjukt att dra liknelsen med dagens ”kris”

Men man kan ju tyvärr inte styra över sina känslor…

Känns som om vart jag än befinner mig så finns de där, dessa lyckliga kärleksfulla par och trygga, stabila familjer…

Går jag till lekparken så leker och skojar de sött med sina barn, pussar lite ibland, ger blickar, de där fulla med kärlek

Svänger man in på Ikea, så visst fan går de där, så som vi också gjorde en gång i tiden. Harmoniska, kärleksfulla, tar lite fint på varandra och diskuterar vilken kudde som egentligen är den mest smakfulla i deras gemensamma mys pysiga soffa, där de alltid tillsammans kryper upp, omslingrade kring varandra och njuter av varandras närhet

 

Jag känner mig stark i det faktum att jag klarar av ”min lilla” familj, Javisst!

Vi åker iväg på små eller stora utflykter, gör saker tillsammans, och har det riktigt skoj.

Det är mysigt och jag känner mig trygg i att jag klarar det, ensam med sex kids, det går och det flyter på…

Men lik förbannat ser jag dessa ”lyckliga familjer” ÖVERALLT!

Ska man bada, så visst sitter de där, ”mamma, pappa, barn” äter glass, tar lite på varandra, smeker lite, ser kärleksfullt på varandra…Happy Family!

Ska man campa…”här sitter jag med mina underbara barn , och hej hej, där sitter ni mamma, pappa, barn och semestrar ihop”

Planerar dagen tillsammans, hjälps åt, vad äter vi till middag, vem nattar barnen…bla bla bla

Ett team, som finns för varandra, for better or for worse

 

Ja jag saknar det, galet mycket

Ja jag känner mig ensam…fast jag aldrig är ensam, så är det precis så jag känner mig…ensammast i världen!!!

 

Livet går vidare för alla runt omkring mig

För mig har allt stannat, jag står på samma ställe och stampar, kanske till och med gått tillbaka både ett och två steg

Väntar, ja vad väntar jag på egentligen…

På att det snart ska hända antar jag, det alla konstant säger ”det kommer att bli bättre”

”du kommer snart må bra igen”

”efter regn kommer solsken” och bla bla bla…

 

Själv känner jag bara att jag är Totally Fucked…for life

 

Avslutar med några bilder på de finaste av de finaste, mitt allt, mitt liv…

 

 

 

 

 
 
 
Filippa övar inför Eurovision...och hon satte lätt I can´t go on :-)
 
 
 
 
 
 
Gymnastik uppvisning och avslutning på Bamsegympan 
 
 
 
 
 

 

 

 

Två mini tokar ;-)

 

 

 

 

Kan inte se mig mätt på den här bilden, så stolt, My everything <3 <3 <3

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 Kram på Er!
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0