bloglovin

Ja, jag reser mig igen...

2017-05-09 | 11:02:03

Heeeeeej…

Ja jag har legat i fosterställning och gråtit hysteriskt

Ja jag har tyckt riktigt synd om mig själv och

Ja jag har varit övertygad om att ingenting någonsin kommer att bli bättre, eller ens lite bra

 

Men inte ens jag orkar vara ledsen jämt

Tårarna tar till sist slut och dessutom har jag ett ansvar att faktiskt resa mig upp igen

Det största ansvaret av de alla, att vara mamma, och förhoppningsvis en bra sådan

Mina barn behöver sin mamma, en mamma som mår bra och som även skrattar och ser det ljusa i livet

 

Kanske behöver man få ur sig allt en gång för alla, kanske var det meningen att tårkanalerna skulle rensas och att jag verkligen skulle må SKIT ett tag

Kanske måste man det för att orka komma igen, och faktiskt börja se att det finns andra vägar att vandra på, att alla dörrar faktiskt inte är helt stängda, även om det har känts som om det är totalt igenbommat och nyckeln är för alltid borttappad.

 

Jag kommer alltid ha ett sår i hjärtat, en bit kommer alltid att finnas hos den vackraste, finaste och charmigaste man jag någonsin träffat.

Jag var så kär, älskade så mycket, för honom kunde jag lämna allt…

Men livet kom emellan, och vi fick nog den sämsta och mest knaggliga stigen att vandra på

Plötsligt glömde jag bort att det som var så självklart för mig, inte var lika uppenbart och självklart för honom

Hur skulle han kunna känna, veta och se, det som jag kände så starkt i mitt hjärta, men aldrig släppte ut…

Sveken blev större och fler, orden som aldrig kan tas tillbaka sades och kvar stod två sårade och vilsna, två som en gång älskade varandra gränslöst…

 

Kanske skulle det gå att reparera, kanske inte…

Men man måste vara två med samma viljor, samma känslor och sträva mot samma mål…

Jag kan inte längre förändra, bara acceptera

 

 

 
 

 

Kanske kommer det gå över, kanske inte…

Men blotta tanken på att han ska hålla någon annan i sina armar får hjärtat att nästan hoppa ur bröstet på mig

Tiden läker alla sår sägs det

Och det återstår att se, men jag försöker i alla fall att läka…

 

Att separera en andra gång går att liknas vid att gå igenom förlossning nummer två.

Som första gångs föderska har man inte en blekaste aning om vad man egentligen har framför sig, den smärta man faktiskt kommer att få känna på, vilken styrka man tvingas plocka fram.

Det blir lite som en chock, hur mycket man än har läst på och hört sig för om allt vad Förlossningar heter, man kan aldrig riktigt föreställa sig hur det är, på riktigt…

Men andra gången man står inför en förlossning är man aningen mer förberedd, man VET att det kommer vara en nästintill outhärdlig smärta, man VET att det kommer att krävas en enorm kraft och styrka, man vet inte exakt hur det kommer att bli, men man har en aning och ja man kan föreställa sig…

 

Första gången jag separerade fattade jag aldrig riktigt hur mycket känslor som skulle komma emellan, hur man skulle slitas mellan hopp och förtvivlan, och hur två människor som faktiskt älskat varandra en gång i tiden kan komma att såra varandra så djupt…

Nu vet jag, och det är en oro som gnager hål i både kropp och själ…

Jag VET vad vi utsätter våra barn för, jag VET att det kommer uppstå hinder och motstånd framöver..

 

Som någon klok en gång sa,

Om ni inte kunde komma överens och prata om saker när ni levde ihop, tro för guds skull inte att det kommer att bli lättare när ni inte lever ihop

Tänkvärt!

 

 

 

 

 

Men jag har tagit mig upp ur fosterställningen, jag tar mig framåt, visserligen med myrsteg, men jag ska må bra igen, det bara ska jag…

För mina barns skull, de viktigaste personerna i mitt liv…men även för min egen skull

Jag är faktiskt värd att må bra, trots alla mina misstag, fel och brister…

 

 

 

 

 Hoppas jag i alla fall...;-)

 

 

Vi blev inte bra för varandra

Tog varandra för givet

glömde bort i nöd och lust

Dom säger att tiden läker alla sår

men livet lämnar alltid spår

Så delar av det som vi va

finns alltid kvar

 

Danny, "Det brinner i bröstet"

 

 

Kram på Er!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0