bloglovin

Ett fint årgångsvin...

2017-05-11 | 23:26:44

Nu är det ju inte totalt nattsvart i mitt liv, även om tidigare inlägg beskrev mycket av det som jag brottas med…

 

 

 

 

 

Jag har mina ljuspunkter i tillvaron, de som betyder allt i livet, Mina älskade barn!

Vad vore jag utan de???!!!

En ensamstående kvinna mitt i livet…eller en singel pingla i sina bästa år med en strålande karriär, fixad från topp till tå och en gedigen umgängeskrets. Om det nu är någon skillnad där...???!!!

Vem vet  ;-)

Men nej, jag skulle inte vilja byta för en endast liten sekund och är inget annat än oerhört tacksam, glad och så stolt över alla mina sex juveler.

Men det vet ni ju redan, för det skriver jag ju typ jämt ;-)

Jag kan stå ut med en något lösare variant av mage, bröst som kanske inte är i fastaste laget och rynkor som börjar synas mer och mer…och ja, jag ska erkänna att vore jag nu inte en fejk blondie, så skulle det synas små silver strån även på mitt huvud ;-)

Ja tiden har sin gång för oss alla och livet sätter sina spår…

Men jag ångrar ingenting!!!

 

 

 

 

 

 

 

Inget ont som inte har något gott med sig

Jag som aldrig levt ensam med ett endaste av barnen tidigare.

Visst var jag ofta själv med barnen då ex mannen jobbade borta, men jag var ju inte ensam ensam

Och dessa sex juveler har jag ju inte roddat med helt på egen hand, har ju alltid haft kärleken bredvid, kanske mer eller mindre även där, men ändå…

Vad jag skulle komma till är ju det att ni förstår säkert att paniken, osäkerheten och rädslan kom, över att helt plötsligt fixa allt kring dessa sex ”totally alone”!!!

Året har nu gått och jag har fått testa på att göra saker jag aldrig trott jag skulle fixa solo med sex kids.

Men det gick…och gissa om det ökar på självförtroendet en aning ;-)

 

 

 

 
 

 

 

Det skrämmer mig inte längre, för jag vet att jag klarar det.

Jag har en fantastisk skara barn, som verkligen ställer upp när det gäller. Som är måna om varandra och visar vad vår familj går för…

Hade lite smått panik så sent som för ett par veckor sedan…

Melwin fyllde som bekant år, och vi skulle åka till Gustavsvik i Örebro allesammans.

Stuga var bokad, vi skulle bada i dagarna två och sedan besöka Titanic utställningen innan hemfärd.

Kändes lugnt till en början, men ju närmre ”utflykten” vi kom, blev jag mer och mer nervös…

Själv med sex barn vid vatten, forsar, rutschkanor, ja allt som ett badpalats nu innehåller.

De minsta är ju inte så stora ( 3 ½ och 5 )

Visst är de andra fyra simkunniga, men man vill ju ändå hinna med att hålla lite koll ;-)

 

Men vi åkte, vi badade, vi mös i stuga, vi klev ombord på Titanic…

Och det gick ju hur bra som helst!!!

Mina barn ÄR fantastiska ( kan inte säga det nog många gånger ) och de gjorde denna tripp till ett härligt minne i vår resedagbok :-)

 

 

 
 
 
Min "lilla klan" i väntan på mat på Pizza Hut 
 
 
 
 

 

 
 
 
Stugmyyyyyys <3
 
 
 
 
 
 
Titanic: The Exhibition - Örebro
Så himla värd ett besök!!!
 

 

Så visst har jag lärt mig massor under detta år, jag har bevisat för mig själv att jag KAN ta hand om mina juveler, helt själv faktiskt…

Så när det mesta annat har rasat omkring mig så står jag stadig på en punkt, min mammaroll.

Full med fel o brister, gör misstag efter misstag även där, och somnar inte alltför sällan med en portion av dåligt samvete över hur man gjort, eller vad man borde ha gjort…

Men det hör liksom föräldrarollen till, det kommer väl med i föräldrapaketet och man lär så länge man lever ;-)

Men jag KAN vara mamma, med eller utan en karl vid min sida, och det är en trygghet…

 

Sen inte sagt att det är så himla skoj alla gånger…

Visst skulle jag gärna vilja ha någon att ventilera tonårsproblem, småbarnstrots och övriga funderingar och krämpor med.

Visst är det inte roligt att planera helger och semester själv, visserligen har även barnen en stor delaktighet, men jag är ovan och jag saknar en annan vuxen att planera med.

Under året har jag märkt att det är mycket som förändras när man lämnar ”tvåsamheten”

Vänner som varit givna att umgås med vid semestrar och lov, gör planer på egen hand nu.

Parmiddagar och tillställningar man tidigare gjort tillsammans med andra lyser med sin frånvaro

Man tillfrågas liksom inte längre…

Såklart, jag är ju själv, det är inte de…

Är väl svårt att semestra och ”parmiddaga” med en som inte kan ”para sig” ;-)

Känns lite ensamt och tomt, det ska jag inte förneka…

 

 

 

 
 
 

 

Självklart har jag mina närmsta vänner kvar, tro inte annat, och de finns där och vi umgås, absolut.

Men det blir mestadels när jag är ”barnfri”, saker som vi tjejer gör

De där familjegrejerna gör man ju med familjer, och min familj ser ju inte längre ut som den en gång gjorde…

Nej, det är mycket som förändras vid en separation, mycket som helt plötsligt blir som man aldrig trott det skulle kunna bli…

 

Vissa saker kan jag faktiskt känna igen från när Melwin blev sjuk.

Det var säkert svårt att veta vad man skulle säga, hur man skulle förhålla sig…

Ska hon börja gråta, bryta ihop???

Vad ska vi prata om???

Vad kan jag fråga, inte fråga???

Då är det kanske lättare att bara skita i det helt och ta sitt avstånd…

Det är upp till var och en och jag dömer ingen, absolut inte.

Vi har alla ett val…

Och det är väl just vid kriser som vänskapen sätts på prov och man lär sig vilka som är ens riktiga vänner och vilka som hamnar under kategorin ytlig bekant.

Jag tror vi alla fått erfara liknande, för tyvärr är det nog ingen av oss som glider igenom livet utan att behöva gå igenom en endaste liten kris.

 

”Bättre vetande” säger att en separation är att likna med att någon går bort. Och även om nu ingen tack o lov har dött, så har han ju ändå försvunnit, och lämnat ett stort hål och tomrum efter sig…

Så man måste tillåta sig att sörja, och det kan ta tid innan man blir att likna med hel igen.

Men jag har vägrat att ta till mig det under en lång tid.

Förnekat och framförallt försökt…

Försökt att återställa allt, få till det som det en gång var…

Men till slut går det inte längre och det smäller till som ett kraftigt slag i magen, eller huvudet kanske, man tappar i alla fall fotfästet totalt och tårarna har ingen hejd.

Men jag har äntligen tillåtit mig att sörja, inse att det är som det är, att jag ingenting kan göra…

Och faktiskt så blir det bättre…

Jag tillåter mig att i alla fall försöka få ha roligt, att testa nya saker och faktiskt börja se livet lite ur en annan vinkel, jag har tagit bort skygglapparna

Och plötsligt så visar sig andra vägar

Kanske finns det ett hopp även för mig

Kanske kan jag lära mig att älska igen, kanske kan jag också bli älskad igen…

 

 

 

 

 

Jag vet att det kommer att komma över mig igen, jag vet att sorgen fortfarande finns där, känslor jag inte kan begrava…

Kanske kommer det alltid att vara så, men då får jag lära mig att leva med det

Kan man lära sig att leva med cancern ständigt hängande över axeln, så borde man väl kunna leva med ett sargat hjärta…

Jag kan ju inte vara den enda

 

Och jag har öppnat ögonen igen, ser andra vägar och plötsligt så mår jag aningen lite bättre, ibland sådär ;-)

 

Väljer att se en kvinna i sina bästa år, visserligen med spår av livet på sin kropp, men som ett fint årgångsvin blir jag bara bättre och bättre med åren, och jag ska dessutom bli 100 år, så va fan, det finns mycket kvar att uträtta ;-)

 

Positive Thinking…( försöka duger ;-) )

 

 

Kram o Go´natt <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0