Totally Fucked...

2017-05-23 | 23:13:56

 
 
 
 
 

Ni vet hur det är om man är med om något mindre roligt, eller rent av hemskt…

Då ploppar det upp ”reminders” titt som tätt, sånt som man nästan inte tänkt på förut.

Jag kan relatera till när Melwin var sjuk.

Efter att man tagit sig igenom chocken, fattat vad som verkligen hänt, och sedan börjat jobba med krisen…

De fanns de där, överallt! Glada spralliga barn, föräldrar som skyndade till lämning för att fortsätta till jobbet, stress i mataffären med trötta o hungriga små barn.

Ja allt sånt där ”vanligt” och ”normalt” det fanns där, överallt, vart man än tittade och befann sig så ploppade de upp…de där ”vanliga” familjerna, med sina ”vanliga” friska barn och leendet på läpparna.

Till synes helt bekymmersfria, och jag kunde inte sluta förundras över hur deras liv kunde vara så ”normalt”, varför stannade de inte upp, varför levde de på som vanligt…MITT liv hade ju totalt stannat!!!

Självklart för att jag befann mig i en kris…allt kretsade kring Melwin och hans överlevnad, tillfrisknande och rädslan över att förlora honom, tillsammans med en konstant oro och dåligt samvete över hur de övriga barnen egentligen mådde, hur de påverkades negativt av situationen och om man verkligen fanns där tillräckligt mycket för de.

Känslolägena förändrades snabbt, knappt så man fattade själv…

Man kunde vara så trött så man knappt visste hur man skulle orka att över huvudtaget ställa sig upp, kändes liksom mer rätt att bara dra täcket över huvudet och ”försvinna”

Eller så var man så stressad och kände paniken i kroppen så man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen, så man sysselsatte sig med allt, för att bara hålla nervsammanbrottet och panikångesten borta

Men man kunde också hamna där som en liten hög på golvet, hysteriskt gråtande och vara helt övertygad om att man faktiskt aldrig kommer klara av att resa sig igen, orka fortsätta ta tag i allt, aldrig bli stark igen…

Ja en känslomässig berg- och dalbana, men på något vis hittade man till sist styrkan i att finnas där för sina barn. Instinkten att deras välbefinnande är det absolut viktigaste tog över och man tog nya tag…för att sedan börja om igen.

Nu har jag distans, jag har gått vidare, lärt mig leva med rädslan och oron kring mitt/mina barn, mer eller mindre…

Ibland känns det tufft, orättvist och bara så sorgligt

 

Egentligen helt sjukt att dra liknelsen med dagens ”kris”

Men man kan ju tyvärr inte styra över sina känslor…

Känns som om vart jag än befinner mig så finns de där, dessa lyckliga kärleksfulla par och trygga, stabila familjer…

Går jag till lekparken så leker och skojar de sött med sina barn, pussar lite ibland, ger blickar, de där fulla med kärlek

Svänger man in på Ikea, så visst fan går de där, så som vi också gjorde en gång i tiden. Harmoniska, kärleksfulla, tar lite fint på varandra och diskuterar vilken kudde som egentligen är den mest smakfulla i deras gemensamma mys pysiga soffa, där de alltid tillsammans kryper upp, omslingrade kring varandra och njuter av varandras närhet

 

Jag känner mig stark i det faktum att jag klarar av ”min lilla” familj, Javisst!

Vi åker iväg på små eller stora utflykter, gör saker tillsammans, och har det riktigt skoj.

Det är mysigt och jag känner mig trygg i att jag klarar det, ensam med sex kids, det går och det flyter på…

Men lik förbannat ser jag dessa ”lyckliga familjer” ÖVERALLT!

Ska man bada, så visst sitter de där, ”mamma, pappa, barn” äter glass, tar lite på varandra, smeker lite, ser kärleksfullt på varandra…Happy Family!

Ska man campa…”här sitter jag med mina underbara barn , och hej hej, där sitter ni mamma, pappa, barn och semestrar ihop”

Planerar dagen tillsammans, hjälps åt, vad äter vi till middag, vem nattar barnen…bla bla bla

Ett team, som finns för varandra, for better or for worse

 

Ja jag saknar det, galet mycket

Ja jag känner mig ensam…fast jag aldrig är ensam, så är det precis så jag känner mig…ensammast i världen!!!

 

Livet går vidare för alla runt omkring mig

För mig har allt stannat, jag står på samma ställe och stampar, kanske till och med gått tillbaka både ett och två steg

Väntar, ja vad väntar jag på egentligen…

På att det snart ska hända antar jag, det alla konstant säger ”det kommer att bli bättre”

”du kommer snart må bra igen”

”efter regn kommer solsken” och bla bla bla…

 

Själv känner jag bara att jag är Totally Fucked…for life

 

Avslutar med några bilder på de finaste av de finaste, mitt allt, mitt liv…

 

 

 

 

 
 
 
Filippa övar inför Eurovision...och hon satte lätt I can´t go on :-)
 
 
 
 
 
 
Gymnastik uppvisning och avslutning på Bamsegympan 
 
 
 
 
 

 

 

 

Två mini tokar ;-)

 

 

 

 

Kan inte se mig mätt på den här bilden, så stolt, My everything <3 <3 <3

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 Kram på Er!
 

Ett fint årgångsvin...

2017-05-11 | 23:26:44

Nu är det ju inte totalt nattsvart i mitt liv, även om tidigare inlägg beskrev mycket av det som jag brottas med…

 

 

 

 

 

Jag har mina ljuspunkter i tillvaron, de som betyder allt i livet, Mina älskade barn!

Vad vore jag utan de???!!!

En ensamstående kvinna mitt i livet…eller en singel pingla i sina bästa år med en strålande karriär, fixad från topp till tå och en gedigen umgängeskrets. Om det nu är någon skillnad där...???!!!

Vem vet  ;-)

Men nej, jag skulle inte vilja byta för en endast liten sekund och är inget annat än oerhört tacksam, glad och så stolt över alla mina sex juveler.

Men det vet ni ju redan, för det skriver jag ju typ jämt ;-)

Jag kan stå ut med en något lösare variant av mage, bröst som kanske inte är i fastaste laget och rynkor som börjar synas mer och mer…och ja, jag ska erkänna att vore jag nu inte en fejk blondie, så skulle det synas små silver strån även på mitt huvud ;-)

Ja tiden har sin gång för oss alla och livet sätter sina spår…

Men jag ångrar ingenting!!!

 

 

 

 

 

 

 

Inget ont som inte har något gott med sig

Jag som aldrig levt ensam med ett endaste av barnen tidigare.

Visst var jag ofta själv med barnen då ex mannen jobbade borta, men jag var ju inte ensam ensam

Och dessa sex juveler har jag ju inte roddat med helt på egen hand, har ju alltid haft kärleken bredvid, kanske mer eller mindre även där, men ändå…

Vad jag skulle komma till är ju det att ni förstår säkert att paniken, osäkerheten och rädslan kom, över att helt plötsligt fixa allt kring dessa sex ”totally alone”!!!

Året har nu gått och jag har fått testa på att göra saker jag aldrig trott jag skulle fixa solo med sex kids.

Men det gick…och gissa om det ökar på självförtroendet en aning ;-)

 

 

 

 
 

 

 

Det skrämmer mig inte längre, för jag vet att jag klarar det.

Jag har en fantastisk skara barn, som verkligen ställer upp när det gäller. Som är måna om varandra och visar vad vår familj går för…

Hade lite smått panik så sent som för ett par veckor sedan…

Melwin fyllde som bekant år, och vi skulle åka till Gustavsvik i Örebro allesammans.

Stuga var bokad, vi skulle bada i dagarna två och sedan besöka Titanic utställningen innan hemfärd.

Kändes lugnt till en början, men ju närmre ”utflykten” vi kom, blev jag mer och mer nervös…

Själv med sex barn vid vatten, forsar, rutschkanor, ja allt som ett badpalats nu innehåller.

De minsta är ju inte så stora ( 3 ½ och 5 )

Visst är de andra fyra simkunniga, men man vill ju ändå hinna med att hålla lite koll ;-)

 

Men vi åkte, vi badade, vi mös i stuga, vi klev ombord på Titanic…

Och det gick ju hur bra som helst!!!

Mina barn ÄR fantastiska ( kan inte säga det nog många gånger ) och de gjorde denna tripp till ett härligt minne i vår resedagbok :-)

 

 

 
 
 
Min "lilla klan" i väntan på mat på Pizza Hut 
 
 
 
 

 

 
 
 
Stugmyyyyyys <3
 
 
 
 
 
 
Titanic: The Exhibition - Örebro
Så himla värd ett besök!!!
 

 

Så visst har jag lärt mig massor under detta år, jag har bevisat för mig själv att jag KAN ta hand om mina juveler, helt själv faktiskt…

Så när det mesta annat har rasat omkring mig så står jag stadig på en punkt, min mammaroll.

Full med fel o brister, gör misstag efter misstag även där, och somnar inte alltför sällan med en portion av dåligt samvete över hur man gjort, eller vad man borde ha gjort…

Men det hör liksom föräldrarollen till, det kommer väl med i föräldrapaketet och man lär så länge man lever ;-)

Men jag KAN vara mamma, med eller utan en karl vid min sida, och det är en trygghet…

 

Sen inte sagt att det är så himla skoj alla gånger…

Visst skulle jag gärna vilja ha någon att ventilera tonårsproblem, småbarnstrots och övriga funderingar och krämpor med.

Visst är det inte roligt att planera helger och semester själv, visserligen har även barnen en stor delaktighet, men jag är ovan och jag saknar en annan vuxen att planera med.

Under året har jag märkt att det är mycket som förändras när man lämnar ”tvåsamheten”

Vänner som varit givna att umgås med vid semestrar och lov, gör planer på egen hand nu.

Parmiddagar och tillställningar man tidigare gjort tillsammans med andra lyser med sin frånvaro

Man tillfrågas liksom inte längre…

Såklart, jag är ju själv, det är inte de…

Är väl svårt att semestra och ”parmiddaga” med en som inte kan ”para sig” ;-)

Känns lite ensamt och tomt, det ska jag inte förneka…

 

 

 

 
 
 

 

Självklart har jag mina närmsta vänner kvar, tro inte annat, och de finns där och vi umgås, absolut.

Men det blir mestadels när jag är ”barnfri”, saker som vi tjejer gör

De där familjegrejerna gör man ju med familjer, och min familj ser ju inte längre ut som den en gång gjorde…

Nej, det är mycket som förändras vid en separation, mycket som helt plötsligt blir som man aldrig trott det skulle kunna bli…

 

Vissa saker kan jag faktiskt känna igen från när Melwin blev sjuk.

Det var säkert svårt att veta vad man skulle säga, hur man skulle förhålla sig…

Ska hon börja gråta, bryta ihop???

Vad ska vi prata om???

Vad kan jag fråga, inte fråga???

Då är det kanske lättare att bara skita i det helt och ta sitt avstånd…

Det är upp till var och en och jag dömer ingen, absolut inte.

Vi har alla ett val…

Och det är väl just vid kriser som vänskapen sätts på prov och man lär sig vilka som är ens riktiga vänner och vilka som hamnar under kategorin ytlig bekant.

Jag tror vi alla fått erfara liknande, för tyvärr är det nog ingen av oss som glider igenom livet utan att behöva gå igenom en endaste liten kris.

 

”Bättre vetande” säger att en separation är att likna med att någon går bort. Och även om nu ingen tack o lov har dött, så har han ju ändå försvunnit, och lämnat ett stort hål och tomrum efter sig…

Så man måste tillåta sig att sörja, och det kan ta tid innan man blir att likna med hel igen.

Men jag har vägrat att ta till mig det under en lång tid.

Förnekat och framförallt försökt…

Försökt att återställa allt, få till det som det en gång var…

Men till slut går det inte längre och det smäller till som ett kraftigt slag i magen, eller huvudet kanske, man tappar i alla fall fotfästet totalt och tårarna har ingen hejd.

Men jag har äntligen tillåtit mig att sörja, inse att det är som det är, att jag ingenting kan göra…

Och faktiskt så blir det bättre…

Jag tillåter mig att i alla fall försöka få ha roligt, att testa nya saker och faktiskt börja se livet lite ur en annan vinkel, jag har tagit bort skygglapparna

Och plötsligt så visar sig andra vägar

Kanske finns det ett hopp även för mig

Kanske kan jag lära mig att älska igen, kanske kan jag också bli älskad igen…

 

 

 

 

 

Jag vet att det kommer att komma över mig igen, jag vet att sorgen fortfarande finns där, känslor jag inte kan begrava…

Kanske kommer det alltid att vara så, men då får jag lära mig att leva med det

Kan man lära sig att leva med cancern ständigt hängande över axeln, så borde man väl kunna leva med ett sargat hjärta…

Jag kan ju inte vara den enda

 

Och jag har öppnat ögonen igen, ser andra vägar och plötsligt så mår jag aningen lite bättre, ibland sådär ;-)

 

Väljer att se en kvinna i sina bästa år, visserligen med spår av livet på sin kropp, men som ett fint årgångsvin blir jag bara bättre och bättre med åren, och jag ska dessutom bli 100 år, så va fan, det finns mycket kvar att uträtta ;-)

 

Positive Thinking…( försöka duger ;-) )

 

 

Kram o Go´natt <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Ja, jag reser mig igen...

2017-05-09 | 11:02:03

Heeeeeej…

Ja jag har legat i fosterställning och gråtit hysteriskt

Ja jag har tyckt riktigt synd om mig själv och

Ja jag har varit övertygad om att ingenting någonsin kommer att bli bättre, eller ens lite bra

 

Men inte ens jag orkar vara ledsen jämt

Tårarna tar till sist slut och dessutom har jag ett ansvar att faktiskt resa mig upp igen

Det största ansvaret av de alla, att vara mamma, och förhoppningsvis en bra sådan

Mina barn behöver sin mamma, en mamma som mår bra och som även skrattar och ser det ljusa i livet

 

Kanske behöver man få ur sig allt en gång för alla, kanske var det meningen att tårkanalerna skulle rensas och att jag verkligen skulle må SKIT ett tag

Kanske måste man det för att orka komma igen, och faktiskt börja se att det finns andra vägar att vandra på, att alla dörrar faktiskt inte är helt stängda, även om det har känts som om det är totalt igenbommat och nyckeln är för alltid borttappad.

 

Jag kommer alltid ha ett sår i hjärtat, en bit kommer alltid att finnas hos den vackraste, finaste och charmigaste man jag någonsin träffat.

Jag var så kär, älskade så mycket, för honom kunde jag lämna allt…

Men livet kom emellan, och vi fick nog den sämsta och mest knaggliga stigen att vandra på

Plötsligt glömde jag bort att det som var så självklart för mig, inte var lika uppenbart och självklart för honom

Hur skulle han kunna känna, veta och se, det som jag kände så starkt i mitt hjärta, men aldrig släppte ut…

Sveken blev större och fler, orden som aldrig kan tas tillbaka sades och kvar stod två sårade och vilsna, två som en gång älskade varandra gränslöst…

 

Kanske skulle det gå att reparera, kanske inte…

Men man måste vara två med samma viljor, samma känslor och sträva mot samma mål…

Jag kan inte längre förändra, bara acceptera

 

 

 
 

 

Kanske kommer det gå över, kanske inte…

Men blotta tanken på att han ska hålla någon annan i sina armar får hjärtat att nästan hoppa ur bröstet på mig

Tiden läker alla sår sägs det

Och det återstår att se, men jag försöker i alla fall att läka…

 

Att separera en andra gång går att liknas vid att gå igenom förlossning nummer två.

Som första gångs föderska har man inte en blekaste aning om vad man egentligen har framför sig, den smärta man faktiskt kommer att få känna på, vilken styrka man tvingas plocka fram.

Det blir lite som en chock, hur mycket man än har läst på och hört sig för om allt vad Förlossningar heter, man kan aldrig riktigt föreställa sig hur det är, på riktigt…

Men andra gången man står inför en förlossning är man aningen mer förberedd, man VET att det kommer vara en nästintill outhärdlig smärta, man VET att det kommer att krävas en enorm kraft och styrka, man vet inte exakt hur det kommer att bli, men man har en aning och ja man kan föreställa sig…

 

Första gången jag separerade fattade jag aldrig riktigt hur mycket känslor som skulle komma emellan, hur man skulle slitas mellan hopp och förtvivlan, och hur två människor som faktiskt älskat varandra en gång i tiden kan komma att såra varandra så djupt…

Nu vet jag, och det är en oro som gnager hål i både kropp och själ…

Jag VET vad vi utsätter våra barn för, jag VET att det kommer uppstå hinder och motstånd framöver..

 

Som någon klok en gång sa,

Om ni inte kunde komma överens och prata om saker när ni levde ihop, tro för guds skull inte att det kommer att bli lättare när ni inte lever ihop

Tänkvärt!

 

 

 

 

 

Men jag har tagit mig upp ur fosterställningen, jag tar mig framåt, visserligen med myrsteg, men jag ska må bra igen, det bara ska jag…

För mina barns skull, de viktigaste personerna i mitt liv…men även för min egen skull

Jag är faktiskt värd att må bra, trots alla mina misstag, fel och brister…

 

 

 

 

 Hoppas jag i alla fall...;-)

 

 

Vi blev inte bra för varandra

Tog varandra för givet

glömde bort i nöd och lust

Dom säger att tiden läker alla sår

men livet lämnar alltid spår

Så delar av det som vi va

finns alltid kvar

 

Danny, "Det brinner i bröstet"

 

 

Kram på Er!


RSS 2.0