bloglovin

Most important persons in my life...

2017-01-22 | 23:44:00

Har legat lågt ett tag…

Inte riktigt hittat den inspiration jag önskar eller lusten till att blogga.

Året har inte direkt börjat på bästa sätt och motgångarna avlöser varandra.

Även den starkaste kan inte vara stark jämt…

Jag har fått testa på en hel del av livets ”hårda skola” och den där räkmackan har helt klart hamnat på villovägar vad det gäller leveransen till mig!

Så…det finns alltid ett val

Jag kan välja att dra täcket över huvudet och typ aldrig titta upp igen ( ni förstår säkerligen hur jag menar utan att utveckla just den saken vidare )

Eller så kan jag ta mig tid…

Tid till att tänka och sortera, fundera lite till och reflektera.

Kanske inte är det lättaste valet alla gånger, känns inte så i alla fall, när tårarna sprutar och man inte ens klarar av att gå på sonens hockeymatch utan att ”fulgråta” hysteriskt på toaletten i paus.

Men så funkar man, kroppen säger ifrån, och det finns inga piller eller psykologer i världen som kan bota den smärta man bara måste ta sig igenom för att förhoppningsvis en dag nå det lyckliga bergets topp.

Vägen dit är säkerligen lång och jag kommer inte bli hel än på ett tag…

Men efter regn kommer solsken heter det ju och jag tänker inte tappa tron på kärleken, never ever!

Det är säkert bara tänkt att jag ska lära mig att fatta bättre…

Fatta vad som faktiskt inte är ok att acceptera, inse vem som vill mig väl och vem som bara behöver mig för stunden.

Visserligen har jag säkert hjälpt en och annan ur sina egna kriser, vilket i sig känns som en god handling, men på bekostnad av vad…jo mig själv!

Att ses som stark kan vara en triumf i sig…

Jag klarar oftast att hjälpa, lyssna och finnas till hands, vad det än må vara.

Och jag gör det så gärna, kan jag så snälla låt mig fixa och ta hand om, och jag har ypperliga lyssnar egenskaper och en stor famn full med varma kramar.

Men när man tas för givet, när man bara antas finnas där, då känns det inte riktigt lika bra.

Jag klarar inte att vänta längre på hur någon ska hitta sig själv, lösa all världens problem och hur jag en gång i månaden är den mest älskvärda, men i övrigt hamnar i ”bra att ha” kategorin.

Jag orkar inte längre höra på hur ond världen är från någon som egentligen har en hel familj framför sig, redo att älska honom och ge honom all världens kärlek, bara han vågade ge de en chans!!!

 

Så jag fokuserar på de absolut most important persons in my life….Barnen!!!

Och även om deras pappor ibland kan ha de mest underliga syner på livet ( mest troligt jag också, men inte om du frågar mig såklart ;-) ), så har de utvecklats ( och utvecklas naturligtvis ännu ) till sex helt fantastiska personligheter, alla lite på sina vis, men de underbaraste av de underbara och jag är så sjujäkla stolt över ALLA mina barn.

De kommer jag aldrig släppa taget om, så länge jag lever, No matter what!!!

 

 

 

 

Mina allra, allra bästa och de som betyder ALLT för mig, alltid, oavsett, villkorslöst <3<3<3<3<3<3

 

 

 

Skolorna har börjat, förskole lämning och vardagen har kickat igång.

Efter ett långt skönt jullov tillsammans med mina bästa så kändes det helt ok att komma in i lite rutiner igen.

Vi har boostat energi och är redo för läxor, prov och allt vad aktiviteter heter…Kör hårt bara ;-)

 

 

 

Inte enbart Albin som satsar på en hockey karriär i familjen, jag och minisarna kände helt klart att kan han, så kan vi :-)

 

 
 
 
 
 
Sååååå redo att ta sig an isen...
 
 
 
 
 
 
Okej, kanske lite hjälp i början då, men viljan fanns där, helt klart...
 
 
 
 
 
 
Fattar inte varför jag väntat så länge, var ju typ född skridskoprinsessa jag ;-)
 
 
 
 
 
 
Och liten Filippa tog saken i egna händer och tränade flitigt med stolen som bäste vän :-)
 
 
 
 
 
 
Jodå, det finns helt klart skridsko ämnen i oss alla ;-)
 
 
 
 
 
 
Ääääääääntligen har Springleken kört igång, till Filippa och Miltons stora glädje, hopp o skutt och spring och snurr är det absolut bästa :-)
 
 
 
 
 
 
 
Fattigmånaden närmar sig sitt slut...bittert, bittert och Januari borde strykas ur almenackan.
Jul är Kul...men inte efteråt ;-)
Men kanske inte så dumt att behöva leva på snabbnudlar och konserv champinjoner ett tag, finns några kilon att ta av kan man säga...
 
 
 
 
 
 
Men med "träningsnarkomanen" i familjen måste man ju laga mycket och näringsrik/proteinrik mat i vilket fall, och kanske unna sig en portion eller två medans man ändå håller på ;-)
Kilon säkerligen plus/minus noll, fast jag har ju ingen våg och tur är väl det :-)
 
 
 
 
 
 
 
En öppis fredag med mina minisar, den bästa starten på helgen man kan få och så glad över att jag har möjlighet att ge den tiden till de...dagis är bra` men inte varje da` :-)
 
 
 
 
 
 
 
Hade en underbar dag i Klackberg med dessa godingar idag. Vädret var med oss, och åka, det kan de verkligen, full fart och upp o ner ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
Melwin och Vincent har verkligen inga begränsningar vad det gäller skidåkning, totalt orädda och kör på galant ( det har de inte fått av mig ;-) )
 
 
 
 

Ja jag vet inte, man får väl knappast klappa sig på axeln i dessa dagar, men jag känner mig faktiskt aningen stolt över mig själv…

Jag har ”nattat” sex barn/ungdomar, till synes nöjda och belåtna, efter en helg med bad i Ludvika, hockeymatch, skid/pulka åkning och firande av liten Vincents namnsdag.

Har haft vissa små komplikationer med tex inställning av skidor ( har aldrig fixat sånt förr ), haveri av två Snow Kickers ( som jag nu ska ta mig an att skruva ihop igen ).

Ensam vuxen i badhus med sex kids, ensam i skidbacken, ensam vid matlagning ( gånger hundra ) ensam vid nattning, ensam vid Fucking allt…med mina helt fantastiska kids, och JA vi klarar det, vi klarar det bra och vi växer oss starkare och starkare för var dag!

 

Jag må ha påsar och vara svart under ögonen, blek o glåmig och med sargat hår,

Men va fan…jag klarar det i alla fall och har växt mig sjukt mycket starkare, om så bara på nån vecka!

Visst saknar jag en varm famn att krypa in i vid dagens slut, någon att dela mitt och mina ”awesome kids” liv med, men jag vet att jag kan själv, även om barnaskaran är stor.

Så det krävs en riktigt man för att kunna ta plats här, som orkar stå ut med vårt berg-och dalbane liv, hysteriska utbrott och fartfyllda vardag.

Men det finns kärlek, så mycket kärlek…

 

 
 
 
 
 
 
 
 
Så jag tänder min lilla Buddha och lyssnar rogivande till Robbie Williams toner...I Love my Life och Feel
 
 
 
 
Kram o Go´natt!
 
 
 
 
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0