bloglovin

I den bästa av världar...

2017-12-26 | 17:24:10

 

 

 

Hann njuta en liten stund i alla fall. Insupa en fin och fröjdefull jul. Tillbringa en jul med alla mina juveler samlade. Känna mig nöjd, glad, fridfull.

Det gick till annandagen.

Skrev om julen 2017, nöjd och glad i hågen.

Men det är klart att jag skulle tas ner på jorden direkt.

”Vänliga själar” är snabbt där och talar om att jag inte ska inbilla mig att jag har en så bra relation med mitt ex som jag verkar tro.

Att han har inlett en ny relation, har ett förhållande.

Det är väl inte din angelägenhet tänker ni direkt, och nej det är det förvisso inte.

Om det nu inte vore så att vi lovat varandra att visa den respekten och berätta när man träffat någon, seriöst menat.

Ingen av oss skulle behöva höra det skvaller vägen.

Jag tyckte det var en bra överenskommelse, för både mig och barnen.

Men det höll inte…

 

Det faktum att vi är och förblir separerade har jag sedan länge insett. Att vi även kommer att gå vidare med nya relationer är jag också helt införstådd med.

Men jag känner mig ledsen att jag inte fick den respekten, att jag inte fick det sagt till mig av barnens far, direkt, bland de första.

Vi har haft en berg- och dalbana, absolut. Lögner och svek har avlöst varandra, och ingen av oss har varit felfri.

Det har faktiskt fungerat bra med min ex-man. Jag minns samtalet ”så att du inte hör det från någon annan först, om vi skulle visa oss hand i hand på stan”

Ingen big deal, men det kändes skönt att inte får höra det från barnen först eller skvallervägen, utan istället vara beredd. Kunna hantera frågor och funderingar på ett samlat och säkert sätt.

Detta kändes hårt.

Jag trodde vi hade en bättre relation än jag haft med tidigare ex.

Jag trodde vi skulle kunna fixa detta, stå starka som säkra föräldrar som även om vi är separerade kan lita på varandra och svara på barnens frågor utan tveksamheter och ovisshet.

Jag hade velat vara förberedd, hade så gärna velat svara till de ”vänliga själarna” att jag vet, att det är yesterdays news, att jag visst har en fungerande relation med mitt ex.

Det är inte jag som mår sämst i detta, och det är inte för min skull allt ska göras på ett visst sätt.

Men det finns några barn inblandade, och det är för deras skull jag hade velat fått en litet försprång att samla mig och kunna hantera situationen på bästa sätt

 

I den bästa av världar…

 

Ja det blir mer definitivt, mer spikar i kistan att det är och förblir en splittrad familj.

Att den aldrig kommer åter och det är ett sjujävla nederlag, för mig i alla fall.

Jag har ju misslyckats, hela två gånger…

Är det känslor inblandade, jag vet faktiskt inte, kan inte sätta fingret på om det Han som person eller det faktum att familjen är för evigt kraschad som sårar mig mest.

Som det känns har jag inte några känslor alls någonstans. Tror på riktigt att jag gått och blivit helt känslokall vad det gäller det motsatta könet.

Eller är det så illa att känslorna inte riktigt lämnat ”mitt förra liv”. Som sagt, jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Tre av barnen vill att jag ska dejta. De tycker inte att jag ska vara ensam, de vill mig bara väl, jag vet.

Och visst tycker jag inte heller att det är tipp topp kanon att vara ensam, men hellre själv än i ”fel” sällskap.

Visst har intresse visats, och ja, jag har försökt, tänkt att det kanske kommer efter en träff eller två. Men nej, det är tomt.

Hatar att sitta själv där i soffan, som en ensam avdankad amöba. Men samtidigt är jag i stort sett aldrig själv (utan barn) vilket heller inte gör mig någonting alls, jag snarare trivs så. Men fattar också att det försvårar allt en aning då.

En stor familj, och det krävs en jäkla massa kärlek för att orka med i mitt liv, mitt tempo, min vardag.

De andra tre barnen hoppas innerst inne att vi ska bli familj igen. Det två minsta säger var och varannan dag att varför kan inte pappa bo här med oss???!!! Ni bråkar ju inte!

Nej, så är det ju…

Den aningen äldre gossen får panik bara jag byter några ord med någon karl som är singel och menar på att Pernilla Wahlgren minsann inte har några problem med att leva ensam, så varför kan inte jag bara nöja mig med att ha mina barn omkring mig…???

Absolut, ingen är gladare än mig att ha min lilla klan i mitt liv!

Och nej, jag kommer aldrig att träffa någon ”bara för att”

Men jag kan inte låta bli att undra om det som sagt är jag som helt enkelt blivit helt känslokall och inte kan kära ner mig längre, eller om det är min aningen stora familj som försvårar…

Separationerna avlöser varandra i min omgivning och det är sååååå ledsamt. Men det tar oftast inte många månader förrän de träffat någon ny, är upp över öronen förälskade, flyttar ihop inom kort och om möjligt skaffar ett litet kärleksbarn.

Inget fel i det, och det är bara att gratulera. Men hur f-n bär de sig åt. Oftast finns denna nya kärlek här i lilla stan och jag fattar inte hur det helt plötsligt kan finnas en sån het kärlek på så nära håll, som aldrig upptäckts tidigare.

Självklart skulle jag vilja att samma uppenbarelse hände mig, men jag tvivlar starkt.

Det finns någon för alla sägs det, men jag har nog ”förbrukat” mina kärlekar 😉

Jag blev ju blixtförälskad i minisarnas far en gång i tiden, upp över öronen kär och föll pladask på alla plan. Det gick sådär snabbt för oss…säkerligen för snabbt, med facit i hand.

Det som nu verkar hända var och varannan nyseparerad individ har ju redan hänt mig, och det gick åt helvete.

Men nu kanske mina kort är förbrukade, kärlekarna är slut. Det är lätt att tro i alla fall, för jag är helt tom, känner inget för någon annan än min familj och mina vänner (och självklart vill jag ju att mina barns pappor ska må bra)

 

 

2017 har inte varit ”mitt år”. Det var förvisso bättre än 2016, men lång ifrån ett år fullt av fina händelser att minnas.

Just nu gör jag något som man egentligen inte får, och säkerligen inte ska skriva om, men jag tycker lite synd om mig själv…

Jag erkänner, jag tycker att jag får oförtjänt mycket skit i mitt liv och väntar konstant på en vändning. När jag precis törs tänka att det kanske ändå håller på att vända till det bättre, så nej…det hade det uppenbarligen inte.

Livet är inte lätt, ska mest troligt inte vara det heller, men snälla, give me a break!!!

Jag orkar inte heller vara stark jämt…

 

Nu gräver jag ner mig i tvätt, plock och städ och fortsätter tycka lite synd om mig själv, tills imorgon i alla fall, då sex juveler kommer hem igen och jag ska vara en stark och en bra mamma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer
Postat av: Anonym

"2017 var inte mitt år", låter bekant från de flesta tidigare år på den här bloggen. Verkar som det här är "as goodwill as it get's" i ditt fall.

Svar: Ja så kan det ju absolut vara, vad vet jag. Kan ju inte annat än är till hur det är och hoppas på att solen skiner lite mer framöver, eller hur...Kära Anonym!
Anna Silfver

2017-12-26 @ 21:03:14
Postat av: Anonym

Sorry, good skulle det ju stå. Inte goodwill.

2017-12-26 @ 21:06:56
Postat av: Madde

Klart 2018 kommer bli ditt år!! Hejar och tror på dig. :)
Kram

2017-12-26 @ 21:37:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0