bloglovin

Årets sista dag...

2017-12-31 | 12:40:37

Summering nummer två av 2017 och kanske lite vad man nu ska kalla nyårslöfte.

 

Som sagt, det kanske inte var det bästa av år i mitt liv, men ändå med fina ljuspunkter.

Vi har haft en sommar tillsammans jag och barnen, med firande av en nybliven 15 åring.

En tripp till Göteborg och hockey läger med strålande sol och värma i Karlstad.

Sommaren gick i vanlig ordning i rekordfart och nu när julen är över är det inte utan att man redan nu längtar efter sol och värme, svensk sommar 😊

 

Sommaren 2018 kommer nog inte att innehålla lika mycket ledighet som tidigare dock. Jag hoppas på ett vikariat efter praktikperioden. Vill ju komma in i min nya roll som medicinsk sekreterare och få så mycket erfarenhet som möjligt innan jag förhoppningsvis får en fast tjänst. Men det blir ju först under 2019, då jag får min legitimation.

 

Jag skulle önska att vi hittar ett hus att flytta till.

Lägenheten är fin och bra, men alldeles för liten. Vi växer ur den i allt raskare takt.

Robin och Albin delar rum, vilket inte är en idealisk kombination med två tonåringar, även om Robin är stor del hos sin pappa. Det var ju väntat, där har han ju eget rum och ingen ”dryg” Albin som ”stör”. Dessutom är deras personligheter raka motsatserna och inga gemensamma intressen, vilket försvårar ännu mer att leva så ”tätt inpå” varandra.

Melwin och Vincent delar även de rum. Våningssängen blir allt mindre och mindre (eller är det de som blir allt större och större tro 😉)

De klagar inte, men jag ser ju själv att detta kommer vara ohållbart.

Filippa och Milton delar säng med sin mor, vilket är supermysigt och trevligt, och ingen av oss klagar. Men även det kommer inte att fungera särskilt länge till. Filippa börjar skolan till hösten och jag vet att det inte kommer hålla att sova med mamma särskilt länge till.

Så ja, behovet av ett hus är väldigt stort och att hitta ett större boende under 2018 är en av mina högsta önskningar.

 

Hoppas givetvis på att hitta min stora kärlek. Även om det gärna får vänta tills det känns 110% rätt, minst.

Grabbarna ”tjatar”, de vill inte att jag ska vara ensam. Men det är inte så bara, speciellt när man i stort sett aldrig tittar ut och inte tycker att det är särskilt skoj att dejta. Och hittills har det inte känts rätt någonstans.

Men jag ska ge det en chans under 2018, jag ska verkligen det.

 

Jag hoppas att mina studier ska flyta på lika bra som det gjort under denna första termin.

Jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan mer än jag tror.

Det är något jag måste jobba med under 2018. Min självkänsla.

Att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är och inte behöver anpassa mig och förändra mig för att tillfredsställa andra.

Mitt självförtroende sjönk, eller försvann nog helt, efter senaste separationen.

Ja jag blev bränd och sårad, och det har gjort ont, jävligt ont.

Vet nu hur det är att krascha totalt på alla plan, något som inte hänt mig förr.

Men 2017 och halva 2018 har varit ett katastrofår där jag legat i fosterställning och gråtit tills tårarna tagit slut och kroppen inte orkat gråta mer.

Det har varit en salig blandning av att ha misslyckats med att hålla ihop min familj, att utsätta de för ännu en separation och förlusten av en man som jag inte insåg vad han betydde förrän det var för sent.

Nu läker alla sår i sinom tid, även om det tagit en helvetes tid, och många timmar i ”pratstolen”.

Jag känner mig redo att gå vidare, men även livrädd att bli bränd och sårad igen. Livrädd att allt ska gå fel och jag vet inte idag om jag törs släppa på allt. Men jag hoppas att hitta ”HAN” som får mig att tordas bli kär och galen igen 😉

 

Men det största, det absolut viktigaste är i alla lägen mina barn. Jag vet att jag kommer att göra misstag även detta år. Jag vet att jag kommer att ha dåligt samvete över att ha handlat fel och pratat innan att tänka först.

Kanske är det just det som är att vara förälder…

Jag hoppas kunna uppfostra mina ”sexlingar” på bästa sätt, vägleda de och stötta rätt, men framförallt få de att känna hur ofantligt älskade de är!

Helt ärligt, jag har vacklat och stått på ostadiga ben, och enda anledningen till att jag trots allt stått kvar på benen, orkat kämpa mig upp igen, blivit starkare och starkare. Är mina älskade barn!!!

Att bli mamma är det bästa som hänt mig, den finaste skatten i mitt liv. Med det kommer ansvar och jag kommer aldrig utsätta de för lidande och skada om jag kan förhindra det.

De förtjänar det bästa och även om jag misslyckas gång på gång, så tänker jag fortsätta att försöka ge de en stabilare grund att stå på och en mamma som är stark i själ och hjärta.

Även om det inte alltid är så lätt att leva med ”Klumpen från helvetet” all oro kring den och för attdet ska hända något av mina sexlingar något hemskt.

Skulle vilja ha ett kvitto på att alla mina barn kommer att vara lyckliga och friska i hela sina liv.

Liksom ett kontrakt som inte går att bryta på att allt kommer att vara och förbli ok.

Varje förälders största önskan givetvis, men det är väl tyvärr så att med föräldraskapet kommer även oro och ovisshet inför framtiden. Men även en villkorslös kärlek och oändlig lycka över att få följa dessa sex juvelers liv och få vara en stor del av det.

 

Kort och gott så hoppas jag på det stora årets år i år…2018, kom igen, nu vänder vi skutan mot ljusare breddgrader och satsar på ”the year of all years”

Hur svårt kan det va???!!!

 

Ber att få önska Er alla ett ”year of all years” och att era högsta önskningar uppfylls under 2018!!!

 

Nu ska jag och tre av mina juveler förbereda oss för ett gott och trevligt avslut på detta 2017, tillsammans med varandra och goda, fina vänner.

Vad vore jag väl utan mina fantastiska barn, mina bästa vänner och mina underbara föräldrar.

Nada!

Så tack för att ni finns och förgyller mitt liv, stöttar och supportar mig och fångar mig när jag faller!

ÄLSKAR ER <3

 

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0