bloglovin

Äntligen är den här...

2017-12-02 | 23:40:00

 

 

 

...den bästa tiden på året!!!

Första december och imorgon första advent.

Så nu är det helt ok att gå "bananas" på allt vad julpynt heter och frossa i glögg, pepparkakor och julmusik.

 

 

 
 

Ett av mina julfönster, och just den kvällen kom det även en massa härlig snö :-)

 

Har i skrivandets stund bästa julmusiken på lite lagom volym, och smuttar glögg mellan raderna 😉

Barnen började såklart att på allvar nedräkningen igår, första december, en magisk dag…för både mig och barnen 😉

Chokladkalendrar, fruktkalender (till han som inte gillar choklad) och Lego kalender till minisarna, och ja, mamman har naturligtvis även hon en alldeles egen adventskalender, PartyLites med ett nytt härligt litet doftljus var dag.  Så det mumsas choklad, byggs Lego och tänds små väldoftande ljus här på mornarna numera *love it*

Men något av det allra viktigaste, Julkalendern på TV!!!

Vi satt bänkade kvar över sju igår morse, absolut, och så kommer det numera se ut varje vardagsmorgon fram till dagen D.

I år är vi dessutom nöjda, det verkar vara en lovande Julkalender 😊

 

Har varit lite snörvligt och hostigt här hemma, och även feber av och till. Ett aningens pysslande med att få ihop skola, hemstudier, torka snoriga små näsor, fylla på med vätska och stoppa om småfrusna sjuklingar. Men allt går ju som bekant och så länge mamman står på benen så löser sig det mesta 😉

 

Har haft tjejmys med min lilla tös ikväll. ”Pappahelg”, men stumpan tyckte att en tjejmyskväll var på sin plats, så hon stannade med mamma.

Mysigt absolut och man får passa på när tillfälle ges att umgås med något av barnen på ”tu man hand”

Efter att ha tillbringat eftermiddagen i en isande kall ishall, så var det skönt att komma hem i värmen, plocka fram lite mys gott och värma sig med glögg.

Att FAIK:en även tog hem segern och sonen plockade hem ett par poäng, gjorde ju såklart att det kändes extra varmt och mysigt 😉

 

 

 
 
 
När tjejerna plockar fram av det bästa de vet :-)
 
 
 
 

Det är en stressig tid, absolut. Tentor och ord prov avlöser varandra just nu och julförberedelserna är många, plus att hockey killen slår till och fyller år snart också.

Men ändå kan jag inte annat än tycka att juletid är en energigivande och högst upplyftande tid.

Har ju haft förmånen att få en växa upp med fina, traditionsrika och såna där riktiga barndomsjular.

Vi tillbringade alltid julen på lantstället i lilla Karbenning. Släkten (den lilla vi hade/har iaf) samlades och jularna innehöll allt som en jul ska innehålla.

Lugn, mys, kärlek, klappar, tomte, julgran och mat, massor av mat, och gotte såklart 😉

Samma vill jag ju självklart ge mina barn!

Nu växer ju de inte upp i varken en kärnfamilj eller på landet, så det är absolut svårt att få till det på exakt samma vis.

Jag har heller inte så stor släkt kvar i livet och syskon har aldrig ”ploppat upp” 😉

Men när jag ser mig omkring, så tycker jag ändå att jag lyckats fått till en riktigt fin och mysig julkänsla. Ljus, stjärnor, tomtar, änglar och juliga dofter. Lite julmusik, glögg och pepparkakor på det så…

Man kan ju låta bli att kika ut genom fönstret stup i kvarten bara, så glömmer man kanske bort att vi befinner oss mitt i stan 😉

Nu råkar jag dock veta att Tomten hittar även till stan, så hoppet om en fröjdefull jul lever ännu kvar 😊

 

 

 
 
 
Årets första, men långt ifrån sista, julmarknadsbesök är gjort
 

 

Är väl medveten om att det är långt ifrån alla som ens får en jul, än mindre fröjdefull, så det är bara att knipa ihop tjafs om julstress och petitesser och göra det bästa man har av det man faktiskt har.

Barnen i fokus och med laxen på bordet så överlever vi julen galant 😉

 

Snart har jag gjort en hel första termin av mina två studieår, helt galet, tyckte nyss jag klev in där i salen på Storgatan 41.

Men tiden rullar på, även om jag tydligen har svårt att inse det och det är snart jullov för både mamman och barnen. Ett välbehövligt sådant för oss alla!

 

Har dåligt samvete att jag sitter med näsan i böckerna för ofta, knappar diktat eller lyssnar på ord, och inte känns som tillräckligt närvarande för mina barn.

Sömnen är för tillfället det enda jag kan plocka bort av mina 24 timmar.

Funkar ju som bekant ett tag, men inte i längden.

 

Jag gör som jag alltid har gjort när jag kliver ut genom dörren. Sträcker på mig, sätter på mig leendet och tänker tyst för mig själv ”du må ha dina problem Anna, men de lämnar du hemma”

 

Hade bestämt mig för att inte dra upp min ”historia” för allt och alla i klassen, vad tjänar det till liksom. Hålla en låg profil, inte bli för personlig. Trevlig, intresserad, bry mig, men inte ”öppna mig”

Det blir oftast bäst så. Folk har inte så lätt att tackla när man talar om att man är mamma till en son med hjärntumör. Att man är ensamstående, har ”tusen” pappor och kanske inte den mest vanliga familjekonstellationen.

 

Men det håller ju aldrig…

Det är svårt när det börjas prata om barn med cancer, svår sjuka barn, hur klarar man det ens som förälder??? Skulle mest troligt inte kunna överleva något sådant, hur går man vidare…

Det är svårt att bara sitta med och nicka då. Sitta där som om man är helt ovetandes, som om man inte har en jävla aning om hur man klarar av att se sitt dödssjuka barn stå som en liten likblek tarm, skakandes av alla gifter som pumpas i honom. Att man inte har en jävla aning om han kommer att överleva natten, för han ser då helt jävla slutkörd ut. Att man aldrig vaknat av det där akutlarmet och vetskapen om att när jag kliver ut från rummet så har ett litet barn för evigt somnat in.

Jag vet lyckligtvis inte hur det är att begrava mitt barn, men jag har stått bredvid, har sett den lilla kistan stå där framme vid altaret.

 

Tro mig, det är inte det lättaste då att spela ”stoneface”. När det vänder sig i magen och tårarna bränner.

Klart de inte kan veta, klart de spekulerar kring en förälders värsta mardröm, klart de inte menar någonting illa…men ibland är det svårt, svårt att veta hur man ska tackla allt gentemot andra människor.

Vill absolut inte sätta andra i obekväma situationer eller verka så ”jäkla världsvan”, men det är svårt att styra tårarna ibland.

Tro mig, man känner sig inte jättestolt över att börja gråta efter en diktatskrivning. När läraren sitter bredvid en och antecknar ett resultat som är till synes bra (om jag ska ta till mig vad hon sa) men i min värld känns som fullkomligt urkasst.

Då det känns som att denna utbildning är för mig helt orimlig att klara. Hur kunde jag ens tro det, själv med sex barn och tröttast i världen…

Det är i de stunderna som jag inte klarar av att vara den där starka, samlade Anna med ett leende på läpparna och med positiv anda.

Det är då det brister, det är då tårarna kommer vare sig jag vill eller inte…

Det är i de stunderna jag känner mig som ett komplett fån!

Men så får jag de där förstående orden, en kram och en hel massa stött och pepp, och ja, jag är på banan igen.

 

Fatta…jag har snart klarat en hel jäkla termin!!! Bara plugg, plugg och åter plugg.

En termin är inte världsamycket, men det är stort…för mig!

 

Nu ska jag krypa ner bredvid min lilla tös, för att vakna upp tillsammans med henne och en spänd förväntan av vad som finns bakom lucka 3 och hur det ska gå idag för barnen i Framtidsakademien.

Tända första ljuset och äta pepparkaka till frukosten.

 

Jag må vara en stressad, sömnlös själ, med tusen tankar och ett för litet huvud att rymma alltsammans i…men jag är så innerligt jävla glad över min helknasiga och helt onormala familj, dess utseende innehållande världens bästa sexlingar <3 <3 <3 <3 <3 <3

 

 

Go´natt och advents Kram till Er!

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0