Årets sista dag...

2017-12-31 | 12:41:00

Summering nummer två av 2017 och kanske lite vad man nu ska kalla nyårslöfte.

 

Som sagt, det kanske inte var det bästa av år i mitt liv, men ändå med fina ljuspunkter.

Vi har haft en sommar tillsammans jag och barnen, med firande av en nybliven 15 åring.

En tripp till Göteborg och hockey läger med strålande sol och värme i Karlstad.

Sommaren gick i vanlig ordning i rekordfart och nu när julen är över är det inte utan att man redan nu längtar efter sol och värme, svensk sommar 😊

 

Sommaren 2018 kommer nog inte att innehålla lika mycket ledighet som tidigare dock. Jag hoppas på ett vikariat efter praktikperioden. Vill ju komma in i min nya roll som medicinsk sekreterare och få så mycket erfarenhet som möjligt innan jag förhoppningsvis får en fast tjänst. Men det blir ju först under 2019, då jag får min legitimation.

 

Jag skulle önska att vi hittar ett hus att flytta till.

Lägenheten är fin och bra, men alldeles för liten. Vi växer ur den i allt raskare takt.

Robin och Albin delar rum, vilket inte är en idealisk kombination med två tonåringar, även om Robin är stor del hos sin pappa. Det var ju väntat, där har han ju eget rum och ingen ”dryg” Albin som ”stör”. Dessutom är deras personligheter raka motsatserna och inga gemensamma intressen, vilket försvårar ännu mer att leva så ”tätt inpå” varandra.

Melwin och Vincent delar även de rum. Våningssängen blir allt mindre och mindre (eller är det de som blir allt större och större tro 😉)

De klagar inte, men jag ser ju själv att detta kommer vara ohållbart.

Filippa och Milton delar säng med sin mor, vilket är supermysigt och trevligt, och ingen av oss klagar. Men även det kommer inte att fungera särskilt länge till. Filippa börjar skolan till hösten och jag vet att det inte kommer hålla att sova med mamma särskilt länge till.

Så ja, behovet av ett hus är väldigt stort och att hitta ett större boende under 2018 är en av mina högsta önskningar.

 

Hoppas givetvis på att hitta min stora kärlek. Även om det gärna får vänta tills det känns 110% rätt, minst.

Grabbarna ”tjatar”, de vill inte att jag ska vara ensam. Men det är inte så bara, speciellt när man i stort sett aldrig tittar ut och inte tycker att det är särskilt skoj att dejta. Och hittills har det inte känts rätt någonstans.

Men jag ska ge det en chans under 2018, jag ska verkligen det.

 

Jag hoppas att mina studier ska flyta på lika bra som det gjort under denna första termin.

Jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan mer än jag tror.

Det är något jag måste jobba med under 2018. Min självkänsla.

Att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är och inte behöver anpassa mig och förändra mig för att tillfredsställa andra.

Mitt självförtroende sjönk, eller försvann nog helt, efter senaste separationen.

Ja jag blev bränd och sårad, och det har gjort ont, jävligt ont.

Vet nu hur det är att krascha totalt på alla plan, något som inte hänt mig förr.

Men 2016 och halva 2017 har varit ett katastrofår där jag legat i fosterställning och gråtit tills tårarna tagit slut och kroppen inte orkat gråta mer.

Det har varit en salig blandning av att ha misslyckats med att hålla ihop min familj, att utsätta de för ännu en separation och förlusten av en man som jag inte insåg vad han betydde förrän det var för sent.

Nu läker alla sår i sinom tid, även om det tagit en helvetes tid, och många timmar i ”pratstolen”.

Jag känner mig redo att gå vidare, men även livrädd att bli bränd och sårad igen. Livrädd att allt ska gå fel och jag vet inte idag om jag törs släppa på allt. Men jag hoppas att hitta ”HAN” som får mig att tordas bli kär och galen igen 😉

 

Men det största, det absolut viktigaste är i alla lägen mina barn. Jag vet att jag kommer att göra misstag även detta år. Jag vet att jag kommer att ha dåligt samvete över att ha handlat fel och pratat utan att tänka först.

Kanske är det just det som är att vara förälder…

Jag hoppas kunna uppfostra mina ”sexlingar” på bästa sätt, vägleda de och stötta rätt, men framförallt få de att känna hur ofantligt älskade de är!

Helt ärligt, jag har vacklat och stått på ostadiga ben, och enda anledningen till att jag trots allt stått kvar på benen, orkat kämpa mig upp igen, blivit starkare och starkare. Är mina älskade barn!!!

Att bli mamma är det bästa som hänt mig, den finaste skatten i mitt liv. Med det kommer ansvar och jag kommer aldrig utsätta de för lidande och skada om jag kan förhindra det.

De förtjänar det bästa och även om jag misslyckas gång på gång, så tänker jag fortsätta att försöka ge de en stabilare grund att stå på och en mamma som är stark i själ och hjärta.

Även om det inte alltid är så lätt att leva med ”Klumpen från helvetet” all oro kring den och för att det ska hända någon av mina sexlingar något hemskt.

Skulle vilja ha ett kvitto på att alla mina barn kommer att vara lyckliga och friska i hela sina liv.

Liksom ett kontrakt som inte går att bryta på att allt kommer att vara och förbli ok.

Varje förälders största önskan givetvis, men det är väl tyvärr så att med föräldraskapet kommer även oro och ovisshet inför framtiden. Men även en villkorslös kärlek och oändlig lycka över att få följa dessa sex juvelers liv och få vara en stor del av det.

 

Kort och gott så hoppas jag på det stora årets år i år…2018, kom igen, nu vänder vi skutan mot ljusare breddgrader och satsar på ”the year of all years”

Hur svårt kan det va???!!!

 

Ber att få önska Er alla ett ”year of all years” och att era högsta önskningar uppfylls under 2018!!!

 

Nu ska jag och tre av mina juveler förbereda oss för ett gott och trevligt avslut på detta 2017, tillsammans med varandra och goda, fina vänner.

Vad vore jag väl utan mina fantastiska barn, mina bästa vänner och mina underbara föräldrar.

Nada!

Så tack för att ni finns och förgyller mitt liv, stöttar och supportar mig och fångar mig när jag faller!

ÄLSKAR ER <3

 

 

 

 

 

 


Årets sista dag...

2017-12-31 | 12:40:37

Summering nummer två av 2017 och kanske lite vad man nu ska kalla nyårslöfte.

 

Som sagt, det kanske inte var det bästa av år i mitt liv, men ändå med fina ljuspunkter.

Vi har haft en sommar tillsammans jag och barnen, med firande av en nybliven 15 åring.

En tripp till Göteborg och hockey läger med strålande sol och värma i Karlstad.

Sommaren gick i vanlig ordning i rekordfart och nu när julen är över är det inte utan att man redan nu längtar efter sol och värme, svensk sommar 😊

 

Sommaren 2018 kommer nog inte att innehålla lika mycket ledighet som tidigare dock. Jag hoppas på ett vikariat efter praktikperioden. Vill ju komma in i min nya roll som medicinsk sekreterare och få så mycket erfarenhet som möjligt innan jag förhoppningsvis får en fast tjänst. Men det blir ju först under 2019, då jag får min legitimation.

 

Jag skulle önska att vi hittar ett hus att flytta till.

Lägenheten är fin och bra, men alldeles för liten. Vi växer ur den i allt raskare takt.

Robin och Albin delar rum, vilket inte är en idealisk kombination med två tonåringar, även om Robin är stor del hos sin pappa. Det var ju väntat, där har han ju eget rum och ingen ”dryg” Albin som ”stör”. Dessutom är deras personligheter raka motsatserna och inga gemensamma intressen, vilket försvårar ännu mer att leva så ”tätt inpå” varandra.

Melwin och Vincent delar även de rum. Våningssängen blir allt mindre och mindre (eller är det de som blir allt större och större tro 😉)

De klagar inte, men jag ser ju själv att detta kommer vara ohållbart.

Filippa och Milton delar säng med sin mor, vilket är supermysigt och trevligt, och ingen av oss klagar. Men även det kommer inte att fungera särskilt länge till. Filippa börjar skolan till hösten och jag vet att det inte kommer hålla att sova med mamma särskilt länge till.

Så ja, behovet av ett hus är väldigt stort och att hitta ett större boende under 2018 är en av mina högsta önskningar.

 

Hoppas givetvis på att hitta min stora kärlek. Även om det gärna får vänta tills det känns 110% rätt, minst.

Grabbarna ”tjatar”, de vill inte att jag ska vara ensam. Men det är inte så bara, speciellt när man i stort sett aldrig tittar ut och inte tycker att det är särskilt skoj att dejta. Och hittills har det inte känts rätt någonstans.

Men jag ska ge det en chans under 2018, jag ska verkligen det.

 

Jag hoppas att mina studier ska flyta på lika bra som det gjort under denna första termin.

Jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan mer än jag tror.

Det är något jag måste jobba med under 2018. Min självkänsla.

Att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är och inte behöver anpassa mig och förändra mig för att tillfredsställa andra.

Mitt självförtroende sjönk, eller försvann nog helt, efter senaste separationen.

Ja jag blev bränd och sårad, och det har gjort ont, jävligt ont.

Vet nu hur det är att krascha totalt på alla plan, något som inte hänt mig förr.

Men 2017 och halva 2018 har varit ett katastrofår där jag legat i fosterställning och gråtit tills tårarna tagit slut och kroppen inte orkat gråta mer.

Det har varit en salig blandning av att ha misslyckats med att hålla ihop min familj, att utsätta de för ännu en separation och förlusten av en man som jag inte insåg vad han betydde förrän det var för sent.

Nu läker alla sår i sinom tid, även om det tagit en helvetes tid, och många timmar i ”pratstolen”.

Jag känner mig redo att gå vidare, men även livrädd att bli bränd och sårad igen. Livrädd att allt ska gå fel och jag vet inte idag om jag törs släppa på allt. Men jag hoppas att hitta ”HAN” som får mig att tordas bli kär och galen igen 😉

 

Men det största, det absolut viktigaste är i alla lägen mina barn. Jag vet att jag kommer att göra misstag även detta år. Jag vet att jag kommer att ha dåligt samvete över att ha handlat fel och pratat innan att tänka först.

Kanske är det just det som är att vara förälder…

Jag hoppas kunna uppfostra mina ”sexlingar” på bästa sätt, vägleda de och stötta rätt, men framförallt få de att känna hur ofantligt älskade de är!

Helt ärligt, jag har vacklat och stått på ostadiga ben, och enda anledningen till att jag trots allt stått kvar på benen, orkat kämpa mig upp igen, blivit starkare och starkare. Är mina älskade barn!!!

Att bli mamma är det bästa som hänt mig, den finaste skatten i mitt liv. Med det kommer ansvar och jag kommer aldrig utsätta de för lidande och skada om jag kan förhindra det.

De förtjänar det bästa och även om jag misslyckas gång på gång, så tänker jag fortsätta att försöka ge de en stabilare grund att stå på och en mamma som är stark i själ och hjärta.

Även om det inte alltid är så lätt att leva med ”Klumpen från helvetet” all oro kring den och för attdet ska hända något av mina sexlingar något hemskt.

Skulle vilja ha ett kvitto på att alla mina barn kommer att vara lyckliga och friska i hela sina liv.

Liksom ett kontrakt som inte går att bryta på att allt kommer att vara och förbli ok.

Varje förälders största önskan givetvis, men det är väl tyvärr så att med föräldraskapet kommer även oro och ovisshet inför framtiden. Men även en villkorslös kärlek och oändlig lycka över att få följa dessa sex juvelers liv och få vara en stor del av det.

 

Kort och gott så hoppas jag på det stora årets år i år…2018, kom igen, nu vänder vi skutan mot ljusare breddgrader och satsar på ”the year of all years”

Hur svårt kan det va???!!!

 

Ber att få önska Er alla ett ”year of all years” och att era högsta önskningar uppfylls under 2018!!!

 

Nu ska jag och tre av mina juveler förbereda oss för ett gott och trevligt avslut på detta 2017, tillsammans med varandra och goda, fina vänner.

Vad vore jag väl utan mina fantastiska barn, mina bästa vänner och mina underbara föräldrar.

Nada!

Så tack för att ni finns och förgyller mitt liv, stöttar och supportar mig och fångar mig när jag faller!

ÄLSKAR ER <3

 

 

 

 

 

 


Min första lilla summering...

2017-12-31 | 01:43:00

 
 

 

Har julgransplundrat lite idag.

Kanske tidigt, men lika roligt som jag tycker att det är innan jul, lika trist tycker jag det är med tomtar, kulor och glitter direkt efter jul.

Så jag och kidsen har så smått börjat att plocka och arkivera dessa klenoder, som förhoppningsvis kommer att hänga med år efter år efter år…😊

Vet ni att varje år jag plockar ner dessa julsaker i sina kartonger så tänker jag, ”undrar hur livet ser ut nästa gång jag plockar upp dessa???”

Och känner mig med ens full av spänd förväntan.

Va f-n, ett helt år framför mig med oskrivna blad. Man har ju liksom ingen aning, och just inför detta år känns det lite extra spännande. Så många dörrar står öppna, och kan egentligen bli precis hur som helst. Det kan vara skrämmande, men jag tycker helt ärligt att det känns enbart spännande 😊

 

Finns dock ett mörkt moln på himlen, ett moln jag inte kan berätta om, för vissa saker kan man inte säga precis hur som helst, även om det ibland skulle kännas jäkla skönt att bara öppna upp.

Jag är ärlig, rak och skriver från hjärtat till 95%. Tänker oftast inte ens riktigt på vad jag skriver.

Det kanske inte blir så bra ibland, kanske skulle jag faktiskt ha läst igenom och tänkt till en gång eller två.

Men nu fungerar jag inte så. Har aldrig gjort, och kommer mest troligt heller aldrig att göra.

Jag ordbajsar, skulle man kunna kalla det för 😉

Men just i det här fallet så är jag tyst som en mus, men tro mig, tankarna spökar vida kring och mycket av min känslomässiga berg- och dalbana beror på mycket annat än ex-relationer, nya relationer och om jag ska dejta eller inte.

Nej, ibland önskar jag att ni alla skulle tänka på att livet har ett helt annat, betydligt större och viktigare perspektiv, än att veta vad exet, grannen eller någon annan säkerligen rätt obetydlig person i ens liv har för sig.

Så när kommentarerna haglar och spekulationerna går hej vida om jag dejtar, i så fall med vem. Om jag inte har kommit över mitt ex eller om jag nu har det…på riktigt, det är verkligen inte det som står överst på min ”bry sig mest om” lista just nu.

 

En summering av 2017 då. Så som sig bör såhär på årets sista dag…

Ja, jag vet att somliga redan konstaterat det, men nej, det blev inte riktigt ”mitt år” i år…heller!

Men det är dock lite av en sanning med modifikation.

Jag har en hel del trevligheter att se tillbaka på under 2017.

Först och främst, jag kom in på, i mitt tycke, världens bästa utbildning.

Helt enkelt där jag ville studera, det jag ville läsa, det jag vill jobba med. Det pluggar jag verkligen till.

Har träffat en hel ”skock” med nya, goa vänner, som kallas klasskompisar 😊

En jättehärlig klass, kunde inte ha önskat mig annat.

 

Mina barn har klivit ett år framåt på livslinjen, och bara det är en ynnest att få följa.

Robin, min fina ”Potatishandlare”, som startat upp en helt egen, lönsam business. Från botten till toppen.

Som fixar skolan med bravur och har en målmedvetenhet som få.

Han som är min första tonåring, som skapar grunden och får mig att lära av mina misstag tills nästa tonåring.

Han som trots alla fel en förstagångsförälder nu gör, har blivit en stabil, smart och ack så trevlig ”ung man”

 

Albin, min lille hockeykille, som går från klarhet till klarhet. Han som började sent (i hockeyns värld sett) med hockeyn och var som Bambi på hal is. Han som bestämde sig för att kunna spela hockey, att bli bra, och jäklar vad han avancerat. Även han med en klar målmedvetenhet och siktet inställt på hockeygymnasium till 2019.

Han som bryr sig om allt och alla och som fått hela känsloregistret och lite till av sin mor. Så vi skriker, gråter, kramas och skrattar i ungefär samma takt han och jag.

 

Melwin, min lille Melwin. Kämparnas konung och världens goaste lille kille. Han som lärt sig tala, gå och springa två gånger i sitt liv. Han som förväntades ha en hel massa biverkningar och komplikationer. Svårt att läsa, skriva, räkna. Inte orka koncentrera sig och vara trött och grinig.

Han som istället kämpat sig till att vara över medelkunskapsgränsen i alla ämnen, som orkar skoldagen och som är glad, vänlig och hjälpsam. En riktig vän i ur och skur och som bryr sig om allt och alla. En liten lugn funderare som har mer koll på det mesta än vad man kanske tror.

 

Vincent, min lille spillespjuver. Han som under sina första år kom lite i skymundan av sin svårt sjuka storebror. Som lärde sig krypa, gå och prata på sjukhus, trots att han var fullt frisk. Som alltid var lugn, glad och medgörlig i vad som än presenterades för honom. Han som idag är en smart och rapp kille med huvudet på skaft. Glad i hågen löser han de svåraste av uppgifter och slöjdar fina hjärtan till sin mamma.

 

Filippa, min fina lilla tös. Hon som kom till världen och förblev den där endaste dottern, en mammas flicka. Hon som så smått kan både läsa och skriva vid 5 års ålder, p.g.a. ett jäklar anamma att kunna lika som sina storebrorsor och med en envishet som få.

En tjej ut i fingerspetsarna som målar naglar och pudrar näsan tillsammans med sin fåfängliga mor.

 

Milton, min lilling. Min sexa som gav mig en förlossning jag aldrig hade trott var möjlig. Han fick sin mor att krypande av smärta ta sig till badrummet, för där skulle han ut, och det med besked. Man glömmer aldrig sitt älskade barns förlossning, men just denna minns jag varenda liten detalj av. Mest troligt för att det var ju jag och bara jag som fick lova att känna och ta beslut, ingen barnmorska som påtalade vad jag skulle göra, tänk själv Anna!

Lille Milton som påstås vara synsk för att han föddes med ”luva” (fosterhinnan över ansiktet), och som är familjens lille clown och pajas. Den lille som alltid kommer vara just den lille, vår lilling, hur stor han än kommer vara.

 

Under ett helt år till har jag fått äran att följa dessa sex underbara, fantastiska personligheter och olikheter.

Kanske har inte den familj jag önskar funnits kvar intakt bestått, men vi är fortfarande en enad kärleksfull familj, jag och mina ”sexlingar”

De kan ingen ta ifrån mig, de är och förblir min familj, oavsett vad 2018 bär med sig.

 

Kram och Go´natt…önskar er gott nytt om några timmar eller så 😉

 

 

 

 

 

 Hmmmm, vad kommer 2018 att innehålla då???!!!

 

 


Blommor och bin...

2017-12-28 | 11:04:30

Hörde ryktas om att det skulle bli en riktig ”vargavinter”. Massor av snö och 20-30 minusgrader.

Tittar ut på spöregn och isgator. Så jag vet inte, de spådde nog fel detta år…också 😉

Har ännu inte full koll på barnens skiduppsättning och hur allt passar. Vet dock att hockeykillen behöver snowboardskor, tonårsfötter växer så det knakar 😉

Så det kanske är lika bra att snön låter vänta på sig 😊

 

Igår när Filippa i stilla ro satt och byggde lite julklapps Lego, kom en fråga, bara sådär helt btw;

 

”Mamma, först är ju bebisen pytteliten och ligger i pappans pung, sen kommer den ut genom snoppen till mammans mage och växer där och kommer sen ut från mammans mage när den är stor.

Men hur kommer den från snoppen till mammans mage? ”

 

Jag som sitter där mittemot och läser Fagersta Posten får plötsligt något helt annat än lille Agaton tre år som lämnat pärlplattor till tjuvarna att tänka på 😉

Funderade hur mycket hon egentligen snappat upp. Jag menar, det pratas ju inte alltför sällan om snoppar och sex med två tonåringar i familjen, som gärna retas och drar en del ”sexrelaterade” skämt 😉

Jag kommer i alla fall fram till någon form av light variant om kärlek, kramar och pussar.

Men svaret från dottern blev ändå ”det låter ju faktiskt rätt pinsamt”

Så lämnade vi det ämnet…för denna gång 😊

Ja hon fyller ju snart 6 år och med många storasyskon är det nog inte så konstigt att funderingarna kommer aningen tidigare än när en annan var liten, ensambarn som jag är.

 

 

 
 
 
Tösen med många funderingar ;-)
 

 

Tog ett bad i Avesta igår, måste ju roa oss med nånting såhär när man knappt törs gå ut med risk för att slå halvt ihjäl sig i halkan.

Det är en aktivitet som för studentmamman inte är alltför dyr. Det är en bra tanke från kommuner att barn ska få vattenvana, oavsett hur de ekonomiska resurserna ser ut.

 

 

 
 
 
Tjejerna redo för bad, tillsammans med ett gäng grabbar :-)
 
 
 
 

 

Har ni sett att min blogg är uppfräschad med nya bilder och lite snö (även om just den varan saknas utanför).

Tack vare fina Camilla Fammé så får den totalt otekniska mamman ändå en fin blogg 😊

Ska även försöka hinna ändra lite text och bilder under vissa av flikarna, inte de om Melwins sjukdom och sjukdomshistoria dock, det har ju inte förändrats. Men lite annat om familj och barn kan ju behöva fräschas upp. Ska försöka hinna under lovet…

Vi myser vidare…😊

 

Kram på Er!

 

 

 

 

 


Kanske, kanske inte...

2017-12-27 | 07:50:53

Har sovit på saken. Tänkt och funderat.

Varit ledsen, absolut, gråtit en hel del. Men det måste ut, det har jag lärt mig. Blir inte bättre av att hålla inne och tro att det ska gå över av sig självt.

 

Kanske har vissa rätt. Kanske behöver man inte vara såna jäkla bästa vänner. Kanske behöver man inte alls tvinga sig till att ha en god relation till sitt ex, för barnens skull.

Givetvis ska man inte bråka, vara osams inför barnen. Men jag kanske ska lägga ner förhoppningen om att vara såna där ”göra saker tillsammans med barnen” ex.

Vi gick båda in med den insikten om att det var bäst för barnen, och det skulle vi klara.

Men någonting måste ha hänt på vägen…

För nu tror jag bara det är jag som vill att vi ska umgås som ”göra saker tillsammans med barnen” ex.

Kanske är det inte så viktigt. Jag gör ju inte det med min ex-man.

Kanske är inte Tomten är far till alla barnen drömmen någon särskilt realistisk och bra dröm.

Kanske är det bara helt enkelt bäst att separera, leva sina liv på varsitt håll, skita fullkomligt i vad den andre gör och bara träffas vid absoluta nödvändigheter kring barnen.

Jag trodde inte riktig så, jag tänkte mig annorlunda denna gång.

Men jag vill heller inte bli ljugen för, jag vill heller inte bli någon man kan trampa på bara för att barnen ska få se mamma och pappa göra saker tillsammans.

Kanske är det inte så viktigt ändå…

 

Hur som helst så kommer alla sex juveler hem igen idag och då spelar det mesta annat ingen större roll.

Min viktigaste uppgift är att vara den bästa mamman jag förmår, se till att mina avkommor mår så bra som möjligt och att vi tillsammans kan umgås och göra saker ihop, med eller utan ex…

Petitesser ska inte förstöra vårt jullov, så det så!

 

 

 

 

 

 

 


I den bästa av världar...

2017-12-26 | 17:24:10

 

 

 

Hann njuta en liten stund i alla fall. Insupa en fin och fröjdefull jul. Tillbringa en jul med alla mina juveler samlade. Känna mig nöjd, glad, fridfull.

Det gick till annandagen.

Skrev om julen 2017, nöjd och glad i hågen.

Men det är klart att jag skulle tas ner på jorden direkt.

”Vänliga själar” är snabbt där och talar om att jag inte ska inbilla mig att jag har en så bra relation med mitt ex som jag verkar tro.

Att han har inlett en ny relation, har ett förhållande.

Det är väl inte din angelägenhet tänker ni direkt, och nej det är det förvisso inte.

Om det nu inte vore så att vi lovat varandra att visa den respekten och berätta när man träffat någon, seriöst menat.

Ingen av oss skulle behöva höra det skvaller vägen.

Jag tyckte det var en bra överenskommelse, för både mig och barnen.

Men det höll inte…

 

Det faktum att vi är och förblir separerade har jag sedan länge insett. Att vi även kommer att gå vidare med nya relationer är jag också helt införstådd med.

Men jag känner mig ledsen att jag inte fick den respekten, att jag inte fick det sagt till mig av barnens far, direkt, bland de första.

Vi har haft en berg- och dalbana, absolut. Lögner och svek har avlöst varandra, och ingen av oss har varit felfri.

Det har faktiskt fungerat bra med min ex-man. Jag minns samtalet ”så att du inte hör det från någon annan först, om vi skulle visa oss hand i hand på stan”

Ingen big deal, men det kändes skönt att inte får höra det från barnen först eller skvallervägen, utan istället vara beredd. Kunna hantera frågor och funderingar på ett samlat och säkert sätt.

Detta kändes hårt.

Jag trodde vi hade en bättre relation än jag haft med tidigare ex.

Jag trodde vi skulle kunna fixa detta, stå starka som säkra föräldrar som även om vi är separerade kan lita på varandra och svara på barnens frågor utan tveksamheter och ovisshet.

Jag hade velat vara förberedd, hade så gärna velat svara till de ”vänliga själarna” att jag vet, att det är yesterdays news, att jag visst har en fungerande relation med mitt ex.

Det är inte jag som mår sämst i detta, och det är inte för min skull allt ska göras på ett visst sätt.

Men det finns några barn inblandade, och det är för deras skull jag hade velat fått en litet försprång att samla mig och kunna hantera situationen på bästa sätt

 

I den bästa av världar…

 

Ja det blir mer definitivt, mer spikar i kistan att det är och förblir en splittrad familj.

Att den aldrig kommer åter och det är ett sjujävla nederlag, för mig i alla fall.

Jag har ju misslyckats, hela två gånger…

Är det känslor inblandade, jag vet faktiskt inte, kan inte sätta fingret på om det Han som person eller det faktum att familjen är för evigt kraschad som sårar mig mest.

Som det känns har jag inte några känslor alls någonstans. Tror på riktigt att jag gått och blivit helt känslokall vad det gäller det motsatta könet.

Eller är det så illa att känslorna inte riktigt lämnat ”mitt förra liv”. Som sagt, jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Tre av barnen vill att jag ska dejta. De tycker inte att jag ska vara ensam, de vill mig bara väl, jag vet.

Och visst tycker jag inte heller att det är tipp topp kanon att vara ensam, men hellre själv än i ”fel” sällskap.

Visst har intresse visats, och ja, jag har försökt, tänkt att det kanske kommer efter en träff eller två. Men nej, det är tomt.

Hatar att sitta själv där i soffan, som en ensam avdankad amöba. Men samtidigt är jag i stort sett aldrig själv (utan barn) vilket heller inte gör mig någonting alls, jag snarare trivs så. Men fattar också att det försvårar allt en aning då.

En stor familj, och det krävs en jäkla massa kärlek för att orka med i mitt liv, mitt tempo, min vardag.

De andra tre barnen hoppas innerst inne att vi ska bli familj igen. Det två minsta säger var och varannan dag att varför kan inte pappa bo här med oss???!!! Ni bråkar ju inte!

Nej, så är det ju…

Den aningen äldre gossen får panik bara jag byter några ord med någon karl som är singel och menar på att Pernilla Wahlgren minsann inte har några problem med att leva ensam, så varför kan inte jag bara nöja mig med att ha mina barn omkring mig…???

Absolut, ingen är gladare än mig att ha min lilla klan i mitt liv!

Och nej, jag kommer aldrig att träffa någon ”bara för att”

Men jag kan inte låta bli att undra om det som sagt är jag som helt enkelt blivit helt känslokall och inte kan kära ner mig längre, eller om det är min aningen stora familj som försvårar…

Separationerna avlöser varandra i min omgivning och det är sååååå ledsamt. Men det tar oftast inte många månader förrän de träffat någon ny, är upp över öronen förälskade, flyttar ihop inom kort och om möjligt skaffar ett litet kärleksbarn.

Inget fel i det, och det är bara att gratulera. Men hur f-n bär de sig åt. Oftast finns denna nya kärlek här i lilla stan och jag fattar inte hur det helt plötsligt kan finnas en sån het kärlek på så nära håll, som aldrig upptäckts tidigare.

Självklart skulle jag vilja att samma uppenbarelse hände mig, men jag tvivlar starkt.

Det finns någon för alla sägs det, men jag har nog ”förbrukat” mina kärlekar 😉

Jag blev ju blixtförälskad i minisarnas far en gång i tiden, upp över öronen kär och föll pladask på alla plan. Det gick sådär snabbt för oss…säkerligen för snabbt, med facit i hand.

Det som nu verkar hända var och varannan nyseparerad individ har ju redan hänt mig, och det gick åt helvete.

Men nu kanske mina kort är förbrukade, kärlekarna är slut. Det är lätt att tro i alla fall, för jag är helt tom, känner inget för någon annan än min familj och mina vänner (och självklart vill jag ju att mina barns pappor ska må bra)

 

 

2017 har inte varit ”mitt år”. Det var förvisso bättre än 2016, men lång ifrån ett år fullt av fina händelser att minnas.

Just nu gör jag något som man egentligen inte får, och säkerligen inte ska skriva om, men jag tycker lite synd om mig själv…

Jag erkänner, jag tycker att jag får oförtjänt mycket skit i mitt liv och väntar konstant på en vändning. När jag precis törs tänka att det kanske ändå håller på att vända till det bättre, så nej…det hade det uppenbarligen inte.

Livet är inte lätt, ska mest troligt inte vara det heller, men snälla, give me a break!!!

Jag orkar inte heller vara stark jämt…

 

Nu gräver jag ner mig i tvätt, plock och städ och fortsätter tycka lite synd om mig själv, tills imorgon i alla fall, då sex juveler kommer hem igen och jag ska vara en stark och en bra mamma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Julen 2017...

2017-12-26 | 14:27:44

Varför ska allting gå så himla fort jämt???

Ville bara stoppa tiden denna jul!

Allt har flutit på över förväntan.

Jag tror alla barn var nöjda, det verkade så i alla fall, och då är givetvis även mamman nöjd 😊

Uppesittarkväll på lördagen. Alla spelade Bingolotto med varsin lott, förutom de två minsta som fick hänga på någon av oss äldre. Alltså fem lotter totalt; inte en endaste liten jäkla vinst!!! Katastrof, men trevligt hade vi förvisso 😉

Robin och jag höll ut längst och fixade de sista tomtebestyren ända in på Julaftons första minuter.

 

Julafton och små barn vaknade inte alltför tidigt. Vid åttatiden får man vara nöjd med 😊

Tittandes i strumpor och jodå, Tomten hade varit på besök. Mumsat i sig godsakerna och lämnat ett litet brev med budskapet att om barnen förblev snälla och rara, så skulle han besöka de även under dagen.

 

 

De verkade ha lyckats för Tomten dök upp 😉

 

 

 
 
 
Jodå, Tomten hade mumsat i sig alla godsaker
 

 

 

Efter det lilla julbordet och Kalle Anka så knackade det på dörren och den vitskäggige mannen kompå besök…

 

 

 

 

 
 
 
Förväntansfulla små barn...vad har Tomten i säcken ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

Klappar till höger och vänster, ivriga barn och papper överallt 😊 Precis som det ska vara denna dag på året.

Som sagt, alla verkade nöjda och även mamman måste ha varit lite snäll, för det blev någon klapp där också 😉

 

När lugnet lagt sig något hade vi planerat att spela Julklappsspelet. Alla hade fixat varsin klapp, även Filippa och Milton. Vi körde givetvis den varianten att varje deltagare gick därifrån med en klapp var, för husfridens skull…

Godis och gott i överflöd, sockerhöga barn, men de små lyckades till sista att somna. Vi övriga kraschade i soffan, nöjda med dagen och såg på Tomten är far till alla barnen (för sjunde gången eller nåt sånt) och mamman kände att drömmen bestod; ett stort hus och alla (både stora som små, ex och nya) samlade under mitt tak. Men för oss skulle det inte alls bli lika dramatiskt som i filmen, och betydligt färre groggar 😉 I den bästa av världar kanske, men jag kan väl få drömma lite…

 

 

 
 
 
Aningen sliten av allt julstök och en termin av plugg och vardag "på egna ben", men en nöjd mamma :-)
 
 

 

Juldagen kom och vissa i familjen tycker att det är årets sämsta dag. Aldrig har det varit så långt till Julafton…

Men vi livade upp oss med att titta igenom klapparna lite mer, packa upp och testa. Lunch och en eftermiddag hos bästa Morfar och Mormor.

 

 

 
 
 
Tokiga småfisar hos Morfar och Mormor
 
 
 

Så var det dags för tre av barnen att fara till sin pappa för lite firande, kanske hade Tomten varit förbi där en sväng också 😊

Tre gossar kvar här hemma och vi körde en liten spelkväll, där mamman i vanlig ordning fick spö 😉

I morse for även tre gossar till sin pappa för ett dygns firande där.

Detta är den första och enda barnfria dagen på hela jullovet för mamman, och nej, jag misströstar absolut inte!

Ikväll dyker tre små juveler upp igen, så det är nu bäst att sätta fart med lite röjning och tvätt, och är jag riktigt effektiv så hinner jag landa i soffan en stund och börja kika lite i Medicin boken inför nästkommande kurs. Jajamän, det är fortfarande superkul och spännande med något nytt att bita i 😊

 

 

 
 
Jag och min underbara, fantastiska familj. Ensam är inte stark, men jag kommer alltid ha dessa sex juveler vid min sida <3<3<3<3<3<3

 

God fortsättning till Er alla!

 

 

 


Julen är här...

2017-12-23 | 01:12:00

…och nu har vi loooooooov 😊

Så jäkla skönt, rent utsagt!

Filippa och Milton gick sin sista dag (för det här året 😉) på förskolan i måndags. Nu börjar de igen samtidigt som mig. Jag som har lov ända till, håll i er, 8:e januari!!!

Pojkarna fyra hade alla skolavslutning igår. Så tre sittningar i kyrkan och ett kvälls event på en och samma dag blev det för mamman.

Men jag tycker det är bland det bästa på hela året.

De har tränat och de gör det så förbannat bra 😊 Fantastiska ungar och duktiga lärare är en riktigt bra kombination och det är lätt att förstå varför skolavslutningarna hör till årets höjdpunkter.

Det sjöngs sånger, vissa som ”original”, andra i lite modernare tappning.

Vincent visade plötsligt att han kunde spela gitarr. En talang mamman inte kände till 😉

Betygen för hockeykillen delades ut, och sen var det…slut. JULLOV!

 

 
 
 
Vincent var först ut och fick alltså jullov först av alla!
 

 

 
 
 
Melwin fixade till det med fluga och allt :-)
 
 
 
 
 
 
 
Och så hockeykillen då, som går från klarhet til klarhet <3
 
 
 
 
 
 
 

 

 Vissa var mer intresserade...

 

 

 
 
 
...än andra ;-)

 

 

Robins skola hade någon form av event där man fick gå och se på olika uppvisningar och alster gjorda av eleverna på Art Media programmet.

Robin och ett par killar hade själva gjort en film. Innehållande flera sketcher, som de verkligen fått till med bästa humorn. Är så imponerad över hur bra de kom på allting och fick ihop en film i hög klass på så kort tid.

Jag vet, jag skryter om mina barn…igen! Men jag kan inte annat göra, vill ju berätta som det är och ja, de är helt enkelt såhär jäkla bra 😊

 

Vi har kickat igång julen på bästa sätt.

Sovmorgon till tio (även minisarna), shoppat det sista av julmaten och nästan alla har fixat sina klappar till julklappsspelet…möjligtvis inte mamman än då, men hon hinner 😉

Är så himla skönt att slippa bry sig om de andra klapparna, för de tar ju Tomten hand om helt och fullt 😉

 

I år är det den bästa av jular. Jag har alla mina barn och jäklar vad vi ska fira.

Det har varit lite hit o dit och si och så, men Lasse och jag har iaf kommit fram till att vi firar Julafton tillsammans med barnen. Precis som förra året, bara det att då var vi hemma hos honom, nu är vi hos mig 😊

Läste ett väldigt bra uttalande, just kring det här med separationer med barn och högtider där omkring;

 

Man kan väl inte fira jul utan sina barn?

 

Julen är ju barnens högtid, skulle jag som mamma sitta vid en gran och käka köttbullar med nån polare eller kanske med syrran och hennes barn? Skulle inte tro det.

 

Kan nog inte tänka mig något mer deprimerande eller en värre känsla av misslyckande än att inte fira julafton med mina barn.

 

Att få se lyckan i deras små ansikten när de öppnar sina klappar, äta goda julmaten och kramas i soffan den 24:e känns som en självklarhet för mig trots att jag är nyseparerad.

 

Många kanske då anser att det är dags för mig att vänja mig vid ett varannan-jul-upplägg? Inte i min värld och inte heller i min exsambos värld.

 

Vi är vänner och för oss är det självklart att spendera högtider tillsammans resten av våra liv. Nya pojk- och flickvänner får glatt anpassa sig efter det upplägget.

 

Jag har över lag svårt att förstå vuxna människor som blir fiender vid en separation. Två vuxna som en gång i tiden varit kära, älskat varandra och fått barn tillsammans.

 

Att dessa sen en dag senare i tiden ska avsky varandra och inte kunna umgås för sina barns skull är för mig en gåta.

 

För trots om man separerar på grund av en dramatisk otrohet eller annan specifik händelse så uppkommer ju inte sådana händelser i ett lyckligt förhållande.

 

Om den ena parten väljer att avsluta förhållandet så är det för att det inte är ett väl fungerande förhållande som förmodligen gör bäst i att avslutas på ett eller annat sätt.

 

Jag förstår att det för den andra parten kan kännas som ett svek och att hemska hatiska känslor då kan uppkomma.

 

Men efter ett tag borde väl de känslorna lägga sig och förnuftet borde få ta över.

 

”Det funkade inte. Vi sabbade det. Nu lever vi för att göra våra barn lyckliga och trygga”, borde inte det vara vad som är huvudfokus för alla föräldrar?

 

Det borde vara det ur ett själviskt perspektiv också tänker jag.

 

Man är ju en jävligt rubbad person om man låter sin stolthet eller svartsjuka ta över så mycket så att man hellre väljer att avstå upplevelsen med sina barn än att bita ihop och svälja.

 

Om man är den parten som vägrar gemensamt umgänge på grund av nåt sjukt påtryck från en rabiat flickvän eller pojkvän borde man verkligen ta en titt i spegeln och resonera med sig själv.

 

Det borde inte finnas något viktigare för en förälder än att spendera högtider med sina barn.

 

I alla fall tills den dagen då de får sina egna barn. Och förhoppningsvis har man då förtjänat sin invit till den nya familjens firande.

 

Julafton, födelsedagar, skolavslutning, fotbollsmatcher, alla tillfällen där ett barn förväntar sig att ha båda sina föräldrar på plats borde vara en rättighet.

 

”Men den nya flickvännen kanske inte vill fira jul med barnens mamma”, men skit fan i den nya flickvännen – man har ett ansvar när man har barn.

 

Och den nya flickvännen får ta och tugga i sig det.

 

Och sen om pappan får bebis med den nya flickvännen så är flickvännen supervälkommen att fira julafton hemma hos mig. Eller så tar jag mina ungar och kommer över till henne.

 

Eller så förbereder vi julefirandet tillsammans!

 

För barnens skull. I första hand.

 

 

Jag lyckades inte med denna teori med min ex-man, vilket absolut inte enbart ligger på hans bord. Jag var heller inte upplagd för något sånt här vid våran separation.

Vår första jul som separerade hade vi båda nya relationer, det ”gamla” var lagt bakom oss. Men vi valde ändå att fira separat och så är det numera skrivet och bestämt. Varannan jul…punkt.

Men jag och Lasse försöker att agera annorlunda. Vi bråkar inte, vi hatar inte, vi bryr oss.

Har fått höra att jag liknar ”mamman, huvudpersonen” i Tomten är far till alla barnen.

De som säger så kan inte ha mer rätt!

Min dröm är att hitta ett hus stort nog att rymma ett gigantiskt matsalsbord, så vi kan fira jul allihopa tillsammans. Alla mammor och pappor, barm och släktingar, undet ett och samma tak (mitt tak) och jag fick jula, fixa och trixa som aldrig förr…i den bästa av världar alltså 😉

Får väl hoppas på storvinsten under morgondagens uppesittarkväll, så kanske jag kan fixa det stora huset, med det gigantiska bordet, som kan rymma både min familj och släkt, som exens familjer och släkt...

 

Nu ska jag krypa ner och fylla på med ”sista rycket” kraften inför jul 😉

 

JulKram på er!

 

 


Idag ska vi fira denna kille...

2017-12-18 | 07:33:11

 

 

 

Hej vad det går, hockeykillen ska redan fylla år…

Fattar inte riktigt vad som hände.

Sista jag minns var att jag pulsade i snö, kallt som f-n, säkerligen -15 grader.

Jag hade en liten parvel på pulka med mig, Robin 17 månader gammal.

Vandrade och vandrade gjorde jag, ville ju att den lille parveln skulle komma ut. Parveln jag trodde var en Wilma.

Drog en glad Robin i pulkan, strålande sol, men skitkallt.

En gigantisk mage och inte en endaste liten känning.

”Förbannat…du kan ju inte slå till och komma på självaste julafton unge” var ungefär vad jag tänkte.

Jag pulsade vidare…

Gav upp, kände inte ett endaste litet ”aj”, vandrade hem med ”storebror” nöjd i pulkan. Åt lite paj, och kände jag kanske någon liten, liten värk…??? 

Mormor kallades in.

Det var sagt att andra barnet kunde komma snabbt, väldigt snabbt.

Mormodern insisterade på att fara in till Västerås, ni kan ju gå på bio om det avtar…

Sagt och gjort, det var ju ändå vinter, massa snö och jäkligt kallt.

Lyssnade på P3 nyheterna klockan 20.00, men vi var visst framme vid förlossningen.

Blev förpassade till ett rum. Jag skulle visst kännas på.

Oj då, öppen mycket, väldigt mycket…konstigt, kändes som om jag skulle kunna gå ut och dra lite mer pulka.

Byt om du, sa sköterskan. Kändes lite onödigt, vi skulle ju på bio tills värkarna satte igång.

Sitter på toa, har fått på stora rocken och de långa, hemska strumporna. Ut och lägga sig igen, men herrejävlar…ungen vill ut och det NU!!!

Hinner till en förlossningssal, hinner lägga mig ner, hinner inse att nu kommer en av världens underbaraste killar till världen.

 

Han var ett energiknippe, han var snabb, redan från första stund.

Ut kom världens mest godhjärtade, empatiska, energiska och alltid så generösa lille kille.

Som älskar hockey, som gör allt för att ALLA ska må bra, som har de varmaste av kramar och de mest förstående ögon.

Han som aldrig dömer, han som ibland glömmer bort sig själv för att hjälpa andra. Han som mår bäst, när alla andra mår bra.

Det var han som kom denna da`

Min hockeykille, min själsfrände, min Albin, min son!

 

 Fjorton år sedan, men jag minns det som igår.

För hur kan man glömma någon av sina barns förlossningar, det viktigaste mötet i livet, det som alltid kommer att betyda allt!

Nej inte glömmer man väl någonsin den bästa stunden i livet!!!

 

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN

***CARL ALBIN LEONARD***

 

JAG ÄLSKAR DIG MER ÄN ORD KAN FÖRKLARA !!!

 

 

 
 
 
BÄSTA ALBIN 14 ÅR
 
 
 

Det drar ihop sig...

2017-12-17 | 00:14:23

 
 
 
Vår lilla Märta som tindrar ikapp med ljusen <3
 
 

 

En fjuttig vecka kvar innan den stora dagen. Men julen består ju inte enbart av Julafton, tack och lov.

Vi hinner fira i dagarna tre, eller fyra eller kanske en hel vecka till och med 😉

Hur som helst så finns det att göra såhär tätt inpå, som det faktiskt kan kallas nu, och lite extra mycket då man har en hockeykille som slår till och fyller 14 år på måndag!!!

Så just nu är fokus riktat mot måndagens firande, julen får vänta 😉

 

Jag har härmed avklarat utbildningens första termin! Helt galet, hur snabbt har det inte gått liksom, tyckte nyss jag klev in där i klassrummet, och hade inte den blekaste aning om vad jag gav mig in på.

Ville ju bara bli en medicinsk sekreterare ju, hur svårt kan det va…

Uppenbarligen va det i alla fall inte alltför lätt. Det har krävts minimalt med sömn, tårar och avslitet hår.

Men det har gett en hel massa!

Intressant lärande; medicin och latin, dokument och diktat, och framförallt att skriva snabbt och rätt.

En övertygelse om att det absolut är detta jag vill jobba med (och det är ju en tacksam känsla när vi nu ska jobba tills vi är 69 år, hinner säkerligen bli mer än så)

Börjar så smått inse att jag många gånger är starkare än jag tror, kan mer än vad jag vill inse och har oanade krafter att ta fram när de som väl behövs.

Ingen big deal för de flesta, men jag känner mig jäkligt nöjd (och lite stolt) över mig själv som klarat mig igenom denna första termin utan omprov, omtentor och med flaggan i topp 😉

Även om jag vet att det lika väl kan ha skitigt sig på sista tentan som vi skrev så sent som i torsdags. Hoppas på att få resultatet innan jul, men det är nog lite väl optimistiskt. Får nog snällt vänta tills mellandagarna, eller kanske efter nyår till och med…

Den tentan kan ha gått hur f-n som helst känns det som (visserligen samma känsla som jag haft efter varje tenta), jag var stressad, ofokuserad och allmänt snurrig.

Hade haft riktiga skitdagar innan. Ni vet, sådär så att tårarna rinner för minsta lilla, man kan inte sova och när man väl somnar drömmer man bara en massa skit, vilket medför att man är tröttare än tröttast och därmed gråter om möjligt ännu mer.

 

 

 

 

Mitt lilla pluggbord, kvällen innan tentan 

 

 

Så nej, jag kände mig inte alls säker när jag klev in i tenta salen, tvärtom. Skrev visserligen på allt, men det kändes stundtals max förvirrande.

Men man kan ju inte vara på topp jämt, och som mina nära säger, jag måste sänka ribban en aning och inte ha så stora krav på mig själv.

Sant, men det är lite knepigt det där…Störst, bäst och vackrast ni vet 😉

Närå, jag inser mina begränsningar och har lovat mig själv att inte bryta ihop om jag nu måste skriva om just denna tenta i januari. Men hoppas givetvis på att slippa det…får se, får se 😊

 

Vi ska träffas en sväng på skolan på måndag. Lite fika och julklappsbyte, men sen…är det LOV!!!

Och ja, jag ska verkligen försöka att vila upp mig, lite i alla fall 😉

 

 

 

 

Slutkörd Anna på torsdagskvällen. Kraschade i soffan, kramade tomtekudden och kollade på Ernst ;-)

 

 

Vi har hunnit med att fira Lucia också.

Först ut var minisarna som lussade på förskolan.

 

 
 
 

 

Tomte Milton och Pepparkaks Filippa 

 

 

 

 

Små sötfisar <3

 

Även skolan hade Luciatåg. Det är mellanstadiet som håller i uppvisningen, och det är valfritt för eleverna att vara med eller inte. Min Melwin valde att i år snällt se på istället 😉

Jag och minisarna åkte dit och tittade på tåget ändå, som sig bör en Lucia morgon.

Vackert var det och fint sjöng de.

 

 

Helgen har hittills gått i lugnets tecken.

Jag är trött, fortfarande jättetrött. Är väl all tentastress och julpress som släppt en aning nu.

Jag känner faktiskt ett litet lugn. Det som hinns det hinns, och det som inte hinns, nej det hinns inte, och vi lär nog överleva ändå 😉

 

Jag VILL njuta den här julen. Njuta av tiden, mysa, tillsammans med mina barn, min familj. Hur svårt kan det va att få till lite lugn och julefrid 😉

Skämt å sido, jag måste tänka så just nu, har inget annat val, det är jag åtminstone klok nog att inse själv.

Befinner mig på gränsen just nu och om jag inte ska gråta mig igenom julveckan och krascha lagom till uppesittarkvällen så är det bara att glömma allt vad måsten heter just nu och andas.

Bara att acceptera, man är inte mer än en vanlig dödlig 😉

 

Hockeykillen drog till Örebro på match. Jag och minisarna passade då på att skrota omkring i mysisar och försöka oss på lite bullbak.

Jag är verkligen allt annat än en bak expert, gillar helt ärligt inte riktigt att baka. Laga mat är okej, men baka är inget vidare skoj faktiskt.

Men är det jul, och traditioner som ska hållas så är det bara att ta tag i bullarna 😉

Måste ju ge mina barn en ”rätt” syn på det här med julen, traditioner och framför allt alla ”viktiga” förberedelser som måste göras 😊

 

 

 
 
 
 
Filippa tyckte det var riktigt skoj att "dega bullar". Milton hejade mest på och åt knäck, men det ska ju göras det också ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ser väl ut lite sisådär, men de smakar gott iallafall :-)
 
 
 
 
Nu ska jag vila upp mig och krypa ner bredvid en liten varm och go tös, Kram på Er!
 

 


Stopp...

2017-12-10 | 23:57:00

Men hur fort går inte en helg egentligen???!!!

Och inte känner jag mig särskilt utvilad direkt 😉

Energipåfyllnad absolut, men sexbarnsmamman är aningen slut såhär på söndagskvällen.

 

Men helgens planer har blivit av och schemat höll 😊

Lördagen bestod av tema bakning.

Pepparkaksbak var givetvis höjdpunkten och det gick åt en hel del deg för att räcka till barnens alster…och till magen 😉

 

 

 

 

Om någon har funderingar kring pizzakanterna på bordet, så Ja, vi äter pizza samtidigt som vi bakar. 

Det är ju sedan länge känt att man presterar bättre med mätt mage ;-)

 

 

Själv hade jag planer på saffransbullar, men insåg mina begränsningar.

Som en allt annat än rutinerad bagare, så är bullbak lite av en utmaning.

Tillsammans med energifyllda pepparkaksbakande juveler är jäsande degar och finformade julbullar för mig en ren omöjlighet…utan att tillsammans med rinnande tårar (och svett) slita mitt hår.

Så, jag tror det blir bäst att ta detta bullbak under aningen lugnare former 😉

 

Men jag slog i alla fall till och gjorde en saffranskladdkaka.

En vanlig geggig kladdkaka i botten med ett lager choklad och saffran på toppen.

Betyget på den blev från de flesta i barnaskaran att den smakade för mycket saffran, medan några tyckte det var gott med saffrans smaken, fast kanske aningen mindre.

Min plan var att testa detta bakverk i god tid innan julafton, för att hitta en perfekt liten kaka att mumsa på vid julaftons kvällen.

I samråd med barnaskaran har jag kommit fram till att det kommer under julafton att serveras tre typer av kladdkakor. En med traditionell geggig kladdkakebotten och sedan vitchoklad ”smet” på toppen (utan saffran), en till likadan skapelse fast innehållande saffran och till sist en kladdkaka utan ägg till min lilling som är äggallergiker men även han älskar kladdkaka.

Vi är på god väg med julmenyn 😉

 

Slog även till och kokade knäck, och jäklar, i år överträffade jag mig själv.

Perfekt smak, perfekt konsistens…tyvärr kommer den mest troligt att vara slut innan själva julafton, så det kommer att krävas ett kok till. Hoppas på samma briljanta resultat då 😊

 

Familjen har även förärats med två helt fantastiska pepparkakshus!

Robin och Melwin hjälptes åt med sockersmältning och ihop sättande av varsitt hus, som de sedan dekorerade till toppskick (om ni frågar den stolta modern)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att få en barnaskara på sex, innehållande tre ålderskategorier (4+5 och 9+11 och 14+15), att hålla sig hemma samtidigt är inte det lättaste. Aktiviteter och kompisar avlöser varandra och det är inget direkt synkat schema där heller.

Men söndag förmiddag var det ett krav från mamman att alla skulle samlas under åtminstone en kvart för att tillsammans göra en mycket viktig del av julförberedelserna. Pyntning av granen!

Traditioner måste skapas, och hållas. Att vi alla klär granen tillsammans är och förblir ett måste, oavsett hur familjekonstellationen må se ut, Så det så!

Och tillsammans smyckade de ”Carl-Axel” så fin, så fin 😊

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 
 

Och Märta funderar såklart på hur hon bäst kan plocka ner fler kulor ;-)

 

 

Söndags slapp, ett förlegat begrepp i denna familj. Nej precis, det existerar inte!

Efter julgrans fix var det en snabb lunch som gällde och sedan iväg till stallet.

Fagersta Ryttarklubbs Luciauppvisning. Supermysigt, superfint, och framförallt…hästar (en underbar plats för den ”gamla” ryttarinnan att befinna sig på)

Precis som tidigare år var det väldigt väl arrangerat. Filippa och Milton red litegrann.

Albin frös (som den hockeykille han nu är, men med dagens mode som är av vikt att följa till punkt och pricka, är det lätt att frysa) och var livrädd att varje häst som Milton hälsade på skulle äta upp honom.

Melwin kom på att han mycket väl skulle kunna tänka sig en egen häst och att börja rida, för tornerspel verkade som en vettig sysselsättning.

Filippa är nu fast besluten om att mamma måste lösa situationen så hon kan få börja på ridskola, och varför inte också få en egen liten ponny.

Och lille Milton, ja han ville pussas med varenda liten häst han mötte, så vem vet, han kanske är vår nya Rolf-Göran 😉 (Bengtsson, för er som inte är så insatta)

 

 

 
 
  Milton red en liten tur på Smulan...

 

 
 
 
...och Filippa på Pegasus
 
 
 
 

Från stall till teatern, där Vincent hade en uppvisning.

Han och hans teatergrupp spelade upp en egen tappning av ”Titanic” minsann.

De gjorde det med bravur, dessa inte alltför gamla barn 😊

Så himla duktiga dessa, som övat hela hösten och fått till allt så fint!

 

 

 

 

Finaste Vincent som "Rose" 

 

 

 

 

Hem och fixa middagen, fort, fort, fort till söndagströtta barn.

Kvällsprocedur och puss- och kramkalas med de som far till pappan imorgon.

Alltid lite dystert, och visst är vi fler som vill stoppa tiden, eller typ förlänga den….eller ja, ni förstår.

Varannan vecka suger, kort och gott!!!

Från sex till tre…

 

Själv går jag in i sista pluggveckan, dock en intensiv sådan. Terminologi kursens avslutande tenta på torsdag, och nej, den kommer inte vara en piece of cake

 

Men det är som jag säger till kidsen…andas och fokusera!

 

Även sömn är nyckeln till framgång, så…Go´natt Kram 😊

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Äääääntligen helg...

2017-12-09 | 01:11:00

…är ju ett välbekant uttryck, och det känns så rätt just denna helg.

Har varit sådär über stressigt i veckan. Inleddes med tenta, avslutades med ord prov och en hel jäkla massa att spika innan nästa tenta som är redan på torsdag.

Och varför nöja sig med det…nej, givetvis en hel hög med diktat att gå igenom innan veckans slut också.

Men jag gick in för att hinna klart allt innan helgen. Skrev diktat för brinnande livet och rabblade latinska medicinska ord dag som natt.

Satte torsdagens ord prov och är helt klar med diktaten = nöjd 😊

Sista plugget innan tentan börjar på måndag, NU är det helg med hela hemmet fullt i kids *love it*

 

 

 

 

 

Vill hinna med att göra allt julfint hemma. Hatar när det blir sista minuten pynt, måste kunna njuta av det så länge det går, och det är ju inte ens hälften så mysigt och roligt efter juldagen som innan 😉

Så granen kom med hem från Västerås igår…supersnygga granar i Västerås skogarna 😉

 

 

 
 
 
Fin Kungsgran, plockad på bästa stället ;-)
 
 
 
 
 
 
"Carl-Axel" blev inte klädd direkt. Nej, han måste först aklimatisera sig, fälla ut sig och torka sig...men imorgon, då händer det!

 

 

Imorgon står bak och klä julgran på schemat.

Supermysigt…men ja, jag ska vara ärlig här i bloggen, det ÄR årets största utmaning!

Sex kids som ska enas om vem som häller i mjölet och i så fall hur mycket, om vilka pepparkaksfigurer som passar bäst för att sedan komma fram till vilka som lossnar från bordet bäst.

Pepparkakshus skall från grunden konstrueras och mamman vill i allt tumult att lussebullarna ska likna och framför allt smaka som lussebullar och inte som några ihop slafsade fejkbullar.

Vem sätter stjärnan i topp i år???

Hur många kulor skall kraschas???

Men framför allt…kommer Märta (katt) kunna hålla sig från att nå grantoppen???

 

 

 

 

Bästa Ernst-familjen...Nja det vete f-n ;-)

 

 

 

Körde lite pyssel i veckan. Några av Filippa och Miltons alster.

 

 

Som sagt, det krävs att nerverna ligger lugnt och hormonerna håller sig på plats för att detta ska bli genomförbart.

Till min hjälp har jag inhandlat glögg…dock inte samma som barnen dricker 😉

 

Så när ni ser alla harmoniskt fridfulla julbilder, innehållande barn med tindrande ögon, bakverk av aldrig skådat slag och en mamma med ”rosor på kinden och solsken i blick”

Tänk då på att det ligger en hel jäkla massa arbete, frispel, lugnade och framför allt glögg bakom…och mest troligt ett tiotal hot innan bilderna tas 😉

 

 

Jag har i alla fall en väl genomtänkt plan inför morgondagen, om den sedan går att fullfölja, det återstår att se…

 

Vet inte om det är all julkänsla, stress och press eller bara ”vanliga” hormoner som spökar, men jag gråter i stort sett var dag numera.

 

Jag som älskar att se på ”Syrror”, veckans bästa liksom.

Men vad tar de fram???!!! Jo i torsdagens avsnitt så kom den lille pojken (i Melwins ålder) med Wilms tumör in för undersökning (samma diagnos som vänner till oss från Ackis tiden hade på sitt barn). Det visade sig att den hade spritt sig och pojken hade enbart dagar kvar i livet.

Ja ni kan ju tänka er tårflödet!!! Så mådde jag skit och drömde mardrömmar hela den natten.

Vaknar och känner att nu ska allt vad cancer heter försöka glömmas ett tag. Bänkar mig framför TV:n med de fyra yngsta juvelerna, Julkalendern!

Asrin pratar om sina döda föräldrar och ja…mamman gråter, igen.

 

Fredagsmys, Idol-final.

Några av oss i soffan håller på Chris, några på Hanna.

Spänning, lite diskussion, och så resultatet…Chris tar hem det, mamman gråter, igen!

 

Bara några få exempel från en helt vanlig vardag ur mitt ”tårdrypande liv”

Jag vet inte riktigt hur extremt det egentligen kan bli, men tårarna rinner för det mesta numera, i glädje och i sorg, de bara kommer…

 

Har som sagt hemmet fullt av mina älskade juveler, och var och en av de har under bara ett dygn fått sin mor till tårar.

Inte av ilska, inte av uppgivenhet, inte av ledsamhet; utan enbart tårar av stolthet, kärlek och beundran över vad var och en av dessa sex underbara varelser, bara genom att finnas till och att vara sig själva, har visat och sagt till mig under det senaste dygnet…det är magiskt och det får mig att inse och känna att jag är den rikaste människan på jorden!

 

Go´natt

 

 

 

Första advent...

2017-12-05 | 07:16:32

 

 

 

…och det allra första ljuset är nu tänt!

Så mysigt att vakna och göra en liten adventsfrukost, som egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från en ”vanlig” frukost i och för sig, om det nu inte vore för de små pepparkakorna 😉

Ja sen blir det ju såklart kaffe i bästa tomtemuggen och smörgåsar på finaste julporslinet.

Efter det bestod dock söndagen av mest plugg, plugg och åter plugg…för ovanlighetens skull.

 

 

 
 
 
 
 
 
 
Alla medel gör åt för lite extra energi, tur barnen spar lite lördags snarre till mor ;-)
 

 

Tenta igår, medicinska dokumentation.

Kändes fint, nästan lite besviken, fick ett ganska så tunt häfte, innehållande typ endast hälften av det jag pluggat och nött in…hmmm, ville ju visa allt jag kan ju 😉

Närå, nu ska jag vara sådär extra vuxen och tänka på vad jag alltid säger till skoltrötta små barn, lärandet är för livet, inte bara för ett prov 😊 (så präktigt så)

Är säkerligen inte helt fel att känna till det mesta om Obduktion, Remisser, Patientnämnden och Lex Maria, så jag får vara nöjd över mina pluggtimmar ändå 😊

 

Från tentan direkt hem till liten krasslig Vincent.

Härlig tid det här (ironi) med hosta, snor, feber och huvudvärk om vartannat, de avlöser varandra liksom.

Tur jag kan plugga och hänga med rätt skapligt i skolarbetet hemifrån också 😊

 

Så det kommer väl bli ungefär samma visa idag, mycket som ska hinnas med.

Förbereder även granintag och bak inför helgen.

Sen ska man ju ”Tomta” lite och planera inför kommande dagen D 😊

Två veckor kvar i skolan, en tenta återstår, så det är bara högsta växeln i nu och köra ända in till slutet, VG ska det vara 😉

 

Nu Julkalendern med mina juveler…och en kopp kaffe

 

Kram på Er!

 

 


Äntligen är den här...

2017-12-02 | 23:40:00

 

 

 

...den bästa tiden på året!!!

Första december och imorgon första advent.

Så nu är det helt ok att gå "bananas" på allt vad julpynt heter och frossa i glögg, pepparkakor och julmusik.

 

 

 
 

Ett av mina julfönster, och just den kvällen kom det även en massa härlig snö :-)

 

Har i skrivandets stund bästa julmusiken på lite lagom volym, och smuttar glögg mellan raderna 😉

Barnen började såklart att på allvar nedräkningen igår, första december, en magisk dag…för både mig och barnen 😉

Chokladkalendrar, fruktkalender (till han som inte gillar choklad) och Lego kalender till minisarna, och ja, mamman har naturligtvis även hon en alldeles egen adventskalender, PartyLites med ett nytt härligt litet doftljus var dag.  Så det mumsas choklad, byggs Lego och tänds små väldoftande ljus här på mornarna numera *love it*

Men något av det allra viktigaste, Julkalendern på TV!!!

Vi satt bänkade kvar över sju igår morse, absolut, och så kommer det numera se ut varje vardagsmorgon fram till dagen D.

I år är vi dessutom nöjda, det verkar vara en lovande Julkalender 😊

 

Har varit lite snörvligt och hostigt här hemma, och även feber av och till. Ett aningens pysslande med att få ihop skola, hemstudier, torka snoriga små näsor, fylla på med vätska och stoppa om småfrusna sjuklingar. Men allt går ju som bekant och så länge mamman står på benen så löser sig det mesta 😉

 

Har haft tjejmys med min lilla tös ikväll. ”Pappahelg”, men stumpan tyckte att en tjejmyskväll var på sin plats, så hon stannade med mamma.

Mysigt absolut och man får passa på när tillfälle ges att umgås med något av barnen på ”tu man hand”

Efter att ha tillbringat eftermiddagen i en isande kall ishall, så var det skönt att komma hem i värmen, plocka fram lite mys gott och värma sig med glögg.

Att FAIK:en även tog hem segern och sonen plockade hem ett par poäng, gjorde ju såklart att det kändes extra varmt och mysigt 😉

 

 

 
 
 
När tjejerna plockar fram av det bästa de vet :-)
 
 
 
 

Det är en stressig tid, absolut. Tentor och ord prov avlöser varandra just nu och julförberedelserna är många, plus att hockey killen slår till och fyller år snart också.

Men ändå kan jag inte annat än tycka att juletid är en energigivande och högst upplyftande tid.

Har ju haft förmånen att få en växa upp med fina, traditionsrika och såna där riktiga barndomsjular.

Vi tillbringade alltid julen på lantstället i lilla Karbenning. Släkten (den lilla vi hade/har iaf) samlades och jularna innehöll allt som en jul ska innehålla.

Lugn, mys, kärlek, klappar, tomte, julgran och mat, massor av mat, och gotte såklart 😉

Samma vill jag ju självklart ge mina barn!

Nu växer ju de inte upp i varken en kärnfamilj eller på landet, så det är absolut svårt att få till det på exakt samma vis.

Jag har heller inte så stor släkt kvar i livet och syskon har aldrig ”ploppat upp” 😉

Men när jag ser mig omkring, så tycker jag ändå att jag lyckats fått till en riktigt fin och mysig julkänsla. Ljus, stjärnor, tomtar, änglar och juliga dofter. Lite julmusik, glögg och pepparkakor på det så…

Man kan ju låta bli att kika ut genom fönstret stup i kvarten bara, så glömmer man kanske bort att vi befinner oss mitt i stan 😉

Nu råkar jag dock veta att Tomten hittar även till stan, så hoppet om en fröjdefull jul lever ännu kvar 😊

 

 

 
 
 
Årets första, men långt ifrån sista, julmarknadsbesök är gjort
 

 

Är väl medveten om att det är långt ifrån alla som ens får en jul, än mindre fröjdefull, så det är bara att knipa ihop tjafs om julstress och petitesser och göra det bästa man har av det man faktiskt har.

Barnen i fokus och med laxen på bordet så överlever vi julen galant 😉

 

Snart har jag gjort en hel första termin av mina två studieår, helt galet, tyckte nyss jag klev in där i salen på Storgatan 41.

Men tiden rullar på, även om jag tydligen har svårt att inse det och det är snart jullov för både mamman och barnen. Ett välbehövligt sådant för oss alla!

 

Har dåligt samvete att jag sitter med näsan i böckerna för ofta, knappar diktat eller lyssnar på ord, och inte känns som tillräckligt närvarande för mina barn.

Sömnen är för tillfället det enda jag kan plocka bort av mina 24 timmar.

Funkar ju som bekant ett tag, men inte i längden.

 

Jag gör som jag alltid har gjort när jag kliver ut genom dörren. Sträcker på mig, sätter på mig leendet och tänker tyst för mig själv ”du må ha dina problem Anna, men de lämnar du hemma”

 

Hade bestämt mig för att inte dra upp min ”historia” för allt och alla i klassen, vad tjänar det till liksom. Hålla en låg profil, inte bli för personlig. Trevlig, intresserad, bry mig, men inte ”öppna mig”

Det blir oftast bäst så. Folk har inte så lätt att tackla när man talar om att man är mamma till en son med hjärntumör. Att man är ensamstående, har ”tusen” pappor och kanske inte den mest vanliga familjekonstellationen.

 

Men det håller ju aldrig…

Det är svårt när det börjas prata om barn med cancer, svår sjuka barn, hur klarar man det ens som förälder??? Skulle mest troligt inte kunna överleva något sådant, hur går man vidare…

Det är svårt att bara sitta med och nicka då. Sitta där som om man är helt ovetandes, som om man inte har en jävla aning om hur man klarar av att se sitt dödssjuka barn stå som en liten likblek tarm, skakandes av alla gifter som pumpas i honom. Att man inte har en jävla aning om han kommer att överleva natten, för han ser då helt jävla slutkörd ut. Att man aldrig vaknat av det där akutlarmet och vetskapen om att när jag kliver ut från rummet så har ett litet barn för evigt somnat in.

Jag vet lyckligtvis inte hur det är att begrava mitt barn, men jag har stått bredvid, har sett den lilla kistan stå där framme vid altaret.

 

Tro mig, det är inte det lättaste då att spela ”stoneface”. När det vänder sig i magen och tårarna bränner.

Klart de inte kan veta, klart de spekulerar kring en förälders värsta mardröm, klart de inte menar någonting illa…men ibland är det svårt, svårt att veta hur man ska tackla allt gentemot andra människor.

Vill absolut inte sätta andra i obekväma situationer eller verka så ”jäkla världsvan”, men det är svårt att styra tårarna ibland.

Tro mig, man känner sig inte jättestolt över att börja gråta efter en diktatskrivning. När läraren sitter bredvid en och antecknar ett resultat som är till synes bra (om jag ska ta till mig vad hon sa) men i min värld känns som fullkomligt urkasst.

Då det känns som att denna utbildning är för mig helt orimlig att klara. Hur kunde jag ens tro det, själv med sex barn och tröttast i världen…

Det är i de stunderna som jag inte klarar av att vara den där starka, samlade Anna med ett leende på läpparna och med positiv anda.

Det är då det brister, det är då tårarna kommer vare sig jag vill eller inte…

Det är i de stunderna jag känner mig som ett komplett fån!

Men så får jag de där förstående orden, en kram och en hel massa stött och pepp, och ja, jag är på banan igen.

 

Fatta…jag har snart klarat en hel jäkla termin!!! Bara plugg, plugg och åter plugg.

En termin är inte världsamycket, men det är stort…för mig!

 

Nu ska jag krypa ner bredvid min lilla tös, för att vakna upp tillsammans med henne och en spänd förväntan av vad som finns bakom lucka 3 och hur det ska gå idag för barnen i Framtidsakademien.

Tända första ljuset och äta pepparkaka till frukosten.

 

Jag må vara en stressad, sömnlös själ, med tusen tankar och ett för litet huvud att rymma alltsammans i…men jag är så innerligt jävla glad över min helknasiga och helt onormala familj, dess utseende innehållande världens bästa sexlingar <3 <3 <3 <3 <3 <3

 

 

Go´natt och advents Kram till Er!

 

 

 

 


RSS 2.0