bloglovin

För 9 år sedan...

2017-08-08 | 23:22:04

 

Blandat med glädjen av dagens antagningsbesked så är det många tankar, mycket som kommer upp igen…hur det var just den här tiden för 9 år sedan

Visst har åren gått, visst är Melwin idag en pigg och levnadsglad liten 11 åring, även om han inte är friskförklarad.

Jag kommer aldrig att glömma…

 

 

Fre 8 aug 2008 02:18

 

En mardröm

Har inte skrivit på riktigt länge nu, inte för att jag inte har haft nåt att skriva om, utan mer av lathet och ointresse. Men idag kan jag inte annat än att sätta mig ner och skriva, vet inte riktigt vad jag skriver och har ingen riktig koll på vad jag tänker överhuvudtaget, men det känns bara skönt att skriva helt enkelt. Det som "bara händer andra" har hänt mig! Det värsta av det värsta har drabbat min familj och min son har fått det inget barn skulle behöva få, en hjärntumör!

Den huvudvärk han haft och den ostkrokformade lilla ryggen skulle kollas upp idag. Inte för att det var första gången vi varit till läkare under sommaren, utan mer för att vår envishet om att något var fel med pojken hade fått gehör. Men istället för att få beskedet att han behövde en liten lätt operation och/eller sjukgymnastik fick vi veta att de såg en stor tumör i lillhjärnan ( bakhuvudet nedåt ryggraden ).

Det blev akut ambulans till Uppsala och där är han nu på intensiven. Han behandlas med smärtstillande och cortison. Fler magnetröntgen ska tas och på tisdag ska de operera bort tumören. Därefter återstår ca tio dagar av väntan på om de fick bort allting, om han behöver mer behandling (strålning) och om tumören var god eller elakartad.

Oj, det kändes skönt att skriva ner, nu har jag lite bättre koll på läget tror jag...

Jag och Vincent är hemma över natten för att hämta kläder och annat vi behöver för en lång sjukhusvistelse.

Melwin och Tony är på intensiven, men jag och Vincent kommer att få flytta in i Melwins blivande rum ( när han inte behöver bo på intensiven längre ) så är vi iaf på sjukhuset och kan vara med Melle på dagarna.

Det är mitt i natten och jag kan naturligtvis inte sova, har packat endel, ska göra ett till ryck snart och packa klart.

Vincent sover sött, men direkt det blir ljust ute sticker jag till Uppsala, vill vara där när Melle vaknar. Jag förstår bara inte hur jag ska klara av det här, vara stark och bita ihop...

Har tusen frågor och allt snurrar i huvudet, tårarna rinner och det vill liksom aldrig sluta... Hur kan det här hända? Hur kan en så elak sjukdom sätta sig på min lille pojke som bara är två år, han har ju nästan nyss tittat ut ur magen?????

Jag skulle gladeligen hugga av mig både armar och ben, bara jag fick lägga mig där i hans ställe, bara han fick vara frisk, åka hem och sova i sin lilla säng, leka med sina söta saker och bara var min goa, glada lille Melle. Fan vad det här är orättvist!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag som inte kan sluta gråta, hur ska jag kunna vara stark, hur ska Tony orka och hur ska livet bli framöver???????????????

Kan ingen tala om det för mig... Allt är som en ond mardröm och jag bara väntar på att nån ska plocka bort mig härifrån.

Gud, ge mig styrka men framförallt ta inte min Melwin ifrån mig!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

 

 
 

Melwin har precis anlänt till NIMA, Akademiska Sjukhuset i Uppsala, i väntan på operation av tumören...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0