Utökat familjen lite...

2013-09-29 | 00:42:58

Så är hockey säsongen i full gång och idag var det så dags för första cupen.

Albin var såklart med och spelade i ”sitt” FAIK, och vilken kanonstart det blev.

Vinst i alla matcher, vilket resulterade i att de stod som cupvinnare med en stor pokal i handen vid dagens slut.

Superbra jobbat grabbar!

 

 
 
 
 

 

Vincent vaknade, till allas vår förvåning, helt feberfri, pigg och kry i morse. Skönt, även om jag inte riktigt fattar hur det kunde gå över så fort…

Robin kom tillbaka från en natt hos pappa, även han pigg och kry igen.

Så dagens planer smiddes och det var ju att hämta våra två små nya familjemedlemmar.

Två små kanintjejer, 8 och 9 veckor gamla, hade pojkarna valt ut, som det bara var att fara och hämta.

Bur och alla tillbehör hade vi ju redan, då vi haft kaniner ett bra tag nu :-)

 

Så det passade ju bra, tänkte jag, att ta en tur till Borlänge och hämta kanintjejerna och samtidigt stanna till i Hedemora, där Albin spelade cupen, och kanske hinna se en match eller två…

Sagt och gjort, vi for iväg…men vad händer då??? På vägen upp till Borlänge får jag tokont i mage och rygg. Molande, riktigt starka värkar, så pass starka att jag får lov att stanna bilen för att kliva ur och sträcka på mig, i hopp om att det ska avta.

Men det fortsätter att göra skitont!

Jag försöker, med hjälp av GPS:n att hitta stället vi ska till, och samtidigt bita ihop så gott det går. Har ju Robin bredvid mig och även Vincent och Filippa är med i bilen.

Men Robin märker vad som händer och undrar om det inte finns ett sjukhus i närheten…???

”Du kan ju inte föda här i bilen ju mamma” säger han.

Javisst, vi kan ju fara upp till Falun säger jag, men NI är ju med också!!! Jag kan ju inte komma med tre barn släpandes in på Förlossningen heller…Nej, vi måste hem till Fagersta, fortast möjligt nu!

Både Robin och Vincent blir max oroliga att jag ska strunta i att ”plocka upp” kaninflickorna. Helst hade jag nog velat sätta gasen i botten och ra hem, men nu var vi ju ändå så nära och ett litet kaninstopp, vad kunde det göra liksom…???

Så vi hittade på stället med alla kaninerna ( för de hade verkligen en hel massa såna, typ 20-30 stycken )

Men valet föll på dessa små ”damer” :-)

 

 

 

 
 
Välkommen till familjen lilla Snövit och Ninis <3
 
 

 

Värkandet fortsatte och att stanna till vid någon ishall och se match, det tordes jag bara inte, så vi for direkt hem igen.

Väl hemma slänger jag mig på soffan, benen högt och vilar, och vips så är värkarna som bortblåsta.

Skönt, skönt, för jag känner mig som sagt inte alls redo!!!

Men nog är det nåt på gång alltid, det misstänker jag nog. För trycket nedåt är enormt och det känns liksom som om ”mini” nu kilat fast sig väl placerad mitt för utgången ;-)

Bara att vänta och se…

Men jag planerar och planerar, så mycket som möjligt måste bli klart NU!

Synd att jag missade cupen helt denna helg, speciellt när det gick så himla bra för killarna också.

Men det är ju som tur var en ny cup nästa helg som jag får försöka satsa på att närvara vid :-)

 

 

Går och lägger mig i ”högläge” igen :-)

 

 

 

 

 

 

 


Jag, den krossade myran...

2013-09-28 | 00:01:47

 
 

Upp som en sol, ner som en pannkaka…rätt bra sammanfattning av den här dagen!

Hade en lugn och harmonisk morgon med barnen. Robin vaknade dock med lite feber ( aningen varm ) och fick vila upp sig hemma idag.

De andra kördes i god tid till skola, ingen stress, ingen panik, inget skrap av isiga rutor ( skönt eftersom alla isskrapor tycks ha försvunnit totalt ) och alla på gott humör :-)

 

 

Filippa, Vincent och jag hann med lite lek ( och babbel med andra mammor ) på öppis under förmiddagen, för att sedan ta en snabb lunch innan samma barn stack iväg till Avestas badhus Metropoolen med Filippas pappa.

Melwin hade en eftermiddag med sin pappa för att sedan komma tillbaka hit och ”styla sig” inför kvällens stora event, DISCO!

 

 

 

 
Discokungen!

 

 

 

Albin for iväg med bästa kompisen och hans pappa till hockeyträning och sover sedan över hos de, för imorgon är det tidig uppstigning som gäller och iväg på hockey cup i Hedemora som pågår hela långa dagen.

Hade gärna åkt iväg jag också, men en heldag i ishallen är det ingen av de fyra syskonen som vill vara med på.

Tänkte försöka passa in i alla fall någon av matcherna, för en eller ett par orkar ju faktiskt syskonen ställa upp på. Men tror dessvärre inte att det kommer att fungera denna gång…

Robin hade ju feber idag, och även om han var bättre och piggare under eftermiddag/kväll så har nu istället lille Vincent blivit dålig.

 

 

Han kom hem, glad i hågen, från badet men kraschade totalt efter middagen.

Het som en kamin och grät över halsont, somnade efter han fått Ipren och nässpray och lite pussar och mys i soffan.

Misstänker att han inte kommer att vara feberfri imorgon, men hoppas ju såklart!

 

 

Robin tog en övernattning hos pappan, så hemma nu är bara jag och de tre minsta.

Hann mysa en stund på ”tu man hand” med prins Melwin, då Vincent somnade rätt tidigt och Filippas pappa var här och la henne.

Mysigt att kunna sitta under filten och gå igenom kvällens disco ( som var en stor hit ) mer i detalj och samtidigt diskutera Idol deltagarna och den ”hemska juryn”, som borde få sparken då de är så himla elaka, enligt Melwin ;-)

 

Men sen ville även Melwin gå och lägga sig, så han inte riskerar att vara trött imorgon, då han ska åka till storstan Västerås med bästisen Erik och besöka ett lekland ( igen, vi var ju där allesammans i måndags ;-) ).

 

En bra dag helt enkelt ( förutom naturligtvis feber hos gossarna två ) som jag dock önskat hade avslutats betydligt bättre…

Men nej, varför känna sig glad en hel dag liksom, varför känna sig stark och få lite krafter tillbaka.

Då ska man självklart tryckas ner i skorna igen, känna att man lever, fullt ut!

 

När Filippa väl behagat somna kommer pappan upp, sur och arg, och levererar ett och annat om hur hemsk jag är som bestämmer när, hur och var Filippa och han ska få träffas.

Frågar lite lätt om jag bestämt hur förlossningen ska se ut…

Svarar att jag inte riktigt känner att vi är tillräckligt nära varandra för att genomgå den tillsammans.

Får till svar att det har jag ju faktiskt fixat själv genom att stöta bort honom.

Låter honom inte komma in, deltaga, få ta plats, vara med…

 

 

Öh, jag fattar inte riktigt…Det var ju HAN som drog, HAN som har flyttat, HAN som har lämnat allt.

Min dörr har stått öppen HELA TIDEN, han har kunnat vara här och träffat Filippa efter tycke och smak, lite som det passat.

Att det sen inte alltid verkar ha passat, är väl inte min sak att se till…eller?

Den här veckan har jag dock valt att lyssna till pojkarnas åsikter istället, då det har varit lite si och så med hur, när, var som ”herr´n” ville komma och gå, ett och annat löfte till pojkarna som inte riktigt hölls, och resulterade i besvikelse för dem.

Så jag frågade om DE tyckte att det var ok om han kom över en timme eller två i onsdags och torsdags, och de svarade nej…

Kanske dumt av mig att fråga, men nu är det ju så att det är DE som är min familj, och deras röster måste väl också höras…???

Och en timme eller två för Filippa ( enbart ett par kvällar, onsdag och torsdag den här veckan ) ansåg jag inte gjorde varken från eller till, så jag valde att lyssna på pojkarna och sa att Filippa och han kunde ju träffas hela eftermiddagen idag istället, då han slutar tidigt på fredagar. Mycket bättre för då är ju Filippa betydligt piggare och gladare än timmen innan läggdags…

Men nej, jag är dummare än dummast i mitt tänk och det fick jag också veta!

 

Ja, vi kom ju inte precis närmre varandra efter den här kvällen och det känns för jävligt att det sista jag får höra innan han hastar iväg är att jag ska höra av mig om jag anser att Filippa bör träffa sin pappa

Jaha, tack och adjö då, ska lägga det på minnet!

Skönt att veta att man i alla fall inte ska räkna med att pappan vill närvara vid förlossningen, då kan jag ju lägga den tanken till handlingarna.

Dum som jag är hade jag ju hoppats på att han skulle vara så pass intresserad av att vara med så han faktiskt ville att kontakten mellan oss skulle vara bra, att han faktiskt brydde sig om MIG och framför allt ”mini”.

Men nej, vi finns inte…jag är bara Filippas mamma och Filippa är den enda som är av intresse för honom, det står numera helt klart!

Ja, man får väl se det positiva i det hela, han vill ju i alla fall umgås med sin dotter och sätter henne främst…bättre än inget då.

 

Förlåt, nu har jag ”spytt galla” tillräckligt, men jag är så sjukt ledsen och besviken. Varken jag, ”mini” eller pojkarna förtjänar detta!!!

F-n, JAG behöver ju hans stöd nu, inte hans bannor…jag har ju räknat med honom vid min sida, alltid, ständigt jämt, sedan vi valde att gå ihop. Men nu känns han längre bort än nånsin.

VARFÖR???

Vad har jag gjort för hemskt??? Jag vet, samma tankar, samma frågor, åter igen, som dessutom förblir obesvarade, borde bara ge mig och släppa allt…

Men jag kan ju inte, känns som om jag kommer att grubbla ihjäl mig, fram och tillbaka, hit och dit.

Hur ska jag göra, vad blir bäst, hur mår barnen, hur mår jag, hur ska allt fungera???

 

Hundra frågor, noll svar…!!!

 

 

 

 

 

 

 

Magen värker och jag har en inre PANIK, inte nu, jag är inte klar!!!

Sov som en stock natten till idag, kände mig stark och full av förväntan inför allt ”nytt”, det kommer ordna sig, det kommer att bli bra till slut…såna fina tankar.

De är nu som borta, igen och jag har åter blivit den lilla krossade myran.

Myran med den stora magen, det tunga bagaget och en ”mini” som snart inte vill vänta längre…

 

Kryper ner bredvid min lilla sessa, så glad att hon sussar här bredvid mig och väntar på att det åter blir morgon och jag får pussa alla mina prinsar igen. Det som verkligen betyder något…

Tar detta citat med mig;

 

 

 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 


Små, små steg i rätt riktning...

2013-09-25 | 22:20:00

 

 

 

Fler och fler av alla små pusselbitar faller på plats och jag känner mig för stunden starkare och starkare.

Släpper lite på det här med att fundera och tänka så mycket nu.

Kanske är det just en ”havande mammas instinkt” som talar, men jag känner att jag mest vill och ska fokusera på ”minis” ankomst och de som verkligen ”behöver” mig och värdesätter mig, mina älskade barn!

 

De är med och bestämmer i mångt och mycket. Hur dagen ska se ut, hur vi tillsammans ska fixa vardagen…

Vi känns mer som en familj nu än någonsin!

De VILL hjälpa till, VILL vara delaktiga och VILL göra saker tillsammans, allihopa… Alla tycker, tänker, stöttar och ventilerar vi tillsammans.

Självklart uppstår ibland små fadäser, någon får ett ”bryt”, man blir arg, ledsen, frustrerad. För att sedan prata, kanske gråta lite, komma fram till en lösning, kramas och torka tårarna.

 

 

 
 
 
 

 

Idag togs ett stort steg i rätt riktning och det känns faktiskt jätteskönt, nästan så man önskar att man kunde ”korka upp” och ta sig ett glas för att fira lite…men vi körde ju lite Coca Cola i alla fall, så här på ”lill lördagen” :-)

 

 

 

Alla sussar sött här hemma nu, och jag kommer strax att ansluta med dem…

Känner mig lugn och harmonisk, en kväll som denna, en känsla det var längesen jag kände.

Kommer säkerligen att bytas ut mot någon mindre trevlig känsla igen inom kort, men varför fundera på det nu…Jag njuter en smula och tillåter mig att känna mig rätt lyckad, nöjd och hoppfull inför framtiden <3

 

 

Go´natt till Er alla!

 

 

 

 

 

 
 
 
 

 

 


Så var det bestämt...

2013-09-25 | 07:17:40

Efter många Om, Utifall och Kanske är det så nu bestämt.

Melwin ska köra magnetkameraröntgen i vaket tillstånd.

Båda läkarteamen vid Västerås Sjukhus samt Akademiska Sjukhuset anser att Melwin högst troligt kommer att klara det galant, och att narkos ska man inte utsätta barnet för om det inte är absolut nödvändigt.

Neurolog Bosses bedömning av Melwin var den att han är en så mogen och förståndig pojke att han klarar detta.

Och jag är väl benägen att hålla med där, Melwin ÄR mogen och förståndig, och väldigt lugn och cool i de flesta lägen.

Så nu testar vi, det ska säkert gå bra!

 

Jag som helst hade velat att alla dessa undersökningar samt beskedet om vad bilderna faktiskt visar skulle vara avklarat innan ”minis” ankomst, fick det istället mitt i alltihopa.

Men så är det väl när det är så många parter inblandade och två sjukhus som ska få till tider och möten att stämma ihop.

Sen har man ju ingen aning om NÄR nu ”mini” ens behagar titta ut, så det är väl bara att boka in och planera som det passar alla, så blir förlossningen när den blir.

 

Magnetkameraröntgen ska Melwin i alla fall göra redan på onsdag nästa vecka, då i Västerås.

Eftersom att det är just i vaket tillstånd och en förälder kommer att sitta med bredvid Melwin under röntgen, får jag snällt stanna hemma.

Pappan följer med Melwin, jag blir ju ”portad” i mitt tillstånd att närvara vid någon röntgen.

 

Sen slipper vi vänta så där överdrivet länge på besked av vad alla bilderna visar, och det är vi ju tacksamma för.

Det är väntan mellan det att MRT:n är gjord och till dess att vi får veta vad man egentligen ser på bilderna som är den allra värsta.

Då hinner man tänka, grubbla och fundera allt för mycket och självklart bli max orolig att det ska vara så illa att tumören faktiskt har visat någon förändring åt ”fel håll”, dvs vuxit. Så det är nerverna utanpå den tiden och man vill bara att dagarna ska gå så fort de bara kan så man någon gång får svaret!

Men redan på torsdag ( 10 okt ) veckan efter att MR är gjord ska vi till Akademiska för att träffa neurolog Bosse och få svaret, samt att han då också gör en grundlig neurologundersökning av prins Melwin.

 

”mini” har BF den 9 okt, så vi får väl se om jag kommer till Ackis med ett litet knytte på armen eller en gigantisk mage i vädret.

Ingen som vet, ingen som vet…;-)

Hur som helst så kommer jag att närvara i alla lägen, förutom om jag nu skulle ligga och förlösa precis just då. Då får väl även jag ge mig och inse att jag inte kan åka, men så dålig tajming ska det väl ändå inte bli tycker jag!

 

Dags att väcka små knoddar igen och sätta fart med dagen som innehåller en hel massa faktiskt…

Besök hos Skolläkaren med Albin, bankmöte och hockeyträning, varvat med, ja ni vet, det gamla vanliga…matlagning, hämtningar/lämningar, plock o städ, men framför allt, UMGÅS med mina finaste kids <3

 

Ha en bra dag allesammans!

 

 

 

Från att ha haft en riktig S.K.I.T dag igår, så kör jag nu lite "positive thinking" och tar nya starka tag :-)

KRAM!

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 

Förlossningen...???

2013-09-24 | 06:50:29

Det som inte dödar härdar, heter det ju, och visst känner jag mig lite starkare emellanåt.

Man orkar och kan ju inte vara liten och svag jämt, kanske…;-)

 

Har fokuserat mycket på allt praktiskt, allt runt i kring detta med vad en separation egentligen medför.

Försökt att jobba med att få så mycket klappat och klart innan ”minis” ankomst.

Och det känns som om det mesta ändå kommer att ”gå i lås”, att det löser sig undan för undan och snart kan jag lägga mycket av det praktiska till handlingarna *skönt*

Sånt stärker och ger en lite kraft tillbaka!

 

Ska nu vara lite öppen kring mina tankar kring förlossningen, som fortfarande är en stor del i vad mina grubblerier handlar om.

Inte direkt När och Hur ”mini” förväntas komma, utan tillsammans med Vem förlossningen ska genomföras med…???

Ända fram tills för en månad sedan var det ju självklart att det skulle vara pappan till ”mini”, inget annat hade jag ju givetvis ens reflekterat över eller hade ens korsat mina tankar, än att han skulle vara vid min sida då!

Men på den här månaden har det ju dessvärre hunnit hända en hel massa, förutsättningarna har förändrats betydligt och läget är ett helt annat.

Pappan valde att flytta och att lämna familjen. MEN därför inte sagt att HAN inte vill närvara vid förlossningen.

Frågan är ju den, vad vill JAG???

 

Känslan är ju fortfarande den att jag känner mig väldigt sviken och ”lämnad i sticket”.

Det är inte helt lätt att förlika sig med tanken att pappan fortfarande bryr sig, som han säger att han gör.

Det känns inte riktigt så, där på kvällen, när man kryper upp i soffhörnet, med en stor, spänd kula till mage, en rygg som värker och höfter som håller på att hoppa ur led.

Efter en heldag tillsammans med fem ( för övrigt helt underbara barn ), matlagning, tvätt o städ och hel massa aktiviteter och flackande och farande.

ENSAM!

Då kommer de där dubbla känslorna igen…Glad och stolt över att ha lyckats fått dagen att flyta på rätt bra ändå, barnen somnade sött och verkade till synes nöjda, jag klarade det liksom!

Men ledsen över att ingen varm famn finns där, ingen som ”nattar” mig, ingen som ger mig en kram och säger att du är rätt bra ändå…Ingen mer än jag själv som klappar och stryker på magen och viskar lite smått till ”mini” därinne, att jag väntar och längtar så ofantligt mycket på att få träffa dig, hålla dig, lukta och pussa på dig!

Nej, där är bara jag, ensam…

Då blir jag lite arg också, så här skulle det ju inte vara! Varför lämnade han allt det här??? Fina familjen ( och då tänker jag i första hand på barnen ) allt som han och jag hade ( för en hel del bra kände i alla fall JAG att det fanns där ). För vad??? Vad var det som var så hemskt att det vägde över och var värt att släppa och lämna allt!

 

För hur mycket man än säger att jag finns här, jag kan hjälpa dig, bara hör av dig…så är det INTE PÅ RIKTIGT!!!

Jag var inte älskad på riktigt, för då gör man inte så här!

 

Då är det rätt svårt att känna den trygghet, tillit och det förtroende som jag nog tycker krävs att det finns där vid ett så pass utsatt läge som det nu är vid just en förlossning.

Kanske skulle det ändå kännas mer avslappnat och tryggare att ha en god vän vid min sida? Kanske skulle det fungera det också, kanske till och med bättre?

Samtidigt som det är ju ändå ”minis” pappa…

Usch, känner mig så kluven och vet varken ut eller in…och tiden är ju dessvärre rätt knapp nu, det börjar dra ihop sig och jag misstänker starkt att ”mini” snart väljer att ”komma ut”

Önskar nog allt att jag hade en liten kristallkula att ta till som hjälp...;-)

 

Ska till MVC idag och försöka få klarhet i hur ”mini” faktiskt är placerad i magen, blir det vändning eller inte…???

Återstår att se!

 

Börjar bli dags att väcka små tröttfisar till barn, som ska göras redo för en dag i skola och dagis.

 

Kram på er!

 

 

 
 
ÖNSKAR JAG KUNDE FÅ LITE HJÄLP OCH KLARHET!
 

En familj...

2013-09-22 | 10:27:00

Äntligen söndag!!! En bra söndag denna vecka, det är dags för gossarna fyra att komma till mig :-)

Har längtat tokmycket i veckan, så det ska bli riktigt skönt att ha de i huset igen. Tror inte jag varit ensam om att sakna de. Lilla sessan tycker även hon att det är för lugnt och för tråkigt när pojkarna inte är här.

Är helt ensam hemma nu ( förutom husdjuren då förstås )

Filippa for ut i skogen på fyrhjulingen med pappa för att se på rally, som körs i vår lilla stad idag.

Hon gillar det där med att åka hjuling, och lite frisk luft är ju aldrig fel, även om det idag är grått och trist och regnigt ute.

Får se hur länge hon ”håller ut”, hon är inte riktigt på hugget…Vet inte om hon vaknat på helt fel sida eller om det är tisdagens vaccinationsspruta som gör sig gällande. Men hon har varit gnällig och ”skrikig” hela morgonen, trots att hon somnade redan halv åtta igår kväll och sov hela natten ( sånär som lite vällingpåfyllnad vid femtiden ) ända till halv åtta i morse.

Hon har ätit bra med frulle, men är ändå inte riktigt nöjd med nåt.

Så förhoppningsvis får hon lite annat att tänka på nu ute i skogen bland fyrhjulingar och bilar ;-)

 

Själv ska jag förbereda inför eftermiddagens me&i  visning, tvätta lite och passa på att ordna här hemma innan pojkarnas ankomst ikväll.

Sen har de lovdag imorgon så vi kan ha en sån där ”ta dagen som den kommer dag” imorgon *skönt, skönt*

 

Har mycket känningar av lilla ”mini”, men än så länge ligger den ju där den ligger ;-)

Somnar rätt okej på kvällen, men så vaknar jag av någon konstig anledning väldigt tidigt på morgonen, för att inte säga natt…Vid tre, fyra tiden är det morgon för en annan. Tänker, grubblar och funderar, och känner hur en yster liten ”mini” härjar i magen. Ibland kan jag somna om efter en timme eller två, ibland så är det morgon redan då, lite olika…

 

Ja ja, det ska väl inte vara så länge kvar nu innan ”magen blir tom” ;-)

Redan inne i vecka 38, så det rullar ju på.

Får se om man går tiden ut denna gång eller om jag till och med går över, man vet ju aldrig.

Mig kvittar det lite faktiskt.

Självklart längtar jag efter att träffa ”mini” in real life, men jag har mycket praktiskt kvar att ordna, som jag gärna vill ha klart innan ankomst.

Och sen är det ju många frågetecken kring förlossningen ( fortfarande ). Känner mig inte säker på någonting och allt har ju på bara några veckor vänts upp och ner i tillvaron.

Mycket att tänka igenom och liksom försöka acceptera att man inte kan göra någonting åt…

Ja, ingenting har ju blivit riktigt som jag tänkt mig att det skulle vara så här innan det är dags för en efterlängtat liten bebis att ”titta ut”.

Snabba kast och livet tog en oväntad vändning, vad det gäller det mesta…

 

Funderar mycket på det här med att vara EN FAMILJ just nu.

En familj i ”min värld” består av mamma, pappa, barn och man lever, mer eller mindre, lyckliga under ett och samma tak.

För mig och för mina barn kommer det inte att vara så.

Pojkarnas pappa bor på en adress, sessan och ”minis” pappa på en annan, och här bor jag och snart sex barn skrivna.

Ingen riktig familj kan man tycka…eller är det precis just det som det är, fastän allt ser lite annorlunda ut???!!!

Kanske blev inte allt som jag trott det skulle bli och planerat inför, men är vi inte en familj ändå…???

Det finns ju så många olika familjekonstellationer nu för tiden, och det här är kanske en variant.

Känns väldigt olustigt dock måste jag erkänna, att jag faktiskt inte riktigt lyckats ge mina barn den där ”riktiga” familjen, under ett och samma tak, mamma, pappa, barn!

Men de har ju, tack och lov, fortfarande sina pappor som älskar de och en mamma som har ett hjärta som gör ont av kärlek till sina sex små. *älskar Er finaste ungar <3 *

Kanske kan det funka ändå, kanske är de det som räcker…bara kärleken finns så spelar det inte så stor roll hur det hela är och ser ut.

Jag hoppas, tror och försöker intala mig själv det i alla fall.

För att känna mig lite bättre, lite starkare och lite mindre misslyckad som mamma.

För jag tycker ju fortfarande, innerst inne att det hade varit guld att få ge de den ”riktiga” mamma, pappa, barn familjen…*snyft*

 

 

 
 
 
 
 

 

 


En öppen dörr...

2013-09-19 | 07:31:02

Tidig morgon ( som vanligt numera ) här hemma, då ”mini” väckte mamman redan vid femtiden.

Sessan sussar dock fortfarande sött.

Men just idag gjorde det inte så mycket att kliva upp i ottan, för jag tog faktiskt en ”vilokväll” igår kväll.

Filippas pappa tog med henne en sväng och jag ( kors i taket ) struntade i alla ”måsten” och la mig på sofflocket. 

Hör inte till vanligheten direkt, men jag måste ju testa nån gång ;-)

Benen i kors och till och med slumrade till en stund…Inte alls fel, även om jag tycker man nästan blir mer seg efter än innan. Det är ju inte direkt så att man sen studsar upp, pigg som en lärka och sätter fart med saker och ting.

Nej, hela kvällen var jag superseg och det blev soffan och därefter direkt bingen.

Men jag hade inget annat val än att ta en vila igår, för det kändes som om ryggen skulle gå av och höfterna minst sagt hoppa ur på varsin sida.

Man konkar ju och bär på sin lilla Filippa, i tid och otid. Inte alltid som en liten 18 månaders vill använda benen ;-) Plus att det ju redan är lite fullt i magen med extra vikt.

 

Har väldigt mycket ”känningar” och förvärkar nu, och får nästan som lite panik ibland.

”Mini” får INTE komma nu!!! Vet att det inte är någon fara för "dens" skull, ”mini” är nog att betrakta som färdig så här tre veckor innan beräknat, men JAG är inte redo!!!

Har massa praktiskt att ta tag i och fixa innan det är dags för bebis, och mentalt är jag inte heller riktigt där ännu…fast det kanske jag aldrig riktigt blir, utan det är nog bara att ”go with the flow” när det väl händer, antar jag ;-)

 

Är ju en hel del att fixa, dona och komma i ordning med vid en separation, och jag lär ju inte få mer tid efter ”minis” ankomst, så jag vill gärna få klart det mesta NU.

Sen är det ju alla känslor, allt grubbleri, som jag långt ifrån är på det klara med.

Helst av allt skulle man ju vilja liksom ”låsa dörren”, aldrig ses mer, puts väck borta och påbörja ”glömma processen”.

Men så kan det ju aldrig funka, så kan jag inte göra, och så kanske jag innerst inne inte heller vill göra.

Vi har ju två ( snart iaf ) barn tillsammans, saker och ting måste flyta på, vi måste ses, umgås och träffas, vilket inte är så lätt då och då.

Hjärtat är sårat, men så fullt av känslor…känslor som man inte riktigt kan sätta fingret på, som är svåra att förklara, och som man kanske inte riktigt själv kan förstå.

Men det jag vet klart är att dörren måste förbli öppen, jo visst är det så, för våra barn är ju så ytte pytte små…

 

 

 

 

 

 

Från det ena till det andra…

Melwin var ju som bekant iväg till Västerås för ett studiebesök vid megnetröntgen i tisdags.

Och allt hade ju gått jättebra. Som jag/vi misstänkte var han cool lugn och röntgenpersonalen hade varit så nöjda så.

Visst skulle han klara av att köra magnetkamera undersökning i vaket tillstånd ansåg man, och visst det klarar han säkert.

Är bara så rädd för att han ( av helt naturliga själ ) ska råka röra sig lite, det uppstår skuggor på bilderna, och då återstår att utreda OM det är tumören som spökar eller om det helt enkelt var så att Melwin rörde sig lite, just då…

Nu säger de ju att röntgenläkaren typ finns med hela tiden och tittar på bilderna vartefter de tas, för att undvika några sådana misstag, men man kan ju liksom ändå inte låta bli att vara lite nojig vad det gäller de där otroligt viktiga bitarna.

Sen kom det ju även fram att ska man röntga både huvud och rygg ( vilket det borde vara då det närmar sig ett helt år sedan sist ) så kan man inte ta det samtidigt. Det orkar Melwin inte med sa de. Utan då måste han komma dit två gånger och för att göra huvudet ena gången och ryggen den andra.

Tycker vi verkar rätt onödigt kämpigt för Melwin och talar ännu mer för att det skulle ( för Melwins skull ) vara smidigare att sövas och ta allt på en och samma gång. Men, men vi har fattat, det är en ekonomisk aspekt i det hela, som vanligt…

Jag har dock satt igång och sökt läkare/sköterska på neuromottagningen för att en gång för alla reda ut detta och få full klarhet i hur vi nu ska göra.

Men ni vet ju hur det är, inte helt lätt och snabbt fixat att få tag på ”de rätta” människorna att prata med inom sjukvården.

Jobbar vidare i ärendet…!

 

 

 
 
Coolaste killen i stan <3
 
 
 
Nej, dags att ta tag i dagen och beta av "to do" listan :-)
 
 
Tar med mig dessa ord idag och kör nya friska tag...Kram!
 
 
 
 
 

 


Ny undersökningsperiod...

2013-09-17 | 14:32:15

Gossarna har farit till pappan för ännu en ”pappa vecka”. Lite lugnare här hemma, och då kom tröttheten som en bomb och slog ner…

Är sjukt trött, men sover ändå som en ”pissråtta” :-( Tänker alldeles för mycket för mitt eget bästa och tror jag håller på att bli lite smått galen, om jag nu inte redan anses vara det ;-)

 

Men visst är det lite softare med ”bara” ett barn hemma än fem, även om ”vilda matilda” är högt och lågt och har en sjujäkla humör ;-)

Idag är det dock späckat schema för vår sessa.

Hon ska till läkaren för en 18 månaders kontroll ( när blev hon så stor liksom…) och då även en spruta. Mässling, påssjuka och röda hund ska hon vaccineras mot.

Sen har Filippa sin veckoaktivitet idag, Springleken.

Hon tycker det är jätteskoj så jag hoppas att hon kan vara med och inte får alltför ont i benet efter av sprutan.

 

”Som vanligt” läggs allting typ på en och samma dag.

Även prins Melwin ska till sjukan idag.

Men bara ett studiebesök…på röntgenavdelningen.

Läkarna anser nu att Melwin är gammal nog att göra sin magnetkamera undersökning i vaket tillstånd, och inte under narkos.

Därför har man bokat in ett studiebesök för honom vid magnetkameran, så han i lugn och ro ska få testa på hur det är att ligga stilla där och hur allt fungerar.

Själva magnetkamera undersökningen är sedan tänkt att göras så snart möjligt efter detta studiebesök, helst under september månad.

Det är ju dags nu igen, för alla undersökningar av vår kämpe. Har snart gått ett helt år sedan han gjorde MRT av ”Klumpen”.

Så visst är det jättenervöst och läskigt att det ska göras nu igen, tänk om det har hänt något!!! Tänk om tumören har vuxit!!!

Vi har ju inte märkt något direkt avvikande på Melwin, han är till synes pigg, kry och glad.

MEN, för tumören för sig att växa åt ”rätt håll”, alltså ut i det tomrum som blev kvar efter operationen, så kan det ta ett tag innan den förstör något vilket leder till att Melwin blir påverkad.

Så man kan tyvärr aldrig riktigt pusta ut eller känna att ”det är nog lugnt”.

Nej, det är lika nervigt och läskigt varje gång det är dags för nya undersökningar, tyvärr!

 

Pappan far dock med Melwin till Västerås för detta studiebesök. Då jag är i det tillstånd jag nu är, höggravid, så får jag ju ändå inte vara med inne vid magnetröntgen då själva undersökningen ska göras.

Det är ju en sak när Melwin gjort den under narkos, för då lämnar man ju honom där så snart han somnat och sitter inte med i rummet medan kameran är igång.

Men nu om han ska göra undersökningen i vaket tillstånd så är det tänkt att mamma eller pappa stannar kvar i rummet, sitter bredvid Melwin, så han känner att man är där.

Något som jag inte får tillåtelse att göra som gravid.

Så då är det ju lika bra att pappa åker med redan från början och även han får se hur allt går till.

 

Dock är varken han eller jag helt nöjda med att Melwin ska göra undersökningen i vaket tillstånd. Det är ju väldigt länge han ska ligga där, helt stilla!

Röntgen av både huvud och rygg brukar ta 1 timme till 1 ½ timme, vilket ju är super länge att ligga stilla och lyssna på musik eller berättarsaga om man är en liten 7 åring.

Har pratat med flera vuxna som tyckte att det var jobbigt och obehagligt att ligga i magnetkameran de i typ bara 20 minuter, och då är de ändå vuxna.

Men läkarna anser att det alltid är en risk med sövning, och därför vill ha honom vaken.

Lite löjligt kan jag tycka, för hur många gånger har Melwin inte blivit sövd redan…??? Jag har ju inte exakt räkning, men uppåt en 70 gånger är det säkert redan. Så det känns lite som en gång mer eller mindre liksom…

Men som vanligt är det väl säkert en ekonomisk aspekt med i det hela. Det kostar väl mer att ha ett narkos team med vid hans röntgen också, än bara röntgenpersonalen, antar jag…

Ja, ja, vi får väl se hur det går vid studiebesöket nu först till att börja med!

 

Nej, nu ska här hastas vidare till BVC och sen lite Springlek med bästa sessan :-)

 

 

 

 Skriver mer sen...

 

 

 

 
 
 

   


En smula bitter...

2013-09-14 | 23:47:00

Ja det känns då att man lever, och nej, det är f-n inte lätt när det är svårt…

Sorry, men det blir inget upplyftande inlägg idag heller, för jag är sjukt trött, hormonerna sprutar och jag känner mig som världens mest misslyckade person just nu!

Inte för att just denna dag bjudit på något alldeles extra knasigt eller spektakulärt, det är nog helt enkelt bara att inse att även jag har mina begränsningar, krafterna tar slut, även på mig…tro det eller ej ;-)

 

 

 Myskväll med kidsen ikväll.

Vi såg på en film tillsammans…”Farsan”

Har ju sett den förut, men de ville gärna se den igen, ok för mig liksom, den är ju i alla fall rätt lättsam.

Men jag kunde ju ändå inte hålla mig från att gråta såklart. En hund som måste avlivas och ett barn som adopteras och alla känslor därtill, så givetvis kom tårarna även denna gång. Barnen fnissade lite, och suckade…Jaha, nu gråter mamma igen!

Och sen började spekulationerna kring hur länge våra två kissemissar skulle tänkas leva. Ja, ja tur att man kan skifta samtalsämne lite då och då ;-)

 

Har varit en ”busy” dag med kidsen, som började redan tidig morgon.

Fotbollsmatch för prins Melwin stod på schemat. En lite speciell match kanske, då det var mot föräldrarna. Avslutningsmatchen för säsongen liksom :-)

Och ja, de tog hem en säker seger våra pojkar -06, givetvis liksom!

 

 

 

 
 
Ok, jag erkänner...den tjocksmocka mamman ställde inte upp i föräldramatchen, utan representant från familjen blev i stället Albin :-) Som gjorde en kanonbra insats, trots att de fick spö av "småkillarna" ;-)
 
 
 
 Killen i vinnarlaget...
 
 
 

...som även förärades med en pokal :-)

 
 

Sedan hem och fixa lunch och få i alla lite mat innan det var dags att köra prins Vincent till ett bowling kalas och prins Melwin till ett snickar kalas.

 

 

 
 
Kalasfina killar <3
 
 
 
 

 

 

Sedan en stunds avkoppling ( faktiskt ) i soffan hos kära vänner, medans ”en flock” med barn lekte tillsammans och jag smuttade i mig en kopp kaffe och tryckte några bullar ;-)

Vidare hem och ställa sig vid spisen ( igen ) middag skulle tillagas till hungriga kids, om än något godis stinna en dag som denna…

Plocka, städa undan, jaga ”vilda matilda” ( sessan ) och sen dags för kvällsproceduren…tvätta sig, borsta tänder, natta x 5

Jodå det funkade även ikväll…alla sover ju nu :-)

 

 

Mamman är dock dödstrött i både kropp och själ och kan i skrivandets stund inte riktigt fatta hur orken ska komma att infinna sig, dag efter dag, dygn efter dygn…med ännu en till liten pyttis.

Just idag känns den ekvationen som om den aldrig kommer att gå ihop utan att jag mer eller mindre går sönder och samman.

Just idag känner jag mig sviken, ledsen och bitter.

JAG har inte valt att stå med allt detta ENSAM, JAG har inte skaffat ett barn till SJÄLV och med insikten att jag ska dra hela lasset SJÄLV. Men lik förbannat så är det så det ser ut.

Lämnad, ledsen, trött och sliten = JAG!!!

Men det är först nu det får och kan komma ut, efter läggning, efter klockan 22, när alla säkert sover…Då får mamman bryta ihop, och det gör hon, i alla fall idag, för idag är en sån dag.

Jag älskar mina barn över allt annat men jag är så sjukt trött och har så jävla, fucking skitont i kroppen.

Vet inte vad jag önskar helst…att ”mini” kommer ut NU så kroppen får det lite lättare, eller att ”mini” stannar ett bra tag till så psyket hinner återhämta sig och förbereda sig bara liiiiite, liiiite till…??? Som tur är så kan jag inte påverka något av det. Det ligger inte i mina händer, så det blir ju som det blir kort och gott.

 

 

Varför vara bitter…hatar det ordet, och vill absolut inte vara en sådan person. Men ibland känns det oundvikligt att känna sig just, precis så!

 

 

Känner mig bitter över att jag föll för alla ord

Att jag tillät mig att tro på allt som sades

Att jag fortfarande litar, tror och lyssnar

Att jag fortfarande hoppas och vill och därför gör högst märkliga val

Att jag inte kan påverka ett skit och måste lära mig ”gilla läget”

Att jag aldrig fattade bättre och var så naiv

 

 

Ja, listan kan säkert göras lång, men faktum kvarstår. Det är inge mysigt alls att vara bitter, och därför försöker jag hålla det till en känsla som endast släpps fram nattetid, såsom en mängd andra känslor från känslopaletten.

Dagtid kör vi det enda raka…På med smilbanden, var stark och gör var dag till en bra dag, hur jobbigt det än må vara.

Och visst brister jag en smula och fasaden faller lite lätt. Man blir stinslig, lättretad och bara så galet trött, och ibland smyger sig en och annan tår fram, fastän man lovat sig själv att det inte får ske!

Man är väl bara människa, får jag skylla på det…???!!!

 

 

Fick en låt skickad till mig från en vän, som tänkte på mig när hon hörde den.

Jag lyssnade och kan inte annat än hålla med, den texten är minst sagt passande och självklart är det så jag ska tänka.

Detta SKA gå, jag ÄR stark, och jag KOMMER resa mig igen…

 

 

 Pandora - Until The Hurt Is Gone  

 

 

Kram mina vänner och förlåt för ännu ett nego inlägg...men jag bara måste skriva av mig lite

 

 

 

 


Ny dag, nya tag...

2013-09-12 | 07:25:00

 

 

Tidig morgon och inte har jag sovit mycket inte :-(

Går bra de första två, tre timmarna, men sen så väcks man av någonting och det verkar stört omöjligt att somna om.

Så börjar man grubbla, tänka, fundera…igen! Men enligt min ”gravidApp” så ska det vara rätt normalt att sova oroligt just så här på slutet av graviditeten, så det är ju inte alls säkert att jag sovit bättre även om jag inte hade haft så förbannat mycket att grubbla över ;-)

 

Hur som helst så vill jag börja med att TACKA det allra varmaste och ödmjukaste för alla stöttande, peppande och så himla värmande kommentarer och meddelanden jag fått, både här på bloggen, genom mail och på Facebook.

När man, som i mitt fall, känner sig som en liten, pluttig och totalt misslyckad människa, betyder det så ofantligt mycket att känna allt stöd runt omkring sig!

 

 

 

 

Suger åt mig som en svamp av alla era råd och ert ”peptalk” och känner styrkan komma smygande och att jag faktiskt börjar komma upp på benen igen, det är dags liksom…

Dags att inse att jag inte kan förändra eller ens påverka. Dags att dra på sig handskarna igen, spotta i nävarna, ta nya tag…

 

Varför ens försöka ödsla tid på att försöka lösa eller rädda ens ett uns av kärlek, när det bara rör sig om en envägs kommunikation, och när det där lilla unset kärlek endast finns hos en av oss.

Jag stångar huvudet i väggen gång på gång, och blir ju så förtvivlad och ledsen över att jag, på bara så kort tid, blivit mindre värd än den minsta av myror.

Det är bara att inse, jag är förbrukad, slängd på tippen, ”rubbish” helt enkelt…och det är inget jag förmår göra någonting åt.

 

Så nu ska fokus läggas på helt andra saker, betydligt viktigare saker, det absolut viktigaste faktiskt…MINA BARN!

Massa praktiskt måste lösas, så det blir till det allra bästa för de, men även för mig.

För nej, jag tänker inte glömma bort mig själv, mitt upp i allt detta. Mår jag bra, så mår även mina älskade barn bra, och nu är jag f-n värd att må bra! VI är värda att må bra!

Lättare sagt än gjort, jag vet…men jag har i alla fall kommit till insikt och känner mig på rätt spår liksom, i alla fall idag, Vem vet, imorgon kanske jag har brutit ihop igen ;-)

Klart att allt är och kommer att fortsätta vara piss o skit i mångt och mycket och ingenting kommer säkerligen att gå smidigt och lätt.

 

Men jag har människor omkring mig, som faktiskt älskar MIG, som tycker att JAG är bra och är mitt skyddsnät när jag faller.

Så även om någon/några totalt vänt mig ryggen och får mig att känna mig som den där lilla, pluttiga och totalt värdelösa människan, så ska de inte få krossa mig helt…även om en bit av mig är och förblir skadad för alltid.

 

 

 

 

Det är nya tag som gäller, och jag är så oerhört tacksam, att Ni alla underbara runt omkring mig, fått mig att börja inse det…

 

 

 
 
 
 
 
 
KRAM TILL ER ALLA <3
 

 


Önskar att allt vore annorlunda...

2013-09-10 | 22:13:00

Var och hälsade på en alldeles färsk liten parvel idag. Min goda vän som fick en liten pojke för endast en vecka sedan.

Som vanligt hade man ju glömt hur små de är, och det kändes ju aningen märkligt, nästan overkligt att jag själv snart sitter med ”en alldeles egen” sån liten plutt i famnen.

Verkligen blandade känslor inför vad som förväntas ”hända” om sisådär en fyra veckor.

Spännande och så förväntansfull att äntligen få träffa ”mini”, men också så skrämmande.

Det var ju inte alls så här jag hade tänkt mig att ”minis” ankomst skulle bli, starten i livet…

 

Är ju alltid lite läskigt med en förlossning, spelar nog ingen roll hur många man gått igenom, det är ändå en viss oro.

Ingen förlossning är ju den andra lik, i alla fall har det varit så för mig, och det gör ju att det är stora frågetecken inför en ny förlossning.

Hur snabbt kommer det att gå, hur ont kommer jag att ha, kommer allt att flyta på eller kommer det uppstå komplikationer och kommer det bli en långdragen historia???

Massor av funderingar har man ju…och just den här förlossningen innebär ju inte mindre tankar direkt.

 

Jag är livrädd och känner jag efter just nu, så vill jag helst att ”mini” ska välja att stanna där inne…länge, länge.

Jag är inte alls redo, för så här skulle det ju visst inte vara!

Kommer jag klara av allting, eller kommer jag att bryta ihop totalt??? Känner mig inte säker på någonting just nu…:-(

 

Önskar så att allt vore annorlunda

Att allt skulle vara som det egentligen är tänkt att vara

En lycklig familj som väntar sitt barn

Ser fram emot det med en förväntansfull spänning, tillsammans, beredda varje dag, varje minut att ta emot den finaste gåvan av de alla, ett litet barn…

Som skapades av kärlek, som växte av kärlek och som också förväntas tas emot med stor kärlek

 

Är så otroligt ledsen och uppgiven och kan inte förstå varför detta val har gjorts

Kan inte för mitt liv begripa varför man väljer att slänga bort sin familj i det här läget, som situationen ser ut och efter så pass kort tid

En familj som man tidigare aldrig valt att skaffa, men valde att göra med mig.

Att jag, av alla, var den bästa att bilda familj tillsammans med, att jag var så pass älskad att man ville ta det steg man aldrig tagit förut, och faktiskt bli pappa, för första gången, och sedan även för andra gången…

För att sedan en dag komma på att det nog var bättre innan, och lämna allt :-(

Jag hade förstått det bättre om jag hade gjort bort mig totalt, om jag hade vänstrat eller på annat sätt svikit…men jag har ju inte det!

Jag kan helt enkelt inte få in i mitt huvud vad det är som varit så pass hemskt i vår tillvaro att man gör just det här valet

 

 

Men att det beror på mig, det förstår jag ju att det måste göra

Jag är väl helt enkelt så hemsk att leva med att det faktiskt inte gick att ”hålla ut”

Inte ens tills ”mini” var född, eller tills Filippa åtminstone var något äldre

Nej, jag måste ha tabbat mig rejält, kan inte se det på annat vis

Men kan ändå inte släppa att jag då för bara mindre än en månad sedan kände mig älskad och även fick höra att jag var det

 

Vad var det som gick så snett? Vad var det han såg som jag tydligen inte riktigt sett?

 

Känns som jag kan älta ihjäl mig och tankarna vill liksom aldrig släppa.

Oro, tomhet, uppgivenhet…tre inte alltför upplyftande ord som tyvärr kännetecknar mitt sinne just nu!

 

Men någonstans känner jag även ilskan komma smygande...nej, man gör inte såhär mot mig, eller mot barnen!

Ingen av oss har gjort oss förtjänta av detta, så det så!

 

 

 

 
 
 
 
 
 

 


Kolmården 2013...

2013-09-09 | 14:54:46

 

På hemmaplan igen efter en Kolmården helg tillsammans med de bästa…mina barn!

Strålande sol i dagarna två, boende på hotell, och träffat goa vänner.

Alltid lika skönt att kunna sitta och prata med familjer i samma situation, alltså lever med ett barn som har en cancerdiagnos.

Så mycket ”sjukdomssnack” blev det ju, men det behövs det också, och det är så lättsamt när man tillsammans med dessa vänner kan prata öppet och fritt. Utan att alls behöva tänka på vad man säger, eller hur man säger det. Alla vet, alla förstår!

 

Sen ska jag ju inte förneka att det var skitjobbigt både psykiskt och fysiskt att fara själv med fem barn och höggravid.

Man går och går och går på Kolmården och det kändes, vill jag lova, i både höfter och ben och sammandragningarna var rätt starka under natten. Men ”mini” vet vad som gäller och sätter inte mamma i ”skiten” heller och valde såklart att lugna ner sig och stanna kvar i magen ;-)

Och visst kändes det i hjärtat att vara helt ensam med sina barn, bland alla till synes ”lyckliga” familjer. Mamma, pappa, barn…precis som det ska vara.

Så kom den vankande ankan Anna, höggravid och ensam med fem kids…Känner man sig ju lyckad!

 

Men de är väl för goa mina älsklingar till barn. Så säger de två äldsta i bilen på väg hem från Kolmården då vi börjar närma oss Fagersta igen, som så;

”Mamma, det här gick ju jättebra ju. Vi fixar sånt här själva nu, tillsammans, inte behöver du någon kille heller”

Så kloka barn och ja, jag hade väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka där vi satt allesammans i bilen…

 

Men trots de kassa förutsättningarna hade vi en härlig helg tillsammans på Kolmården, i år igen ;-)

 

 

 
 
Barnens lantgård där man får gå in och klappa getter och grisar är alltid populärt hos Albin, Vincent och lilla Filippa. Medans Melwin och Robin helst stannar utanför..."det luktar ju bajs" ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
Linbanan på Safari var helt klart barnens höjdpunkt, så den åkte vi fler gånger än en :-)
 
 
 

 Liten Vincent högt uppe ovanför trädtopparna

 

 
 
Spännande att komma så nära de vilda djuren
 
 
 
Finaste Albin
 
 
 
Liten sessa, sött sovandes, fick besök i vagnen av en massa silkesapor...
 
 
 
...så då vaknade hon ju såklart :-)
 
 
 
Liten sessa lämnade vagnen, men då tog aporna plats och boade in sig riktigt skönt, så vi kunde lätt ha fått med de hem :-)
 
 
 
Syskonkärlek när den är som bäst <3 Filippa höll gärna någon av brorsorna i handen
 
 
 
Tänk att jag har lyckats få så fina barn <3
 
 
 
 
 

Delfinshowen "Life" var helt outstanding, så underbara djur...Blev rörd till tårar, så vackert var det!
 
 
 
 
 
 
Bamse och hans vänner fick fint besök :-)
 
 
 
 
 
Hela glada gänget...DESSA, mina vänner, är det bästa jag någonsin gjort <3
 
 

 
Barnen valde sina favvo djur...spana in vargen som ser så hård ut, speciellt med nappen i mun ;-)
 
 
 
Äntligen ett inlägg med lite upplyftande bilder i alla fall :-)
Nu är det dags att hämta lite barn här och där...
 
 
Kram o hörs snart igen!

 

 


Vaken...igen

2013-09-07 | 04:35:00

Det där med att vila upp sig funkar ju föga…

Vaknade efter ett par timmar, och då va det kört.

Tankar som snurrar, tårar som rinner

Det enda jag nu vill är att det onda försvinner!

 

 

Känner mig så maktlös, vad finns det Jag kan göra

Du vill ju inte lyssna, Du vill ju inte höra

Grubblar och tänker, försöker förstå

Vad var det jag gjorde, som skadade så

Jag kan vara hemsk, fast jag älskar ändå

Jag kan också vara lite bra, kände du aldrig så???

Så jag kan inte riktigt fatta, varför Du väljer att gå

 

 

 

 

 

 

Snart borde det väl ändå bli ljust, då känns det ju i alla fall inte som om man är uppe mitt i natten.

Då ”får” man dricka kaffe, duscha och hämta mina små.

Kanske det kan skingra tankarna, kanske kan jag få må lite bättre då.

Mina älskade juveler kan värma mitt hjärta som få <3

 

ÄLSKAR ER ROBIN, ALBIN, MELWIN, VINCENT, FILIPPA & ”MINI”

 

 

 

 

 

 


Tårar som rinner och styrka som försvinner...

2013-09-06 | 23:02:00

 

 

 

 

Det känns som om jag sitter i en berg –och dal bana och bara far runt, runt, runt.

Mår illa, men måste liksom fixa hela resan. Vill kräkas, men kan inte, för allt går så fort!

Så lugnar det ner sig lite grann, man andas och känner att man får en ny kraft, för att sedan slängas iväg med snabb fart igen och man håller sig krampaktigt fast för att inte rasa och för att hålla huvudet uppe.

 

Ja, det är så det känns i korta drag…

Ena dagen finns kraften och jag känner att jag nog fixar det här ändå, för att nästa dag känna precis raka motsatsen.

Gråta hejdlöst och allt känns totalt hopplöst och jag är den lilla, lilla, mini människan. Skör och sårbar!

 

Men det är ju för väl att man kommer upp med näsan över vattenytan nån gång, så man får chans att fylla på med lite ny kraft och styrka, och kunna tänka mer klart och realistiskt.

Vilket inte är det lättaste när man känner sig liten och svag…

Då låser sig allt och man kommer inte på en endaste utväg som verkar rimlig.

 

 

 

 

Nu har jag ju tack och lov mina vänner som lyfter mig när allt är som mörkast och mina underbara, fantastiska barn, som liksom bara genom att finnas till ger en nya krafter och styrka att kliva upp på morgonen.

Eller ja, man måste ju, vad har man för val???!!! Barnen går först i alla lägen, även om det just nu känns som om jag misslyckats totalt med att skapa en bra tillvaro för dem. Kan väl inte göra mer än att försöka fixa det så drägligt som möjligt under rådande omständigheter…försöker jag intala mig själv i alla fall!

 

Lilla Filippa har kanske inte märkt sådär jättemycket. Visst är barn riktiga experter på att känna av känslor och de har ju ”känselspröten” ute jämt.

Så hon har ju garanterat märkt och känt av att mamma o pappa inte mått sådär tipp topp.

Men annars har hon ju träffat pappa ”som vanligt” varje dag efter att han slutat jobbet den här veckan. Han har nattat och sen när hon vaknat på morgonen är hon ensam med mig igen, precis som det varit tidigare också.

Att pappa inte legat precis bredvid och sovit, utan ”bara” mamma, tror jag inte har bekommit henne sådär väldans mycket. Hon har sussat bra i alla fall :-)

 

Pojkarna har haft ”pappavecka” den här veckan. Vilket nog har varit bra för både pojkarna och mig.

Men imorgon är det dags för ”mamma veckan” att ta sin början, en dag tidigare än vanligt.

För jag och barnen ska iväg på en liten tripp :-)

Vi ska spendera helgen på Kolmården.

Det har varit bestämt och bokat sedan länge, då det är ett event vi brukar försöka åka på varje år.

Det är Barncancerfonden som bjuder in till en helg på Kolmården, och vi ska bo på hotell en natt. Lyxigt värre, med hotellfrulle och allt annat som man slipper fixa genom att slagga på hotell ;-)

Sen kommer vi att träffa en massa andra trevliga familjer, drabbade av ”helvetes sjukdomen”, vilka vi brukar sammanstråla med vid såna här event några gånger per år.

Sist vi träffades nu var i mars nere vid Ågrenska i Göteborg. Där vi tillbringade en vecka tillsammans under en familjevistelse för barn med hjärntumör i skolåldern.

Så grabbarna ser verkligen fram emot att träffa sina kompisar sen Ågrenska vistelsen också, inte bara det att de ska få titta på alla fina djuren alltså ;-)

 

Ett tag var jag aningen tveksam till om jag verkligen skulle genomföra den här resan...

Det kanske inte är allra bästa tänkbara läge, men va f-n, vad hjälper det att sitta hemma i soffan och ”uggla” och grubbla. Det gör mig bara mer förvirrad, ledsen och misslyckad, så nu drar vi som bestämt!

Pojkarna ser verkligen fram emot helgen ( har jag fattat det som i alla fall ) och även jag tycker att det ska bli skönt att få komma iväg på lite skojigheter med de, och samtidigt träffa mina vänner från ”cancervärlden”.

Filippa var ju så pytteliten förra året vi var där, så hon kan nog tycka att det är en riktig upplevelse nu att se alla djuren "in action" :-)

Får bara hoppas att ”mini” stannar där den ligger och inte får för sig att ”titta ut” trots att mamma älgar på i dagarna två, backe upp och backe ner, i denna stora djurpark :-) Har givetvis packat bästa gympadojorna, misstänker att jag kommer vara skapligt trött i fossarna ändå vid dagens slut…

 

Ska gå och krypa ner bredvid min lilla sessa nu, som redan sover sött. Hoppas på att kunna sova, behöver alla krafter jag kan få inför helgen och den kommande veckan, med hela barnaskaran.

Men det är svårt att hålla tankarna i schakt, även om jag inget annat önskar än att få sova, sova och åter sova.

 

 

Tack för alla värmande ord och jag riktigt känner Ert stöd, Guld värt!

 

 KRAM <3

 

 

 
 
 
 
 
 

 


Fy f-n...

2013-09-04 | 22:29:00

...vilken jäkla dag!
Inte ett rätt faktiskt :-(
 
 
Försöker förstå, men det vill bara inte gå
Kan inte hitta någon riktig mening
Varför ska det behöva vara så
 
Det gör så ont och tårarna bara rinner
Hur lång tid ska det ta, innan smärtan försvinner
 
Att vara stark är inte lätt
När allt man känner är att det inte är rätt
 
Vill bara vakna och se att det hemska inte finns
Att det jag faktiskt lever i är allt det fina som jag idag bara minns
 
 
 
 
Går ner till sängen och dör en smula...Go´natt!
 
 
 
 
 
 

Det är inte lätt...

2013-09-04 | 12:04:46

...när det är svårt!

Ja vad ska man skriva…

Önskar jag kunde komma med något upplyftande inlägg, men just för stunden går ju inte det.

Fick en hel del kommentarer till mitt förra inlägg och ja, jag kan inte annat skriva än att era funderingar tyvärr är riktiga.

Lasse har flyttat ut.

Eller klart han inte hunnit flytta alla saker och så, men han har skaffat ett eget boende som han flyttar allt till så snart han kan.

Självklart är det här värsta tänkbara situation, mest troligt för alla inblandade, det känns så för mig i alla fall.

Kommer INTE att gå in närmare eller över huvud taget på VARFÖR Lasse flyttar. Det stannar mellan oss och våra närmaste, medans rykten och spekulationer naturligtvis kommer att härja fritt i ”vår lilla stad”.

 

Men jag kan ju skriva utifrån mitt eget perspektiv och om mina egna känslor, för DE kan bara jag svara för.

Jag mår piss och skit och det känns som om hela jag ska gå sönder.

Vet varken ut eller in och är allmänt förvirrad…

Känner mig så ledsen, sårad och sviken, men också så maktlös, för jag vet att jag inget kan göra åt situationen.

”Kontrollfreaket” har tappat all kontroll ;-)

 

Hela situationen känns så hemsk emot barnen. Lilla söta sessan, som inte riktigt förstår, och lilla ”mini”, vilken start i livet…:-(

Pojkarna som får uppleva ännu en separation, även om det nu inte är deras "riktiga" pappa som flyttar.

 

Det är vårt ansvar att lösa allt för kidsen efter bästa förmåga, och tro mig, vi försöker.

Jobbar hårt, hårt, hårt med att lägga känslorna åt sidan och fokusera på barnen. De ska träffa oss båda, det måste vi klara av att lösa…

 

Massa praktiskt att ta tag i, orkar inte…åt helvete med allt praktiskt! Det är så mycket ju :-(

Sessan sover nu, vi var vakna tidigt hon och jag…

Jag sov nästan ingenting i natt, bara tänker och tänker och får ingen ro.

Snart lunch och sen till öppis. Sessan måste få leka, träffa andra barn, ha roligt.

Jag sätter på mig masken, som jag blivit lite av en expert på, vid det här laget.

 

Bryta ihop finns det inte plats för, inte nu, inte dagtid!

Men kan inte låta bli att undra hur mycket man ska orka egentligen…?!?!

 

Biter ihop, är stark, för de viktigaste personerna i mitt liv…Mina Barn <3

 

 

 

 

 

 

 

TACK MINA UNDERBARA VÄNNER FÖR ATT NI FINNS...ÄLSKAR ER!

 

 

 

 

 

 


RSS 2.0