Halloween spektakel...

2013-10-30 | 10:18:00

 

 

 


HOOO HOOO...

 

 

Nu har det varit sådär fullt upp igen…

Dagarna har varit fyllda med idel barnaktiviteter och fullspäckat schema och kvällarna/nätterna består av ”snaske” mys och en hel del ammande.

Så att sätta sig framför datorn har varit en ren omöjlighet att få en lucka till…

Men nu har jag några minuter till övers och tänkte mig göra en snabb uppdatering :-)

 

 

 
 
 
Hej, det är jag som är Milton "snaske" och jag utnyttjar min mamma till fullo på kvällar och nätter, när jag får ha henne helt för mig själv :-)
 
 
 
 
 
Liten Milton, 3 veckor
 
 
 

I helgen var det en hel del Halloween fester för grabbarna.

Disco på skolan, då barnen var utklädda, och som ni såg i tidigare inlägg så var grabbarna redo med nyinskaffade dresser.

Melwin och Robin var bjudna på privata fester ( det lät ju vuxet ) och även där var det givetvis Halloween tema.

Albin han höll sig mest i ishallen ( hans andra hem ;-) ) och mamman, bebis och liten Filippa skjutsade mest runt på de större pojkarna både hit och dit…

 

I söndags var pojkarna på bio. Det var Turbo som visades här i stan och eftersom mamman har en snaskande liten bebis och en helvild liten tös, så fick de plötsligt bli stora och gå på bio själva.

Vilket de klarade galant såklart…men jag hade faktiskt ”lejt” en pappa i salongen att hålla ett vakande öga över gossarna, utifall att bara ;-)

 

 

 

 

 

Jag och de minsta hälsade på mamma Lina och hennes små. Blev bortskämda med nybakade bullar och sessan fick leka av sig med sin jämnåriga kompis Swea och härja med de treåriga tvillingarna…

 

 

 

 
 
Blir serverad fika av min lilla tös <3
 
 

Gossarna stannade till i måndags förmiddag, då jag körde Melwin och Vincent till fritids/dagis.

Det är ju HÖSTLOV och Robin och Albin är lediga.

De är hos pappa men far lite emellan mig och honom som de känner för…

Melwin och Vincent har nu gått ett par dagar på fritids/dagis, men är även de nu lediga resten av veckan och kom till mig i morse :-) LOOOOOOV!!!

 

 

Strax ska vi till Morfar och Mormor för lite lunch, sen tillbaka hem igen, för prins Vincent ska göras i ordning för en Halloween fest.

En dagis kompis ska ha fest med allt vad det innebär ;-)

 

Imorgon får vi finbesök från Borlänge när Melwins ”gudis” med barn kommer på besök och sen är det så äntligen dags…

Som de har väntat gossarna, men imorgon kväll får man då äntligen gå ut i kvarteret och köra Bus eller Godis!

För som jag och fler av er läsare har fattat det som är det imorgon, 31 oktober, som det är den riktiga Halloween :-)

Så var beredda alla grannar, och kitta upp er med diverse gotte…för imorgon kommer de ;-)

 

 

 

                             Är nu ett steg fram…och det känns ju skönt för en gång skull.

Jag och Lasse fick i måndags kväll tillfälle att prata igenom saker och ting ( vilket inte ges så ofta med barn till höger och vänster ) .

Behövdes ”rensa luften” och reda ut ett och annat…

Är ju så mycket som har hänt, så många frågetecken som behövdes få svar på, så många missförstånd som skulle klaras ut…

Inte hann vi med det på en fjuttig kväll, och då satt vi ändå uppe till sena timmen.

Men vi är en bit på väg i alla fall, och strävar förhoppningsvis åt samma håll, att ALLA, stora som små, ska få må bra mitt upp i allt detta tumult.

Jobba, jobba, jobba…hårt, hårt, hårt på att lyssna och framför allt försöka förstå.

Sen är det väl som i det mesta här i livet, det gäller att vara lite open minded :-)

 

 

Med risk för att hamna lite på högstadienivå ( ni som följer Solsidan förstår precis vad jag menar )…;-)

 

 

 

 

 

 
 
 
 
PUSS!
 
 
 
 
 

Nu är vi redo...

2013-10-24 | 22:30:37

…för alla kommande Halloween fester och upptåg :-)

Jag och de fyra minsta juvelerna har idag fixat och ordnat med alla dräkterna till de discon och fester som grabbarna ska på imorgon och i helgen.

Jätteroligt och de ser verkligen fram emot årets Halloween.

 

Sen ska det ju givetvis göras bus eller godis här i kvarteret, inte att förglömma.

Men visst är det inte förrän på torsdag nästa vecka ( 31 okt ) som man går ut och gör det, på självaste Halloween dagen.

Någon som kan det där utan och innan får gärna berätta, så jag inte skickar ut barnen på ”fel dag” liksom ;-)

 

Men som sagt, i helgen är det fest och Halloween spex som står på schemat och kidsen är mer än redo :-)

 

 

 

 

 
 
Robin i en dräkt som tydligen heter Morphkids och är helrätt ;-)
 
 
 
 
 
 
 
Melwin som en liten Alien...
 
 
 
 
...och Vincent goes Spiderman
 
 
 
 
Albin körde på zombie looken
 
 
 
 
 

 
Lilla Filippa blev en she devil ;-)
 
 
 
 
 
 
Så det blir en helg med mycket skräck och bus ;-)
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 


Ett steg fram, två steg tillbaks...

2013-10-23 | 23:31:00

…kanske tre tillbaks och ett fram igen. En mental berg –och dalbana. Så skrev en av er bloggläsare till mig…och vad rätt hon hade!

Någon sa till mig, när det stod klart att L flyttade ut och ”lämnade skeppet” , räkna med att han kommer söka tröst i ömsom 25 åringars famnar.

Jag svarade inte direkt, men tänkte i mitt stilla sinne att nej, inte ”min” Lasse, han skulle aldrig göra så, inte såra på det viset.

Men det visade sig även det vara rätt, tyvärr!

 

Har ju gått och pratat med psykolog ända sedan Melwin blev sjuk, så det stödet har jag redan och det är jätteskönt att kunna komma iväg och ”babbla av sig”.

Att jag sedan förvånas och åter igen blir sårad, ledsen, förtvivlad och även arg, är ju rätt konstigt egentligen.

Vet inte riktigt hur jag tänker. Skäms lite över min egen dumhet, att jag fortfarande är så jäkla naiv, att jag fortfarande inte tycks ha fattat läget, att jag tror på allt som sägs och görs…men ja, jag är ju både blond och blåögd så ;-)

 

 

Läste igenom några tidigare inlägg, för att komma lite på det klara med det hela, och ja, jag har ju för f-n gått igenom detta tidigare.

Skulle ju liksom vara färdig med mina känslor, skulle ju redan ha gått vidare, insett att ”loppet är kört”

Men av någon konstig anledning går jag på samma jäkla mina igen…fattar inte vad det är med mig, hur dum får man vara???!!!

 

Jag hade sparat en liten plats åt honom i mitt hjärta, hade tänkt ge honom lite tid. Tänkte att han nog bara behövde lite tid, lite space att komma ifrån. För att sedan förstå att det vi hade var fint och de två barn vi faktiskt tillsammans åstadkommit är det vackraste två människor kan göra tillsammans.

 

Tyckte att Miltons ankomst fick oss att komma varandra lite närmre, att den var så pass speciell, och liksom hade en speciell mening att just bli just sådär speciell, för att få oss att förstå och inse att detta slänger man bara inte bort…

 

Att de berg vi försökt att bestiga så länge kanske ändå inte var för höga och för svåra för oss att tillsammans ta oss över.

 

Att tiden skulle ge oss båda tid att tänka, tid att förstå…

Men nu vill jag inte spara den där platsen i hjärtat längre, för gör jag det vet jag nu att hjärtat bara kommer att bli sårat igen, och igen, och igen…och jag vet inte hur många fler ”turer” jag orkar stå pall för.

 

Har under den senaste tiden uppfattat det som om det fanns känslor kvar, från hans håll också. Inte bara i egenskap av mamma till de två små barnen, utan för MIG, för Anna och bara Anna, inte mamma Anna som det oftast är ;-)

Men den känslan suddas nu snabbt ut efter att det ”uppkommit” något nytt…

                     

Fast det måste nog tyvärr också göras vissa förändringar.

Jag har försökt att vara ”open minded” och tänkt att min dörr ska alltid stå öppen, för barnens skull.

Han ska kunna komma och gå, träffa de så mycket han vill. Inte för MIN skull, utan för sin egen, och givetvis för barnens skull. Barnen är ju så små…lille Milton, endast två veckor gammal och hel ammandes. Lilla Flipppa, 18 månader och redan en stor omställning med en ”ny” liten lillebror i familjen, och sen en pappa som kommer ibland för att sedan försvinna igen. Kan bli minst sagt förvirrande för vem som helst, och visst har hon blivit påverkad av hela situationen, det ska man inte sticka under stolen med. Det märks tydligt att hon inte mår helt okej just nu…lilla fina hjärtat!

 

 

Jag kan inte ha honom springandes här längre, inte på samma vis. Lite småtafsandes på mig, som en i familjen, som det var innan… ”uppfostrar” och tillrättavisar mina pojkar och beter sig som om han fortfarande är någon slags bonuspappa för de. Vilket hade varit helt okej om det sedan fullföljs, men det är ju just det som det INTE gör. Pojkarna blir åter igen besvikna, tycker att han beter sig illa och undrar varför han gör som han gör. Inte helt lätt att förklara när man inte ens vet själv :-(

 

Lille Milton, så färsk, så ny och även så ovetandes, vilket i sig är tur…

Men jag fattar inte riktigt hur man kan ”välja bort” denne lille nyfödde individ. Genom dessa val kommer det bli ännu svårare att skapa kontakt med honom.

Hur tänker man då??? Jag tittar på min lille klimp och fattar faktiskt inte alls. Endast två veckor sedan han kom, som en raket, rakt i armarna på sin pappa.

Två veckor senare och pappa är inte ens här…

Men det är väl som övrig släkt från hans sida, med undantag från Filippas gudmor, så är det ingen som har varit hit och hälsat på Milton, inte en enda…

Tycker synd om Milton, fast han såklart inget begriper om det. Men det känns i mammahjärtat, är han liksom inte värd att hälsas välkommen till världen eller??? Är han inte lika mycket släkt som de andra barnen…jag förstår faktiskt inte riktigt det där!

Tur man har vänner och egna föräldrar som liksom väger upp det hela istället, så visst har Milton fått påhälsningar, det har han :-)

 

Hur som helst så förstår jag ändå valet på något vis, om det nu beror på en kris han går igenom eller helt och fullt ointresse vet jag dock inte.

Men det är säkerligen ett skönt koncept att leva efter…

Vad finns det mer att önska...???

 

Han kan komma och gå som han vill, träffa sina barn när det passar.

 

Men sen åka hem till sitt, slappa, göra va man vill, sova gott hela natten…ja allt sånt som han kunde göra innan han träffade mig.

 

Hans liv är tillbaka till exakt samma som innan jag kom in i bilden, förutom den lilla detaljen att det numera även är två små barn med i det hela.

 

Som nu JAG tar hand om mesta delen av tiden, både dag som natt.

 

Jag sköter ett hem och hus själv, fixar allt runt omkring barnen, planerar och ser till att det flyter på.

Ja, jag gör ett sjuhelvetes jobb faktiskt ;-) Skämt å sido, jag gör mitt bästa, men det är inte så jäkla lätt alla gånger att hålla humöret på topp.

Utebliven sömn, är glad om jag själv hinner få i mig nån matbit ibland mellan amningarna och alla andras behov ;-) En hel massa körningar till skola, dagis och diverse aktiviteter och ibland känns det som om lilla snaske mer eller mindre får växa upp i en bilstol kringflackandes genom stadens alla håll o kanter…

 

Så kommer pappan och tar det gottigaste av kakan, barnen ett par timmar här, nån timme där…ja när det passar efter jobbschema och/eller med kompisar/släkt.

 

För det går ju bra att göra så, för jag finns ju alltid här och tar hand om allt!

 

Och som jag har skrivit förut så tål det att upprepas, jag skulle inte vilja byta, för allt i världen.

För den kärlek och alla de glädjestunder jag får tillsammans med mina barn är helt oslagbara.

Hur trött och hur sliten jag än må vara så ger de mig ny energi att orka med morgondagen, och att ta nya tag och få nya krafter.

Ja, DE är mitt liv!

 

Självklart ska pappan få träffa barnen, barnen få träffa pappan, absolut, det vill jag inte ta ifrån någon av de…Det har jag ingen rätt att göra!

Men min dörr står inte längre helt öppen, tyvärr!

Den chansen gavs, togs men kastades sedan bort…

 

Och varför ska jag bara ge, när det bara tas…Nej nu är det färdigtrampat på den här ”dörrmattan”, jag har mycket känslor, men jag är inte totalt dum i huvudet och beredd att eliminera mig själv totalt, inte ens för kärlekens skull!

 

 

 Kram o Go´natt...jag och lille "snaske" går och snaskar oss igenom natten :-)

 

 

 

 

 

 

 


Det slarvas lite här och där...

2013-10-22 | 18:10:00

Liten snaske är hela två veckor idag.

Kan knappt fatta att det redan gått två veckor sedan den raket snabba förlossningen här hemma.

Fast samtidigt känns det som om han alltid varit med oss, lille Milton, och familjen skulle absolut inte vara komplett utan honom.

Han är en underbar liten bebis, vilket såklart alla föräldrar säger om just sin lilla bebbe.

Men om jag säger så här då, att min bebbe är just vad den här mamman behöver just nu ;-)

Han snuttar, snaskar och äter som han ska, inte för lite, inte för mycket…helt lagom och går upp fint i vikt.

Han har en toppen sugteknik och mammans tuttar har därför skonats från att blivit vare sig ömma eller såriga.

Han sussar gott mellan snaskningarna och när han väl är vaken är han nöjd och glad och nyfiken.

Vi hör inte så mycket skrik från honom överhuvudtaget faktiskt…

Så kort och gott, han är precis en sån liten bebis som den här mamman önskade sig, under rådande omständigheter.

Visst äter han på natten också, han är ju en liten ytte pytte bebis, men somnar alltid om igen, så man får ju tack och lov sussa mellan matningarna i alla fall :-)

Prins Milton, han kan han <3

 

 

 

 
 
 

 

Igår var det så dags för mig att slänga mig in i vardagen igen, och det gick riktigt bra faktiskt…

Ok, pojkarna kom precis på minuten till skolan, men de kom ju dit i alla fall ;-)

*Förlåt Fröknar om de kom i sista minuten, med andan i halsen…Det var deras mammas fel, men det var första dagen och hon är snart med i matchen igen, ha tålamod tack ;-) *

 

Efter att då lämnat de tre äldsta prinsarna vid skolan, for vi vidare till Öppis ( öppna förskolan ), jag, Filippa, Vincent och naturligtvis lille Milton, hans öppis premiär!

 

 

 
 
 
Storasyster och lillebror vid lillebrors premiär på öppis...The Place to be :-)
 
 
 
 

 

 

Vet inte riktigt vad han tyckte om det egentligen. Han snaskade mest eller så sov han…men storebror och storesyster röjde loss och pysslade i alla fall och hade en skoj förmiddag med andra barn.

Och mamman fick gott kaffe och go´macka och andra föräldrar att babbla med, alla nöjda och glada :-)

 

Var till BVC med Milton idag och blev lite besviken.

Han mättes och hon fick fram att han var 52,6 cm, vilket var lite knepigt eftersom han uppmätte hela 53 cm för två veckor sedan när han föddes och de mätte honom på Förlossningen.

BVC sköterskan mätte igen, noga, noga, och jag var även jag med och höll huvudet stadigt, stadigt emot kanten och kollade hur precis ”rätt” han låg. Men nej, längre än 52,6 cm gick liksom inte att få honom, hur vi än bar oss åt.

Så det var ju bara att konstatera att han faktiskt inte alls kunde ha haft 53 cm i födelselängd, och det var tydligen inte helt ovanligt att de mätte slarvigt och ”fel” på Förlossningen, enligt BVC sköterskan.

Hans födelselängd på 53 cm finns redan registrerat överallt, så nu får vi vänta tills hans faktiskt passerat sin ”födelselängd” med att kunna skriva in någon ny längd, för annars blir ju kurvan skitknepig…

Surt att det ska gå så snabbt med allt på Förlossningen att det slarvas så. En korrekt födelselängd och födelsevikt kan ju faktiskt vara skoj att ha :-(

Men men, får glädjas åt att jag i alla fall har gott om mat i tuttarna, bra mat, för han hade gått upp hela 380 g på en vecka!

Så en sak jag slipper oroa mig för, att min lille bebbe inte ska få i sig tillräckligt med mat *skönt*

 

Nu ska här LAGAS mat åt övrig familj…för snart kommer liten sessa hem från Springleken ( hon är där med pappan ) och Albin från hockeyträningen, och tre hungriga prinsar pysslar med våra kaniner och vill nog även de snart ha middag.

 

 

Trevlig kväll på Er alla!

 

 

 

 
 
Kvällsmys med hela goa familjen samlad...här i väntan på söndagens premiär av Solsidan :-) *efterlängtat*
 
 

 


Allt börjar klarna...

2013-10-20 | 09:50:30

Blev lite sent igår kväll så barnen sover fortfarande.

”Snaske” har ju såklart ätit några gånger under natten, och nu på morgonen strax efter åtta, men så somnade han om. Men nu känns det som ingen riktig mening att gå och lägga sig igen, utan väntar på att lilla sessan ska vakna så vi kan äta frulle tillsammans.

 

Var hemma hos bästa vännen och hennes fina familj igår kväll. Blev bjuden på middag och annat gott.

Mysigt värre och Filippa tycker det är jätteskoj att hänga med ”stortjejerna” som verkligen tar sig an henne och hittar på massa skoj med henne.

Hon spexade och dansade och orkade hålla tempot uppe ända till sena kvällen, för allt va ju så roligt. Men så tar hon ju också en rejäl sovmorgon nu :-)

 

Ikväll kommer gossarna fyra…ÄNTLIGEN, säger både jag och Filippa.

Milton har väl kanske inte riktigt hajat läget ännu ;-)

Usch va man saknar sina barn när de inte är hos en, och Filippa tycker verkligen att det är en smula trist här hemma utan brorsorna.

Men nu väntar en hel vecka med huset fullt i underbara barn, hela sex stycken faktiskt. *härligt*

 

 

Börjar så smått smälta allting nu, landa i det faktum att jag faktiskt gått och blivit sexbarnsmamma. Att en liten Milton har anlänt, men också det faktum att jag faktiskt är en ensamstående sexbarnsmamma.

Inte särskilt smickrande, om jag själv får säga. Ryser en smula bara av att läsa det…

Men så är det, tragiskt eller inte, och det är bara att finna sig i det faktum.

Visst har barnen sina pappor också, men inte här, inte under samma tak och när det gäller den vardagliga ruljansen så är det upp till mig att fixa den, på egen hand…

 

Varannan vecka med de fyra äldsta gossarna, det är jag ju ”van” vid sedan snart tre år tillbaka. Även om jag för den sakens skull nog aldrig kommer att vänja mig vid och gilla känslan av att ha mina gossar på annan adress varannan vecka.

Solo med en nyfödd och liten 18 månaders, ett nytt koncept för mig, helt nytt…

Inget som jag valt själv, ni känner ju till historien.

Inget jag gillar alls, överhuvudtaget…och även om pappan säger att ”jag finns här” så gör han ju faktiskt inte det, jämt precis, som i en riktig familj.

Ho Ho, nej det är helt tomt på någon annan vuxen här hemma, jag lovar!

Så även på natten, såsom på dagen…

 

 

Imorgon börjar allvaret…

Jag ska upp en bestämd tid, få skolbarnen klara för skola, i med alla i bilen ( isen och kylan till trots ), köra till skolan, hem, underhålla liten sessa, mata och byta på liten snaske x antal gånger under dagen, få hem skolbarn, fixa mellis, köra till aktiviteter, laga middag, nattproceduren och sen börjar nattvaket av snaske, men några timmar här och där av sömn brukar jag ju få. Om det sen är sittandes i soffan eller liggandes halvvriden i sängen med en snaske vid spenen och en sessa på armen, det ter sig lite olika under nattens gång.

Så ser en ”vanlig” dag ut och det är bara att se till att fixa som gäller :-)

Och jag vill absolut inte att det uppfattas som om jag klagar, för det gör jag INTE. Jag bara konstaterar att nu drar den "vanliga" vardagen igång och det är bara att fixa som gäller. Men jag ÄLSKAR mitt liv som har med alla barnen att göra, PUNKT SLUT!

 

 

Lasse är ju här ibland, och så kommer det fortsätta att se ut, han måste ju träffa sin två små han också.

Milton flyttar man gärna inte så långt ifrån mamman ännu och Filippa kommer ju att vara här på dagarna oavsett, då hon inte har någon dagisplats.

Kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker om att han är här eller inte…

Rättare sagt, ibland är det skönt att ha honom här, ibland är det bara jobbigt.

Kanske var det precis så det var när vi levde ihop också…???

Jag hatar att vara själv, det ska jag inte förneka, men det är också lite skönt att få ”styra och ställa” precis som jag vill och behagar ( inom vissa gränser såklart, barnen tenderar visst också att ha åsikter ).

Vet att jag har känslor kvar, och det är ju de som spökar kan jag tro, men det är också de jag jobbar på att få bort.

De måste ju bort, han har ju valt att lämna mig, ta bort mig ur sitt liv. Förutom som mamma till barnen då, det går ju inte att ändra på, även om man så skulle önska.

Lika lite som jag kan ändra på att han faktiskt är pappa till mina två minsta, det kan aldrig förändras.

Men jag kan faktiskt jobba med och styra upp mina egna känslor, i viss mån såklart.

Jag kan inte förändra, bara acceptera, och det har jag faktiskt gjort nu.

Jag har accepterat det faktum att han valt att lämna MIG, att han inte älskar MIG och att jag ska leva mitt liv UTAN honom.

En liten gnutta hopp att saker och ting ska förändras, att allt ska bli som förr, kunna repareras, en liten låga har brunnit svagt hela tiden…

Men den börjar så smått släckas, för vad är det egentligen jag hoppas på…???

Jag kan aldrig förändra en annan människa, det måste jag förstå, den enda jag kan förändra är mig själv.

I och med allt som hänt har jag förändrats, det vet jag ju…en sådan här händelse, livskris går man inte opåverkad igenom.

Jag har blivit sårad och sviken, hjärtat har fått en stor skada som kommer ta lång, lång tid att läka, om det ens någonsin kommer att bli helt läkt, så kommer det alltid vara ärrat.

 

Att reparera en så stor skada, går det ens, är det ens värt att försöka???

Klarar JAG det, och skulle HAN ens vilja och framför allt klara det???

Jag tror inte det, det känns inte som det, då skulle han slå mig med häpnad ;-)

 

Klart att allt tar tid, och tiden läker INTE ALLA sår, det har jag förstått nu.

Men vad jag också vet är att jag faktiskt är VÄRD att vara lycklig, att jag faktiskt förtjänar att vara älskad, inte sådär lite halvdant, utan på riktigt, utan gränser och förbehåll.

Jag förtjänar också att få älska någon, på riktigt, utan att behöva tänka om, utifall och kanske.

Jag VILL älska utan gränser, utan funderingar, bara ge mig hän och MÅ BRA, och det är precis det jag SKA…en dag!

 

 

KRAM TILL ER ALLA!

 

 

Dagens peptalk ;-)

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 


Mer ytliga ting...

2013-10-18 | 22:46:00

Ok, nu har man ju gjort förlossningen och efter 9 månader upp, är det 9 månader ner som gäller.

Om ni förstår vad jag menar…:-)

Nu ska samma gamla kropp tillbaka i den ”shape” den en gång var, innan Milton tog fart och började växa i magen.

Självklart har en hel del redan försvunnit, men det är även en hel del kvar att ta itu med, så att säga…

 

Men snart har jag kommit in i någorlunda rutiner igen, här hemma, hoppas jag i alla fall. Och tänker mig att börja promenera desto mer.

Nu har jag ju en väldigt fin syskonvagn, så det finns liksom inga ursäkter att inte ta sig ut och knata. Bara att sätta i både Milton och Filippa i vagnen och gå dit jag ska, låta bilen stå helt enkelt…

 

 

 

 
 
Sessan mer än redo för prommisar med vagnen, så det är bara för mamman att ta sig i kragen och börja gå ut som gäller :-)
 
 

 

Längtar efter att komma i mina ”gamla” favvo jeans. De är så sköna och så snygga, så ju fortare desto bättre :-)

Och lite frisk luft gör oss bara gott såklart, så det är bara att sätta fart. Snart har det gått hela två veckor sedan prins Miltons ankomst, så nu borde jag väl vara klar med ”hemmamyset” och lunken.

Ta tag i livet är vad som gäller nu!

 

Sen har jag funderat i mer ytliga banor…Jag tänker på utseendet!

Skulle vilja fräscha upp mig lite, göra något nytt kanske, men vet inte riktigt vad.

Är ju så mycket förändringar i livet i övrigt, så varför inte förändra lite utseendemässigt också???!!!

 

Tänker först lite på håret…

Tappar en hel del nu när jag ammar och skulle vilja ha lite tjockare kalufs. Lättskött men också sådär mycket och tjock hår, det vore ”nice” :-)

Hittade en sida på nätet, en sida där man kunde beställa bl a löshår och hårförlängning och blev lite nyfiken.

Verkar ju riktigt enkelt att sätta i tex lite extra hår i sin egen kalufs och då kan man helt plötsligt få ett väldigt hårsvall, och kanske behöver man inte avsätta så värst mycket tid för att styla sig. Tid som liksom aldrig finns ;-)

 

Vad vet jag…

 

 

 
Kanske ska förändra lite till platina blond...
 
 
 
 
...eller kanske "red head"
 
 
 
...eller varför inte bli brunett ;-)
 

 

 

 

Verkar jättefint på de bilder man ser i alla fall, och vad jag har förstått är det väldigt vanligt att skaffa sig löshår eller göra hårförlängning av något slag.

Har faktiskt själv testat detta för en himla många år sedan ( innan jag fick en massa barn ). Jag satte då i extensions i håret. Det var relativt nytt då och gjordes bara av frisör, tog en väldig tid att sätta i, vill jag minnas, en hel dag och det var ett väldans mickel att plocka ur de sedan.

Men det var fint så länge det varade. Riktigt, riktigt fint långt blont hår, sådär lite lagom vågigt ( lockigt ).

Ja, jag var snygg i det ;-)

 

Men nu verkar det ju som om man kan fixa en liknande look själv, hemma, utan att gå till frissan. Och det verkar ju smidigt, för hur ofta kommer jag hinna iväg till frissan liksom…

Är det någon av er som själv har erfarenhet och koll på det här med just hårförlängning och löshår, så kom gärna med era synpunkter…bra, dåligt, lätt, svårt???

 

Sidan jag har kikat på är Rapunzel of Sweden, som tydligen fixar håret på bland andra Idol deltagarna :-)

 

 

 

Blev ett rätt så ytligt inlägg detta, men så får det väl vara ibland. Inte allt kan handla om allvarliga ting här i livet…

Och en smula utseende fixerad måste man ju också hinna med att vara ;-)

Det är ju trots allt fredag kväll...

Mår man bra på utsidan, mår man även så mycket bättre på insidan, och vice versa...eller hur :-)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


All by myself...

2013-10-17 | 22:44:00

Så faller den första snön utanför, och man börjar så smått inse att det kommer bli vinter, i år också.

Även om det säkerligen kommer bli några turer fram och tillbaka med ömsom snö, ömsom regn innan vintern tar fart på riktigt och snön lägger sig på ”för gott”

Lite mysigt kan jag tycka, och tänder några extra ljus här hemma och kurar in mig under filten.

Precis som man ska i höstrusket…tända många ljus, kura under filten och äta gotte i soffan ;-)

Och en dag med höstrusk har det ju verkligen varit idag. Blåsigt, regnigt, grått och kallt…

 

 

Jag, sessan och snaske åkte till Mormor och Morfar en sväng idag.

Morfar var först inte hemma, utan givetvis ute i skogen, tittandes efter ”Hälge” en vecka som denna ;-)

Men de tappra jägarna höll inte ut så himlans länge idag heller, var väl lite kulet i höstrusket, så Morfar hann hem och fick sig en glimt av barnbarnen han också.

Mormor bjöd på våfflor, vilket var länge sen jag åt senast. Är inte så vanligt att jag gräddar våfflor, kan kanske bero på att jag inte skaffat mig något våffeljärn, eller helt enkelt för att jag tycker att det tar rätt lång tid att stå där och grädda de, vilket är dötrist, och så är det ingen ”riktig mat”.

Men både jag och barnen tycker det är toppen och supermysigt att komma till Mormor och mumsa hennes goda våfflor ( eller pannkakor som hon också brukar skämma bort oss med ). Hon har talang för det där med att grädda rätt liksom, och så är det väl extra gott när man inte gör det så ofta ( läs typ aldrig ) själv hemma :-)

Konstigt vad smaker kan göra med en, att man minns saker genom vissa smaker…Kände mig plötsligt som en ”liten Anna” igen där bland våffeloset och regnet piskandes mot fönstret. Mamma skämde bort mig med våfflor i höstrusket redan som liten, och det fick jag en klar förnimmelse av idag, trots att jag satt där själv som mamma, med en ”vilda matilda” som var högt och lågt och överallt, gärna på samma gång, och en liten snaske vid bröstet…Så kände jag mig lite som liten igen, tryggt på nåt vis *skön känsla*

Hoppas verkligen att mina barn kommer att få samma känsla när de besöker mig på äldre dar, då de är vuxna menar jag, en trygg och skön känsla…Det vill jag ge de!

 

Väl hemma i Fagersta igen blev det ett snabbt besök hos goa vännen med lille gossen som bara är 5 veckor äldre än min lille Milton.

Så han är ju så liten han med, men kändes plötsligt liksom rätt stor där bredvid yttepytte lille Milton.

Men om ett tag så är Milton garanterat ikapp och skillnaden de emellan kommer mest troligt att vara hårfin, vad det gäller storleken alltså.

Så de kommer garanterat att hitta på en hel del hyss ihop ;-)

 

Nu på kvällen har pappa Lasse varit här och träffat kidsen en sväng. Han nattade Filippa och for sen hem.

Då tyckte Filippa att det var läge att vakna igen och har sprungit upp och ner från sängen fram tills nu.

Hon har blivit vildare än vildast nu den senaste veckan och har uppenbarligen svårt att slappna av vid sovningen också.

Är väl inte så konstigt egentligen. Självklart är alltihopa en stor omställning för henne också. Pappa som ”kommer och går” och inte längre bor här, en lillebror flyttade in istället ;-) Ja, man kan ju fatta att hon blir lite smått ”galen” och blir lite vildare än vanligt.

Snuttan, försöker verkligen att ge henne all tid och uppmärksamhet jag kan, men ibland är hon bara liiiiite för mycket av allting, och skapligt tålamodsprövande, det lilla livet…och när hon nu också vägrar att sova på kvällen, kan man bli aningen smått irriterad. Men lite välling brukar råda bot på det mesta och nu sussar hon sött ( äntligen ) och mamman får en liten plutte stund till övers, för sig själv faktiskt, innan snaske mest troligt snart vaknar och vill ha en slurk från ”spenen” igen.

 

 

 
 
Du och jag brorsan, även om jag inte riktigt bestämt mig för om jag gillar att du är här eller inte...;-)
 
 
 
 
 
 
Observera den lilla tummen på Milton som liksom lätt slinker in så fort tutten inte är i närheten...hm hm hm, inte så bra!
 

 

Stund för mig själv ja…egentligen ingenting jag uppskattar sådär överdrivet mycket. Eller ja, lite ”egentid” ( om man nu fick kalla det så, har ju varit rätt mycket snack om det ) kan ju alltid vara lite skönt, som omväxling…Men inte helt själv, ensam, mol allena!

Nu är ju jag aldrig helt ensam, då det alltid är något/några barn här hemma. Men ensam vuxen är jag ju…och det är faktiskt inte det roligaste alla gånger.

Vuxentid, egentid, tänka klart en tanke ifred, göra färdigt saker ifred, är helt okej att få göra, lite utan barnen ibland, då och då…Men inte helt ensam vuxen, det är absolut betydligt mindre roligt, så det så!

Ingen att prata vuxenprat med, ingen att utbyta vuxentankar med, ingen att mysa under filten med, himla tråkigt faktiskt, och jag är inte helt van att vara ensam vuxen, det erkänner jag.

Vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag levt i parförhållanden typ de senaste 15 åren och inte ”tränat” så mycket på att vara ensam.

Men men, nya tider och det är bara att gilla läget, även om jag kanske inte är direkt överförtjust i konceptet egentligen…

Shit va tråkigt det är att vara själv, helt ärligt alltså, det suger!!!

 

Tar och kryper ner under filten igen, men gosar in mig där tillsammans med snaske, han sviker inte han inte och är helt klart det bästa av gossällskap <3

 

 

 

 
 
Prins Milton softar lite framför TV:n
 
 
 
 

 

Kram o Go´natt!


Till de finaste jag har...

2013-10-16 | 16:59:56

Sessan for iväg med pappa en sväng och ”snaske” han bara sover och sover…

En väldigt lugn och harmonisk liten bebbe, Sir Milton.

Gillar dock att äta, äta och äta, men så länge han får tillgång till ”spenen” närhelst han vill ( vilket han också får så ofta han behagar ) så är han nöjd och glad.

Ska suga läääääänge på min lilla karamell, så givetvis släpper man allt annat ( inom vissa gränser ) när han vill snaska, det är ju bara så mysigt. Så glad att jag kan amma! Var lite orolig för att det skulle trassla, nu när allt annat i livet är mer eller mindre upp och ner, så låg det ju nära till hands att det skulle bli lite problematiskt att få igång mjölken ordentligt.

Men nej, det har kommit igång så bra så och eftersom jag verkligen tycker om att amma mina barn, så är jag otroligt tacksam för att det fungerar.

Är ju så lätt och smidigt också. Alt bara finns där, packat och klart liksom ;-) när som helst på dygnet, och vart man än befinner sig, så har man mat till sin lille bebbe, bara redo att ge när hungern faller på :-)

Ja, jag tycker det är toppen smart och supermysigt jag!

 

Har haft besök av en vän och hennes minsta dotter idag. Lilla Swea som är jämngammal med Filippa.

Tänkte att det skulle vara roligt för Filippa att leka lite med en kompis, men jag vet inte riktigt om hon uppskattade besöket lika som jag hoppats på, och som jag gjorde…

Swea fick absolut inte låna några av Filippas leksaker, än mindre sitta vart och hur hon ville, ja hon fick knappt vara här liksom…

Märks att Filippa är drillad av fyra storebrorsor, för hon är så hårdhänt. Knuffas och slår och tar till och med fram en spark om det, i hennes tycke,  krävs…Kul kompis hon är!

Nu är tack och lov Swea rätt härdad, då även hon har fem syskon, så det var väl tur det. För Filippa var allt annat än gästvänlig, kan man säga…

Men jag fick träffa bästa Lina i alla fall och Milton fick fina kläder, små pyttesmå kläder. Så söta, passar perfekt till en pytteliten kille <3

 

Ja, det märks att Filippa börjar fatta att lillebror är här för att stanna, och nu vet hon nog inte riktigt om hon tycker att det är så himla skoj egentligen.

Hon hittar på allehanda ”hyss” när jag ammar…vet liksom att mamma sitter fast då.

Hon söker och SKA HA uppmärksamhet hela tiden, från allt och alla, men mest från mamma och pappa såklart.

Se mig, hör mig, va med mig!!!.

 

Vilket jag också ÄR. Så fort jag inte har snaske hängandes i ”spenen” så försöker jag göra allt med henne. Leka, läsa, mysa, gosa…ja allt som min lilla tjej vill hitta på. För jag är livrädd att hon ska känna sig bortglömd eller undanskuffad av sin mamma.

Vill ju att hon ska känna och förstå att mamma älskar henne precis lika mycket ändå, även fast lillebror har kommit!

Usch, det känns i mammahjärtat ska jag säga, när det verkar som om hon känner sig ”bortglömd”.

På natten vill hon ligga nära, nära mig och jag ska krama hennes hand hela tiden. Vaknar hon och märker att min hand är borta ropar hon direkt att jag ska hålla henne, vilket jag givetvis gör, om jag så sitter och ammar, så slänger jag dit handen, fort fort igen. Det är ju det minsta jag kan göra och självklart ska hon få känna sig som den lilla sessa hon faktiskt är :-)

 

 

Fattar ni känslan av att ligga där i den stora sängen, med en liten sessa liggandes på din ena sida, hårt hållandes din hand, och en ännu mindre liten prins på din andra sida, snaskandes på din tutte.

 

Då känner man sig rik vill jag lova, och sen de veckor man dessutom har en snusande liten prins Vincent bakom väggen bredvid och tre ”storprinsar” i varsina sängar på övervåningen sött sussandes…Ja då är man lycklig som få och känner en oerhörd tacksamhet till vad man faktiskt lyckats åstadkomma, trots allting runtomkring, trots livets alla prövningar…

 

 

DÅ är man oövervinnerlig!

 

 NI ÄR DE ABSOLUT BÄSTA SOM FINNS, MINA ÄLSKADE BARN!

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 


Stanna tiden...

2013-10-15 | 23:42:55

Helt galet, men lille Milton har redan hunnit blivit en vecka ”gammal”.

Hur fort har det inte gått!!!

Vill trycka på PAUS, NU och bara få ha honom så här ytte pytte liten, söt go och mini bebis, länge, länge...

 

Det var ju alldeles nyss han kom som en liten raket här hemma i badrummet, och nu ligger han här, sött snusandes i mitt knä…och jag vill typ aldrig släppa taget om honom!

 

Lille underbara prins, så innerligt glad att du finns <3

 

 

 
 
Liten prins Milton, 1 vecka idag, 2013-10-15
 
 
 

Helgen över och ny vecka...

2013-10-15 | 01:06:00

…efter en vecka som varit minst sagt omtumlande och fylld av känslor!

Har så smått börjat landa i det här med att jag faktiskt nu blivit mamma, igen…

Att lille Milton är här, på riktigt, och han är ju bara så underbart fin, gosig, pluttinutt söt…ja listan är oändlig, såsom kärleken till denne lille nykomling i familjen. Han är helt perfekt!

Äter som han ska ( ofta ) bajsar som sig bör ( ännu mer ofta ) vill ligga tätt, tätt intill mamma ( helst både dag som natt, och mamman misstycker inte ) och han är bara så lugn och så harmoniskt. En nöjd liten bebis helt enkelt, och hur skönt är inte det…

 

 

 
 

Mammas lille "snaske", älskade Milton <3

 

 

 

 

 

Hade hembesök av BVC sköterskan idag. Inte så länge sen hon var här sist ( vid Filippas födelse för typ 18 månader sedan ), men det ska ju göras vid varje barns ankomst i alla fall.

Milton vägdes och hade gått upp fint i vikt, så det är bara att konstatera att jag även denna gång har gott om mat i tuttarna :-)

Skönt att slippa oroa sig över det. Har funkat riktigt bra denna gång med amningen ( peppar, peppar ) än så länge inga såriga bröstvårtor eller antydningar till mjölkstockning. Vilket jag har haft flera av de andra gångerna med amningen.

Det flyter på bra och jag och Dolly Parton har numera samma BH storlek ;-)

 

 

Fullt upp i helgen med alla barnen, men också med trevliga besök…alla vill ju träffa lille Mille man :-)

Lördagen hade jag bästa vännen med hennes barn ( och även ett inhopp av hennes man ) över på besök, men också en hel del nytta…Då hon hjälpte mig att skruva och fixa lite. Är inte så värst talangfull på just det området, och har för den delen heller aldrig behövt brytt mig. Jag vet, det kanske är lite töntigt och "omodernt", kanske man borde vara mer kvinna än så, och kunna ta tag i dessa mansdominerade sysslor???!!! Men nej, jag har glatt avstått, och måste tyvärr erkänna att jag så gör fortfarande.

Måste jag inte hamra och spika, skruva och pillimara så hoppar jag gärna över, och nu har jag ju värsta turen att ha en alldeles egen ”händige Manny” till vän, så jag kom undan även denna gång ;-)

*Stort Tack ”händige Nannie” för hjälpen med allt skruvande <3 Love you*

 

 

I lördags inträffade en rätt obehaglig incident, då Albin blev attackerad och biten i armen av en stor hund.

Det var vår grannes hund, som bott där ett bra tag nu och inte visat några som helst ilskna tendenser tidigare.

Men nu löpte han plötsligt amok när han var ute i koppel med sin husse och Albin kom förbi på sin tricksparkcykel. Hunden gjorde ett tvärkast och hoppade på Albin, som givetvis blev riktigt skakad och rädd.

Ett ganska så illa bett blev det på armen, men efter att vi tvättat rent ordentligt såg det helt ok ut och vi besökte aldrig läkare. Stelkrampssprutor har han ju fått i sitt vaccinations grundskydd, så det var ju lugnt på den fronten.

Albin hade ont i armen under hela lördagen, men tyckte att det gick över under natten och kunde vara med vid söndagens hockey match. Som FAIK för övrigt tog hem segern i och det blev den bästa starten på seriespelet som nu dragit igång :-)

 

 

Men idag tyckte Albin att det började göra ont igen i armen och besökte skolsjuksköterskan som även hon tyckte att det såg svullet och rött ut och var lite varmt kring betten, så hon ringde hem till mig och rådde att boka en läkartid snarast.

Sagt och gjort och Albin fick tid hos läkaren nästan direkt.

Där satt jag med nyfödd bebis och BVC sköterskan på besök, samt lille Vincent hemma från dagis, då han hostat illa under natten och varit lite småvarm. Lite knepigt att slänga sig iväg till sjukhuset då, mitt upp i allt…så Albins pappa ryckte in och tog hand om läkarbesöket.

En penicillin kur skrevs ut, så det var ju tur i alla fall att det blev läkarbesök innan infektionen blev alltför illa.

Som tur är verkar inte Albin blivit hundrädd eller så, även om han säger att han absolut inte vill träffa just den hunden igen, vilket man kan förstå.

 

Drama, drama, drama…alltid är det nåt ;-)

 

 

Lasse har ryckt in igen och har haft lilla Filippa i stort sett hela dagen idag, så hon har haft en riktig ”pappa dag”.

Skönt med lite avlastning vad det gäller vårt lilla yrväder, som är högt och lågt, hit och dit och oooootroligt bestämd med vad hon vill och framför allt ska göra, hela tiden!

Shit va med energi en liten 18 månaders ”dam” kan ha, helt omåttligt verkar det som, och sen ett sjuhelvetes humör på det…fin kombo det ska ni veta. Rätt tålamodsprövande och styrkekrävande ;-)

 

 

 

 
 
En bestämd tjej med en vilja av stål, älskade lilla Filippa <3
 
 

 

 

Fick en hel massa kommentarer till mitt senaste inlägg och jag har svarat direkt till några kommentarer i kommentars fältet vid inlägget, men jag vill också skriva följande…

Lasse är absolut ingen dålig människa och vi är ABSOLUT två i allt detta!

Han har ett stort hjärta, även om det är lite ute på svaj ibland, och jag har svårt att tro att han medvetet vill varken mig eller barnen något illa.

Att känslor sedan förändras och spelar oss alla ett spratt, är inte alltid så lätt att hantera, och så är det väl i detta fall både för honom och för mig.

Situationen är extrem, på alla sätt och vis, och jag skulle lätt kunna skriva en mindre novell om vad jag tycker, tänker och känner just nu…men jag lämnar det till oss det verkligen berör.

Bloggen är MIN blogg, MINA känslor, MINA aspekter av saker och ting, därför inte sagt att det är de rätta i alla avseenden, det hoppas jag att alla bär med sig.

JAG har fortfarande massor av känslor kvar för denna man som JAG tillsammans valt att skaffa två fantastiska barn med.

Mitt omdöme är inte helt sämst och jag väljer inte vad skit som helst som pappa till mina barn ;-) Det vill jag bara poängtera.

Lasse besitter en mängd fina egenskaper, ja små saker som jag verkligen älskar med honom, som jag önskar så att jag hade fått behålla.

Men nu blir det ju som bekant inte alltid som man tänkt sig, och just för stunden, kan tänkas att de mindre charmiga egenskaperna kommit fram lite mer, lite oftare, lite starkare…

Inte alltid lätt att veta vad som är rätt och vad som är fel, men det är två viljor, två personligheter och två själar inblandade.

Vill som sagt bara understryka detta och känner att det blir lite väl hårda tongångar mot han som en gång var ”min” alldeles egna Lasseman…och han har fortfarande en stor del av mitt hjärta!

 

 

Stort Tack för allt stöd, all support och all värme jag fått från Er alla här i bloggen, mail och på FB

Det värmer, massor, massor och åter massor…LOVE!!!

Och Tack för alla gratulationer i samband med prins Miltons födelse <3

 

 

 

 

 

 

 

 


Den ensamma sexbarnsmamman...

2013-10-12 | 01:07:00

 

 

 

 

 

Två dagar efter förlossningen, sen var han borta igen…

Så nu är man ensamstående sexbarnsmamma på riktigt då! Tragiskt, men sant...

Jag visste ju att den dagen skulle komma, så vet inte varför jag ens känner mig ledsen och övergiven, men det gör jag.

Önskar jag kunde styra mina känslor bättre, men nej, det fungerar ju knappast :-(

 

Hade väl trott en smula att efter det vi gått igenom tillsammans för en sisådär tre dagar sedan skulle ha påverkat lite, kanske förändrat en aning, gett nytt hopp…

Tyckte att vi plötsligt kom varandra närmare, att vi kunde prata, nå varandra på ett annat vis än förut.

Ja, jag lurade mig faktiskt till och med att känna mig, eller oss rättare sagt, allesammans, som en familj…i ett par dagar, sen sprack bubblan!

Den bubblan som mest troligt bara jag hade levt i…kanske barnen också var där tillsammans med mig i bubblan, men Lasse var nog aldrig där egentligen, det kan han ju inte ha varit, för nu är han ju försvunnen igen, och vi är ensamma jag och kidsen.

Inte för att jag inte vet vart han är, han är ju inte försvunnen på det viset, det ska jag väl förtydliga, men han är ju inte här i alla fall, och riktigt exakt vart han är vet jag ju inte heller, men det är ju faktiskt inte min sak att veta längre, för den delen.

Men jag har fått meddelande om att jag bara kan höra av mig, att han finns där ( vart där nu är? ).

Förstår nog inte riktigt tanken där…vadå höra av mig???

När är det jag ska höra av mig då???

Är det när Filippa har slagit sig lite och behöver tröst och jag sitter ”låst” och ammar och kan inte komma direkt?

Eller…

Är det när Melwin är så trött så han nästan somnar i soffan och vill helst att jag hjälper honom med nattningen och sitter hos honom vid sängen, samtidigt som Filippa är hysteriskt ledsen och bara måste läggas och Milton samtidigt vill att jag ammar honom, länge och väl?

Eller…

När alla barnen är hungriga, trötta och kinkiga, samtidigt och jag borde åka och hämta storebror från hockeyträningen?

Eller…

Eller…

Eller…

Ja, listan kan göras lång på scenarior som är vanligt förekommande när man är själv med sex små barn mellan nyfödd och 11 års ålder, som gör att man känner sig fullkomligt otillräcklig och helt värdelös som mamma.

Tro mig, jag vet, för jag har nyss testat en hel del av dessa scenarior...och det var inte helt lätt ska jag säga!

Men det är ju liksom så det ser ut och kommer att se ut för mig och barnen i flera, flera år framöver.

Det är ju just det som är att vara småbarnsfamilj, och väldans praktiskt att faktiskt vara två vuxna då.

Så exakt När är det han tänker sig att jag ska ringa för att kalla in hans hjälp, det är det jag inte riktigt har förstått???!!!

 

Det är ju precis detta han själv valt att lämna, familjelivet.

Trodde att han skulle kunna tycka att det var rätt okej ändå, när Milton väl kom och så…

Mina känslor liksom bara svämmar över så fort jag tittar på denna underbara lille krabat, och jag vill inte vara utan honom en sekund, bara hålla honom, sniffa på honom, pussa på honom, dagar och nätter, så ofta jag bara kan…

Lilla Filippa, så duktig och så ”stor” hon nu blev.

Förstår så väl att lillebror är liten, att vara försiktig, att man får lov att vänta lite, ibland i alla fall ;-)

Så vacker och så fin, så glad och så lycklig, sprallig och tokig…henne vill man ju aldrig släppa taget om, lilla tokfian…

 

Och gossarna fyra, skulle kunna skriva en hel novell om mina underbara ”storebröder”, självklart, jag är ju deras mamma…HAN är inte deras pappa!

DE vet det, men här hemma gör de inte någon skillnad.

DE tycker att det är roligt när han är här

DE visar och talar om att de tycker om honom, att han är värdefull

DE kräver ingenting tillbaka, men mamman ser att besvikelsen är stor

Han sa att han skulle komma, han sa att han skulle göra det och det med mig, han sa att han skulle fixa…men han är inte här!

 

Jag klandrar honom inte…

Vem tycker egentligen om nätter innehållande minimalt med sömn?

Vem tycker egentligen om att tillbringa dagarna med att torka snoriga näsor, byta bajsiga och/eller kissiga blöjor, trösta gråtande barn, underhålla och aktivera uttråkade och/eller spralliga barn, agera taxi runt Fagerstas alla håll och kanter, städa, torka, plocka, laga mat och ta hand om tvätt, stupa i säng/somna i soffan för att strax därefter bli väckt av hungrigt eller ledset litet barn…??? Ja, vem tycker egentligen att det låter lockande, när man KAN välja.

När man KAN bo i en egen lägenhet, i lugn och ro, och ta dagen ( och natten ) precis som man vill.

Vill man bli skitfull kan man det, vill man sova hela dagen, går det också bra. Man kan bara vara vuxen, när helst man behagar och man kan göra lite hur som helst, och vad som faller en in.

Ja, vem skulle inte vilja ha det så och leva det livet???

 

Tittar på min sovande lilla ”sexa” här intill mig, som bara doftar sådär gudomligt ljuvligt och som andas sådär rofyllt och skönt…och känner direkt, INTE JAG!

Jag ångrar ingenting, ingenting alls faktiskt…men jag har aldrig, aldrig någonsin önskat, trott eller ens räknat med att jag skulle leva det här livet tillsammans med mina sex småttingar som ENSAM vuxen.

 

Känns fortfarande overkligt och skrämmande på en och samma gång!

Ledsen och besviken, absolut!

Bitter, ja, jag erkänner…en smula bitterfitta ( förlåt uttrycket mamma ) är jag nog ändå!

Livrädd att jag inte kommer att fixa det, ja självklart är jag det!

 

Men det bara måste gå, även om ingenting blev som jag innerst inne hoppats på…

 

Varför i helvete väljer man att göra så???

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Go´natt!

 

 

 

 

 

 


Klara besked...

2013-10-10 | 22:24:00

Hemma igen efter en tur till Uppsala fram och tillbaka…

Men det var det värt för det beskedet vi fick idag var POSITIVT!!!

Tumören visar sig vara oförändrad jämfört med tidigare tagna bilder och har alltså inte vuxit, vilket är superskönt, då det i så fall hade inneburit att den visade på aktivitet.

Den hade dock heller inte krympt något, vilket i sig hade varit skönt att få ett första tecken på att den faktiskt var på väg att försvinna. Men nu kan ju en tumörrest liksom bara ligga där i flera, flera år, så det ska vi alltså inte hänga upp oss på…

Nej, bara att glädjas fullt ut åt att ”Klumpen” ( tumören ) i nuläget inte visar några tecken på aktivitet *härligt härligt*

 

 

Vi andas ut, och uppkommer ingenting avvikande så kommer ny magnetröntgen inte att göras förrän om ett år igen. Skönt att undersökningarna görs allt mer sällan, framför allt för Melwins skull, men även för mina nervers skull ;-)

 

Det gjordes även en grundlig neurolog undersökning av ”doktor Bosse” och som han själv sa, han ”letade”  verkligen efter fel, men hittade ingenting att anmärka på.

Underbart att höra. Fantastiske lille kämpe Melwin, så mycket som han gått igenom…Ja, jag blir tårögd så fort jag tänker på det, och är nu som vilken annan sjuårig liten spjuver till kille som helst.

En liten mirakel kille är han allt vår Melwin, tycker inte bara jag som förälder, utan det skriver även hans läkare under på.

 

 

Hoppas, hoppas, hoppas bara att det håller i sig…för alltid och att det aldrig kommer finnas på världskartan att tumören ska påvisa aktivitet och ta fart igen, och Melwin hamnar i återfalls facket.

Något vi tyvärr aldrig vågar eller ens kan utesluta. Melwins tumör är av en väldigt klurig sort, som kan te sig på många olika sätt och vis.

Men som läkarna ständigt påpekar så ska vi helt enkelt glädjas åt att allt ser så bra ut som det faktiskt gör, just nu, och vara nöjda och glada över det…vilket vi naturligtvis också är!

Cancerforskningen går ju ständigt framåt, och OM det nu en dag i framtiden skulle så ske, att Melwins tumör tog fart och började växa, så kanske man hittat en ”plan B” för honom, en bot eller form av broms behandling.

Får vara optimistisk och tro på att det en dag kommer se ut så i alla fall. Att vi en dag kan känna oss trygga i att det faktiskt finns en botande behandling att ta fram för just Melwins tumör, OM den skulle få nya krafter och ta fart.

 

 

Forskningen tar ju som sagt små steg framåt hela tiden, vilket är hoppfullt!

Glöm inte det kära vänner och har ni en liten slant över någon gång då och då, förvalta den väl :-)

Cancerforskningen är och förblir viktiga grejer det, något jag tror att alla skriver under på. För tyvärr är det nog så att de allra flesta av oss har kommit eller kommer att komma i kontakt med cancer någon gång i livet, på ett eller annat sätt…som sagt, TYVÄRR!

 

 

 

 http://www.barncancerfonden.se/5210/

 

 

 

 
 
 
 Härliga kille med otrolig kämparglöd...vad det än gäller <3<3<3 Älskar Dig!
Melwin, fortfarande i ledning i kampen mot Klumpen...låt det så förbli för all framtid, Tack!!!
 
 

 

 
 
 
 
 
 
 

Så va de gjort då...

2013-10-09 | 17:26:00

Som många av er säkert redan har listat ut, eller sett, eller hört…så har det nu anlänt en liten ”mini”!

Igår morse klockan 8.43 tittade han ut, med buller och bång, minst sagt…

Han kunde liksom inte vänta på att komma in till förlossningen utan valde helt enkelt att förlösas hemma i badrummet.

Ska väl börja med att skriva att allt gick bra och vi båda mår helt okej :-)

 

Hur gick då det hela till…

Ja, väldigt fort kan man då verkligen säga att allt gick.

Från att ha sovit som en stock hela natten, bredvid min lilla sessa som även hon sov helt super. Väcktes jag vid halv sju tiden av att hon ville ha välling.

Hade inte haft en endaste känning under natten och inte heller när jag klev upp och gjorde sessans välling kände jag någonting.

Gick och gjorde morgonkissen, allt normalt och la mig en stund igen…Behövde ju inte väcka gossarna förrän vid kvart över sju, för att hinna få de redo till skolan/dagis.

Men medans jag låg där och ”filosoferade” bredvid sessan, som somnade om efter att hon klunkat i sig en flaska välling, så kände jag lite molande värkar, igen…

Samma som kommit och gått enda sedan i torsdags, sådär halv starka och med ca 10 minuters intervall.

Ja ja, samma visa idag igen då konstaterade jag och klev sen upp och började ordna med frukosten.

Det var då som jag kände att värkarna blev starkare och kom tätare, från halv åtta ungefär, och de blev intensivare riktigt snabbt och jag fick liksom stanna upp och hålla i mig under värken, så jag började förstå att det nog var dags.

Men självklart tänkte jag mig mer framåt dagen då…

Tordes dock inte ut och köra bil med alla barnen, då värkarna bara blev starkare och starkare, så jag ringde Lasse som kom direkt och tog med alla barnen för att lämna vid skolan och dagis, och även hämta barnvakten till sessan som skulle med hem för att ta minibussen och sessan med sig.

Lyckligtvis tog Lasse även med sig sessan när han åkte, för tanken var att jag skulle duscha och göra mig i ordning, så vi kunde fara in till Förlossningen direkt han kom tillbaka.

Och visst hann jag in i duschen, men då var värkarna riktigt intensiva och när jag kom ut ur duschen hade jag fullt sjå att ta mig uppför trappen och försöka få på mig några kläder.

Fick lägga mig ner ett par gånger på Albins säng, och insåg då att jag nog aldrig skulle hinna fram till Förlossningen. Mycket snabbare än typ 40 minuter skulle jag liksom inte hinna dit på och jag kunde knappt ställa mig upp igen då, så ont hade jag.

Började känna krystvärkar och att jag var så bajsnödig.

Tänkte att jag nog bara behövde bajsa, så skulle allt bli lite lättare, men innerst inne förstod jag nog att det liksom var dags för ”mini” att komma ut.

Jag hasade mig från Albins rum till toaletten i hopp om att hinna dit och göra en liten bajsning.

Satte mig på toa och klämde på ( ursäkta alla detaljer nu, men jag måste bara berätta, för jag tycker själv att det är ganska så lustigt ).

Fick ut en liten, liten kotte och blev liksom superglad…Yes, det var bara en bajsning i alla fall, hann jag tänka för att nästan direkt känna att shit, nu kommer bebisen, och ja det var ju bara att krysta på som gällde, gick ju inte att hindra, ”mini” skulle ut och det NU!
Kände hur huvudet kommer och reser mig upp mot handfatet i väntan på nästa krystvärk.

Hör hur Lasse kommer rusande upp för trappen. Han hade hört direkt att allt inte var som det ska och att det var nåt på gång.

Han kommer upp och ser huvudet ute och mig som väntar på nästa krystvärk, så det var bara för honom att slänga sig ner och ta emot ”mini” som bara behöver en krystning till, sen var han ute!

 

Med mig sittandes på golvet med ”mini” i knät gör Lasse ett fantastiskt jobb med att torka ”mini”, få bort hinna och slem på honom och fick honom att komma igång med andningen.

Tillammans med larmcentralen i luren i väntan på ambulansen. Kändes dock ändå som om det tog typ en evighet för ambulansen att komma, men givetvis kom de så snabbt de bara kunde.

Var livrädd att det skulle vara något fel på ”mini”, men han skrek till ganska så omgående och vi såg tydligt att han andades och att navelsträngen inte var runt halsen och då kändes det lite tryggare i alla fall.

 

Sen blev det ambulansfärd för mig och ”mini” till Västerås för att klippa navelsträngen och få ut moderkakan, och allt sånt där ni vet ;-)

Lasse fick ”äran” att röja upp hemma ( läs i badrummet ) innan han kunde komma efter och ansluta med oss på förlossningen.

 

Allt såg helt perfekt ut med vår lille ”mini” som fått det fina namnet Milton. Han vägde 3954 gram och var 53 cm lång.

Tog bra tag i bröstet direkt och har typ inte släppt det sen dess ;-) Han är en riktig liten snuttis!

Så go och fin och helt perfekt är han vår lille Lars Milton <3 2013-10-08

 

 

 

 

 

 

En snabb liten rackare var han allt, men så här med facit i hand och man vet att allt gick bra och vi alla mår fint, så känns det som en ganska så lätt förlossning ändå.

Hade ju bara ett par krystvärkar så var han ute och värkarbetet innan det var ju inte att betrakta som direkt långsamt och sådär väldigt smärtsamt.

Är bara så himla glad att Lasse hann fara iväg med alla barnen, så jag var själv hemma när det verkligen ”hettade till” och att Lasse sedan hann in i rättan tid, precis till att hinna ta emot lillebror.

Lite ironiskt hur allt faller sig egentligen…Från att ha funderat över om Lasse ens ville närvara och skulle vara med vid förlossningen, blir det han som agerar barnmorska och tar emot gossebarnet, och det med glans dessutom.

Han höll sig så lugn och fick mig att känna mig trygg, trots att allt gick så snabbt och att man inte direkt hade full koll på läget :-)

Vi fixade det tillsammans, bara han och jag, och det var en riktig häftig upplevelse faktiskt!

 

* Stort Tack till min finaste Bettan för att Du tog hand om övriga fem barn, och allt vad det innebär, medans vi var i Västerås...Du är bäst! *

 

 

Nu är han äntligen här vår fina mini prins <3 efterlängtad och så älskad från första stund!

 

 

Första mötet med alla syskonen :-) 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Liten kille, stor napp...men en frihet för mamman att han tar den, så hinner man göra lite annat, små stunder i alla fall, än att ha tuttarna framme till min lilla snuttis ;-)
 
 
 
 

Men inte får man njuta fullt ut någon gång heller…Nej visst är det nerverna utanpå inför morgondagens möte i Uppsala.

Dags att få besked om vad Melwins magnetröntgen bilder visar *läskigt och nervigt*

 

Håll tummarna för positiva besked imorgon!!!

 

 

 

 

 

Så lugnt, så lugnt...

2013-10-06 | 08:14:00

Men hallå vad det ska gå trögt då…

Som ni kanske redan misstänkt så har ingen ”mini” behagat komma ut än.

Jag vet, jag vet, jag ska inte klaga och hispa över det, är ju trots allt hela 3 dagar kvar till beräknat datum.

Men ändå, det hade ju passat så bra den här veckan och jag har ju varit laddad och mer än redo hela helgen, men icke…

Skulle ju vara mer okej också om det inte gjorde ont stup i kvarten, så man liksom tror att det ska vara på gång, för att sedan avta och försvinna helt, och så håller det på, av och an :-(

 

 

 

 

 
 
 
Vi hade ju bestämt att du skulle komma ut den här veckan ju "mini"...men varför skulle Du lyssna på mamma när ingen annan gör det ;-) Jag är redo när Du är! *väntar* *längtar* <3

 

 

Men jag ska väl inte misströsta, tids nog kommer den ut, det är ju ett som är säkert.

Fast behagar den inte komma under dagen kan den lika gärna ligga kvar en hel vecka till tycker jag.

För ikväll kommer gossarna fyra och då vill jag vara med de under veckan, fullt ut, och sen på torsdag ska vi ju till Uppsala och Ackis för det inbokade mötet med Melwins neurolog, och få svar på vad hans senaste MRT bilder visar. Något jag absolut inte vill missa, för allt i världen!

 

Hann ju i alla fall närvara vid hockey cupen Albin och hans FAIK U11 deltog vid igår.

Var inte så himla långt bort, Smedjebacken, så jag tordes åka.

Jag och sessan agerade hejarklack vid i alla fall två av fyra matcher, som de dessutom segrade i, så vi måste ha gjort ett bra jobb ;-)

Totalt blev det en silverpokal för Fagersta AIK att ta med sig hem från denna cup *stort grattis och superbra spelat grabbar*

 

 

 

 
 
Albin, min hockeykille nr 1 <3
 
 
 
 
 
Mor och dotter lunchmys stund i väntan mellan matcherna :-)
 
 
 

 

Blir väl till att förströ dagen med något annat än just en förlossning, för det verkar det då inte bli idag heller…

Men ikväll kommer ju de fyra prinsarna och livar upp det hela *längtar* tack o lov!

 

 

 

 

 

Väntar och väntar...

2013-10-04 | 08:00:00

…men nej, ingen ”mini” synes än!

Trodde att det skulle ta och hända något under kvällen/natten, helt klart.

Var till MVC igår eftermiddag, hade lite värkar och barnmorskan konstaterade att jag var 2 cm öppen, väldigt mjukt och på G där nere :-)

Så planer smiddes och jag packade och förberedde direkt jag kom hem, tänkte att till kvällen/natten så, men icke…

Helt cool lugnt i magen och jag är fortfarande på hemmaplan, och just nu känns det som att jag kommer vara det i all evighet typ ;-)

 

Men jag behövde kanske sova och vila upp mig en sväng. Var ju skittrött igår kväll, då jag varit vaken sen tre natten innan.

Har sovit riktigt bra med undantag från att lilla sessan fick nån knäpp.

Hon somnade som vanligt i bra tid på kvällen, men vaknade vid nio, tio tiden igen och ville inte somna om, så hon satt med i soffan ett tag.

Sen har hon knölat och bökat, vaknat och varit ledsen, velat ha välling flertalet gånger, fastän hon i princip slutat med nattmål.

Så jag vet inte var det var som var galet…NU sussar hon dock som den lilla sessan hon är.

Kanske blev hon lite förvirrad av att Lasse sov kvar här i natt...???

Vi var ju liksom redo, trodde vi skulle behöva fara in till Förlossningen när som helst, men där gick vi bet ;-)

 

Får väl fira med en kanelbulle i alla fall då, utan en liten ”mini” på armen, som mest troligt inte blir min alldeles egna lilla kanelbulle just idag ;-)

 

 

 

 

 

Två stora frågetecken...

2013-10-03 | 06:24:02

 
 
 
 
 
 
 
 

”Mini” lyser med sin frånvaro, men jag tror, eller rättare sagt hoppas, att det snart är på gång.

Har haft väldigt mycket känningar nu under senaste dagarna och värkarna kommer och går, för att sedan avta helt ett tag.

Allting har liksom halkat ner och det känns som om jag har ett bowlingklot mellan benen, som trycker på bra rejält, och känslan att det snart kommer att explodera och ramla ut allting ”där nere” infinner sig…inte sådär jättebehaglig känsla faktiskt ;-)

Så det återstår väl att se när det tänker sätta fart ”på riktigt”, kanske går skitsnabbt då, när man är så här väl förberedd…???!!!

 

Min födelsehistorik är att kronprins Robin gick jag 8 ( vääääldigt långa ) dagar över tiden med. Prins Albin var bara en dag ”sen”, och prins Melwin var punktligheten själv och kom på beräknad dag.

Prins Vincent var och helt tydligt är den snabbaste i gänget, då han kom 7 dagar tidigare, och lilla sessan kom fem dagar tidigare.

”Mini” har nu hoppat in på dag sex innan beräknad förlossning, så Vincent är alltså att konstatera som snabbast ut av hela ligan :-)

Får se nu då vem av ”mini” och sessan som kom tidigast, eller kan de ta och pricka in fem dagar innan BF båda två tro, skulle ju vara lite coolt, och då skulle ju mini bli vår alldeles egna lilla kanelbulle. För fem dagar innan BF är nu på fredag 4 oktober, på kanelbullens dag!

 

Filippas pappa har tagit hand om vår lilla sessa efter jobbet den här veckan, så jag ska inte klaga ;-) Har haft möjlighet att lägga benen i högläge och vila, eller faktiskt göra klart saker och ting, vilket är en stor lyx nu för tiden. Sessan är ett energiknippe utan dess like, och befinner sig högt och lågt, här och där, hit och dit, full av massa bus och tokigheter hela långa dagen. Och sen med ett sjuhelsikes humör ovanpå det ;-) Man säger inte nej till vår lilla sessa hur som helst inte…

Så visst känns det i kroppen ( och knoppen ) efter en dag med Filippa, det kan jag lova. Speciellt när man har en stor och otymplig mage att kånka runt på samtidigt som man ska stoppa liten sessa från alla upptåg ;-)

Men hon är en så glad och sprallig liten tjej, som gärna skuttar runt i någon form av dans och lallar, så man blir tårögd bara av att titta på henne.

Känns skönt i mammahjärtat att hon verkar så oberörd av hela situationen som uppstått omkring henne. Hon är nöjd och glad och när pappa kommer är han mer än välkommen och tas emot med öppna armar och ett stort leende.

Så inte verkar hon ha just några betänkligheter över hur vi bor på för vis eller så…

 

 

Nu bråkar ju inte heller jag och Lasse vitt och brett, så man kan inte påstå att det blir en otrygg stämning för henne ( eller för den delen någon av barnen ). De diskussioner vi har och har haft sker ju när barnen sussar.

Den här veckan har vi faktiskt kunnat ”prata ut” om en hel massa, och det känns skönt. Kommit på rätsida med en hel del , även om jag mer eller mindre insett att jag kommer att få leva med vissa obesvarade frågor och frågetecken jag inte riktigt kan förstå och få klarhet i…Men det går väl inte att lägga energi på det i all evighet heller.

Då blir man väl bara bitter och orkeslös, och det vill jag inte riskera!

 

Det viktigaste är ju nu att fokusera på att få, den här ”nya”, vardagen att gå ihop, på alla plan, och att allt blir så smidigt och bra som möjligt för alla inblandade barn.

Sen om både jag och Lasse kan få må bra någon gång där under vägen, är ju alltid ett plus ;-)

 

 

Från det ena till det andra…Melwin har nu avklarat sin magnetröntgen för denna gång, och det gick galant!

Pratade med Melwin igår på väg hem från sjukan och han verkade helnöjd, och enligt pappan var röntgenläkaren det också :-) Så alltså hade bilderna blivit av kvalitet godkända, och det är ju det viktigaste!

Nu ska alla bilderna noga gås igenom av hela teamet vid Akademiska och nästa torsdag ( den 10:e ) ska vi alltså dit och få svar på vad de visar.

Lika nervigt som alltid såklart…vad har egentligen hänt med ”Klumpen” ( tumören ) under detta hela år som nu gått sedan det senast togs bilder??? Återstår att vänta och se…

 

Många lösa trådar och frågetecken nu, som vi visserligen snart kommer att få svar på…

När tänker egentligen ”mini” titta ut och vad har hänt med ”Klumpen från helvetet”???

 

 

 

Tror att inom en vecka har vi svaren på båda de frågorna!

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

 

 


SKÅL...

2013-10-01 | 21:55:00

Nej det har inte kommit ut någon ”mini” än, även om jag inte bloggat på ett par dagar ;-)

Men jag har haft fullt upp kan man säga och varit helt slutkörd ( både psykiskt och fysiskt ) på kvällen, och faktiskt kunnat sova tills dess att sessan väckt mig på morgonen, och då är det full rulle typ hela dagen som gäller och inte getts något tillfälle för bloggande…

 

Är supertrött även ikväll, men måste ändå skriva några rader, för jag är så väldigt glad, just idag :-)

Från och med idag har jag nämligen blivit husägare ”på riktigt” av huset här på Paradiset, och det känns sååååååå underbart skönt!

Ingen flytt, jag och kidsen kan lugnt bo kvar i samma hus som vi ”boat in oss” i under två års tid och som vi trivs så himla bra med.

Ingen av oss ville på nå vis flytta, och det behöver vi inte heller!!!

Fatta vilken lättnad, en stor sten som fallit från bröstet och en hel massa praktiskt har därmed löst sig *lycka*

 

 
 
 Unnar mig ett glas en dag som denna ;-)
 

 

 

Nu kan jag fokusera på ”minis” ankomst fullt ut och hoppas faktiskt på att det kommer ske under denna vecka.

Passar liksom bra…pojkarna är hos pappan och allt hinns då med innan nästa torsdag då vi ska till Uppsala för att få beskedet av vad Melwins MRT bilder visar.

Jag åker hellre dit med ett litet knytte i släptåg än med en mega mage, och jag vill för allt i världen inte missa det mötet, som förhoppningsvis kommer innehålla ett positivt besked!

 

 

 
 
Mamman med mega magen...Du kan komma nu "mini", mamma är ( tro det eller ej ) redo ;-)
 

 

Många tankar kretsar ju naturligtvis kring just prins Melwin denna period på året ( mer än vanligt alltså ).

Imorgon är det dags för den inbokade magnetkameraröntgen att göras, i vaket tillstånd *Håll tummarna för att allt flyter på bra*

Men det är väl klart att Melwin fixar det, allas vår kämpe!

Sen är det "bara" en veckas lååååång väntan på att få fara till Ackis och få svar på vad bilderna visar...det bara MÅSTE se bra ut!!!

 

 

 
 
BIG SUPER LOVE <3
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 


RSS 2.0