Liten och svag...JAG!

2013-08-30 | 00:01:00

Det har varit ett tag sen nu…

Inte är det tänkt att jag bara ska skriva någon gång i veckan inte, jag älskar ju att skriva.

Det är så skönt, befriande på något sätt, det rensar tankarna och lite skoj är det allt att gå tillbaka lite då och då och läsa gamla inlägg.

Ja, nu är det ju för den sakens skull inte alltid så roliga saker jag skriver om, bloggen startades ju mer eller mindre i samband med att Melwin fick sin cancerdiagnos.

Mycket har hänt sen dess, och jag har skrivit om det mesta.

Skilsmässa, ny relation, fler barn mm mm.

Ibland får man ris, ibland får man ros, när man skriver.

Nu tänker jag oftast inte så mycket när jag skriver, utan bara lite vad som faller på.

Massor, massor, massor om barnen blir det. Inte så konstigt kanske, de är ju mitt liv, mitt allt.

Eftersom jag fortfarande är ”hemma mamma” så blir det ju en väldans massa saker kring just barnen som mitt liv består av.

Även om det självklart finns vissa andra delar även i mitt liv…

 

Jag har funderat lite på det här med bloggandet, om hur mycket man lämnar ut osv.

Det är ju rätt lätt att bara sätta sig ner och låta fingrarna skriva, så funkar det för mig i alla fall. Tänker inte så mycket, bara skriver, och sen blir det lite som det blir ;-)

Men självklart lämnar man en hel del privata aspekter och/eller händelser åt sidan.

Vilket även det är på både gott och ont kan jag tycka…

För jag har förstått att bilden man får av mig är att jag är en stark, levnadsglad, glad och positiv mamma.

Denna slutsats har jag dragit själv efter de kommentarer jag fått genom åren av mitt bloggande.

Oftast skriver jag mest positivt om hur allting är, och bilden som ges är att det är genomgående glada tongångar här hemma och att livet är lyckligt och nästintill problemfritt.

Självklart alltid med det tunga molnet hängandes över mig och familjen…Melwins sjukdom, Klumpen, tumören från helvetet.

Och så är det ju naturligtvis också! Mitt liv speglas av den sjukdom som min son bär på. Den dödliga sjukdom som en dag i augusti för fem år sedan upptäcktes hos mitt barn, och som kom att förändra mitt liv totalt.

Det onda kommer jag/vi alltid att få leva med, på ett eller annat sätt. Det är en oro som finns där var dag, tankar i olika skepnader och vid olika tillfällen konstant. Det har jag tvingats inse att jag måste leva med, lära mig leva med, på ett eller annat sätt…

Ibland tycker jag att jag gör det bra, ibland inte alls lika bra. Jag funderar för mycket på orättvisa och sånt som man egentligen inte kan och ska mäta, eller alls lägga energi på att fundera över.

Men jag är långt ifrån stark hela tiden, nej, jag är fjuttigt svag, liten och rädd allt som oftast.

Fast det är det ingen som ser, för jag är det bara på ”min kammare” i min ensamhet.

Jag kan gråta hejdlöst i obegränsade mängder, men sällan, typ aldrig utanför hemmets väggar.

Så är det säkerligen för många av oss…

 

Nu ska jag bekänna ännu en sak. Som i och för sig säkert inte alls är särskilt märklig eller ovanlig.

Allt sedan Melwin blev sjuk har jag gått i samtal hos psykoterapeut/psykolog, och jag gör det fortfarande. Det är mitt andhål, min frizon liksom…Där, i det rummet, med den personen kan jag vara precis hur jag vill. Jag får prata om vad jag just för stunden känner för att prata om och jag kan välja fritt om jag vill skratta, gråta, skrika eller bara babbla på om ditten och datten.

Och det är ju en befriande känsla bara det. Tänk att få sitta sådär i en timme eller två och bara vara riktigt ego och bara fokusera på dig själv och dina känslor.

Det händer ju inte annars liksom…

Man biter ihop, håller masken, sväljer en extra gång och verkar till synes oberörd många gånger. För att skydda sig själv eller såklart av omtanke för sina medmänniskor.

 

Bloggen kan också lätt bli lite så ibland…

Lite sådär hej och hå, vi har det så himla bra och fixar allt med sån styrka.

Man vill ju liksom lätt skriva om det som faktiskt är bra och positivt, förmedla den härliga känslan och framför allt ”skryta lite” om sina fantastiska barn.

 

Men den här mamman är inte alls bättre, gladare, tålmodigare, mer pedagogisk eller på något endaste sätt smartare och klokare än andra mammor.

Nej, nej, långt ifrån…

Tålamod är något jag saknar och jag tänder lätt på alla cylindrar. Jag är frispråkig och säger lätt och snabbt vad jag tycker och tänker, både till mina barn och till andra. Inte alltid sådär väl genomtänkt, och ibland blir det ju direkt sårande.

Pedagogiken vet jag faktiskt inte om jag någonsin haft med mig och jag känner mig mestadels som en väldigt opedagogisk gnällmorsa som mest stressar omkring för att få vardagen att gå ihop med hela stora familjen och alla ”måsten”.

Smart och klok känner man sig väldigt långt ifrån när man står där i en minst sagt hektisk diskussion med sin energiska 9 åring, och levererar det ena osmarta argumentet efter det andra och snart är man där, på samma nivå, samma ålder som sitt barn. Varken särskilt smart eller klokt.

En av Melwins läkare sa en gång till mig att jag var klok som en bok ( i en diskussion kring Melwins dåvarande behandling ), tro det eller ej, sant eller inte, men jag bär det med mig i alla fall, och tar fram det när jag känner mig som mest misslyckad i mina uttalanden eller ageranden ;-)

 

Så till det jag började skriva om, anledningen till att jag inte bloggat på ett tag…Vilken är just den att jag är allt annat än stark just nu och jag har varit rädd för att ”befläcka” bloggen med alltför mycket negativitet.

Men varför egentligen, varför hymla med hur min vardag faktiskt ser ut…

 

Just nu känner jag mig otroligt ledsen och besviken, samtidigt som jag är galet förbannad, och samtidigt så himla sårad.

Jag har förlorat min bästa vän…

Han försvann för ganska så länge sen faktiskt, men det är först nu som polletten verkligen har trillat ner på mig och jag fattar först nu att vi inte pratat samma språk.

Att känslorna aldrig var på samma våglängd och att jag levt i någon slags illusion.

Upptäckten är hemsk, som om någon dragit undan mattan och jag har tappat allt fotfäste.

Nej, jag är en liten och svag människa nu och jag saknar den trygga famnen att gråta ut i.

Stressen sätter sina spår och att varken kunna sova eller äta är ingen bra kombination när man förväntas leverera en liten ”mini” om sisådär en fem veckor.

”Mini” mår inte toppen och dessutom verkar det som om den inte ligger som den ska. Mest troligt har den vänt sig, för sist jag var på kontroll så sa de då att den låg med huvudet nedåt.

Men nu verkar rumpan ha halkat ner istället och man pratar om vändningsförsök om någon vecka. Fast först ska det ju såklart säkerställas med ett ev nytt ultraljud. Men jag ska på koll igen nästa vecka, allt kan ju hända, ”mini” kanske snurrar runt och lägger sig rätt igen *hoppas*

 

Jag hade inte gått upp så mycket i vikt direkt…7 kg. Konstigt egentligen, känner mig ”stor som ett hus”. Minns att de tidigare gångerna har jag ökat mellan 15-25 kg, så det är ju lite skillnad mot nu. Men det är ju bra på så sätt att det förhoppningsvis går snabbt och smidigt att gå ner igen ;-)

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, livet är visst fullt av prövningar, och man kan inte annat än fundera en aning på när det ska ge sig. Bara lite i alla fall…

Allt jag önskar är ju bara den att få harmoni i tillvaron, lite lugn och ro tillsammans med de jag älskar mest, mina barn.

DE ger mig styrka, DE får mig att orka, DE är fantastiska.

Så sluta skryta över mina barn, det kommer jag aldrig att göra, de är helt enkelt one of a kind, och det enda jag är mäkta stolt över att ha varit med och åstadkommit här i livet!!!

 

Så jag avslutar ett annars ganska så spretigt inlägg med lite bilder på veckan som varit tillsammans med Kidsen :-)

 

 

 

 
 
Mina två minsta i väntan på att bussen ska komma från skolan med storebror Melwin, varsin bulle piggar ju alltid upp medans man väntar ;-)
 
 
 
 
Liten Filippa på sin första aktivitet, Springleken...
 
 
 
 
 
 En riktig hit tyckte sessan att det va när hon fick röja runt hejvilt i gympasalen :-)
 
 
 
 

 

Lekparkshäng :-)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
DÅ, pytteliten "mini", NU redan i vecka 35 *längtar att få träffa dig *
 
 
 
 
De allra bästa som finns...LOVE YOU BIG TIME <3
 
 
 
 

 


Fagersta Kommun på fel spår...

2013-08-23 | 08:50:00

Härlig morgon, fast lite kall, känns att hösten är på intågande…

Hämtade tidningen och upptäcker mig och liten Filippa på förstasidan…ooops!

Visste ju såklart att vi skulle vara med, men kanske inte på förstasidan med ett ”megafoto”, och ja jag är rätt kritisk till min ”look”.

Men som jag sa till fotografen, det är väl sådär jag ser ut helt enkelt ;-) Filippa är i alla fall jättesöt!

 

Själva uppslaget i dagens Fagersta Posten har egentligen ingenting rent personligt med oss att göra, utan handlar om de sparkrav som kommunen tänker sig att genomföra.

Helt galna förslag, där det är tänkt att sparas in på det bästa vi har…BARNEN!

Sparkraven innehåller bla indragning av salladsbuffé i grundskolan, ta bort förskola vid obekväm arbetstid, större barngruppen och större klasser ( som redan nu är för stora ), samt stängning av utebadet i Simhallen, en väldigt omtyckt och välbesökt plats för alla barn och ungdomar. Plus en mängd andra nedskärningar.

Detta upprör ju såklart inte bara mig, utan de flesta andra här i Fagersta, speciellt om man har barn, då dom största nedskärningarna tydligen ska göras just inom barnverksamheten. Idiotiskt!

Politikerna kanske borde tänka på att de inte kommer att sitta där på sina platser i all evighet, utan att det är barnen som är vår framtid och som måste satsas på för bästa möjliga förutsättningar att få en fortsatt levande och gynnsam kommun.

Fagerstas omtalade slogan…Här får du livstid! Hm hm hm, vet inte riktigt om det stämmer längre om man väljer att tänka och göra på det här viset :-(

 

Hur som helst så blev jag igår uppringd av en reporter från Fagersta Posten som ville komma och träffa mig för en kort intervju i frågan och lite fotografering. Jag ansågs väl rätt lämplig att prata med i egenskap av fembarnsmamma, med ett sjätte på väg, vad det gäller barnverksamhet etc :-)

Sagt och gjort, han fick komma över en sväng…

 

 

 
 
Skeptiska ligan...dessa sparkrav gillar vi inte!
 
 
 

Har rensat och plockat bland alla barnkläder i veckan.

Hittat på och tvättat upp ”minis” garderob, så nu är det klart, redo för ankomst :-)

Filippa som tydligen växer så det knakar, har under sommaren gått upp en storlek, så bort med små kläder och fram med större exemplar…också fixat och klart nu!

Skönt att ha lite koll på läget på klädfronten, anser kontrollfreaket ;-)

 

Så plock och rensning bland en hel massa kläder har varvats med mysiga fikaträffar och en och annan lunch med vänner. Bäst att passa på när lite tid finnes för sånt, nu under gossarnas ”pappa vecka”.

Men snart är det söndag igen, en himla bra söndag…POJKARNA KOMMER!!! *LÄNGTAR*

 

Nej, bäst att sätta fart…fika sällskap på intågande :-)

 

 

Kram på Er!

 

Vardagen har kört igång...

2013-08-19 | 12:04:00

…för idag var det SKOLSTART!

Tre gossar klev åter igen in i skolans värld och en liten gosse tog klivet upp och påbörjade sista året på dagis.

Helt galet vad fort tiden går…

Melwin börjar idag ETTAN

Albin gör sin första dag på mellanstadiet och FYRAN

Robin är så stor så han börjar FEMMAN

Och Vincent då, som helt plötsligt är ”störst på dagis”…

Vad hände liksom, när växte de så här fort ;-)

 

 

Var med Melwin en sväng på morgonen i skolan, så länge vi föräldrar nu fick stanna innan vi blev ”utslängda”.

Egen bänk, nytt schema, nya fina matteboken, och så fick de skriva/måla sin egna namnskylt till bänken. Allt som hör skolstart till…

Melwin har ju gått med samma gäng i förskoleklassen, så kompisarna var ju sedan tidigare väl kända. Men nytt klassrum och ny Fröken, även om det nu är samma Fröken som Albin just lämnat ;-)

 

 

 

Mammas lilla "etta kluddare", första da´n i skolan liksom :-)

 

 

 

 

Har annars inte hunnit skriva så mycket under veckan, för det har varit ”busy busy” med en barnaskara på fem + lite extra barn i form av kompisar hit och dit…

Sista veckan på sommarlovet bjöd på ömsom sol, ömsom regn, lite upp, lite ner…precis som livet i allmänt då ;-)

 

Säsongstart av Me and I höstkollektionen har inneburit en hel del fix med fina kläder och även en mamma ”get together”  *Trevligt som alltid*

Nu är vi igång och kollektionen är helt GRYM!!!

 

Fotbollens dag i lördags innebar en heldag i Västerås på olika idrottsplaner.

Albin och Fagersta Södras P-03 spelade på ett ställe och Melwin tillsammans med Fagersta Södras P-06 naturligtvis på ett annat ställe.

Så lite kringflackande och en hel del pysslande av logistiken för att få det att gå ihop med alla barn och olika matcher, men det funkade riktigt bra faktiskt!

Inga vinster dock men med STOR kämparglöd och riktigt spännande och roligt.

 

 

 

 
 
Melwin på första fotbollsmatchen
 
 
 
Ena matchen var han målvakt, en mycket fokuserad sådan :-)
 
 

 

 

Märks att man är lite smått överviktig…höfterna har mer eller mindre ”ballat ur” och flåset är inte på topp direkt. Kan bero på att vila är en utesluten position i livet just nu. Aktiviteter till höger och vänster och ständigt ränna efter en liten Filippa skrutt, som helst missat hur man sitter på ett och samma ställe och leker.

Högt och lågt, hit och dit, upp och ner…och så slår man sig en smula och ska bäras och tröstas.

Livet i väldigt korta drag tillsammans med en 17 månaders liten tös :-)

 

Nedräkningen har verkligen börjat inför ”minis” ankomst, redan vecka 34, hej va de går ;-)

 

 

TILL MINA ÄLSKADE UNGAR;

 

 

                Kom till mig när du är ledsen
                och jag ska trösta dig.
                Kom till mig när du är ensam
                och jag skall hålla dig sällskap.
                Kom till mig när du behöver prata
                och jag skall lyssna.
                Kom till mig när du är rädd
                och jag skall hålla om dig.
                När du än behöver mig
                ställer jag upp för dig.
                Vad det än gäller, när det än är,
                Finns jag här för dig....

 

 

 

 


Alla samlade...

2013-08-13 | 10:07:33

Huset fullt i kids, ordningen återställd *underbart*

Det fina sommarvädret har avtagit, känns lite som höst ibland, men redan…???!!!

Nej, tror att det blir lite mer sol och värme under veckan, kanske kör vi sommarens sista bad.

Höggravida mamman tycker dock att det är rätt skönt med något lägre temperatur :-)

Helt plötsligt kom orken åter, även om det är en stor, hård mage i vägen så fort man ska ta sig för nåt…

 

 

 

 
 
Skoj att testa "köra brum brum" i väntan på att regnet ska avta ;-)

 

 

Fullt vid frukostbordet på morgonen, förutom lilla sessan, som fortfarande ”envisas” med att ta sovmorgon.

Trodde hon skulle vakna tidigare nu när brorsorna kommit hem och hon hörde att de var vakna…men nej, hon sover så sött så ;-)

Men så innerligt glad att ha brorsorna hemma, det är hon allt, så glad och ”speedad” så hon knappt klarar av att somna på kvällen.

Vill bara leka och busa, dag som natt :-)

 

Fick mina efterlängtade lyktor från Majas Cottage igår. Så fantastiskt vackra!

 

 

 
 
Fick såklart lov att testa de direkt vid middagen, och se så vackert det blev :-)
 
 
 

 

De säljs till förmån för Barncancerfonden, kostar 169 kr/set och hela 50% går till Barncancerfonden *toppen*

Här kan du beställa dessa fina lyktor; http://www.majascottage.com/sv/?page_id=34

 

 

 

 

 Dags att fånga dagen, Kram på er!


För fem år sedan...

2013-08-11 | 07:30:02

Sova är överskattat…

Vaknade vid fyratiden, låg och funderade, försökte somna om. Men även ”mini” vaknade och det är inte helt lätt att få någon ro med en kickande ”mini” i magen. Så efter två timmars vridande och vändande gav jag upp. Bara att starta dagen då…

Men kaffe o smörgås är ju rätt gott, oavsett tid på dygnet och jag fick ju en lugn stund framför datorn.

Behöver kanske inte säga att Lasse o sessan snarkar i kapp ;-)

 

Idag, ÄNTLIGEN, kommer de åter!!!

Mina älskade prinsar såklart, SOM JAG HAR LÄNGTAT!!!

Två semesterveckor med pappan är nu över och vi återgår till varannan vecka, precis som vanligt *skönt!*

Ska bli helt underbart att få krama om de fyra igen och sedan rå om de en hel vecka, som fortfarande är sommarlovs vecka. Inga måsten, inga tider att passa, men framför allt, gossarna är hemma hela tiden :-)

 

Har haft svårt att sova den senaste veckan. Vaknar alltför tidigt och kan inte somna om.

Kanske beror det på den minst sagt livliga bebben i magen, eller längtan och saknaden av prinsarna, eller alla tankar och funderingar som snurrar som bäst sådär supertidig morgon ( läs natt ). Mest troligt en kombo av allt detta som gör att jag vaknar så förbannat tidigt.

 

Har drömt mycket kring ”cancertiden”…Kanske är det undermedvetna som ”spökar”. Var ju vid precis den här tiden nu, för hela fem år sedan ( tiden går fort, men jag minns alt som vore det igår ) som vi fick beskedet att vår Melwin drabbats av en elakartad hjärntumör.

För fem år sedan satt vi på Akademiska Sjukhuset, på neurointensiven, väntandes på att vår lille gosse skulle opereras.

Under ständig övervakan och med höga doser cortison, väntade vi på bästa läge för operation. Den gigantiska tumör som kraftigt växte i hans lillhjärna skulle tas bort.

Tisdagen den 12 aug 2008 var dagen då operationen blev av. Efter hela 16 timmars operation fick vi äntligen träffa vår lille kille igen, på CIVA, i ett skick vi inte ens kunnat föreställa oss…

Lille gossen, så liten där i den stora, stora sjukhussängen. Uppkopplad till en massa apparater, ett stort bandage runt huvudet med en liten slang som stack upp.

Sprutor med olika mediciner och smärtstillande pumpades regelbundet in och det hela var helt surrealistiskt.

Man befann sig där, men ändå inte…var det verkligen på riktigt, kunde det vara så, hände allt det hemska med vår lille kille???!!!

 

Så här, fem år senare, vet vi ju betydligt mer…Det var på riktigt, det var vår lille kille, som idag är en sprudlande levnadsglad 7 åring.

Dock pågår fortfarande en ständig kamp, mot Klumpen, den tumörrest som fortfarande sitter i hans lilla huvud och inte verkar vilja försvinna. Kanske gör den det en dag, kanske inte…

 

Som sagt, tror att det är mycket bearbetning som sker i det undermedvetna.

Kommer på mig själv med olika tankar som leder tillbaka till för fem år sedan…

Sommaren har ju mer eller mindre avtagit och solen har bytts ut mot regn. Precis som då, när vi satt där på NIMA och tittade ut genom fönstret. Regnet öste ner och vi konstaterade att vi i alla fall inte missade något av sommaren, för den tog plötsligt slut, från att ha varit helt kanon.

Det kom höstkänslor, precis som det gjort nu i slutet på veckan…

 

Under helgen har jag packat upp kläder som legat i förrådet. Större storlekar till sessan ( usch va hon växer ;-) ) och fram med de minsta storlekarna till ”mini”.

Rotandes i en låda fick jag tag i en tröja som direkt väckte minnet ( igen ). Tröjan jag klädde Melwin i den dagen vi skulle in till magnetröntgen, den morgonen då vi inget ont anade. Eller ja, vi visste ju att något var galet med vår lille prins, han hade ju ont i huvudet och en ostkroksformad rygg. Men hjärntumör, nej de tankarna hade i alla fall inte jag.

Melwin skulle vara fastande, han skulle ju sövas inför röntgen, den där torsdagen den 7 aug 2008. Men törstig som han var fick han i alla fall dricka, vilket han också gjorde, men så spydde han. Något han inte alls gjort tidigare. En kräka, och givetvis trodde jag att gossen åkt på magsjuka. Panik! Inte nu när vi äntligen kommit så långt att han fått en tid för magnetröntgen. Det får bära eller brista, men nu åker vi i alla fall blev det slutgiltiga beslutet.

Tröjan han spydde ner med dricka hittade jag nu, en helvit tröja med bruna små apor på ( ni vet en sån där från IdaT ).

Jag slängde den direkt i tvättmaskinen och vi drog sedan till sjukan, jag har inte använt tröjan sedan dess…har inte kunnat, inte ens lillebror Vincent har jag förmått mig till att klä i denna efter detta. Trots att den är hur ren och fin som helst, det tar emot, för jobbigt minne. Jag visste ju inte då, vad jag vet idag, att det var en ”morgonkräka” , en vanlig åkomma vid hjärntumör…Tröjan fick ligga kvar nu också!

 

Det är väl så med minnen, både goda och dåliga, att man ofta förknippar de och får de att komma tillbaka vid olika tidpunkter. Liknande händelser, små igenkännanden, olika sinnen som väcks till liv och får en att minnas.

Drömde igår natt om den lille pojken och hans familj som vi lärde känna på sjukhuset och som behandlades samtidigt som vår Melwin.

I drömmen var allt så verkligt och mardrömmen slutade precis som i verkligheten, pojken somnade in för gott…

 

Ja, det är väl så, allting kommer över en, tankar, känslor, drömmar, allt kommer tillbaka och ska bearbetas. Allt det som hände när hela livet tog en drastisk vändning och förändrades för alltid, där för fem år sedan…

 

 

 

 

 

Liten Melwin, som njöt av sommaren, intet ont anande om vad för hemskt som växte i hans lilla huvud...

Sommaren 2008

 

 

 

 
 
Inskrivning vid Akademiska Sjukhuset, 7 aug 2008
 
 
 
 
 
Min tappre lille kämpe <3 ÄLSKAR DIG <3
 

"Mini" koll...

2013-08-07 | 10:08:00

Var till Västerås sjukan igår och tog en titt på lilla ”mini”.

Orsaken till att det var ett extra ultraljud hade egentligen ingenting med ”mini” att göra, utan man skulle kolla hur moderkakan låg samt om det där myomet de hittade vid första ultraljudet hade vuxit något.

Vi fick träffa en jättebra läkare som tog sig god tid att undersöka och kollade och mätte även tillväxten på ”mini” grundligt.

ALLT såg bra ut!!!

 

Moderkakan låg fint på sidan och det var ”fri passage” för ”mini” att komma fram och ut, när det väl sätter fart :-)

Det där myomet troddes ligga bakom moderkakan på nåt vis och hade mest troligt inte vuxit något, för då skulle det ha synts mer. Så det verkar lugnt…

Vi fick möjlighet att ta en noggrann titt på ”mini” och såg ansiktet mycket väl. Den pyttelilla näsan, munnen…helt fantastiskt. Allt så perfekt!

Och håret, vi såg massa kalufs, det är en hårfager liten plutt i magen :-)

Lilla hjärtat pickade på i helt lagom takt och alla mätningar tydde på att det inte skulle bli någon jättebebis på 5 kg i alla fall ;-) *skönt*

 

Längtar så efter att få träffa vår lilla ”mini” nu!!!

Men lite mer tid i magen ska den väl få, och lite mer tid att fixa allt behöver jag nog också.

Måste ta tag i att plocka fram och göra i ordning alla pyttekläder. Har knappt börjat med det än…

Sen ska vi försöka få till det lite bättre i källaren. En till säng ska upp, fler sovplatser ordnas och en hel del fix så att hela stora familjen ska få plats.

Kanske bäst att sätta fart, är ju ”bara” 8 veckor kvar tills ”mini” är beräknad att komma.

Men det är ju så mycket man vill och ska hinna ;-)

 

Redan onsdag och på söndag kommer äntligen mina gossar hem igen. Som jag LÄÄÄÄÄÄNGTAR!!!

Hatar sommar veckorna, två hela veckor är ju skitlångt, i alla fall när de är borta ;-) Men de har ju superskoj, och det är det viktigaste i alla lägen!

 

Tur att jag har lilla sessan att som underhåller mig när gossarna är på vift och Lasseman jobbar.

Inte en lugn stund med henne omkring sig. Allt ska utforskas och testas, gärna i full fart ;-)

Men hon är så himla härlig, en glad och spexig liten tjej alltid med nåt tok på gång.

Sen har hon fattat det där med sovmornar. Hon sussar gärna länge och väl på morgonen, till typ en halv tio, tio tiden. Men visst, så är hon ju inte helt lätt att få att somna på kvällen heller ;-)

 

Igår var vi iväg till goa vänner på middag och strax efter nio visade sessan tydliga tecken på trötthet, så vi tog och for hem.

Men väl hemma skulle hon ju såklart inte sova, nej nej, hon hoppade och studsade, spexade och tjoade fram till halv elva på kvällen, då hon till sist slocknade *tokfian*

Kanske inte så konstigt då att hon tar sig en och annan sovmorgon. Tur att grabbarna är här under nästa vecka, så det blir någon ordning på tiderna.

Börjar väl bli dags att ställa om rutinerna lite då och förbereda inför skol/dagis start, tillbaka till vardagen om bara en och en halv vecka…Shit va fort ett sommarlov går egentligen!

 

 

 

 
 
Sessan med frukost favvon, macka med koooooorv :-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 Dags att sätta fart på dagen ;-)

Kram!

 

 


En festlig helg...

2013-08-05 | 15:25:12

En helg i kärlekens tecken har passerat, då vi varit på ett fint bröllop.

Varmt va det, men samtidigt skönt att slippa regn och rusk vid festligheterna.

Bröllopet gick av stapeln i trädgården och det var ju perfekt väder för ett ”garden wedding”

 

 

 

 

 
 
Vigsel mellan "farbror Per" och Jessica <3
2013-08-03

 

 

Vi hade ju såklart med oss lilla Filippa och jag hade planer på att fara hem efter middagen. Trodde inte att Filippa skulle orka så mycket längre då, och när vi inte lyckades med att få henne att sova mer än max 45 minuter på lunchen, så var jag nästan säker på att hon skulle ”lacka ur” vid sju, åtta tiden.

Men icke, då kom den riktiga party prinsessan inom henne fram och Filippa körde järnet, minst sagt.

Hon strosade glatt omkring bland alla gästerna och minglade, både i trädgården och i huset.  ”Hängde” med de stora tjejerna ( sisådär 11-12 åringar ), men framför allt så dansade hon.

När musiken höjdes och det blev dags för dans så var vår sessa först upp på dansgolvet och röjde loss.

Hon dansade och dansade och fick upp en efter en på dansgolvet med sina glada ”moves”.

Supernöjd var hon och ville inte fara hem, inte ens vid sena kvällen var hon det minsta ledsen och visade inga som helst tecken på trötthet.

Men det gjorde mamman ;-) Nej då, men det är ju alltid bäst att sluta när allt är på topp och lilla partypinglan sessan somnade med ens bilen hade börjat rulla, så lite pömsig var hon nog allt…

Sen tog vi sovmorgon till tio…perfekt!

 

 

 

 

 

 

 Mina fina hjärtan <3

 

 
 
Man fick ju såpbubblor på bröllopet *härligt*
 
 
 
 
 
 
 Liten bröllopsgäst på hög höjd :-)
 
 
 

 

Trodde att trötthet och illamående ”dagen efter” i största delen berodde på aningen för hög alkoholkonsumtion. Men tydligen inte helt och fullt, för jag var i alla fall hur trött och seg som helst igår.

Lasse framstod som värsta piggelinen jämfört med mig ;-)

Och vad jag minns så var den starkaste drycken jag konsumerade under kvällen en burk päronsoda, i övrigt bäljade jag i mig en stor mängd vatten för att orka med festligheterna, värmen till trots.

Men tydligen var inte det tillräckligt, för även idag mår jag allt annat än bra.

Tröttare än tröttast, illamående och yr. Inge roligt alls!

Börjar misstänka att blodvärdet sjunkit ännu mer nu, med tanke på hur jag mår, och har varit och laddat upp med nån liter jordgubbar som förstärkning ;-)

 

Tycker synd om sessan som för tillfället har en så tråkig mamma. Hon som är så glad och sprallig och vill iväg på äventyr, så orkar mamman knappt nånting :-( Hatar att vara såhär trött…

Kom igen nu kroppen, det är ju bara sisådär en 8 veckor kvar, sen borde väl ”mini” vara redo och klar för att komma ut ;-) Någon övertid vill vi INTE ha!

 

Imorgon ska vi få kika på det ”lilla livet” i magen en gång till *spännande*

 

 

Kram Kram!

 

 


Värmebölja och festligheter...

2013-08-03 | 09:14:29

Så var det hett igen och tydligen ska vi idag få årets varmaste dag hittills.

I normala fall skulle jag jubla…älskar sol och värme.

Men nu med x antal extra kilon och en stor otymplig mage är det ingen wow-känsla direkt.

Hitta skuggplatsen är det som gäller och dricka, dricka, dricka, så ska det säkert gå bra även idag :-)

 

Igår var vi ut till en kompis som har stuga i Sundbo.

Precis vid vattnet, där fläktade det skönt och härligt att ha så nära till vattnet för ett dopp.

Även om det nu bara var lilla Filippa som badade.

Sen hem och sova lite eftermiddag och när Lasse kom hem från jobbet så åkte vi iväg till vattnet igen, för mer bad.

Det är ju det som gäller när det är så här varmt, vara i närheten av vatten :-)

 

 

 

 
 
 
 
 

Sol och bad, sommar när den är som bäst!

 

 

Idag står det dock annat på schemat än just bad.

Vi ska på bröllop!!!

Det är Lasses bror Per ( Filippas gudfar ) och hans Jessica som gifter sig.

Utomhus i trädgården ska bröllopet stånda, så vi får väl vara väldigt tacksamma att det inte regnar.

Det är den svalaste av klänningar som gäller för både mig och sessan. Hur svalt man nu kan ”komma i” för min del ;-)

Inte helt lätt att hitta en kreation som sitter snyggt över magen, men men, jag har gjort ett försök i alla fall.

Svårast är nog faktiskt vilka skor fötterna ska kunna klämmas ner i.

I den här värmen så är både underben och fötter så svullna. Så några höga klackar blir det inte tal om. Inte heller sandaler med öppen tå, då mitt tafatta försök till att snygga till tånaglarna sket sig…jag nådde liksom inte ner till fossingarna, det var nåt emellan som tog emot ;-)

Ska i alla fall försöka snygga till fingernaglarna nu på förmiddagen, det borde jag ju lyckas med :-)

 

Hur som helst, så blir det roligt med en dag i kärlekens tecken. Bröllop är ju alltid så vackert!

Förbereder nu med en stadig frukost, och sen lite piff och fix inför dagens festligheter :-)

 

 

 

 
 
 
 
 
 

Den lilla bebben...

2013-08-01 | 19:46:20

Har varit till MVC och kollat ”lilla” bebbe magen idag, som bara växer och växer…

Allt verkar bra med ”mini” därinne, som gav ett hjärtljud på 151 slag.

Ganska högt, då bebisarna ska ligga mellan 120 – 160 slag.

Det sägs att är det höga hjärtljud så är det en liten flicka i magen och är det låga så väntar man en gosse.

Sant eller inte, det vet inte jag. Men vad jag vet är att när lilla sessan låg i magen så hade hon väldigt låga hjärtljud, så låga att barnmorskan till och med funderade på om det verkligen var en liten flicka vi hade sett på ultraljudet.

Men det var det ju…:-)

Ingen regel utan undantag heter det ju, så jag ( eller rättare sagt mina bebbar ) kanske är just det där undantaget.

OM det nu inte gömmer sig en liten kicka i magen denna gång, med höga hjärtljud ;-)

 

 

 

 
 
Mamman med kula till mage :-)
 
 
 
Bebbe mage vecka 31

 

 

 

De flesta av er har säkert redan listat ut vad för kön vår nykomling har, och de som har träffat mina gossar har nog fått en noggrann beskrivning av de ;-)

Har man berättat för barnen så är det ju klart att det inte är superhemligt, men det är ju lite skoj att ”suga på karamellen” en aning…

Oavsett så är det ju inte 100% att det man ser vid rutin ultraljudet är helt korrekt.

”De små” kan ju luras lite, så man ska väl akta sig för att handla på sig alltför mycket av det bebisblåa eller puttinutt rosa, om man inte har ett starkt genus tänk vill säga. Då funkar ju allt, oavsett kön ;-)

Riktigt där är ju inte jag, men har ju då fördelen att det ligger både små pojk- och små flick kläder här hemma.

Så det får titta ut precis vilken sort det vill för min del, bara ”den” är frisk, kry och välmående, så är jag mer än nöjd och glad :-)

 

På tisdag ska vi dock in till sjukhuset igen för ultraljud nummer två.

Kanske tittas det inte så mycket på bebben då, men jag ska i alla fall försöka att få könen helt fastställt.

Enbart av praktiska skäl och p g a mitt kontrollbehov.

Jag vill ju kunna tvätta upp och lägga i ordning bebbens första kläder. Fylla upp byrån och göra klart så mycket som möjligt.

Det kommer att bli mer än fullt upp ändå, misstänker jag, när ”mini” har ankommit och man ska hinna med att vara sexbarnsmamma och allt ;-)

Så då kan det ju kännas lite skönt att veta om jag ska plocka bort alla klänningar och rosa puttinutt eller inte…

Vill gärna känna mig klar, redo och beredd liksom!

 

Det är ju så himla mycket som ska hinnas med där vi ”minis” planerade ankomst.

Först och främst ska Melwin in på sin magnetröntgen koll och all provtagning igen. Vilket tar en hel del kraft energi och framför allt tankeverksamhet.

Sen kör ju hela aktivitetscirkusen igång för grabbarna fyra. Hockey, klättring, musik och gympa och vad de nu mer kan tänkas vilja testa på denna termin.

Melwin och Vincent är ju fortfarande kvar i sån här ”prova på” ålder där man vill och givetvis ska få testa på en massa olika aktiviteter, för att till sist hitta just sin grej.

 

Sen börjar skolan igen och vardagen sliter tag i oss alla.

Melwin börjar ettan, heeeelt otroligt. Min lille Melle liksom…

Albin kliver ur lågstadiet och upp på stora mellanstadiet, vilket är en stor förändring bara det.

De blir bara större och större mina fina killar, hur och när hände det????!!! Mamman hinner inte med i svängarna…

 

Ja hur som helst så kommer det ju lösa sig och rulla på galant, som det brukar, när man väl är  mitt uppi det hela.

Ut kommer ”mini” och det ska säkert gå bra det med *positive thinking*

 

Hoppas nu bara att allt ser bra ut vid tisdagens ultraljud och att det där skumma myomet inte har vuxit eller sitter galet till så det ställer till problem.

Känner mig inte alls sugen på att bli snittad, det känns bara himla läskigt. Även om jag vet att ni är många, många därute som har gått igenom det och att det funkar hur bra som helst.

Men min spontana känsla är att jag helst av allt vill slippa att bli skuren i…

 

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

 


RSS 2.0