Knappen som for bort...

2011-05-30 | 23:11:03

Japp, vi har helt klart tagit ett steg i precis rätt riktning vad det gäller vår lille Melwin…Knappen har tagits bort.

Det är såklart Melwins sondknapp på magen jag skriver om.

Vid senaste mötet med Melwins läkare Bosse, frågade vi om det var okej att ta bort knappen.

Melwin har ju börjat äta så pass mycket nu, med munnen, och vi har inte behövt sondmata honom på ett bra tag.

Helt fantastiskt, men vi tordes ändå inte riktigt att ta bort den förrän vi hade träffat Bosse och fått besked om hur det såg ut där uppe i knoppen på vår Melwin.

Skulle beskedet vara negativt skulle Melwin garanterat få börja ta en massa medici8ner igen, kanske cellgifter också, vad vet jag. Men hur som helst skulle vi verkligen komma att behöva sondknappen då.

Däremot om beskedet nu skulle vara positivt, såg vi ingen anledning till att behålla den, då Melwin börjat äta som ”en normal femåring”…

 

Beskedet var ju som ni redan vet just POSITIVT!!!

Så i samråd med barn neurologen Bosse bestämde vi att vi lika gärna kunde plocka bort knappen.

Ett ingrepp som vi ”enkelt” skulle kunna göra hemma.

Bara suga ur det vatten som fanns i ballongen innanför Melwins lilla mage, så skulle knappen kunna dras ut utan problem.

 

Vi testade det i fredags.

Melwin ville själv att knappen skulle tas bort. Bosse hade ju sagt det ( även så att Melwin hörde ) och han åt ju så bra med munnen, konstaterade han bestämt.

Han ville absolut att den skulle tas bort där på fredagskvällen ;-)

Så sagt och gjort…prinsens ord är vår lag!

 

Jag hittade en spruta att tömma ”ballongen” med och sen ville Melwin dra ut knappen själv.

Han var något tveksam till om det verkligen skulle fungera, men sakta, sakta drog han ut knappen, bit för bit och till sist så var den helt ute.

Jubel och applåder såklart, och en lite chockad Melle satt med knappen i handen och tittade förvånat men med en glad min.

Kvar återstod endast ett litet hål, som strax där efter skulle dra ihop sig till ett mini, mini hål…

 

Idag, såhär tre dagar efteråt har Melwin endast ett litet plutte, plutte hål kvar. Det ser mest ut som ett litet sår efter att han skulle ha ramlat eller nåt sånt…

Och Melwin han är glad, lycklig och stolt över att få ha plockat bort sin knapp.

Som han själv säger;  ”Klumpen har ju farit till helvetet nu och jag behöver ingen hjälp med att äta, jag kan ju äta massor med munnen nu”

Massor och massor, säger jag…men han äter ju i alla fall inte sämre än många andra jämnåriga barn, och han behöver ju inte sin sondknapp längre.

Ja, vi är mer än nöjda…



Ett steg helt i rätt riktning!

 





Melwin MED knappen




Melwin UTAN knappen




Nöjd och glad kille, numera "precis som alla andra" :-)





Vi satte på ett litet plåster över natten, utifall det skulle kunna tänkas komma ut nåt... ;-)


Måndag igen...

2011-05-30 | 12:14:55

Måndag och ny vecka…

Härlig vecka, då jag fortfarande har mina älskade små prinsar hos mig :-)

Men det är ju som bekant ”kort vecka” . I alla fall om man jobbar, och för mig och barnen är det även där ”kort vecka”.

På onsdag eftermiddag/kväll åker de till sin pappa för att vara där över helgerna, för man säger väl helgerna när man lyckas klämma in både Kristi Himmelsfärd och Nationaldagen på samma ledighetsperiod.

Barnen är lediga från skolan torsdag till och med måndag och så även pappsen, så de kan umgås riktigt ordentligt. Vilket säkert är uppskattat hos båda pappa och barn, då de bott hos mig nu en något längre period.

Jag och Lasse får klara oss själva över långhelgen, hur det nu ska gå ;-)

Och jag ska försöka att hålla tillbaka tårarna på onsdag när gossarna åker, även om det är minst sagt svårt, för det är ju bara till måndag kväll.

Sen är det ”min vecka” igen och de kommer åter…

Men jag har ju så himla svårt att ”vinka av de”…men strunt i det nu. Det är ju fortfarande bara måndag och vi har tre underbara dagar att ta hand om varandra på :-)

 

Helgen har mest handlat om båtlivet.

Det har fixats och donats med båt och även sjösatts båt.

Det är Lasses mammas båt som skulle i spat, och då krävs det ju lite pyssel före och ett engagemang av brorsorna tre ;-)

 

 

 

Karbenning må va litet, men en stor och skojig lekplats har de allt :-)
Där passade små pojkarna och jag på att roa oss medan "stor pojkarna" fixade med båten...





Gungeligung!




Full fart på Melwin och Vincent...




...en spexig Robin




...och en cool Albin ;-)




"Låtsats kusinen" Max tillsammans med bröderna brothers





Så igår var det då äntligen dags att få båten i sjön...




Melwin och Vincent var mer än redo :-)




Traktor Lasse ;-)




Inte en helt lätt uppgift det där med att måtta båten "rätt" ner i sjön...




Men plums, så låg den där den skulle :-)




Man måste vara stark för att hålla i en hel båt...





...och det är ju bäst att hålla i hårt, så att den inte drar iväg ;-)




Pojkarna redo för sjölivet!




Albin ute på premiärturen





Då måste man ju självklart testa att köra båten också



Ja, så den mesta av ”helgtiden” har gått åt till båtfix. Men nu ligger den där den ska, och det är bara att hoppas på en skön, varm sommar, så det kan bli några åkturer på sjön.



Vi har ju som bekant hunnit med att fira Mors dag också.

Själv blev jag bortskämd med en välbehövlig sovmorgon. Väcktes av mina små hjärtan som kom med teckningar och varma kramar.

Medans Lasse stod för en stor bukett blommor, från ALLA pojkarna såklart ;-) och fixade söndagsfrukosten…*Lyx*

 

Det blev lunch hos Morfar o Mormor i Karbenning.

Mormor hade lovat att tillaga Albins fångst, gäddan han fick för ett par veckor sedan.

Alla utom Robin och Vincent mumsade i sig lite gädda, så det var väl ett gott betyg …

 

Nej, snart dags att hämta lilleman Melwin på dagis. Han ville faktiskt gå en sväng idag :-)

Och sen blir det nog ett Öppis besök med gossarna fyra…





Återkommer inom kort...:-)


MORS DAG IDAG...

2011-05-29 | 10:28:19







STORT GRATTIS TILL ALLA UNERBARA MAMMOR PÅ MORS DAG IDAG!!!

OCH DÅ SÅKLART ETT ALLDELES SPECIELLT GRATTIS OCH STORA VARMA KRAMAR TILL MIN EGNA FANTASTISKA MAMMA…ÄLSKAR DIG MAMMSEN <3

 

VI SES SNART :-)

















 

 


En vardag...

2011-05-26 | 09:19:24

Har kommit in i en vardag igen känns det som…

Efter alla turer som varit så är det som om vi alla äntligen har hittat någon form av harmoni i tillvaron.

Det har ju varit så kopiöst mycket nu ett tag tycker jag och har liksom avlöst varandra…separation, flytt, undersökningar, besked. Allt på en och samma gång!

Man kan ju som bekant inte göra annat än att försöka göra det bästa av situationen, så är det ju alltid, men ibland känns bara allting så himla tungt och nästintill omöjligt.

Men INTE NU!!! Nej, nu är det tvärtom en ganska så lugn och härlig period i livet.

Allt flyter på och vardagen känns stabil och skön, fast inte för den sakens skull ett endaste dugg tråkig.

För hur skulle det möjligtvis kunna bli tråkigt med fyra små pojkar runt om en…???!!! ;-)

 

Pojkarna har bott hos oss nu i ett par veckor och vi är inne på tredje veckan ihop faktiskt.

Jag behöver väl inte en skriva hur härligt jag tycker det är, att ha mina små hjärtan hos mig så länge…Helt underbart!

Åh, vad jag önskar att det alltid kunde vara så här…

Men självklart ska de ju träffa sin pappa också, inget snack om den saken.

Jag får helt enkelt njuta så länge jag har de hos mig, punkt slut ;-)

 

I och med att de stannat ett lite längre tag denna gång tycker jag att det gått bättre att komma in i rutinerna här hemma.

Alla har ”hittat sina platser”, vet vad som gäller och konflikterna blir betydligt färre.

Det blir kanske lättare så när de är på ett och samma ställe, eller så är det helt enkelt så att allt ”fallit på plats” efter den turbulens som varit.

På något sätt så måste man ju hitta vardags rytmen och känna viss harmoni, även om mamma o pappa nu inte bor under samma tak.

Men givetvis är ju det en stor omställning och kräver viss invänjning, absolut!

 

Men som sagt, lugnet har åter igen lagt sig och vi har högst ”normala” vardags dagar, skulle jag vilja påstå ;-)

Robin och Albin sticker iväg till skolan på morgonen.

De har skolskjuts, så de blir hämtade utanför dörren varje morgon, lyxigt värre.

Men i tisdags hade Albin ändå bestämt att han skulle cykla in till skolan. Nu är det en bit till deras skola, med både starkt trafikerade vägar samt järnvägar att korsa. Så att en 7 åring skulle cykla härifrån till skolan ensam, finns liksom inte på världskartan…

Men han hade tjatat och tjatat länge om att få cykla, så sagt och gjort, han fick cykla till skolan.

Dock inte ensam såklart.

Tillsammans med Lasse cyklade han in till Lasses jobb. Vilket innebar att han fick kliva upp en timme tidigare, då Lasse börjar jobba 7.00.

Men det gjorde han glatt, bara han fick cykla…och han orkade hela vägen.

Sen väntade han tålmodigt på Lasses jobb tills dess att klockan skulle bli lite över åtta och Lasse skjutsade honom sista lilla biten till skolan.

Så han fick då kanske inte riktigt cykla precis ända fram till skolan, men väl till stan, och det var tydligen mycket värt i Albins värld…Gullgossen <3

 

Jag stannar hemma med Melwin och Vincent. Vill Melwin själv gå en stund på dagis så gör han det, annars stannar han hemma med mig och lilleman.

Vi har besökt öppna förskolan ”öppis” ett par gånger, och planerar väl att gå en sväng imorgon också.

Precis som ”förr i tiden” hänger jag där, mer eller mindre som en inventarie ;-)

Men grabbarna älskar att träffa kompisar och leka där och jag älskar att träffa mammor ( och pappor ) och fika där, toppen alltså :-)

 

Strax efter två kommer Robin och Albin hem från skolan igen. De får skolskjuts direkt hem vid skoldagens slut.

Då vankas det mellis ( bästa målet på hela dagen om man frågar gossarna ) och snack om vad som hänt under dagen…

Det brukar var allt ifrån vem eller vilka som gjort mål på fotbollen de spelat på rasten, till om man fått en puss av nån tjej eller inte…

Inte så mycket om själva skolarbetet dock, det är tydligen mindre viktigt ;-)

 

Under eftermiddagarna brukar vi kunna få något kärt besök. Pojkarna kanske har med sig kompis hem eller så kilar de ut och leker med de kompisar som finns här i ”området”.

Igår hade vi Karin med sina två gossar och lilla goa bebis Märta här på besök.

Vilket innebar mycket lek för pojkarna och mycket prat för mammorna, en oslagbar kombination :-)

 

Idag ska vi ner till Karbenning en sväng efter det att Lasse slutat jobbet. Vi ska träffa Lasses mamma och en av hans brorsor, som har en son som är lika gammal som Robin. De har ”funnit varandra” och Robin leker, eller förlåt ”hänger”, mer än gärna med sin ”låtsaskusin” som han själv säger.

 

Ja, jag vet inte riktigt vad det här blev för typ av inlägg.

Lite spretigt kanske, men det är nog så vår vardag ser ut…lite spretig, men ack så lugn och skön och harmonisk för stunden.

Önskar att jag kunde stanna tiden nu och få ha det som jag har det nu…bara bra. Man jag vet tyvärr av erfarenhet att just sånt kan komma att ändras, snabbt, bara över en dag…

Det finns två ordspråk som liksom har etsat sig lite fast i mitt huvud som enkelt förklarar hur jag tänker;

 

Efter regn kommer solsken

 

OCH

 

Det är lugnet före stormen

 

Men som jag skrivit tidigare, man ska ju leva i nuet, ta vara på dagen och helt inte tänka så mycket på Om, Utifall och Kanske…

Så nu ska jag återgå till mina underbara små, fånga dagen och bara njuta av min alldeles ”normala” vardag…

 

Kram på er!

 

 






Just det ja…

Har ju glömt att skriva om det här i bloggen, men många av er kanske redan här läst på min facebook sida och/eller Twitter…

Min minsting Vincent har slutat med blöjan och det går hur bra som helst.

Det blev någon liten olycka de första dagarna, men nu går det helt klockrent.

Han springer ivrigt på toa både vid stora o lilla ”leveransen” och är han utomhus fixar han det lätt själv vid någon buske.

Han har fortfarande på sig blöjan nattetid, men den har hittills alltid varit helt torr på morgonen.

Känns lite skumt att vara utan blöjbarn, inte riktigt van liksom…



Men det är väl bara att inse, jag har ”stora” pojkar nu ;-)







Duktige lille Vincent <3


Vår lilla utflykt...

2011-05-23 | 09:17:40

Vi är tillbaka i Fagersta igen efter en fantastiskt rolig och härlig helg i Vimmerby.

Solen har lyst på oss hela dagarna och inte en droppe regn, tur med vädret alltså…

 

Vi for som bekant ner till Vimmerby under lördagen.

Den tog vi som en lugn och soft ”resdag”. Stannade lite här och stannade lite där…

Så vi var nere i Vimmerby under senare eftermiddagen.

Vi hade bokat in oss på ett boende i Mariannelund. Efter att vi checkat in oss så åkte vi till Katthult för att besöka gården där Emil filmerna spelades in…












Fyra små "rackarungar" utanför Emils hus





Robin passade på att besöka dasset Trisseboda








Här passar de nog bäst mina busar, i Emils snickarboa ;-)



Söndag morgon var det så dags att besöka huvudmålet på resa, Astrid Lindgrens Värld.

Direkt efter frukost packade vi ihop och drog till ALV.

Vi mötte där upp med några vänner från ”cancersvängen”. Titti med familj och Sandra med familj.

Ett kärt återseende och härligt att vi får chans att träffas lite så här emellanåt :-)

Eftersom det var Barncancerföreningen som bjöd in till detta event, så var det ju naturligtvis en hel del välbekanta ansikten från sjukhustiden.

 

Med ett strålande väder och härliga vänner så fick vi tillsammans en riktigt skön dag i parken.

Vi hann med att se allt och verkligen allt utan att för den sakens skull stressa. Vid senare eftermiddag kände vi oss alla nöjda och glada med dagen och redo att fara hemåt igen.

Hemresan flöt på riktigt bra och vi var hemma i skaplig tid för att hinna tvätta av oss ”resdammet” och hamna i säng innan halv tio, det får vi vara nöjda med ;-)

Blir som vanligt när vi varit iväg på något, ett inlägg med ganska många bilder…men det är ju så svårt att välja :-)






Tjohooo, vi är i Astrid Lindgrens Värld!!!




Robin besöker Vimmerby, något i miniatyr...







Självklart hälsade vi på hos Pippi Långstrump




Vincent och jag tog en tur med Hoppetossa :-)




Robin, Albin och Alva på en flott tur




Albin i Bullerbyn





Melwin passar på att gå på toa i Nils Karlsson pysslings hus




Det är inte lätt att vara liten...;-)




Robin gillade verkligen det där med att klättra runt på möblerna hos Nils Karlsson pyssling




Min finaste skatt <3




Man måste ju passa på att leta grodyngel, även om man är i ALV ;-)




Melwin tog ett snack med Prussiluskan och Kling o Klang


Ja, vad annat kan man säga än att vi haft en toppenhelg!

Som naturligtvis inte hade kunnat blivit bättre med ett sånt underbart positivt besked med oss i bagaget också…

 

Nu är jag fulladdad med ny positiv energi!!!






Sprudlande jag...

2011-05-20 | 09:20:25

Är sådär sjukt glad idag, full med energi och helt fullkomligt upprymd.

Tänk vad skönt att undersökningsperioden äntligen är över för denna gång, och med ett sådant underbart resultat.

Så då är det ju inte så konstigt att jag helt plötsligt sprudlar av energi, eller hur ;-)



Har inte sovit så bra i natt heller, men inte på grund av grubblerier utan bara för att jag helt enkelt varit så pigg och glad…

Vaknade när det blev ljust och har sedan legat och slumrat i mitt ”upprymda jag”

Det påminner lite om när man precis genomgått en förlossning och adrenalinet fullkomligt pumpar ut i ens kropp.

Kanske inte är så för alla, men för mig har det i alla fall varit en energikick utan dess like att föda barn.

När man ligger där på BB med sin lille nyfödde går det ju absolut inte att sova. Man är ju hur pigg som helst, och varken kan eller vill ju göra annat än att titta och snusa på denna helt underbara lille varelse.

Precis den känslan hade jag i natt också…Skillnaden var väl kanske den att jag hade en snusande 8 åring på ena sidan om mig i sängen och en snarkande 30+ are på den andra ;-)

Men glad, upprymd, och full av energi är jag i alla fall…Så nöjd!!!

 

Så det är väl hög tid då att sätta fart på dagen och göra något gott av denna positiva energi :-)

Stor pojkarna har farit till skolan, men små pojkarna är ju hemma, så lite mys och bokläsning i soffan står på schemat.

Lite fredags handling och sen kommer Robin och Albin hem från skolan igen, kort dag idag när det är fredag.




I eftermiddag åker de till pappsen en sväng…

Men det känns inte sådär överdrivet ledsamt denna gång. De ska ”bara” sova där en natt, och att träffa pappa nu när det gått ett lite längre tag, gör mina små bara gott, och pappsen också förhoppningsvis…

Anledningen till att det blir en kort visit vid pappa är att imorgon åker vi till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld.

Det är Barncancerföreningen som bjuder in till en heldag på ALV.

Så imorgon förmiddag börjar vi färden mot Vimmerby, för att sova en natt på hotell och sedan tillbringa hela söndagen på ALV.

Ska bli riktigt, riktigt skoj…vet inte vem/vilka som är mest förväntansfulla, JAG eller BARNEN???!!! ;-)



Nej, nu ska jag spralla vidare till mina underbara små...





STORT TACK FÖR ALLA FINA OCH STÖTTANDE KOMMENTARER, HÄR I BLOGGEN OCH PÅ FACEBOOK
NI ÄR BÄST!









DE BÄSTA
DE VACKRASTE
MINA ÄLSKLINGAR!!!



 

DET VACKRASTE

Det vackraste jag vet
är att se dej när du sover
där råder stilla frid
och jag glömmer både rum och tid

Du ligger här bredvid
och jag känner hur du andas
att älskas utav dej
är det vackraste för mej

Så sagolikt det är
att se morgondimman lätta
när mörkret sakta flyr
och att se hur dagen åter gryr

En kylig morgonbris
sakta sveper genom rummet
jag kryper tätt intill
lycklig för att du finns till

Stunder av stillhet
ett ögonblick av ro ibland
stunder av lycka
att bara ha varann

Det är en rikedom
att få älska och att älskas
vår kärleks varsamhet
är det vackraste jag vet

Det vackraste som finns
är att vara någon nära
när månen lyser klart
över skog och mark, så underbart

Du ligger här bredvid...

Stunder av stillhet...

Det är en rikedom
att få älska och att älskas
vår kärleks ärlighet
är det vackraste jag vet

Du ligger här bredvid...

 

 


Beskedet...

2011-05-19 | 21:23:38

DET VAR BARA POSITIVA BESKED!!!!

TJOHO OCH JIPPIIIIIIII

 

 

Japp, jag är så innerligt glad och tacksam, beskedet vi fick löd i stora drag;

 

Vi ser fortfarande samma tumörrest, vi kan inte säga att den har krympt, men vi kan definitivt säga att den INTE har växt.

Tumörresten är alltså oförändrad när vi jämför mot tidigare magnetröntgen bilder.

Den tar inte heller upp någon kontrastvätska, vilken tyder på att vi i nuläget inte kan se att tumören är aktiv.

Att det inte skulle finnas någon/några kvarlevande celler i tumören kan vi dock inte garantera. Det räcker ju med en endaste liten cell…

Men i nuläget ser vi mycket positivt på dessa bilder!

 

Tycker att det är ett toppenbesked, mer kan vi inte begära. Självklart har man ju nu alltid ett drömscenario där de talar om för oss att tumörresten är helt borta, puts väck, GONE! Men så enkelt ska det ju tydligen inte vara i tumörernas värld ;-)

Vi ska hållas på halster och ha dessa nervpärser med jämna mellanrum, så är det bara…

Men så länge resultatet fortsätter att stanna vid oförändrat, så är jag mer än nöjd.

Då finns ju chanserna till att Melwin ska växa upp och bli en gammal gråhårig gubbe kvar, som hos vilken annan människa som helst ( ni förstår säkert vad jag menar )

 

Nu får vi ju till och med vänta i hela 6 månader innan nästa magnetröntgen ska göras. Hur underbart är inte det???!!!

Från tre månaders intervaller drygas alltså undersökningsperioderna ut till hela 6 månader. Ett steg i helt rätt riktning :-)

 

Bosse gjorde en noggrann neurologisk undersökning av Melwin och även där var allt enbart positivt.

Det enda Melwin var lite sämre på var balansen på vänster sida. Han hoppade klockrent bra med höger ben, men hade det lite svårare med vänster ben, då han skulle hoppa på ett ben såklart…

Men vad gör väl det…allt annat fixade han med bravur och man riktigt ser hur nöjd Bosse är.

Ja, han mår oförskämt bra, konstaterade han med ett stort leende på läpparna.

Jag kan inte se några avvikelser alls.

Måste ju vara roligt för honom också att se patienter i så gott skick, trots alla tuffa behandlingar och kassa odds, det är ju tyvärr inte alltför vanligt förekommande vid dessa diagnoser.

Men någon måste det ju gå bra för också och just nu så mår vår älskade lille prins, precis just som en prins ska må, Toppen!!!

 

Vi tog upp det här med Melwins trötthet. Att han är lite tröttare än ”andra barn” och även då jag jämför med våra egna andra tre barn. Han vill ju gärna vila en stund varje dag,  i soffan med sitt Nintendo, läsa en bok eller se på TV. Han säger själv någon eller några gånger per dag att han är trött och vill vila, oavsett om han varit på dagis eller bara haft en hemmadag i slappar anda.

Det var en högst normal biverkning av de behandlingar han gått igenom och något som han mest troligt kommer att få lära sig leva med och anpassa sin tillvaro efter.

En vilohörna på dagis till att börja med och att man anpassar hans dagistider så att dagarna inte blir alltför långa.

Är det den enda biverkningen som han/vi tvingas ta hänsyn till, så vad är det att fundera över liksom…

 

Att hörseln och synen skulle komma att påverkas av de behandlingar han genomgått, ansåg Bosse som högst osannolikt, såhär nästan två år efter avslutad behandling.

Däremot kan vi fortfarande inte utesluta hormonella störningar, vid ämnesomsättningen och/eller sådant som har med puberteten att göra, vilket naturligtvis kan vara svårt att se nu när killen endast är 5 år.

Så hormontester kommer fortfarande att tas, men syn –och hörselundersökningar kan vi i framtiden hoppa över så länge vi inte märker några avvikelser såklart.

 

Ja, jag känner mig nöjd, mer än nöjd faktiskt…riktigt lättad och så jäkla GLAD!!!

Men trött, sjukt trött, så jag lämnar er nu för att slänga mig i soffan med ett glas rött och bara Må Bra, helt enkelt :-)

 

Men först några bilder från dagen såklart…






Vi kom dit lite innan 15, så att Melwin och Vincent skulle få leka av sig lite på Lekterapin, det var väl det besöket de såg fram emot mest såklart ;-)







Självklart skulle vi gå in i "sinnesrummet" där det otroligt mysiga bollhavet finns







Efter det att man badat i "havet" skulle man duscha bestämde pojkarna :-)




Melwin solar sig på sin flotte i havet, om ni inte fattade det ;-)




Raskt över till "doktorsrummet" och lite sjukhuslek




Lille Vincent som tålig patient och doktor Melwin undersöker vant ;-)


 


Bilder från Lekterapin, bästa stället på hela Akademiska :-)



En bra dag idag och jag är en lycklig Anna med de bästa i mitt liv!












 


Nervös, nervösare, nervösast...

2011-05-19 | 09:06:50

Snart bär det av mot Uppsala…

Eller ja, snart var väl kanske att ta i. Vi ska träffa Bosse på Akademiska kl 16.00

Då ska vi få beskedet om vad Melwins magnetröntgen bilder visar samt att han gör en neurolog undersökning av Melwin.

 

Jag, Melwin och lilleman Vincent åker dit i ”egen bil”.

Pappa Tony jobbar under dagen och ansluter med oss i Uppsala.

Melwin har bestämt att han vill äta sin lunch på MAX, så det blir väl att stanna till i Västerås för lunch och sedan rulla vidare mot Uppsala.

Gör inget om vi är lite tidiga, för pojkarna vill gärna besöka lekterapin en sväng. Där har vi ju tillbringat många, många timmar under Melwins sjukdomsperiod och det är alltid lika skoj att träffa våra vänner där.

Även om det är himla skönt att veta tt man faktiskt bara är där på besök och kan fara hem när man vill, pigga o krya liksom.

Hoppas verkligen att det är det är precis det som vi kommer att göra i kväll.

Fara hem med ett superglatt besked, nöjda och lyckliga…

 

Nu ska här läsas lite saga, har prinsen bestämt.

Ett ganska så bra sätt att hålla nerverna i styr ;-)

 

Hör av mig när jag vet…!!!

 

Hoppas, hoppas, hoppas…










 

 

 

 


Snart och mycket snart...

2011-05-18 | 20:24:47

Imorgon är det dags.

Dags att fara till Uppsala Akademiska och träffa Melwins barn neurolog Bosse.

Jag är SKITNERVÖS!!!



Tycker att det blir värre och värre för var gång nu. Ju längre tiden går efter det att Melwins behandling avslutades, desto jobbigare.

Naturligtvis inte jobbigare på så vis att Melwin faktiskt slipper just behandlingar, för det är jag ju självklart oerhört glad och tacksam över. Men just känslan av att Melwin nu gått i snart två år efter avslutad behandling är ju riktigt skrämmande.

Tänk om det inte fungerade och ”Klumpen” faktiskt inte stoppades, då är det ju inte alls konstigt om det börjar hända saker nu…

Väljer ”Klumpen” att växa åt samma håll som den kom, det vill säga ut i det tomrum som blev kvar efter att en stor del av tumören opererades bort, ja då behöver ju Melwin inte visa sig särskilt påverkad av tumören ännu.

För det finns ju ett ganska så stort tomrum i Melwins lillhjärna att fylla upp innan det börjar klämma på några väsentligheter och man kan se ”tecken” på att Melwins allmäntillstånd försämras.

 

Tycker ju att han har varit ganska så trött och lite småvarm av och till nu, men det kan ju vara en ren tillfällighet. Sen är väl jag säkert expert på att ”leta” och ”hitta” fel nu när jag är så jäkla nervös över vad bilderna ska visa…

Det behöver ju inte betyda just någonting faktiskt!

 

Men jag måste få klaga av mig lite, för det är så fruktansvärt drygt just nu, i väntan på liksom…

Jag är så himla rädd!!!

Rädd för att få beskedet att ”Klumpen” har växt, att den är aktiv, att man hittat en ny tumör…

Vad händer då??? Vad gör man då??? Hur fixar vi det???

Tankarna snurrar konstant, dag som natt…

Huvudet värker och jag känner mig rastlös, otålig, sur, ledsen, arg, om vartannat…

Som en renodlad bitch skulle jag nog kunna beskriva mig själv just nu.

Verkligen tur att jag har mina älskade prinsar hos mig den här veckan också, så det är fullt upp hela tiden med att tillfredsställa deras behov ;-)

För mot de goa ungarna kan man ju ändå inte vara så bitchig, det är väl mest Lasse som får vara måltavla för mina nervösa utlopp *Love you*


Ja, jag kan inte annat säga än att man måste nog vara ganska så tålig, härdad och slitstark helt enkelt för att kunna slängas in i denna smått galna familj...
Går inte in mer på det idag, för det är en annan "story"

Men mycket kärlek finns det i alla fall, och det är ju det och bara det som räknas :-)

 

Japp, imorgon gäller det…

Hoppas, ber och tror på ett positivt besked!!!

Det bara måste ju vara bra, det finns inget annat…




Håll tummarna vänner!!!




Världens bästa prins
MELWIN







MAMMAS ÄLSKADE GALENPANNOR <3




Det som inte blev av...

2011-05-17 | 17:18:02

Oj oj oj vilken tragisk dag igår…och då menar jag förstås rent vädermässigt.

Skurarna som kom var inte nådiga och de tunga molnen medförde ett totalt mörker inomhus.

Var hemma hela dagen men mina småttingar.

Robin och Albin åkte ju säklart en sväng till skolan, men Melwin och Vincent får jag ju fortfarande ha hemma hos mig hela dagarna om jag, och de, vill…Lucky me!

Melwin ville stanna hemma och ta en ”softardag”.

Jag upplever honom som fortfarande lite tröttare än vanligt och lite småvarm.

Men han verkar inte förkyld eller så, bara lite allmänt trött…Men så kan det kanske vara med alla barn ibland, men det är ju Melwin, så självklart blir jag lite mer orolig och tankarna skenar iväg.

 

Efter morgonbestyren tycke vi att det sken upp en aning och vi passade då på att ta oss ut för en liten prommis.

Sigge hund var ju hemma med oss och han om någon behövde ju rastas.

Både Melwin och Vincent ville åka vagn, så det är ju tack o lov tur att vi har dubbelvagnen kvar att ta till vid såna här tillfällen.

Hade väl hunnit komma sådär en 5 minuters promenad från hemmet då himlen praktiskt taget öppnade sig totalt.

Det var bara att ta till stora löparstegen och försöka komma hem fortast möjligt. Men riktigt blöta hann vi dessvärre bli allihopa.

Så efter lunchen var vi så kulna alla fyra att vi unnade oss ett mys i soffan under filtarna och lite snask som blev över sen i lördags ( men schhh, det är vår hemlis )

 

Robin och Albin kom hem från skolan och då hade himlen åter igen öppnat sig och de var även de blöta och kulna.

Så var det ju tänkt att vi skulle fara till Västerås på kvällen.

JAG skulle springa ”Vårruset”!!!

Jag vet, det är smått chockande även för mig, jag som inte tagit ett springsteg sen skolidrotten, känns det som.

Hade inte ens ett par spring dojor när jag anmäldes till detta jippo, men det har jag faktiskt införskaffat.

Jodå, jag hade faktiskt planer på att seriöst försöka ta mig runt dessa 5 km, men pojkarna protesterar.

När jag blev anmäld till ”Vårruset” ( för typ hundra år sedan ) så var det inte tänkt att pojkarna skulle vara hos mig den här veckan. Men så behövde ju barnens pappa jobba och jag tar de ju som bekant så mycket jag bara får :-)

Men då tänkte vi att de skulle kunna följa med och stå på sidan om med Lasse och heja på mamsen.

Det hade vi planerat och pojkarna tyckte det skulle bli roligt att se mamma springa runt i Västerås, det hör ju som sagt inte direkt till vanligheten ;-)

Men med det här vädret och kanske även omständigheterna så sa de bestämt NEJ till att åka och heja på någon springande mamma.

Vill inte tvinga de att följa med på såna "happenings" om det inte är helt nödvändigt.
Så vi blev hemma!

Känner mig lite som en svikare, även om min frånvaro säkerligen gjorde varken från eller till för "teamets" del ;-)



Idag skiner solen som aldrig förr och det stärker ju en och fyller på med lite mer positiv energi, absolut!

Melwin ville även idag stanna hemma från dagis, så nu sitter han och softar i soffan med sin smörgås och jag bredvid med datorn i knät, smuttandes på min kopp kaffe...
Rofyllt och riktigt skönt :-)

Ska njuta lite mer av stunden...

Återkommer!








Livet, ett spektakel...

2011-05-16 | 10:25:10

Är sämst på att blogga nu känns det som, det var ju några dagar sen sist…

Men men, man kan inte hinna allt ;-)

 

Måndag innebär ny vecka, men mina små älsklingar är fortfarande kvar hos mig, Toppen!

Är föräldraledig den här veckan och hemma med de två små.

Barnens pappa hade svårt att vara föräldraledig på denna egentligen ”hans” vecka, så de fick stanna hos mig ett tag till, och som ni förstår är ju det rena rama julafton för mig :-)

 

Vi ska till öppis en sväng på eftermiddagen, ska bli roligt, känns som evigheter sen jag var där sist.

Men det har ju varit lite mycket med allt runtomkring, så det har liksom inte blivit av.

Sen är det ju träningskväll ikväll.

Albin har fotboll, i regnet :-( och Robin har sin judo träning, lyckligtvis inomhus ;-)

 

Helgen gick som vanligt förbi i en rasande fart, varför är det alltid så???

I fredags jobbade jag en sväng på skolan. Alltid lika roligt.

Mamsen kom över och passade de små, eftersom Lasse som varit hemma sjukskriven, nu anses vara frisk, pigg o kry igen och har gått åter till jobbet.

I lördags gjorde vi en liten shoppingsväng.

Pojkarna behövde lite nya skor och det skulle även inhandlas en håv till fiskepojkarna. De har ju haft sån fiskelycka nu i flera dagar, så en håv var ett ”måste”…

Sen bar det av till Norberg för att fira Lasses bror som fyllde år.

Fullt hus var det där och det var som vanligt trevligt att träffa lite ”nya” människor,

som Lasses släkt, familj och vänner fortfarande är för mig ;-)

En ganska så stor familj, så många barn och mycket spring blev det allt, och så kom ju vi med fyra till huliganer…

Vad kvällen innehöll behöver jag väl inte ens skriva…Eurovision såklart!!!

Pojkarna droppade av en efter en, inte orkade de hålla sig vakna heller. Men själv satt jag troget och hejade in i det sista på ”vår” Saade…

 

Igår fick vi efterlängtad besök av Melwins ”gudisar” från Borlänge.

Vi har inte träffats sedan vi flyttade ut till Sundbo, så det blev att visa ”nya” stället men också att fira liten Melwin, som ju fyllt år för inte alltför länge sedan ;-)

Så hade de ju fått tillökning i familjen av en liten mini bebis, som det noga skulle ”sniffas” på, Härligt!

 

Ja, och sen var helgen som bekant slut…alldeles på tok för fort!

 

Usch, lite jobbigt har det varit också…

Allt kan ju kanske inte vara på topp jämt, och det är ju en ganska så dryg period så här nu i väntan på torsdagens besked.

Nerverna är mer eller mindre utanpå och det känns och märks på oss alla.

Robin och jag hade ett ”snack” igår kväll. Mycket kring separationen, många tankar och mycket känslor.

Tårarna rann på oss båda två, men det kändes skönt att ventilera.

Tycker själv att Robin och jag alltid haft en bra kontakt och det kändes även nu så skönt att kunna ventilera och få höra hur han verkligen tänkte och kände kring det hela.

Självklart är ju det jobbigt också. Det är ju inte nå roligt alls att höra vad som gör ens barn ledsen och att veta att man inte kan påverka situationen så värst mycket. Men samtidigt känns det ju också skönt att verkligen få veta vad han känner och kunna prata ut om det, för att sedan kunna trösta på bästa sätt.

Jag hoppas så innerligt att vi alltid kommer att ha en ”bra relation”, att vi alltid kommer att kunna prata ut som vi gjorde igår och att han alltid kommer att tordas berätta allt för mig, hur jobbigt det än må vara.

Det är verkligen mitt mål att kunna få till den relationen med alla mina små hjärtan.

Vilken trygghet det är som förälder att veta hur ens barn tänker och känner innerst inne, även om det är nog så smärtsamt ibland…

 

Melwin hade lite feber igår och var något tröttare än vanligt. Han är dock feberfri idag, men han får stanna hemma från dagis idag, så jag kan ha full koll på den lille mannen.

Öppis på eftermiddagen om han orkar och vill, så får det bli :-)

 

Ja, alltid ska man ha något att oroa sig och bekymra sig för, men det är väl det som är livet…eller???!!!

 

 

 




EN SON

Från livets första steg
han testar vad han får.
Han skrapar sina knän
och torkar bort en tår.

Men barkbåten han gjort
förs ut på öppet hav
när sonen ska bli man
och möta nya krav.

Hans pojkrum blir nu tomt.
För söner är ett lån.
Och ständig närkontakt
byts ut mot telefon.

Men trots att åren går
och han blir stora karln
förblir han alltid son
och älskad som ett barn.


ÄLSKAR ER MINA UNDERBARA SMÅ!!!









Så återstår en väntan...

2011-05-12 | 20:14:42

Magnetröntgen är avklarad för denna gången och nu återstår det ”bara” för oss att vänta…

Vänta tills nästa torsdag då vi ska få träffa Melwins läkare och få besked om vad bilderna visar. Om ”Klumpen” är aktiv eller inte, om det har skett en tillväxt eller inte, om man hittat någon ny tumör eller inte.

Det togs bilder på både huvud och rygg denna gång.

Huvudet röntgar de naturligtvis alltid, då det är just där som ”Klumpen” sitter. Den tumörsort som Melwin har kan sprida sig till ryggraden, därför röntgar man även ryggen varannan undersökningsgång.

Melwin briljerade som vanligt och var en glad och positiv liten kille hela dagen. Det underlättar verkligen att ha en sån lättsam liten krabat ;-)

Direkt jag väckte honom i morse var han med på noterna, trots att klockan bara var strax efter sex. Villigt klädde han på sig och borstade tänderna. Jag fick sätta på EMLA plåstret över hans port ´a cath ( venporten ) där nålen sedan skulle sättas in, och han skuttade glatt ut till bilen, och vi drog iväg.

 

Han var först ut till magnetkameran och direkt vi kom till sjukan satte man nålen innan det bar av direkt ner till röntgen.

Melwin satt som vanligt i mitt knä när han skulle få ”sovmjölken”, gjorde en stor suck och hann precis säga Go natt mamma innan han somnade.

 

Jag gick till kafeterian och smuttade på en kaffe under den 1 ½ timma som Melwin låg i kameran. Sedan var det dags för mig att gå till ”uppvaket” och sätta mig bredvid Melwins säng, för att vara där när han vaknade…

 

 

 








Melwin passar på att visa upp "gluggen" med sina två nya vuxentänder när han är färdig med nålsättningen :-)




Nyvaken liten Melwin, som direkt vill mumsa i sig den choklad han beställde till "uppvaket"




Melwin vill gärna ta det lite lugnt innan han kommer igång efter narkosen, då är det skönt att mysa lite med "Dagge"





Men strax är det full fart igen som gäller, och jag får inte lämna Västerås utan ett stopp på McDonalds, där prinsen ska välja sin lunch ;-)



Ja, som ni ser flöt allt på riktigt bra idag och nu är första steget för att få besked gjort, Magnetröntgen avklarad!

Nu återstår det att vänta och vänta och vänta tills torsdagen kommer…



OCH hålla tummarna såklart!!! Hårt hårt hårt!!!

Hoppas, hoppas, hoppas…



Just det ja...
Det blev ju lite fiske i eftermiddag igen, så här kommer ett par bilder på Dagens Fångst :-)





Dagens glada storfiskare idag var Robin, som stolt visar upp sin aborre.
Japp, vi grillade den och till och med fiskar´n själv tog sig en tugga :-)





"Close up" på fångsten...
Inte är den vacker inte, och inte speciellt god heller faktiskt, men upp ur plurret ska de tydligen ;-)





Dags igen...

2011-05-11 | 19:27:06

Imorgon är det dags…

Melwin ska in i magnetkameran och åter igen röntga sin lilla knopp, och även ryggraden tror jag det är denna gång.

Tidig morgon blir det, för Melwin får gå ut först och då ska vi inställa oss redan halv åtta vid Västerås sjukan, så det blir att fara hemifrån redan strax innan halv sju.

Men eftersom Melwin ska sövas så får han ju ändå inte äta någon frukost. Så det är bara för mig att palta mig upp i tid, få i mig en kopp kaffe ( ett MÅSTE för mig på morgonen ) och väcka min lille prins. Få på en någon sömnig liten kille ( vilket jag antar att han kommer vara ) sina kläder och sedan ”off we go”…

 

Har pratat med Melwin idag att det imorgon är dags för magnetröntgen igen, och som vanligt tar han del hela med ro.

Han är lugnet själv inför nålsättningen och narkosen, och säger att han tycker att det ska bli roligt att träffa alla på sjukan igen och skönt att få lite sovmjölk ( narkosmedlet ) så man får sova lite gott en stund…

Härlig inställning av en störtskön liten 5 åring, tycker jag!

 

Så då ska väl inte jag vara sämre, utan försöker att inte oroa mig alltför mycket. Han har ju sövts ”miljoner gånger” ( överdrift såklart, men närmare 50-60 ggr är det nog ändå ). Så varför skulle inte det gå bra även denna gång då…

Det är väl efter det att magnetröntgen är gjord som den riktigt jobbiga tiden för oss vuxna börjar.

Den där ”i väntan på tiden”…

I väntan på att torsdag 19 maj ska komma, att vi då ska fara till Akademiska igen och få träffa Melwins barnneurolog Bosse och få veta resultatet av vad alla bilder på Melwins huvud och rygg visar.

Är det en tillväxt är tumören? Visar den på aktivitet? Har det uppkommit någon ny tumör?

Ja, det är just DE FRRÅGORNA som snurrar i ens huvud dag som natt denna period.

Hur mår Melwin egentligen? Hur kommer den närmsta framtiden att se ut för honom och då även för oss???

Ja, imorgon ska vi göra första steget för att överhuvudtaget kunna få svar på dessa frågor, för att om en vecka kunna få veta hur vår lille kämpe, prins Melwin, faktiskt mår…




Läskigt, nervöst och lika jäkla jobbigt som alltid känns det som!!!

 


 


MAMMAS ÄLSKADE PRINS, DU MÅSTE FIXA DET HÄR!!!


Fiskelycka...

2011-05-11 | 18:35:40

Grabbarna har haft lovdag idag, och vad kunde väl inte passa bättre än att få vara hemma och bara njuta av det fina, varma vädret…

Så det ha vi gjort :-)

Underbart att ha de alla fyra hemma och bara få rå om de en hel dag…

 

Vi tog oss en sväng ner till sjön.

Lasse hade fixat två kastspön och två metspön åt gossarna, som det var dags att inviga och pröva fiskelyckan med :-)

 

 

Melwin och Vincent i metartagen





Robin tar fikarast...



...men fortsätter sedan med sitt kastande :-)



Ja, även jag är aningen svag för lite metning, skulle man inte kunna tro va ;-)



Albin testade först att meta, men övergick sedan raskt till att kasta...



...vilket han gjorde helt rätt i, för det resulterade ju i en skaplig fångst :-)



Gädda på 1,3 kg!!! Stolt, glad o lycklig liten Albin...



Nöjda brorsorna Robin o Albin och dagens fångst :-)



Småpojkarna tröttnade rätt snart ut på att vänta på att fisken skulle nappa och roade sig med att plaska fötterna istället, minst lika skoj va de ;-)







Vi tog oss en sväng ner till sjön.

Lasse hade fixat två kastspön och två metspön åt gossarna, som det var dags att inviga och pröva fiskelyckan med :-)

 

Blev mest bilder på det här inlägget, men jag tycker nog att bilderna mer eller mindre talar för sig själva…

Kort o gott har vi haft en härlig dag med fint väder och glada o nöjda pojkar, vad kan man mer begära…???!!!

Nu är det dags för lite grillning…

 

Hörs sen!


Fullt upp...

2011-05-10 | 08:18:06

Jaha, det märks att det kommit in fyra små huliganer till familjen igen ;-) Jag hinner ingenting!!!
Fast nånting måste det väl ändå bli gjort, för jag konstaterade nyss att det inte är många minuter på en dag som man slår ner rumpan...:-)

Det är härligt! Fullt med liv och fart i huset, lek och bus, skratt och tårar, i en salig blandning...I love it!

Vincent håller som bäst på med sin sluta med blöjan träning och det går över förväntan måste jag säga.
En hel del "olyckor" har det ju givetvis blivit, men han börjar verkligen fatta vad det hela handlar om.
Ivrigt springer han på toaletten, var och varannan minut känns det som. Tar fram sin toalett sits och konstaterar nöjt att det kommer kiss :-)

Ikväll var vi på cirkus allesammans.
Cirkus Brasil Jack var i stan och givetvis skulle vi tajma in det och titta på alla cirkus konster. Att det sedan kanske var mestadels jag och Lasse som tyckte att det var imponerade artister, hör väl kanske inte hit ;-)
Barnen fick gå på cirkus även i år, och vi hade en mysig stund...

Igår var vi en sväng till Norberg och grattade en söt och go liten ett åring :-)
Känns som igår som min kära Fia ringde och talade om att en liten Liam hade "tittat ut", men tiden går som bekant snabbt och nu var det dags för ett års kalas...






Liten Vincent leker loss med Fias "gamla" mobil :-)






En minst sagt skräckinjagande liten Melwin





"Tuff o hård" Melwin och söt Leia ;-)




Melwin med ett åringen Liam




Vincent med sin "gudsyrra" Leia




Eftersom Melwin nyss fyllt år fick även han en present...Vilken lycka!



Det är sena timmen och så mycket mer skrivet blir det inte idag.
Imorgon är det lovdag för pojkarna, vilket innebär att jag får ha de alla fyra "i min vård" hela långa dagen...Underbart!


ÄLSKAR ER MINA UNDERBARA FYRA SMÅ <3


De är här nu...

2011-05-09 | 08:58:26


Mina små älsklingar har kommit och nu har jag hela fem hjärtan omkring mig igen, ordningen återställd!!!

Efter att jag hade jobbat lite igår eftermiddag, hade en Me & I visning, så hämtade jag gossarna fyra.

En härlig avslutning på helgen att sitta ute på altanen allesammans. Spela lite boll, göra såpbubblor, äta chips och bara mysa ihop oss igen :-)

Skulle ha kunnat stanna så hur länge som helst, men med vardag idag och tidig morgon för att hinna till skolan, måste man ju i säng i skaplig tid så…

 

I lördags var Albin med i Skolsimmet.

Han simmade en gång individuellt och en gång i klass laget.

Individuellt kom han på en hedrande silver plats och ettorna på Lindgårdsskolan kom på en fin bronsplats.



 

En något nervös men ack så laddad Albin



redo för start...



...and off we go :-)



Stolt Albin över sin hedrande silvermedalj! ( och minst lika stolta föräldrar ;-) )




Nej, nu ska jag gå och morronmysa med mina hjärtan…

Visserligen ska de stanna ett tag nu, men det finns inte en sekund att förlora ;-)



See ya`

 

 


Äntligen fredag...

2011-05-06 | 11:12:42

Veckan har ju gått fantastiskt fort ändå och det är äntligen fredag!!!

Vilket alltså innebär att snart kommer mina små prinsar till mig igen, Toppen :-)

 

På söndag hämtar jag de och sen stannar de, håll i er nu, hela tre och en halv vecka!!!

Jag vet, det är fantastiskt!!!

Nej, jag har inte skickat hotbrev eller liknande till barnens pappa för att få ha de lite längre, utan vi har faktiskt bestämt så ;-)

Inte för att jag tror att barnens pappa egentligen heller önskar och vill vara utan barnen en längre period, men ibland så kan man inte styra allt som man önskar, och om plikten kallar, så är det så…

Med andra ord, han hade mycket på jobbet och kunde inte vara föräldraledig i maj, men det kan JAG :-)
Så det är därför de ska stanna hos mig i lite mer än tre veckor...




Så maj känns numera som en underbar månad för mig…OM det nu inte vore för att den även innefattar Melwins undersökningar.

Vill inte!!! Men det är ett nödvändigt ont som måste göras och nu är det dags.

På torsdag ska han in i magnetröntgen och den 19 maj åker vi för att träffa läkarna på Akademiska och få besked om hur ”Klumpen” ter sig och ser ut för tillfället.

Aktivitet eller inte, det är den stora frågan och det gigantiska orosmolnet som vi lever med!

 


Men man får försöka se det som att det måste göras för att vi ska få veta att allt ser bra ut och ”leva lyckliga” några månader till.

Att vi ska få bekräftat att vi i nuläget har en frisk, pigg och glad liten Melwin. Så MÅSTE det bara vara och det är ju naturligtvis det jag tror, hoppas och ber för!!!

Håll tummarna och prata en sväng med högre makter ni också, Tack!

 

Men innan pojkarna kommer är det lite saker som ska hinnas med och fixas under helgen.

Ikväll blir det riktigt trevligt då jag håller ett litet House Warming Party eller inflyttningsfest som man säger på svenska :-)

Bästa tjejerna kommer över och det kommer att bjudas på mat och dryck och en massa trevligheter och skratt, hoppas jag…;-)

Så det ska jag fixa lite inför under dagen.

Ska också till pojkarnas skola för utvecklingssamtal med Albin och hans lärare.

Handling, lite städ och tvätt ska också klämmas in på dagens schema.

Jag ska ha Me & I visning i helgen och jag ska göra klart så mycket som jag bara kan av alla ”måsten” för att på söndag kunna hämta grabbarna och sedan fokusera, mysa och hänga med dessa små älskade prinsar så mycket jag bara kan och förmår…LÄNGTAR!!!


 

Nej, har inte tid att sitta här längre…Got to Go!!!

 

Stor Kram och trevlig helg önskar jag Er alla <3







MINA BÄSTA!!!




ROBIN





ALBIN




MELWIN





VINCENT


 

 


Dag 24 – Det här får mig att gråta

2011-05-03 | 11:44:58

 

Kör ett litet ryck med mitt blogg tema igen. För någon gång ska jag väl lyckas bli klar i alla fall...

 

Vad som får mig att gråta är ju ganska svårt att sätta fingret på en endaste sak. Tyvärr!

Det är ju inte något man direkt önskar sig, att gråta alltså, även om det kan vara nog så skönt att ”rensa ur” ibland, om ni förstår vad jag menar…

Ibland behöver man verkligen gråta ut, för att orka ta nya tag och gå vidare. Tror det är farligt att svälja för mycket och för många gånger, även om man måste ibland. Det passar sig inte alltid att gråta. Framför barnen kan och ska man inte alltid gråta. Ibland gör man det ändå, och kanske är det inte så farligt, bara man förklarar så de förstår varför man gråter. Alla gråter ju ibland, alla har rätt att vara ledsna…

Men visst biter man ihop många gånger, i alla fall jag, och gråter helst när ingen ser och hör.

 

Just för tillfället så har jag som jag ju tidigare skrivit väldigt svårt när barnen hämtas av sin pappa för att bo hos honom en vecka.

När dörren stängs och de har åkt gråter jag massor. Mår skit första dygnet utan mina små och tårarna rinner hejdlöst.

Sen tar det liksom slut på tårar och jag börjar nedräkningen mot söndagen, då jag ”får tillbaka” mina små hjärtan igen.

 

Självklart gråter jag mycket kring ämnet barncancer.

Allt sedan 2008 då min egen Melwin drabbades av denna djävulska sjukdom har jag liksom kastats in i ”cancervärlden”

Jag har träffat och lärt känna många svårt sjuka barn.

Dels för att vi under ca 9 månaders tid levde var och varannan vecka på en barncancer avdelning.

Men också genom mitt deltagande i Barncancerföreningen Mellansverige, där man naturligtvis träffar andra barn och familjer drabbade av just barncancer och allt vad det innebär.

Vissa vinner en stor seger över sin sjukdom, andra gör det tyvärr inte, och man tvingas ta avsked alldeles på tok för tidigt.

Det får mig att gråta ofta och min största önskan är faktiskt att jag skulle kunna ”trolla bort”allt vad barncancer heter.

Eller för att citera vad en vän skrev för inte alltför länge sedan;


”Jag skulle vilja gå i idé och komma fram igen när barn inte dör av cancer längre”

 

Jag är livrädd att jag en dag ska förlora min älskade Melwin.

Som förälder är man ju alltid orolig över att något ska hända sina älskade små barn, och självklart har även jag en oro för alla mina fyra pojkar.

Men då vår Melwin har en diagnos fastställd svart på vitt, att han har en svår form av hjärntumör, det finns en ganska så stor tumörrest kvar i hans lilla huvud, som när som helst kan sätta fart och börja växa igen.

Då är det nog ganska så naturligt att man är lite extra orolig och dagligen ber för att ”Klumpen” ska förbli oförändrad, så att Melwin kan växa upp, leva ett gott och lyckligt liv, för att till sist bli en gammal gubbe.

Ja, jag gråter titt som tätt över att min lille gosse blivit så hårt drabbad. Över att han fått genomgå alla dessa behandlingar, att han har mått så himla dåligt som han gjorde under behandlingstiden. Att han riskerar att få en mängd olika komplikationer av allt han tvingats gått igenom för att stoppa ”Klumpens” framfart.

Att han faktiskt fortfarande riskerar att få ett återfall, att hans chanser att besegra ”Klumpen” fortfarande är 50/50…det får tårarna att rinna på mig!







 

I det stora hela så är jag nog en ganska så blödig person.

Jag gråter till filmer, jag gråter så fort det visas något gripande inslag på TV, jag gråter över hemskheter man hör och läser, men jag gråter också många gånger glädjetårar.

Kan lätt skratta så att tårarna sprutar, kan bli så glad och lycklig över någon fin kommentar, en vänlig gest eller att någon/några helt enkelt bryr sig, så att tårarna svämmar över…Men sånt är ju bara trevligt, och såna tårar älskar jag <3







 

 

 

 

 

 


Saknar...och funderar

2011-05-02 | 20:48:31

Saknar mina små så himla mycket!!!

Hur kan ett hus plötsligt bli så tyst och tomt…???

 

Undrar om man någonsin lär sig leva med den här varannan vecka skiten???

Ja jag skriver skiten, för det är så det känns för mig, och nu skriver jag ur ett EGO perspektiv.

JAG saknar mina barn sjukt mycket

JAG tycker att det suger att de inte bor här hos mig jämt

JAG har svårt att vara utan de, känner mig inte riktigt hel när de inte sover i sina små sängar i mitt hem

JAG vill aldrig lämna de ifrån mig

 

Men så ser inte verkligheten ut och lyckligtvis så har mina barn det bara fint hos pappsen :-)

 

En vecka går ju trots allt ganska så fort och jag passar på att ”fördriva” tiden med att göra tråkigheter ;-)

Jag städar, tvättar, fixar och donar med sånt som man annars aldrig riktigt hinner med små barn omkring sig.

Självklart kommer vardagssysslorna alltid in däremellan ändå. Jag menar mar ska fram på bordet, det måste tvättas nån maskin varje dag och kylen fyllas på med jämna mellanrum…Ja, ni vet ju alla hur en vardag ser ut och vilka de sysslorna är som ständigt måste göras, vare sig man vill eller inte.

Men jag försöker att i alla fall beta av grovgörat på de veckor som barnen inte bor hos mig.

På så vis hoppas jag att jag i alla fall kan försöka få lite mera kvalitetstid med mina älskade små, på ”våra” veckor :-)

 

Sen jobbar jag faktiskt också ibland, tro det eller ej ;-)

Börjar komma igång riktigt bra med min Me & I försäljning, och det är riktigt, riktigt roligt att få komma hem till alla trevliga värdinnor och visa dessa underbara kläder.

Ser fram emot hösten då jag är med vid kollektions släppet och kan köra för högfart redan från början.



 




Sen jobbar jag vid skolan lite då och då. Går som vikarie för 7-9. Också superskoj faktiskt!

Man kanske skulle bli högstadielärare, kanske skulle slå till och plugga???

Plugga ja, det är sånt jag funderar lite på också…

Ska jag kanske vidareutbilda mig till hösten, haka på en utbildning???

Vad vill jag göra egentligen???

 

Allt har ju bara rullat på tidgare.

Jag har varit hemma med de små, som då har ploppat ut i en jämn stril...;-)

Sen fick Melwin sin cancer diagnos och vi hamnade i sjukhus världen under lång, långt tid.

Men Melwin börjar tack och lov pigga på sig så pass att han kan vara på dagis.

Lilleman Vincent har även han blivit ”stor kille” och det är dags för dagis där också.

 

Jaha ja, dörrarna öppnas och det är dags för mig att riktigt tänka efter vad JAG vill göra.

Tips och idéer mottages tacksamt från er läsare!

När måste man slå till och skicka in ansökning om man vill utbilda sig till hösten? Är det för sent redan? Vart hittar man all info om vad det finns för utbildningar tro…?

Någon som kan sånt där skapligt bra och vet vart man ska leta…???

 

Undrar vad jag ska bli när jag blir stor…??? ;-)




 

 

 


Skilsmässan...

2011-05-02 | 16:56:05

Har inte skrivit om skilsmässan och så mycket kring det på ett tag.

Tiden liksom rasslar på och det är ju så mycket som man vill hinna ;-)

Men jag har fått en hel del mail med frågor kring just ämnet skilsmässa.

Hur jag tänker, hur jag känner, hur det går.

Tänkte skriva en liten snutt om hur jag ser på det hela, hur jag tänker och känner, utan att för den delen bli alltför privat, för det är läskigt ;-)

 

 

Pojkarna har åkt till sin pappa och kvar står jag…

Kanske inte riktigt så dramatiskt är det, men det känns så dramatiskt!!!

Hade fullt sjå igår att hålla igen tårarna när de skulle fara hemifrån.

Usch, jag tycker bara att det blir värre och värre, men pojkarna får ju verkligen inte se att jag är ledsen när de ska åka.

Men visst känns det liksom lite i luften varje ”bytesdag”.

Pojkarna är rastlösa på något vis, lite otåliga och kivas gärna lite mer med varandra när det är just den där dagen.

Mycket känslor och jag försöker verkligen att bita ihop och vara en glad ”tjo och tjim” mamma, men det är svårt, för direkt jag vaknar just den där bytesdagens morgon så känns det i hela kroppen. Jag ska lämna ifrån mig mina små hjärtan och vara utan de i en hel vecka!!!

 

 

Jag vet, det är ju inte till någon okänd människa jag ska lämna de till precis, och jag vet också mycket väl att de har det bra med pappa. De vill och de ska få vara med pappa också, självklart!

Barn har rätt till båda sina föräldrar, barn behöver både mamma och pappa, om de båda finns och är ”lämpliga” vill säga.

Så är det i det här fallet. Både jag och Tony är lämpliga, tror och hoppas jag i alla fall ;-)

Våra barn har en mamma och en pappa och ska få vara med de båda så mycket som det bara går, trots att mamma och pappa dock inte lever tillsammans och är ihop längre.

 

Jag vill, jag måste vara stark och visa mina barn att detta är okej. Att det går bra att leva såhär och att vi alla kan vara lyckliga, trots att mamma och pappa inte är gifta längre.

( OK, vi är gifta tills augusti i år då prövotiden går ut, men det är ju ”bara” på papper, rent själsligt är vi skilda och lever kort och gott som det )

Det är mitt ansvar, min förbannade skyldighet som förälder att visa mina barn att detta inte var något förhastat och/eller knasigt beslut. Att det var väl genomtänkt och att det är och kommer så att förbli till det bästa.

Jag vill visa de att det går att få ett bra liv, leva lyckligt och att vi kan fixa detta ändå, fastän de tvingas byta boende varannan vecka.

Fastän mamma och pappa inte lever under samma tak och i och med det måste barnen nu och tills de blir vuxna nog att flyga iväg på egna vingar, ha två hem.

 

 

Det är inte helt idealiskt och när jag läser det själv nu så är det ju helt självklart att det är just barnen som dragit det kortaste strået.

Jag och barnens pappa var ju överens om separationen, vi har själva valt att gå åt olika håll.

Men det har inte barnen…

De valde aldrig att få ha två hem, att få ha mamma på ett ställe och pappa på ett annat ställe.

Hade de fått önska, så givetvis hade de önskat att vi skulle bo under samma tak, som vi alltid har gjort.

Att mamma och pappa bråkade ganska så ofta, det kanske glöms bort när man är liten, vad vet jag…

Men som vuxen tänker man nog på ett helt annat sätt, på gott och på ont.

 

Jag vet att det är tungt för de att mamma och pappa inte längre bor tillsammans. Men jag vet också att mamma och pappa är betydligt gladare och säkert bättre föräldrar på var sitt håll.

Genom separationen har vi tagit ifrån de sin mamma och sin pappa på samma ställe, att vi lever ihop. Men vi har inte berövat de rätten till både en mamma och en pappa.

Det har de fortfarande, och full rätt till att ha och träffa sina föräldrar lika mycket!

 

Det skär i hjärtat på mig varje gång jag måste lämna de en vecka igen. Jag tycker det är skittufft och jag gråter floder av tårar när jag stängt dörren efter att ha vinkat av de och slängt mängder av slängkyssar till fyra små gossar, sammanbitna och tittandes lite ledset ut genom bilrutorna.

Absolut inte för att de måste fara iväg med pappa, nej inte alls, de ser lika ledsna ut när jag hämtar de och vi far bort från pappa.

Nej, snarare för att det samtidigt är mamma eller pappa som de måste lämna, sakna lite grann under en vecka.

Det gör ont, det gör riktigt ont!

Att veta att jag varit med och orsakat den smärtan hos de, att jag är den som berövat de rätten till mamma och pappa under samma tak.

 

Men mitt i allt känner jag mig ändå lite nöjd och glad, för jag har som sagt inte berövat de rätten till en mamma och en pappa, DET har de fortfarande, i precis samma utsträckning, om kanske till och med lite mera.

För när man väl har sina små barn hos sig försöker man ju umgås och vara med de, så mycket som man bara kan. För man vet ju att det inte är hela tiden, vi måste dela!

 

Det är fortfarande en omställningsprocess, fortfarande en invänjningsfas för oss alla.

Pappa på ett ställe, mamma på ett annat och en bonuspappa ( eller en låtsatspappa, vad man nu väljer att kalla honom för ). Bara det är helt nytt för barnen att ta in.

Sen flyttas det från det hus som de praktiskt taget alla fyra hittills vuxit upp i. Mamma och Lasse flyttar till ett hus, pappa till ett annat.

Två nya hem får de mitt upp i allt.

 

Men inget ont som inte har något gott med sig, så försöker i alla fall jag tänka.

Allt detta kommer att leda till det bättre, det är jag nästintill övertygad om, och lyckliga föräldrar ger lyckliga barn, så är det bara…

 

Det viktigaste är nog att barnen känner att de har oss båda två, om så på varsina håll.

De har en delaktig mamma och en delaktig pappa i sina liv, två stycken som bryr sig om de mest i hela världen…

Det är nog det allra viktigaste, tror jag i alla fall ;-)

 

Fortsätt gärna maila mig och ställa frågor, skriva av er etc.

Jag läser ALLT, även om jag inte är den bästa på att hinna svara.

Så jag försöker skriva lite här istället, där jag vet att ni alla läser, för att täcka upp svaren på de flesta av de frågor jag får.

 

Livet är riktigt jäkla tufft ibland, och inte alltför sällan känns det näst intill hopplöst. Men jag tror nog att det viktigaste är att man följer sitt hjärta, känner efter vad det är man egentligen vill och försöker göra något åt det.

Är ärlig mot sig själv och står för det man vill och gör.

Du är alltid dig själv närmast och man kan och orkar mer än man tror!


 

Lättare sagt än gjort och jag är långt ifrån någon expert på ämnet.

Men jag brukar intala mig själv detta lite titt som tätt, och det hjälper faktiskt…:-)




Kämpa på och Kram till Er alla <3










 


Åka karusell och äta karamell...

2011-05-02 | 11:27:39

I lördags var det så dags för Melwins barnkalas att gå av stapeln.
Tillsammans med sin jämnåriga dagis kompis Alicia bjöd de in hela dagiset och alla andra vänner också såklart, som inte går på samma dagis.
Det blev minst sagt fullt hus...
Eller hus och hus, vi hade hyrt en gympa sal som alla barnen kunde röja loss tillsammans i.
Perfekt med stora ytor och vi byggde upp en liten hinderbana som kunde klättras runt i.

Det bjöds på glass och fika och faktiskt så verkade alla barnen nöjda och glada, naturligtvis allra mest födelsedags barnen själva :-)






Många presenter blev det att öppna...




Kompisen Alicia, född endast två dagar före Melwin




Lite Lego som storebror Robin lätt hjälper Melwin att bygga ihop :-)





Bästa kompisar, Melwin och Love



Efter allt kalasande for vi iväg en sväng till Norbergs marknad.
Vädret hade gjort en helomvändning och det var svinkallt.
Men karusell åkande och lite godis inköp hann vi i alla fall med att göra innan vi alla ville hem till varma huset igen ;-)








Här ska åkas karusell!!!









Hej va de går!




Något frusen, men åka karusell det skulle han, vår Albin :-)




RSS 2.0