bloglovin

Dag 22 – Det här upprör mig

2011-03-09 | 01:17:42

Tänkte att jag skulle ta och göra ett litet ryck igen och skriva på mitt 30 dagars bloggtema…

Hade ju planer på att vara färdig till nyår, men ack vad fel del blev…det bidde ju inte alls så ;-)

Men så när jag kollade vilken dag jag hade kommit till och vad ämnet var, så tyckte jag att det passade alldeles ypperligt att slå till och skriva ett tema blogg inlägg.

 

Vad upprör mig???

Ja, för tillfället är det just det faktum att man inte riktigt kan få vara ifred i sin separation.

Missförstå mig inte, jag delar gärna med mig av mina erfarenheter. Det har jag ju gjort hela tiden i bloggen, om mitt liv och de olika kriser och stadier man nu går igenom i livet.

Nu har jag ju i och för sig endast bloggat i ynka tre år, eller nåt sånt, men det har ändå hunnit hända rätt mycket under dessa år.

Så det är klart att det gäller även nu när jag går igenom en separation, vilket är helt nytt för mig. Lyckligtvis kanske, för man vill ju knappast göra det mer än EN gång i livet, känns det som nu i alla fall.

 

Men idag kände jag att jag blev jäkligt upprörd över hur det blev en himla inblandning från höger och vänster om hur jag skrev och inte skrev och det analyserades hej vilt om hur jag formulerat mig, gjort eller inte gjort.

Nej, det tycker jag inte om…

Inte det att jag inte kan ta kritik, men bloggen är ingen kommunikations central eller pajkastnings center.

De som vill ”tala ut” om min och barnens pappas pågående separation är välkomna att göra det genom att ringa eller maila mig direkt, inte via bloggen.

För då blir det för personligt och det anser jag inte är lämpligt på MIN blogg, där ”hela världen” kan läsa om de vill.

 

Jag förstår och respekterar att inte alla kan och vill tycka som jag, hur konstigt det än må vara, för jag har ju alltid rätt ;-)

Men när det gäller personliga aspekter och synvinklar tycker jag att man kan vara så rak och ”modig” att man tar det direkt med vederbörande.

Det finns oftast flera olika sätt att se och tolka saker, och så ska det få vara…

Så pajkastning är nog det som upprör mig väldigt mycket har jag märkt!
Och vill gärna akta mig för att hamna där själv...

 

Sen finns det ju säkert minst ett tiotal andra saker också så klart, som upprör mig…

T ex att min snart femårige son har diagnosen hjärntumör, det är riktigt jävla upprörande. Varför ska små barn behöva drabbas av en så djävulsk sjukdom överhuvudtaget, och varför finns det inte bot till alla???

Vi kan ju flyga till månen, varför kan vi då inte bara lyckas bota ALLA cancerpatienter??? Det upprör mig…

 

Sätter man på Nyheterna eller läser dagstidningen så kan man ju lätt hitta en handfull saker att bli riktigt upprörd över. Det är ju nya saker varje dag, så det tar ju en evighet om jag ska försöka komma ihåg och skriva ner allt sånt, så det skippar jag…Men jag tror ni förstår vad jag menar!

 

Jag upprörs över att inte kunna kontrollera och påverka allt som jag vill kunna kontrollera och påverka.

Har dessvärre ett enormt kontrollbehov och irriteras inte alltför sällan över att jag måste släppa kontrollen i rådande situation.

Varför kan jag inte bara få styra och ställa som jag vill, med allt…;-)

Nej, det går ju inte så klart, man måste ju anpassa sig. Det begriper ju jag också, men därför inte sagt att jag kan bli aningen upprörd ibland.

 

Sen har vi ju alla småsaker och obetydliga petitesser som kan uppröra mig en smula, men som i det stora hela är till synes helt ovidkommande saker…

Som när man inser att någon har tagit sista toa papperet och glömt att skriva upp det på listan och det är helt slut när man ska till och gå på toa :-(

Eller när man i panik målar naglarna i sista sekund innan man ska på fest, tar ett sånt där quick lack för att det ska torka snabbt, men sedan inser att det inte alls torkade särskilt snabbt ( eller är det jag som har knepiga naglar ) och sedan får gå med kladd naglar på festen :-(

Ja, såna där exempel kan man ju också rada upp miljoner av, för de förkommer ju nästan dagligen. De upprör ju en smula, men bara lite, för det är ju på en helt annan bagatell nivå…;-)

 

Åh, nu har jag lyckats beta av ännu en tema blogg dag…och samtidigt kommit fram till att jag inte ska skriva så mycket alls mer om den pågående separationen.

Vill inte bli upprörd i onödan ju…;-)

Och hur man än vrider och vänder det så är det ju en sak mellan mig, barnens pappa och barnen att lösa, inte omvärlden…

 

Nu ”skönhetssömn”, det blev sent det här…

 

See ya :-)

 
Alla blir vi nog lite upprörda ibland, men man ska nog försöka undvika det så gott det går, för...






...ett gott skratt förlänger livet!!!

Kommentarer
Postat av: Malin

Anna! Kloka ord! :) Tror att de som kommenterat din blogg endast vill dig väl och muntra upp dig, men de kan bli så fel.... Kram och lycka till med allt!

2011-03-09 @ 06:55:37
Postat av: Kia

Förstår både dej Anna och Tony.Jag önskar av hela mitt hjärta att Melvin får förbli så pigg som han är.Vi fick ju tyvärr inte behålla vår Simon.Hans hjärntumör var ju hög malign.Han blev 13 år och det är 3 år sedan han gick bort.Simons bröder är vuxna och deras pappa och jag skildes när dom var 6 och 11.Min nuvarande man (Simons pappa)kom ganska snart in i våra liv efter separationen och det var inte lätt för min ex man.Ni har ju gemensamt du och Tony den enorma oron för Melvin.Jag förstår verkligen,det är inte lätt.Det finns inga lyckliga separationer men ni får försöka så gott det går.Mamma och pappa är lika viktiga för barnen.Det är väldigt viktigt att barnen får känna det också.Önskar er båda en så bra föräldrarelation som det går att ha.Lycka till i framtiden (Syftar då först och främst på Melvin)Kramar Kia (Simons mamma)

2011-03-09 @ 10:04:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0