En ängel i himlen...

2011-03-30 | 00:41:08

Sitter i soffan, ett ljus tänt, Melwin ligger bredvid och sussar.

Han ”kraschade” där framför ett inspelat avsnitt av Solsidan.

Ville inte bära upp honom till sängen direkt, ville ha honom hos mig, ville känna hans andetag…

 

Ett ljus brinner på vardagsrumsbordet, ett ljus för Linda.

Linda som under 16 månaders tid kämpat mot den djävulska cancern, somnade idag in.

Jag hade förmånen att få träffa Linda.

Hon vann titeln Årets Mama hjälte 2010 och vi träffades på Mama galan.






Linda, Jag och Sofie



Har sedan dess haft kontakt via mail och våra bloggar…

Vilken fantastisk kämpe, vilken inspirationskälla och en så fullkomligt levande människa.

Men skitcancern vann åter igen...

Det fanns ingen bot, och jag upprepar ännu en gång hur jäkla viktigt det är att vi stödjer forskningen, för att en dag inte behöva tänka på cancern som en dödlig sjukdom.

 

Skriver inte så mycket mer idag…

Det är sent, men det finns inte heller så mycket mer att tillägga, allt känns så obetydligt litet och fjuttigt i sammanhanget…

Linda fattas mig, absolut, och inte minst tänker jag på hennes fyra barn, hennes man, som står kvar här på jorden, lämnade…utan sin mamma, utan sin fru.

Nej, allt annat känns obetydligt att skriva om…

Fjutt och fis problem känns nu som det lättaste av allt att ta sig igenom.

Men däremot kom rädslan tillbaka, stark och som ett slag i magen, tänk om JAG förlorar någon nära…

Tänk om det var MIN anhöriga, MITT barn…

Man vet aldrig vad morgondagen har med sig i bagaget, aldrig någonsin.

Ibland kan man ha sina aningar, fast garantier finns aldrig att få…

Tänk på det, kära vänner, tänk på det, och Lev i nuet!!!

 

Sitter kvar i soffan, nära min lille prins, tittar in i ljuset och minns…

 

Vila i frid, finaste Linda <3

 





Linda med maken Lars, Mama galan 2010


Ett nödvändigt ont...

2011-03-29 | 02:00:01

NU…är jag äntligen klar med dagen.

Det är väl sent, men vad ska man göra, om man ska se till att bli klar i tid…???

En liten bloggning innan läggdags får mig kanske att slappna av lite, så det förhoppningsvis går att somna när huvudet väl hamnar på kudden ;-)

 

Hur mycket saker samlar man egentligen på sig under sitt vuxna liv…???

Ja, man kan ju undra…

Tycker i alla fall att jag packar och packar, bär hit och dit, men ändå tycks det inte minska just nånting i huset.

Visst, jag är ännu bara på dag ett av min pack era, och självklart har det ”försvunnit” en del från huset.

Vi körde ju trots allt en full lastad buss ut till lillhuset idag, så något måste ju ändå ha hänt ;-)

 

Bodelningen är klar och jag vet nu i alla fall vad som är mitt och ska flytta med mig, och vad som ska stanna i huset.

Vi klarade det själva, jag och ”barnens pappa” utan inblandning utifrån, och det var ju bra jobbat.

Så nu är jag på det klara med just VAD jag ska packa och VAD som ska tas med från huset.

Det är bara att se till att få det gjort också…;-)

Inte helt lätt när jag samtidigt har mina små hjärtan ”hack i häl”

Vincent är rätt duktig på att flitigt packa upp eller ”omplacera” det som mamma packar ner ;-)

 

Robin och Albin är tack och lov friska nu. Pigga och krya och for iväg till skolan idag.

Melwin var lite trött och ville inte gå till dagis, utan vara hemma med mig och Vincent.

Tycker att han kan få välja lite själv där, när jag ändå är hemma, och visst är det lite mysigt att få ”rå om honom” en hel dag.

Melwin var duktig på att hjälpa till att packa saker, och valde flitigt ut vilka leksaker han skulle ha med sig till ”mammas hus” och vad som skulle stanna kvar i ”pappas hus”

Även Vincent kånkade och bar, så liten han är <3

 

När Robin och Albin kommit hem från skolan fick de för första gången följa med ut till lillhuset, och se vart de varannan vecka ska bo framöver.

Det blev med beröm godkänt, och de verkade helnöjda alla fyra små.

Skönt att äntligen ha bestämt vart vi ska bo och att kunna meddela och visa gossarna det. De verkade trygga i att nu faktiskt veta vart vi skulle flytta.

 

Om allt går enligt planerat så ska jag flytta det sista av mitt bohag nu redan på söndag.

Sen ska jag bo ”på landet” i lillhuset :-)

 

Men visst tar det tid, så vi får se om jag hinner klart.

Fast jag hoppas det, för det skulle vara skönt att få allt avklarat och bara börja med ”mitt nya liv” på riktigt…ni förstår säkert hur jag menar ;-)

 

Nej, ska faktiskt försöka mig på att sussa lite nu…

Kan behöva alla krafter jag kan få för att fixa veckan ;-)

En bra vecka, då jag har mina älskade små hjärtan hos mig, MEN en stressig vecka innehållande det jag faktiskt hatar att göra…PACKA!

Det är väl vad man kallar ett nödvändigt ont ;-)


 

Nu ska jag i alla fall kila upp och kura ihop mig bredvid världens bästa Melwin…

 

Go´natt!







 

 


En kalasdag till ända...

2011-03-26 | 18:34:56

Vincents 3 års kalas är nu avklarat och det gick som förväntat såklart bra.

Alla kidsen verkade nöjda och glada, och det är ju faktiskt enbart det som räknas :-)

 

Tänk att min minsting är så stor som hela 3 år nu…svårt att fatta.

Tyckte nyss jag satt och ammade och hade ett litet knyte i famnen…

Men icke, så här stor är han nu…

 


En nybliven 3 åring



Min största, snart 9 år och min minsta, nyss fyllda 3 år...



Kalas = presenter



Melwin valde att vara "Spindelmannen" dagen till ära :-)



Melwin och bästisen Love



Kalas i gympahallen innebär fullt röj :-)






Min snygging, Albin



Vincent fixade galant att blåsa ut 3 års ljuset på sin födelsedags tårta




JA, vi var tillsammans jag och barnens pappa vid kalaset.

Förhoppningsvis är det just så det kommer att se ut i framtiden också.

Att vi kan umgås vid barnens intressen…

Men varför skulle inte det fungera…???

Han bryr sig mest av allt om barnen, Jag bryr mig mest av allt om barnen!

De verkade ha ett bra kalas och det är det viktigaste.

 

Ska det vara så jävla svårt att separera utan krångel…???

Nej, det kan inte vara meningen.

Det funkade idag, det var en riktigt bra början…!!!

Jag är nöjd och glad :-)

 

See ya!!!


Packa ner, flytta, packa upp

2011-03-26 | 12:25:34

Vad händer egentligen…

Rätt mycket faktiskt, dagarna svischar förbi och jag tycker knappt man hinner kliva upp ur bingen förrän man ska gå och knoppa igen.

Men det är väl bra att det rör på sig…:-)

 

Har tittat på nytt boende under veckan.

Eller nytt är det ju inte, men det är ett nytt ställe för mig att bo på i alla fall.

Stod och valde på en lägenhet inne i stan eller ett mindre hus lite utanför stan.

Med tanke på att vi går mot ljusare tider, sommaren är på intågande så föll lotten på huset utanför stan.

Huset ligger i närheten av sjön ( man ser sjön från altanen ), det finns en liten tomt att ”släppa lös” barnen på och på gården finns både en gillestuga och garage.

Gillestugan hade som ett litet loft att sova på och kommer passa perfekt för Robin och Albin att sova i när de har kompisar på besök, Jättemysigt var det!
Lite sjäva ute på gården sådär, det tror jag de kommer gilla...:-)

 

Huset är som sagt ganska så litet, men det ligger perfekt till under sommarhalvåret.

Så vi ska hyra det från april till september, till att börja med, så får vi se vart vi hamnar sen, till vintern.

Men det är inte direkt så att det ”svämmar över” med lämpliga boenden när man söker relativt stort så att fyra barn får egna rum.

Det känns i alla fall spännande och roligt att äntligen ha hittat någonstans att flytta till och jag tror det blir perfekt såhär under våren/sommaren.

Ser fram emot att komma in där, men inte mot själva flytten.

Usch och fy så mycket grejer, möbler, saker som ska packas och flyttas, och det ganska så snabbt också.

Om allt går som det ska skriver vi på under morgondagen och får tillgång till lillhuset redan i april.

 

Så om någon undrar vad jag ska ägna mig åt de närmsta veckorna är svaret enkelt…packa ner, flytta, packa upp…packa ner, flytta, packa upp.

Men tills det blir varmt och skönt ute bör vi vara skapligt i ordning där ute i lillhuset och kan förhoppningsvis njuta av det fina vädret…som jag har beställt såklart ;-) En varm och bra sommar det tar jag för givet att det blir :-)

Kommer självklart knäppa lite bilder och visa er alla hur vårt nya hem kommer att se ut, men ni får vänta lite, lite till…;-)

 

Nu vankas det barnkalas här i stan.

Vincents 3 års kalas ska gå av stapeln och vi har hyrt en gympahall dagen till ära.

Ska strax iväg och fixa i ordning med en liten ”gympa bana”, ballonger och självklart fika och tårta.

Så eftermiddagen går i kalasandets tecken och Vincents kompisar kommer för att fira ”lillskrutten” som nu blivit hela 3 år!!!





Liten har blivit stor <3


 

Nu på förmiddagen såldes min pärla till bil…

Tyckte verkligen om min lilla buss, men då allt ska delas i och med separationen så fick den gå vidare och byta ägare.

Ja ja, det är ju bara en bil, men fin det var den, tycker jag i alla fall <3

 



Min lilla pärla




Nu ska här sättas fart med alla kalasbestyr…


Återkommer...


Kör igång med ett litet jobb...

2011-03-23 | 16:07:19

”Mamma, du kan väl börja sälja barnkläder igen” sa Robin och Albin

Sagt och gjort, det blir mitt första lilla jobb så här nu efter 8 år på hemmaplan.

Eller jag har ju sålt barnkläder förut, och det är väl det som pojkarna kommer ihåg, och tydligen tyckte att det var ett schysst jobb för mig ;-)

För några år sedan sålde jag Dunnis barnkläder, men de gick i konkurs och strax därefter fick Melwin sin cancerdiagnos, så det bidde inget mera med det.

Men nu känner jag mig mer än taggad att köra igång igen, jag hoppas att säljartakterna fortfarande sitter i, för nu kör jag igång…

Men denna gång blir det Me & I barnkläder jag ska sälja.

Ska bli superroligt att få komma ut på lite homepartyn igen och visa dessa underbara, fina kläder.

Så välkommen att boka in en visning med mig och just Ert party, alla barnklädesintresserade i Fagersta, Norberg och Skinnskattebergs området…Jag kommer så gärna!

 





Vår/sommar Nyheterna släpps idag.
Så gå in på hemsidan och ta en kik och sen är det bara att boka in ett party datum med mig :-)








Finns mer att göra...

2011-03-23 | 10:04:27

Skrev igår om Melwins Egna insamling till Barncancerfonden och hur man där kan bidra till att hjälpa barncancerforskningen att gå framåt.

Som jag även tidigare skrivit om har Melwin även ett eget smycke man kan köpa för att stötta Barncancerfonden.


Melwins Silverängel



För varje såld Melwin-ängel går 20 kr till hans insamling i Barncancerfonden: "Melwin mot Klumpen".

 

Passa på att göra dig själv eller någon annan glad genom att köpa Melwins Silverängel och var med och hjälp barncancerforskningen att ta stora kliv framåt...!!!






Ett rätt viktigt inlägg...

2011-03-22 | 15:48:34

Äntligen börjar man se ljuset igen…SOLEN visar sig som bäst och visst känner man sig betydligt mycket piggare och gladare när det blir ljusare tider.

Känns som om vintern varit lång, mega lång och vårkänslorna riktigt spritter i kroppen på en…

Har varit ute på en promenad, inte ensam faktiskt utan med en liten go vovvsing.

Jag har ju turen att de veckor jag inte har barnen, har jag i alla fall en vovvsing att hänga med…

Så en promenad i solen gjorde både honom och mig gott tror jag :-)

 

Annars är det mycket tid framför datorn, det är det.

Mycket som ska planeras, jobb ska sökas, boende letas efter och allt tar helt plötsligt en himla tid.

Vet att det låter löjligt, jag menar inga barn hos mig, inget jobb, vad kan då möjligtvis ta tid…???

Vet knappt själv faktiskt, men det är mycket som ska skrivas och ordnas med. Det ska ringas och det ska pratas…

Sen ska jag väl ärligt erkänna ett det blir en och annan fika/lunch med goa vännerna också.

Men det kan väl behövas som själsligt stöd och stöttning mitt i min ”separations kris” ;-)

 

Ni vet ju att jag inte riktigt gillar att kalla separationen för en kris. Tycker för den sakens skull inte att det är ett dugg lätt.

Det är jobbigt och tufft att flytta isär, splittra upp allt det som byggts upp under 12 års tid och att försöka, mitt i allt tumult, att hitta rätt väg och en bra balans.

Men kris, det är fortfarande det som hände i mitt liv den 7 augusti 2008 och som pågick under lång, lång tid…

Usch, där vill jag aldrig mer hamna igen.

Jag vill för den sakens skull heller aldrig mer hamna i en separation.

Men detta är ändå något som jag själv har varit med och påverkat, varit med och tagit beslut om.

Melwins diagnos, det faktum att han har en hjärntumör, cancer…Det är inget som jag någonsin kunnat påverka eller gjort någonting åt.

Det var bara att flyta med, man kastades in i krisen, Like it or not…

 

Börjar även där att dra ihop sig…

Tiden går så oerhört fort så jag fattar det inte riktigt själv faktiskt.

I maj ska Melwin undersökas igen. Nu magnetröntgen, nytt möte med läkarna, en ny dom, och det känns superläskigt!

Som vanligt börjar jag ”redan” att oroa mig. I och med allt tumult som varit och är omkring oss, barnen, Melwin börjar jag hallucinera att det kan komma att påverka honom negativt.
Finns ju inga som helst belägg för det, men mina ”toktankar” börjar tro att ”Klumpen” kan börja växa igen, bara pga att Melwin är mer ledsen och orolig nu. Även om han också verkar ta själva separationen riktigt bra och bara finner sig i situationen.
Det finns ju verkligen inget värre än att tumören skulle ta fart och börja växa igen. Separationen framstår ju som rena rama barnleken i jämförelse mot ”cancerskiten”

 

Men jag ska inte måla f-n på väggen, absolut inte…

Melwin verkar till synes skapligt pigg och glad, om än något förkyld ( men vem är inte det dessa dagar )



Låt det för allt i världen fortsätta att vara så, TACK!!!




 


En galen goding :-)


 

Har inte skrivit så mycket om det på ett tag nu…

Fast det är ju så jäkla viktigt!!!

Jag pratar självklart om Barncancerforskningen…

Barncancerfonden finansierar ca 90 % av all forskning kring barncancer i Sverige, utan bidrag från stat, kommun eller landsting. All forskning och alla framsteg fram till idag är alltså tack vare generösa människor och engagerade företag.

Melwin har ju ( som de flesta av er säkert redan vet ) en Egen insamling till Barncancerfonden

Pengarna som Barncancerfonden får in via Egen insamling går till Barncancerfondens ändamål, det vill säga forskning, information och familjestöd.



Glöm för allt i världen inte bort den, utan sätt in en slant där och hjälp till att hitta en plan B till vår Melwin.

Ännu finns det ingen konkret bot att ge Melwin om ”Klumpen” får för sig att börja växa igen. Då står vi på ruta ett igen, men utan någon botande behandling att sätta in…

Men alla bidrag, stora som små, kan hjälpa forskningen att gå framåt och en dag kanske vi inte behöver oroa oss för ”Klumpens” vara eller icke vara…

 

 http://www.barncancerfonden.se/5210



 

 


Liten har blivit "stor"...

2011-03-21 | 22:52:21

Det går långt mellan turerna, har åter igen slarvat med att skriva…*Sorry*

Helgen bara svischade förbi, som en avslutning av min ”barnvecka”.

En barnvecka som bestod av en hel del sjuka barn.

Som jag skrivit om tidigare så var väl Albin den som var ”mest” sjuk. Det tog riktigt lång tid innan han återhämtade sig. Men nu under helgen så försvann tack och lov äntligen febern och han har varit riktigt hyfsat pigg.

Men det var en långdragen historia, febern höll i sig i över en vecka och man märkte fortfarande i helgen att han var lite tröttare än vanligt.

Det tar väl tid för kroppen att återhämta alla krafter.

Robin och Melwin var näst på tur och när jag lämnade över gossarna till pappa Tony  igår så var de båda hängiga.

Är som det brukar vara alltså, de smittar ner varandra, de små liven…

 

Inte heller jag klarade mig undan helt från förkylning, utan hostar och snörvlar på rätt bra idag...

Men som vuxen är det väl bara att ”bita ihop”, knapra Alvedon/Ipren och spraya nässpray som gäller…;-)

 

Idag har min lille minsting födelsedag…

Vincent blir hela 3 år!!!

Känns kanske lite småskumt att man för tre år sedan ”ploppade ut” honom, och sedan idag på hans födelsedag bor man ifrån honom.

Men jag firade ju honom såklart i helgen, och sen fick jag faktiskt chansen att träffa honom en sväng även idag och ge honom en födelsedags kram och pussas lite.

Jag hämtade Albin och skulle köra honom till Innebandy träningen, och då kom liten Vincent utspringandes på trappan och jag hann krama om honom *lycka*

 

Som sagt, i helgen firade jag min lille nyblivne treåring.

Jag och brorsorna sjöng och gav presenter i går morse. Sen kom mormor över och grattade. Morfar var tyvärr lite krasslig och fick stanna hemma.



Så visst har jag firat och gratulerat min minsta prins, och som tur är har ju inte en treåring full koll på om det är ”rätt dag” eller inte…;-)






Present öppning i pyjamas



Mina och bara mina paket ;-)



Sötaste lille Vincent





Prins Melwin




När presenterna sen väl ska byggas ihop är det perfekt att ha ett snille till storbror, som fixar allt...:-)





Mormor hade med sig ett stort paket med en stor Lego Duplo Polisstation
Helnöjd liten gosse!




GRATTIS ÄLSKADE LILLE VINCENT, 3 ÅR






Frans Vincent
2008-03-21



Måste slänga mig i soffan nu, snörvla vidare, eller kanske däcka totalt…Känner mig helt slut faktiskt, är nog lite synd om förkylda mig ;-)


Dagarna i korthet...

2011-03-17 | 07:25:05

En liten uppdatering från ”sjukstugan”

Eller ja, det är väl egentligen ”bara” Albin som fortfarande är dålig. Men även Robin har hunnit vara hemma en sväng från skolan.

I tisdags ringde de från skolan och sa at Robin hade ont o magen och var låg.

Jag for och hämtade honom med tanken att nu har även magsjukan slagit rot i vårt hem…

Väl framme vid skolan låg Robin och vilade sig i soffan. Han såg lite hängig ut och kändes lite varm i pannan.

Läraren kunde direkt anteckna att Robin skulle vara hemma även dagen efter.

 

Men helt ärligt vet jag inte riktigt vad Robin fick för släng av liten ”sjuka”.

Han var mycket piggare redan till kvällen, för att inte säga helt som vanligt. Pigg och inte ens lite småvarm. Han åt som ”en häst” till middag, typ bättre vad han nånsin brukar göra och inte visade det sig några som helst tecken på magsjuka i alla fall…Skönt Skönt!

Men för säkerhets skull fick han ändå vara hemma från skolan igår, som jag redan hade sagt till läraren.

Ville ju vara på den säkra sidan.

Men idag blir det allt skolan för honom…

 

Vår lille Albin då…ja, han är fortfarande febrig, även om det lyckligtvis börjar vända åt det bättre hållet.

Jag var med honom till familjeläkarna i tisdags. De tog prover och det visade inga spår av någon bakteriell infektion. Utan en virus infektion fick vi besked om att det var.

Bara att fara hem igen, ge Ipren/Alvedon och vänta på att febern ska ge med sig.

Tack och lov har näsblodet avtagit betydligt. Någon gång sådär på dagen kan det dock komma en skvätt, men inte alls som i början på veckan, både dag och natt.

 

Lite annat har vi trots allt hunnit med här i veckan, även om det har varit en hel del feber och ”trams”.

Hade en frisörtid för pojkarna som var knepig att boka om.

Frisören tyckte det var OK att vi kom förbi och pojkarna ville gärna åka och få sina nya frillor ;-)



Sagt och gjort, så här blev resultatet…






Fina Robin, i en mer korthårig stil







Så fick vi åter igen se Albins ansikte, när hans långa lugg försvann ;-)





Mina finaste "grabbarna bus"






Lockarna finns ännu kvar på vår "guldlock gosse", även om det blev en betydligt kortare variant







Kanske inte helt nöjd ser han ut, vår lille Vincent, men friserad är han i alla fall, och snyggt blev det...:-)



Igår var det dags för en ”nyhet” vid Melwins Logoped besök i Västerås.

Det skulle testas någon grupp träning.

De var fyra små femåriga gossar som tillsammans fick sitta med två logopeder i ett rum.

Vi föräldrar satt bakom en stor spegel. Ni vet sådär som man ser på filmer. När vittnet ska peka ut gärningsmannen utan att synas, och vid förhör.

Ja, så satt vi alla fyra mammor…Till synes bakom en stor spegel för barnen, men framför en stor glasruta för oss.

I rummet fanns högtalare så vi både kunde se och höra träningen.

 

De fyra pojkarna hade alla samma ”problem”. Svårt för k-, t-, och s-ljud

Men helt plötsligt så verkar det ha lossnat betydligt för vår lille Melwin. Han babblade på som aldrig för och sa ljuden, lätt som en plätt.

Som hans logoped själv sa, nu hade han ju inge problem alls med att varken höra eller säga ljuden…

Underbart, men vi ska givetvis hänga på dessa sex onsdagar med Melwin och den här gruppträningen. Kanske kan det vara så att han sen inte har några större ”problem” med sitt prat…

Melwin var som vanligt jätteduktig och fick med sig hem en alldeles egen ”LÄXBOK”

Gissa om han var stolt över den, och den var det första han visade upp för sina storebrorsor.

Skillnaden är väl den att de mest suckar över sina läxor, Melwin var överlycklig…Är väl det som kallas nyhetens behag ;-)

 

Igår hände det, en stor dag i en liten killes liv…

Melwin tappade sin allra första tand!!!

Den hade varit lös länge, men det var först nu på slutet som han verkligen vågade vicka på den.

Så igår morse när vi låg och gosade lite på morgonkvisten frågade jag om jag skulle hjälpa till lite och liksom dra aningen lite i tanden.

Det tyckte Melwin lät bra och han gapade stort…Behövde ju bara göra ett litet ryck, så kom tanden, den var mer än redo att komma ut :-)

Hoppas tandfen gjort sitt jobb och kommit i natt nu, tagit med sig tanden och istället lagt ner en guldpeng i vattenglaset…

Vem vet, vem vet…;-)



 

 

Vaknade rätt tidigt och satte mig att skriva.

Har svårt att sova, funderar för mycket, hit och dit, av och an…

Tankar har oftast en stark tendens att uppenbara sig på nätterna, har jag märkt :-(

Men nu har det hunnit bli morgon ”på riktigt” och mina fyra små har vaknat…

Dags för frukost och sparka igång dagen…

 

Återkommer såklart!

 

 

 


Bloody Day...

2011-03-14 | 23:26:53

Första dagen på veckan inleddes väl inte sådär jättesmidigt kanske…

Albin har fortfarande feber, nu är han snart inne på femte dygnet och det vill inte riktigt ge med sig.

Men jobbigast är nog att han blöder näsblod ofta, flera gånger om dygnet, alltså både dag och natt.

I natt väcktes jag av att en närmast hysterisk liten Albin kommer inspringandes i sovrummet och skriker att han blöder igen.

Det kommer inte lite, utan pulserar ut en rätt stor mängd, så hela hans pyjamas tröja och för att inte tala om kudden är det bara att slänga i tvätten direkt.

I håret, halsen, ryggen, ja innan man får stopp på det så rinner det i stort sett överallt känns det som.

Vägen ner till badrummet från sovrummet känns evighets lång helt plötsligt och det går naturligtvis inte att undvika spill och blodkladd genom huset.

Men allt sånt går ju lyckligtvis att lösa, det är ju bara att städa och tvätta som gäller och saken är ur världen.



Värre är det ju då med stackars Albin som blir så ledsen, stressad, för att inte säga jätterädd varje gång han blöder sådär mycket.

Vilket jag kan förstå, det känns lite läskigt även för mig. Det kommer ju så mycket och så snabbt…

Han får ner det i halsen och det är ett himla tumult innan allt lugnar sig och man får något sånär bukt på blodflödet.

 

Så har det hållit på även under dagen. Men man hinner liksom få lite bättre kontroll och stoppa det i tid när Albin är vaken och säger till direkt.

Men det kommer verkligen pang bom direkt, utan förvarning och även när han bara sitter/ligger och tar det lugnt.

 

Så här var det ju även i helgen, när barnen var med pappa. Så det har ju hållit på ett tag nu för vår Albin.

Har ju inte sett några tecken på förbättring, så imorgon blir det läkarkontakt och förhoppningsvis ett besök hos farbror doktorn.

Är ju säkert ”bara” nåt allmänt virus som orsakar febern. Näsblodet beror mest troligt på att han är lite snorig och säkert för skör i ena näsborren, för det är hela tiden från en och samma näsborre det blöder ur varje gång.

Vissa kan väl ha ganska så sköra kärl och ofta drabbas av just näsblod, tror jag i alla fall…???

 

Men för att vara på den säkra sidan så ringer jag väl en sväng till sjukan imorgon. Vore ju dumt att vänta för länge om han skulle behöva någon form av medikament.

 

Usch, tycker så synd om honom…han blir så ledsen varje gång det börjar blöda och tror verkligen att det är något jätte allvarligt fel på honom. Vilket jag starkt hoppas att det inte är!

Vi springer med tussar och papper runt omkring oss, både stor och liten, och jag har torkat detta golv x antal gånger idag…

Hoppas verkligen det ger med sig över natten nu, att vi alla får sova och att han vaknar upp pigg och fräsch, utvilad och som ”vanligt” igen…





Så här önskar jag se min älskade Albin...
Pigg och glad,
Frisk och kry




Lille Vincents premiär i tandläkarstolen blev som jag hade befarat en ganska så ledsam historia.

Det började redan när han skulle sätta sig i tandläkarstolen, där ville han absolut inte sitta, och definitivt inte ensam. Så det fick bli i mammas knä…Han var fortfarande ganska så lugn ändå.

Men när så tandläkaren väl skulle titta på gaddarna, så brast det och resulterade tårar.

Fast med lite tålamod och ett tags lugnt övertalande gick Vincent till sist med på att låta tandläkaren räkna alla hans små gryn, som visade sig vara hela 20 stycken!

Allt såg bra ut och nu är det ju lyckligtvis ett helt år tills nästa gång det är dags för besök hos ”Mr Dentist”



Han är en riktigt liten nappkille vår lille Vincent, och visst påtalades det att det är bra att inte använda nappen för mycket. Även om tandläkaren inte tyckte sig se att det ännu var någon fara med att tänderna skulle peka åt fel riktning eller nåt sånt.

Men han har blivit riktigt duktig nu Vincent, och använder faktiskt nappen när han ska sova och inte dagtid längre…*Stor Kille nu*







With or Without ;-)


 


Men lika söt o go som alltid, mitt minsta lilla hjärtegull


 

 


Mina små hjärtan och jag...

2011-03-13 | 22:34:34

Hos mina kära små prinsar igen.

En vecka går ganska så fort ändå, men så otroligt skönt det var att få pussa och krama mina små hjärtan igen, helt underbart!

Nu är de ”mina” i en hel vecka :-)

Känns som om det har gått otroligt lång tid, när man väl får hålla om de igen. Tycker t o m att både Melwin och Vincent har vuxit, liksom blivit lite längre…Fast så kan det ju omöjligt vara, för såååå himla länge sedan var det ju ändå inte som jag såg de sist ;-)

 

Albin som blev sjuk här i slutet på veckan har fortfarande lite feber, så han blir hemma från skolan imorgon.

Vincent verkar även han lite låg, men det kan vara så att han bara var lite pömsig. Får se imorgon bitti igen.

Vincent har sitt allra första tandläkarbesök inbokat imorgon. Vore ju bra om han höll sig frisk så kan vi gå på det.

Har pratat med honom nu på kvällen och förklarat och förberett honom lite om vad det här med tandläkarbesök egentligen innebär.

Han har ju varit med när de andra brorsorna besökt ”tanddoktorn”, så han vet ju ungefär hur det fungerar, men han verkade ändå aningen skeptisk till att han skulle behöva visa gaddarna…

Om han nu går med på att öppna munnen för tandläkaren imorgon, det återstår då att se, om vi nu kommer iväg…

 

Igår var jag iväg och handlade lite födelsedagspresenter till min minsta skrutt. För redan om en vecka fyller han hela 3 år.

Det var ju bäst att passa på, för nu är det ju lite krångligt att komma iväg under veckan, när man har alla barn omkring sig.

Födelsedagspresenter är ju dessutom ”hemligstämplade” saker, som det ska smusslas med ;-)

Men igår shoppade jag klart, så nu är det bara att fira loss lilleman till helgen.

Vincent har en förkärlek till såna där små hamstrar, Zhu Zhu Pets, och fick en hel del såna av Tomten. Nu hade det tydligen kommit ut lite tuffare hamstrar, Ninja, Samurai och Special Force hamstrar.

Super coola…








en liten cool hamster pansar att köra runt i  :-)



 

Gårdagskvällen bjöd ju på Melodifestivalen och som de allra flesta ( antar jag ) följde jag den med stort intresse.

Dock inte hemma i TV-soffan utan istället ute vid storbilds TV på Fagerstas ”hak” ;-)

Tillsammans med ett härligt gäng tjejer åt vi grillbuffé och följde ”mello dramatiken”

Sen hade jag all anledning att fira då just min favvo vann…!!!



GO ERIC!!!
 

 


 

Nu ska jag gå upp och lägga mig bredvid världens finaste lille Melwin, och bara få insupa hans underbara Melle doft…*Me Love*




Hej va de går...

2011-03-11 | 11:10:45

Fredag, härliga fredag!!!

Helgen är på intågande och det betyder även att på söndag får jag åter igen träffa mina små prinsar…LYCKA!

Veckorna går rätt fort ändå må jag säga…

Jag pratar med pojkarna varje kväll i telefon och då känns det i alla fall inte så himla länge, även om en vecka alltid är en vecka.

Men det är mycket praktiskt som jag ska lyckas hinna med så här på mina ”barnfria” veckor också.

En hel del att ta tag i när världen mer eller mindre vänds upp och ner…

Huset har vi ju en köpare på, så ett nytt boende vore ju inte fel att hitta. Men ett i den storleken där även fyra barn ska få plats verkar inte riktigt växa på träd här i stan.

Men det borde väl lösa sig snart, hoppas jag i alla fall ;-)

 

Tycker att barnen verkar glada, lugna och harmoniska varje dag jag pratat med de den här veckan och det känns ju skönt bara det.

Som jag sagt tidigare, de har det ju absolut inte dåligt hos sin pappa, tvärtom. Utan den största omställning är nog kanske ändå för mig, som plötsligt ska vara ”utan” de en hel vecka.

Men som med allt annat så växer man väl mer eller mindre in i de olika situationer man ställs inför i livet, även om det kan ta lite tid att ”falla på plats”.

 

Vad det gäller den pågående separationen kommer jag som sagt inte grotta så mycket i det, och det finns förresten inte så mycket att tillägga heller.

Tidigare i veckan var väl stämningen inte sådär jättegod kanske. Men jag och barnens pappa har rett ut det hela oss emellan och det känns bra att vi kunnat lägga det hela till handlingarna.

Vi kan kommunicera med varandra och det är ju huvudsaken i allt detta. Vårt största gemensamma intresse är ju att barnen i allt detta ska ha det bäst och det är just det vi lägger vårt krut på.

Den utomstående inblandning som skedde tidigare i veckan var inget som varken jag eller barnens pappa hade önskat oss, och det har nu påtalats för de berörda, för att i fortsättningen undvika just sådana pajkastnings scenarior, som ingen av oss på långa vägar är intresserade av.

 

Beslutet att vi skulle separera var ett gemensamt beslut jag och barnens pappa tog.

Men det betyder ju inte att själva separationen i sig blir lättare för det. Det är en våg av känslor som svallar fram och tillbaka, och man slits mellan hopp och förtvivlan, helt klart.

Men vi är båda fast beslutna att gå skilda vägar och det är ett riktigt beslut som på sikt säkert kommer att leda till att vi alla mår bra.

 

Som i alla kriser är det enormt viktigt och stärkande att känna stöd från omgivningen. Förutom mina underbara vänner som jag har turen att ha omkring mig, så måste jag tacka för de värmande kommentarer och mail som jag får.

Att människor i liknande situationer hör av sig och berättar deras erfarenhet etc, är jätteroligt.

Missförstå mig inte, det är naturligtvis inte jätteroligt att även andra befinner sig i kriser med svårt sjuka barn eller genomgår en separation.

Men det är skönt att höra att man inte är ensam och att man kan utbyta erfarenheter och tankar med ”likasinnade”.

Kommer att svara er alla, för som sagt jag uppskattar verkligen att ni hör av er, men det går inte alltid så fort för mig ;-)

Men ha tålamod, jag skriver så gärna, så gärna…:-)

 

Nu måste jag återgå till ivrigt jobbsökande, locka fram ett lämpligt framtida boende och förbereda lite inför den kommande helgen…;-)

 

KRAM till er alla!





ÄLSKAR ER MINA UNDERBARA SMÅ!!!




 

 

 

 

 

 


Dag 23 – Det här får mig att må bättre

2011-03-09 | 15:19:02

Mina barn får mig att må bäst, överlägset, helt klart!
De är nummer ett, överst i topp, och får mig att le, skratta och må bäst, oavsett hur tungt det än må vara runt omkring "min värld"

Men om man då ska kategorisera vad som får mig att må bättre så är de givetvis mina vänner.

De toppar det mesta, vet allt om mig, och gillar mig ändå, trots mina mindre bra egenskaper ;-)

 

Riktiga vänner lyssnar, säger vad de tycker, har en åsikt, men dömer inte…

Mina vänner finns för mig och får mig alltid att må bättre när det är tungt i livet.

Något som jag är oerhört tacksam för och ser som en enorm ynnest i mitt liv.

 

Jag hoppas och tror att mina härliga, goa vänner vet att även jag finns där för de.

I med och i motgång och att även jag kan få de att må bättre när det är tungt.

 

För upp och nedgångar, det är det väl i allas våra liv, i mer eller mindre portioner dock.

 

Så mina kära vänner, NI FÅR MIG ATT MÅ BÄTTRE!!!

 


Dag 22 – Det här upprör mig

2011-03-09 | 01:17:42

Tänkte att jag skulle ta och göra ett litet ryck igen och skriva på mitt 30 dagars bloggtema…

Hade ju planer på att vara färdig till nyår, men ack vad fel del blev…det bidde ju inte alls så ;-)

Men så när jag kollade vilken dag jag hade kommit till och vad ämnet var, så tyckte jag att det passade alldeles ypperligt att slå till och skriva ett tema blogg inlägg.

 

Vad upprör mig???

Ja, för tillfället är det just det faktum att man inte riktigt kan få vara ifred i sin separation.

Missförstå mig inte, jag delar gärna med mig av mina erfarenheter. Det har jag ju gjort hela tiden i bloggen, om mitt liv och de olika kriser och stadier man nu går igenom i livet.

Nu har jag ju i och för sig endast bloggat i ynka tre år, eller nåt sånt, men det har ändå hunnit hända rätt mycket under dessa år.

Så det är klart att det gäller även nu när jag går igenom en separation, vilket är helt nytt för mig. Lyckligtvis kanske, för man vill ju knappast göra det mer än EN gång i livet, känns det som nu i alla fall.

 

Men idag kände jag att jag blev jäkligt upprörd över hur det blev en himla inblandning från höger och vänster om hur jag skrev och inte skrev och det analyserades hej vilt om hur jag formulerat mig, gjort eller inte gjort.

Nej, det tycker jag inte om…

Inte det att jag inte kan ta kritik, men bloggen är ingen kommunikations central eller pajkastnings center.

De som vill ”tala ut” om min och barnens pappas pågående separation är välkomna att göra det genom att ringa eller maila mig direkt, inte via bloggen.

För då blir det för personligt och det anser jag inte är lämpligt på MIN blogg, där ”hela världen” kan läsa om de vill.

 

Jag förstår och respekterar att inte alla kan och vill tycka som jag, hur konstigt det än må vara, för jag har ju alltid rätt ;-)

Men när det gäller personliga aspekter och synvinklar tycker jag att man kan vara så rak och ”modig” att man tar det direkt med vederbörande.

Det finns oftast flera olika sätt att se och tolka saker, och så ska det få vara…

Så pajkastning är nog det som upprör mig väldigt mycket har jag märkt!
Och vill gärna akta mig för att hamna där själv...

 

Sen finns det ju säkert minst ett tiotal andra saker också så klart, som upprör mig…

T ex att min snart femårige son har diagnosen hjärntumör, det är riktigt jävla upprörande. Varför ska små barn behöva drabbas av en så djävulsk sjukdom överhuvudtaget, och varför finns det inte bot till alla???

Vi kan ju flyga till månen, varför kan vi då inte bara lyckas bota ALLA cancerpatienter??? Det upprör mig…

 

Sätter man på Nyheterna eller läser dagstidningen så kan man ju lätt hitta en handfull saker att bli riktigt upprörd över. Det är ju nya saker varje dag, så det tar ju en evighet om jag ska försöka komma ihåg och skriva ner allt sånt, så det skippar jag…Men jag tror ni förstår vad jag menar!

 

Jag upprörs över att inte kunna kontrollera och påverka allt som jag vill kunna kontrollera och påverka.

Har dessvärre ett enormt kontrollbehov och irriteras inte alltför sällan över att jag måste släppa kontrollen i rådande situation.

Varför kan jag inte bara få styra och ställa som jag vill, med allt…;-)

Nej, det går ju inte så klart, man måste ju anpassa sig. Det begriper ju jag också, men därför inte sagt att jag kan bli aningen upprörd ibland.

 

Sen har vi ju alla småsaker och obetydliga petitesser som kan uppröra mig en smula, men som i det stora hela är till synes helt ovidkommande saker…

Som när man inser att någon har tagit sista toa papperet och glömt att skriva upp det på listan och det är helt slut när man ska till och gå på toa :-(

Eller när man i panik målar naglarna i sista sekund innan man ska på fest, tar ett sånt där quick lack för att det ska torka snabbt, men sedan inser att det inte alls torkade särskilt snabbt ( eller är det jag som har knepiga naglar ) och sedan får gå med kladd naglar på festen :-(

Ja, såna där exempel kan man ju också rada upp miljoner av, för de förkommer ju nästan dagligen. De upprör ju en smula, men bara lite, för det är ju på en helt annan bagatell nivå…;-)

 

Åh, nu har jag lyckats beta av ännu en tema blogg dag…och samtidigt kommit fram till att jag inte ska skriva så mycket alls mer om den pågående separationen.

Vill inte bli upprörd i onödan ju…;-)

Och hur man än vrider och vänder det så är det ju en sak mellan mig, barnens pappa och barnen att lösa, inte omvärlden…

 

Nu ”skönhetssömn”, det blev sent det här…

 

See ya :-)

 
Alla blir vi nog lite upprörda ibland, men man ska nog försöka undvika det så gott det går, för...






...ett gott skratt förlänger livet!!!


Bollplanket...

2011-03-08 | 20:55:21

Så har det då redan gått hela två dagar av min ”barnlösa” vecka…Tiden går rätt snabbt ändå och snart är det söndag, byte och MIN vecka med mina små älsklingar, HÄRLIGT!!!

 

Skoj att se en liten kommentar från barnens pappa här på bloggen.

Han har aldrig tidigare velat läsa bloggen, men nu har jag tydligen fått en till ”bloggföljare”

Nu är ju inte tanken med min blogg att den ska vara något slags bollplank...

Dvs jag kommer inte att använda den som kommunikations medel oss emellan och inte mellan någon/några andra heller för den delen.

Kommentarer är roliga att få och jag avstår helst från att radera kommentarer, om de inte visar sig vara kränkande påhopp, och vad jag själv anser saknar betydelse och grund för att ligga på min blogg…

För det är ju precis det detta är, MIN blogg, där jag skriver om mina tankar och känslor. Om mitt och mina barns liv, ur min synvinkel och mitt perspektiv.

Rätt eller fel om vad jag skriver…Ja, det kan man ju givetvis ha åsikter om, men det kan man väl om allt egentligen...???


Förväntar mig inte att alla ska tycka och tänka som mig, inga stående ovationer, även om lite uppmuntran och positiva kommentarer alltid är värmande och kul att få ;-)

 

Försöker själv att undvika personangrepp, utelämna detaljer som är alltför personliga och jag skriver så öppet och ärligt jag kan utifrån vad jag själv anser lämpligt i ”min värld” att lämna ut för allmänheten att läsa.

Sådant  är ju självklart individuellt och givetvis alltid upp till var och en att bestämma vad det gäller eget bloggande…

Finns nog inget rätt eller fel, man skriver det man vill helt enkelt, men bör nog undvika personangrepp och tänka på att inte såra i det man skriver…

 

Jag tycker inte själv att mitt tidigare inlägg var nedvärderande mot barnens pappa. I så fall var det verkligen inte min avsikt!!!

Har aldrig påstått att han på något vis är en olämplig pappa, tvärtom…För det tycker jag verkligen inte!

Självklart ska barnen även få träffa sin pappa, självklart har både pappan och barnen rätt till det.

Inget jag vill ändra på…



Däremot tycker jag kanske att själva uppdelningen varannan vecka utan någon som helst inblandning från den andre föräldern är lite väl drastiskt så här på en gång, och kanske inte det allra bästa alternativet.
Jag är ingen barnpsykolog, ingen pedagog, jag bara skriver från mitt "mammahjärta"

Jag och barnens pappa hade först en ”deal” att jag skulle vara med barnen på dagarna, även på hans veckor, de första månaderna.

Att det hastigt avbröts tycker jag inte var helt optimalt, fast därför inte sagt att jag på något sätt hävdar att barnen skulle ha det dåligt eller sämre av att vara med deras pappa. Det har jag aldrig påstått och hoppas att jag aldrig heller ska behöva känna.

Tony är en bra pappa, det ska ingen ta ifrån honom, och jag har aldrig skrivit annat, inte NU och inte tidigare i bloggen heller…

 

En separation kanske aldrig kan gå riktigt lätt och smidigt, och vi lyckades ju inte heller särskilt bra.

Men jag hoppas och tror i alla fall att två vuxna människor båda med barnens bästa som största intresse och drivkraft, samma mål om att lyckas gå skilda vägar så smidigt som möjligt, faktikst borde lyckas med det!

 

Som sagt, JAG har INTE framställt barnens pappa som egoistisk på något sett. Hur bloggläsarnas kommentarer faller kan jag tyvärr inte svara för.

Har aldrig påstått att barnens pappa inte har rätt till sina föräldradagar och att han på något sätt och vis skulle missköta barnen.

Tycker bara att vi kunde ha gjort övergången något smidigare.

Rätt eller fel, det vet inte jag, men det är så jag känner och det är ju precis just det JAG skriver om i MIN blogg.

 

Bloggen är öppen för alla, det är valfritt att läsa samt att kommentera. Men stör man sig på innehållet i bloggen kanske man ska avböja från att läsa…

 

Som sagt, min blogg är inget bollplank eller kommunikationscentral, den skildrar mina tankar i ”min värld”.

Jag skriver inget illa om någon, kommer inte att ägna mig åt personangrepp…har inte gjort det tidigare och kommer så inte heller att göra i fortsättningen.

 

Roligt att min ex släkt ( om man nu kan kalla den så ) efter närmare tre års bloggande väljer att nu läsa bloggen och faktiskt skriva kommentarer, så här när separationen väl är ett faktum :-)

 

Måste dock korrigera att Tony aldrig skulle ha sparat dessa föräldradagar och plocka ut de för eget bruk ( annat än vid semester eller dylikt ) om vi fortfarande hade varit ett par.

För det var så vi gemensamt valt att leva vårt familjeliv.

Pappan jobbade, mamman var hemma med barnen.

Det tyckte vi båda fungerade bra och så är jag 100% säker på att det skulle ha sett ut, även de sista föräldradagarna för lille Vincent om vi fortfarande hade varit ett par.

MEN, nu är vi inte längre ett par…



Barnens pappa tycker naturligtvis inte att det är jätteroligt att ”tredje part” finns. Något som jag har full respekt för.

Självklart förstår jag att det inte är roligt att se att ens ex går vidare med någon annan.

Men jag försöker också att inte strö salt i såren…

Vill att allt ska flyta på så smidigt som möjligt och det har aldrig varit min avsikt att såra någon, vad man än väljer att tro.

 

Angående huruvida jag skrivit om barnens farmor eller inte i bloggen tycker jag faktiskt är helt ointressant.

Självklart har farmor funnits med en stor del i vår familjs liv, precis som morfar och mormor.

Fast jag tycker inte att jag har skrivit varken mer eller mindre om deras medverkan i vår vardag under mina och Tonys 12 år tillsammans.

Kanske har jag tagit det lite mer eller mindre ”för givet” att barnens farmor och mormor finns med i våra liv, kanske är det lätt att göra det med så naturliga platser som en farmor och mormor faktiskt har i en familjs vardag…

Tycker dock inte att jag skrivit varken mer eller mindre om någon av parterna under åren, kanske något för mig att tänka på i fortsättningen…???

 

Påpekar igen att om man faktiskt väljer att läsa min blogg, så kan man lätt konstatera att jag inte pekat ut barnens pappa som egoistisk, jag har aldrig ens andats om att han på något sätt och vis skulle vara olämplig som pappa till våra barn, tvärtom…Hänvisar lite snabbt till inläggen Den bistra sanningen och Alla känslor hit och dit 



Tony försöker vara en bra pappa, Jag försöker vara en bra mamma. Hur bra vi lyckas kan nog endast barnen själva senare i livet avgöra och bekräfta.

Det är ett misslyckande med en separation, absolut. Man sliter upp barnen från dess trygghet och det blir väldigt drastiska förändringar.

Min förhoppning är att allt detta praktiska ska gå och lösa till barnens allra, allra bästa. Att separationen ska gå så smidigt som möjligt för alla parter och att man sårar så lite som man bara kan.




Något jag är övertygad om att både jag och barnens pappa allra helst önskar i allt detta virr varr...







 

 

 

 


Det suger...

2011-03-07 | 18:48:16

Måndag = ny vecka, för min del ”utan barnen vecka”

Det suger!!!

Hatar att vara utan barnen, verkligen!!! Ser faktiskt ingenting bra med detta alls…



Tycker att det var ett bra upplägg att jag i alla fall var hemma med barnen dagtid på ”Tonys veckor”, som vanligt.

Men nej, då skulle han vara föräldraledig helt plötsligt och mamman var ute ur bilden varannan vecka.

Visst har pappan självklart rätt att vara hemma med barnen han med. Barnen har det bra med pappan också, givetvis…!

Men lille Vincent som då varit hemma med mig i hela sitt treåriga liv, kanske kunde ha fått fortsatt ett litet, litet tag till att träffa mamma, i alla fall på dagarna.

Allt detta med separationen är ju en stor omställning för barnen ändå, så inte vet jag om det blev så mycket bättre att det beslutades att vi skulle ha barnen rakt av, strikt och till punkt och pricka enbart varannan vecka.

Där emellan ska jag akta mig noga för att besöka huset ( som för övrigt fortfarande är mitt till 50% ) och endast prata med barnen i telefon…

 

JA, det suger!!!

 

Vadan denna kastvändning då, vi som var så överens om detta gemensamma beslut att separera…???

Är det kanske så att det inte riktigt finns någon separation som går särskilt smidigt, smärtfritt och där parterna lätt kan prata med varandra…???

Vad vet jag, det är första ( och förhoppningsvis sista ) gången för mig…

Men till saken hor ju såklart att det finns en ”tredje part”. En part som jag ”dragit in” och står för.

Japp, jag har en ny relation, som det så fint heter…

En kille, pojkvän, kärlek, vad  man nu väljer att kalla någon för som man inte är gift eller bor ihop med…Var ju ett tag sedan det hände mig ;-)

 

Ska berätta lite snabbt…

Som det oftast gör, så började det med en oskyldig liten flirt, inget konstigt, inget ”förbjudet”

Sen blev det en vänskap, som blev djupare och djupare…

Två själar i kris möter varandra och ger styrka och stöd, kan man kanske sammanfatta det som.

Vänskapen ledde till kärlek, och där är vi idag…

 

Min separation från barnens pappa hade skett i vilket fall som helst, det var INTE p g a någon ”tredje part”.

Men att han funnits där som ett stort stöd och gett mig kraft att gå igenom med detta, det ska jag inte förneka.

 

Jag skäms inte alls över att jag träffat en ”tredje part”, kanske borde jag det, men nej…tror inte att jag är den första i världshistorien att träffa någon vid en separation, och nej jag tycker inte att det är något fel i det.

Självklart förstår jag att det sårar, att det inte är det man helst önskar ska ske som partner i en separation.

Men kan man alltid påverka och styra det som sker, ibland kanske ödet bestämmer annorlunda???

Ibland kanske det är det bästa att liksom bara ”följa med” och inte tänka så mycket…`

Jag ser mig faktiskt inte som någon bov i allt detta och tycker inte att jag handlat fel.

Tvärtom har jag varit ärlig i det jag känner och i de beslut jag faktiskt valt att ta.

 

Jag har även varit ärlig mot barnen. Berättat om ”tredje part” och förklarat hur mycket han betyder för mamma.

Det är lustigt egentligen, hur man målar upp ett scenario hur barn ska reagera och ta saker, och så blir det precis tvärtom.

Barnen har träffat ”tredje part”, inte överdrivet mycket, men ett par gånger…De vet att han finns och att han är en god och nära vän till mamma.

Det blev naturligt för de, det slumpade sig liksom så, och i och med att jag pratar så pass öppet och mycket med pojkarna så föll det sig helt rätt att berätta som det var, helt ärligt…

Pojkarna pratar gott om ”tredje part”, liksom tycker om honom och vill gärna träffa honom mer. De verkar tycka att det är bra att veta vart mamma bor när hon inte är hemma och med vem.

Som Robin brukar säga; Jag tycker det är så skönt att veta att du inte är själv mamma, när du inte är med oss

 

Så JA, jag uppfattar det helhjärtat som att de tar det bra, mina små gossar!

 

Åsikterna går något isär där, och vips så skulle inga föräldradagar skrivas över till mamman.

Pojkarna skulle vara med honom helt och fullt på hans veckor och helt och fullt med mig på mina veckor...

Tycker som sagt att det blev lite väl abrupt för gossarna…Att den ”deal” vi först hade tänkt att köra de första månaderna med gossarna hade varit till barnens bättre.

Att jag hade varit hemma på dagarna med de små, oavsett vems vecka det var, och att jag stack när pappan kom hem från jobbet på hans veckor och hans helger.

 

Men så blev det nu alltså inte…

Varannan vecka rakt av är vad som gäller.

 

Lyckligtvis går veckorna ändå ganska så snabbt, trots att jag saknar ihjäl mig efter gossarna.

Jag söker jobb, vilket tar lite tid i sig.

Har man varit hemma i åtta år med barnen så är det inte så ”bara” att slänga sig ut i hetluften igen.

Men jag jobbar på det…;-)

 

Det är mycket med det praktiska som ska skötas, och jag försöker att beta av så mycket som möjligt av det under den vecka jag inte har kidsen.

För när MIN vecka kommer är det kidsen och bara kidsen som gäller :-)

 

 ÄLSKAR ER MINA FINA SMÅ HJÄRTAN!!!



 



Någon hade på förslag att jag skulle byta namn på bloggen.

Nej, jag behåller mitt Utrota Klumpen

Melwins kamp mot ”Klumpen” är långt ifrån över än och mycket på den här bloggen kommer även i fortsättningen att handla om cancer och Melwins elaka tumör.

Snart är det förresten dags igen, eller snart och snart…I maj drar i alla fall en ny undersökningsperiod igång och det är dags för nästa nervpärs.

Nej, bloggen kommer att handla mycket om min kämpe Melwin och hans kamp mot ”Klumpen”, även om det blir små sidospår såhär ibland…






KÄMPARNAS KONUNG!


Cruise de la cruise...

2011-03-06 | 08:12:28



Vi är åter i Sverige, på fast mark…

Har i och för sig varit hemma sedan i fredags, men tiden räcker som vanligt inte till för allt ;-)

 

En toppen kryssning hade vi!!!

Det var så härligt att komma iväg, bort från vardagen igen, och bara ha det bäst med mina små hjärtan.

Allt flöt på bra och inga fadäser alls att rapportera faktiskt.

 

Visst var det lite annorlunda och märkbart att vi helt plötsligt for ensamma. Alltså inte ensamma på båten då, nej långt ifrån ;-) Men ensamma utan pappan med oss…

Han har ju tidigare alltid varit med oss på de utflykter vi gjort och visst blev det påtagligt att det har skett förändringar.

Melwin var lite ledsen ibland att pappa inte var med, men annars var det något som vi tillsammans helt enkelt konstaterade och pratade om.

Såhär är det j nu, när mamma o pappa är skilda, och i fortsättningen kommer vi att göra saker på var sitt håll.

”De stora” fattar det riktigt bra, och verkar tycka att det är helt okej och på något sätt ”gilla läget”.

Melwin tycker att det är jobbigare, har jag märkt, när vi sätts i situationer då vi tidigare alltid varit två (  mamma o pappa ).

Vincent är ju fortfarande på tok för liten för att fundera just någonting hit eller dit…Han hänger mest på och är oftast allmänt nöjd och glad.

 

Det funkade riktigt bra att fara själv med mina fyra små, även om det inte direkt är någon semester för ”den vuxna” ;-)

Det är en ständig passning hit och dit och när pojkarna ibland valde att dra åt olika håll önskade man lite att man skulle kunna klona sig…

Men Robin och Albin är så himla duktiga och det märks verkligen att de växer med uppgiften.

De hade stenkoll på det mesta och kunde gå iväg små svängar på egen hand, då jag fick lov att stanna med de små i leklandet eller vid badet i den mindre poolen.

 

Ja, vi har haft en riktigt avkopplande liten utflykt med massor av skoj jag och älsklings grabbarna.

Skriver inte så mycket mer om det, utan lägger ut en del av de ”miljoner” bilder jag tog…

Sen är det ju upp till var och en om man ”orkar” bläddra igenom eller inte ;-)






På väg ombord på stora båten, Silja Serenade




Robin och Albin spanar ut över "promenad gatan" från vår hytt




Melwin redo för spex :-)




Leklandet hade massa skoj att erbjuda...




bl a ett stort skepp att leka loss på



Stor o Liten



Robin och Albins favvo ställe :-)



Mumin var med oss hela tiden och blev en solklar favorit för lille Vincent





Vincent och Melwin hade turen att få röja loss i bollhavet med självaste Mumin





Inte helt lätt att hålla balansen bland alla bollar ;-)



Även Melwin ville testa på att köra bil...Är man lite kort i rocken är det ju tur att storebror ställer upp och hjälper till att trycka på gasen :-)



Robin och Albin rockar loss på kvällens Mumin disco



Vad vore väl en partykväll utan några drinkar...



Goding Vincent



Melwin nöjd över att äntligen fått sin lysande pinne, hans trollstav ;-)



Drinkmästarna Robin och Albin

'





AVSLUTAR MED ETT STORT VARMT TACK TILL Tobias Ekholms glädjespridarfond
SOM GJORDE DENNA UNDERBARA KRYSSNING MÖJLIG FÖR OSS!!!



http://www.tobiasfond.se/Tobias.html




Ut på böljan den blå...

2011-03-02 | 08:37:04

NU ÄR DET DAGS!!!

Packat och klart, vi drar strax iväg mot bussen som ska ta oss till huvudstaden och M/S Silja Serenade.

En Helsingforskryssning för mig och gossarna.

Inte helt lätt för oss att komma iväg på nåt sånt här. Det kostar ju en slant för vår "lilla" familj att åka med "stora båten".

Men det är tack vare Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond som vi kommer iväg.

 

Melwin som älskar båtar fick under förra året en kryssning för hela familjen med Silja Line.

Det har inte riktigt passat för oss att komma iväg tidigare, men nu är det alltså dags…



En lite skum känsla att åka iväg ensam med barnen, utan Tony alltså.

Vi har ju alltid gjort såna här roliga utflykter tillsammans med barnen tidigare ( med undantag för ”Grisfesten” där jag faktiskt for själv med kidsen )

Men nu när separationen är ett faktum, har vi bestämt så här. Jag åker själv med barnen på kryssningen.

Det kommer säkert att bli bra ändå, även om det är just vid såna här speciella tillfällen som det blir ganska så kännbart och påtagligt att vi faktiskt har gått skilda vägar…



Barnen är förväntansfulla, och jag tycker att det ska bli så härligt att få komma bort en stund från vardagen med mina små älsklingar.

 


NU DRAR VI!!!






En vecka med de bästa...

2011-03-01 | 10:12:15

En hel vecka med mina underbara små…Love it!

Sen har ju jag turen att pricka in deras Sportlovs vecka, så jag har de hemma med mig hela tiden :-)

 

Vi har gått ut ganska så soft såhär i Sportlovsveckans början.

Sovmorgon ( mest beroende på lite senare myskvällar ihop ), frukost i lugn och ro och sen titta ut genom fönstret, kolla vädret och tillsammans bestämma vad vi ska göra med dagen.

Albin lekte lite med en kompis igår, vi andra träffade ”mammas kompisar” med deras barn.

Handlade lite, tittade på en ny film ihop och vips så var dagen slut…

 

Idag är det dags att fira lite igen, 1 mars = Albins namnsdag

Frukost med ett litet paket och en smarrig bulle med O´boy på slutet, hur bra är inte det ;-)

Lyx idag, då vi blivit bjudna hem till morfar o mormor på lunch, mamman slipper laga mat ( wohooo )

 

Men vi har dock lite planer inför denna Sportlovs vecka, för imorgon drar vi ut på stora havet, jag och pojkarna.

En Helsingforskryssning står på tur…

Ska bli riktigt skoj och avkopplande att få fara iväg, bara jag och gossarna fyra, på en liten kryss tillsammans.

Äta gott, leka med Mumin o Co, bada, bada och bada och bara ha det toppen tillsammans i ett par dygn.

Skriver mer om det sen såklart…:-)

 

Men nu ska här firas lite mer,

Tror vi skulle leka lite ”Harry Potter”…

 

Återkommer…!

 

 

 



GRATTIS PÅ NAMNSDAGEN MIN FINASTE ALBIN


RSS 2.0