Slapp, slappare, slappast...

2011-02-25 | 11:08:24

Jag skäms, jag är hopplös, det går bara utför…

Sitter i soffan, tittar på Malou på fyran och äter frukost!!! Kolla klockslaget, katastrof!

Men jag är så sjukt trött och seg idag, och när inga direkta måsten finns är det tydligen alltför lätt att slappa till ;-)

Tänk ändå vilken effekt barnen har på en. Jag menar, då är det studs upp klockan sju som gäller, fram med frukost, få de redo till skolan, köra till dagis och sen går det i ett svep hela långa dagen.

 

Nu kan jag ju i och för sig kanske unna mig att ta det lite lugnt så här en enda liten ynka dag. Det händer som sagt inte allför ofta och snart kommer verkligheten även ikapp mig antar jag…

Men just idag funkade det att softa, så softa blev det.

 

Energin börjar komma smygande och jag ska strax sätta fart. Fixa lite och sen iväg en tur till Avesta. Har några ”måsten” som ska inhandlas och så behöver jag nåt lite piffigt till kvällen…

För jag ska på fest, MIN fest!!!

Eftersom jag har världens bästa vän som har fixat en födelsedags fest för MIG, helt utan min inblandning, jag ska bara se till att infinna mig vid klockan sex ikväll…

Spännande, roligt och vilken underbar Nannie jag har!!!

 

I och med allt som har varit, och fortfarande i allra högsta grad är, så har jag ju kanske inte ägnat just en fest sådär överdrivet många tankar.

Men det är nog precis vad jag kan tänkas behöva nu, ha lite skoj helt enkelt.

Så jag är verkligen jätteglad att min fina Nannie har ordnat för kvällen, Ser jag fram emot :-)

 

Har fått frågan om vart Melwin och Vincent befinner sig om dagarna de veckor som jag inte har de. Det är precis lika som om jag nu skulle ha de, fast det är istället Tony som är hemma.

Melwin går några timmar på dagis tre dagar i veckan. Vincent är fortfarande hemma, vi har ingen dagisplats till honom ännu och Tony är föräldraledig på sina ”barnveckor”.

Så egentligen är det ingen skillnad alls för barnen, mer än att deras pappa tar hand om allt varannan vecka och mamman varannan vecka.

Visst, är det en stor skillnad i sig, att mamma och pappa alltid är på var sitt håll och inte tillsammans. Men det är ju det som är en separation…

 

Nu har jag inte tid med det här längre, måste sätta fart på dagen D och förbereda inför kvällens ”roligheter”

 

 



 

 

 


Lycka o olycka...

2011-02-24 | 20:30:01

Usch det går alldeles för länge mellan mina blogg gånger…

Men det är ju minst sagt lite turbulent i mitt lilla liv just nu och ibland så orkar jag helt enkelt typ ingenting.


Sen är det ju såhär att jag funderat lite över bloggens karaktär.

Jag startade ju bloggen i och med att min lille Melwin var svårt sjuk och det var skönt att kunna skriva av sig och ventilera genom bloggen. Samt att det naturligtvis var smidigt för nära och kära och alla som egentligen ville att kunna följa med i alla turer som var i och med Melwins alla behandlingar och i hans kamp mot ”Klumpen”.

Den kampen är i och för sig långt ifrån över ännu, men det har ju tack och lov blivit betydligt lugnare kring vår lille kille och den hemska cancern.

Melwin är idag en förhållandevis pigg och glad liten kille och sjukhusbesöken är inte alls lika täta, även om de fortfarande förekommer. Vissa perioder, undersökningsperioderna, är de ju riktigt täta och då är det fullt upp kring lille Melwin och en nervpärs över vad alla undersökningar ska visa.

 

Nu har ju tillvaron ändrats ytterligare genom att Tony och jag valt att separera.

Det betyder b l a att jag inte har hand om och träffar mina älskade små prinsar mer än varannan vecka.

Då är det inte helt enkelt att blogga sådär överdrivet mycket om just barnen och vårt liv på de veckor som de är med sin pappa.

Visserligen pratar jag med de varje dag i telefon, men har ju ändå inte riktigt samma insikt i deras liv och tillvaro som jag naturligtvis har de veckor de bor med mig.

 

Har inte bloggat så mycket ”privat” tidigare, eller har jag kanske det…???

Tycker mig i alla fall mestadels ha skrivit om barnen och vad vi gjort tillsammans och massor, massor, massor om Melwins sjukdom.

Kommer inte att vara som en öppen bok nu heller, men visst blir det något mera fokus kring mig och bara mig på de veckor jag inte har barnen hos mig, och betydligt mer skrivande om mina små prinsar när de är med mig.

 

Som ni nu har förstått så har jag och Tony delat på det här med barnens veckor rakt av. Det är varannan vecka som gäller och jag har inte barnen ens på dagarna under Tonys veckor.

Han tyckte att detta blev bäst, jag håller inte helt med, men har ingen rätt att kräva annat.

Pappan har rätt till barnen lika stor del som mamman, punkt slut!

Huset är inte sålt ännu och tillsvidare bor vi även varannan vecka i huset, den veckan vi har barnen. Vilket är bra för barnen tror jag, de behöver inte flytta runt något. ännu.

 

Så vad har jag då fördrivit min tid med idag då…?

Jag har varit en sväng hos min mamma o pappa i Karbenning. Träffat min bästa Fia över en fika och babblat massor, för att sedan avsluta dagen med att träffa min bästa Nannie och bli bjuden på semla och babbla ännu mer…

Dagarna går liksom ganska så fort ändå, trots att jag inte har barnen.

Nu är det ju i och för sig en hel del praktiskt att pyssla med så här kring separationen och försäljningen av huset och allt.



Men fy vad jag saknar mina små gossar!!!

Det är avgjort det absolut värsta med detta kring separationen, att jag endast träffar barnen varannan vecka.


Usch o fy o blä…det suger!!!

 

Men som jag nyss sa till mina små i telefonen…



Nu är det endast tre dagar kvar, tre ynka små dagar innan mamma kommer och ger er en bamsekram, för att stanna med mina små älsklingar i en hel vecka :-) LYCKA!!!




Hittade den här dikten som jag tyckte var klockren till var och en av mina små prinsar



Till Robin, Albin, Melwin och Vincent



Du kom till mig
…för att jag skulle få älska dig
mer än någon annan
…för att jag skulle få följa dig
och varje steg du tar
på den väg som är ditt liv

Du fyller mitt hjärta med kärlek och tacksamhet
…för att jag får vara ditt ursprung
Du fyller mitt hjärta med stolthet och glädje
…för att du är just den du är

Och jag hoppas att du vet
att till mig kan du alltid vända dig
…för att få svar på dina svåraste frågor
…för att få tröst i dina svåraste stunder
…för att få värme när du fryser

Jag älskar dig
…gränslöst
…förbehållslöst
Nu och för evigt


skriven av Siv Andersson







 


Fira med de bästa...

2011-02-21 | 18:28:34

Har tillbringat en hel dag utan mina små.

Känns tomt och konstigt faktiskt, då jag trots allt varit hemma med barnen i 8 år nu. Inte undra på att en underlig känsla infinner sig när jag helt plötsligt vaknar utan de små, utan att göra frukost till de, utan att skicka iväg de stora till skolan och Melwin en sväng till dagis och utan att tillbringa hela dagen med lille Vincent.

Ja, tomt är det…

 

Men vi har haft en toppen vecka jag och grabbarna, det har vi.

Besöket på Busborgen, hälsat på hos vänner och nu i helgen firade vi faktiskt mig ;-)

Den rätta dagen är dock idag, men eftersom vi inte skulle ses då, så fick det bli till att fira desto mer nu i helgen.

 

I lördags morse kom de intassandes i sovrummet vid sjutiden sjungandes på ”Ja må hon leva”

Robin hade ritat en jättefin teckning och stora varma kramar utdelades.

Ja så mycke bättre uppvaktad av sina små kan man väl knappast bli.

Lite imponerad över att det faktiskt kom på idén att smyga in och väcka mig med sång sådär alldeles själva.

Annars brukar det väl mest vara den andre föräldern som styr upp det hela med firandet, men detta kom de som sagt på alldeles på egen hand…

Har fått veta lite såhär i efterhand att det var Robin som hade kommit på idén och satt fart på de andra ;-)
*mina goa hjärtan*

 

 

Födelsedagsfikat är uppdukat :-)




Firande tillsammans med mina bästa grabbar



Vi riktigt softade i helgen, jag och grabbarna.

Spelade spel, Monopol och Bamsebingo :-)

Lyxade till det med lite china mat och tittade på Melodifestivalen och glufsade godis.

Härligt att riktigt få rå och det känns väl kanske ännu mera ”viktigt” när jag vet att jag måste vara ifrån de i en vecka…

Egentligen borde man väl alltid tänka så och ägna de man älskar mest all den tid man kan, men det är ju allt som oftast så många olika måsten.







Ett par bilder på mina små badpojkar...att bada står högt i topp hos gossarna :-)





Blivit bjuden på middag dagen till ära, så jag satsar på att skriva lite mer imorgon istället :-)






Tungt, tungt, tungt, men ändå lycka!

2011-02-18 | 08:51:50

Usch, vilken natt…

Har knappt sovit nånting, bara vridit och vänt mig och tänkt och funderat, tänkt och funderat…

Blev riktigt, riktigt ledsen, över allt och ingenting, på samma gång tror jag.

Fy vilken soppa allting är, inte minst i mitt huvud!

 

Men efter Melwins sjukdomstid så är jag lyckligtvis van vid minimalt med sömn. Hinkar i mig några ”Redbull” och dricker x antal koppar kaffe, så brukar dagen flyta på rätt bra ändå.

Bara man inte sätter sig ner för länge, för då är risken stor att man blir kvar på samma fläck ;-)

 

Har ju en härlig helg med mina små hjärtan framför mig.

MIN egna helg med MINA finaste, underbaraste, mest fantastiska små ungar!!!

 

Jag och Melwin och Vincent kommer att inleda fredagen med ett öppis besök.

Har inte varit där sedan separationens ”kom ut”…

Är ju lite läskigt sådär att vistas alltför mycket i offentligheten, så tätt inpå menar jag.

Man märker ganska snabbt att vissa liksom blir lite obekväma, inte riktigt vet vad de ska säga eller hur de ska bete sig…

Andra babblar på som om ingenting hade hänt medans vissa kommer fram med stora kramen, beklagar och vill prata om allt.

Vet inte riktigt vilket av de olika scenariorna jag egentligen föredrar. Beror nog helt på VEM/VILKA som säger och gör vad.

 

Kan likna denna situation lite vid den tidpunkten som Melwins diagnos fastställdes.

Då hörde många av sig, vänner fanns där och vi kände ett stort stöd från omgivningen.

Men allt eftersom tiden gick och under dessa två år med Melwins sjukdom har jag verkligen lärt mig vilka som är mina ”äkta” vänner, vilka som är bekanta och vilka som klassas som ytliga bekanta.

Känns som exakt samma sak nu…

Mina nära vänner har funnits och finns vid min sida det vet jag och det är en enorm trygghet och ett stort stöd.

Några vänner har jag kommit närmre än tidigare och andra har jag nog valt att hålla en viss distans till.

Vissa har även i denna situation kommit att förvåna!

 

Igår när jag var lite ledsen fick jag ett sms från en vän som genom våra gemensamma erfarenheter kommit mig nära, tyckte det var så klockrent skrivet och det värmde enormt;

 

Den stora mörka skogen man måste gå igenom när man väl tagit beslutet på bron att gå vidare.

Det jävliga är att när man tycker att det redan är mörkt och tungt så ramlar man ner i ett gruvhål.

Det är då vänner behövs!

Som slänger ner ett rep att ta tag i och sakta kravla sig upp…

 

Det är så sant, så sant…

Stora Varma Kramar till ER mina vänner!!! LOVE YOU <3

 

 

Ikväll får jag i alla fall äta tacos igen, precis som vanligt, det blir fredagsmys på hög nivå :-)

Och imorgon kväll är det dags för SCHLAGER…

Jag , grabbarna och en stor skål med snacks, en oslagbar kombination om ni frågar mig ;-)

 

Vad vi hittar på däremellan återstår fortfarande att se, helgen är lite öppen.

Robin hade visst koll på att mamman fyller år i dagarna, och har stora planer på HUR morsan ska firas…;-)

Vi får väl se säger jag och känner bara att så länge jag får tillbringa så mycket tid som möjligt med mina små prinsar så är jag lycklig!!!

På söndag eftermiddag sker det ”hemska” bytet och det är dags för mig att dra och lämna över de käraste jag har till pappan i fråga.

Usch, vill INTE!!!

Men ska inte tänka på det nu, jag har fortfarande hela helgen på mig ;-)



 

 

Borde ALLTID vara VI, jämt, jämt, jämt...VILL INTE LÄMNA!!!


Alla känslor hit och dit...

2011-02-17 | 21:35:23

Vår skilsmässa har väl knappast gått någon obemärkt förbi vid det här laget nu, antar jag.

Det är ju heller ingen hemlighet…!

 

Att vi var överens om en separation behöver ju för den sakens skull inte betyda att det är helt enkelt, tydligen…

Har ju skrivit det tidigare, att det hade jag ju i och för sig heller aldrig riktigt trott. Jag menar folk pratar ju om skilsmässa som tidernas värsta kris och det är ett minst sagt laddat ord som enbar för med sig negativa vibbar.

Men då det är ett faktum, när man liksom har ”mjölkat ur” sista droppen av tålamod och man inte längre hittar något mer att ta till för att för att få fram det där lilla extra.

Till sist, efter idel tappra försök att hitta den där känslan man en gång hade för varandra, tvingas man inse att den faktiskt är ”forever gone”

Är det då allt det där jobbiga och hemska börjar…?

 

För mig känns det nog lite som om att faktiskt ta det avgörande beslutet. Att bestämma mig för att faktiskt gå vidare i livet och inte leva i äktenskapet längre, var det absolut tuffaste och svåraste.

Att verkligen bestämma mig för att våga ta steget, att våga slänga mig ut i ensamheten och så smått börja bygga upp mitt liv på egna ben.

Nog har tanken slagit mig flera gånger tidigare, vi har till och med pratat om det vid flertalet tillfällen jag och Tony. Om att det kanske ändå är bättre att separera, gå varsina vägar och ändå försöka hålla vänskapen kvar.

Jag har alltid fått total panik då, bara av blotta tanken…

Herregud, splittra familjen, leva utan Tony och framför allt, klara mig själv…Jätteläskigt ju!!!

Nej, så det slutade alltid med att jag satt och mer eller mindre övertalade Tony om att detta visst kommer att fungera, att vi bara behöver kämpa lite, lite till så kommer vi leva lyckliga i alla våra dagar…

 

Så är det inte den här gången, för jag känner mig faktiskt stark i mig själv.

Självklart är det ingen dans på rosor direkt, det vill jag verkligen inte få det att framstå som. Men för första gången känner jag ändå att jag tar ett rätt beslut, att detta är det jag verkligen tror blir bäst i längden.

 

Sen finns det ju alltid olyckskorpar, alltid de som måste måla f-n på väggen direkt och enbart fokusera på allt det negativa.

Hitta alla problem som kan tänkas uppkomma och enbart poängtera det.

Men det skrämmer mig inte och nej, jag bryr mig faktiskt inte…
För jag har ju gått igenom alla problem och nackdelar, för mig själv, under en lång lång tid. Detta är inget förhastat och snabbt taget beslut, jag har vridit och vänt på det nära en miljon gånger...


Jag tror inte att mina/våra barn kommer att fara så ofantligt illa av den här situationen.

Jag lever med de i stort sett 24/7 och jag har pratat MYCKET, MYCKET med de alla, och tro mig, DE är faktiskt de som verkar ta detta bäst, nästan lite med ro…

Visst frågar de lite titt som tätt om jag och pappa verkligen inte ska flytta ihop igen och bli kära igen. Men när jag åter igen då förklarar läget så sanningsenligt och pedagogiskt lättförståeligt som jag bara kan, verkar de nöjda ändå och förstå läget.

 

 

De ser fram emot att flytta in till stan, närmre till sina kompisar och få ”nya” rum att inreda.

Det har gått toppen den här veckan och faktiskt så är det inga tårar alls över att pappa inte är med oss på kvällarna.

Säkert inte heller när jag är borta, utan de säger helt enkelt bara lite sådär att ”vi har det bra med dig mamma, men saknar ändå pappa när han är borta. Och när vi är med pappa har vi ju det bra med honom men saknar ju dig ändå”

Men det är väl kanske inte så dumt att sakna lite ibland…

 

Tror att så länge man är öppen mot barnen, ärlig och pratar mycket med de, så behöver det inte bli så ”farligt”.

Tycker mig i alla fall se det mönstret själv på mina små gossar…

Jag pratar massor med de och försöker vara så öppen och ärlig som jag bara kan.

Tror det ger de en trygghet i att veta allt och få vara delaktiga i alla beslut som tas.

För stunden är de lite oroliga över exakt VART vi i framtiden ska bo. Jag kan ju inte riktigt svara de på det, eftersom jag i nuläget inte vet själv exakt vart.

 

Men nu vill jag som sagt inte alls på något som helst sett glorifiera det här med en separation och skilsmässa, inte alls…

Det är tufft och läskigt att liksom slänga sig ut i ”tomma intet”

Släppa tryggheten här hemma och framför allt ta avsked av 12 långa år tillsammans.

De tolv åren har innehållit en hel massa, självklart. Många ljusa och positiva minnen, varvat med en del motgångar, som livet självt antar jag…

 

Jag lämnar inte bara en person som jag älskat över allt annat, utan även en stor del av mitt liv. Eller tolv år kanske inte är en så där överdrivet stor del av ett liv egentligen, men de åren är fyllda med mycket och de minnena kommer jag alltid ha kvar.

Fyra barn tillsammans betyder ju någonting, givetvis. De fyra kan aldrig tas ifrån mig, tack o lov! Men självklart är det alltid en påminnelse om det liv jag och Tony en gång hade.

När man sedan graderar kriser, om man nu kan det. Tydligen så kan man ju det eftersom folk är väldigt snabba på att betona hur hemskt detta verkligen är och hur jobbigt och helvetiskt det är att gå igenom en skilsmässa.

Så graderar jag inte alls detta överst på ”min värsta kris” lista, faktiskt inte…

Nej, min värsta kris har jag gått igenom mellan åren 2008-2009, när min älskade lille Melwin var svårt sjuk i den dödliga cancern.

Hans fara är fortfarande inte över och den oro och rädsla som jag bär inför hans framtid är större än allt annat…tyvärr!

Dagarna går och snart är vi inne i maj månad, vilket för Melwins del innebär en ny undersökningsperiod och för oss ytterligare en nervpärs.

DET är en KRIS som jag alltid kommer att få leva med, och tyvärr inte kan påverka ett endaste dugg, hur mycket jag än vill och önskar så…

 

Fast visst är det jobbigt, det kan man inte komma ifrån…

Faktum är ju fortfarande att jag/vi splittrar en familj, tvingar barnen att växelvis bo hos mamma och pappa, berättar för de att mamma och pappa aldrig ska bo under samma tak igen, att mamma och pappa inte är kära längre…Det känns, det svider, även om jag tror och lever efter att det i slutändan kommer att leda till något bättre.

 

Tony kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat, det kan ingen ändra på, även om det känns som om jag skulle vilja strypa honom ibland ( inte helt allvarligt om det var någon som reagerade så ).

Jag vill och hoppas att han och jag alltid kommer att kunna vara vänner, till och med goda vänner, att detta ska leda till något bättre och att vi inte ska bråka mer…

Men jag vet också att det är lättare sagt än gjort…

Vi är två starka viljor som titt som tätt drar åt olika håll, vägrar ge sig och bär på en enorm stolthet.

En kombination som inte alltid är helt lätt att handskas med, men vi måste det, för barnens men även för vår egen skull.

 

Jag kommer att gå vidare, jag har redan tagit ett stort kliv och gått vidare in i en helt ny verklighet.

Det är lite skrämmande, men också lite spännande…

Känner mig mestadels stark men även väldigt liten, ynklig och svag ibland.

Ibland tar livet sådana vändningar man verkligen inte trodde var möjligt. Man kan påverka mycket, men ibland är det nog faktiskt bäst att bara gå på känslan. Följa sitt hjärta och vara ärlig mot de man älskar, men framför allt mot sig själv…

 

 


En rolig dag...

2011-02-16 | 10:15:16

Inte helt lätt att hinna blogga alla gånger…

Finns jättemycket jag skulle vilja skriva om, kanske göra klart mitt 30 dagars bloggtema, men tiden räcker inte riktigt till…

 

Ja visst blir det en viss skillnad att helt plötsligt vara själv med alla barnen på kvällarna också.

Det är absolut inte jobbigt och jag ser det inte alls som någon belastning, tvärtom är jag lyckligt lottad som har fyra helt fantastiska små prinsar, som jag mer än gärna träffar allt som oftast.

Men det tar ju helt klart längre tid med allting, självklart, vad hade jag väntat mig…?

Så kvällarna blir ganska så sena för min del och när jag väl slår ner rumpan i soffan är jag helt slut och tanken på att starta datorn och knappa lite känns väldigt avlägsen.

Men jag får väl lite rutin och snurr på denna situation också vad det lider ;-)

 

Sen är det ju så att varannan veckas kvällar kommer jag ju faktiskt att vara utan barnen och kanske kan jag göra några ”ryck” på allt detta som blir åsidosatt då…får se, får se :-)

 

Igår hade Robin och Albin lovdag från skolan.

Så vi tog en liten skön sovmorgon och tog förmiddagen i riktig slappar anda. Härligt att få rå om pojkarna helt själv och bara mysa i lugn och ro med de bästa.

Dagens höjdpunk hade vi bestämt skulle bli ett besök vid Busborgen i Västerås.

Vi kom väl dit vid lunch ungefär och sedan var det röj för hela slanten som gällde…

 

 För er som orkar kika kommer här lite bilder från vår Busborgs dag :-)

 

 






Mina finaste hjärtan




Glad skit :-)



Han börjar allt bli lite långhårig nu min lille Vincent ;-)






Vincent ville inte riktigt inse att han faktiskt redan kan gå perfekt och inte behöver fara runt i "lära gå stolen"




Älskade Robin som alltid har lätt till skratt




Melwin ligger och funderar på om han ska våga ta sig ner för sliden...




...och det vågade han ju såklart :-)




Men vem f-n kom på den här regeln, jag vill ju också!!!





Ja, vi hade en helt perfekt dag vid Busborgen och riktigt skoj, Guld värt!

Härligt att få komma iväg med gossarna och göra något riktigt roligt tillsammans, nu när allt är lite som det är…

Kommer skriva mer om situationen och alla mina tankar ( lät drastiskt ) ikväll hoppas jag…Har så mycket jag vill ventilera ut!

Men nu ska Melwin snart hämtas från ”Minimalerna” och vi ska vidare till Västerås ( igen ) då Melwin ska träffa Logopeden.




Återkommer...:-)


ALLA HJÄRTANS DAG...

2011-02-14 | 15:59:22




Alla hjärtans dag idag…

Ett kommersiellt spektakel kan tyckas av många och det kanske det är i sig, men också en chans att verkligen göra slag i saken och tala om för de du tycker om och älskar att man faktiskt gör det.

Är man mitt uppe i en separation kan man ju kanske känna att alla hjärtans dag inte är den bästa dagen på året direkt.

Men nej, jag känner inte riktigt så…




Jag gillar att fira, så fort tillfälle ges, och detta är väl ett fantastiskt bra tillfälle att tala om för mina små hjärtan hur mycket jag älskar de och hur mycket de faktiskt betyder för mig, d v s ALLT!

Nu är det ju i och för sig så att jag flitigt talar om för de titt som tätt, varje dag att jag älskar de och att de är mitt allt.

Men ska man fira en dag så ska man…



Kärlekens dag idag och är man mamma till fyra så underbara små älsklingar så är det klart att det ska påpekas.

Vi har nyss smaskat i oss lite extra lyxigt fika i form av såna där goa hjärtan med gult klet i och några donuts ( Melwins favoriter )

Choklad hjärtan har inhandlats till kvällen och barnen ska få välja kvällsmaten, vilket blev rätt lätt att fixa för min del…De valde kebab med strips ;-)



Passar bra en måndagskväll då det är stressigaste kvällen i veckan vad det gäller för mig att fixa barnens alla aktiviteter.

Innebandy för Albin, Judo för Robin och Bamsegympa för Melwin och Vincent, samma kväll samma tid, men på tre olika ställen…

Och nu ska jag fixa detta själv, då Tony inte har barnen alls denna vecka…vore bra att kunna klona sig ;-)

Men klart jag fixar det, bara jag startar i tid så hinner jag köra, lämna, fixa o trixa och sedan hämta alla i tid, det måste ju gå...för nu är det nya tider.

Varannan vecka, solo med kidsen, dag som natt!


 

Inte så skrämmande egentligen, jag är ju faktiskt ganska så van.

Tony har under den största tiden av vårt förhållande jobbat borta måndag till torsdag, och då har jag ju varit själv hemma med alla barnen och fixat allt själv.

Så den här situationen skrämmer mig inte alls!

 

Så det faktum att jag är mitt i en separation en dag som denna är inte så hemskt som man kanske skulle kunnat tro.

Jag har underbara vänner omkring mig som inte glömmer bort mig i första taget, och så har jag ju blivit bjuden på lunch av den bästa…Så visst kunde allt ha varit mycket värre ;-)

 

Jag vill ju inte vara sämre jag utan skickar här en ALLA HJÄRTANS DAG HÄLSNING TILL ER ALLA, MINA KÄRA LÄSARE OCH FANTASTISKA VÄNNER … LOVE YOU!

 

 


En helg utan barn med många funderingar...

2011-02-12 | 16:16:10

Min första helg utan barnen...
Inte så att vi aldrig haft barnvakt tidigare eller så, det har ju hänt. Men då mest över en natt, för att vi skulle på någon fest eller så.

Nu är det ju såhär mitt "nya liv" kommer att se ut framöver.
Varannan vecka samt då också helg, kommer barnen att vara hos sin pappa.
Vi började ju med detta redan denna vecka och för min del innebär det alltså första helgen utan mina små älsklingar.

När Tony slutade jobbet igår vid tvåtiden så tog han över barnen och jag lämnade huset.
Bor hos en kompis och det fungerar bra tillsvidare...
Vill inte skaffa någonting ännu innan huset är sålt.
Måste se först hur snabbt det går och vad jag kommer att "mäkta med" rent ekonomiskt.
Det är ju en stor omställning och många bitar som ska falla på plats.

Kändes helt klart skumt och väldigt tomt att inte ha barnen hos sig vid gårdagens "fredagsmys"
Har ju faktiskt inte varit utan de på det här viset sen jag blev förälder för snart nio år sedan...Så visst var det en annorlunda och ganska så tung känsla.
Skippade tacosen, men tittade i alla fall på "Let´s dance"

Idag kommer nästa prövning, ska se Melodifestivalen utan kidsen.
Har heller aldrig hänt sen de kom till och blev så pass stora så de faktiskt begrep vad schlager är ;-)
Förra helgen hade vi det ju såååå mysigt...med snacks och mys i soffan, bara jag och mina små hjärtan. Men så blir det alltså inte idag, utan det är de och pappa Tony...
Robin sa det till mig i veckan, när jag berättade att jag inte skulle vara med de i helgen utan att det var "pappas helg"...
"Men mamma, du tittar ju alltid på festivalen med oss, det är ju vår grej liksom"

Ni kan ju tänka hur tungt det kändes att behöva säga att det är annorlunda nu men att jag kommer att ha schlager mys med de nästa lördag istället.
Usch, det suger verkligen att inte få ha sina barn hur och när man vill!!!

Hittills idag har jag i alla fall klarat mig riktigt bra tycker jag, på att underhålla mig själv alltså ;-)
Är ju inte helt van vid det...Hur ofta har en fyrbarnsmamma egentid liksom?
Nej, oftast så är ju helgerna fullspäckade med aktiviteter och saker att göra, men då med barnen...

Den här helgen ser helt annorlunda ut och jag kan göra typ "vad jag vill" ;-)
Så jag följde med Iréne till Västerås. Gick och strosade lite, åt lunch i lugn o ro, pratade och pratade...
Är man inte helt bortskämd med, utan oftast när jag är in till stan så är det minst två barn med, oftast alla fyra och man får snabbt göra de ärenden man är där för. Lunchen intas oftast på någon hamburgerkedja och det ges sällan, för att inte säga aldrig, tillfälle att sitta ner i lugn och ro och bara prata.
Så det var faktiskt riktigt trevligt :-)

Ska snart iväg igen till en annan vän för en liten fika och lite mer prat.
Sen är det väl dags att börja ladda för "Melodifestivalen", med eller utan barn, men den måste jag bara se!!!

Imorgon får jag dock träffa mina små redan på förmiddagen.
Albin har sin första brottnings tävling och den vill man ju för allt i världen inte missa.
Vet inte alls hur lång tid sånt tar, då det är första gången för honom, men jag har givetvis lovat att vara med under hela tävlingen.

Jag och Tony har bestämt att "bytet" sedan kommer att göras på söndagen runt fem, sex tiden.
Så vi får se om det blir någon stund där emellan som jag måste "avlägsna" mig eller om det bara är att fara hemåt till "röda huset" igen...

För sen, då börjar min och bara min vecka med världens underbaraste små gossar. Mina små hjärtan!!!
En hel vecka, bara de och jag...härligt!


Kanske låter lätt och enkelt när man läser det så här, och så himla komplicerat kanske allting ändå inte är.
Men visst är det en jättestor omställning, för alla inblandade såklart...
Min styrka i det hela är att jag känner mig säker på detta och VET att jag/vi gör det rätta.
Det är skit tufft just nu, med allt praktiskt, alla känslor och den stora rädslan över hur barnen kommer att klara allt detta.
Men de verkar ändå glada och det ger mig hopp och kraft att orka vidare med allt det "nya"

Som jag skrivit tidigare så kom inte det här beslutet på något sätt och vis "bara över en natt"
Tvärtom är detta något som legat och grott länge, länge i vårt förhållande.
Ju mer jag tänker tillbaka, desto mer inser jag och ser klart över hur tydligt det ändå har varit, att vi faktikst inte har "de rätta" känslorna kvar...
Den kärleken som höll oss samman var kärleken till barnen, tyvärr inte kärleken till varandra.
Men kärleken till barnen kommer man ju alltid att ha, vart man än befinner sig, hur situationen än ser ut.
Men man kan inte ha ett äktenskap, inte leva i ett förhållande där kärleken mellan två vuxna inte längre finns...

Förstår att det kommit som en chock för några, för att inte säga ganska många...
Själv har jag ju gått med dessa tankar och "gnolat" på mitt beslut i över ett halvår, för att sedan fatta det slutgiltiga beslutet redan vid årsskiftet.
Sedan kan man fortfarande inte göra allt på en och samma gång...och även jag ville vara helt säker på att detta beslut var riktigt. För så pass viktigt är det ju!!!
Så visst har jag tänkt på detta, länge och väl, gått igenom för och nackdelar, vänt ut och in på varenda liten känsla...
Men kom ideligen fram till samma svar, att den rätta kärleken inte längre fanns där.

Jag vill inte ljuga för mina barn, leva i en lögn, det tror jag inte alls att de mår bra av.
Det de mår bäst av är en lycklig mamma och en lycklig pappa, om dessa sedan bor på var sitt håll eller inte spelar kanske inte så himla stor roll, bara man gör det bästa av det.

Jag har inte onda tankar om Tony, jag tycker fortfarande mycket om honom och kommer mest troligt alltid att göra det. Han är pappa till de finaste jag har, och det kan inget ändra på...
Men att stanna kvar i detta förhållande och fortsätta att leva som vi har gjort den senaste tiden vore att ge mina barn en helt felaktig bild av hur ett förhållande/äktenskap ska vara.
Och det vill jag inte vara delaktig i...Mina barn ska få bilden av hur man är lycklig och hur man lever i ett förhållande på ett bra och kärleksfullt sätt.
Det är i alla fall vad jag tror är bäst, och det måste jag leva och gå efter...
Men kan tycka och tro olika om den saken och jag respekterar det till fullo, alla gör som de vill!
Men för mig och mina barn tror jag faktiskt väldigt, väldigt starkt att detta är det bästa.

Är så innerligt glad att jag har så fina vänner som stöttar och förstår mig helt i detta. Som finns för mig i alla lägen.
De absolut viktigaste i mitt liv är mina barn, det finns inget annat, och allt jag gör och tar mig för gör jag faktiskt för deras bästa.
Så därför vill jag återigen påpeka att jag aldrig skulle utsätta de för detta om jag inte visste, ja jag törs faktiskt säga att JAG VET, att detta i slutändan kommer att bli till deras absolut bästa...

Och något jag lärt mig i allt detta nu är att jag ALDRIG kommer att vända mina barn ryggen, aldrig någonsin, oavsett vad de sagt, gjort eller orsakat...
Kommer alltid att finnas för de i alla lägen. Stötta och krama de, hur tungt det än må vara, om jag så sitter i min gungstol på "hemmet"...

Något jag trodde var en självklarhet för alla föräldrar!












Det går framåt...

2011-02-10 | 17:30:11

Så kom det en massa snö igen, och inte lite heller…

Har frusit som en liten skit idag.

Kanske beror det på att dagen inleddes med att stå ute i snöovädret och huttrandes titta på när lille Melwin tillsammans med alla sina dagiskompisar stakade sig fram i ”Lindenloppet”

Det är skidor jag pratar om såklart…





Melwin laddad inför loppet




Melwin i täten, men kanske inte riktigt för att han var snabbast ;-)
 



Heja Heja, Melwin kämpade sig så duktigt igenom hela skidbanan, med supportern mamma vid sin sida :-)



Melwins kämpande gav givetvis resultat och resulterade i en medalj!




 

 

Ja helt iskall var jag efter att ha stått ute och hejat fram lille Melwin på skidor.

Men det var det värt, för han tyckte det var jätteroligt och gav verkligen allt för att ta sig runt.

Även om han fick kämpa en hel del, då balansen inte riktigt är på topp och vi har väl inte direkt tränat sådär överdrivet mycket skidåkning med vår Melwin.

Men han är som vi redan har märkt en riktig kämpe som envist bara ska fram i alla lägen och han ger inte upp i första taget…Min lille älskling!

 

Annars så har väl dagen även idag handlat en hel del om den pågående separationen mellan mig och Tony.

Papperen är påskrivna och inskickade, dock är det ju en prövotid på 6 månader, så jag får allt titulera mig gift ett litet tag till, i alla fall rent juridiskt…

Men verkligheten är något annat.

Vi lever mer eller mindre som separerade, även om vi fortfarande såklart är skrivna på samma adress.

Jag kommer hem vid halv sju på morgonen för att ta hand om barnen och allt vad det innebär under dagen. Tony far då till jobbet och när han kommer hem igen vid fyra, fem tiden så tar han över allt med barnen.

Så är det i alla fall den här veckan, då det är ”hans” vecka.

På söndag byter vi och det blir ”min” och bara ”min” vecka!!!

Då bor jag och kidsen i huset och jag får husera som jag vill, Tjohoooo :-)

 

Det är ju guld värt att få ta hand om mina små gryn såhär på dagarna varje vecka, verkligen tack och lov, för fy att direkt börja lämna bort de hela veckor…

Vet att även den dagen kommer att infinna sig så småningom, men jag lägger det på framtiden.

Nu får jag i alla fall träffa och ta hand om grynen under dagarna, oavsett vecka, men varannan veckas kvällar/nätter måste jag avvika från mina små hjärtan. Och så är det ju då helgen förstås…

Nu i helgen blir min första helg då jag INTE har barnen!

Hemskt och otroligt ovan känsla, men så är det, bara att vänja sig…

Som tur är får jag åka och titta på Albin som ska deltaga i en brottartävling under söndagen och då förhoppningsvis träffa alla kidsen.

Men fredagsmys utan barnen, och lördag med lördagsgodis och schlager utan barnen känns som en helskum tanke.

 

Fast det är ju såhär vi har valt att göra nu…

Ett nytt sorts liv börjar ta sin form och det är bara för mig att göra det bästa möjliga av situationen.

Och jag tycker att jag fixar det rätt bra, trots allt…

Jag är helt övertygad om att detta är helt rätt. Det är tufft just nu, när allt praktiskt ska lösas, många olika känslor som är inblandade och man vill liksom bara få allt färdigt, för att så till slut kunna gå vidare.

Börja lägga mitt krut på ”mitt nya liv” för det är ju precis det som det kommer att bli…

Något helt nytt för både mig och barnen, som vi måste skapa en så bra tillvaro som möjligt utav.

 

Barnen är riktigt lugna och stabila ändå tycker jag, trots allt som hänt den senaste veckan.

De ser alla fram emot att flytta, de vill in till stan, närmre kompisarna…

Vart vi kommer att hamna har jag ingen aning om ännu.

Först ska huset som vi bor i nu säljas och det kom ut på annons idag, så vi får väl se hur det går med det ;-)

 

Ja det är många frågetecken och funderingar inför framtiden. Självklart, vad annars kan det vara…

Men jag känner mig rätt lugn ändå, det kommer att bli bra, vi har gjort det rätta, det känner jag i hjärtat, i själen…

 

Och mina barn kommer att bli de mest lyckligaste små barn en dag, det ska jag se till…!!!

 

Nu måste jag kila på föräldramöte…



KRAMAR TILL ER ALLA OCH VARMT TACK FÖR ERT STÖD!!!










Mina goa små älsklingar, mamma ska fixa det bästa till ER <3


Det bara måste bli bra...

2011-02-08 | 19:37:44

Det är inte lätt att separera, inte lätt alls...Det hade jag ju såklart aldrig trott heller, men jag trodde inte riktigt att det skulle vara så här svårt!

Vi gick ut bra tycker jag och höll hyfsat sams och var överens om att vi inte skulle just bråka.
Men det visade sig vara lättare sagt än gjort...
Egentligen borde jag väl inte vara förvånad. Jag menar, har vi inte kunnat leva med varandra utan att ganska så frekvent bråka tidigare, varför skulle vi då kunna göra det nu, under så här pass extrema förhållanden.

Känner mig stressad och väldigt pressad av hela situationen, och då har jag lätt för att bli arg.
Tony vill att vi redan nu ska börja med varannan vecka med barnen.
Men eftersom jag fortfarande är föräldraledig med Vincent, som inte har någon dagisplats, så är jag hemma med barnen på dagarna, varje vecka.
Men varannan vecka får jag lämna hemmet när Tony kommer hem från jobbet, och han tar då barnen på kvällarna samt helgen.
Vi började med en sån vecka, så jag sover borta på nätterna och kommer hem lagom i tid till att Tony ska åka till jobbet.
Tar hand om barnen hela dagen och sedan "dunstar" igen när Tony kommer hem från jobbet. Helgen som kommer är hans helg och det kommer att kännas jätte tungt att inte få vara med barnen.
Men sedan nästa vecka är det MIN vecka och jag får bo hemma med mina bästa hjärtan hela långa veckan :-)

Är ju en enorm omställning för mig att vara utan barnen. Är så glad att jag fortfarande har möjlighet att ha de på dagarna oavsett vecka, men i framtiden kommer jag ju inte få det tyvärr.
Då är det varannan vecka som gäller, dag som natt...Precis så som gemensam vårdnad innebär!

Känns skit tungt och jag gråter floder så fort jag fått lov att fara ifrån barnen. Men vad ska jag göra, det är ju så "rättssystemet" ser ut och barnen ska ju givetvis få lika stor del till sin pappa.
Men jag har ju varit hemma med dessa små gryn i snart nio år nu, konstant och endast varit borta från de någon enstaka natt då och då, om det var nåt speciellt...
Så visst f-n är det tungt!!!

Vi ska flytta från huset och mäklaren kommer imorgon.
Vart jag ska bo sen har jag faktiskt ingen aning om. Vet inte hur allt kommer att bli och se ut, vad jag kommer att klara mig på osv...
Det är så otroligt många frågetecken just nu och det gör mig lite smått galen.
Ja inte mår man bra i en separation inte, långt ifrån och ovissheten inför framtiden är riktigt påfrestande.

Ni ska veta att jag verkligen har försökt få detta äktenskap att fungera.
Att jag har vridit och vänt på detta fram och tillbaka under lång, lång tid och tyvärr kommer jag ideligen fram till att detta ändå kommer att bli till det bästa.
Det är supertungt just nu, det är så ledsamt och jag mår piss och skit över att vi utsätter våra barn för detta.
Men jag tror ändå att i slutändan är detta det enda rätta.
Känslorna mellan mig och Tony finns inte kvar, det är jag övertygad om är helt ömsesidigt.
Vi bråkar på tok för mycket för att det ska vara acceptabelt och det är ju abslout inte heller bra för barnen.

Så JA, jag har övervägt denna separation noga, noga, under en ganska så lång tid och det kommer inte att fungera längre.
Lågan har slocknat och övergått till stickande rök som får tårarna att rinna...

Hoppas nu bara att vi ska kunna lösa allt det praktiska så smidigt som möjligt, för allas bästa, men främst givetvis för barnens bästa.
Det MÅSTE bara bli bra för de, det är det allra viktigaste i alla lägen!!!






Mina älskade fina hjärtan, vad har vi egentligen utsatt er för...









Den bistra sanningen...

2011-02-05 | 13:31:37

Kanske dags att redogöra lite snabbt om vad som hänt…

Några av er kanske har anat det, andra kanske redan vet och för vissa kanske detta känns som ”årets skräll”

Vad vet jag, men faktum är att jag och Mannen, eller jag kan ju lika gärna kalla honom vid namn, jag och Tony ska separera, skilja oss, flytta isär…vad man nu ska använda för exakt ord.

 

Eftersom ”djungeltrumman” oftast går ganska så snabbt här i vår lilla stad, så är det inget att hålla inne med längre.

Samt att igår berättade vi detta för våra fyra små älsklingar till barn också, så de viktigaste vi har är fullt medvetna om vad som händer o sker.

Inget att smussla och himla med längre, det är den bistra sanningen, skilsmässa på gång…

 

Vi är dock helt överens och går in i detta i fullt samförstånd.

Sen kanske vi inte är riktigt på det klara med allt det praktiska, alla detaljer och alla papper, men jag och Tony är helt eniga om att detta är det enda rätta.

 

Känns lik förbannat skit tufft, hemskt och läskigt.

Då tänker jag i första hand på mina fyra underbara barn. Att vi ”sviker de” , flyttar isär och sliter upp de från sin trygga tillvaro.

För mig är det ett misslyckande att behöva skilja mig, absolut. Jag gifte mig inte för att jag en dag skulle kunna ta och skilja mig, jag skaffade inte fyra barn med en och samme man för att de i framtiden skulle behöva byta boende varannan vecka…

Nej, det suger verkligen att jag/vi inte fixade att hålla ihop, leva lyckliga och ta vårt ansvar jämte barnen.

 

Men samtidigt kan vi heller inte leva i en lögn, då är vi ju inte ärliga mot våra barn, och det är ju även det allt annat än bra.

Det här är inget som bara kom ”över en natt”, nej nej, det har långtifrån varit sockersött och bra innanför våra husväggar, under ganska så lång tid.

Men visst, vi har levt under extrema omständigheter, med ett svårt sjukt barn, och jag tror att i alla fall jag har lutat mig mot och sett just det som anledningen till att det varit väldigt turbulent i förhållandet.

Det har ju varit två väldigt påfrestande och känslomässigt jobbiga år, det kan vi inte förneka. Att leva med cancern inpå sig hela tiden är inget annat än just påfrestande och slitsamt.

Men nu när vi börjar se ljuset igen, det går åt rätt håll med vår lille prins Melwin, vi får positiva besked, då borde det ju även bli bättre i förhållandet…

Så blev det tyvärr inte!

 

Tänker inte gå in på detaljer om vårt privatliv och vårt äktenskap, det är inte relevant och tillhör något som stannar inom den privata sfären.

Vi har utvecklats åt olika håll jag och Tony, kanske gör man det efter att tillsammans gått igenom en kris som vi gjort…

Kanske är det inte så ovanligt att man separerar efter tuffa år med ett cancersjukt barn, kanske är vi inte ensamma?

Såklart jag vet att vi inte är de enda som skiljer sig…

 

Tycker jättemycket om Tony och kommer mest troligt alltid att göra det. Han är mina barns pappa och har gett mig de underbaraste och käraste små varelser jag har.

Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, mer än 12 år kan man nog aldrig glömma helt och Tony är ju en person som jag alltid kommer att ha ett band till, våra gemensamma barn!

 

Jag vill inte bråka mer, skillnaden mellan att älska och att hata någon är ganska så hårfin, en skör tunn tråd liksom, och jag vill för allt i världen inte känna det minsta uns av hat för mina barns pappa, Aldrig nånsin!

Därför är detta det bästa, den enda utvägen…Hur jobbigt och motigt det än må kännas. Hur dåligt samvete mot mina barn jag nu än har, så känner jag det tydligt och klart inombords att detta är det enda rätta.

 

Det är tufft, det är inge roligt alls faktiskt, och framtiden känns skrämmande och oviss.

Men nu har vi tagit det här steget, vi är eniga, vi är överens…

Jag och Tony ska inte bo ihop längre, vi ska inte dela livet ihop, vi ska inte vara gifta längre!

Den bistra sanningen, och nu vet ni vad mina tankar handlar om…

 

 Japp, vi har tagit av oss ringarna...
Vad tomt det blev på fingret och det syns verkligen att ringarna suttit där under en lång, lång tid
Nästan lite förvånad över att jag ens fick av de faktiskt ;-)




Hit och dit och allmänt virr varr...

2011-02-03 | 20:29:54

Idag har varit en prata i telefon dag, flacka runt dag och babbla loss dag.

Låter ganska så trevligt va…??? Och det ska jag inte förneka, även om innehållet av samtalen varit ganska så tunga.

Men en heldag med goa vänner och de underbara små är ju helt enkelt bara en bra dag, vad annars ;-)

 

Efter att skickat iväg ”de stora” till skolan, ätit frukost med ”de små” och pratat x antal samtal i telefon så for vi in till stan.

Ett litet snabbt besök vid ”Skönhetssalongen”…Lilla ytliga jag måste ju hålla mitt ego på topp och nu var det fossingarna som behövde en omgång ;-)

 

Sedan vidare till bästa Sofia för lite lunch och hembakade bullar. Vi hade med ett litet paket såklart till söta Leia som fyllt hela 4 år!

Så var det dags att fara upp till ”Fagge” igen och träffa Nannie o Co.

Melwin ville leka med kompisen Love och jag ville ta en kaffe med bästa Nannie, en bra kombination då kan man säga ;-)

 

Robin och Albin tillbringade eftermiddagen på ”Miniorerna”. En grupp med jämnåriga kompisar där man tillsammans leker, pysslar och käkar mellis. Ungefär som när vi vuxna träffas då, fast utan kaffe ;-)

 

Jag och Melwin följde sen med Judo killen Robin på hans träning.

Han har blivit riktigt duktig min lille kille och lärt sig en hel del nya grepp. Men det bästa av allt är ju det att han tycker att det är så roligt med Judo…

 



Judo Robin "in action"







Robin tillsammans med Emmie o Calle



Ja, mycket att fundera över är det, så jag måste nu återgå till mitt ”tänkande”

Kommer att berätta allt i sinom tid, jag lovar…!!!




Kram till Er alla mina goa läsare!


På vilken nivå egentligen...

2011-02-01 | 21:33:41

 

Nej, jag har inte direkt bloggat så flitigt på sistone, får kanske ta och göra en uppryckning.

Det är inte alls det att jag inte vill skriva, jag älskar att skriva, det är ganska så skönt att få skriva, om man nu kan kalla det så…

Man rensar hjärnan på en massa tankar och ibland känns allt faktiskt mycket klarare och lite lättare efter att jag fått ner det på pränt.

 

Har ju hittills mestadels skrivit om Melwin och hans kamp mot ”Klumpen”, kommer så också naturligtvis fortsätta att göra.

För stunden är det dock en ganska så lugn period kring vår lille skrutt Melwin. Han mår tipp topp, går på dagis några timmar då och då och orkar leka med kompisar och hänga med på det mesta,

Det är ju helt underbart att se honom vara som en liten fyraåring liksom alltid borde få vara…

 

Men bara för att allt flyter på med Melwin betyder ju inte det att allt är direkt ”lugna gatan” här hemma, för mig då kanske…;-)

Men då kommer vi till mitt lilla dilemma.

Pratade om det med mina vänner lite i helgen och har funderat kring den frågan ett tag nu.

VAD ska man egentligen skriva om i en blogg? Vart går gränsen? När är det liksom lite för privat och hur mycket ska man egentligen ”hänga ut” sig själv…???

Svaret på de frågorna är ju givetvis väldigt individuella, och jag försöker nu istället tänka efter hur mycket om mig själv och mitt liv som just JAG egentligen vill lämna ut.

Han ju hittills varit ganska så öppen och skrivit rätt ärligt i bloggen.

Övervägande delen har det handlat om cancer, Melwins diagnos och alla känslor kring det.

Självklart för i stort sett ALLT i mitt liv har handlat om just de faktorerna i kombination med mina övriga tre barns liv och leverne såklart…

 

Just för tillfället är det dock inte så mycket jag känner att jag kan tillägga, älta och skriva om just Melwins sjukdom.

Jag har nog själv faktiskt lyckats lägga det något åt sidan och känner det som att det är väldigt långt kvar tills maj, och nästa nervpärs. För det är ju först då som alla undersökningar ska göras igen och nya besked från läkarna väntar.

Men med det toppen besked vi fick från läkarna nu senast och att Melwin samtidigt är så pigg, nöjd och glad som han nu faktiskt är, kanske det inte är så konstigt att det är lite lättare att placera ”cancertankarna” i ”ett senare tillfälle” lådan, om ni förstår vad jag menar…;-)

Jag tycker det är riktigt skönt, naturligtvis, jag är ju Melwins mamma, att kunna lägga bort all ”cancerskit” för ett tag.

Det har pågått så länge nu, i över två år och jag är så innerligt trött på allt vad cancer heter.

Självklart kommer jag att fortsätta engagera mig enormt mycket, så mycket jag bara hinner och kan, vad det gäller mig styrelse arbete i Barncancerföreningen Mellansverige.

Självklart ligger det fortfarande ett litet orosmoln över min lilla sfär och gror, självklart finns rädslan där, det kommer den alltid att göra.

Min Melwin är och förblir drabbad.

Han har en tumör i sitt lilla huvud och det är ett faktum som dock fortfarande kvarstår, och som lämnar en stor otrygghet i sig genom att bara finnas till…

Men på något sätt kanske jag lärt mig att leva med det lite mer. Tiden läker alla sår heter det ju och kanske har även jag lyckats en aning att lägga bort alla hemska tankar för ett tag.

Det låter ju helt fantastiskt när jag läser det själv, men det är nog så det är…Sedan jag fick det lysande beskedet svart på vitt i förra veckan har jag inte ägnat Melwins sjukdom så många tankar alls.

Jag mår bra när han mår bra, punkt slut :-)

 

Läser inte så många andra bloggar faktiskt, några stycken favoriter har jag dock. Men jag hinner liksom inte riktigt plöja igenom så många bloggar som jag kanske önskar.

Vad som slog mig här om dagen var att några av de bloggar jag följer helt plötsligt var riktigt utlämnade privat.

Missförstå mig inte, en blogg är ju rätt privat, man skriver ju om ens dag, ens liv, ens tankar och funderingar.

Men har men en ”öppen blogg” såhär så vet man ju också det att precis vem som helst kan gå in och läsa den.

Många vill nog kanske ”locka till sig” läsare genom att skriva rätt så utlämnade detaljer. Andra kanske het enkelt tycker att det är helt ok att göra det och att alla liksom kan få veta.

Jag vet inte riktigt vart jag står där ännu…

Självklart är det roligt att ha många bloggläsare, många som ”bryr sig” och ens tar sig tid att läsa ju det lilla JAG skriver.

Jag startade ju den här bloggen för att alla som ville skulle få en chans att hänga med i Melwins kamp mot ”Klumpen” och som jag skrev tidigare, jag kommer givetvis fortsätta att skriva om det ämnet.

För dessvärre är det ju så, att även om Melwin mår toppen nu, vi fick bra besked under förra veckan, så betyder det tyvärr inte att faran är över.

Nej, allt kan fortfarande hända…

Den tumörtyp som Melwin drabbats av är som läkarna själva beskriver det en riktig klurig typ och kan te sig i många olika former och agera på en mängd olika sätt.

Så självklart kommer jag även i fortsättningen ha en massa kring vår lille Melwin och hans dumma ”Klump” att skriva om, vare sig jag vill eller inte…

 

Fast det är sjukt mycket som händer just nu, och jag önskar att jag kunde skriva om det allt, men nej, det törs jag inte riktigt…

Jag har inte bestämt mig för hur detaljerande utlämnade jag ska vara i min blogg ännu…

Har inte hittat den rätta balansen, så jag avvaktar lite ;-)


Men vem vet, snart så...!!! 





 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


RSS 2.0