bloglovin

Vilket dilemma...

2010-09-15 | 10:17:07

Det rullar på och nån gång ska det väl även bli tisdag 21 september…

Men väntan är lång och dagarna liksom maskar sig fram.

Har gått ner i en svacka, vilket var ganska väntat iof…Har aldrig riktigt klarat den här tiden mellan MRT och beskedet riktigt bra.

Är nog för mycket av en känslomänniska och tänkare, eller så är det just så här slitsamt för alla i samma eller liknande situationer, mer eller mindre….???

 

Har börjat gå igenom mycket av vad som kommer att hända och ske om vi nu får veta att tumören är aktiv och att det skett en tillväxt.

Jag fattar ju att det inte blir nattsvart direkt…

Jag menar Melwin är ju relativt pigg just nu, för stunden, och det förändras ju inte bara över en natt, för att vi får reda på att ”Klumpen” har växt.

Men däremot undrar man ju lite då…hur lång tid tar det egentligen??? Månader, år, hur snabbt växer i så fall ”Klumpen”  och vilket håll väljer den att växa åt???

Växer den åt samma riktigt som den gjorde först, så kan det ju ta lång tid…För det är ju ett stort tomrum med mycket av plats att fylla ut, där det mesta av tumören en gång satt, det som togs bort vid operationen.

Men väljer ”Klumpen” att växa in mot hjärnstammen, då går nog det hela lite snabbare och allt blir garanterat betydligt tuffare att kämpa emot.

 

Det känns så hårt om Melwin skulle behöva börja med cellgifter igen. Den lille parveln som har kommit tillbaka så bra. Orkar gå små korta svängar på dagis, går på Bamsegympa, kan träffa och leka med kompisar som han vill…

Sätts cytostatika in igen så trycks Melwin också ner igen, till botten, låga värden och orken kommer att minska avsevärt…

Det kommer kännas så jävla tungt att behöva sätta in mediciner igen, ta bort hans låga som brinner så starkt, och se honom att brytas ner igen…

Bo till och från på sjukhus, ja allting kommer att börja om igen…

 

Sen är ju frågan om vad de kommer att sätta in för mediciner, det vet nog läkarna knappt själva än.

Det kommer att provas och testas loss på vår lille prins, i hopp om att hitta nånting som i alla falla bromsar ”Klumpens” framfart något…

 

Usch, vilka skit tankar, skakar bort de nu och försöker fokusera på att allt ser lysande bra ut…Lättare sagt än gjort, men nån gång måste det väl gå bra för ett hjärntumörsbarn också, det kan väl få vara vår Melwin *please*

 

Imorgon är det hjärntumörsronden på Akademiska där Melwins bilder kommer att visas och resultatet kommer att gås igenom.

DÅ VET DE!!!

Då vet Melwins läkare, Bosse o Susan, vilket svar de kommer att ge oss på tisdag.



Så då kanske ni undrar varför de då inte ringer och talar om det för oss imorgon eftermiddag eller så…Ja, det kan man ju undra.

Men nu är det sagt så att vi ska träffas vid ett personligt möte för att kunna ges möjlighet till att i lugn och ro ställa de frågor vi har och gå igenom kommande behandlingar utifall det ska påbörjas nån sådan…

Melwin måste ju även han med och dit, för Bosse och Susan ska undersöka honom. Vilket de alltid gör var tredje, var fjärde månad.

Men visst har jag tänkt tanken…att ringa och försöka få tag på Bosse eller Susan redan imorgon eftermiddag.

Vill ju veta men ändå inte…!




För då har vi den ”lilla” detaljen…

Våra bästa vänners bröllop, på lördag.

Superkul, på alla sätt och vis, förutom att vi har detta jävla besked att tänka på mitt upp i allt.

Jag är så i valet o kvalet och resonerar så här…




OM det visar sig att ”Klumpen” är oförändrad eller t o m har minskat något, är ju det helt fantastiskt, toppen och det vore ju guld värt att få veta redan imorgon, dvs INNAN bröllopet. Då kan vi ju verkligen släppa lös och droppa alla tankar och bara ha det skoj och glädjas med våra vänner fullt ut på lördag.

 

Men OM det då visar sig att det istället blir ett negativt besked. ”Klumpen” har växt, de har hittat en ny tumör etc…Då är det ju helt åt helvete att veta det INNAN bröllopet, för då däckar ju både jag och T ihop totalt. Orkar vi då ens gå på bröllopet???

Vid ett sånt besked är det ju betydligt bättre att inget veta på lördag, försöka glädjas åt den stora dag vi kommer att få uppleva tillsammans med ”de bästa” och ändå ha hoppet kvar…

 

Men jag är så grymt nyfiken, så det riktigt kliar i fingrarna, ska jag slå numret, ska jag inte…

Tony, han säger varken bu eller bä…så där blir jag inge klokare. Men så är ju han också en liten söt struts…;-)

 

Vad tycker ni???

Ringa eller inte ringa innan bröllopet, det är frågan…





 

 

 

Kommentarer
Postat av: Nannie

Åh gums!!!!

Jag önskar jag kunde ge dig det rätta svaret men tyvär... Ni har det piss o skit nu!!!! Jag önskar att bröllopet inte hade behövat ligga mitt i ert värsta!!!

Men viktigast för mig just nu är att ni är med oss på lördag o försöler släppa allt för några timmar!!

Stora kramen från mig!

2010-09-15 @ 10:34:53
Postat av: Anonym

Hej. Jag vet precis hur du tänker. Tyvärr är det lika nervöst för oss alla denna väntaperiod. Jag aldrig fattat det där med att man i två veckor ska gå hemma o bli ett nervvrak. Bättre om man skulle få ett svar direkt. Jag hoppas verkligen att allt ska gå bra för er. Som du säger nån gång måste ju oxå gå bra. Tyvärr ligger jag här i min säng o brevid mig har jag min älskade dotter som sakta men säkert för varje dag försvinner bort mer o mer från oss. All lycka till hela familjen på tisdag. Kram från en bloggläsare.

2010-09-15 @ 12:24:08
Postat av: ann

Vet precis hur du känner det. Har varit i samma situation själv. Det är ett helvete ingen kan förstå som ej varit med om det. Håller tummarna att allt är bra. Känner på mig att det kommer att gå bra.Kram från en mormor.

2010-09-15 @ 14:54:11
Postat av: Cissi

Ja vad gör man? Svårt vilket man än väljer. Man hoppas ju alltid på det bra beskedet men hur orkar man vara hemma och få ett dåligt besked på telefon och inte öga för öga ställa frågorna som finns?



Hoppas verkligen att det gått bra med klumpen och att Melwin beteende är ett tecken på att han håller på att bli frisk från det.

Styrkekramar från Emilias familj

2010-09-15 @ 16:30:27
URL: http://charmtrolletemilia.blogspot.com
Postat av: Ritha

hej!



tänker på er.



Läst din blogg i tysthet ett tag nu.

styrke kramar till er alla.

2010-10-01 @ 11:41:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0