bloglovin

Mitt kvällsnöje...

2010-09-24 | 08:35:52

Har hållit på mycket med att gå igenom foton från de senaste två-tre åren.

Blivit sena kvällar, för när jag väl sätter fart med nånting, har jag liksom svårt att sluta ;-)

 

När vi, eller rättare sagt Camilla, flyttade över bloggen från Familjeliv till den nuvarande platsen så blev de flesta texter liksom lite ihopdragna, huller om buller och det gillar inte jag…

Det går ju att läsa, absolut, men jag vill att det ska vara snyggt också, perfektionist som jag nu råkar vara…

Så det har jag ägnat en hel del tid åt att korrigera de senaste dagarna, samt att då samtidigt lägga in bilder.

Men shit vilken tid det tar…

Man skulle kanske kunna tro att jag är så gott som färdig, men så är det lååångt ifrån ;-)

Vad jag hittills har hunnit med är att ”snygga till” och lägga in lite bilder vid fliken Melwins sjukdomshistoria och fliken Protonstrålning i Schweiz.

Vet inte varför det tar sån tid…??? Kanske för att det under tiden kommer upp en massa känslor och tankar. Man stannar upp, visar för Tony, pratar och pratar…SEN blir det nånting gjort ;-)

Så är det väl också så att bara för att jag helt plötsligt ”tar tag i nåt” och engagerar mig i nånting utanför det ”vardagliga”, så stannar ju inte det automatiskt av. Utan dygnet har fortfarande bara 24h och allting runtikring ska fortfarande göras och tas om hand…

Men jag älskar verkligen att sitta och pyssla med bloggen och med mina foton.

Det är nog en slags terapi för mig, för det känns roligt och bra i alla fall :-)

Mitt lilla kvällsnöje…!

 

Det mesta rullar på ”som vanligt”…

Melwin gick på ”Minimalerna” på onsdagen. En mindre grupp med dagisbarn i 4 års åldern.

Igår var det dagis igen och Melwin var med när de gick på utflykt till skogen. Men igår hade han varit lite trött se fröknarna. Mest gått för sig själv och skrotat…

Kanske kommer allting efter för honom också.

Tror inte att han har undgått att känna spänningarna och det orosmoln som legat över familjen de senaste veckorna.

Nu slappnar vi föräldrar av lite, och det känner garanterat Melwin av också.

Har ju jag också känt hur otroligt trött jag varit hela veckan, måste ju bero på att spänningarna har släppt…

 

Men ikväll ska vi FIRA!!!

Vet såklart att Melwin är långt ifrån friskförklarad, han har en lång väg kvar och det är i nuläget endast ett par, tre månader som vi liksom tillåter oss att andas ut något.

Men det kan väl vara värt att fira ändå…:-)

Melwins ”Klump” är oförändrad, han har alltså chansen att lyckas besegra ”Klumpen” kvar och det om något ska firas!!!

Så ikväll kommer vännerna över och vi kör lite sedvanlig tacos med diverse mys ;-)

 

Önskar Er alla en härlig fredag!

 

 Kan inte låta bli att lägga ut några bilder från sjukhuset...

Sötnos Melwin på Akademiska, dagen innan operationen för två år sedan



 














 

Kommentarer
Postat av: Helena

Söt nog att äta upp är han, Er Melvin. Stort tack för inlägget om protonstrålningen, att Du bjuder in oss i Era mörkaste, privata stunder, jag tar till mig varje ord Du skriver och tillämpar det i min vardag - mot att helt enkelt bli en bättre människa.

2010-09-24 @ 21:05:41
Postat av: camilla

Hej!

Jag är lite seg i mina funderingar och går ofta och tänker på sådant ni bloggare skrivit om. Sedan när jag väl bildat mig en egen uppfattning och vill kommentera ja då har ni hunnit skriva en massa annat, så mina kommentarer verkar tagna ur luften :)



I alla fall vill jag hålla med dig om det du skrev häromdagen. Att ta vara på här och nu. Det var klokt av dig att inte ringa läkaren innan bröllopsfesten. På något vis är det så vi har det och det vi måste lära oss att leva med, att ett av våra barn har cancer.



Jag har varit totalt uppgiven, och det har även speglat mina kommentarer i bloggar. Men jag har insett att hur det än blir med cancermonstret så måste vi lära oss att leva med det. Om cancermonstret tar över, måste jag lära mig att leva med det. Om min dotter vinner över cancermonstret, måste jag lära mig leva med det. Hennes liv kommer inte bli som hennes systrars, det kommer bli annorlunda och det måste jag lära mig att bli medveten om. All oro om försämring kommer alltid att vara med oss, så även om vi har lyckan att vinna kampen så finns alltid oron där. Dessutom kommer vi att få tampas med seneffekter pga av mediciner och strålning. Jag inser mer och mer hur jag inte kan oroa mig hela tiden, utan att jag måste försöka lära mig att leva med det. Detta är mitt liv och jag måste försöka leva varje dag fullt ut, hur svårt det än är ibland. Ja ibland går det naturligtvis inte alls. Men det är ändå mitt mål.



Kramar Camilla

2010-09-24 @ 22:11:03
Postat av: soffie

har suttit och läst igenom din blogg och sitter här å gråter,stackars dil´n lille kille som har behövt att må så här,fy tusan för cancer ,usch,hoppas verkligen klumpen snart dör ut så din fina kille kan bli friskförklarad,

många kramar till er

2010-09-26 @ 22:00:35
URL: http://soffie69.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0