bloglovin

Hur orkar jag...

2010-10-13 | 10:57:55

Får allt som oftast frågan, Hur orkar du? Hur klarar du allt?

Jag brukar tänka, vad har jag för val…

Men ett val har man ju i och för sig alltid.

Jag skulle ju kunna välja att ligga kvar i sängen, dra täcket över huvudet och tycka fruktansvärt synd om mig själv…

Det valet har jag ju såklart.



Och visst skulle det vara skönt och många gånger känns den tanken väldigt lockande, när känslor som ”jag skiter i det här” hänger över mig.

Men det är då som mammarollen tar över och är som starkast, vår instinkt att i allra första hand alltid värna om och ta hand om våra käraste, våra barn…

 

Min största rädsla, förutom då förstås att förlora Melwin eller någon av mina barn överhuvudtaget såklart, är den att mina barn ska fara illa.

Då menar jag inte rent fysiskt, för det ligger inte särskilt nära tillhands inom den här familjen i alla fall, utan då psykiskt.

Att mina barn ska påverkas och känna besvikelse över att just de fick växa upp med ett sjukt syskon.

 

Melwin har ju naturligtvis dragit kortaste strået i vår familj, inget snack om saken. Det är han som bär på en dödlig sjukdom och är stämplad med en ytterst osäker diagnos.

Men även syskonen är drabbade. De är tack o lov inte sjuka ( vad jag vet idag ), men de är i allra högsta grad deltagande i sin brors sjukdom.

 

Vincent har mer eller mindre tillbringat sin första tid i livet på just sjukhus, då han bara var tre månader när Melwin insjuknade och vi lades in på Akademiska för behandling.

Robin fick ta steget in i skolvärlden samtidigt som hans föräldrar ”försvann” till sjukhuset med lillbror och inte visste i vilket skick de skulle komma hem igen.

Albin som själv gått igenom en ”personlighetskris” fick snällt stå tillbaka när mamma o pappa isolerades med hans dödssjuke lillebror på ett sjukhus långt bort.

 

Men de har klarat det bra! De har kämpat, precis som Melwin!

Klagar aldrig över all sjukhusvistelse som har varit och som fortfarande förekommer.

Gnäller aldrig över att just de har en så svårt sjuk bror…

Men vad tycker de egentligen, vad tänker de, hur stor är deras oro…???

 

Det är just det jag är livrädd över, hur de mår, innerst inne.

För till mig och Tony säger de ju alltid att ”det är ingen fara, jag mår bra”

Naturligtvis, de är ju barn, de vill ju skydda sina föräldrar.

 

Så på frågan vad jag får all min energi ifrån, hur jag orkar och hur jag klarar att kliva upp varje morgon.

Trots rädsla, oro och ångest inför framtiden. Trots tankar som ständigt spökar och obefintlig sömn.

Det är mina barn som ”hjälper mig”

Drivkraften att de ska ha det så bra de bara kan är starkare än allt!!!

 

De har inte valt att hamna i den här situationen, inte jag heller såklart, men jag är vuxen nog att kunna påverka.

Att kunna göra det bästa av den och försöka lindra den oro och lite av den ängslan som jag innerst inne vet finns hos de alla.

Barn är smarta, barn hör, ser och kan betydligt mycket mer än man tror.

Mina barn VET hur det ligger till, innerst inne förstår de det mesta…

Så nu är det min uppgift att se till att göra deras vardag, deras uppväxt så bra som möjligt, så lik en ”frisk” familj som möjligt…

 

Det är min uppgift i och med att jag blev mamma till dessa fyra underbara gossar.

Det är därför jag orkar fara omkring på aktiviteter, till kompisar, ta emot kompisar, engagera mig i allt och alla ( försöker jag i alla fall )

 

Det är för deras skull, det viktigaste jag har och de är värda vart endaste uns av det!!!

 






En cool kille som kämpar för livet
Hur skulle jag då kunna vara sämre...!!!

Ta vara om de käraste Ni har
De är viktigast i alla lägen!!!

Kommentarer
Postat av: Cissi

YOU NEVER KNOW HOW STRONG YOU ARE UNTIL BEING STRONG IS THE ONLY CHOICE YOU HAVE.....♥

En quote en vän uttryckte som stämmer så bra!

Hoppas ju verkligen att alla kommer igenom detta utan psykiska men!

Kram Cissi

2010-10-13 @ 12:27:37
URL: http://charmtrolletemilia.blogspot.com
Postat av: Anna Ö

Det du skriver går rakt in i hjärtat när jag läser... Kramar från mig!

2010-10-13 @ 17:06:14
Postat av: Ida

Hej

Jag har följt er blogg ett tag nu, det är starkt av dig att orka skriva! Vår son är också sjuk, han har också en hjärntumör, en mycket aggresiv cancerform. Jag förstår precis vad du menar ang det du skrev idag. Jag får ofta frågan, hur orkar ni och många säger ni är så starka osv. Men jag brukar svara att alla människor orkar gå igenom detta om man måste, alla är starka när ens barn är sjukt, man kan inget annat än att rida ut det hela. Sen är man inte alltid stark innerst inne, men jag vill ju ta hand om min älskade pojke när han inte mår bra och då måste jag vara stark och acceptera situationen och göra det bästa möjliga av den. Styrkekramar från Ida

2010-10-13 @ 20:22:01
Postat av: saskia

å du skriver ju bara så så bra....

2010-10-13 @ 20:43:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0