bloglovin

När får man nog egentligen...

2010-11-16 | 23:11:00







Varför inleder jag ett inlägg med en gigantisk, men söt, klimakteriekossa :-)

Jo, jag har nyss sett ännu ett avsnitt av ”Desperate Housewifes”, en av de två serier som jag faktiskt följer slaviskt.



Den andra serien är ironiskt nog ”Greys Anatomi”, som om jag inte hade fått nog av sjukhus och alla konstiga diagnoser liksom ;-)

Men DH är så långt ifrån ”min värld” man kan komma, eller är den det egentligen…???

Skit samma, jag älskar serien i alla fall, och känner det som ett skönt avbrott i min annars ganska så stressade och pressade kombinerade småbarns/sjukdomsvärld…!

 

Kan inte låta bli att stanna lite i tanken kring dagens avsnitt.

För er som aldrig sett serien kan det vara svårt att direkt såhär greppa vad jag pratar om, så jag skippar namn på karaktärerna och bara beskriver det som ett dilemma, vilket som helst…



En kvinna har träffat en 17 år yngre man, de är passionerat förälskade i varandra och deras relation blir alltmer seriös. Så seriös att kvinnan till slut ska presenteras för mannens föräldrar.

Dagarna innan har kvinnan besökt en gynekolog och fått bekräftat att hon kommit in i klimakteriet.

Hon har regelbundna vallningar och det är bara för henne att inse fakta, hon är i klimakteriet.

Men hon tycker det är pinsamt att berätta det för sin yngre älskare och bestämmer sig för att avvakta med att säga något om det.

Hur som helst så när träffen av hans föräldrar äger rum, visar det sig att mannens mamma är ingen mindre än kvinnans gynekolog och hennes ”hemlighet” avslöjas snabbt under middagen.

Mannen ser det inte som något hinder i deras relation, att kvinnan kommit in i klimakteriet, trots att han är 17 år yngre och ännu inte har några barn.

Vi kan ju adoptera föreslår han, när vi väl vill ha barn.

Men jag kommer aldrig att vilja ha barn igen, svarar då kvinnan…

 

Inget märkvärdigt detta kanske, och man ska ju som sagt komma ihåg att det är från en såpa serie ( om det nu heter så )

Men det fick i alla fall mina tankar att triggas igång…

Tänk att kunna säga, ”jag vill inte ha fler barn”

Jag är överlycklig och oerhört tacksam över de fyra gossar jag förärats med, men trots att jag känner mig mer än nöjd, känns det så långt ifrån att jag ska kunna säga rakt ut ”jag vill inte ha fler barn”.

När kommer den känslan, kommer den någonsin att infinna sig…???

För mig känns det mera som om ”just nu har vi fullt upp”, men man vet ju aldrig längre fram…

Jag har ju fortfarande åldern inne, eller har jag inte det så länge till, när hamnar man egentligen i klimakteriet???

Kanske tidigt för min del, kanske sent…

När man väl hamnar i klimakteriet, kommer jag då automatiskt att få den där ”nu vill jag inte ha fler barn” känslan?

För den har ju verkligen inte infunnit sig hos mig än…

Eller växer den fram ju längre tiden går, blir man mer ”bekväm” ju äldre barnen blir, ju mer de klarar sig själva…???

Frågor som man mest troligt kan få en mängd olika sorters svar på, beroende på vem man frågar…

 

Ja, detta är bara några tankar som kom upp just för stunden, efter en fjantig såpa som jag följer, snacka om lättpåverkad man är ;-)



Men vad tanken sedan slutar vid är nog det att jag egentligen inte alls tänker särskilt mycket på om jag i framtiden ska få några fler barn, utan snarare om jag kommer att få behålla alla de fyra jag redan har hos mig…




 





ÄLSKADE BARN, NI MÅSTE ALLTID STANNA HOS MIG
VI SKA KÄMPA MOT ALLT DET ONDA
TILLSAMMANS KAN VI FLYTTA BERG!!!

MAMMA ÄLSKAR ER, SÅ MYCKET SOM DET BARA GÅR, STJÄRNSTOPP...<3


 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0