bloglovin

Hemmagris = Jag

2010-11-15 | 21:18:14

Är nog en riktig hemmagris jag…;-)

För hur roligt jag än tycker att det är att fara iväg på resor, festligheter eller vad för skojsigt det nu än må vara, så är det ändå alltid lika skönt att komma hem till ”sitt eget”…Röda huset står och väntar, mitt hemmamys, min trygga borg :-)

 

Sen längtar jag alltid så himla mycket efter barnen när jag är iväg utan de, vilket i och för sig inte alls hör till vanligheten heller, att jag far bort utan barnen alltså.

Vi pratade om det i bilen hem och både jag och Mannen mindes den gången vi reste till Ungern.

Tony fick en resa till ett Formel 1 lopp i just Ungern i 30 års present, och jag och han for då dit tillsammans i 6 dagar.

Då hade vi endast hunnit ”producerat” fram Robin och Albin, och de fick stanna hemma med Morfar och Mormor.

Jag var ju helt övertygad om och säker på att gossarna hade det toppen hos M & M, mycket bättre än att vara i en storstad och till ett Formel 1 lopp lämpar det sig inte direkt att ta med en 1 åring och en 3 åring…

Men ändå så kunde varken jag eller Mannen riktigt slappna av och njuta av vistelsen de första 3-4 dagarna.

Nej, då tyckte vi mest att det var jobbigt att vara så långt hemifrån, utan pojkarna och väntade mest på att tiden skulle gå så att vi skulle kunna fara hem igen.

Resan i sig var ju toppen, så det var absolut inget fel med det, Ungern hade mycket fint och roligt att erbjuda, men det kändes så länge att vi skulle vara utan barnen i 6 hela dagar. Så det var först på slutet av vistelsen, typ under de två sista dagarna, som vi riktigt kunde slappna av och njuta av resan, för då visste vi ju att vi snart skulle få åka hem till gossarna igen…

 

Låter säkert skitlöjligt och man kan ju fråga sig varför vi åkte överhuvudtaget, ensamma den gången.

Men vi hade ju aldrig testat att vara ifrån barnen så länge, vi kunde ju inte veta hur vi skulle reagera.

Fast nu vet vi, och en, max två nätter, utan barnen är det som fungera bäst för oss. Vid längre bortavistelser ska även de följa med, punkt slut :-)

 

Vet inte om det har blivit värre nu sedan vi tvingats vistas så mycket på sjukhus eller om det är hela situationen i sig som har jag gjort att jag känner som jag gör.

Men det kanske är bra att man liksom vet vad man behöver för att fylla på energi, andas ”ifred” och få vara på tu man hand med Mannen…En eller två nätter, är allt jag behöver ;-)

 

Så det var härligt att få komma hem till de små grynen igen.

Puss och Kram kalas innan det var dags för alla vardagsbestyr.

Måndagar för vår familj innebär en hel del aktiviteter. Mannen tog Melwin till Bamsegympan, jag for med Albin till innebandyn med Vincent i släptåg, och Robin släpptes av vid sin judoträning.

En helt vanlig måndag för ”Familjen AB”…

 

Men vad härligt ändå, ibland känns det som vi faktiskt lyckas med att vara en ”helt vanlig” familj, med helt vanliga vardagsbestyr, med samma vardagsstress och känslan av att inte riktigt hinna med och räcka till överallt, precis som ”alla andra”…

Ibland smälter vi in och blir så himla ”vanliga” att jag nästan, nästan lyckas glömma bort det orosmoln som ständigt vilar över oss, den rädsla inför vad framtiden bär med sig som ligger och konstant gror inom mig…

Ibland går allt så rasande fort och smidigt och bra att jag nästan lurar mig själv att jag inte alls har någon son med en dödlig sjukdom, med en diagnos elakartad hjärntumör, med en oviss framtid…

Ibland, om så bara för en kort liten stund, lyckas jag verkligen leva ”här och nu”, glömma alla utifall och om och kanske och bara njuta av stunden, vara lycklig och glädjas åt de finaste som finns…!



Jag är nöjd när jag lyckas göra det, då är det en riktigt bra dag…!!!

 






ÄLSKAR ER MINA FINASTE!!!








Kommentarer
Postat av: Malin

Fantastiska bilder på dig och din familj! Tänker på er ofta och håller mina tummar hårt varje dag för Melwin.

Kram Malin

2010-11-16 @ 14:01:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0