bloglovin

Vill bara rymma...

2010-07-19 | 22:42:57

Att man inte bara kan rymma ifrån alltihopa, bort från sina tankar, bort från sina känslor, sin rädsla och oro…

Spelar ingen roll alls vart jag är, hemma eller borta, semester eller vardag…Allting finns där ändå!



Vill ingenting hellre än att bara få det bekräftat, bara få höra orden, ”er Melwin är helt frisk nu, faran är över”

Jag vet att vi aldrig kommer att få höra det, för han har cancer, han har en tumörrest, faran kommer därför aldrig att vara över…Melwin löper stor risk för återfall, om han ens kommer att bli friskförklarad någon gång.

Friskförklarad blir Melwin först 5 år efter avslutad behandling, om han då varit helt symptom fri, vill säga.

Nu den 30 juli i år, har han gått ett år efter avslutad behandling, utan uppvisad symptom på någon ny tumör eller någon tillväxt av den befintliga tumörresten.



Vid senaste mötet med Melwins läkare vid Akademiska Sjukhuset, den 25 maj, fick vi det positiva beskedet att tumören fortfarande var oförändrad. Dock ingen definitiv minskning heller, utan helt enkelt oförändrad.

Men det var en sak som läkarna berättade som jag inte riktigt kan släppa…

Så dumt att jag inte frågade detta direkt vid mötet, men det var så mycket information då och allting runt omkring, så det tog ett tag innan polletten föll ner och jag hann smälta allt som läkarna sa...

De berättade att tumören tagit upp/dragit åt sig mindre kontrastvätska än vid föregående magnetröntgen.
Men det jag inte kan släppa nu är det faktum att tumören fortfarande tar upp kontrastvätska.
Betyder inte det då, att tumören är aktiv???
Om den är aktiv nu och det snart gått ett år sedan Melwin avslutade sin protonstrålning, kan man då verkligen tro/hoppas/anta att tumören någonsin kommer att dö ut...???

 

Jag kunde som sagt inte alls få detta ur mitt lilla huvud, så jag skickade et mail till den ena av Melwins läkare och ställde frågan…

Jag fick ett snabbt svar och läkaren förstod min oro och jag fick följande förklaring;

 

Vanligtvis är det så, att upptag av kontrastvätska betyder att tumörten fortfarande har aktivitet. Men när det gäller situationen med hjärntumörer och strålning, är detta helt förväntat 1 år efter avslutad strålning. Strålbehandling är inte alls som cytostatika- det tar mycket mycket lång tid för strålningen att utöva sin tumördödande effekt- ofta många månader - även år.  Strålningen orsakar skador i tumörcellerna, som lagras - tumör cellerna har svårt att klara av skadorna  varför skadorna leder till nya skador som sedan långsamt långsamt leder till att allt fler celler i tumören inte längre klarar skadorna och till slut dör. Att tumören nu tar upp mindre kontrast i Melwins tumör, är mycket positivt. Tidigare var vi glada även när tumören stod still, trots att kontrastupptagningen ännu inte hade minskat. Att kontrastupptagningen har minskat, är faktiskt en riktigt bra sak- man kan säga att detta är nu det första objektiva tecknet på att tumören håller på att bli mera inaktiv.

 

Det känns såklart lite bättre nu när jag fått det hela väl förklarat för mig.

Hoppet finns fortfarande kvar och jag tror starkt på vår älskade Melwin…Han SKA fixa det här, han KOMMER fixa det här, han MÅSTE fixa det här!!!

Men väntan på att få det bekräftat är olidlig, väntan på svar, väntan på…vadå egentligen???

 


Nej, jag kan inte rymma från tankarna, känslorna, all oro och rädsla…Hur mycket jag än vill det!

Ibland känns det bara så jobbigt att inget veta om framtiden, jag vill veta, men ändå inte…är så rädd för svaret, så det är väl kanske tur att jag ändå inget får veta…

Det är bara att vänta och se, vänta och se!

Glädjas åt denna fantastiske lille kille, var dag, som kämpar för att komma tillbaka, lägga allt vad sjukdom heter bakom sig och bara få vara som barn alltid borde få vara.

 

Jag ska försöka att acceptera, att det är förväntat, att detta kan ta väldigt lång tid, kanske blir det lite lättare på något sätt…!

 

 

Dagar då vi inte tror vi ska överleva,

förundras vi över att våra hjärtan fortfarande orkar slå.

Dagar vi inte tror vi ska orka gå vidare, fortsätter vi ändå.

 

Dagar då vi inte tror att solen finns mer,

förundras vi över när den lyser igen.

Dagar då vi tror att det aldrig blir en ny dag,

förundras vi över att det blir natt och en ny morgon kommer.

 

Dagar då vi aldrig mer tror att vi ska skratta,

häpnar vi över att vi ändå kan det.

Dessa dagar överlever vi trots allt,

greppande efter det sista halmstrået slår våra hjärtan ändå,

uttröttade somnar vi i natten och morgonen kommer trots allt

och vi fortsätter att gå vidare.

Dagarna fortsätter att gå, livet kämpar vidare

tappert och segt för det oss framåt.

 

Själva kanske vi är modlösa, tröstlösa, ändå fortsätter tiden att gå.

Det blir natt och det blir morgon, såren läks och blir ärr med tiden,

för tiden fortsätter att outtröttligt att gå.

 

 Fast vi tror att det finns dagar då....

 

Denna dikt är skriven av Anna Träskmark 1988.

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0