bloglovin

Mitt otillräckliga jag...

2010-02-09 | 22:27:56

Så sammanfattning…!

Dagen började rätt okej...

For till öppis med småkillarna, handlade, åkte hem, åt lunch…

Hann precis prata klart med kuratorn i telefon, vi ska träffas imorgon och stämde av tiden etc…

La på luren och tänkte direkt, ska ringa Emma…

Vincent sov, Melwin var lite pömsig, men ville absolut inte sova, utan satt i soffan och kollade på ”Musses Klubbhus”

Står med luren i handen, ska slå numret, men avbryts av sms tonen…

Ska kolla det först, och nås av det hemska beskedet!

Ringer direkt, tänker inte, tårarna rinner…

Måste prata med Emma, måste prata med Emma, hon svarar!

 

Sjuk beskrivning kanske…men jag vill med detta poängtera, det som de flesta av oss säkert redan vet, hur fort allt kan förändras.

Hur lite vi vet…

Där sitter jag på öppis, lekandes med Melwin och Vincent, pratar glatt med andra mammor, vet ingenting…

Samtidigt går en av mina närmaste vänner igenom varje förälders hemskaste mardröm!

Känner mig så fruktansvärt otillräcklig och maktlös…

Vill vara där, vill finnas till, tänker, gråter, hoppas att mina vänner ska orka ta sig igenom detta.

 

Konstigt hur det är egentligen…

Vi hade ju redan fått en fingervisning om hur detta skulle sluta, vi visste ju innerst inne…

Men ändå så lamslås man, kan inte fatta att hon är borta, att det är över…

Man kan tydligen inte bli nog ”väl förberedd”.

Hos mig är det nog hoppet. Kalla mig naiv eller till och med dum om ni vill, men jag trodde nog och hoppades nog ändå, att detta skulle få ett lyckligt slut…

Visst, jag är inte dummare än att jag förstod att kampen skulle bli enorm, men jag valde nog ändå att tro på ett mirakel.

Något som såhär i efterhand är både på gott och ont…

Jag var helt inställd på att få träffa lilla Lisa igen, det fanns inget annat.

Men Lisa var trött, jag har många barn…

Vågade inte riktigt svänga förbi med hela armén, vissa lite snoriga, tänk om de smittar…

I mitt huvud fanns inget ”det är för sent nu”… Tänkte hela tiden att ”hon kommer snart att bli piggare, det är bara en svacka”

Vet inte hur blåögd jag egentligen är för mitt eget bästa, men så tänkte jag i alla fall.

Men det blev ändå försent…!

Tänk på det, alla ni som läser, ta vara på stunden, om varandra, ja alla ni älskar…

Man vet aldrig…!

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0