bloglovin

Oktober

2009-12-27 | 20:55:29

Fre 3 okt 2008 09:54

Västerås vända...

Melwin drog iväg tidigt i morse med pappsen... Igår var vi till labbet i Fagersta och lämnade prover som sedan skickades till Västerås. Läkarna ringde upp både från Uppsala o Västerås. ( vi är poppis ) V-ås läkaren sa att Melle behövde blodtransfusion då hans hb var alldeles för lågt. Uppsala läkaren sa att vi kunde göra nästa veckas cytostatika i Västerås istället, så fick vi lite närmre att åka. Melle får olika cyto blandningar varje gång, och denna gången var det en sort som de var vana att ge i Västerås, så vi kör på det... Men idag var det som sagt dags för blodpåfyllnad för att hans värden ska vara så bra som möjligt på måndag. Tony tog hand om Melle o trippen till V-ås och jag såg till att få "de stora" till dagis/förskoleklass och nu har jag lille Tingeling att ta hand om... Ska försöka jobba undan lite här hemma ( blommor, städning, räkningar ) ja ni vet... innan Melle kommer hem igen! Igår tog vi en tur till Hembygdsgården, hade lovat Melle att han skulle få ta sig en liten tur nånstans om han orkade. Han blir lätt lite uttråkad av att inte få göra nåt, han är ju som bekant van vid att få hänga med på allt jämt. Så jag hade lovat honom en fika på H-gården och stämt träff med några vänner. Det går ju bra att träffas när man kan vara ute lite mer, så att bacillerna "flyger iväg med vinden".... Är ju livrädd att han ska bli sjuk, det slår så hårt på honom, och sen får vi skjuta på behandlingen igen då. Hans cytoprotokoll bygger på att han ska behandlas tätt ( var 14:e dag ) för att vara så effektivt som möjligt på tumören, så man vill ju gärna att det ska löpa på bra. Men Melle tyckte det var jätteskoj att leka på Hembygdsgården, och lite tur hade han att förutom de vi stämt träff med, så dök det upp flera av hans "gamla" vänner från öppis. Kul både för mig och honom att träffa så många välbekanta ansikten! Skulle gärna göra träffar och umgås med alla som kan tänkas vilja det så ofta som det bara går, men allt hänger ju på Melle och hans värden hela tiden. Men den här veckan har jag gjort små "flykter" från hemmet och lunchat/fikat lite med vänner, såååå skönt att komma iväg lite och bara prata om ditt o datt och känna sig lite som förr.



Sön 5 okt 2008 22:01

Melles egen insamling...

Har nyss upptäckt att det finns en egen insamling till barncancerfondens forskning gjord i Melwins namn. Man hittar den på http://www.barncancerfonden.se/1558 och den heter "Melwins hjältar" Det är vår vän Nannie som startat denna insamling och jag känner mig både rörd och tacksam för det initiativet Pengarna går som ni säkert förstår direkt till forskning och det är inte helt orealistiskt att tro att det kan hjälpa Melwin på lång sikt... Som det ser ut så kommer vår familj att tampas mot denna djävulska sjukdom ett bra tag till, och som en läkare nyss sa till oss "det är inte att sväva ute i det blå att tänka att det kanske kommer fram ett bra botemedel mot Melwins diagnos, för forskningen går framåt varje dag" Och som det heter, många bäckar små.... Tänk vad underbart om det skulle kunna forskas fram en medicin som gjorde det möjligt för min lille Melle att slippa alla hemska behandlingar, operationer och gifter. Tänk om han också kunde få bo hemma jämt och ha sitt liv som alla andra friska barn.... Visst, jag ska vara realistisk, men de kan väl i alla fall komma på nåt så att han nån gång blir helt frisk! Det är väl inte att hoppas på för mycket...? Imorgon drar vi till Västerås för Melles cytokur nr 3. Robin o Albin lämnades nu på kvällen till Farmor, vilket de tyckte var mer än OK. Känns skönt att de tar det så bra. Melle, som har blivit en riktig liten uppesittare, börjar nu så smått att lnoppa här i soffan, för att sen bli uppburen till Pappsens säng. Vi har haft en skön helg här hemma, med lite pyssel, träff med familjen, badhus för de två äldre och mycket mys! Nu är det bara att bita ihop inför verkligheten igen...



Ons 8 okt 2008 23:26

Home sweet home...

Jag och Vincent kom hem idag. Melwin och Tony är kvar i Västerås men kommer mest troligt hem imorgon. Cytokur nummer tre har "runnit igenom" i droppform och Melle går nu med vätskedropp. Hans njurvärden var inte helt OK, så han fick lite mer vätska under dagen för att hjälpa de att göra sig av med alla gifter. Men förhoppningsvis kommer det att funka bra under natten, så att de kan fara hem imorgon. Själv höll jag på att klättra på väggarna på Västerås sjukhus, klarar inte av det så bra att bara gå där, timme efter timme, dag efter dag... Är ju van att ha fullt upp hela, hela tiden med olika aktiviteter och att ta hand om allt här hemma. Just den här cytokuren klarar Melle ganska bra att få och man gör inte så mycket mer än går runt med Melwin och hans droppställning till olika lekhak, dvs lekterapin och lekrummen. Melwin vill sällan sitta still på ett ställe längre än några minuter, så vi kuskar runt på Melle o Vincent i deras vagnar och så droppställningen förstås... Personalen i Västerås är kanon och de tar hand om Melle som en kung, men för oss vuxna är det pisstråkigt... Det finns liksom inte så många andra vuxna där att prata med. Av de familjer/barn som ligger inne på Västerås barnavdelning är det inte så där väldigt många cancerbarn, och antingen håller de sig på rummet för att barnet är för gammalt för lekrum eller för sjukt. Av de som tittar ut från rummet är det få som spontant tar kontakt med oss, då de förmodligen inte har en så där allvarlig diagnos och det märks att de tycker att det verkar max jobbigt att ta kontakt med denna "stackars familj med den lille cancersjuke pojken". Det syns ju liksom ganska väl vilken sjukdom Melle lider av, med sitt skalliga huvud och väl synliga ärr i bakhuvudet. Så på så vis trivs jag bättre i Uppsala, då vi ligger inne på canceravdelningen där alla har cancer ( även om diagnoserna skiljer sig något ) och det är ett helt naturligt förhållande till skalliga barn, konstiga ärr, radioaktiva ämnen, strålning och gifter... Låter säkert helt koko, men det blir på nåt vis helt lätt o enkelt att prata om sin misär, när alla har mer eller mindre samma och förstår ens känslor och tankar ganska väl. Man kan komma igång med en konversation helt lätt över en kopp kaffe, då vi alla sitter i samma båt och kan då istället utbyta erfarenheter av de olika behandlingarna och ge varandra stöd o råd. Men nästa cyto behandling ska vi i alla fall göra i Uppsala... Sjukt att det börjar bli så mycket vardag att man faktiskt börjar se fram emot saker o ting som rör sjukdomen, t ex det att få åka till Uppsala... Möta välbekanta ansikten osv....Är väl för att man vet att man inte direkt har nåt val, cyton måste ju bli av, och då vill man väl göra det bästa av situationen. Men vilken sjuk vardag jag har, kan jag komma på mig själv... Hade aldrig kunnat tro att jag skulle kunna sitta och prata om strålbehandlingar, gifter och lidande angående min son som om det var det mest naturliga, men det blir faktiskt lite så när man är med likasinnade. Hur som helst så fick jag en lidelse av tristess i Västerås, och då Melle var så pigg som han var idag, tyckte min man att jag gott kunde åka hem och fixa lite. Så sen eftermiddag tog jag med mig "lille Tingeling" och for hem. Har i och för sig inte hänt så där otroligt mycket här hemma heller, mer än att jag har handlat o fyllt min kyl igen, packat upp och tvättat. Lille Vincent kräver ju sitt han också... Har dock varit lite duktig och redigerat kort här på kvällningen, som nu ska skickas in för framkallning. Bättre sent än aldrig i det fallet... Är supertrött, då jag ligger en vecka efter med sömn typ, men har svårt att gå o lägga mig och att sova.... Tänker lite för mycket!!! Så om nån tycker att jag åldrats snabbt på sistone, ha i åtanke att jag tyvärr inte fått och inte heller kommer att få min "skönhetssömn" på bra länge, ha mig som exempel och gå och lägg er i tid, sov mycket och ta sovmorgon så ofta som ni kan! Måste avsluta med att påminna om att skippa pizzan denna vecka och sätta in slanten till "Melwins hjältar" på www.barncancerfonden.se/1558




Fre 10 okt 2008 23:55

Melwin hemma igen...

Så himla skönt att ha hela familjen under ett tak, om än bara för ett litet tag. Melwin o pappa kom hem från Västerås igår. Melwins njurvärden hade blivit bra igen och sköljningen av "gifterna" hade funkat bra. Nu återstår att se hur han blir att må efter behandlingen denna gång. Melle har redan fått såriga läppar, mest på överläppen, men ännu inga blåsor munnen. Han är oförskämt pigg, nästintill "speedad" och jag hoppas så att det håller i sig. Var i kontakt med UAS idag och de hade bokat in Melle för narkos och MRT ( magnetröntgen ) den 4 november. Känns länge dit, men det kommer nog att gå riktigt fort, för det gör det ju alltid. Då kommer vi förhoppningsvis få ett hum om hur tumören har växt, snabbt eller om cytostatikan har lyckats stoppa tillväxten. Pirrigt men ändå såååååå nyfiken! Hoppas bara att läkarna kan ge ett så korrekt svar som möjligt. Innan dess ska vi hinna med en sväng till Uppsala för Melwins cytokur nummer fyra, som ( enligt läkarna ) ska vara den värsta i hans behandlingsprotokoll. Känns jobbigt att tänka på de biverkningar som den kuren kan ge, förutom att den ska medföra mest illamående, går den hårt åt njurar och hörseln. Andra barn jag läst om som haft samma diagnos som Melle och behandlats på samma vis har alla fått något problem med hörseln. Allt ifrån lomhörd till seriös hörselskada. Jag tycker det verkar jobbigt med allt som innebär nedsatt hörsel, men om jag då ska vara realistisk ( igen ) så hoppas jag väl på att han iaf ska kunna höra nåt och inte bli helt döv. Hörapparat ska väl funka... Men hur det påverkar hans hörsel kommer vi nog inte att få svar på förrän ett tag efter behandling, så det bästa är väl att inte tänka så mycket på det, för det blir ju som de blir ändå, inget att göra liksom. När de kör MRT på honom kommer de också att kolla hörsel och njurar, något de gör efter varje avslutat cytoblock ( innehåller fyra cytokurer ). Om de efterhand märker att det påverkar hans hörsel eller njurar för mycket, kan de avväga att plocka bort den fjärde kuren i hans protokoll. Men allting ställs emot hur det då kommer att påverka tumören, för den är ju trots allt viktigast att förinta! Känns konstigt att tänka så ändå; Om nån hade sagt att min som skulle få nedsatt eller kanske mista sin hörsel så skulle jag bryta ihop totalt, men nu känns det liksom lite lindrigt i jämförelse mot att tumören inte går att stoppa, och att jag inte får behålla honom alls. Man får ett helt annat perspektiv, rullstol, döv, blind, förlamad, inget går tyvärr att utesluta när man lever ihop med regelbundna doser av cytostatika och eventuella strålningar och/eller operationer. Det känns både skrämmande och frustrerande att tänka att den söta, lilla goa Melle jag nu lever ihop med kanske kommer att förändras så himla mycket. Inte som andra barn, att de växer och utvecklas, utan snarare stannar upp, går tillbaka och kanske blir mer eller mindre en annan Melle än min nuvarande. Men hur som helst så är känslan att han måste stanna hos oss den allra största! Spelar ingen roll hur och i vilket skick han kommer att vara, bara han finns hos mig! Egoistiskt att tänka så, men jag måste förbereda mig lite mentalt på att han kommer att förändras mycket samt att jag är livrädd att förlora honom. Dags att leva i nuet, han är här nu, pigg o glad... Och imorgon är en ny dag att förgylla med min prins. Vi har inga direkta planer för helgen, mer än att Robin ska på ett läger med Miniorerna. På söndag ska vi på Familjegudstjänst, som Maximalerna och Miniorerna har gjort pyssel till ( dvs både Robin o Albin ). Hoppas så att Melwin är pigg på söndag för då ska han få följa med till kyrkan och titta på brorsorna... Just det ja, har tagit mig ett glas vin nu på kvällen, för nu har jag helt slutat att amma. Det var gott, men ändå inte för gott Vincent tycker att välling är det bästa med livet och sveper en flaska när som helst, hur som helst, var som helst och "in no time" Han är ju bara så enkel att natta o lägga. Lite välling och sen go´natt...Underbar liten bebbe! Om vi hinner i helgen ska vi möblera om lite, så att spjälsängen kommer fram och Vincent får testa att sova där. Han har ju sovit bredvid mig i dubbelsängen hittills, men det börjar bli dags för Tony att flytta in till sin fru igen och bebben att sova med sin storebror... Shit vad det hänt saker på insamlingen "Melwins hjältar"... Sååååå skoj! Kanonbra jobbat alla som skippat pizzan denna vecka, det är värt vartenda öre. För er som inte riktigt har hunnit med och spana in Melles egen insamling ta en kik på www.barncancerfonden.se/1558 "Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt"



Lör 11 okt 2008 07:33

Melle och maskarna...

Har nyss vaknat, eller blivit väckt rättare sagt... Först vaknade Albin strax efter sex!!! och tyckte tydligen att det var OK att kliva upp trots att det var bäcksvart ute och att han fått vara uppe till nästan tio igår... Placerade Albin o soffan med filt o kuddar och körde igång "Alvin och gänget" det brukar fängsla honom. Smög upp till bingen igen, men hann väl i princip bara sluta ögonen en stund innan Vincent började jollra vid min sida. Gulligt o mysigt, visst, men ack så tidigt...( speciellt om man inte pallrar sig i säng förrän efter tolvslaget ). Men nu sitter jag här med min kaffekopp igen, med "Alvin o gänget" i bakrunden och en lekande Vincent i babygymet. Natten har också varit allt annat än lugn... Vaknade nån gång efter tre av ett illtjut från Melwin. Springer in till Melle o pappa som slaggar i Albins rum. Tony lugnar mig ( som naturligtvis tror att Melle har akutont ) och förklarar att Melle sover och ligger o drömmer. Jag smyger tillbaka till dubbelsängen, och kryper ner bredvid de sovande Vincent och Albin ( som dessutom drar stockar ). Hör sen att Tony går ner med Melle och ger honom lite medicin. Strax efteråt kommer de in i "mitt" rum, Melle kryper upp i min säng och berättar att han inte vill gå in i Albins rum igen för då kommer maskarna. Stackarn har drömt en mardröm om maskar som kommer och äter upp honom! Han är fortfarande skakad och lite ledsen, min stackars lilla sötis... Till sist beslutas det att Melle o pappa ska sova i Albins säng i lekrummet istället, och där ligger de kvar ännu och sussar, så det verkar ju funka. Har märkt tidigare att Melle haft mardrömmar, så han sover numera alltid med Tony eller mig vid sin sida, men det här var nog en av de värsta...



Sön 12 okt 2008 22:39

Glad Melle = Bra dag

Idag har det varit en bra dag. Melwin har haft ett gott humör nästan hela tiden och vi har gjort saker som "vanliga" familjer gör. Det började med lite stress i morse ( som vanligt  ) men till sist kom vi iväg till kyrkan och Familjegudstjänsten. Robin som är med i Miniorerna hade under veckan hjälpt till med att förbereda kyrkan, samlat löv och äpplen som de dekorerat så fint med och de hade övat in en sång om hösten som de framförde. Melwin var glad över att få följa med och tyckte att höjdpunkten var att få en kram och ett äpple av björnen... Det är lite svårt att veta hur mycket man törs ta med honom på. Han har ju ett i stort sett obefintligt immunförsvar och kan lätt få en infektion. Men varannan vecka ligger han ju mer eller mindre isolerad på sjukhuset och varannan vecka blir han som "fånge i sitt eget hem". Han är ju van att alltid få följa med på alla aktiviteter, och vi är ute på rätt mycket skoj, så han blir ju så ledsen när han inte får följa med. Så nån gång ibland såhär kan han väl få smita ut... Håller nu tummarna för att han inte blir sjuk under veckan och får läggas in igen, det är ju så skönt att bara få vara hemma. Resten av dagen försökte vi vara ute så mycket som möjligt och njuta av det fina vädret. Pojkarna åkte fyrhjuling med pappa och sen drog vi till hembygdsgården där vi träffade vänner och lekte och fikade. Robin var hemma hos en kompis från skolan och efter att ha hämtat honom och fått hem Melle till soffan och lite mys, drog jag på ett Lingon & Blåbär party. Skönt att komma iväg på lite vuxensaker ibland, och handla barnkläder är ju alltid skoj . Nu sussar barnen sött i sina sängar, förutom Melle som ligger här intill i soffan. Det är svårt att se och känna nåt positivt när jag tittar på Melles lilla söta huvud och tänker på vad som döljer sig därinne. Tumörjävel från helvetet som gör livet surt för oss alla, som vi inte har en aning om hur den beter sig, om den växer eller ej... Men man lär sig att ta vara på dagen och framför allt de bra dagarna, dvs när Melwin är glad. Ska verkligen försöka att tänka och leva i nuet, precis som barnen gör. Vi tar en dag i taget och gläds åt de stunder vi faktiskt lyckas leva precis som en "vanlig familj".

 


Tis 14 okt 2008 09:34

Har vågat mig ut...

Igår var jag nere på öppna förskolan ( öppis ) för första gången sen vi fick Melwins diagnos. Jag hämtade Robin o Albin på dagis/förskoleklass och tog med de och Vincent. Melle stannade hemma med pappa. Han hade nog velat följa med ( frågade aldrig eftersom han inte har nåt val ), men jag är för rädd att han ska få nån infektion, så han fick stanna hemma. Det är ju trots allt ganska många barn på relativt liten yta, och det är ju förkylningstider och allt. Har tyckt att det varit lite jobbigt att "kika ut" tidigare, har inte känt mig tillräckligt stark att berätta och svara på frågor sådär direkt öga mot öga. Men med tiden så växer man liksom in i situationen och nu känns det lättare att prata om Melles situation. Plus att jag märkt att de allra flesta jag träffar har läst/läser min blogg regelbundet, vilket gör att de ( ni ) är uppdaterade och vet hur läget är för stunden. Så det var riktigt, riktigt skoj att träffa alla öppis vänner igen! Vincent som inte varit där sen han var typ nyfödd, verkade gilla konceptet skarpt och lekte o spanade på alla barnen med stor iver. "Öppis Åsa" hade varit så gullig och fixat som ett litet fotoalbum med alla Melles kompisar. Hon hade skrivit ut och plastat in de och gjort som ett häfte så att Melle lätt kunde bläddra och titta själv på sina öppis vänner. Han blev sååååå glad när jag kom hem och gav det till honom, och släppte det inte på hela kvällen. "Melles bilder" säger han och ler med hela ansiktet... Stort Tack Åsa!!! De stora pojkarna kände igen sig som vanligt ( de är ju typ uppväxta på öppis ) och lekte som aldrig förr. Det kändes bra att ha tagit steget ut i "omvärlden" igen och jag ska försöka att ta mig dit så mycket jag kan de veckor vi är på hemmaplan. De hade också  gjort en liten söt burk som man kunde lägga slantar i som sen skulle gå till insamlingen "Melwins hjältar" www.barncancerfonden.se/1558 Det ger mig sån styrka att se och känna att alla runtomkring bryr sig så mycket! Igår kväll när barnen hade somnat kom jag och Tony in på ett sånt där samtal igen... Ett sånt där framtidssnack, tankar och funderingar. Då kommer det alltid upp mycket känslor, vi blir arga och ledsna om vartannat. Det är många frågor som finns i våra huvuden, som vi då sitter och ältar och funderar och disskuterar omkring, utan att egentligen få några svar. Vi kom i alla fall fram till några saker som vi skulle ta upp och disskutera med läkarna under vår Uppsala vistelse nästa vecka. Båda två tror att man måste vara ganska så insatt och medveten i allt som läkarna beslutar och gör. Inte för att vi direkt misstror deras kompetens, men vi har fattat att det är flera andra faktorer som också spelar in i lite olika beslut som tas angående Melwins fortsatta behandling. Jag tänker inte gå in på detaljer i nuläget, men som sagt så tror jag att man måste "vara med" hela tiden på vad som görs. Som i allt annat här i världen så har pengar och ekonomi en stor del i det som beslutas, vare sig man tror och gillar det eller ej...! Tony har nu kört iväg "de stora" till dagis och förskoleklass. Albin skulle vara ute i skogen hela dagen, laga mat ute och äta matsäck, något han gillar skarpt. Sen på em ska han med en kompis och hans mamma och åka skridskor. Det blir säsongspremiär och jag hoppas att han inte slår sig... Abbe går och väntar på att Morfar snart ska skjuta en älg, så att han får åka till Karbenning och vara med när älgen "tar av sig kappan" Vi får väl hoppas att Morfar snart knäpper skogens konung...



Ons 15 okt 2008 09:53

Ny dag, nya tag...

Fick lite sovmorgon i morse. Vincent slog till och sov till åtta, och då gjorde jag det också. Tony gick upp och fixade frukost till de stora och när jag vaknade hjälpte jag bara till att klä de och få de redo för dagis/förskoleklass. Idag är det Robins tur att ha skogsdag och han fick matsäck med sig. Albin klagar lite på ont i örat, på ena sidan, men han har ingen feber och är lika pigg o galen som vanligt, så vi får väl se vad det leder till... Igår var Melle till sjukan här i Fagersta o lämnade prover, men våran Västerås läkare har inte ringt och talat om vad de visade ännu, hoppas att han hör av sig under dagen. Uppsala teamet ringde och bekräftade att vi skulle infinna oss på UAS på söndag em/kväll. På måndag ska de köra igång med hans cytokur nummer fyra, som enligt läkarna ska vara "den värsta" i hans cytoblock. Den ska gå ganska så hårt åt bl a njurar och hörsel och han kommer mest troligt att bli mer illamående än efter de tidigare cyton han fått. Sen blir det två veckor innan han börjar om sitt cytoblock igen, för att de ska hinna göra en MRT, göra hörselprov och njuroll samt undersöka hjärtat. Allt för att se så att organen håller för hans cytodosering, eller om man kan öka dosen eller måste minska den. Jag är så himla orolig för hans hörsel. Alla jag hittills pratat med som haft samma diagnos som Melle, har alla haft nån form av hörselskada efter avslutat behandling. Vet att det är som en piss i havet av alla biverkningar och seneffekter han kan tänkas få och det viktigaste är att han blir friskförklarad, men just hörselskada tycker jag är ett ganska så påtagligt handikapp. Samtidigt som man naturligtvis kommer att lära sig leva med det också. Känns som vi kryper närmre och närmre vår Uppsala vecka och att den här hemmavistelsen snart är slut, vill ju inte det....! Det är så skönt att vara hemma med hela stora familjen!



Ons 15 okt 2008 12:02

Måste bara berätta...

Tony var in en sväng på sitt jobb, Västanfors Stålbyggnader... De led verkligen med oss och den situation vi hamnat i och ville göra nåt för att hjälpa Melwin. De satte in 10 000 kr till "Melwins hjältar" rakt av!!! Vilken kanon insats för Melwin och andra cancerbarn, absolut nåt för andra företag att "haka på" "Små medel kan vara stort för alla som drabbats av cancer" http://www.barncancerfonden.se/1558 "Melwins hjältar" ett insamling väl värd namnet!



Lör 18 okt 2008 21:54

Hemma veckan går mot sitt slut...

Imorgon bär det av till Uppsala igen, inte alls roligt men det är lika bra att vi får komma iväg och får det överstökat. Vad som däremot ska bli lite roligt är att Robin också ska följa med. Han tog själv upp det och sa att han tyckte det skulle vara kul att följa med och se hur Melwin har det på sjukhuset. Robin som går i förskoleklass på Lindbacken i veckorna ska få pröva på att gå på förskoleklassen på Akedemiska. De har på barnsjukhuset en skola som har undervisning från förskoleklass upp till mycket äldre barn, vet inte riktigt hur gamla bara... Men dit är de sjuka barnen, syskon och även kompisar till patienten varmt välkomna att vara med. Personalen har ofta frågat oss om när Melwins äldre brorsor kommer att följa med, men vi har hittills valt att lämna de hemma. Men nu när Robin själv bestämt sa att han ville hänga med så ska han ju få det. Vi har sagt till Albin att det är hans tur att få följa med nästa gång vi ska till Uppsala, om han vill det. Nu var han lyckligtvis mer än nöjd med att få stanna hos Mormor o Morfar, vilket är tur för alla fyra barnen tror jag inte att vi fixar att ha med när det är cytostatika behandling på gång. Inte såhär i början i alla fall, och den kuren han ska få nu i veckan har vi ju aldrig haft förut, så vi vet inte nå vad vi kan förvänta oss. Albin är ju dessutom lite mera livlig och rastlös än Robin, och behöver nog mer passning, men han ska absolut få komma med nästa gång och Robin får stanna hemma, om Albin nu vill det. Robin har visat ett mer intresse rent allmänt vad det gäller Melwins sjukdom och alla sjukhusvistelser, men det är väl åldersskillnaden på 17 månader som tar ut sin rätt... Albin är ju så otroligt aktiv fysiskt och tycker inte om när det går för långsamt och om man måste vänta eller sitta still för länge. Så det är nog bra att han får stanna hemma och leka med sina likasinnade kompisar, Wille o Victor Nu är alla väskor packade ( vilket är en hel del när familjen ska åt olika håll ) och imorgon eftermiddag bär det av till UAS. På förmiddagen ska Albin hinna med lite lek med Victor innan han ska till Mormor, och vi andra ska väl stressa runt här hemma och försöka få ordning på allt innan avfärd. Har varit så himla skönt att vara hemma den här veckan och Melle har varit pigg nästan hela tiden. I fredags när Melle lämnade prover i Västerås så var hans värden så pass bra att han slapp blodtransfusion. Doktorn sa att han hade blodvärden lika som ett friskt barn, och det var ju riktigt positivt. Så med de orden vågade jag ta med honom hem till Lina och hennes barn, där även Nannie var med sina tre kids. Melwin blev så glad att han fick följa med och tyckte det var hur skoj som helst att träffa sina kompisar och leka o fika med gänget som förr. Var skönt både för mig och Melle att få lite vardag som den var innan sjukdomen..."Tack tjejer" Melwin är ju van vid att alltid få följa med mig på allt och alltid fara runt på aktiviteter, så det var nog veckans "happening" för honom... Men nu är det tillbaka till verkligheten som gäller, och hur trist det än är så gäller det att bita ihop och hoppas att cyto nummer fyra går näst intill obemärkt förbi!




Mån 20 okt 2008 20:38

Cyto fyra i full gång...

Vi är nu i Uppsala och Melwin har idag fått sin första dos av sin cyto nummer fyra. Den består av en 1 timmes infusion av Carboplatin och en halv timmes infusion av Etoposid, sen sköljning i åtta timmar med lite olika ämnen blandat i droppet, och nu över natten har han enbart vätskedropp. Samma procedur ska nu göras i två dagar till ( totalt tre dagar ). En av biverkningarna till den här kuren är att man blir mera illamående, så Melwin får nu två sorters illamåendemedicin istället för en som han i vanliga fall får. Han har klarat den här första cyto dagen riktigt bra och hittills inte kräkts nåt. Nu sussar han sött här bredvid och jag hoppas han får sova hela natten. Robin var på skolan här på sjukhuset idag, det tyckte han var så skoj. Han fick en fröken som satt vid homom hela tiden ( då han var den enda sexåringen för tillfället ). De har nu skrivit in honom på skolan och han får alltså komma och vara ned på sjukhuset när han vill. Lärarna här kommer att hålla kontakten med Lindbacken här hemma, så att han får jobba med liknande saker. I fortsättningen ska vi ta med hans "Mamma Mu material" så att han inte halkar efter sina kamrater. Superbra tycker vi, för då kan han alltid välja själv om han vill följa med oss eller stanna hemma i Fagersta. Det är så roligt att ha med honom, en frisk fläkt liksom, så han får gärna hänga på så mycket han vill. Har idag träffat lite nya familjer här på canceravdelningen. Vissa som nyss hade fått sin diagnos och precis börjat kämpa mot sjukdomen, andra som hade hållt på desto längre. En patient till som hade hjärntumör, något som vi liksom "saknat" ( jag önskar verkligen inte nån sjukdomen ). Tjejen var bara ett år äldre än Melle, men deras diagnoser skilde sig en hel del även fast de båda hade hjärntumör. Hittills har vi mest träffat på patienter med neuroblastom, Wilms tumör och leukemi. Men hjärntumörer ska ju vara en av de vanligaste cancerformerna hos barn, ihop med leukemi, så några till borde vi ju rimligtvis träffa på. Fast vi har märkt att diagnoserna och hur tumörerna ter sig och svarar på de olika behandlingarna hos olika patienter är något spm verkligen skiljer sig från fall till fall, har vi märkt. Allt är väldigt individuellt från patient till patient. Så det är nog nyttigt och lärorikt att prata med och höra om andra och deras diagnoser, men vi ska nog ha i bakhuvudet att med just Melle kan det bli på sitt egna lilla vis, både positivt o negativt. Fast mest positivt förstås för han är ju vår lille kämpe och allt blir liksom alltid bättre med honom!



Tis 21 okt 2008 22:18

Dag två avklarad...

Nu har vi bara morgondagen kvar med cytostatika för den här gången. Hittills har Melwin klarat sig riktigt bra. Han får ju dubbla illamående mediciner, så det kan ju hända att det gör sitt tii, men än så länge ingen kräka... Han äter nästan ingen, har ingen matlust alls, men vi kan ju ge honom i slangen och det känns som en trygghet. Robin gick i skolan idag igen och ser fram emot morgondagens lektion också. Vi fördriver dagarna med att hänga på lekterapin, leka på avdelningen när Melle går med cyto droppet, för då får man inte vara på lekterapin, ta små promenader till kafeterian och att sköta det allmänna ( mata, byta blöjor, sova middag ). Inte så mycket intressant alls faktiskt, men dagarna går ändå så otroligt fort. Idag blev jag iof intervjuad av "Vi Föräldrar" angående Melwins sjukdom, och det händer ju inte riktigt varje dag... Läkarna bad oss vara med imorgon vid en läkarkonferens och berätta och svara på frågor om Melwins sjukdom, hur vår livssituation förändrats och annat som kommer vid en så här stor omställning i livet. Så imorgon ska vi prata inför ett gäng läkare, vilket inte heller händer varje dag... Nu på kvällen har vi varit med på en träff som Barncancerföreningen i Mellansverige anordnar för barn och föräldrar som drabbats av cancer. Vi lyckades pricka in en sån träff förra gången vi var här också, och det är både intressant och lite skönt att få sitta och prata av sig och lyssna på andra i liknande situationer. Just det ja, måste ju passa på att Hurra för insamlingen "Melwins hjältar" som gått förbi hela 25 000 kronor!!! Men mer slantar behövs för Melle och andra cancersjuka barn, så glöm pizzan även denna veckan eller okej behåll pizzan då men fika en gång mindre och ge en liten slant på www.barncancerfonden.se/1558 Nu ska jag sussa med övriga familjen här på rummet...



Ons 22 okt 2008 21:21

Dag tre avklarad...

Nu har sista cytostatikan för den här kuren runnit igenom. Melwin har fortfarande dropp med olika ämnestillsatser kopplat till sig men det kommer att plockas bort imorgon förmiddag. Sen skrivs vi förmodligen ut och får fara hem igen, Jippi! Allt har gått riktigt bra här, Melle har varit pigg o glad även idag och vi har mest gått runt o lekt. På förmiddagen fick vi besök ev en go vän, så det blev lite snack och en fika, Mysigt! Det är riktigt upplyftande att få besök här ( är det iof alltid ) för det är ju inte sådär superinspirerande att vanka runt här dag ut o dag in... Så att få lite påhälsning av nån kompis är riktigt "make my day" Vi var också iväg och pratade om vår situation och Melwins sjukdom för ett gäng läkare. Det gick riktigt bra och de verkade ytterst intresserade av vad vi berättade och frågade en hel del. Det var en AT läkare som hade oss som "fall" och hade skrivet en hel del fakta och historik om Melwin och hans sjukdom, som vi sen fick en utskrift på. Jätteintressant och nyttigt att ha alla fakta om Ependymomen och även en del röntgenbilder från innan operationen. Vi har ju sett dessa förut, men nu fick vi egna att behålla. Ska bli skönt att komma hem imorgon, att få hem Albin igen. Vi har saknat honom himla mycket här nu, blev liksom mer påtagligt när Robin också var med. Vi är ju vana att lämna "de stora" till Mormor eller Farmor, och det är inte det att vi inte litar på att de är i de bästa händerna för det vet vi att de är, men den här gången fick ju en stanna kvar själv och inte två... Alla var samlade utom lille Abbe, familjen var inte komplett och det kändes konstigt. Men imorgon får vi vara alla tillsammans. Hoppas bara att Melwin kan hålla sig så frisk så att vi inte behöver läggas in i Västerås för antibiotikabehandling. Men det ligger tyvärr ganska nära till hands, då den här cytokuren ska göra att hans värden sjunker ännu mer än vanligt och stannar sådär lågt under en längre tid. Vilket betyder att hans immunförsvar kommer att vara obefintligt under en ganska lång period av hemma vistelsen, och han kan lätt få nån typ av infektion. Men vi får ta en dag i taget och hålla tummarna för att han får stanna hemma tills nästa Uppsala vända som är inbokad till den 3 november. Han är så otroligt duktig och tapper, så han är värd all "semester" han kan få, världens bästa klimp!



Fre 24 okt 2008 08:56

Äntligen hemma...

Cyto kur nummer fyra är nu färdig och igår fick vi åka hem.

Melwins värden var riktigt bra vid hemgång, men tyvärr väntas de sjunka betydligt under nästa vecka. Vi ska till Västerås för provtagning på måndag och då får vi en liten indikation på vad som komma skall. Måste försöka hålla honom frisk till vecka 45 i alla fall, för då är han inbokad på två narkoser, en för magnetröntgen och en för att byta ut slangen på magen till en knapp och att göra ett hörseltest. Under den veckan ska han också genomgå en njurundersökning och hjärtundersökning. Men allt det avbokas om han inte är frisk nog och då rubbas hela hans schema, och det vill vi inte... Skönt att sova i egen säng...javisst, om man nu kunde sova! Oftast brukar jag ha svårt med att somna på kvällen, men igår somnade jag sött direkt ja la mig, men vaknade istället vid ett tiden och det var sen helt omöjligt att somna om förrän vid halv fem, vid sju vaknade Vincent, så då var det bara att kliva upp. Har blivit tipsad om nån form av insomningstabletter, men det har inte varit aktuellt för att jag ammat. Men nu när jag slutat amma så skulle det ju funka, men jag är ändå lite fundersam, är rädd att jag ska tappa kontrollen... Vet inte om det beror på för lite sömn eller om det är all stress, oro och hela det paketet, men jag är i alla fall så irriterad och grinig hela tiden. Blir arg för minsta grej, mysig jag låter va...? Men va f*n, hur ska man kunna vara normal när man hela tiden går med en gnagande ovisshet i kroppen och oro över allting...??? Funderade en hel del i natt där jag låg i min binge, med Vincent sussande vid min ena sida och Melwin vid den andra. Försökte sätta mig in i hur det skulle vara att stå på sidan om vid en sån här situation, vara anhörig eller vän o bekant till oss. Vi har ju fått ett otroligt stöd från de allra flesta, hjälp med syskon, vardagen, stöttande sms och kommentarer här på FL. Men så finns det en liten skara som inte har hört av sig alls, förutom just de två första veckorna när vi fick det chockande beskedet. Det har snart gått tre månader sen den hemskaste dagen i mitt liv, och även om tiden känns som den rusat iväg så tror jag nog att man haft gott om tid att höra av sig! Ett telefonsamtal eller en påhälsning på sjukan eller hemma hade i alla fall jag bidragit med om min vän hade hamnat i en liknande situation. Man kan tycka det är jobbigt, det förstår jag, men med tiden så finner man styrkan till att lyfta luren, och är man en riktig vän så gör man det till slut...

Men de som inte har hört av sig hitills på ett eller annat sätt tycker jag kan låta bli i fortsättningen också, för det är ingen riktig vänskap. Läste nyss i en handbok för familjer med cancersjuka barn några rader som fastnade just för att det är precis så man känner som drabbad. "Hela tillvaron förändras för en familj vars barn fått cancer. Men mitt i allt nytt är det viktigt att det vanliga livet med kompisar, skola och förskola fortsätter" Jag vill inte glömmas bort för att man inte vet vad man ska säga eller göra, vara eller inte vara... Jag vill inte uteslutas från "det roliga" för att man tror att jag inte har lust/orkar/vill för det kanske inte är så... Vissa dagar mår man ju liksom ganska bra och andra dagar som ett lass skit... Men mitt i allt tumult så är våra goda vänner och vår släkt o familj helt ovärdeliga!!!





Lör 25 okt 2008 18:16

Nervöst...

Melle har fått feber idag, vill absolut inte lägga in honom på sjukan igen. Läkarna har sagt att vid 38,5 grad måste vi komma in till sjukhuset. I morse hade han 38,4, vi gav honom alvedon ( ihop med alla andra sjuttioelva mediciner ) och när vi tempade igen efter sex timmar hade febern gått ner till 37,9, så vi är fortfarande hemma. Melle är fortfarande pigg och leker glatt, så det känns som om vi kan ta det lite lungt. Behöver han antibiotika och/eller blod borde han vara slöare... På måndag ska vi ju in för koll i Västerås så jag hoppas att han får stanna hemma tills dess, han är ju sååååååå nöjd då! Nu har min underbara, fantastiska man lagat potatisgratäng och kött ( min favvo ) och tänt upp ljus i hela nedervåningen, så nu blir det familjemys!!!



Mån 27 okt 2008 06:08

Vaken...

Vincent har helt klart inte fattat att vi har ställt om klockan. Han vaknade klockan 05.05 och då var det bara till att stiga upp. Han har sovit oroligt hela natten, hostat och haft lite feber, men verkar riktigt pigg nu... Fick mig en kopp kaffe i lugn o ro innan öriga hulliganer vaknar. Melwin är fortfarande hemma, han hade feber igår också, men det höll sig under 38 grader. Så idag drar vi till Västerås för provtagning och koll. Eftersom Robin o Albin är lediga från förskoleklass och dagis den här veckan, följer de också med. De ser fram emot att få leka på Lekterapin, som faktiskt är helt kanon i Västerås. Där finns hur mycket olika leksaker som helst, sandlåda inomhus, pysselsaker för alla smaker, musikrum med alla möjliga instrument och vattenbad där man kan leka med båtar o fiskar. Genomtänkt allting! Får väl se vad vi ska underhålla "de äldre" herrarna med i veckan sen, är ju svårt att planera nåt när vi inte riktigt vet om Melle får vara hemma eller inte och hur han kommer att må. Ska försöka fira lite Halloween iaf...

 


Tis 28 okt 2008 07:03

Åter igen tidig morgon...

Vincent vaknade även denna morgon strax efter fem... Han är hostig och har sovit oroligt hela natten, då det blir slemmigt o rossligt i halsen när han ligger ner. Men när han sen vaknar och kommer upp är han i stort sett som vanligt och får upp slemmet bra. Vi var till Västerås igår och Melwins värden hade ju som väntat gått ner. De röda blodkropparna var ganska ok, men de vita var riktigt låga. Vilket betyder att han  i nuläget inte behöver någon blodpåfyllnad men har ett näst intill obefintligt immunförsvar. På onsdag/torsdag denna vecka förväntas hans värden vara som lägst, så till slutet av veckan är det nog troligt att det blir en blodtransfusion. Om han nu ska bli sjuk hoppas jag att han snart blir det, så att han hinner bli frisk tills nästa vecka. Då ska han ju sövas två gånger, varav den ena är magnetröntgen, och det vill vi helst inte flytta på. Det är svårt nog ändå att få narkostider och allting bokat på en vecka, som vi nu har fått. Robin o Albin som sett fram emot att få leka på lekterapin igår, lekte av sig ordentligt kan man säga...Helt plötsligt blev det liv o rörelse på lekterapin i Västerås. Albin racade runt i nån form av Bobby car iklädd Spindelmannen dräkt, som han sen vägrade ta av sig och sprang runt med på hela sjukan... Robin ( pysselmannen ) målade teckningar med hjälp av drejskivan, en häftig grej faktiskt. Man sätter papperet på drejskivan och när den snurrar kan man hålla pennor i olika färger så att det blir cirklar och mönster. Jättefint blir det! Melle lekte affär och doktor för att sen sanda ner sig totalt i deras inomhus sandlåda. Vincent satt mest i babyhörnan och sög på saker och dreglade. Som hemma faktiskt... Men skönt med lite miljöombyte! Nöjda med dagen åkte sen familjen hemmåt för att glömma bort att gå på "Bamsegympan", laga mat, äta och natta barnen. Melwin som har fått en ny sort matpump lades i soffan för att testa den. En smart uppfinning som man enkelt ställer in vilken mängd som ska pumpas in genom slangen i magen. Sen ligger han och tittar på TV i soffan medan det går in sondmat direkt till magsäcken. På så sätt får man i honom mer, fast under en lite längre tid, smart tänkt. Han kan även ha den när han sover, fast det har vi inte hunnit testat ännu. För er som känner till "Melwins hjältar" på www.barncancerfonden.se/1558 eller för er som inte gör det, kan ni ju ta en kik... Vill jag i alla fall passa på att tipsa om en till insamling som finns för en "kompis" till Melwin. Tilde som vi har träffat några gånger i Uppsala o Västerås som har drabbats av neuroblastom. "Tufflan Tilde" hittar ni på www.barncancerfonden.se/1562 Passa även på att titta på PLUS i SVT1 onsdag kl. 21.00 där Tilde och hennes familj kommer att medverka. Idag ska "de stora" till frisören ( Melle behöver ju inte direkt gå dit längre ) och bli uppsnyggade.... Albin ska leka lite med en kompis och pappa o Robin ska påbörja ett bygge av lådbil. Själv ska jag ta hand om de två minsta, och vill det sig väl ska det röjas lite i källaren. Vinterskor fram - sandaler bort.




Tors 30 okt 2008 06:53

Rolig dag...

Igår var vi till Västerås igen, MEN i ett betydligt roligare ärende än att besöka sjukhuset. Vi hade stämt träff med två andra "cancerfamiljer". Då vi är rätt nya i det här virrvarret av olika behandlingar, sjuka diagnoser och allt annat som vänder ens hela tillvaro totalt upp o ner, såg vi mycket fram emot att träffa dessa familjer, som har varit med i den här cirkusen i två år nu. Den ena familjen har en liten flicka på tre år som har samma diagnos som Melwin och den andra har en pojke på åtta år som har diagnosen ALL ( en form av leukemi ). Båda bor i Västerås så vi träffades vid ett ställe i Vallby. Där kunde vi vara ute och barnen hade stora ytor att leka på. Det fanns lite djur där också, kaniner, getter, grisar, hästar, så barnen hade mycket att titta på och utforska. Som tur var klarnade det upp på himlen på eftermiddagen så att vi kunde vara ute typ hela tiden, med ett litet avbrott för en fika inomhus. Kändes bra eftersom vi inte riktigt vet hur känslig Melwin är för baciller när han har så låga värden. Det blev naturligtvis mycket snack om denna djävulska sjukdom, men det kändes så naturligt och lättsamt ändå, säkert för att vi alla förstod vad vi pratade om, kände igen känslorna och kunde utbyta erfarenheter med mer förståelse. Den lilla flickan med ependymom har ju hunnit längre i sin behandling än oss, så det känns som vi har de lite som ett exempel på hur det kommer att se ut för oss. Även om vi vet att just ependymomen är klurig och kan te sig olika från fall till fall. Rätt fantastiskt ändå att vi "hittade" en familj så nära oss med samma diagnos och nästan lika gammalt barn som oss, då det är en relativt ovanlig form av cancer, endast ca 5 barn ( 0-18 år ) om året drabbas i Sverige. Det var i alla fall jättetrevligt och det känns så roligt, tryggt och spännande att få lära känna dessa nya bekantskaper. Vi passade samtidigt på att göra några ärenden i V-ås, inga stora utsvävningar med tanke på Melwins infektionsrisk, men Robin hann i alla fall med att få sig ett par nya, fodrade stövlar. Sen blev det ett stopp på Media Markt där vi köpte två skärmar till pojkarna så att de kan se på film i bilen. Det blir ju så himla mycket bilåkning för oss numera och en 5 och 6 åring tycker att det är pisstråkigt, en mil för de verkar kännas som en evighet. Så kanske kan detta hjälpa till med att minska fraser som "hur längre är det kvar" och "är vi framme snart" och "hur många mil"... Men shit vad det drog iväg med pengar.... så den där nya brödrosten som jag spanat in uteblev! Vad gör man inte för de små... Kollade på Plus igår och lilla Tilde. Eftersom vi träffat denna familj flertalet gånger tidigare så kände vi ju till storyn, men det kändes ändå konstigt att se och höra på TV. Det blev så påtagligt att höra om Tildes sjukdom och familjens misär... Först satt jag liksom och tyckte synd om och kände stort medlidande och tänkte att "Gud vad hemskt de har det" vilken katastrof, ja såna tankar som man automatiskt känner när man hör om några som har det så jobbigt. Så plötsligt var det som om nån slog till mig i huvudet, "Hallå, ni har det ju minst lika illa"... Det kändes skitjobbigt att inse att vi har det minst lika pissigt. Visst, vårat försäkringsbolag har inte krånglat, så den biten har vi tack o lov kunnat släppa. Plus att vi har en kanon kurator som fixar den där praktiska biten... Och jag vill absolut inte påstå att jag på något sett tycker mindre synd om Tilde och hennes familj, nej tvärtom, mitt djupaste medlidande går till de för jag börjar fatta vilket helvete de går igenom! Men från att ha suttit i soffan och tänkt som man "alltid gör", stackars de, men sånt händer lyckligtvis inte oss... Så blev det så definitivt och skrämmande att höra, att just det där hemska som drabbat andra har drabbat oss med. Melwin är precis lika förbannat sjuk! Samma konstiga "uppvaknande" hände härom dagen då jag råkade hamna framför "Rosa Bandet" galan. Tårarna bara rann hela tiden, när en efter en berättade om sin cancer och hur livet förändrats. Allting blev så starkt, just därför att jag kände igen alla känslorna så väl, deras oro, skräck och förtvivlan. Som sagt, jag vill än en gång poängtera att jag inte för den sakens skull inte brytt mig tidigare, utan det kändes helt enkelt så otäckt att vi, min familj, min lille son, har drabbats och har det minst lika djävligt. Det kändes betydligt bättre att som tidigare, bry sig en stund för att sedan slå bort det och tänka "det händer inte mig"... Hur egoistiskt det än låter! Som jag sagt förut när man hör om andras hemska livsöden, man ställer sig frågan "hur orkar de" och "hur klarar man sånt" Jag kan leva i den ovissheten, jag vill inte ha de svaren, jag vill inte bli drabbad!



Tors 30 okt 2008 21:43

Rolig dag igen...

Melle är så pigg o glad att det är en ren fröjd att se honom. Idag har varit en sån där dag man önskar att han alltid skulle få ha. Han har lekt, lekt och åter lekt... sjungit och sprungit runt och gjort små skutt. Ja, som en frisk 2,5 åring helt enkelt. Humöret har också varit på topp genom hela dagen, och för första gången sen operationen har vi sett honom uppskatta att leka med andra barn. Vi började dagen med att åka ner till öppis, som egentligen inte var något öppis, utan det var stängt. Men nu är ju personalen på Lindgårdens barnverksamhet så fantastiska och har erbjudit oss att komma ner till öppis lokalen och leka med Melwin de dagar då det inte är några aktiviteter där. På så sätt får han också komma till öppis, som han älskar ( han är ju nästintill uppväxt där ), och vi slipper riskera att han drar på sig nån infektion, då det inte är några andra barn där. Men vi "fuskade" lite och tog med oss mamma Nannie och Love ( som var kärnfrisk ) för att ha lite sällis. Love och Melwin har varit bra kompisar ända sen de ut kom, och det märktes tydligt hur väl de uppskattade varandra! De har ju inte kunnat täffats och leka på ett bra tag nu, men det syntes inget av att det varit ett glapp de emellan utan de var hur samspelta som helst. Härligt för ett mamma hjärta att se hur glad ens lilla älskling kan vara, mitt i tragedin och misären. Trots det hemska han bär på kunde han släppa allt och bara leka o ha skoj, Underbart! Efter lite lunch...eller ja, för mig i alla fall, Melle tog sitt lite snabbt i slangen, bar det av vidare till nya kompisar. Vi tog Albin med oss ( och Vincent förstås, som varit med hela tiden ) och hälsade på hos Lina och barnen. Trots att det var lite fler barn runtomkring stack Melle upp på lekrummet och lekte och lekte hur bra som helst med de andra barnen. Inga humörsvängningar, inga tårar... Jag vet att det kanske var lite vågat att ta med honom dit där det fanns fler barn ( Lina har ju tre stycken ), men jag klarade inte av att lämna honom hemma. Han sken upp med hela ansikten när han hörde att vi blivit bjudna på Halloween fika och kunde inte förmå mig att ta ner honom på jorden igen. Jag håller både tummar o tår att han inte ska bli sjuk nu, för då känns det som om det var min våghalsighets fel! I morse var Melwin iväg till sjukan i Fagersta och lämnade prover. Läkaren ringde på eftermiddagen och talade om resultatet för Tony. Han hade faktiskt rätt OK värden. Crp var under två, HB 88 och Trobocyterna var 187, så han behöver inte åka till Västerås för blodpåfyllnad imorgon = Skönt! Nu satsar vi på att hinna med att göra fler roliga saker innan vi ska läggas in på Akademiska på måndag...

 


Fre 31 okt 2008 07:20

Vilken sovmorgon...

Vincent vaknade först 06.38, så idag blev det sovmorgon! Och vad ser jag när jag tittar ut....SNÖ överallt i massor Blir till att byta till vinterdäck idag, annars lär ju inte vi komma av gården. Barnen är helt lyriska och mer eller mindre redo att gå ut och kasta snöbollar. Albin och Melwin står nu framför mig och övar in tekniken på hur de ska slänga sig i snöhögarna... Just det ja... Har ni spanat in "Melwins hjältar" på http://www.barncancerfonden.se/1558 Den är redan uppe i 35000!!! Men fler slantar behövs för att lösa cancerna helvetes gåta. Så har ni skrammel som tynger i plånboken, vet ni ju vart ni kan göra av det...

Nej, mot frukosten och sen snöhögarna

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0