bloglovin

Juni

2009-12-28 | 13:10:21

Mån 1 jun 07:04

Äntligen dax...

Så ska vi efter mycket väntan, många turer och en hel massa energi, äntligen fara ner till Schweiz. Under tre dagar ska vi träffa narkosläkare, strålningsläkare, onkologer och tillverka Melwins mask inför den kommande protonstrålningen. Ska bli så spännande att få se allting som jag hittills bara sett och läst om via mail och hemsida. Träffa de man pratat med i telefon och mailat till. Sen får vi ju också en liten, liten försmak av vad som komma skall liksom... Vart vi ska befinna oss varje dag under nästan 8 veckor i sommar. Hoppas det är bra! Väskorna är packade, Robin och Albin levererade hos Farmor o Lars, nu återstår det bara att fara till Arlanda, upp i luften och till "alplandet"... Första etappen i den slutgiltiga kampen mot "klumpen"!!!



Lör 6 jun 19:41

I Sverige igen...

Så har vi anlänt på svensk mark efter en första visit i Schweiz. Det har varit tre väldigt, väldigt intensiva dagar. Med en hel del taxiåkande och olika läkare. Melwin har varit helt fantastiskt duktig. Så tålmodig och hållt sitt humör på topp, trots det späckade schemat och alla nya intryck. Vi ankom till Zürich i måndags kväll och tog direkt en taxi till hotellet. Vi möttes av ett mycket skumt och slummigt kvarter och ett hotell lite i det dunkla. Tiggare lite här och där och en hel del "underliga typer", vilket gjorde att vi snabbt smet in med barn och bagage på hotellet. Oj, tyckte vi, vilken sunkig stad, nästan lite otäckt liksom... Väl inne i hotellet upptäckte vi att det saknade hiss, vilket ledde till att T fick kånka och bära på två vagnar upp och ner tre trappor, varje gång vi skulle in eller ut. När vi "tvingades" ut på kvällen för att äta, noterade vi snart att det fanns en hel del affärer och shopping runt om oss. Men att var och varannan affär innehöll sexleksaker eller annan erotisk utsrustning...  Det fanns en himla massa barer runt omkring, som alla hette något i stil med "red light bar" och alla innehöll ett gäng med lättklädda damer och "dreglande" karlar. När vi sen konstaterat att restauranterna saknade barnstolar, och när vi tittade oss omkring och tänkte till lite, upptäckte att det ju faktiskt inte förekom några som helst mammor/pappor med barnvagnar, kunde vi lätt konstatera att vi hade hamnat mitt i Zürich baksida, slummen, "horgatorna"...  Något som vi inte för vårt liv kunde förstå, då det var sekreteraren vid strålinstitutet som hade rekommenderat just detta boendet. Hur kunde hon tycka att det var så perfekt att bo just här, med ett litet cancersjukt barn dessutom...??? Inte för att det egentligen spelade någon större roll. Hoteller var ju helt basic och OK, och det hela var ju lite skrattretande, att gå ut och äta och se hela "spektaklet" Dagen efter ankomst uppdagades det att det hela hade blivit en miss... Sekreteraren hade rekommenderat mig ett hotell vid namn "Rotes Haus" och skickat mig en länk till detta hotellet ( eller var det tänkt i alla fall ), men det var något fel med länken och när jag klickade hamnade jag istället på ett hotell vid namn "Rothaus", vilket jag bokade och hamnade då lite "fel" Men, men det var ju som sagt en bagatell i sammanhanget, och som vi numera brukar säga "Varför inte, det är ju VI" Andra dagen bar det tidig morgon iväg till strålinstitutet. Vi fick träffa hela teamet som varje dag ska söva och stråla Melwin. Själva strålinstitutet låg helt ute på landet med kullig landsbygd med betande kor runt omkring. Anläggningen var väldigt stor, men det var endast en liten byggnad avsedd för själva strålningen och narkosmöjligheterna. Det var fräscht och väldigt barnvänligt, med ett stort och ljust väntrum fullt med leksaker. Melwin började direkt att trivas och undersöka rummet in i minsta detalj. Det kom några andra barn som skulle strålas och Melwin tittade med stora, nyfikna ögon. Han reagerade på det annorlunda språket, men verkade ändå lättad över att se annat "småfolk" på anläggningen. Under förmiddagen träffade vi Melwins strålnings läkare. Det pratades mycket om de biverkningar och seneffekter som Melwin riskerar att få pga av strålningen, men som han också möjligtvis redan fått pga av operation och cytostatika, men som ännu inte har yttrat sig. Det talades också en hel del om hans chanser i stort och hur optimistiska vi nu kan tänkas/bör vara. Återkommer om det någon annan gång. Men visst, det var ju såklart inte något direkt upplyftande samtal, även om det känns skönt att få alla korten på bordet och ha en aning om vad man kan tänkas förvänta sig, även om vi mest troligt inte vet ett skit... På eftermiddagen sövdes Melwin. Det skulle tillverkas en liten specialgjord säng samt en mask för honom att bära vid varje strålningstillfälle. Det är ytterst viktigt att Melwin är helt fixerad vid varje strålning, då det rör sig om millimeter fina inställningar. Narkosen gick bra och teamet verkade nöjda, så även Melwin, som fick vakna upp i lugn och rol i sin lilla säng. Ingen stress, som det oftast är vid Akademiska, då barnet oftast väcks lite för tidigt för att det ska upp på avdelningen igen. Vilket oftast resulterar i att Melwin är ledsen och arg när han vaknar. Nu var han så nöjd, och låg i lugn och ro och tittade på de små stjärnor och nyckelpigor som hängde i taket på uppvaket. Han riktigt mös när han vaknade upp, sträckte på sig, gäspade och njöt av den eluppvärmda madrassen under honom.

Jag var lite orolig att standarden på sjukhuset skulle vara sämre. Liksom smutsigare och shabbigare, men ack så fel jag hade.

Inte för att jag på något sätt inbillat mig att vi skulle besöka ett u-land eller så, men jag misstänkte ändå att det skulle vara lite mera primitivt än på Akademiska.

Men det var precis tvärtom. Fint och rent och en mer än hundra procentig renlighet och noggrannhet. Toppen!

Jag känner mig positiv inför Melwins kommande behandling och fullt säker på att han är i trygga händer där nere!

Under onsdagen skulle vi besöka barnsjukhuset i Zürich, Kinderspital.

Sjukhuset låg på andra sidan staden, och på vägen dit fick vi en blick över hur fin stad Zürich egentligen är.

Att vi hamnat i slumkvarteren blev ju mer eller mindre bekräftat, då vi såg de finare delarna av staden och även där sjukhuset låg.

Det var mycket grönska, fina byggnader och bra shoppingmöjligheter. Trots att vi i stort sett endast sett Zürich genom ett taxifönster, fick vi uppfattningen att Zürich helt klart verkar vara en schysst stad att besöka. Men jag ska naturligtvis kolla upp det mer under vår kommande vistelse och återkomma i ärendet...

 

Väl framme på barnsjukhuset fick vi träffa Melwins onkolog doktor och den sköterska som ska ha hand om oss.

De visade oss labbet, där vi ska befinna oss och lämna Melwins blodprover en gång i veckan.

Det är också på barnsjukhuset Melwin kommer att bli inlagd om han får en infektion, behöver blodpåfyllnad eller annat omhändertagande av läkare.

Även barnsjukhuset var superfräscht och läkare/sköterska var så trevliga och proffsiga i sitt bemötande.

Även där känner vi oss trygga!

 

Så bar det av till flygplatsen för att resa hem igen.

Hem en snabbis för att tvätta, packa om, plus packa betydligt mycket, mycket mer!

Det är så himla mycket nu som det ska styras och ställas med.

Mediciner som ska beställas hem, intyg ska skrivas för att ens få ta med alla dessa mediciner genom tullar och över gränser.

Huset ska pysslas iordning, med allt vad det innebär, för att kunna lämnas under två månader.

Visst, vi har ju några "hustomtar" som kommer att se över huset och vårda det med omsorg, men ändå...

Bilen har vi nu hämtat från verkstaden, där de intygar att bilen är i fint skick och låset efter inbrottet är nu bytt.

Framrutan är ny, efter det gigantiska stenskottet, så nu hoppas vi bara att vi lyckas hålla den ifrån något nytt sånt dravel...

 

Eftersom vi ändå har lite för lite att göra, så ska det klämmas in ett 7 års kalas för vår Robin på söndag ( imorgon ).

Han fyller inte förrän den 10 juli, men då vi är borta då, så vill det ju till att han får ha sitt kalas för alla kompisarna innan vi drar.

Robin har själv valt tema på kalaset, som är Indiana Jones...

Så imorgon kommer Mariahallen vara fylld med en massa spralliga Indiana Jones kopior, skjutandes med pistoler...

Har dock fortfarande problem med tårtan. Har lovat Robin att han ska få en tårta med Indiana Jones foto på. Tänkte att jag beställer den på stans konditori som jag alltid brukar göra, men icke...då firar vi så klart nationaldag just idag och alla konditorier inom räckhåll har stängt.

Något som jag tyvärr upptäckte så sent som igår eftermiddag, inte mycket att göra åt saken liksom.

Men Mormor är satt på att lösa problemet genom en sista utväg, så kanske jag lyckas hålla mitt löfte.

Bullbak har jag inte riktigt lyckats hinna med ( som om jag nånsin brukar göra det )...så det får bli lite snabbshopping imorgon förmiddag, Coop borde väl fortfarande ha bullar till försäljning, hoppas jag.

 

Dagen har vi tillbringat på Furuvik.

Det var barncancerföreningen i Mellansverige som bjöd in alla medlemmar att deltaga under "röda näsan dagen" i Furuviks parken.

Så vi har åkt karusell, tittat på djur och sett på cirkus.

Det regnade lite precis när vi kom fram till parken, men resten av dagen var det uppehåll och vissa stunder till och med lite härlig sol.

Vi träffade en hel del välbekanta ansikten, som vi lärt känna under vår tid på 95 A.

Kändes skönt att få bli lite uppdaterad om hur det går/har gått för många av våra vänner.

Några har behandlingar kvar att genomgå, andra är färdigbehandlade och går på kontroller i hopp om att inget återfall ska inträffa.

Alla med samma ständiga oro och rädsla om att cancern ska slita tag i deras barn igen, en och samma känsla och skräck som vi alla cancerföräldrar tvingas lära sig att leva med.

Mina små älsklingar var nöjda och glada och Melwin orkade hänga på hela långa dagen. Det glädjer att ha kunnat ge de en riktigt skojig dag, mitt upp i all stress, sjukdom och förvirring...!




Sön 7 jun 22:13

En kalas dag...

Så har vi firat vår blivande 7 åring, Robin. Han hade bjudit in hela sin klass plus några till vänner för ett "Indiana Jones" kalas. Vi hade hyrt en gympasal, så att alla ca 20 barnen skulle få plats, utrymme att leka, springa och ha så skoj de bara kunde. Vilket jag definitift tror att de också hade...! Vi hade ställt upp en liten "gympabana" att leka på, gjort ett bord med hjälp av plintar och några bänkar, där det serverades bål ( recept efter Robins egna önskemål ), bullar ( som jag tidigare nämnt fanns det finfina såna att inhandla på Coop ), kakor och så tårtor såklart. Tyvärr misslyckades jag med att hålla löftet om att fixa en tårta med Indiana Jones på. Det var stängt hos alla bagare/konditorier under nationaldagen, så vi fick lov att köpa två "vanliga" tårtor på Elsas istället ( de har ju typ alltid öppet, men gör tyvärr inga fototårtor ). Jag förklarade hur det låg till för Robin, som lyckligtvis tog det hela bra och sa att det faktiskt gick precis lika bra med "vanliga" tårtor. Han fick följa med till Elsas och själv välja vilka sorts tårtor han önskade, och han verkade som tur var nöjd med det. Jag har väl kanske inte riktigt fattat att min lille, lille Robin faktiskt är ganska så stor nu, och att han som 7 åring ( snart iaf ) förstår hur saker och ting funkar och inte blir ledsen och storgråter för minsta motgång. Som den hönsmamma jag är jämför jag honom säkert många gånger med hans yngre syskon, typ 3 årige Melwin, och det är ju bara att inse att det skiljer en hel del i en 3 årings och en 7 årings förståelse av saker och ting... Robin är helnöjd med dagens kalas och känner sig nu helt redo att hänga med ner till Schweiz... *Tack alla Ni som läser detta och som var med eller hade barn på kalaset* Melwin var under kalasandet hos Farmor o Lars. Det blir lite för mycket stök, spring och hög ljudnivå för vår lille Melle, att vara med på kalas med så pass många barn. Nog för att han är pigg och relativt stark nu, men vi törs ändå inte riskera att han ska dra på sig nåt virus eller någon infektion, och med 20 stycken barn på samma, ganska så centrerade ställe, ökar ju risken för att få någon bacill...

Melwin fick sin senaste cytostatika kur i slutet på april, så visst har hans värden ökat och han har i takt med det blivit betydligt starkare.

Men hans allmänna immunförsvar kommer att vara sämre än normalt en lång tid till. Han är fortfarande infektionskänslig och vid minsta förkylningssymptom måste vi direkt ge honom antibiotika, enligt läkarna.

Det allmänna grundskyddet, alltså vaccinationsprogrammet har helt raderats i och med cytostatikan. Men det kan man inte börja att "ta om" förrän 6 månader efter sista cyto kuren, och sen tar det ju några år igen innan han är färdig med ett fullt skydd. Men till hösten ska vi i alla fall sätta igång med det, hoppas vi på... Endast 5 dagar kvar innan vi flyger ner för att "utrota klumpen" ( kanonbra skrivet Melinda )

 


Mån 8 jun 22:38

Inte packat nåt idag heller...

Har idag varit och lunchat med mina kära vänner Sofia o Madde. De där två, som man hållit kontakten med i evigheter, "hängt med" sen skoltiden, partat och gjort mycket tok med, så mycket skoj...De där två, som jag liksom alltid vet finns där för mig, mina käraste...! *Love you*

Inledde dagen med ett utvecklingssamtal på Robins förskoleklass. Så klart hade min prins skött sig bra och det var väl inte några större saker att ta upp så här långt. Fröken tyckte han var mer än redo för att börja första klass, och jag kan inte annat än instämma. Även om jag inte alls fattar vart tiden tagit vägen och att min "lilling" har bivit så stor och ska börja skolan...*Crazy* Efter det blev det ett besök hos Robins örondoktor för att kolla så att allt såg bra ut, framför allt med hans vänsteröra. Men eftersom han så sent som förra veckan avslutat en antibiotika behandling mot just öroninflammation på vänsterörat, så hade läkaren svårt att ge en korrekt bedömning. Vi fick en ny tid för en undersökning samt ett hörseltest i mitten på augusti. Robin tog med en kompis hem idag, Tony tog med sig Albin till simhallen. Albin ja, som nu också har lärt sig att simma och som idag tog "gula baddaren". Han är så duktig, pappa Tony, som nu lärt både Robin och Albin att simma. Nu återstår bara för oss båda att se till att de simmar flitigt i sommar, så att de inte glömmer något...det måste sätta sig i ryggraden för att stanna livet ut! Medan Robin och hans kompis lekte, försökte jag ( med god hjälp av Vincent och Melwin ) att få lite ordning och reda inför vår kommande tripp... ALLA resväskor står framme, men tyvärr är de HELT TOMMA!!! Som vanligt kommer det att bli total panik på slutet...vi har för många barn, för mycket omkring oss för att fixa allt detta, MEN det bara måste gå! Imorgon är det frisörbesök för hela familjen ( OK, inte Melwin o Vincent då ), vi måste ju vara snygga när vi ska ut i Europa... På eftermiddagen kommer en fotograf för att plåta oss alla inför den kommande artikeln i "Vi Föräldrar" i juli. Ska bli spännande att se hur det lyckas Endast 4 dagar kvar innan vi flyger ner för att "utrota klumpen"




Tis 9 jun 21:04

Har i alla fall börjat att tänka på packning...

Tyvärr har jag inte i dag heller lyckats hinna med att packa nåt, inte ett endaste litet dugg faktiskt... Men jag har i alla fall tänkt tanken och börjat att planera, lite, lite smått. Vincent vaknade med hög feber imorse. Jag skulle iväg till frisören direkt på morgonen, och det blev såklart stressigt, stressigt... Fick i Vincent en Alvedon, men han var så ledsen, så att samtidigt lyckas ta sig in i duschen, klä sig och få i sig själv lite kaffe o macka, var helt klart en utmaning. Tony drog iväg med Robin o Albin till skola/dagis och kvar blev jag med liten, ledsen och febrig Vincent. Men jag kom i alla fall bara en kvart för sent till frisören... Fick med mig en termos med morgonkaffet och mina mackor, så medan jag fick "gegga" i håret kunde jag lugnt käka frukost, så det blev ju rätt bra ändå. Efter att jag blivit en "snygg brud" igen, var det dags för Robin och Albin att bli snaggade. Tony hade hämtat de strax innan lunch och kom förbi med de två till frisören. Både Robin o Albin samarbetade kanon och de blev så tjusiga så. Med lite "mutor och hot" fick jag de båda att lova att inte rufsa till frisyren, då fotografen skulle komma efter lunchen.   Det hanns med en liten pannkakslunch innan fotografen från "Vi Föräldrar" dök upp här hemma. Då vädret var kanon blev det bestämt att det mestadels skulle fotograferas utomhus. Det var en väldigt noggrann fotograf som ägnade säkert typ 30 minuter bara på att gå runt vår tomt och alla kringliggande ytor för att hitta de perfekta platserna för fotografering. Pojkarna som hade laddad sen redan innan lunch, blev mer och mer otåliga att hålla sig i skinnet... Men till sist kom han så igång med själva fotograferingen. Tycker att alla barnen skötte sig riktigt bra i början, men sen tog nog myrorna i kroppen över... Det blev en hel del spex och det var väl tur att fotografen mestadels ville ha just "lekbilder", för lek blev det för hela slanten. Ska bli spännande, så spännande att se vilka bilder, av alla hundra bilder han knäppte, som de väljer att publicera. En hel eftermiddag gick ju åt till just fotograferingen, så det borde väl kunna bli bra... Stackars liten Vincent har fortfarande feber, men inga andra tecken av förkylning eller dylikt har gett sig till känna. Han går på Alvedon och dricker Festis, hoppas på att han är "som ny" imorgon... Endast 3 dagar kvar innan vi flyger ner för att "utrota klumpen"



Ons 10 jun 23:55

Packat färdigt...

Äntligen har jag lyckats med att få saker, kläder, skor och mediciner, ja allt vad vi kan tänkas behöva ha med oss där nere, nerpackat i väskor och påsar... Det tog tid, det var skittråkigt, stressigt och ack så uppgivet, men nu, äntligen, är packningen i bilen. Men jag är helt fast besluten över att JAG HATAR ATT PACKA!!! Det blev väl säkert lite för mycket i väskorna, i alla fall om man ska fråga min man... Men man vet ju aldrig, det kan vara bra att ha... Nu på kvällen blev vi, hela familjen, bjudna på god grillbuffé av våra kära, underbara, fantastiska vänner. Jättetrevligt och så skoj att träffas allihopa tillsammans och få kramas lite och säga "hej då" ordentligt... Kommer säkert att hinna träffa några av de en sväng på fredag, men de flesta dröjer det nu hela två månader innan man får krama om igen. Känns lite länge när man tänker på det, men det kommer med all säkerhet att gå superfort och liksom bara schvisha till... Redan imorgon drar min kära Tony iväg med bil och all packning. Lite orolig är jag allt, att nåt ska gå på tok under vägen, men så ska man väl inte tänka... Han brukar ju fixa det mesta galant, min man, så det är klart att detta också kommer att gå bra Men längta och sakna lite, och oroa mig, DET kommer jag ju ändå att göra...! Endast 2 dagar kvar innan vi flyger ner för att "utrota klumpen"



Tors 11 jun 23:32

Ensam hemma...

Min älskling har dragit mot södern... Tony tog en mer än fullpackad bil och körde mot Göteborg vid lunchtid idag. Han är nu på färjan mellan Göteborg - Kiel och resan så här långt verkar ha gått bra. Min underbara T, som med lika glatt humör som oftast,  drar iväg, helt ensam med bil och ALLT! *Me love You* Grät en skvätt när han drog... Urlöjligt, jag vet, men det kändes så läskigt och ensamt liksom, fastän jag vet att det endast gäller ett par dagar... Hur som helst, nu är vi på gång...pappa o packning är på väg! Förmiddagen bestod av att leverera vår Teddy ( hamstern ) till Lina o Co, besök till banken för lite Euro,  en sista handling och några till små påsar med packning in i bilen. Det är väl för väl att vi i alla fall har T som kör ner med bilen, för att komma med all denna packning till flyget...??? Det skulle nog bli billigast att chartra ett eget flyg Eftermiddagen har bestått av att hämta barn från dagis/kompis, försöka hålla alla barnen på gott humör, betala alla räkningar ( både de som kommit och som komma skall ), tänka lite till på min man som känns såååååå långt borta och längta tills lördagen då vi får kramas igen... Blir vid såna här stunder helt övertygad om att jag har en så himla rätt ring på fingret...! Shit, vilken tur att jag har just MIN Tony! När vi idag lämnade Teddy hos Lina o Co ville inte Melwin komma med hem. Han och Arwid och Alwa lekte så himla bra och det var längessen jag såg Melle så nöjd och glad och "lika" som andra treåringar. Melle och Arwid är ju i princip lika gamla, Melle är sjuk, Arwid är frisk. Melle har hittills varit så reserverad och liksom lite tillbakadragen, inte velat leka riktigt. Men när jag såg honon leka på idag, förstod jag mycket väl att det inte handlade om att han är sen i sin sociala utveckling eller så. Han har helt enkelt inte haft ork tidigare, han har varit så sliten av alla gifter och mediciner så att han inte riktigt har orkat att leka. Men idag, då lekte han som aldrig förr, det var en fröjd att se... Fick lämna kvar honom ett tag, för han skulle ju leka mera. Så han stannade vid Arwid och Alwa ett tag medans jag gjorde de sista ärendena. Det är alltid lika underbart att titta på Melwin och upptäcka att han är precis som andra treåringar, men precis lika skrämmande att slås av tanken att han bär på en dödlig sjukdom, vars behandling kan komma att förändra honom totalt... Jag hoppas så innerligt att klumpen raderas, men att min underbara, älskade Melwin bevaras intakt. Han är en treåring och ska så också få vara! Vill bara komma ner och få den här skiten gjord, komma tillbaka till mitt "vanliga" liv, leva som en "vanlig" familj, ha fyra friska barn och en man som älskar mig. Ska det vara så svårt att få till...?! Endast 1 dag kvar innan vi flyger ner för att "utrota klumpen"



Fre 12 jun 22:54

Äntligen dags...

Nu är det väldigt, väldigt nära avresa... Har fortfarande en hel del kvar att pyssla iordning med här hemma, så det blir korta rader idag... Tvättar det sista, ska packa en väska till och se över vårt handbagage. Ska bli så spännande, men också jätteläskigt! Vi har sett över Internet möjligheterna där nere och det verkar som om det kommer att fungera. Så jag räknar med att även i fortsättningen kunna blogga... Är kanonkul att få kommentarer från er alla därute, det sporrar och stöttar och ger värme och hopp inför framtiden, vilket kan behövas mer än nånsin nu, så jag hoppas ni alla "är med oss" under resans gång. Några ska komma ner och hälsa på oss, vilket vi ser fram emot enormt mycket. Om det blir kasst väder här hemma och ni skulle få idétorka så är det bara att komma ner en sväng...vi lär ju inte flytta på oss i alla fall NU är det äntligen dags att flyga ner och "utrota klumpen"



Mån 15 jun 22:01

Vi är här Nu...

Så har vi då, hela familjen, samlats vid de schweiziska alptopparna. Vi bor visserligen innanför den tyska gränsen, i en liten, liten by vid namn Gaiss i närheten av tyska Waldshut. Men tittar man ut genom sovrumsfönstret så ser man de snötäckta alptopparna, så mäktiga, den gröna "trollskogen" som jag kallar den, då det är mest vackra lövträd och precis utanför dörren, gröna ängar med betande kossor. Vi bor vackert, absolut..! Underbar natur, mysiga hus och hittills har vi bara träffat trevliga byinvånare. Barnen får hjälpa till med djuren på gården och idag var Robin o Albin ner i ladugården och matade och tog hand om kossorna. Robin som igår trampade i en koblaja med sina "bästa" crocs, valde idag alternativet stövlar när han besökte kossorna. Antagligen för att han inte ville göra det misstaget igen, då han själv blev satt av sin "elaka mamma" att tvätta sina bajsiga crocs... Igår hade vi vädret med oss, och det bjöd på strålande sol och 30 graders värme, så vi var mest ute och kollade in omgivningen. Flygturen ner i lördags flöt på bra och alla barnen var nöjda och glada mest hela tiden. Visst blev det väldigt stressigt och lite förvirrat när vi skulle in och ur planet... All packning samt se så att alla fyra barn är med in och ur, så det var väl för väl att Morfar och Mormor var med och hjälpte till... För att flyga solo med 4 små barn, varav två av dessa är vagnsburna, är inget jag rekommenderar. Fantastiskt, men vi har lyckats att fixa ett modem som funkar här uppe i bergen... Underbart att kunna blogga och fantastiskt att hålla kontakt med er alla! Maila och skriv så mycket ni orkar och vill!!! Allt piggar upp och jag vill INTE bli bortglömd Så till allvaret; Melwin började idag sin protonstrålning. Han har genomgått den första strålningen av 33 stycken... alltid en början även om det är himla långt kvar ännu... Melle var så duktig! Han sa inte ett knyst vid nålsättningen, var helt med på noterna och sköterskorna/läkare var så impade. Vilken kämpe han är, det är precis som om han vet att det är nu som det gäller, nu bara SKA klumpen väck! Han strålades såklart under narkos, och Tony o jag fick vara med under hela processen, ända tills de rullade iväg med honom till själva strålapparaten. De lägger Melle på en liten specialgjord säng, helt formad efter hans lilla kropp, på mage med ansiktet helt nedåt och hela andningsapparaturen. Sen fixerar de huvudet i samma ställning med hjälp av en mask, helt formad efter Melles lilla huvud. Med andra ord, det finns inte en chans i h-vete att en liten treåring skulle kunna vara vaken och samarbeta under sådana förhållanden. Så även om narkosprocessen varje dag är lite jobbig och medför en hel del påfrestningar för Melle, så är den helt nödvändig. Det skulle aldrig funka annars... Vid uppvaket, som även denna gången gjordes lugnt och försiktigt, helt i Melles takt, gick bra och Melle var nöjd o glad, om än lite vinglig och trött... Han är lite öm vid själva strålningsstället, som solsveda ungefär, men vi ska smörja ordentligt så ska det väl gå bra. Känns skönt att äntligen vara på plats, allt har hittills funkat bra och vi är nu på gång, med den sista kampen mot klumpen...! 32 strålningsdagar kvar...



Ons 17 jun 08:30

En vanlig strålningsdag...

Ännu en strålningsdag har passerat… Melwin är så fantastiskt duktig så man faktiskt inte riktigt kan fatta han bara är tre år. Han finner sig i att lämna brorsorna, Mormor o Morfar, och ”bondgården” för att åka iväg med oss till PSI. På väg in till institutet igår, håller han mig i handen och säger lugnt ”nu ska jag gå in och sova en stund” Väl därinne har det hittills inte blivit någon lång väntan, utan de håller tiderna väldigt väl och Melwin får komma in nästan direkt. En liten stunds lek i väntrummet, men sen bär det av till sövningsrummet. Melwin drar vant upp sin lilla t-shirt och visar stolt sin nål som sitter fast i hans ”port á cath” ( porten ) Narkossköterskan börjar ansluta en slang till porten medan narkosläkaren tar fram den lilla, lilla byrån med pärlor. Det är verkligen en miniatyr byrå med tre små lådor. I varje låda ligger det olika sorters pärlor. Det finns två såna byråer och totalt sex olika färgade sorters pärlor. När Melwin kom till PSI första gången fick han ett långt, långt snöre ( band kanske det heter när det är sådär tunt och fint, men ni vet vad jag menar ). Sen fick han en pärla för att de skulle sätta in nålen, en pärla för att de skulle söva honom, en pärla för att han skulle göra en CT ( de scannar hans huvud för att få exakt inställning av strålningen varje gång ), och en pärla för att han skulle strålas… Så varje dag får Melle nya pärlor på sitt lilla band, hur många beroende på hur ”mycket” som ska göras med honom. När alla dessa 33 stycken strålningstillfällen, narkoser nålsättningar och nålborttagningar är färdiga, över och förbi kommer Melwin ha ett riktigt långt och fint halsband. Under tidens gång kan han själv lätt hänga med och få en liten uppfattning om hur mycket det är kvar och inte, samt att det såklart är lite positivt och skoj att få komma till PSI och få nya fina pärlor… Bandet hänger på Melwins egna säng i uppvakningsrummet. Där står endast fyra små sängar, av den enkla anledningen att PSI endast tar emot och söver max 4 barn per dag. En av de små sängarna är Melwins egna och han har t o m en egen gjord namnskylt på sänggaveln, det blir liksom lite mer personligt och ”hemtrevligt” då. Namnskylt på ena gaveln och pärlband på den andra… Efter att Melwin fått de pärlor han ska ha för dagen börjar narkossköterskan att injicera det lugnande medlet, hans drog, som gör Melwin lite glad och väldigt avslappnad. På Akademiska ger man oftast inte detta lugnande medel innan själva ”sovmedicinen”, men personalen här på PSI förklarade att man ansåg att barnen sov lugnare under själva sövningen och var allmänt lugnare. Något som vi har märkt var helt riktigt. Melwin är så nöjd när han sövs, han är lugn och harmonisk när han vaknar och han har inte haft några som helst mardrömmar på nätterna. Något som han hittills alltid har haft efter olika sövningar på Akademiska. Tror att han kanske har vaknat till lite lätt, då och då, när han legat i MR kameran, något som såklart är skrämmande. För varje gång han gjort MR så har han sovit så oroligt hemma med mardrömmar och ledsamheter. Kanske har han några skrämmande sekvenser i minnet, vad vet jag…? I alla fall så har det funkat mycket bättre här, Melwin sover gott om nätterna och har inget som helst emot att åka till ”sovdoktorn” och sövas en stund… Efter att Melwin somnat läggs han över på sängen ( han somnar alltid sittandes i mitt eller Tonys knä ). Där kopplas han till diverse maskiner. De tar tempen och kollar blodtrycket. Sen får han små klisterlappar över ögonen, så att de ska hålla sig stängda under hela sövningen. Narkosläkaren förklarade för oss att alla som är under narkos har ögonen lite halv öppna, och inte helt stängda. Vilket då gör att ögonen lätt blir uttorkade. Klisterlapparna tvingar ögonlocken att hållas stängda och därmed är ögonen ”som vanligt” fuktiga och ”normala” när Melle vaknar. Smart… Sen kör de in en större säng, med alla möjliga apparater och grejer på. I den stora sängen ligger den lilla, specialgjorda säng ( madrass eller vad man nu ska kalla det för ) som är formad precis efter Melwins lilla kropp. Allt för att han ska ligga helt stilla och fixerad under strålningen. Melwin läggs på mage med ansiktet rakt nedåt i ett litet titthål ( ungefär som vid en sån där proffsig massagebänk ). Melwin ska ju strålas rakt bakifrån för att komma åt tumören och operationsområdet bäst. Sedan sätter de på Melwin den specialgjorda mask som är formad exakt efter hans huvud. Masken spänns fast i sängen, allt för att fixera huvudet och få helt exakta inställningar för strålningen. Både jag och Tony tittade på varandra efter att vi för första gången hade sett detta, och konstaterade att det var då tur att Melwin låg under narkos. För att bli fastspänd och fixerad sådär, det tror jag till och med att vi vuxna skulle ha seriösa problem att samarbeta med… Sen kör hela teamet iväg med vår lilla Melwin till denna gigantiska strålningsmaskin. Riktigt hur det går till där har vi inte fått vara med in och kollat på ännu, men jag hoppas på att få göra det snart. Återkommer med mer info då… Här ”hemma” på bondgården börjar det nu att vankas frukost… Melwin ska strålas först vid lunchtid idag, så vi hinner nog ut till kossorna och kanske en sväng till lekplatsen innan vi måste åka. Det tar bara ca 30 minuter att åka härifrån till PSI, ibland lite längre om det är kö vid tullen ( vi ska ju från Tyskland till Schweiz ). Vi har inte helt lärt oss vägen en och har många, många gånger lovordat vår GPS… Vad mycket enklare allt blir med denna lilla, talande apparat! Men visst, efter att vi har åkt samma väg dag ut och dag in, så kommer vi naturligtvis att lära oss den själva också, men det är lite för tidigt ännu… 31 strålningsdagar kvar...



Tors 18 jun 09:10

Stänga av hjärnan ett tag...

Det är så svårt att förstå, så svårt att förlika sig med tanken på hur sjuk min lille Melwin faktiskt är.

Jag menar, det är ju helt fantastiskt att vi äntligen är här, men ändå så känns tanken på VARFÖR vi är just här, av just den här anledningen så skrämmande.

Att just mitt barn är ett av de sjukaste barnen, att han bär på en dödlig, livsfarlig sjukdom…

Oddsen ekar många, alldeles för många gånger i mitt huvud…50/50.

Detta är hans enda chans, hans sista chans, hans sista kamp mot tumören. Han bara måste vinna, tumören bara måste dö, det finns inget annat….! Fast det är ju precis det de gör, det finns en risk för annat…

Så får man inte tänka, men hjärnan tycker annorlunda…

”han är ju så stark, han är ju så oförstörd, så väl bevarad” är kommentarer som läkarna ofta ger om Melwin.

Det är ju toppen, men tänk om skenet bedrar… Har ju sett det förut, på andra barn, som varit starka, tuffa och gett sken av att klara den hemska sjukdomen, men slutresultatet har dock blivit ett annat…

Tankar som undrar om han fixar detta, undrar hur framtiden kommer att bli, undrar om Melwin alltid kommer att finnas hos oss.

Önskar att det fanns en knapp som jag kunde stänga av hjärnan med för ett tag. Så jag slapp fundera, slapp alla hemska tankar som att det här kommer att bli ett negativt resultat.

Tankar som handlar om ens barns begravning är tankar som INTE hör hemma i mitt huvud, men de finns där…

Ibland kan jag höra en låt på radion, och tänka ”den där låten skulle passa bra”

För att sedan bli både ledsen och förbannad över att den tanken ens infann sig.

Han är ju här nu, han genomgår den bästa behandling som denna värld har att erbjuda.

Han kämpar och så gör även vi…

För visst f-n ska han fixa detta, alla andra tankar måste raderas…eller, måste de finnas där för att minska chocken OM det inte går vägen, liksom lindra lite, lite, lite…?

Tankar, tankar, tankar…dessa tankar som jag ständigt brottas med, gråter med, andas med…kan de inte upphöra!

Vill ju bara kunna njuta av ALLT just nu, leva i nuet, det är ju det som räknas!

Älskade Melwin, Älskade barn

Du är mitt Allt, du är Jag

Tillsammans har vi massor av glöd

Att bekämpa denna sjukdom

Du har allt mitt stöd

Du ska få leva lycklig, du ska få må bra

Min älskade Melwin ska ingen jävla klump få ta!

30 strålningsdagar kvar...



Tors 18 jun 22:59

En strålningsvecka snart över...

Det har gått så fort, ända sedan vi kom ner hit har allt bara rullat på i ultra snabb fart... Melwin har redan gjort fyra narkoser och likaså fyra strålningar. Imorgon är det dags för veckans sista omgång och sedan blir det lite ledigt och vila över helgen. Här nere firas såklart ingen midsommar, men som den "pursvenska" ( not ) familj vi nu är, så ska vi ändå försöka piffa upp det hela imorgon. Sen fyller ju dessutom Mormor år just imorgon, på självaste midsommarafton och min kära Tony, fyller lustigt nog år på självaste midsommardagen. Så lite extra god mat, lite plock ( ost o kex kanske ), tårta och nåt glas vin får vi ju allt lyxa till det med till helgen... Trots att det känns som att vandra i en djungel av olika, konstiga varor så fort man besöker mataffären och att vi ständigt befinner oss på osäker mark...men lite mys och festligt ska vi väl klara av! Har tyvärr ännu inte lyckats fixa, ordna, planera, nej, tyvärr inte gjort nånting inför min mans födelsedag på lördag. Inte ens en liten present har jag lyckats frambringa, vilket i och för sig kanske inte är så konstigt, då han är typ med mig, vid min sida, JÄMT numera...! Men jag ska väl försöka smita iväg nåt om jag får chansen...en present ska han ju såklart få. Imorgon ska vi förutom den dagliga strålningen, som imorgon är på förmiddagen, åka till Zürich och barnsjukhuset där. Melwin ska lämna blodprover och träffa sin onkologläkare för hans vecko undersökning. Tror att det mesta kommer att vara OK. För Melwin är fortfarande helt pigg och leker och äter som han ska. Hans hud har dock blivit riktigt dålig och han har som exem och kli på i stort sett hela kroppen. Vi smörjer flitigt med jordens alla krämer, som vi såklart hade med oss i "det lilla" apoteket hemifrån Swe... Får se om det ger med sig snart, annars får vi väl testa nån mirakelkräm härifrån Ska gå och sova nu, upp tidigt imorgon...kommer såklart att tänka på att det är midsommar och allt, men nog inte känna så mycket av det. Önskar Er alla därhemma en riktigt Glad Midsommar med super väder i goa vänners lag! 29 strålningsdagar kvar...



Lör 20 jun 09:14

Tysk midsommar...

Midsommardagen OCH Tonys födelsedag…Idag! *Grattis min älskling*

Verkar vara lite bättre väder här nere i Tyskland/Schweiz än hemma i Sverige, om man ska lyssna till de kommentarer o s v jag fått hemifrån.

Inget regn längre, även om det regnade även här under midsommarafton, så vi fick in den där riktiga ”svensk midsommar” känslan…

Solen tittar fram lite mellan de söta, små molnen och det blir nog ännu en varm dag. Tittar ut över de mäktiga schweiziska alptopparna och det är som e nogrannt målad tavla, helt underbart vackert!

Ska försöka hitta på nåt skoj för hela familjen idag. Så klart med en stor betoning på skoj för pojkarna.

Tony håller på att kolla avstånd till olika aktiviteter med hjälp av GPS:n ( denna makalösa lilla manick )

Sen får vi väl se vad som röstas fram…

Har fått en hel bunt med olika broschyrer och papper, alla med ”kul saker” att göra för små telningar…

Måste ju passa på nu att vidga vyerna och se oss omkring. Melwin är pigg och orkar ju hänga på, så då måste vi köra hårt. Vet ju aldrig när och om det kommer att vända…De säger att han mest troligt kommer att bli trött, kanske väldigt mycket trött, längre in i behandlingen.

Sen finns det ju en rad andra tänkbara effekter som han riskerar att bli belastad av under behandlingen, men läkarna säger ju bara ”vi får se, det är inte säkert att det blir så farligt”

Så vår inställning nu är att köra medan vi kan…!

Åka på skoj saker så länge Melwin vill och orkar, för skoj DET SKA HAN OCH BRORSORNA FÅ HA!!!

På måndag ska de utföra något tekniskt underhåll av strålningsapparaten, så vi är lediga på måndag också. Lite långledigt alltså…

Men istället får vi en riktig korthelg nästa helg, för den missade strålningen på måndag kommer de istället att utföra på lördag. Så nästa helg blir det bara söndag ledigt.

Har haft en ganska så lugn morgon hittills, det blev lite sent igår kväll så det går lite på halvfart idag, men nu börjar orosmolnen sprida sig över lägenheten, så det är väl dags att utfodra ”de små” och dra vidare ut på äventyr…

Önskar er en fortsatt bra midsommarhelg allesammans! 28 strålningsdagar kvar...




Ons 24 jun 09:35

Åter till strålningen...

En ny strålningsvecka har påbörjats…

Då det var tekniskt underhåll av strålmaskinen i måndags så fick vi ”ledigt” då, men igår körde det igång igen.

Melwin sövdes på förmiddagen och fick sin 6:e strålning av de totala 33 stycken.

Robin var igår med till PSI ( strålinstitutet ) och fick se hur allt gick till. Han var med ända tills Melwin rullades in med sin specialgjorda säng till själva strålningen. Dit har inte jag och Tony heller fått vara med ännu…

Men igår filmade jag alltihopa, så lång vi fick vara med i alla fall.

När de satte nålen, Melwin fick sina pärlor, själva sövningen och hur de fixerade Melwin och satte på den specialformade masken över huvud och ansikte.

Lite läskigt och konstigt att stå på sidan om och se hela processen…

Det är ju trots allt det käraste du har som blir ”totalt väck”, bollas något med, som om han vore en mjuk ledlös docka, för att sedan fixeras och spännas fast vid sängen.

Det är ju för väl att han sover, för vilken skräck annars…

Själv skulle jag garanterat också få panik av att ligga fastspänd sådär, helt, helt stilla!

Men Melwin klagar inte, inte innan sövningen, inte efter, vid uppvaket.

Han finner sig i att fara till strålningen, att sätta nålen, att sova en stund och ”bollas med”

Han är helt enkelt en fantastisk liten kämpe, med ett stort mod och mycket styrka!

Min Bästa! 27 strålningsdagar kvar...



Ons 24 jun 18:52

Den första helgen...

Så vad gjorde vi då när vi var lediga från strålningen, denna första helg i Tyskland… ? Lördagen erbjöd fint väder, någon regnskur men ändå varmt. Så det blev ett besök vid Basel Zoo. Massor av djur från världens alla håll. En mysig djurpark som var fräsch och djuren verkade lyckligtvis må bra. Har varit på djurparker i andra länder tidigare, men då i Asien, och där var det allt annat än fräscht. Så istället för ett upplyftande och mysigt zoo besök, blev man ledsen och nerstämd och väldigt berörd över att se hur dåligt skötta djuren var och hur illa de mådde… Men Basel höll samma klass som i SWE och det blev ett besök väl värt att göra. Melwin var dock ganska trött. Han sov en hel del i vagnen, något han inte gjort på mycket länge och man kände igen honom lite som han var innan diagnosen fastställdes. Trött och vill dricka ganska mycket. Om det beror på att tumören sväller p g a strålningen eller på ”hela paketet” som Melwin utsätts för varje dag i och med sövningen och strålningen, är det ingen som riktigt kan svara på. Men självklart så är det ju inte så konstigt om Melle blir och är trött. Han får fasta ganska länge inför varje sövning, själva narkosen varje dag är påfrestande och så också själva strålningen och all dess effekter… Söndagen bar vi iväg till nåt riktigt häftigt och skojigt. En av världens största nöjesparker, Europas största, Europa Park i Tyskland. Mer än 140 fotbollsplaner stort, fyllt med allt man kan önska sig inom tivoli, cirkus, film och nöjesfält. Parken hade ALLT!!! Pojkarna var helt saliga och så lyckliga där de sprang omkring mellan karusell och karusell, från den ena attraktionen till den andra, och Melwin var PIGG och GLAD! Han orkade vara med på allt, pratade glatt hela tiden och så lycklig över att orka, kunna hänga med och ”bara vara barn” En sån stor park som denna klarar man inte av att hinna igenom på bara en enda dag, så eftersom vi var lediga från strålningen på måndagen, så passade vi på att fara dit då också. Två dagar i Europas största nöjespark, gav oss överlyckliga, härligt spralliga gossar och medförde så klart att den där efterlängtade familjekänslan infann sig. Känslan att vi är en ”helt vanlig familj” som gör ”helt vanliga” familjesaker, utan ett enda moln på den blå, underbara himlen… Såna dagar som ger oss kraft och styrka att klara av de där mörkare, dystrare dagarna, som vi så väl vet där inom oss, att de kommer… Mer såna dagar, Tack! Både gårdagens strålning och dagens har gått bra, men Melwin börjar bli trött och lite sliten igen. Vi var ute och gick en långpromenad nu på eftermiddagen, genom den vackra tyska skogen ”Black Forest”, en riktigt sån där trollskog. Det gick en väg igenom som gick lätt för mig och Tony att köra Melwin och Vincent i vagnarna och Robin o Albin kunde cykla. Vi stannade till ibland och lekte lite i den mysiga och helt klart annorlunda skogen, jämfört med hur skog ser ut där hemma… Men efter ett tag ville Melwin lägga sig ner i vagnen igen och sova lite, trots rolig lek med brorsorna… Hela ”strålpaketet” tär på honom, hoppas så att det inte blir så mycket värre! Min lille Melwin, han kan väl få ha det lite bra…hoppas, hoppas, hoppas!   Tiden går fort, vi är redan inne på strålvecka nummer två ( av 6 veckor ). Morfar o Mormor är fortfarande kvar och det har varit underbart och en sån avlastning att de stannat här hos oss så här i början. Mormor har fixat all matlagning, allt ”hemmafix” och pysslat om oss så till den milda grad *Love you mamma* Morfar hjälper till att underhålla gossarna och genom att de båda varit här har jag och Tony kunnat åka samtidigt till strålinstitutet och bara koncentrera oss på Melwin där. M o M har stannat hemma med de andra tre och tagit hand om rubbet *Ni är toppen helt enkelt* Har varit både nyttigt och skönt för mig och Tony att båda kunna vara med Melwin vid strålningen så här i början. Lära oss alla rutiner, hur Melwin påverkas osv… Bara att hitta ”rätt” mataffärer, hur allting fungerar här i Tyskland/Schweiz, bara det är ju ett projekt. Något som vi tycker oss kunnat få ett ganska så bra grepp om och känner oss rätt ”med på” hur allt förväntas gå till. Allt detta tack vare att Morfar och Mormor har stöttat oss genom dessa två första veckorna! Men på lördag flyger de hem till SWE igen och kvar blir vi ”la Familia”… Då är det dags för oss att klara oss på egen hand, få till en vardag här nere också och kämpa oss igenom 6 veckor till, innan vi får fara hem… Men det är ju klart att vi fixar, så länge vår älskade lille Melwin kämpar och tappert orkar ta sig igenom detta, så är det ju självklart så att vi andra också fixar det, även om det fortfarande känns lite skrämmande, läskigt och stort… 27 strålningsdagar kvar...



Lör 27 jun 10:27

Helgen är här...

Lördag och vi är vid strålinstitutet.

Egentligen ska vi vara ”lediga” på lördagar, men p g a att det blev inställd strålning i måndags, så fick vi lov att komma hit idag.

Melwin har idag första stråltiden, 07.45, så det var tidig morgon, verkligen…

Jag och Robin åkte själva hit med Melwin idag.

Tony, Albin o Vincent ska köra Morfar o Mormor till flygplatsen.

Jag kände mig säkrare på vägen till strålinstitutet än till Basel Airport, så jag valde att fara till strålningen.

De två veckorna som det var planerat att Morfar o Mormor skulle vara med oss härnere, är nu över…

Det har gått himla fort och det är inge kul alls att de åker tillbaka.

Men de måste ju hem till sitt, och det är dags för vår familj att ”klara oss själva”

Men som Albin brukar säga ”nu gråter mamma igen”…för jag har så svårt att ta farväl, även om det bara är för några veckor ( tack o lov ).

Så istället för att stå och böla på flygplatsen, gör jag mig nog bättre här för att stötta Melle.

Hade gärna haft M o M kvar heeeela tiden här nere…! *saknar ER redan*

Men igår fick vi ju ett annat kärt besök, som ska stanna här över helgen i alla fall…

Sofie o Peter kom ner, hela vägen från Bålsta med husbilen.

De har ställt upp bilen på Waldshut Camping, vilket ligger bara 5-10 minuter med bil från vårt boende.

Så nu har vi ju möjlighet att riktigt ”rå om de” och träffas hela helgen, det ska bli skoj!

Igår efter strålningen var vi tvungna att åka till barnsjukhuset i Zürich. Det var dags för Melwins veckobesök, undersökning samt att lämna blodprover.

Allt såg lyckligtvis bra ut. Melwins värden är fortfarande ganska så låga, men ända skapligt bra för att vara honom, och de hade inte sjunkit något mer sen förra veckan.

Så läkaren bestämde att det nu kunde gå hela två veckor innan vi behövde åka dit för undersökning och blodprover igen.

Förutsatt att Melwin fortsätter att vara skapligt pigg och inte drar på sig något virus eller annan infektion.

Vi håller alla spröt ute och vakat honom dag som natt…

Hur mår han, hur verkar han, hur ser han ut, hur reagerar han…??? Frågor som vi dagligen ställer oss och funderar över *denna eviga oro*

23 strålningsdagar kvar...




Mån 29 jun 21:39

All by our own...

Så är vi igång igen med en ny strålningsvecka… Helgen var kort och gick förbi fort, men har varit riktigt rolig. Melwin har tack o lov fortfarande mått bra och varit ganska så pigg. Sofie o Peter som kom i fredags och bodde i sin husbil på Waldshut Camping, flyttade på lördagen in i Mormor o Morfars ”gamla rum”  Det rummet ligger i samma hus som vi bor i, på samma våning i samma korridor. Vi delar då kök och badrum, vilket bara är trevligt när det bara är folk man känner… Något annat är det inte heller tal om, så länge vi bor i den ”stora” lägenheten. Då är det vårt kök och vårt badrum, och bara folk som är och besöker oss och bor i rummet bredvid får använda dessa inne hos oss… Riktigt smart faktiskt, att de som besöker oss kan bo i rummet intill så att man lätt kan umgås och ha de gott på kvällarna ihop… Tillsammans med Sofie o Peter har vi under helgen gjort just det, umgåtts och haft det super trevligt.  Lördagen bjöd på riktigt regnväder, så efter att vi hade varit med Melwin på strålningen och kört M o M till flygplatsen, strosade vi omkring en sväng nere i Waldshut. Vi åt på restaurang, smaskade glass på glasskaféet för att sedan dra till affären och handla på oss en hel del ”lördagsmys”. Vi hamnade på vår balkong, där det blev en skön kväll utan regn och lagom värme. Söndagen blev en riktigt varm och skön sommardag. Vi besökte då allesammans en ”Wildgehege” ( vildhage ). Där finns det så klart en massa djur som barnen får klappa och mata såsom kaniner, getter, rådjur och hjortar. Även näsbjörnar ( tror jag att de heter på svenska ), ugglor, en räv samt vildsvin ( fast de klappar man ju inte så gärna ) finns att titta på. När barnen sedan vill leka, erbjuds det en jättestor lekplats med allehanda skojiga grejer samt en urmysig trollskog att utforska. Allt detta helt gratis och endast 10 minuter med bil från vårt boende, så det är ett ställe vi i fortsättningen också kommer att vara flitiga besökare vid… Väl hemma igen blev det mat och prat igen... Idag var det så dags att stråla vår lille Melwin. Sofie och Peter följde med till strålinstitutet och deltog vid nålsättning, sövning och fixeringen av Melwin. Sedan åt vi alla frukost tillsammans ( kan ju inte göra det innan sövningen då Melle måste fasta ), innan det var dags för S o P att fara vidare med husbilen, Italien väntar *helt klart avis* Så nu är det ”bara vi”, la Familia som är här i lägenheten, helt ensamma, måste klara oss själva… Lite konstig känsla, då vi har haft nära och kära omkring oss sen vi hit kom, och det har ju varit så kanon… Men vi har ju varandra, så det här ska nog gå bra…! 22 strålningsdagar kvar...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0