bloglovin

Härliga dagar o redo för midsommar...

2017-06-21 | 23:48:53

 
 
 
 
 
 

Haft en underbar start på sommarlovet.

Måndagen var ju helt fantastisk, men tycker även att följande dagar levererat hyfsad värme, men framför allt SOOOOOL :-)

Vi for ner till Mormor o Morfar, mitt föräldrahem

Det som var vårt lantställe/sommarhus som vi for till på helger och lov, då vi bodde i Bålsta.

Men när jag blev tonåring flyttade vi dit permanent, till lilla Karbenning

Mamma och pappa bor som sagt kvar där och det är helt fantastiskt vackert där, speciellt såhär års.

Barnen fiskade och badade och vi åt gott av Mormors mat och lapade sol

En härlig dag, fler såna Tack!

 
 
 
 
 
 
 
 
Tjejerna ( jag och Filippa ) älskar att sola
 
 
 
 
 
 
Två fiskar i vattnet ( Melwin och Vincent ) 
 
 
 
 
 
 
Bästa som finns är att bada med storebror ( Albin och Milton )
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fotbad, fisk Spa ;-) ( Milton och Filippa )
 
 
 
 
 
 
Ju mer plask desto bättre ;-)
 
 
 
 
 
 
 
Vadå, blir man verkligen biten av fisken om man stoppar ner fingret??? "Milton 3 1/2 år"
 
 
 
 
 
 
 
Dags för fiske :-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Bli`re nå fisk eller brorsan???
 
 
 
 
 
 
 
Min finaste ( och enda visserligen ;-) ) lilla sötnöt tjej 
 
 
 
 
 
 
 
Ja det finns så mycket att älska med denna gård <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mitt stall...undrar hur många timmar jag spenderat där egentligen, Massor, massor i alla fall
Å jag älskade det!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja man blir liksom lugn, i kropp och själ...
Ett rofyllt ställe, fullt av gamla minnen <3
 
 
 

Nu blickar vi framåt mot ännu en av årets höjdpunkter och festligheter, Midsommar!

Jag kommer att spendera den med hela min kära barnaskara och med goda vänner, så det är bara det fina vädret som vi ska hålla tummarna för ;-)

Men är det något man inte kan påverka så är det just det...Vädret! Så det blir som det blir, men självklart laddar vi upp med ett och annat paraply, och fleece tröjor, hallå det är ju Midsommar liksom ;-)

 

 

ÖNSKAR ER ALLA EN RIKTIGT GLAD, TREVLIG OCH FIN MIDSOMMAR...O TA DET LUGNT MED SNAPSEN ;-)

 

MIDSOMMAR KRAMAR TILL ER!

 

 

 

 

 

 

Det blir inte bättre än vad man gör det :-)

 

 

 
 
 
Har haft det förut, SKA ha det igen, men jag är både kräsen och svår att leva med, och jag vet vad jag vill ha...men men, that´s the way it is!

 

 

 
 
 

SOMMARLOOOOOOOV!!!!!

2017-06-20 | 23:59:00

 
 
 

Äntligen är det här, äntligen har det börjat, 10 veckors ledighet för både stora och små barn!

Härligt, för de behöver verkligen återhämtning och möjlighet att tanka energi från en tyvärr alltför stressig och påfrestande vardag.

Avslutningen ägde rum i Västanfors kyrka för alla utom bror äldst.

Hans avslutning var redan på tisdagen och i Fagerstahallen. Fast dit var man ju inte välkommen ;-)

Du kan komma när jag slutar nian mamma, det räcker

Vilken tur, för det är ju redan nästa sommar :-)

 
 
 
 
 
 
 
 
 
Min förstfödde, Kronprinsen
Galet stilig och snygg blivande 15 åring, världens bästa Robin <3
 
 
 

Sen var det så dags för de andra att få göra skolavslutning i kyrkan, som kick-off innan man springer ut på sommarlov.

Jag och minisarna var såklart först på plats.

Måste ju bänka sig långt fram, så smörgåsar och dricka var med för att klara dagens tre sittningar.

Så blir det när man har en på lågstadiet, en på mellanstadiet och även en på högstadiet i samma skola.

Lindgårdsskolan levererar år efter år, och faktiskt deras avslutningar är lite av årets höjdpunkter.

 Så välarbetade in väl intränade...

Och Ja, vi sjöng både ”Du gamla Du fria” och hissade svensk flagg.

Traditioner är till för att följas…om Ni frågar mig ;-)

 
 
 
 
 
 
 
 
Liten stilig herre
Lillebror minst i väntan på att få se hans syskon leverera ;-)
Världens bästa Milton <3
 
 
 
 
 
 
 
 
Åsså lilla sessan, som helt plötsligt blivit en stor "liten" tjej
Så mycket lugnare, så mycket klokare, och familjens enda tös ;-)
Världens bästa Filippa <3
 
 
 
 
 
 
 
Lågstadiet var först ut och vi fick höra vår Vincent sjunga, men även spela ett par melodier på blockflöjt...
Visste inte ens att han kunde spela blockflöjt, men det har tydligen tränats in i "all hemlighet" på skolan ;-) Superduktig var han såklart :-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sen var det äntligen sommarlov för bror nr 4, världens bästa Vincent <3
 
 
 
 
 
 
Mellanstadiets tur och upp "på scen" kom vår Melwin
Sjöng och lyssnade på avtackning av sexorna...
 
 
 
 
 
 
 
...men sen var det äntligen sommarlov även för bror nr 3, världens bästa Melwin <3
 
 
 
 
 
 
 
 
Sist, men verkligen inte minst, var det högstadiets tur där Albin var med.
Det där med sång och grejer är ju aningen reducerat när man kommer upp i åldrarna, men betygen delades ut...och sem sprang bror nr 2 ut på sommarlov, världens bästa Albin <3
 
 
 
 
 
 
 
 
Och minisarna höll ut, hela tre sittningar, även om det var lite "myror i byxorna" av och till ;-)
Men sen fick de springa av sig, för det var Sommarfest på förskolan, innan dessa två också gick på ett låååååångt sommarlov :-)
 
 
 
 

Japp, så nu får vi se vem som blir galen först…jag eller barnen ;-)

Närå, men det är klart att 10 veckor är rätt lång tid med matlagning ett par gånger om dagen, och sysselsättning av 6 eller 3 kids på egen hand.

Ja, jag kommer nog vara aningen slut efter denna sommar…vadå semester???!!!

Men det är ändå skönt att kunna ge de möjligheten att vara hemma och verkligen njuta av sommar och ledighet.

Sen är det ju klart att semesterutbudet förändras ju en aning, en inkomst mot två inkomster…ja, vi kommer vara mestadels på hemmaplan.

Men det behöver ju inte vara sämre än sämst för det, bara att göra det bästa av det och fokusera på att umgås och faktiskt försöka chilla lite också.

Den 21 augusti kör det igång, för oss allihopa…plugg, plugg, plugg

Kanske ser jag fram emot det aningen mer än kidsen ;-)

Min nystart här i livet…:-)

 

 

My Beloved Kids

Så innerligt stolt över Er allihopa

Hur väl Ni kämpar, ger aldrig upp och försöker verkligen göra det bästa av alla situationer, hur motigt det än må vara ibland!

ÄLSKAR ER ÖVER ALLT ANNAT...OCH LITE TILL <3 <3 <3 <3 <3 <3

 

 

 

 

 

 
 
 
 
Kram på Er!
 
 

Plötsligt händer det...

2017-06-12 | 21:27:00

 

 

 

 

Heeeeej!!!

Har faktiskt ett aningen upplyftande inlägg att komma med, äntligen :-)

Plötsligt händer det liksom ;-)

Jag har sökt ett par utbildningar till hösten, båda på MedLearn i Västerås, heltid

Sökte till Medicinsk Sekreterare och Tandsköterska

Fick idag besked att jag blivit antagen till Tandsköterska och står som reserv ( inte alltför långt bak ;-) ) till Med.Sek

Så i augusti kliver jag in i världen som student, för att häcka där i ett par år.

Ska bli såååååå himla skoj.

En helt ny värld, men va f-n, allt annat har ju förändrats, så varför inte skola om sig till något helt nytt när man ändå håller på och förändrar det mesta annat ;-)

Har aldrig riktigt intresserat mig för det där med vårdbiten.  Älskade resor, att se världen, och sen framför allt att prata om de, resorna alltså och försöka uppfylla folks resedrömmar och göra det bästa av minnen.

Älskar fortfarande att resa, och vill se betydligt mer av världen, men sedan Melwin blev sjuk, efter att mer eller mindre bott på sjukhus en längre tid, väcktes det där med vårdbiten.

Det finns olika sätt att hantera kiser på, mitt sätt när Melwin fick sin hjärntumör diagnos var att läsa på. Jag läste allt jag kom över kring hjärntumörer, cancerbehandlingar och vad som skulle bli bäst för vår Melwin.

Upptäckte att ämnet var långt ifrån ointressant, givetvis grottade jag in mig extra i det hela pga av Melwins sjukdom, men även nu, nästan 8 år efter avslutad behandling så har intresset för att komma in i ”vårdvärlden” vuxit mer och mer.

Jag har funderat kring sjuksköterska, men utbildningstiden är lång ( klarar man det ekonomiskt? ) och sedan kommer jag få det riktigt tufft att klara av att verkligen jobba som sjuksköterska, även om jag säkerligen skulle gilla det.

Natt- och helg jobb går bort när man är ensamstående sexbarnsmamma, faktiskt…;-)

Visst, allting kan hände och jag ser mig i och för sig inte som ensamstående i  år efter år.

Men NU är situationen sådan och då lever jag efter det. Hatar att vara beroende av den ena och den andra, ska klara mig själv!

Så, dagtidsjobb är att rekommendera för att få det hela att fungera, mitt lilla ”Familjen AB” ;-)

 

Har jobbat med försäljningsbiten sedan -98 ( men Nej, jag är INTE gammal för det! )

Jag kan sälja, är riktigt bra på det faktiskt, men det är oftast inga 8-17 jobb man får där.

Folk har ”tid” att handla och ägnar sig mestadels av inköp under sena eftermiddagar/kvällar och helger.

Tiderna fungerar inte med min familjesituation, och hur lätt är det att få ett jobb inom resebranschen i Fagersta med omnejd. Nej, inte så bra odds direkt…

Detta är en jättechans för mig!

En nystart på alla sätt och vis och ja, jag ser ljuset i tunneln :-)

 

Har en lång bit kvar innan jag törs påstå att jag mår bra igen, men detta är kanske en början.

Mycket tid och fokus kommer att läggas på studier, och resten av tiden till mina barn. Perfekt, kanske har jag inte tid och/eller ork att fundera så mycket på Om, Utifall och Kanske då…

 

Lasseman saknas fortfarande sjukt mycket i mitt liv, och det gör ont, så himla ont…

Självklart önskar jag att han skulle komma tillbaka, satsa på OSS igen!

Men det kommer inte att hända och jag har insett att jag inget kan göra åt det.

Åtminstone kan jag säga till mina barn att jag försökte, allt jag kunde, för att reparera skador, be om förlåtelse och göra allt i min makt för att han skulle vilja komma tillbaka, älska mig igen, vilja vara familj…

Men både barnen och jag inser att det är såhär nu, och att vi inget kan göra åt det, men långtifrån gillar det!

 

Och visst finns det små guldkorn som ploppar upp, förgyller tillvaron en aning och ger mig ett uns av hopp.

En liten gnutta tro om att även jag kommer bli älskad igen ;-)

Men ni måste ju förstå att det inte är helt lätt att tro på…

Jag har verkligen gjort allt för att få denne man tillbaka, hoppats och trott, väntat o väntat

Är medveten om mina misstag, brister och fel. Försöker ändra, tänka och förstå

Visst, det sker inte över en natt, men jag KAN!!!

 

Ser på vänner och bekanta runt om mig, i min närhet, på distans, och många har de betydligt större ”problem” än vad vi någonsin hade. Men de kämpar, de ger inte upp…

Men trots barn, bonusbarn, en familj han säger sig älska och allting med den, så är det Nej, över och förbi…Så då är det ju JAG, den felande länken = Anna Silfver

Självförtroendet är alltså inte på topp direkt, för att inte säga long gone!

Jag gråter vid minsta avvikelse och tron på att kärleken ska hitta mig igen är noll.

Men jag är bestämd på EN sak i alla fall, helt på det klara med det faktiskt, att denna gång ska jag inte tumma på någonting, inget alls…

Det ska kännas 110% rätt i hjärtat, maggropen ska skrika JA och mitt självkänslan ska vara på topp innan jag ger mig in i nåt på allvar igen…

Det finns aldrig några garantier, men förutsättningarna ska vara de allra bästa, så måste det bli!

För Nej, jag ska aldrig må så här igen…

 

Sov pissdåligt i natt, drömde…och ja, han levererade den sämsta av nyheter

Min största rädsla just nu ( förutom att det ska hända mina barn och familj någonting såklart )

Han har träffat en NY!!!

Hon hette Anna, vilket kanske inte är helt troligt att det är, men så var det i alla fall i drömmen.

Hon skulle leva med Honom, ta på Honom, få känna Hans händer på sin kropp…Hon skulle få allt det där som jag en gång hade.

Inte konstigt att man vaknade i ottan och inte kunde somna om…

Kanske är det den bistra sanningen, kanske är det så att det maggropen säger, det som bearbetas i drömmarna faktiskt visar sig vara sant…

Vad vet jag, men jag blir säkerligen varse

 

Så det var guld värt med ett positivt besked just idag

Jag känner mig ändå pigg, ändå så glad och i helgen ska jag faktiskt fira

För plötsligt händer det…även för mig :-)

 

 

Men lite till har ju även hänt sedan jag sist skrev…

Albin har varit och spelat hockey i huvudstaden.

Legacy Game Camp, där de satte ihop killar från Västmanland, Örebro i ett lag, som sedan spelade mot andra ihop satta läns lag från olika delar av landet.

Match på match på match, precis vad en inbiten hockeykille vill ha :-)

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 
 
 
 

 

 

 

 

 Vi har firat vårt Sverige

 

 

 

 

 

 

Njutit av sol och sommarvärme...

 

 

 

...i alla fall tills det blev regnperiod igen

 

 

 

 

Men en riktig fotbollsentusiast bangar inte för lite regn ;-)

 

 

Kom att tänka på tiden innan Melwin blev sjuk, innan de hittade den enorma hjärntumören.

Jag visste så lite om barncancer, skrämmande lite och jag skäms nästan över att skriva det, men jag tänkte att hur sjuk ett barn än må bli så kan det fixas.

Hallå, vi bor i Sverige, på 2000 talet…vad kan gå fel liksom???!!!

Ja, så blåögd och naiv var jag…

Nu får jag ju inte tro att min lille 2 årige son skulle drabbas bara för att jag skulle komma ner på jorden ett tag, och inse hur verkligheten faktiskt ser ut.

Men tro mig, jag landade pladask, tvingades inse att allt faktiskt inte med säkerhet går att ”fixa”

Fick mig en näsbränna, riktigt ordentligt, och visst förändrades jag, och visst har jag lärt mig mycket…

 

Går att likna med den senaste separationen

Jag har alltid varit den som ”lämnat”, den som självsäkert klampat fram i livet och känt mig trygg i det mesta…

Självförtroendet på topp och säker på att han skulle stanna, inte skulle han väl överge mig…

Ja jag har åter igen fått lära mig en läxa, kanske smaka på ”min egen medicin” som det så fint heter.

Man ska aldrig vara nog för säker och framför allt, man ska aldrig ta någon/något för givet

 

 

You live, You love, You learn

 

 

Kram på Er!

 

Totally Fucked...

2017-05-23 | 23:13:56

 
 
 
 
 

Ni vet hur det är om man är med om något mindre roligt, eller rent av hemskt…

Då ploppar det upp ”reminders” titt som tätt, sånt som man nästan inte tänkt på förut.

Jag kan relatera till när Melwin var sjuk.

Efter att man tagit sig igenom chocken, fattat vad som verkligen hänt, och sedan börjat jobba med krisen…

De fanns de där, överallt! Glada spralliga barn, föräldrar som skyndade till lämning för att fortsätta till jobbet, stress i mataffären med trötta o hungriga små barn.

Ja allt sånt där ”vanligt” och ”normalt” det fanns där, överallt, vart man än tittade och befann sig så ploppade de upp…de där ”vanliga” familjerna, med sina ”vanliga” friska barn och leendet på läpparna.

Till synes helt bekymmersfria, och jag kunde inte sluta förundras över hur deras liv kunde vara så ”normalt”, varför stannade de inte upp, varför levde de på som vanligt…MITT liv hade ju totalt stannat!!!

Självklart för att jag befann mig i en kris…allt kretsade kring Melwin och hans överlevnad, tillfrisknande och rädslan över att förlora honom, tillsammans med en konstant oro och dåligt samvete över hur de övriga barnen egentligen mådde, hur de påverkades negativt av situationen och om man verkligen fanns där tillräckligt mycket för de.

Känslolägena förändrades snabbt, knappt så man fattade själv…

Man kunde vara så trött så man knappt visste hur man skulle orka att över huvudtaget ställa sig upp, kändes liksom mer rätt att bara dra täcket över huvudet och ”försvinna”

Eller så var man så stressad och kände paniken i kroppen så man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen, så man sysselsatte sig med allt, för att bara hålla nervsammanbrottet och panikångesten borta

Men man kunde också hamna där som en liten hög på golvet, hysteriskt gråtande och vara helt övertygad om att man faktiskt aldrig kommer klara av att resa sig igen, orka fortsätta ta tag i allt, aldrig bli stark igen…

Ja en känslomässig berg- och dalbana, men på något vis hittade man till sist styrkan i att finnas där för sina barn. Instinkten att deras välbefinnande är det absolut viktigaste tog över och man tog nya tag…för att sedan börja om igen.

Nu har jag distans, jag har gått vidare, lärt mig leva med rädslan och oron kring mitt/mina barn, mer eller mindre…

Ibland känns det tufft, orättvist och bara så sorgligt

 

Egentligen helt sjukt att dra liknelsen med dagens ”kris”

Men man kan ju tyvärr inte styra över sina känslor…

Känns som om vart jag än befinner mig så finns de där, dessa lyckliga kärleksfulla par och trygga, stabila familjer…

Går jag till lekparken så leker och skojar de sött med sina barn, pussar lite ibland, ger blickar, de där fulla med kärlek

Svänger man in på Ikea, så visst fan går de där, så som vi också gjorde en gång i tiden. Harmoniska, kärleksfulla, tar lite fint på varandra och diskuterar vilken kudde som egentligen är den mest smakfulla i deras gemensamma mys pysiga soffa, där de alltid tillsammans kryper upp, omslingrade kring varandra och njuter av varandras närhet

 

Jag känner mig stark i det faktum att jag klarar av ”min lilla” familj, Javisst!

Vi åker iväg på små eller stora utflykter, gör saker tillsammans, och har det riktigt skoj.

Det är mysigt och jag känner mig trygg i att jag klarar det, ensam med sex kids, det går och det flyter på…

Men lik förbannat ser jag dessa ”lyckliga familjer” ÖVERALLT!

Ska man bada, så visst sitter de där, ”mamma, pappa, barn” äter glass, tar lite på varandra, smeker lite, ser kärleksfullt på varandra…Happy Family!

Ska man campa…”här sitter jag med mina underbara barn , och hej hej, där sitter ni mamma, pappa, barn och semestrar ihop”

Planerar dagen tillsammans, hjälps åt, vad äter vi till middag, vem nattar barnen…bla bla bla

Ett team, som finns för varandra, for better or for worse

 

Ja jag saknar det, galet mycket

Ja jag känner mig ensam…fast jag aldrig är ensam, så är det precis så jag känner mig…ensammast i världen!!!

 

Livet går vidare för alla runt omkring mig

För mig har allt stannat, jag står på samma ställe och stampar, kanske till och med gått tillbaka både ett och två steg

Väntar, ja vad väntar jag på egentligen…

På att det snart ska hända antar jag, det alla konstant säger ”det kommer att bli bättre”

”du kommer snart må bra igen”

”efter regn kommer solsken” och bla bla bla…

 

Själv känner jag bara att jag är Totally Fucked…for life

 

Avslutar med några bilder på de finaste av de finaste, mitt allt, mitt liv…

 

 

 

 

 
 
 
Filippa övar inför Eurovision...och hon satte lätt I can´t go on :-)
 
 
 
 
 
 
Gymnastik uppvisning och avslutning på Bamsegympan 
 
 
 
 
 

 

 

 

Två mini tokar ;-)

 

 

 

 

Kan inte se mig mätt på den här bilden, så stolt, My everything <3 <3 <3

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 Kram på Er!
 

Ett fint årgångsvin...

2017-05-11 | 23:26:44

Nu är det ju inte totalt nattsvart i mitt liv, även om tidigare inlägg beskrev mycket av det som jag brottas med…

 

 

 

 

 

Jag har mina ljuspunkter i tillvaron, de som betyder allt i livet, Mina älskade barn!

Vad vore jag utan de???!!!

En ensamstående kvinna mitt i livet…eller en singel pingla i sina bästa år med en strålande karriär, fixad från topp till tå och en gedigen umgängeskrets. Om det nu är någon skillnad där...???!!!

Vem vet  ;-)

Men nej, jag skulle inte vilja byta för en endast liten sekund och är inget annat än oerhört tacksam, glad och så stolt över alla mina sex juveler.

Men det vet ni ju redan, för det skriver jag ju typ jämt ;-)

Jag kan stå ut med en något lösare variant av mage, bröst som kanske inte är i fastaste laget och rynkor som börjar synas mer och mer…och ja, jag ska erkänna att vore jag nu inte en fejk blondie, så skulle det synas små silver strån även på mitt huvud ;-)

Ja tiden har sin gång för oss alla och livet sätter sina spår…

Men jag ångrar ingenting!!!

 

 

 

 

 

 

 

Inget ont som inte har något gott med sig

Jag som aldrig levt ensam med ett endaste av barnen tidigare.

Visst var jag ofta själv med barnen då ex mannen jobbade borta, men jag var ju inte ensam ensam

Och dessa sex juveler har jag ju inte roddat med helt på egen hand, har ju alltid haft kärleken bredvid, kanske mer eller mindre även där, men ändå…

Vad jag skulle komma till är ju det att ni förstår säkert att paniken, osäkerheten och rädslan kom, över att helt plötsligt fixa allt kring dessa sex ”totally alone”!!!

Året har nu gått och jag har fått testa på att göra saker jag aldrig trott jag skulle fixa solo med sex kids.

Men det gick…och gissa om det ökar på självförtroendet en aning ;-)

 

 

 

 
 

 

 

Det skrämmer mig inte längre, för jag vet att jag klarar det.

Jag har en fantastisk skara barn, som verkligen ställer upp när det gäller. Som är måna om varandra och visar vad vår familj går för…

Hade lite smått panik så sent som för ett par veckor sedan…

Melwin fyllde som bekant år, och vi skulle åka till Gustavsvik i Örebro allesammans.

Stuga var bokad, vi skulle bada i dagarna två och sedan besöka Titanic utställningen innan hemfärd.

Kändes lugnt till en början, men ju närmre ”utflykten” vi kom, blev jag mer och mer nervös…

Själv med sex barn vid vatten, forsar, rutschkanor, ja allt som ett badpalats nu innehåller.

De minsta är ju inte så stora ( 3 ½ och 5 )

Visst är de andra fyra simkunniga, men man vill ju ändå hinna med att hålla lite koll ;-)

 

Men vi åkte, vi badade, vi mös i stuga, vi klev ombord på Titanic…

Och det gick ju hur bra som helst!!!

Mina barn ÄR fantastiska ( kan inte säga det nog många gånger ) och de gjorde denna tripp till ett härligt minne i vår resedagbok :-)

 

 

 
 
 
Min "lilla klan" i väntan på mat på Pizza Hut 
 
 
 
 

 

 
 
 
Stugmyyyyyys <3
 
 
 
 
 
 
Titanic: The Exhibition - Örebro
Så himla värd ett besök!!!
 

 

Så visst har jag lärt mig massor under detta år, jag har bevisat för mig själv att jag KAN ta hand om mina juveler, helt själv faktiskt…

Så när det mesta annat har rasat omkring mig så står jag stadig på en punkt, min mammaroll.

Full med fel o brister, gör misstag efter misstag även där, och somnar inte alltför sällan med en portion av dåligt samvete över hur man gjort, eller vad man borde ha gjort…

Men det hör liksom föräldrarollen till, det kommer väl med i föräldrapaketet och man lär så länge man lever ;-)

Men jag KAN vara mamma, med eller utan en karl vid min sida, och det är en trygghet…

 

Sen inte sagt att det är så himla skoj alla gånger…

Visst skulle jag gärna vilja ha någon att ventilera tonårsproblem, småbarnstrots och övriga funderingar och krämpor med.

Visst är det inte roligt att planera helger och semester själv, visserligen har även barnen en stor delaktighet, men jag är ovan och jag saknar en annan vuxen att planera med.

Under året har jag märkt att det är mycket som förändras när man lämnar ”tvåsamheten”

Vänner som varit givna att umgås med vid semestrar och lov, gör planer på egen hand nu.

Parmiddagar och tillställningar man tidigare gjort tillsammans med andra lyser med sin frånvaro

Man tillfrågas liksom inte längre…

Såklart, jag är ju själv, det är inte de…

Är väl svårt att semestra och ”parmiddaga” med en som inte kan ”para sig” ;-)

Känns lite ensamt och tomt, det ska jag inte förneka…

 

 

 

 
 
 

 

Självklart har jag mina närmsta vänner kvar, tro inte annat, och de finns där och vi umgås, absolut.

Men det blir mestadels när jag är ”barnfri”, saker som vi tjejer gör

De där familjegrejerna gör man ju med familjer, och min familj ser ju inte längre ut som den en gång gjorde…

Nej, det är mycket som förändras vid en separation, mycket som helt plötsligt blir som man aldrig trott det skulle kunna bli…

 

Vissa saker kan jag faktiskt känna igen från när Melwin blev sjuk.

Det var säkert svårt att veta vad man skulle säga, hur man skulle förhålla sig…

Ska hon börja gråta, bryta ihop???

Vad ska vi prata om???

Vad kan jag fråga, inte fråga???

Då är det kanske lättare att bara skita i det helt och ta sitt avstånd…

Det är upp till var och en och jag dömer ingen, absolut inte.

Vi har alla ett val…

Och det är väl just vid kriser som vänskapen sätts på prov och man lär sig vilka som är ens riktiga vänner och vilka som hamnar under kategorin ytlig bekant.

Jag tror vi alla fått erfara liknande, för tyvärr är det nog ingen av oss som glider igenom livet utan att behöva gå igenom en endaste liten kris.

 

”Bättre vetande” säger att en separation är att likna med att någon går bort. Och även om nu ingen tack o lov har dött, så har han ju ändå försvunnit, och lämnat ett stort hål och tomrum efter sig…

Så man måste tillåta sig att sörja, och det kan ta tid innan man blir att likna med hel igen.

Men jag har vägrat att ta till mig det under en lång tid.

Förnekat och framförallt försökt…

Försökt att återställa allt, få till det som det en gång var…

Men till slut går det inte längre och det smäller till som ett kraftigt slag i magen, eller huvudet kanske, man tappar i alla fall fotfästet totalt och tårarna har ingen hejd.

Men jag har äntligen tillåtit mig att sörja, inse att det är som det är, att jag ingenting kan göra…

Och faktiskt så blir det bättre…

Jag tillåter mig att i alla fall försöka få ha roligt, att testa nya saker och faktiskt börja se livet lite ur en annan vinkel, jag har tagit bort skygglapparna

Och plötsligt så visar sig andra vägar

Kanske finns det ett hopp även för mig

Kanske kan jag lära mig att älska igen, kanske kan jag också bli älskad igen…

 

 

 

 

 

Jag vet att det kommer att komma över mig igen, jag vet att sorgen fortfarande finns där, känslor jag inte kan begrava…

Kanske kommer det alltid att vara så, men då får jag lära mig att leva med det

Kan man lära sig att leva med cancern ständigt hängande över axeln, så borde man väl kunna leva med ett sargat hjärta…

Jag kan ju inte vara den enda

 

Och jag har öppnat ögonen igen, ser andra vägar och plötsligt så mår jag aningen lite bättre, ibland sådär ;-)

 

Väljer att se en kvinna i sina bästa år, visserligen med spår av livet på sin kropp, men som ett fint årgångsvin blir jag bara bättre och bättre med åren, och jag ska dessutom bli 100 år, så va fan, det finns mycket kvar att uträtta ;-)

 

Positive Thinking…( försöka duger ;-) )

 

 

Kram o Go´natt <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag reser mig igen...

2017-05-09 | 11:02:03

Heeeeeej…

Ja jag har legat i fosterställning och gråtit hysteriskt

Ja jag har tyckt riktigt synd om mig själv och

Ja jag har varit övertygad om att ingenting någonsin kommer att bli bättre, eller ens lite bra

 

Men inte ens jag orkar vara ledsen jämt

Tårarna tar till sist slut och dessutom har jag ett ansvar att faktiskt resa mig upp igen

Det största ansvaret av de alla, att vara mamma, och förhoppningsvis en bra sådan

Mina barn behöver sin mamma, en mamma som mår bra och som även skrattar och ser det ljusa i livet

 

Kanske behöver man få ur sig allt en gång för alla, kanske var det meningen att tårkanalerna skulle rensas och att jag verkligen skulle må SKIT ett tag

Kanske måste man det för att orka komma igen, och faktiskt börja se att det finns andra vägar att vandra på, att alla dörrar faktiskt inte är helt stängda, även om det har känts som om det är totalt igenbommat och nyckeln är för alltid borttappad.

 

Jag kommer alltid ha ett sår i hjärtat, en bit kommer alltid att finnas hos den vackraste, finaste och charmigaste man jag någonsin träffat.

Jag var så kär, älskade så mycket, för honom kunde jag lämna allt…

Men livet kom emellan, och vi fick nog den sämsta och mest knaggliga stigen att vandra på

Plötsligt glömde jag bort att det som var så självklart för mig, inte var lika uppenbart och självklart för honom

Hur skulle han kunna känna, veta och se, det som jag kände så starkt i mitt hjärta, men aldrig släppte ut…

Sveken blev större och fler, orden som aldrig kan tas tillbaka sades och kvar stod två sårade och vilsna, två som en gång älskade varandra gränslöst…

 

Kanske skulle det gå att reparera, kanske inte…

Men man måste vara två med samma viljor, samma känslor och sträva mot samma mål…

Jag kan inte längre förändra, bara acceptera

 

 

 
 

 

Kanske kommer det gå över, kanske inte…

Men blotta tanken på att han ska hålla någon annan i sina armar får hjärtat att nästan hoppa ur bröstet på mig

Tiden läker alla sår sägs det

Och det återstår att se, men jag försöker i alla fall att läka…

 

Att separera en andra gång går att liknas vid att gå igenom förlossning nummer två.

Som första gångs föderska har man inte en blekaste aning om vad man egentligen har framför sig, den smärta man faktiskt kommer att få känna på, vilken styrka man tvingas plocka fram.

Det blir lite som en chock, hur mycket man än har läst på och hört sig för om allt vad Förlossningar heter, man kan aldrig riktigt föreställa sig hur det är, på riktigt…

Men andra gången man står inför en förlossning är man aningen mer förberedd, man VET att det kommer vara en nästintill outhärdlig smärta, man VET att det kommer att krävas en enorm kraft och styrka, man vet inte exakt hur det kommer att bli, men man har en aning och ja man kan föreställa sig…

 

Första gången jag separerade fattade jag aldrig riktigt hur mycket känslor som skulle komma emellan, hur man skulle slitas mellan hopp och förtvivlan, och hur två människor som faktiskt älskat varandra en gång i tiden kan komma att såra varandra så djupt…

Nu vet jag, och det är en oro som gnager hål i både kropp och själ…

Jag VET vad vi utsätter våra barn för, jag VET att det kommer uppstå hinder och motstånd framöver..

 

Som någon klok en gång sa,

Om ni inte kunde komma överens och prata om saker när ni levde ihop, tro för guds skull inte att det kommer att bli lättare när ni inte lever ihop

Tänkvärt!

 

 

 

 

 

Men jag har tagit mig upp ur fosterställningen, jag tar mig framåt, visserligen med myrsteg, men jag ska må bra igen, det bara ska jag…

För mina barns skull, de viktigaste personerna i mitt liv…men även för min egen skull

Jag är faktiskt värd att må bra, trots alla mina misstag, fel och brister…

 

 

 

 

 Hoppas jag i alla fall...;-)

 

 

Vi blev inte bra för varandra

Tog varandra för givet

glömde bort i nöd och lust

Dom säger att tiden läker alla sår

men livet lämnar alltid spår

Så delar av det som vi va

finns alltid kvar

 

Danny, "Det brinner i bröstet"

 

 

Kram på Er!

Melwins dag idag...

2017-04-28 | 00:31:00

 

 

 

 

00.31 den 28 april, för exakt 11 år sedan

Fick jag förmånen att hålla den finaste av de finaste, den sötaste av de sötaste och den mest godhjärtade lille gosse man kan önska sig.

Melwin Ludwig såg för första gången dagens ( nattens ;-) ) ljus och redan från start var han så lugn och så klok.

De gråa hår jag förärats med har inte kommit pga av Melwin i alla fall.

Lugnet själv och han bara är, harmonisk, tillfreds och så eftertänksam och klok.

 

Men han skulle prövas, det ska gudarna veta, och intet ont anande om vad som komma skulle såg vi lyckan, i denne pojke nummer tre i skaran.

 

När ”Klumpen från helvetet” tog tag i vår fantastiska son är det ingen som riktigt med säkerhet vet, men bättre vetande tror att någon gång under Melwins första levnadsår tog den sitt fäste…

…och började växa sig större, större och till slut gigantiskt stor i hans underbara lilla huvud!

 

Resan blev lång, smärtsam och kostade verkligen både blod och tårar.

Inget jag önskar ens den värsta av människor att gå igenom, och den tiden har för alltid satt sina spår…

Men han var ingen ”liten lort”, han gav aldrig upp, och samtidigt som smärtan stundtals var nästintill outhärdlig, samtidigt som han knappt varken kunde äta, sova eller uträtta behov utan en kamp, så gav han aldrig upp, så hade han alltid ork för ett litet leende, lite bus och han tappade inte glimten i ögat.

Den glimten växte sig större och större, glädjestunderna blev plötsligt fler än smärtan och kämparnas kämpe tog sig igenom den största av kamper…kampen med usla odds och mot den elaka ”Klumpen från helvetet”

 

 

 

 

 

Nu, exakt nu, fyller denne kille hela 11 år!!!

Han med det största av hjärtan och ett lugn som få, han som gått igenom det som inte många kan förstå…

Idag är det 11 åringens stora dag, som ska firas av alla det slag.

 

Tårtan tog vi redan idag, Melwins favorit, smörgåstårta med skinka, ost och massa annat gott :-)

 

”Fuskfirade” med Morfar och Mormor, då vi drar iväg på lite utflykt på självaste dagen.

 

 

 
 
Supergod från Ica Fontänen !!!
 
 
 
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ÄLSKADE MELWIN!!!
*** ÄLSKAR DIG STJÄRNSTOPP ***
 
*** 2006-04-28 ***
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu vilar vi upp oss så drar vi till Gustavsvik och testar på Campingliv, Badland och Titanic utställning :-)
 
 
Kram på Er alla och jag önskar Er en fin Valborgshelg <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

Förlåt...

2017-04-27 | 22:59:00

Ber om ursäkt…

Förlåt, förlåt, har svikit er kära läsare

Har ju varit oduglig på att blogga!!!

Men har behövt ett break, från det mesta faktiskt ;-)

Livets berg- och dalbana ni vet, och ibland måste man helt enkelt enbart fokusera på att bli hel igen…

 

Men tiden har inte stått stilla, tvärtom

Filippa har fyllt ”a whole hand”

Vi har firat påsk och haft påsklov och sen har vi ju såklart avrundat hockey säsongen.

 

Blir inget djupgående inlägg detta, men väl en kort summering av den senaste månaden hos Anna o Co :-)

 

 

 
 
 
 
 
Filippa, älskade tösen, har fyllt hela 5 år !!!
Givetvis väcktes hon på dagen med sång och paket
 
 
 
 
 
 
Ivrigt öppnande och mycket Lego, Filippa har upptäckt byggandets värld och älskar den :-)
 
 
 
 
 
 
Kalasklara små minisar <3 Tokstollar ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
5 års kalaset gick av stapeln på Leos Lekland tillsammans med Filippas bästa tjejer...och så lillebror förstås ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lillebror Milton längtade tillbaka till Kolmården han ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dessa tjejer tror jag kommer hänga ihop tillsammans länge, länge...sånt himla härligt gäng <3
 
 
 
 
 
 
Firande på hemmaplan med en superfin 5 års tårta...
 
 
 
 
 
 
...som kunde spruta eld ;-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Filippa önskade sig smink...hon fick smink, och målandet var i full gång :-)
Tjejig ut i fingerspetsarna ;-)
 
 
 
 
 
 
Påsken kom och inleddes givetvis med att besöka små nykläckta kycklingar på Hembygdsgården
 
 
 
 
 
 
Dabba !!!
 
 
 
 
 
 
Så kom det efterlängtade Påsklovet och vi drog ut till havs...
 
Vår dansanta Melwin slog ju till och vann självaste Tony Irvings Danstävling, så vi fick dra på kryss :-)
 
 
 
 
 
 
 
Galna Gänget !!!
 
 
 
 
 
 
 
Mm mm mm, buffé...
 
 
 
 
 
 
Två stiliga "herrar", Melwin och kompis Dante
 
 
 
 
 
 
Vincent gick "all in" på desserten ;-)
 
 
 
 
 
 
Finaste Sessan, med i Ville Viking klubbens uppträdande...som just prinsessa ;-)
there's no business like show business
 
 
 
 
 
 
Besök vid SeaLife bland fiskar och koraller, till och med hajar...
 
 
 
 
 
 
Väldigt spännande grejer tyckte Milton :-)
 
 
 
 
 
 
Självklart träffar man Ville Viking, som man bara blir kompis med direkt liksom ;-)
 
 
 
 
 
 
 
I väntan på mera maaaaaat...;-)
 
 
 
 
 
 
I love my Sis <3
 
 
 
 
 
 
Lite väl mycket kanske...;-)
 
 
 
 
 
 
 
Drinkarna fick gott betyg av Mr Vincent 
 
 
Så kom självaste Påsken, vilket innebär...äggmålning, påskägg och...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
...Påsk kärringar
 
 
 

Hockey killen då, vad har han gjort…

Jo avslutat säsongen med FAIK grabbarna med en cup, vars resultat vi inte måste gå in på här ;-)

Han drog på uttagning inför Tv-pucken, och sen packade de väskorna och drog till Tjeckien.

Skitlångt bort tyckte mamman, speciellt som terrordåd i svenska storstan var ett faktum precis då man vinkat av det bästa man har ut i världen, usch och fy…

Men han kom ju såklart hem igen, välbehållen, lycklig och en mängd erfarenheter rikare.

Och de vann…allt ;-)

 

 

 

 
 
 
"Liten" kille på väg ut i stora världen <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
och sen vidare mot TV-pucks uttagning
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Säsongen må vara över, men inte slutas det spela hockey för det…

Stockholm om en månad, hockeyläger och en hel massa barmarksträning och inlines.

Livet för ett blivande hockeyproffs ;-) 

 

 

Som sagt, jag har varit lite off, på alla plan.

Vill inte skryta med att livet är på topp nu heller, men jag kan ju inte begrava mig i bekymmer, sluta leva, och framför allt så kan jag inte ge upp...kommer aldrig ge upp.

 

 

 
 
 
Var tänkt att denna flaska skulle öppnas när jag hittade "mitt hus", men va f-n, var så glad över att ha mina hjärtan samlade, över att allt hade gått bra i Tjeckien, över att jag faktiskt har en fantastiskt familj, även om det inte riktigt blev som det var tänkt från början, även om det är både svett och tårar allt som oftast, även om livet känns allt annat än lätt, kärleken försvinner och vänner med den...Även om motgångar, berg- och dalbanor och hinder avlöser varandra, så har jag världens bästa familj, världens finaste ungar och är den stoltaste mamman som bär huvudet högt. Vi kanske inte är den "perfekta familjen", och visst har jag gjort en mängd misstag, men jag är otroligt lyckligt lottad som har dessa sex juveler i mitt liv, dessa sex olika personligheter, alla så unika och underbara  Så skål på er vänner och lev i nuet, njut av var dag och ta ut all lycka i förskott, för det ända som kan hända är att du riskerar att få vara glad nån gång extra 😄😄😄😘😘😘
 
 
 
 
Kram på ER...och Stay Cool ;-)
 
 
 
 
Första tiden med Melwins sjukdom
Melwins operation av Klumpen
Tiden med cytostatika behandlingen
Protonstrålning i Schweiz