bloglovin

VARFÖR...

2018-01-14 | 22:41:10

 

Måste helgerna gå så himla fort förbi…???!!!

Tycker nyss det var fredag, men uppenbarligen inte, för imorgon är det tidig uppgång igen.

 

Men just den här måndagen är faktiskt en jäkligt bra måndag. Gossar som jag inte sett på länge kommer hem!

Jag har saknat, saknat och saknat lite till, men nu är den långa perioden över, äntligen 😊

 

Filippa, den lilla morsgrisen, blev kvar över helgen. Lilleman sov några nätter hos pappa, men sessan skulle inte flytta på sig.

Det blev ”tjejmys” i alla dess former. Vi har knappt tittat ut, bara strosat runt i myskläder och pysslat och tagit det lugnt.

 

 

 
 
 
Vi gillar att "gotta oss" ;-)
 
 
 
 
 
 
Tokat lite, bakat lite :-)
 
 
 

Superskönt, och det är knappt så att jag tror det själv, men jag lyckades faktiskt gå ner några växlar och se bortom alla ”måsten”, som egentligen inte är så jäkla viktiga.

Visst gjorde jag klart diktaten nu på kvällskvisten (inte f-n hann jag alla under fredagen heller) och jag har tränat på orden inför ordprovet.

Men så mycket annat produktivt har det inte blivit, och det känns helt okej, förutom att jag gärna hade fortsatt att strosa omkring lite till 😉

 

Både jag och Filippa har haft ont i halsen och känt oss lite hängiga, och hockeykillen hade till och med lite feber en sväng. Så en vilohelg var helt klart på sin plats.

Känner mig fortfarande lite rosslig, men betydligt bättre.

Så imorgon bär det iväg till Västerås igen 😊

 

Givetvis kunde inte hockeykillen hålla sig från isen en hel helg, så det blev match i Motala idag. Men dit gick det en spelarbuss i alla fall.

 

 

 
 
 
Nya skridskor betyder ny formpassning och inlägg, som fixades i Västerås. En himla procedur det där, så nu jäklar lär det bli full fart på isen ;-)
 

 

Filippa, som under en lång tid haft magont ska få träffa läkaren på onsdag.

Som sagt, hon har haft magont länge och vi har testat allt. Tagit bort gluten, mjölkprotein och hon äter enbart laktosfri kost.

Men nej, hon har ofta ont i magen, flera gånger om dagen.

Så på onsdag blir det läkarkontroll i Västerås. Hon ska utredas, punkt slut. Jag lämnar inget åt slumpen (som ni kanske förstår) förrän jag fått klarhet i vad som felas.

 

Det finns lite för mycket att tänka på och oroa sig för just nu, och det här är en av sakerna…

 

Nej, nu kryper jag ner bredvid min lilla donna och vilar upp mig i väntan på att få krama om mina fina gossar igen <3

 

Kram på Er!

 

 

 

 

Stress och tristess...

2018-01-11 | 22:56:26

 

 

 

Har nu gjort första skolveckan på andra terminen.

 

Känns helt okej. Visst är man aningen matt i huvudet, men det är väl ganska så väntat efter ett jullov på tre veckor 😉

Tangentbordsprov idag och det går faktiskt framåt 😊 Även om jag fortfarande tittar för mycket på tangenterna, så går det som sagt framåt…

Det sa i alla fall läraren, så då får jag väl tro på det 😉

Men det kändes faktiskt riktigt bra. Första gången jag är nöjd över min prestation på tangentbordsprovet.

 

Imorgon hemstudiedag, men absolut inte sysslolös. Planen är att skriva klart fyra diktat och lära in i alla fall 80% av nästa veckas ordprovsord. Sitter 100% direkt så blir jag lycklig, men annars så hinner jag nog ändå att ta in de resterande nästa vecka 😉

Sen ska jag kunna allt om cellen, celldelning och cancer, innan dagens slut, har jag tänkt.

Om jag är duktig och lyckas med det får jag ta helg!!!

 

Märker att jag har något av en känsloblandning av stress och tristess.

Låter märkligt, det tycker jag också, och jag vet inte riktigt om det ens är rätt beskrivning.

 

En form av pluggstress har jag alltid, MEN jag tror inte det är negativt i mitt fall. Jag jobbar mer effektivt och bäst under en måttlig släng av stress och press.

Har inte alltför sällan blivit plugg i sista stund och det känns tvivelaktigt om jag kommer att fixa det, men det funkar. Så jag tror ändå det sätter sig rätt bra, även om det kan bli lite sista minuten läsning.

Det måste ju fungera, vad finns det för alternativ liksom???!!! Barnen går ju först, och det är inte alltid de är kompatibla med mitt pluggande 😉

 

Tristessen då, vart kommer den ifrån???

Hur kan jag ens känna någon form av ”tröktid” i min situation.

Jo jag har fullt upp med plugg, barn och vardag…men det är ju just det, jag skulle vilja få in en liten ”twist” av något annat ibland också.

 

Jag får massor av kärlek, pussar och kramar av mina fina barn, och självklart toppar det allt.

Men på senaste tiden har jag saknat lite mer…vuxentid, tror jag det heter 😉

 

De säger att jag borde börja dejta. Titta ut och träffa andra.

Men jag tittar ju ut, jag träffar andra.

Vänner, klasskompisar, och jag får uppskattning och jag får bekräftelse.

Men vart är spänningen, pirret i magen, värmen…ja ni vet 😉

Och man måste dejta för att komma någon vart, men jag vet inte om jag är redo, om jag törs.

Det finns så himla mycket som gått snett de senaste åren och det har satt sina spår.

Självförtroendet jag en gång hade, vet jag inte vart det hamnat, men det är inte mycket jag känner mig säker på.

Jag vill bli galet kär igen, jag vill inte leva ensam, jag vill hitta min klippa i livet.

Men det är lång väg dit, och just idag vet jag faktiskt inte riktigt om jag törs.

Jag är inte stark nog för ännu en näsbränna.

Det är svårt att lita på någon igen, att ge sig in i något i tron om att det är på riktigt.

Någon som sedan kommer på att det är ingen dans på rosor att leva med en sexbarnsmamma. Att det krävs tålamod och en stark självkänsla och viljan att samarbeta på de flesta plan, för att fixa vardagen med mig.

Livet är ju tyvärr inte en fest rakt igenom 😉

 

Jag vill så mycket och jag har så många planer, men helst inte själv. Vill ju vara ett team med någon.

Men jag är kräsen, väldigt kräsen. Det är mycket som måste passa och klaffa och jag lever hellre ensam än att slänga mig in i något ”bara för att”

 

Men jag saknar, och saknar lite till…för att sedan komma på att jag nog inte törs, och att jag har det jäkligt bra med mina sexlingar 😊

 

Nu vilar vi upp oss!

 

Kram o Go´natt

 

 

 

 

 

 

 

 

Välkommen vardag...eller???

2018-01-08 | 22:24:00

Känner mig helt slut och färdig.

En liten mjukstart kunde man glömma. Den nya kursen startade upp med full kraft, och allt om celler, vävnader och organ matades på i rask takt.

Japp, vi är igång…

En typisk måndags start blev det också.

Svinkallt och frös som en tok redan vid uppstigning.

Tänkte ta tåget. Knatade i kylan, fortfarande huttrandes, till stationen. För att där upptäcka att tågtiderna ändrats efter nyår och det var bara att snällt knata hemåt igen…i kylan 😉

Starta upp en frusen ”Bettan”, men hon sviker aldrig och vi kom iväg och i tid till första skoldagen.

 

 

 
 
Jodå, det var bara att sätta sig och nöta vid hemkomst

 

Tre små barn hemma igen och imorgon ska vi ut på jakt efter nya skridskor åt hockeykillen.

Det är en procedur det där med nya skridskor. De ska införskaffas för att sedan lämnas vidare och specialformas så de sitter perfekt på sonens fötter, och sen återstår att ”köra in sig” i de, innan de kan användas till fullo.

Så det är bara att sätta igång med processen innan säsongen är slut 😉

 

Vill passa på att påpeka, när jag skriver om mina barn, att jag tycker det är jobbigt att vara utan de, att jag tycker att separationer suger och att jag inte är alltför lycklig över att vara en bidragande orsak till att mina barn tvingas flytta hit och dit, och sakna…

Då skriver jag om hur JAG känner det och upplever allt.

Jag påstår inte att jag på något sätt är orolig över till vilka jag lämnar de till.

Har fullt förtroende för att mina barns pappor kan ta hand om våra barn.

Det är alltså inte någon rädsla att lämna mina barn. De lämnas ju till den andra föräldern och givetvis har de det fint när de är där.

Mina barn har absolut inga dåliga pappor, även om jag inte alltid håller med om att deras beslut och tillvägagångssätt är de allra bästa. Men det är jag övertygad om att de inte heller alltid håller med om, när det gäller mig 😉

Det är aldrig ens fel att två träter…är bra att komma ihåg 😊

 

Så nu hoppas jag att det är utrett och att diskussioner kring hur jag och ”papporna” lägger upp det kring våra gemensamma barn, är och förblir just en ensak mellan oss som föräldrar.

Har man frågor och funderingar kring det är det bara att fråga, istället för att dra egna slutsatser och döma den ena eller den andra utan att faktiskt veta ett skit om hur saker och ting ligger till och är bestämt.

 

Jag har inte ”valt” några kompletta idioter, det fattar ni väl…vad tror ni om mig 😉

Nu ska jag gå och SOOOOOOVA…galet trött, och fryser gör jag också

 

Kram och Go´natt

 

 

 

 

 

Bakom fasaden...

2018-01-07 | 14:18:00

Jag HATAR, HATAR, HATAR att lämna mina barn!!!

Det skär i hjärtat var gång jag måste vinka av de.

De kommer tillbaka imorgon kväll, och jag misstänker att många av er tänker; ”men då är de ju inte borta länge alls, så vad gnäller du om”

Men jag gråter och tycker det skit ändå, för jag tvingas lämna bort de bästa jag har. Hade jag fått välja själv när, var, hur hade det säkerligen känts bättre.

Men det suger att familjen har gått åt helvete, det suger att dela sina barn som någon jävla ägodel som måste flytta hit och dit, enbart för att de råkat hamna mitt emellan två egon till föräldrar. Som inte orkat kämpa mer, som valt att släppa familjen, splittra allt och utsätta de bästa de har för en betydligt sämre vardag. Ni behöver inte hålla med, ni får tycka att jag har helt fel, att det visst inte påverkar barnen särskilt mycket med en separation.

Men jag tycker inte så!

Jag gråter oavsett tid jag måste lämna mina barn, jag gråter så fort de måste byta vardag och att se i deras ögon att de vill att jag ska vara med. När de säger hur mycket de kommer att sakna mig, att det kommer vara svårt att somna på kvällen. Ja jag gråter och tycker att detta är den sämsta jävla skit som finns!

Hoppas att det är underförstått, men för tydlighetens skull...jag gråter INTE så de ser!

 

Gör något för dig själv nu Anna, passa på att göra allt du inte hinner annars.

Men det spelar ju absolut ingen roll att jag får s.k. egentid när jag inte vill ha den.

Jag vill ha mina barn, min familj!

Jag vill göra alla saker jag behöver göra, men ändå kunna äta middag med mina barn, natta de och somna bredvid en liten varm, go unge.

Jag vill inte ha antingen eller!

Detta med separation suger, big time och jag kommer aldrig någonsin tycka att detta för någonting gott med sig, Never!

 

Har i alla fall haft en bra förmiddag.

Julgransplundring på Lindgården.

Julen har dansats ut och vi lyckades att ge barnen en ”mamma, pappa, barn relation” om så bara för några timmar.

Det var nöjda och glada barn. Föräldrarna led ju inte de heller direkt, tror jag i alla fall, men jag kan ju enbart svara för mig själv.

Det är så otroligt mycket värt att se deras glädje över att kunna hålla både mamma och pappa i handen när de dansar runt granen. Att de kan sjunga med i ”mamma, pappa, alla går i ringen” och känna att så är det faktiskt!

 

 

 
 
 
 
Finklädda små älsklingar, redo att vinka av julen...för den här gången
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tomten kom och delade ut varsin klapp till barnen och tackade för sig och denna jul...men på återseende såklart :-)

 

 

Julen har dansats ut, så nu är den definitivt slut!

Bara här hemma jag har lite stjärnor och trams kvar, men de ska snart ryka. Så snart jag torkat tårarna och skärpt ihop mig.

Bort med skiten och sedan försöka fokusera på att det faktiskt är första skoldagen imorgon. Att en ny kurs startar och så smått kika lite på vad vi ska gå igenom imorgon.

Jag behöver annat att tänka på, jag behöver komma igång igen.

Visst är det skönt med slapp och bara ta dagen som den kommer, inga tider, inga måsten. Men det är inte bara rosensött.

Det vet ni ju, det har varit turbulent…även detta lov.

Mamma, pappa, barn är ju bara en fasad. En liten låtsatslek som vi fixar att leka ibland. Men bakom fasaden ligger svek, lögner och besvikelse.

En massa känslor och tankar som sprätter och snurrar hejvilt, helt utanför min kontroll.

Det finns tid och utrymme att tänka, det finns plats för tårar att komma ut.

Bättre att fylla tiden med måsten, passa tider och endast fokusera på två saker; mina barn, mina studier.

Radera bort allt annat, inte ge det någon plats.

Bättre att förbli känslokall, skydda sig från att bli sårad, ledsen och svag.

Säga till sig själv att det finns det varken tid eller utrymme för.

Va en hård, stark och stabil jäkel, Anna. Kliv ut med huvudet högt och låt allt rinna av.

Så får det bli…det kallas överlevnad!

 

 

Avslutar med några bilder från sluttampen på jullovet

 

 

 
 
 
Uttagning till TV-pucken, del II
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sedan FAIK match på hemmaplan, med en härlig vinst!
 
 
 
 
 
 
Lördagsmys med världens bästa tjej <3
 
 
 
 
 
 
 
Filippa som älskar att fixa med sina foton, och resultatet blir rätt skojsigt ;-)
 
 
 
 
 

Och sist en bild tagen av min kära dotter, som så väl visar vad jullovet mestadels bestått av; myskläder, gott att äta, slapp och kärlek

Japp, så här är sanningen, inte f-n är man piffad och fixad jämt!

 
 
 
 

Årets första inlägg...

2018-01-02 | 11:19:49

Nytt år, nya möjligheter…

Ja man måste dundra in i det nya året med en positiv inställning om att detta kommer bli ett kanonbra år 😊

 

Avslutningen på 2017 kunde knappast ha varit bättre i alla fall. Givetvis hade det toppat totalt om jag hade haft alla mina juveler att skåla in det nya året tillsammans med. Men nu var det inte så detta nyår…

 

Dagen inleddes med mysfrukost tillsammans med prins minst.

Han som fortfarande vaknar först av alla, men tack och lov inte alltför tidigt ändå.

Kaffe i min julklappsmugg från Carolina Gynning, som för övrigt blivit mitt nya samlarobjekt. Älskar hennes verk och hoppas kunna få hem fler av hennes vackra skapelser under det nya året 😉

 

 

 

 

Hockeykillen kunde såklart inte hålla sig från ishallen ens på nyårsafton. En sväng där innan vi alla började tillfixning och tillpiffning för att med bästa looken fira ut det gamla och in det nya.

 

 

 
 
 
Min fina lilla nyårs tös <3
 
 
 
 
 
 
"Lilla familjen" redo för nyårsfirande
 
 
 
 

Hade lovat Albin en liten skaldjurssupé. Både han och jag älskar skaldjur, men är ensamma i familjen om det. Så då var det väl ett ypperligt tillfälle att sörpla och mumsa lite tillsammans när vi nu hade ett nyår med ”lilla” familjen.

 

 

 
 
 
En skaldjurssupé i all enkelhet, tillräcklig för två skaldjursfantaster ;-)
 

 

När vi sörplat och pillar färdigt packade vi ihop och drog ner till Kärrgruvan för firande tillsammans med de bästa av vänner och deras underbara barn.

Där fanns allt gott plock man kan tänka sig och även lite gott i glasen 😉

Mycket babbel, många skratt, men även en och annan tår. Det blir ju oftast en salig blandning av känslor när man tillsammans går igenom och analyserar det gånga året.

Vi har alla separationer i bagaget, och då kan ni lätt förstå att det finns att ventilera 😉

 

 

 
 
 
Nöjd lill-prins 
 
 
 
 
 
 
Bästa trion ;-)
 

 

Vid tolvslaget föll de största av blöta snöflingor, men det hindrade inte att tillsammans gå ut och skåla in 2018 under en fyrverkerisprakande himmel. Dock hade vi inte köpt en endast själva. Fint att titta på, javisst, men kanske inte riktigt värt att bränna iväg så mycket ”slantar” rakt upp i tomma intet, om ni frågar mig…

 

 

 

 

 

SKÅL...och välkommen 2018!!!

 

 

 

 

 

Blöta och aningen kalla insåg vi att ni var 2018 ordentligt invigt och det var okey att ta sig in i värmen igen. Vet inte riktigt vart vi alla fick energin ifrån, men både barn och vuxna hade krafter kvar att babbla, umgås och leka in på sena timmen.

Men unnade oss också en liten sovmorgon såklart 😉

 

Frukost tillsammans innan kramkalas och hem till verkligheten igen. Stackars katterna hade ”överlevt” smällarna, men det syntes tydliga spår från att de legat under täcket. De hade ju i alla fall varandra, men det är ännu en anledning till att jag inte är någon större förespråkare av fyrverkerier, hur fint det än må vara. Många djur blir skrämda (även om mina missar inte tar det alltför allvarligt) och det tycker jag inte det är värt att utsätta det för.

 

Har mest vandrat omkring i mysiskläder denna början på det nya. Plockat bort lite jul här och där, men det tar ju sin tid. Självklart, tar det mer än en månad att ställa iordning julen, så kan man ju knappast räkna med att den ska kunna tas bort på bara en dag eller två 😉

 

 

 
 
 
"Carl-Axel" har fått lämna oss ;-)
 
 
 

Milton hade kompis över igår och idag kommer en av Filippas bästa vänner över för lite lek.

Skönt att bara kunna skrota runt och roa barnen med lite kompisar. De vill ju gärna visa alla sina klappar 😊

 

Så jag fortsätter väl att skrota runt i min pyjamas ett tag till…😉

 

Hoppas ni alla haft en fantastisk start på 2018 och stor nyårskram på er!

 

 

 

 

Nyår -2018

Årets sista dag...

2017-12-31 | 12:41:00

Summering nummer två av 2017 och kanske lite vad man nu ska kalla nyårslöfte.

 

Som sagt, det kanske inte var det bästa av år i mitt liv, men ändå med fina ljuspunkter.

Vi har haft en sommar tillsammans jag och barnen, med firande av en nybliven 15 åring.

En tripp till Göteborg och hockey läger med strålande sol och värme i Karlstad.

Sommaren gick i vanlig ordning i rekordfart och nu när julen är över är det inte utan att man redan nu längtar efter sol och värme, svensk sommar 😊

 

Sommaren 2018 kommer nog inte att innehålla lika mycket ledighet som tidigare dock. Jag hoppas på ett vikariat efter praktikperioden. Vill ju komma in i min nya roll som medicinsk sekreterare och få så mycket erfarenhet som möjligt innan jag förhoppningsvis får en fast tjänst. Men det blir ju först under 2019, då jag får min legitimation.

 

Jag skulle önska att vi hittar ett hus att flytta till.

Lägenheten är fin och bra, men alldeles för liten. Vi växer ur den i allt raskare takt.

Robin och Albin delar rum, vilket inte är en idealisk kombination med två tonåringar, även om Robin är stor del hos sin pappa. Det var ju väntat, där har han ju eget rum och ingen ”dryg” Albin som ”stör”. Dessutom är deras personligheter raka motsatserna och inga gemensamma intressen, vilket försvårar ännu mer att leva så ”tätt inpå” varandra.

Melwin och Vincent delar även de rum. Våningssängen blir allt mindre och mindre (eller är det de som blir allt större och större tro 😉)

De klagar inte, men jag ser ju själv att detta kommer vara ohållbart.

Filippa och Milton delar säng med sin mor, vilket är supermysigt och trevligt, och ingen av oss klagar. Men även det kommer inte att fungera särskilt länge till. Filippa börjar skolan till hösten och jag vet att det inte kommer hålla att sova med mamma särskilt länge till.

Så ja, behovet av ett hus är väldigt stort och att hitta ett större boende under 2018 är en av mina högsta önskningar.

 

Hoppas givetvis på att hitta min stora kärlek. Även om det gärna får vänta tills det känns 110% rätt, minst.

Grabbarna ”tjatar”, de vill inte att jag ska vara ensam. Men det är inte så bara, speciellt när man i stort sett aldrig tittar ut och inte tycker att det är särskilt skoj att dejta. Och hittills har det inte känts rätt någonstans.

Men jag ska ge det en chans under 2018, jag ska verkligen det.

 

Jag hoppas att mina studier ska flyta på lika bra som det gjort under denna första termin.

Jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan mer än jag tror.

Det är något jag måste jobba med under 2018. Min självkänsla.

Att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är och inte behöver anpassa mig och förändra mig för att tillfredsställa andra.

Mitt självförtroende sjönk, eller försvann nog helt, efter senaste separationen.

Ja jag blev bränd och sårad, och det har gjort ont, jävligt ont.

Vet nu hur det är att krascha totalt på alla plan, något som inte hänt mig förr.

Men 2016 och halva 2017 har varit ett katastrofår där jag legat i fosterställning och gråtit tills tårarna tagit slut och kroppen inte orkat gråta mer.

Det har varit en salig blandning av att ha misslyckats med att hålla ihop min familj, att utsätta de för ännu en separation och förlusten av en man som jag inte insåg vad han betydde förrän det var för sent.

Nu läker alla sår i sinom tid, även om det tagit en helvetes tid, och många timmar i ”pratstolen”.

Jag känner mig redo att gå vidare, men även livrädd att bli bränd och sårad igen. Livrädd att allt ska gå fel och jag vet inte idag om jag törs släppa på allt. Men jag hoppas att hitta ”HAN” som får mig att tordas bli kär och galen igen 😉

 

Men det största, det absolut viktigaste är i alla lägen mina barn. Jag vet att jag kommer att göra misstag även detta år. Jag vet att jag kommer att ha dåligt samvete över att ha handlat fel och pratat utan att tänka först.

Kanske är det just det som är att vara förälder…

Jag hoppas kunna uppfostra mina ”sexlingar” på bästa sätt, vägleda de och stötta rätt, men framförallt få de att känna hur ofantligt älskade de är!

Helt ärligt, jag har vacklat och stått på ostadiga ben, och enda anledningen till att jag trots allt stått kvar på benen, orkat kämpa mig upp igen, blivit starkare och starkare. Är mina älskade barn!!!

Att bli mamma är det bästa som hänt mig, den finaste skatten i mitt liv. Med det kommer ansvar och jag kommer aldrig utsätta de för lidande och skada om jag kan förhindra det.

De förtjänar det bästa och även om jag misslyckas gång på gång, så tänker jag fortsätta att försöka ge de en stabilare grund att stå på och en mamma som är stark i själ och hjärta.

Även om det inte alltid är så lätt att leva med ”Klumpen från helvetet” all oro kring den och för att det ska hända någon av mina sexlingar något hemskt.

Skulle vilja ha ett kvitto på att alla mina barn kommer att vara lyckliga och friska i hela sina liv.

Liksom ett kontrakt som inte går att bryta på att allt kommer att vara och förbli ok.

Varje förälders största önskan givetvis, men det är väl tyvärr så att med föräldraskapet kommer även oro och ovisshet inför framtiden. Men även en villkorslös kärlek och oändlig lycka över att få följa dessa sex juvelers liv och få vara en stor del av det.

 

Kort och gott så hoppas jag på det stora årets år i år…2018, kom igen, nu vänder vi skutan mot ljusare breddgrader och satsar på ”the year of all years”

Hur svårt kan det va???!!!

 

Ber att få önska Er alla ett ”year of all years” och att era högsta önskningar uppfylls under 2018!!!

 

Nu ska jag och tre av mina juveler förbereda oss för ett gott och trevligt avslut på detta 2017, tillsammans med varandra och goda, fina vänner.

Vad vore jag väl utan mina fantastiska barn, mina bästa vänner och mina underbara föräldrar.

Nada!

Så tack för att ni finns och förgyller mitt liv, stöttar och supportar mig och fångar mig när jag faller!

ÄLSKAR ER <3

 

 

 

 

 

 

Årets sista dag...

2017-12-31 | 12:40:37

Summering nummer två av 2017 och kanske lite vad man nu ska kalla nyårslöfte.

 

Som sagt, det kanske inte var det bästa av år i mitt liv, men ändå med fina ljuspunkter.

Vi har haft en sommar tillsammans jag och barnen, med firande av en nybliven 15 åring.

En tripp till Göteborg och hockey läger med strålande sol och värma i Karlstad.

Sommaren gick i vanlig ordning i rekordfart och nu när julen är över är det inte utan att man redan nu längtar efter sol och värme, svensk sommar 😊

 

Sommaren 2018 kommer nog inte att innehålla lika mycket ledighet som tidigare dock. Jag hoppas på ett vikariat efter praktikperioden. Vill ju komma in i min nya roll som medicinsk sekreterare och få så mycket erfarenhet som möjligt innan jag förhoppningsvis får en fast tjänst. Men det blir ju först under 2019, då jag får min legitimation.

 

Jag skulle önska att vi hittar ett hus att flytta till.

Lägenheten är fin och bra, men alldeles för liten. Vi växer ur den i allt raskare takt.

Robin och Albin delar rum, vilket inte är en idealisk kombination med två tonåringar, även om Robin är stor del hos sin pappa. Det var ju väntat, där har han ju eget rum och ingen ”dryg” Albin som ”stör”. Dessutom är deras personligheter raka motsatserna och inga gemensamma intressen, vilket försvårar ännu mer att leva så ”tätt inpå” varandra.

Melwin och Vincent delar även de rum. Våningssängen blir allt mindre och mindre (eller är det de som blir allt större och större tro 😉)

De klagar inte, men jag ser ju själv att detta kommer vara ohållbart.

Filippa och Milton delar säng med sin mor, vilket är supermysigt och trevligt, och ingen av oss klagar. Men även det kommer inte att fungera särskilt länge till. Filippa börjar skolan till hösten och jag vet att det inte kommer hålla att sova med mamma särskilt länge till.

Så ja, behovet av ett hus är väldigt stort och att hitta ett större boende under 2018 är en av mina högsta önskningar.

 

Hoppas givetvis på att hitta min stora kärlek. Även om det gärna får vänta tills det känns 110% rätt, minst.

Grabbarna ”tjatar”, de vill inte att jag ska vara ensam. Men det är inte så bara, speciellt när man i stort sett aldrig tittar ut och inte tycker att det är särskilt skoj att dejta. Och hittills har det inte känts rätt någonstans.

Men jag ska ge det en chans under 2018, jag ska verkligen det.

 

Jag hoppas att mina studier ska flyta på lika bra som det gjort under denna första termin.

Jag har bevisat för mig själv att jag faktiskt kan mer än jag tror.

Det är något jag måste jobba med under 2018. Min självkänsla.

Att tro på mig själv, att känna att jag duger som jag är och inte behöver anpassa mig och förändra mig för att tillfredsställa andra.

Mitt självförtroende sjönk, eller försvann nog helt, efter senaste separationen.

Ja jag blev bränd och sårad, och det har gjort ont, jävligt ont.

Vet nu hur det är att krascha totalt på alla plan, något som inte hänt mig förr.

Men 2017 och halva 2018 har varit ett katastrofår där jag legat i fosterställning och gråtit tills tårarna tagit slut och kroppen inte orkat gråta mer.

Det har varit en salig blandning av att ha misslyckats med att hålla ihop min familj, att utsätta de för ännu en separation och förlusten av en man som jag inte insåg vad han betydde förrän det var för sent.

Nu läker alla sår i sinom tid, även om det tagit en helvetes tid, och många timmar i ”pratstolen”.

Jag känner mig redo att gå vidare, men även livrädd att bli bränd och sårad igen. Livrädd att allt ska gå fel och jag vet inte idag om jag törs släppa på allt. Men jag hoppas att hitta ”HAN” som får mig att tordas bli kär och galen igen 😉

 

Men det största, det absolut viktigaste är i alla lägen mina barn. Jag vet att jag kommer att göra misstag även detta år. Jag vet att jag kommer att ha dåligt samvete över att ha handlat fel och pratat innan att tänka först.

Kanske är det just det som är att vara förälder…

Jag hoppas kunna uppfostra mina ”sexlingar” på bästa sätt, vägleda de och stötta rätt, men framförallt få de att känna hur ofantligt älskade de är!

Helt ärligt, jag har vacklat och stått på ostadiga ben, och enda anledningen till att jag trots allt stått kvar på benen, orkat kämpa mig upp igen, blivit starkare och starkare. Är mina älskade barn!!!

Att bli mamma är det bästa som hänt mig, den finaste skatten i mitt liv. Med det kommer ansvar och jag kommer aldrig utsätta de för lidande och skada om jag kan förhindra det.

De förtjänar det bästa och även om jag misslyckas gång på gång, så tänker jag fortsätta att försöka ge de en stabilare grund att stå på och en mamma som är stark i själ och hjärta.

Även om det inte alltid är så lätt att leva med ”Klumpen från helvetet” all oro kring den och för attdet ska hända något av mina sexlingar något hemskt.

Skulle vilja ha ett kvitto på att alla mina barn kommer att vara lyckliga och friska i hela sina liv.

Liksom ett kontrakt som inte går att bryta på att allt kommer att vara och förbli ok.

Varje förälders största önskan givetvis, men det är väl tyvärr så att med föräldraskapet kommer även oro och ovisshet inför framtiden. Men även en villkorslös kärlek och oändlig lycka över att få följa dessa sex juvelers liv och få vara en stor del av det.

 

Kort och gott så hoppas jag på det stora årets år i år…2018, kom igen, nu vänder vi skutan mot ljusare breddgrader och satsar på ”the year of all years”

Hur svårt kan det va???!!!

 

Ber att få önska Er alla ett ”year of all years” och att era högsta önskningar uppfylls under 2018!!!

 

Nu ska jag och tre av mina juveler förbereda oss för ett gott och trevligt avslut på detta 2017, tillsammans med varandra och goda, fina vänner.

Vad vore jag väl utan mina fantastiska barn, mina bästa vänner och mina underbara föräldrar.

Nada!

Så tack för att ni finns och förgyller mitt liv, stöttar och supportar mig och fångar mig när jag faller!

ÄLSKAR ER <3

 

 

 

 

 

 

Min första lilla summering...

2017-12-31 | 01:43:00

 
 

 

Har julgransplundrat lite idag.

Kanske tidigt, men lika roligt som jag tycker att det är innan jul, lika trist tycker jag det är med tomtar, kulor och glitter direkt efter jul.

Så jag och kidsen har så smått börjat att plocka och arkivera dessa klenoder, som förhoppningsvis kommer att hänga med år efter år efter år…😊

Vet ni att varje år jag plockar ner dessa julsaker i sina kartonger så tänker jag, ”undrar hur livet ser ut nästa gång jag plockar upp dessa???”

Och känner mig med ens full av spänd förväntan.

Va f-n, ett helt år framför mig med oskrivna blad. Man har ju liksom ingen aning, och just inför detta år känns det lite extra spännande. Så många dörrar står öppna, och kan egentligen bli precis hur som helst. Det kan vara skrämmande, men jag tycker helt ärligt att det känns enbart spännande 😊

 

Finns dock ett mörkt moln på himlen, ett moln jag inte kan berätta om, för vissa saker kan man inte säga precis hur som helst, även om det ibland skulle kännas jäkla skönt att bara öppna upp.

Jag är ärlig, rak och skriver från hjärtat till 95%. Tänker oftast inte ens riktigt på vad jag skriver.

Det kanske inte blir så bra ibland, kanske skulle jag faktiskt ha läst igenom och tänkt till en gång eller två.

Men nu fungerar jag inte så. Har aldrig gjort, och kommer mest troligt heller aldrig att göra.

Jag ordbajsar, skulle man kunna kalla det för 😉

Men just i det här fallet så är jag tyst som en mus, men tro mig, tankarna spökar vida kring och mycket av min känslomässiga berg- och dalbana beror på mycket annat än ex-relationer, nya relationer och om jag ska dejta eller inte.

Nej, ibland önskar jag att ni alla skulle tänka på att livet har ett helt annat, betydligt större och viktigare perspektiv, än att veta vad exet, grannen eller någon annan säkerligen rätt obetydlig person i ens liv har för sig.

Så när kommentarerna haglar och spekulationerna går hej vida om jag dejtar, i så fall med vem. Om jag inte har kommit över mitt ex eller om jag nu har det…på riktigt, det är verkligen inte det som står överst på min ”bry sig mest om” lista just nu.

 

En summering av 2017 då. Så som sig bör såhär på årets sista dag…

Ja, jag vet att somliga redan konstaterat det, men nej, det blev inte riktigt ”mitt år” i år…heller!

Men det är dock lite av en sanning med modifikation.

Jag har en hel del trevligheter att se tillbaka på under 2017.

Först och främst, jag kom in på, i mitt tycke, världens bästa utbildning.

Helt enkelt där jag ville studera, det jag ville läsa, det jag vill jobba med. Det pluggar jag verkligen till.

Har träffat en hel ”skock” med nya, goa vänner, som kallas klasskompisar 😊

En jättehärlig klass, kunde inte ha önskat mig annat.

 

Mina barn har klivit ett år framåt på livslinjen, och bara det är en ynnest att få följa.

Robin, min fina ”Potatishandlare”, som startat upp en helt egen, lönsam business. Från botten till toppen.

Som fixar skolan med bravur och har en målmedvetenhet som få.

Han som är min första tonåring, som skapar grunden och får mig att lära av mina misstag tills nästa tonåring.

Han som trots alla fel en förstagångsförälder nu gör, har blivit en stabil, smart och ack så trevlig ”ung man”

 

Albin, min lille hockeykille, som går från klarhet till klarhet. Han som började sent (i hockeyns värld sett) med hockeyn och var som Bambi på hal is. Han som bestämde sig för att kunna spela hockey, att bli bra, och jäklar vad han avancerat. Även han med en klar målmedvetenhet och siktet inställt på hockeygymnasium till 2019.

Han som bryr sig om allt och alla och som fått hela känsloregistret och lite till av sin mor. Så vi skriker, gråter, kramas och skrattar i ungefär samma takt han och jag.

 

Melwin, min lille Melwin. Kämparnas konung och världens goaste lille kille. Han som lärt sig tala, gå och springa två gånger i sitt liv. Han som förväntades ha en hel massa biverkningar och komplikationer. Svårt att läsa, skriva, räkna. Inte orka koncentrera sig och vara trött och grinig.

Han som istället kämpat sig till att vara över medelkunskapsgränsen i alla ämnen, som orkar skoldagen och som är glad, vänlig och hjälpsam. En riktig vän i ur och skur och som bryr sig om allt och alla. En liten lugn funderare som har mer koll på det mesta än vad man kanske tror.

 

Vincent, min lille spillespjuver. Han som under sina första år kom lite i skymundan av sin svårt sjuka storebror. Som lärde sig krypa, gå och prata på sjukhus, trots att han var fullt frisk. Som alltid var lugn, glad och medgörlig i vad som än presenterades för honom. Han som idag är en smart och rapp kille med huvudet på skaft. Glad i hågen löser han de svåraste av uppgifter och slöjdar fina hjärtan till sin mamma.

 

Filippa, min fina lilla tös. Hon som kom till världen och förblev den där endaste dottern, en mammas flicka. Hon som så smått kan både läsa och skriva vid 5 års ålder, p.g.a. ett jäklar anamma att kunna lika som sina storebrorsor och med en envishet som få.

En tjej ut i fingerspetsarna som målar naglar och pudrar näsan tillsammans med sin fåfängliga mor.

 

Milton, min lilling. Min sexa som gav mig en förlossning jag aldrig hade trott var möjlig. Han fick sin mor att krypande av smärta ta sig till badrummet, för där skulle han ut, och det med besked. Man glömmer aldrig sitt älskade barns förlossning, men just denna minns jag varenda liten detalj av. Mest troligt för att det var ju jag och bara jag som fick lova att känna och ta beslut, ingen barnmorska som påtalade vad jag skulle göra, tänk själv Anna!

Lille Milton som påstås vara synsk för att han föddes med ”luva” (fosterhinnan över ansiktet), och som är familjens lille clown och pajas. Den lille som alltid kommer vara just den lille, vår lilling, hur stor han än kommer vara.

 

Under ett helt år till har jag fått äran att följa dessa sex underbara, fantastiska personligheter och olikheter.

Kanske har inte den familj jag önskar funnits kvar intakt bestått, men vi är fortfarande en enad kärleksfull familj, jag och mina ”sexlingar”

De kan ingen ta ifrån mig, de är och förblir min familj, oavsett vad 2018 bär med sig.

 

Kram och Go´natt…önskar er gott nytt om några timmar eller så 😉

 

 

 

 

 

 Hmmmm, vad kommer 2018 att innehålla då???!!!

 

 

Första tiden med Melwins sjukdom
Melwins operation av Klumpen
Tiden med cytostatika behandlingen
Protonstrålning i Schweiz