bloglovin

Vi buntar ihop oss...

2018-05-20 | 21:32:16

 

 

 

Att jag är extra trött just idag är självförvållat.

Jag har kikat ut en lördagskväll, gått på partaj.

En god vän fyllde 40 år, och då får man ju givetvis ta sig i kragen och lämna soffan lite sådär.

Sist jag partajade var när jag själv fyllde år, vilket var i februari 😊

Har inte varit för att jag nästan jämt har mina barn, utan mer för att jag faktiskt inte haft varken lust eller ork.

Fast visst är det roligt när man väl kommer iväg. Och innan, det är ju kul att få piffa till sig lite extra och bryta vardagslooken en aning.

 

 

 
 
En jättetrevlig fest fixade hon till, min kära nyblivna 40-åring till vän 💖

 

 

Men helt van är jag ju inte och denna söndag har varit väldigt tröttsam 😉

Inte gjort många ryck och det känns lite sådär bortkastat att låta en söndag gå till spillo, men när orken inte finns, så finns den inte…

Vardag imorgon och det är väl tur, så här lat kan jag ju inte fortsätta att vara 😉

 

 

 

 

Men det var faktiskt inte bara jag som var tröttmössa idag, jag fick sällskap av en snarkande tonåring 😍

 

 
 
 
Lördagen var "Barnens dag" och "Mammans kväll" 😄 Årets "Barnens dag" på Hembygdsgården var som alltid superbra arrangerad och sen ett toppenväder på det, hellyckat!
 
 
 

Helt otroligt faktiskt när jag tänker efter, men vet ni, just nu har jag hela 5 av 6 barn som har läkarbesök inbokade, alla med olika åkommor och jag tänker inte redovisa de alla, men ibland kommer verkligen allt på en och samma gång.

Själv ska jag inte heller komma undan, visade det sig. I fredags ringer de och meddelar de svar på de prover jag lämnade för ett par veckor sedan.

Som väntat hade jag lågt B12 och D-vitaminbrist, men det som förvånade var att jag tydligen hade högt blodsocker. Så nu ska här utredas kring om jag har diabetes. Helknasigt, det kan jag ju inte ha!!!

Tror det beror på stress jag, inget annat. Miltons blodsocker stegrade ju också när hans kropp blev stressad.

Men men, jag får väl lämna lite mer prover då. Helt klart är ju att jag inte kan gå omkring och vara såhär trött i alla fall, oavsett om jag festat till det eller inte 😉

 

Så imorgon ska jag och tre av barnen ägna förmiddagen åt allehanda läkarbesök. Tur man kan bunta ihop det mesta på en och samma gång, när man ändå håller på liksom 😆

 

 

 

 

 

Skoj att piffa sig lite extra sådär, bara för en kväll, ser inte riktigt lika piffig ut idag 🤣

 

Tar och vilar upp mig lite då, kryper ner hos mina små 💖

 

Go´natt

Vi buntar ihop oss...

2018-05-20 | 21:31:36

 

 

 

Att jag är extra trött just idag är självförvållat.

Jag har kikat ut en lördagskväll, gått på partaj.

En god vän fyllde 40 år, och då får man ju givetvis ta sig i kragen och lämna soffan lite sådär.

Sist jag partajade var när jag själv fyllde år, vilket var i februari 😊

Har inte varit för att jag nästan jämt har mina barn, utan mer för att jag faktiskt inte haft varken lust eller ork.

Fast visst är det roligt när man väl kommer iväg. Och innan, det är ju kul att få piffa till sig lite extra och bryta vardagslooken en aning.

 

 

 
 
En jättetrevlig fest fixade hon till, min kära nyblivna 40-åring till vän 💖

 

 

Men helt van är jag ju inte och denna söndag har varit väldigt tröttsam 😉

Inte gjort många ryck och det känns lite sådär bortkastat att låta en söndag gå till spillo, men när orken inte finns, så finns den inte…

Vardag imorgon och det är väl tur, så här lat kan jag ju inte fortsätta att vara 😉

 

 

 

 

Men det var faktiskt inte bara jag som var tröttmössa idag, jag fick sällskap av en snarkande tonåring 😍

 

 
 
 
Lördagen var "Barnens dag" och "Mammans kväll" 😄 Årets "Barnens dag" på Hembygdsgården var som alltid superbra arrangerad och sen ett toppenväder på det, hellyckat!
 
 
 

Helt otroligt faktiskt när jag tänker efter, men vet ni, just nu har jag hela 5 av 6 barn som har läkarbesök inbokade, alla med olika åkommor och jag tänker inte redovisa de alla, men ibland kommer verkligen allt på en och samma gång.

Själv ska jag inte heller komma undan, visade det sig. I fredags ringer de och meddelar de svar på de prover jag lämnade för ett par veckor sedan.

Som väntat hade jag lågt B12 och D-vitaminbrist, men det som förvånade var att jag tydligen hade högt blodsocker. Så nu ska här utredas kring om jag har diabetes. Helknasigt, det kan jag ju inte ha!!!

Tror det beror på stress jag, inget annat. Miltons blodsocker stegrade ju också när hans kropp blev stressad.

Men men, jag får väl lämna lite mer prover då. Helt klart är ju att jag inte kan gå omkring och vara såhär trött i alla fall, oavsett om jag festat till det eller inte 😉

 

Så imorgon ska jag och tre av barnen ägna förmiddagen åt allehanda läkarbesök. Tur man kan bunta ihop det mesta på en och samma gång, när man ändå håller på liksom 😆

 

 

 

 

 

Skoj att piffa sig lite extra sådär, bara för en kväll, ser inte riktigt lika piffig ut idag 🤣

 

Tar och vilar upp mig lite då, kryper ner hos mina små 💖

 

Go´natt

Lilleman...

2018-05-16 | 23:26:00

Så har vi då fått svar på Miltons metabolprover och det var väl inte riktigt som läkarna sa att ”det är mest troligt inget avvikande, men vi vill skicka det för säkerhets skull”

Proverna visade bland annat en skyhög utsöndring av laktat, ett slags energisubstrat som vi har i kroppen. Tänker inte gå in på djupet alltför mycket om det, men laktat har som uppgift att bryta ner mjölksyra, som egentligen bara finns i vår kropp en kort stund.

Kort och gott, för att kontrollera syra balansen när mjölksyran ökar så har vi alltså laktat. Eftersom det värdet nu var skyhögt på Milton så kan man dra slutsatsen att mjölksyra produceras mycket och snabbt.

Ju surare miljö i kroppen, desto mer laktat. Det är inte laktat som är felet egentligen, men eftersom det värdet är så högt, så jobbar det hårt med att hålla en bra pH-balans i kroppen.

Läkarna tycker fortfarande att det är anmärkningsvärda men svårtolkade provsvar.

 

 

Varje gång vi har kommit in akut med Milton har han haft väldigt lågt syre i blodet, vilket kan orsakas av t.ex. en astmaattack. Milton har astma, så det låter logiskt.

Men istället för att stanna vid detta, behandla astman och sen få åka hem med fortsatt astmabehandling har Miltons kropp reagerat med ett stort stresspåslag (vilket förklarar bl.a. den höga andningsfrekvensen). Hans blodsocker stegrar och han får värden som liknar diabetes värden.

Det kan alltså vara en mitokondriell sjukdom, cellernas kraftverk fungerar inte riktigt som de ska.

Då kan kroppen inte riktigt ”reda ut” och ta sig igenom en påverkan på kroppen, såsom astmaanfall, förkylning, magsjuka etc.

Den blir stressad och systemet ”kollapsar”. Alla byggstenar måste vara hela och starka för att kroppen ska fungera, som min Anatomi lärare sa.

 

Nu ska Milton utredas.

Han ska genomgå en s.k. fasteprovokation. Man fejkar alltså en form av ”nöd” eller ”svält” för kroppen. På så vis ska de kunna se hur kroppen reagerar och mäta allt från syresättning, blodsocker, blodgas, ja allehanda värden.

Inte den snällaste utredning känner man givetvis som förälder. Milton kommer inte att få äta under ett dygn, knappt dricka, i alla fall så långt det går. Typ som svält, för att se hur kroppen reagerar.

De kommer att avbryta om blodsockret skenar eller om man helt enkelt ser att laktatet stegrar, för då har man ju fått svar på att det är en mitokondriell sjukdom.

Nu har jag inte fått en utförlig beskrivning av hur hans fortsatta behandling i så fall kommer att se ut. Vad man gör helt enkelt.

Vi har blivit tillsagda att komma till barnakuten så fort Milton blir det minsta förkyld får feber eller något med allergin/astman.

Då ska han läggas in för observation.

Detta innan utredningen är klar, och vi skulle läggas in för fasteprovokationen inom en månad.

 

Skönt att det är bästa tiden att klara sig från virus och baciller nu i alla fall, så kanske vi slipper åka till sjukan titt som tätt.

Milton mår tipp topp nu. Inte ett spår av allergi eller astmareaktioner. Visserligen går han på luftrörsvidgande medicin och inhalerar minst tre gånger om dagen. Men det förvånar mig lite att han inte reagerar mer på pollen. Det visade sig att han förutom pälsdjursallergi även har pollenallergi, och var och varannan kotte med pollenallergi har det ju skitjobbigt nu den här tiden. Men Milton bekommer det inte alls.

Jätteskönt givetvis, men jag tycker allt att det är lite mystiskt och förvirrat kring denne lille herre.

 

Imorgon blir det lungröntgen, väntan på svar av vad de visar, på måndag ska han lämna nåt special urinprov som ska åka i fryslåda direkt till Karolinska sjukhuset och sen är det bara att avvakta.

Många frågetecken och det känns väl lite sisådär när läkaren säger rakt ut att de kliar sig i huvudet och tycker att Miltons symtom och provsvar är väldigt svårtolkade.

Men men, jag är glad att de tar detta på fullaste allvar och att en seriös utredning görs.

 

Har varit två dagar på praktiken i Skinnskatteberg och en dag tenta i Västerås denna veckan, hittills.

Kör sista dagen för denna veckan på praktiken imorgon, lite ledigt på fredag.

Välbehövligt, jag är helt slut!!!

Barnen har varit hos sina pappor från i måndags, men det har varit en jäkla massa telefonsamtal och diskussioner med Milton och Melwins läkare, och just nu är allt mer snurrigt än vad man skulle kunna ana att det kan vara inom sjukvården, men så är det. Jag kommer inte gå in på det närmare här just nu, men det är ytterst energikrävande vill jag lova.

Jag kan dock ge ett råd! Läs och följ era/era barns journaler på 1177 om ni kan, var uppmärksamma och ta kontakt med sjukvården vid minsta frågetecken.

Det är en service till patienten, så utnyttja den!

 

Imorgon kommer dock tre juveler hem igen och det blir full fart i hemmet.

Självklart gläds jag åt det, och jag hoppas att tröttheten ger vika snart.

Hatar att vara såhär trött och nästintill uppgiven.

 

Så jag går och lägger mig nu, och grubblar vidare…närå, jag ska sova 😉

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommar och sol...

2018-05-13 | 23:41:00

 

 

 

Sommaren kom, och vi med den…eller hur det nu va, men jäklar vad skönt med sol och värme. Sommar på riktigt. Som vanligt är det bäst att passa på, för den varar väl inte så länge 😊

Väderleksrapporter har jag slutat att titta på. De stämmer ju i alla fall inte, så jag har inte den blekaste aning om hur det ser ut vädermässigt framöver.

Men jag hoppas, hoppas och åter hoppas att det blir många dagar som idag, för så himla härligt det är. Lätt att leva liksom 😉

 

 

 
 

 

Vi har badat. Även jag har badat, och för er som inte tror på det så har jag bildbevis. Fiske ligger grabbarna, och nu även sessan, varmt om hjärtat, så det har vi också ägnat oss åt.

Solen värmde gott, och visst fick vi lite färg allesammans.

 

 

Känner att jag verkligen behöver det här. Lite lata dagar. Med mina barn. Sol, vatten och att ”bara vara”

Det har varit och är fortfarande en hektisk tid.

Tyckte det räckte med att behöva lämna ifrån mig våra kära katter, toksanera hemmet och har nog inte riktigt återhämtat mig från all oro och ovisshet kring lilleman och Melwins läkare har jag inte fått raka besked ifrån än.

Men varför få hämta andan i lugn och ro, nej inte då, i måndags slog ”Bettan” till att braka ihop, och det rejält.

”Gamla Bettan” kan tyvärr inte återupplivas och hur mycket jag än älskade min rostiga lilla buss, så fick jag lov att inse att hennes tid var förbi.

Det var sådär skapligt roligt att bli ståendes på Ica parkeringen och inse att Bettan va stendöd. Naturligtvis hade jag storhandlat och naturligtvis var det typ 30 grader i bilen.

Arg som ett bi tog jag alla matkassar och bestämde mig för att jag skulle f-n inte låta mat för över tusen spänn gå åt helvete, så hem skulle jag.

Jag bor inte långa biten från Ica, men jäklar, det kändes i armarna ska jag erkänna…

 

Nu har ”Karsten” kommit till familjen.

Jag har svårt att klicka direkt (precis som med levande män 😉) och det tar lite tid, men jag ska erkänna att det finns hopp för att även ”Karsten” ska komma mig nära 😊

 

 

 

 

"Karsten" som då har ett säte mindre än vår "Bettan". Men han rymmer hela min familj, och som en god vän sa "ett bra test, för är en man tillräckligt intresserad så kommer han efter, eller tar tåget ;-)"

 

 

Nej det är aldrig lugnt och som en av mina söner sa ”mamma, varför händer det alltid så mycket i vår familj, varför kan vi inte vara som normala familjer???”

Det där med att det alltid händer saker i vår familj, det kan jag ta. Så är det, och har alltid varit. Det ÄR aldrig lugnt!

Men att vara som normala familjer…det smärtade lite, och jag har funderat på den direkta innebörden av kommentaren.

Är det att jag lever ensam med mina barn???

Kanske, men jag tror de tycker det är bra att jag är kräsen. Att jag inte vill dra in någon i vår familj förrän det känns 100% riktigt.

De vet ju, och det har vi pratat om, att jag under dessa två år som ensamstående har dejtat, självklart har jag det och det är ju ingen raketforskning.

Vissa av de vill att jag ska dejta mer, andra av de vill att jag typ ska hålla mig hemma jämt, helst inte prata med någon utomstående man, så jag vet, det är lite spridda skurar.

Men i det stora hela tycker de att det känns ok att vi är vi och vill det komma in någon får han allt visa att han kan fixa ”hela paketet” 😉 Ha ha ha, så rätt de har!

 

Hur som helst, så vad kom jag fram till då…

Ja kanske att det alltid är så mycket ståhej kring oss. Det är sjuka barn här och sjuka barn där. En mamma som helt plötsligt ska byta bana och börjar studera. Separation efter separation och ja snacket går…

Kanske är det just det, att vår familj inte riktigt ser ut ”som andra” familjer. En mamma och en massa barn.

Usch, det är nog så ändå, att om de hade fått välja hade mamman sett till att vi var två…

 

Imorgon ska jag på inskolning med min lilla sessa. Heeeeeelt galet, men hon börjar förskoleklassen, på skolan, till hösten!!!

Min lilla, lilla tös 💖

 

 

 
Nu ska jag vila upp mig, för imorgon är det en ny härlig praktik dag. Jag älskar verkligen att jag hittat rätt yrke i mitt liv och kommer det kännas såhär att gå till jobbet varje dag, så skiter jag nog i det där med pension 😁

 

 

 
 
 

 

Go´natt på er!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När det liksom blir stopp...

2018-05-07 | 20:20:44

 

 

 

Saneringen är gjord så gott jag kunnat och har förmåga till just nu. Har haft lilleman sovandes hos mig och en kväll var han rosslig och pipig i bröstet. I lördags var det ja, det var varmt och när vi kom hem från Kämparnas Dag i Köping ville du öppna och springa in och ut från balkongen (gärna nakna 😉)

Det var då han blev rosslig på kvällen och det är svårt att utvärdera just nu. Vad är pollen och vad kan vara kvarvarande ”kattspår”?

Men han inhalerade duktigt och tog sin medicin, och då blev det bättre.

Peppar, peppar har han ännu inte fått irriterande och rinnande ögon. Håller tummarna hårt att det förblir så.

Fick kallelse till lungröntgen idag, nästa vecka ska han kollas.

 

Nu ska jag inte verka klämcheck längre, för det är jag långt ifrån just nu…

Milton in och ut från sjukan, väntan på att Melwins läkare ska ringa och sedan totalsaneringen och bort lämnandet av mina älskade katter, jag VET att min Milton är ännu mer älskad men det gör ont i hjärtat ändå. Jag saknar de verkligen, mina stöttepelare som gav styrka, kraft och mod utan att de visste om det, utan att ens anstränga sig.

Det har varit mycket det senaste tiden, väldigt mycket…

Det har känts mer och mer hopplöst, för det känns som att så fort jag andas ut så kommer nästa käftsmäll.

Jag tog detta hårt med Milton, trots att jag vet att en allergi inte är något livshotande om man sköter det rätt. Men känslan av att han mått så dåligt i mitt hem, och att jag sedan inte ens kunde ta hem mitt barn, han klarade inte ens av att bo i det hem jag erbjuder honom.

Har känt att min hälsa har sviktat långt tidigare, men kunnat slå bort det och som jag alltid kunnat göra, peppa mig till att fixa detta också, bita ihop och vara stark.

Mentalt fungerar det oftast. Jag bryter ihop, inte så att andra ser, men min mamma får hysteriskt gråtande samtal och lyssnar och lyssnar och är den starkaste och mest peppande mamma man kan ha, bara genom att finnas till. Sen kommer jag igen, kavlar upp ärmarna…

 

Men det börjar oroa mig, kroppen fungerar inte som den ska.

Jag får yrsel, hjärtklappning och har svimmat ett par gånger. Det gör mig rädd, har aldrig hänt att jag inte kunnat kontrollera min kropp.

Visst har jag varit nere på botten mentalt, legat i fosterställning och varit övertygad om att längre än så här långt ner kommer jag inte. Men ansvaret, kärleken till mina barn har räddat mig och fått mig att resa mig gång på gång.

Men nu sviker kroppen och det känns fruktansvärt att tappa kontrollen.

Jag har skickats till läkare och det var en mycket bra läkare som jag träffade, han tog detta seriöst. EKG är gjort och det var bra som en 20-årings (ville bara poängtera det 😉)

Imorgon ska jag in och lämna allehanda prover, direkt på morgonen, på fastande mage. Jag kommer inte vara sådär jättecharmig utan min morgonkopp kaffe, men det får de ta 😉

Det är säkerligen bara någon liten brist på någonting man lätt kan medicinera. För såhär kan jag inte ha det. Jag skäms på riktigt när jag som förra veckan står i receptionen och inte klarar av det för då svimmar jag.

Det går bra när jag sitter och skriver, då sitter jag ju ner, men så fort jag ska upp och stå och göra det en liten stund så blir det svajigt.

Och jag är såååååå trött, skulle helst vilja lägga mig ner och bara sova, sova och sova. Men det går ju inte.

Kan vakna av att hjärtat skenar och svetten lackar, men det går ju bra att somna om ändå, jag är ju så jäkla trött.

 

Har varit på praktiken idag, skrev väldigt många diktat, det flöt på bra och det är så jäkla roligt. Sen en stund i receptionen, men det funkar ju inte och jag blir så jäkla arg på skitkroppen som inte kan ställa upp, åtminstone en timme eller två. De tror väl snart att jag är världens klenaste och inget att satsa på.

 

Fokuserad som jag nu varit på allt detta, Milton, Melwin, bortlämnandet av katterna, mina övriga barn med var förälders dilemman och funderingar. På att hitta ett annat boende (jag och ALLA barnen hatar denna lägenhet nu) vi vill ut!!! Ännu mer nu när den känns som besudlad av katthår. Då tänker man sig lite sådär lätt, som man egentligen inte alls ska göra, att det kanske räcker nu. Vi kommer på fötter, det kan bara bli till det bättre nu…

Men nej, va f-n…

Kommer från Skinnskatteberg idag, till läkaren, ska starta bilen, lite konstigt, fick vrida på nyckeln många gånger, men sen var ”Bettan” igång. Åker och hämtar matkassen på ICA, men sen var det kört. En stendöd ”Bettan”, jäkla skitbil som inte hade en endaste liten suck att starta, och jag vet tyvärr vad det beror på. Nycklarna får inte igång på fanskapet helt enkelt och ja jag står helt utan en endast jäkla idé hur jag ska lösa detta.

Så är det någon som vill ha en total värdelös rishög till buss, så står den på Icas parkering och bara väntar på att kastas åt helvete.

Jag vill inte vara den som klagar, men just nu är jag matt och uppgiven, och tycker faktiskt inte att jag förtjänar detta. Jag måste ju ha en bil. Jag har barn att hämta och lämna, praktik att åka till i Skinnskatteberg och en tenta att skriva i Västerås på onsdag.

Nej, man ska aldrig unna sig att tänka att nu har vi gått igenom denna skit och nu kan det knappast komma mer, i alla fall inte för stunden.

 

Nästan lite patetiskt. Det gjordes ett reportage om mig i en månadstidning för månader sedan som publicerades nu. Där det skrivs om hur jag faller pladask, är nere på botten och kravlar, men tar mig upp, enbart med hjälp av mina barn, och kommer in på min drömutbildning.

Hur stark jag blev och hur man kan lyckas att ta sig tillbaka efter en depression.

Det är förvisso sant, men just nu känner jag mig precis lika liten, obetydlig och klen som då.

Spelar inte så stor roll vad som händer ena veckan, så kommer det ny skit veckan därpå. Börjar inse att det ska vara så…

Nu ska jag lägga mina barn, de enda betydelsefulla i mitt liv, och de kommer att hjälpa mig att hitta styrkan igen, bara genom att finnas till, utan att de själv vet om det.

Men just nu känns det tungt, jäkligt tungt…

Det är inte tänkt som ett beklagande trösttörstande inlägg, utan bara ta bort fasaden om att jag långt ifrån är stark jämt, vilket jag senast idag fick höra från mitt ex.

Du ska vara så jäkla präktig och stark jämt, visa hur du klarar saker, men så är det ju inte…

Nej han har rätt…jag klarar inte ett skit

 

Go´natt

 

 

 

 

Sanering pågår...

2018-05-03 | 00:01:00

Trodde jag hade städat kliniskt rent, men nej, det räckte inte.

Jag är rätt bra på att städa, om jag får säga det själv. Är pedantisk och det är inte särskilt smutsigt hemma hos oss.

Men katthår har tydligen en förmåga att gömma sig precis överallt och sätta sig i precis allt.

Milton kom hem igår och jag hade förhoppningar om att det skulle gå smärtfritt. Men det gjorde det tyvärr inte.

Han blev snorig, hostig och rosslig/pipig i bröstet efter bara ett tag. Andningen blev mer frekvent och det var bara att inse att det krävdes större åtgärder för att sanera detta hem.

Han sov dock bra och inga andningssvårigheter denna natt, men det har ju alltid gått bra precis efter hemkomst från sjukan.

 

 

 

 
 

 Milton på hemmaplan igen 💖

 

 

Så idag har sanering ”part II” gjorts.

Jag har tvättat precis ALLT, och det som inte gått att tvätta, t.ex. mina tjocka, lurviga mattor har fått lämna.

Jag pratade med allergimottagningen och de menade på att det inte rör sig om enbart hår, utan även saliv/vätskor som är allergena.

Så de rekommenderade at byta ut madrasser, täcken, kuddar och absolut inga ”lurv mattor” i hemmet.

Ännu en lång dag av sanerande, från minsta gosedjur till stora soffkuddar.

Inte ett endaste katthår får finnas kvar.

Han är känslig vår Milton, väldigt känslig. Om det ”bara” beror på allergin eller även någon mer faktor vet vi ju ännu inte. Men vi ska inte riskera någonting. Det blir värre ju längre man utsätts för sin allergi, och skulle jag förlåta mig själv om Milton till sist får andningsuppehåll…ALDRIG!

Kan jag rensa, städa och sanera, så gör jag det.

Mitt barn ska kunna bo i sitt hem och må bra!

 

Det är tomt utan katterna, absolut, och jag saknar de massor.

Men så känner jag mig plötsligt helt dum!

Här går vi och klagar på städning, sanering, merkostnader och katter som har fått lämna hemmet.

Men hallå, vem är det som kommer att få leva med detta HELA LIVET (mest troligt)…Jo, Milton.

Det är så jag skäms över mig själv. Klagar och beter mig, när det faktiskt är lilleman som har det jobbigast i allt detta.

Det känns i hjärtat att mina missar tvingats lämna mig, men det skär ännu mer i hjärtat att se min Milton rossla och jobba sig igenom en andning som för de flesta andra ter sig helt normalt.

 

Milton ska kollas lite mer imorgon, och jag ska sanera lite mer. Sen hoppas jag verkligen att allt ska ge sig och flyta på, så jag kan gå tillbaks till min praktik. Det är ju superkul och jag längtar att få komma dit igen.

Men givetvis kommer mina barn först i alla lägen, och jag har en väldigt ”mänsklig” och förstående handledare. Kunde nog knappast ha fått någon bättre sådan.

 

Jag har helt kommit av mig, och inte berättat något om födelsedagshelgen.

Melwin blev ju hela 12 år i lördags och det firades, här hemma.

Vet att lillebror var på sjukhuset, men en födelsedag är en födelsedag, så det blev sång, paket, tårta och besök ändå.

Så hade vi ju turen att det var Norbergs Marknad precis samma helg. Så det blev en sväng dit också.

Men söndagen…ja den spenderade vi med Milton på sjukan.

 

Det är ju så, som jag skrivit om tidigare. Att när ett barn i familjen blir sjukt, är det extra viktigt att inte glömma bort syskonen 💕

 

 

 

 
 
 
De ser roade ut innan den sätter igång och drar iväg, men jäklar vad det gick undan 😱
 
 
 
 
 
 
Sen blev det lite lugnare varianter 😉
 
 
 
 
 
 
Eller ja, kanske inte för Vincent då, som fläskade på med värstingen 😝
 
 
 
 
 
Filippa, hon vet hur man shoppar hon...är det en kvinnlig gen månne 😉
 
 
 
 
 
 
Nöjda efter en marknadsdag 👌
 
 
 
 
 Och sist, men absolut inte minst...Grattis på namnsdagen min kära lilla Filippa 💖
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kram på Er!
 

Det blev lite ledsamt...

2018-04-30 | 19:31:00

 

 

 

 

Nu har mina små missar flyttat och det känns i hjärtat. Det kom så plötsligt och allt behövde göras så snabbt.

Vi fick idag bekräftat att Milton är kraftigt allergisk mot pälsdjur (katt, hund, häst).

Det gav störst utslag på katt, vilket inte är så konstigt då han har levt ihop med katter hela sitt liv.

Dock fortsätter utredningen kring hans andningssvårigheter, höga andningsfrekvens och framför allt att han har vätska/slem kring ena lungan.

Läkarna är fortfarande inte helt säkra på att det enbart är allergin som orsakat hans andningssvårigheter, men att han har en svår allergi står klart i vilket fall som helst, och då kan han inte bo med små missar.

Så hur ont det än gör, finns det inga alternativ. Katterna måste flytta och det snabbt.

Annars kan min son inte bo här.

Ikväll sover han hos sin pappa och jag har på mig till lunch imorgon att sanera hemmet från minsta katthår.

Tvättmaskinerna är redan igång och jag dammsuger, svabbar och snörvlar om vartannat.

 

Jag är möjligtvis en ”crazy catlady”, men jag ääääääälskar mina katter.

Fiffi är äldst (7 år) och min queen. Hon och jag har gått igenom mycket tillsammans, och hon är en riktig ”Anna katt”. Var bara hos mig, även om hon aldrig var elak mot någon annan. Lugn och harmonisk, vilket även gav mig harmoni.

Mimmi, Fiffis dotter (6 år) höll på att dö vid födseln. Hon ”fastnade” och Fiffi slutade krysta så jag fick liksom dra ut henne. Hon andades inte och jag fick utöva HLR på en liten nyfödd kattunge. Det lyckades uppenbarligen och det var givet att Mimmi skulle stanna i familjen av de två nyfödda. Ett speciellt band redan från start. Men Mimmi var nog mest Vincents katt. Så fort han satte sig i soffan hoppade hon upp och låg bredvid honom, och det var mestadels han som dög till att klia henne.

Lilla Märta, vår senaste familjemedlem. Hon är nu 1 ½ år och en riktigt kelfia och vilding. Mer social katt har jag aldrig mött och hon och jag ”pratade” varje dag med varandra. På riktigt alltså jag sa något, och hon svarade alltid, mest troligt tyckte hon att jag hade helt fel, vad vet jag…

Hon blev väl också lite av en ”Anna katt”, men sov varje natt överst på Filippas kudde, så det var ju tur att hon inte är så stor så lilla Filippa också fick plats.

 

Jag skrev kastade ut frågan på sociala medier redan på sjukhuset. Det stod ju klart att de måste flytta och det snabbt, och jag hade tur.

Jag hittade ett hem inom en timme, där de kunde bo alla tre tillsammans. Det är en familj jag känner till och jag VET att de kommer till ett kärleksfullt hem. Vilket givetvis känns som en stor lättnad och tröst i all ledsamhet.

Kanske verkar helknasigt att skriva och berätta om sina katter. Men för mig är de viktiga, och skriver jag lite om de så minns jag ju kanske i framtiden, även om jag har minne som en guldfisk...

 

 

 

 

Mina fina godingar, men de har inte flyttat så långt bort, så vi kommer att kunna hälsa på de (kanske inte Milton då) och det känns skönt 💖

 

 

Jag vet, många tycker säkert att ”det var ju bara några katter” men riktigt så känner inte vi, de var familjemedlemmar.

Men givetvis så är det inget att ens fundera över när det gäller de eller ens barn, hur tufft det än är.

Jag måste kunna ta hem mitt eget barn, och han måste få må bra, punkt slut!

 

Utredningen fortsätter alltså kring lille Milton, trots att pälsdjursallergin upptäckts.

De vill kunna utesluta alla andra faktorer och det är jag väldigt tacksam för.

Det blir lungröntgen om ett tag och sedan väntar vi på fler provsvar.

 

Jag förstår dock att katterna har påverkat hans andning, och även pollen. Kanske inte skrev det, men han är pollenallergiker också konstaterades det.

Han har lagts in på sjukan ett par gånger nu, legat där 3-4 dagar och sen blivit pigg igen. Visst har han fått behandling, men det finns ju inga katter på sjukan direkt.

Han ska äta medicin här hemma också nu och inhalera tre gånger om dagen regelbundet i flera veckor, och sedan uppföljning.

Givetvis är jag glad över att de nu hittat en bidragande faktor till hans andningssvårigheter, hur tungt det än är, men jag hoppas också att ”that´s it”.

Lite bekymrad över lungorna är jag fortfarande, och det tycker uppenbarligen läkarna också att det ska kollas upp.

Men njurar och annat ”otäckt” verkar tack och lov blivit avskrivet.

Och nu har jag 100% försäkrat mig om att metabolproverna (ämnesomsättningsproverna) har gått iväg, den här gången…

Så vi väntar väl ett par, tre veckor till då på svar kring det…

 

På torsdag, fredag ska jag ha kontakt med Melwins läkare angående hans bilder.

Alltid väntar man på något…

 

Barnen hos sina pappor och jag har ett hem att rensa från minsta katthår. Så det är jag, lite vin och dammsugaren som hänger denna Valborgsmässoafton!

 

Kram på Er!

 

Permission...

2018-04-30 | 00:28:00

 

 

 

 

Lilleman fick följa med hem idag.

En natt i egen säng.

Jag och ett gäng syskon åkte till sjukhuset direkt vi vaknat.

Hockeysonen skulle även göra ett fys.test i Västerås, så vi hade tid att passa och fick sätta fart sådär direkt på söndagsmorgonen.

 

Natten hade varit lugn.

Blodsockret har gått ner till det normala och syresättningen var bra. Blodtrycket mer stabiliserat och i det stora hela en piggare Milton.

Andningsfrekvensen är dock fortfarande för hög och han blir andfådd vid minsta aktivitet.

Självklart blev han superglad och piggelin när syskonen kom och då blev det extra speed på honom.

Han hängde med till lekrummet.

Men kom tillbaks efter sisådär en 5 minuter. Andfådd och kröp upp i sängen. Syskonen fortfarande kvar i lekrummet.

Det hade han aldrig gjort om det inte var så att han verkligen inte orkade leka.

 

Så kom läkaren, och det var ett mycket välbekant ansikte.

Honom glömmer jag aldrig, och han hade tydligen inte heller glömt. Han kände igen Melwin direkt, mig med faktiskt, och då vill jag passa på att påpeka att det är en sisådär 10 år sedan vi sågs 😉

 

Hur som helst så var det denne läkare som var den första att ta oss på allvar. Han var den som inte skickade hem Melwin med motiveringen ”långdraget virus”, utan började en utredning kring hans huvudvärk och krökta rygg. Två dagar efter att han undersökt Melwin fixade han in honom i magnetkameran och ja, ni vet ju resten…

Det var alltså han som först knäckte nöten, och såg till att Melwin hamnade på rätt ställe med rätt behandling.

Det var trevligt att träffa honom igen, även om jag aldrig önskar att mina barn ska tillbringa tid på sjukan. Han är en läkare jag verkligen litar på!

 

Även nu tog han oss på fullaste allvar och sa det att det inte går att fastställa en säker diagnos snabbt och lätt på Milton.

Mycket måste gås igenom och läkarna måste samtala och försöka hitta den ”röda tråden” till Miltons mående.

Mer prover och tester ska göras, och imorgon klockan 10 ska vi infinna oss på sjukan igen.

Tror att vi kommer få åka hem igen sen efter dagen, då det inte direkt gillas att ha patienter på avdelningen när det är helg och/eller röda dagar, om det inte är riktigt akut och högst nödvändigt.

Hur planen ser ut sen har vi inte en blekaste aning om, och det vet nog inte läkarna heller just nu.

Det är väldigt många frågetecken…

 

 

 

 

 

 

Han kämpar på, men är väldigt trött ändå, och tar sig en vila lite då och då... 

 

 

 

 

Lille plutten, glad att få vara hemma och träffa hela familjen 💖

och bygga lite Lego 😍

 

Känns så skönt att få krypa ner bredvid min lille prins och sova en natt tätt intill.

Han andas dock inte helt bra. Rosslig och snabb andning. Men så länge han sover och andas på utan alltför stor ansträngning så håller jag mig lugn nu. Låter honom få sova i sin trygga hemmiljö, om så bara för en natt…

 

Finns mer att skriva om, men det får vänta en dag eller två, nu måste jag passa på att få Milton mys 💕

 

Kram på er!

 

Första tiden med Melwins sjukdom
Melwins operation av Klumpen
Tiden med cytostatika behandlingen
Protonstrålning i Schweiz