bloglovin

Woop woop...

2018-04-25 | 21:58:00

…nu är jag på gång 😉

 

 

 

 

 

Har suttit HELA DAGEN och skrivit diktat. Riktiga såna, från det verkliga livet!!!

Så jäkla roligt, så mycket jag lär mig och det är helt klart värt att vara smått vimmelkantig och totalförvirrad i knoppen när man åker därifrån. Det är så himla skoj 😊

Trodde någonstans att det skulle vara tråkigt att ”bara” sitta och skriva hela dagarna. Kanske är det nyhetens behag, men idag kändes det som om jag skulle kunna sitta där hur länge som helst.

Men det har säkerligen sin charm att bemanna receptionen också, givetvis!

Det är ju bra med lite omväxling 😉

Och ja, fingrarna kommer igång, jäklar i min lilla låda…det går snabbare och snabbare.

Sen har jag ju haft turen att få börja med två helt underbara läkare. De dikterar lugnt och harmoniskt och har bra koll på läget.

 

Sista dagen imorgon för den här veckan. Jag ska köra 32 timmars vecka, så då har jag valt 8 timmar om dagen och en ledig fredag. Känns rätt just nu i alla fall.

Långhelg blir det också, börjar ju inte förrän onsdag igen.

Valborgsmässoafton och första maj, visst är det värt att fira, men vad som är ännu mer värt att fira, alla gånger, är Melwins födelsedag!!! På lördag smäller det 😊

Och så lite Norbergs marknad på det…ser fram emot helgen tillsammans med mina juveler 💖

 

 

Vet inte hur, men jag och Lasse kom idag in på vår separation och allt kring den, för att sedan typ gå igenom hela relationen och förhållandet.

Det är verkligen kvinnor är från mars, män är från venus!!! 🙃

Jag tycker själv att jag låter väldigt klok, tydlig och resonabel. Men det måste hända något med mina ord där på vägen, för han verkade inte alls höra samma som kommit ur min mun 😏

Men det var inte det jag skulle komma till, utan det att jag under samtalet påmindes om hur jäkla värdelöst det är med en separation där barn är inblandade och för min egen del, vilken total katastrof och vilket nederlag.

Jag brottas fortfarande med de nedvärderande känslorna över att jag inte lyckades hålla ihop en familj, åter igen. Och det är betydligt värre med separation nummer två, för då vet man ju redan hur pissigt och jobbigt allt kommer bli kring barnen, men framför allt FÖR barnen.

Ja, jag tycker fortfarande att vi hade kunnat traggla oss igenom krisen, att vi borde ha kämpat mer och att vi inte skulle gett upp.

Men det är som det är nu…

 

Det är bara jag själv som kan bearbeta mig igenom detta. Det är bara jag som kan förlika mig med att situationen är som den är och att familjen är splittrad, hur illa det än må vara och hur ont det än gör.

 

 

Det är många som säger att jag borde titta ut mer. Dejta, säga ja till de inviter jag får.

Visst, klart jag testat det, jag har gett det chanser, och det är oftast inget fel på männen i fråga. Det är ju mig det är fel på och jag har länge funderat på om jag gått och blivit totalt känslokall. Men så kan det ju inte heller vara, för jag gråter ju över minsta lilla ”hemskhet” här i världen, blir berörd till tårar oavsett om någon berättar om stor lycka eller om sorg. Skratta så att tårarna sprutar då med, ja det kan jag också 😉

När det liksom blir lite för nära, lite för mycket så backar jag en halvmil och känner mig helt övertygad om att jag har det bra som jag har det. Me and my kids liksom ❣

 

 

Tänk om jag blir för bekväm ju längre tiden går? Tänk om jag inte orkar låta någon komma mig inpå livet igen?

Det är ju faktiskt skitjobbigt att dejta och dejta och att lära känna någon, och framför allt att våga lita på honom, släppa kontrollen (inte min starka sida precis). Sen ska han passa in i mitt och barnens liv också, och nu har ju vi vårat sätt att ta vardagen på.

 

Så jag kommer fram till att jag inte alls har tid med att dejta. Jag har fullt upp med att vara en så bra mamma jag kan, klara mina studier på bästa vis, hitta ett ”bättre” hem åt oss och sen helst också kunna stå stadigt igen.

För visst svajar jag fortfarande, även om jag varit nere på botten och vänt och kommit upp på fötterna bra, så har jag fortfarande mycket att jobba med.

Men det är inget jag tänkte skriva om just denna dag, kanske inte sen heller, vem vet 😉

 

Scrollar lite snabbt igenom Facebook och möts av ett par, som efter en stor kris, rev skilsmässopapperet i sista stund och nu ger kärleken en ärlig chans.

Ja, det är fint och starkt och modigt. Jag kan inte säga annat…💕

Man ska inte vara avundsjuk, men lite så kändes det nog helt ärligt ändå

 

Kram på er!

 

 

 

 

Om bara Om hade varit...

2018-04-24 | 22:08:00

Tänk vad lite mer sömn och positiv energi kan göra 😊

Sov såååå mycket bättre i natt, och även om jag inte direkt hoppade ur sängen när alarmet startade, så kände jag mig mer pigg och alert under dagen.

 

Min handledare är tyvärr sjuk, men eftersom alla där är så gulliga så får jag hänga med lite här och lite där 😉

Jag har suttit och lärt mig mer om journalsystemet, och kikat på en del administrativa bitar. Alltså jag tycker sånt är så himla intressant och skoj. Ni vet, allt skrivande, hålla koll på brev, meddelanden, remisser, ja allt det som läkare och sköterskor inte gör. Ungefär i alla fall.

Är fortfarande så nöjd över mitt framtida yrkesval.

 

Men jag har även valt att passa på och cirkulera lite och se fler bitar än vad en medicinsk sekreterare gör om dagarna.

Så idag hängde jag med en sköterska en sväng.

Förutom receptionen var det lite provtagning, EKG och blodtrycksmätning.

Även om jag nu inte kommer jobba med just patientkontakt på det viset, så är de väldigt intressant att se hur hela verksamheten fungerar.

Men imorgon tror jag det blir mer fokus på diktat och journalhantering. Det är ju ändå det som kommer vara min huvuduppgift.

 

Var på utvecklingssamtal på förskolan idag. Det gällde givetvis Filippa och Milton.

Helt galet, men vi hade ett överflyttningssamtal! Till hösten kliver min lilla tjej ur förskolans värld och in i skolans värld. Tur jag har sommaren på mig att smälta och bearbeta detta.

Hon föddes ju nyss!!!

Och lille Milton då, vad hände…???!!!

Från att ha suttit på badrumsgolvet, nyförlöst med en liten underbar gosse i famnen. Har jag nu en blivande 5 åring som till hösten blir ”äldst” på förskolan och gör sitt sista år innan han också ska hoppa in i skolans ”våld”.

DÅ kommer det på riktigt bli deprimerande…ALLA barnen i skolan, INGET förskolebarn.

Det betyder ju även att jag själv blivit gammal som gatan 😉

 

 

 
 

 

Vad hände liksom???!!! De skulle ju alltid vara såhär små 😉💖💞
 
 
 

 

 

 

Hur som helst så var de inga tveksamheter alls med överflyttning till skolan för min lilla tjejs del. Vilket jag inte trott heller, då hon är otroligt intresserad av vad hennes äldre syskon kan, och hur deras läxor går till och helst skulle vilja allt det de kan redan idag.

Så visst, hon tragglar en hel del med både skrivandet, läsandet och räknandet. Givetvis ger det resultat och hon är så himla stolt var gång hon kan läsa något eller några ord ur Vincents läsebok, och sitter gärna bredvid honom och försöker skriva i alla fall några ord som han har framför sig.

Så visst lönar det sig att ha äldre syskon…ibland 😉

Men hon har fortfarande ont i magen, varje dag, mest efter måltiderna.

Som ni kanske minns har vi gjort en utredning på Barnmottagningen angående hennes lilla mage och tarmar, men de kom inte fram till något annat än att hennes tarmar nog inte riktigt var färdigutvecklade, lite sena liksom.

Men nej, jag köper inte riktigt det. Har själv gått igenom hennes provtagningslista och visst finns det prover man faktisk har uteslutit, som KAN vara av relevans att ta och lika som med Milton så är den grundliga utredningen de gjort kanske inte helt 100% grundlig.

Vi fick ju som bekant samma svar om grundlig utredning av Milton för ett år sedan. Vilket sedan visade, att de i stort sett enbart fokuserat på hans astma, samt att utesluta Leukemi (enbart för att jag tjatade till mig att få ett klart besked att Leukemi kan uteslutas) Han hade ju så ont i benen, eller det har han ju fortfarande. Vilket i vissa fall varit ett första tecken på just Leukemi. Givetvis kunde jag inte slå bort en sådan tanke utan att ha konkreta svar på att så inte är fallet.

”Diagnosen” blev till sist växtvärk.

Han har fortfarande jäkligt ont i ett eller båda benen och ja, jag är skeptisk där också.

Givetvis 😉

Jag vet, om läkarna var trötta på mig förr, så lär det knappast bli bättre nu.

Men ni vet, jag kan inte glömma, kan inte släppa och kommer få leva med den jävla irritationen hela livet…

OM jag hade fått gehör några månader tidigare, vid alla läkarbesök med Melwin. OM vi inte konstant blivit hemskickade med orden ”ett långdraget virus” så hade, mest troligt och vad neurologerna säger, Melwins tumörrest inte suttit där den sitter idag.

Enligt beräkningar så borde tumören inte ha hunnit växa sig runt hjärnstammen om den hade upptäckts 3-6 månader tidigare.

Hade den upptäckts då istället hade, mest troligt, kirurgen lyckats fått bort allt av tumören och Melwin hade idag inte haft någon jäkla tumörrest att hålla koll på titt som tätt.

Men det är som det är och ingen kan vrida tiden tillbaka…

Fast ni förstår säkerligen varför just den här mamman inte lämnar ett jäkla skit åt slumpen, kräver raka, tydliga och utvecklande svar på det mesta och vägrar ge sig förrän det finns en rimlig förklaring till allt gällande mina barns hälsa.

Kalla mig överdriven, nojig och dryg, men jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät något passera, igen…

 

 

 
 
Den lille mannen 💖 Den sommaren, om vi bara hade fått veta...
 

 

Nu vilar vi upp oss va 😉

Kram på Er!

 

 

 

I made it...

2018-04-23 | 22:33:00

 

 

 

Jag har överlevt min första dag på praktiken, men jag är helt slut i både kropp och knopp 😉

Var galet spänd och nervös innan. Vet egentligen inte riktigt varför, finns ju inget att vara rädd för precis (tror jag inte i alla fall)

En vuxen människa i en vuxen värld, hur svårt kan det va???!!!

Men visst är det så, med de flesta nya uppgifter man ställs inför. Lite sånt som man inte riktigt vet hur det är och inte har full kontroll över, visst är det lite spännande, och lite nervigt…innan man vet.

 

Somnade dock bra kvällen innan, men vaknade i ottan. Halv fem, och helt omöjligt att somna om. Så bara att ge sig och kliva upp.

Rätt skönt ändå att ta det lite soft innan väckning av barnen. Dricka kaffe i lugn och ro och hinna läsa tidningen.

Men nej, jag vill inte kliva upp i den tiden VARJE morgon 😉

 

Var även lite nervös över att få upp de små och iväg till förskolan utan krångel. Men det gick jättebra.

De är små, men nog kan de förstå…Jag hade pratat om ”mammas nya jobb” (tyckte det där med att förklara praktik var lite överkurs), och hur vi måste hjälpas åt att komma iväg i tid, så inte mamma får ”skäll” för att hon kommer för sent. Kanske inte alls är pedagogiskt, men iväg i tid kom vi och det var i alla fall glada och nöjda barn som jag vinkade av. De kan de 💖

 

Så jag kom i tid, jag hittade rätt, fick på mig min ”arbetsdress” och namnskylt.

Morgonmöte och presentera sig för alla. Tur man är van att stå i rampljuset 😉

Fick en riktigt bra start, och det var ju faktiskt inte så farligt 😊

Verkar helt klart som ett bra ställe att göra sin allra första praktik på.

 

Men klart det var mycket nytt att ta in, väldigt mycket och ja det känns som om det är fullproppat i huvudet redan nu, och det är ju inte så bra.

Sen skrev de ju hur snabbt som helst!!! Och tittade inte ner på tangenterna en endaste gång, och det gör JAG!!! Så jag kommer att skämmas en smula där 🙈

 

Men nu ska jag även vara ärlig och skriva att det faktiskt känns lite tufft ibland.

Jag är inte världens starkaste jämt, även om det tydligen är lätt att anta och tro så.

Ibland är jag bara en liten, liten Anna

 

Det är en turbulent tid, på så många plan. Att vänta på svar är aldrig roligt, speciellt inte när man är född med noll tålamod.

Sen vet jag inte om det är jag som är känslomässigt förstörd och allmänt klen, men jag blir så jäkla ledsen och besviken gång på gång.

Är så trött på falskhet och svek!

Känslokalla människor, som dessutom har mage att kritisera om man råkar fälla en tår vid ”fel” tillfälle. Som än mindre klarar av att tackla det som en vuxen, och vad man alltid hoppas på, varmhjärtad människa.

 

Ja, jag fixar min ”stora” familj. Jag mår som bäst när alla mina barn är under samma tak. När jag får spendera tiden med de.

Samtidigt som det även skrämmer mig…

Hur orkar du? Hur klarar du allt själv?

Helt ärligt…ibland vill jag bara ”säga upp mig”. Sätta mig i ett hörn någonstans och bara glo, göra ingenting och heller inte behöva bry mig om någonting. Hoppas på att det finns någon annan som fixar allt. Anta att det finns någon annan som fixar allt.

Visst hade jag tyckt det varit jäkligt skönt att bara komma hem idag. Sätta mig i soffan med mina barn, vara världens bästa mamma som pratar om dagen, läser lite saga och bara kan sitta där med benen i kors.

Visst hade det väl varit härlig, skönt och avslappnande. Efter en ganska så tuff dag sådär.

Funkar ju för vissa, men nej, inte för mig…

 

Så ja, jag kan känna mig jäkligt besviken, ledsen och trött ibland.

Även ibland kommer ”tycka synd om mig” känslan, då jag kommer fram till att livet är orättvist.

Vilket är skitdumt att tänka, för det beror ju verkligen på vem du jämför med och hur du än vrider och vänder på det hela så finns det alltid de som har det värre, och vem är det som har bestämt vad som är rättvist och inte. Vem som förtjänar vad liksom…???!!!

Så det är ju bara löjligt och onödigt energikrävande att tänka så…Men, ibland kommer liksom de tankarna ändå, vare sig man vill eller inte.

 

Men vet ni vad som får de tankarna att snabbt raderas…

När man får kramar som värmer och någon som säger ”mamma, vi fixar det här tillsammans, vi är ju en familj, då hjälps man åt”

 

Mina barn förstår känslor bättre än många vuxna och åter igen får de mig att fokusera på vad som är viktigt och betydelsefullt här i livet. Vad som är värt min energi och vad jag ska skita fullkomligt i.

Det är då jag blir stark igen, får nya krafter och åter igen…mina barn tar inte energi, de ger.

Men det finns en hel del runt omkring som behöver sorteras bort!

Då är det inte skrämmande längre 💜

 

NU, ska jag vila upp mig, och känner mig mer taggad än nervös inför morgondagen.

Det här ska bli kul…

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

Heeeej...

2018-04-21 | 17:50:32

…det var ju superlänge sedan jag skrev nu.

Varför??? Jo, har haft helt och fullt och totalt galet mycket att ta tag i och vardagspusslet har varit nästintill en omöjlighet att få till.

Det var många tentor nu på slutet, vilket inte har varit helt lätt, då jag knappt kunnat vara i skolan den senaste månaden.

Lillemans sjukhusvistelse och mycket annat runtomkring har gjort att jag inte kunnat vara i Västerås närmelsevis så mycket som jag önskat, och framförallt behövt.

Men det är som det är och bara försöka göra det bästa av situationen.

I torsdags hade jag dock sista lektionen för detta första år!!!

Helt crazy, men så är det faktiskt. Jag har snart fixat mitt första studieår av två.

Jag skriver snart, för det återstår fortfarande sex veckors LIA (praktik).

Ska bli jättespännande, men det är såklart också jäkligt nervöst.

Jag ska vara på Vårdcentralen i Skinnskatteberg.

Var dit nu i veckan och hälsade på en snabbis och det verkar vara ett trevligt ställe och min handledare verkade inte ha några krav på att jag skulle fixa en massa själv. Kändes ju skönt!

Klart man vill klara så mycket som möjligt på ”egen hand” så småningom. Men det känns ju som ett stort steg att från skolbänken hoppa ut i den ”riktiga sjukhusvärlden” och verkligen använda sina kunskaper på allvar.

Men som sagt, det ska bli både spännande och roligt, men är såklart lite pirrigt i magen 😉

 

Lilleman Milton har fortfarande inte blivit helt återställd i sin andning och det bekymrar mig.

Har inte fått svar på vad proverna visar, det skulle ju ta upp till tre veckor att analysera dessa, så vi borde få någon form av återkoppling under nästa vecka.

Annars tar jag kontakt med de själv, vi måste få någon klarhet i varför hans andning är som den är.

Så fort han springer eller typ hoppar studsmatta eller gör någon annan ”vild” aktivitet så blir han andfådd och har svårt att andas.

Han känner såklart det själv och sätter sig att vila. Men så ska det ju inte vara. Han borde absolut inte bli trött så fort och få svårt att andas.

Hoppas verkligen att de hittar orsaken snart!

Melwins läkare har varit på semester, så vi väntar även där på svar. Men det borde också komma under nästa vecka.

Mycket att vänta på nuförtiden 😉

Melleman som fyller år snart, och som vanligt fattar mamman inte ett skit hur det kunde gå så fort och att han redan ska fylla 12 år!!!

Om precis en vecka är det dags att fira födelsedag igen, är ju lite mycket sånt under våren i den här familjen 😉

Men efter Melwins kalasande får vi vila upp oss lite till juli i alla fall 😊

 

Vi var iväg till Karlstad en sväng, en liten ”minisemester” typ…

Albins hockeysäsong som avslutades med Regionsmästerskapen tillsammans med Västmanlands länslag.

Lite trist när säsongen är över. Det är ju faktiskt skoj med matcher och sånt. Men nu blir det mest fysträning som gäller för hockeysonen, sånär som nåt hockeyläger under sommaren.

Men tiden går ju som bekant fort, och vips så är det dags för en ny säsong.

 

 

 

Min fina kämpe till hockeyunge 💖

 

 
 
Vi drog på tur 😍

 

 
 
Mina älskade Minisar 💖
 
 
 
 
 
På hotellet, Milton och Filippa sprang och jagade varandra i dessa korridorer, Milton kunde springa några meter, sen blev han helt slut och fick jättesvårt att andas. Inte normalt, som sagt 😢

 

Våren har äntligen kommit och igår så var det uppsnyggning av balkongen och ut med utemöblerna. Hoppas på att kunna sitta och lapa sol mycket framöver, även om både jag och barnen helst skulle spendera sommaren, och resten av tiden framöver också såklart, i ett hus.

Är så trött på denna lägenhet nu. Den är jättefin, har ett bra läge och allt sånt. Men det är för trångt och de fyra äldsta är på tok för gamla för att dela rum nu. Klart de inte tycker det är så skoj längre, även om det inte klagas, det gör de väldigt sällan, vad det än gäller.

Ja alla vill ut! Ut till trädgård och större ytor, flera rum och mera frihet.

Det är svårt att ”släppa ut” barnen här. De minsta måste passas hela tiden, det är vägar och bilar runt om, även om de inte kör så snabbt inne i stan. Men ni vet ju hur det är, en olycka kan ju hända hur snabbt som helst…

Så att ha en liten trädgård att springa ut i och leka, vilken dröm!

Ja ja, man vet aldrig vad som händer och det sista som överger en är hoppet, eller hur 😊

 

 

Det har varit många ledsamma besked på kort tid nu.

Åter igen blir jag så jäkla förbannad (rent utsagt) över hur det brister i sjukvården, att dess nonchalans allt som oftast leder till betydligt sämre utgångslägen än om man som patient fått gehör direkt.

Mycket faller mellan stolarna, och oftast är det tyvärr så att den som strider mest får hjälpen bäst. Så ska det INTE vara!!! Alla har olika förutsättningar, och alla ska ha rätt till lika behandling och vård!

Det suger verkligen att systemet är som det är och att det förekommer så många fel och brister. Jag blir så ledsen, besviken och tokarg! Men det ger mig även en extra sporre till att klara denna utbildning, komma in bland journaler och remisser, tidsbokningar och uppföljningar. Jag VET att jag bara är en simpel medicinsk sekreterare och att läkarens ord är lag. Men kanske, kanske kan jag lyckas påverka och kunna fixa så att saker och ting kan gå aningen smidigare, snabbare och bättre kontrollerat, i alla fall ibland 😉

Det är värt att försöka, och är det något jag kan så är det att tjata hål i huvudet och att tala, tala, tala 😁

 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och jag vill avsluta med att tipsa om två viktiga saker;

Ta ditt cellprov!!! Kostar ingenting mer än en liten plutte tid av ditt liv, och tro mig, det kommer kosta betydligt mycket mer tid av ditt liv om cellförändringar inte upptäcks i ett tidigt skede.

 

 

 

 

 

Ge blod!!! Det är brist, stor brist och tyvärr behövs det allt som oftast blodtransfusioner.

De ringde mig en fredagsmorgon och sa ”vi har stor brist på blod med din blodgrupp, har du möjlighet att komma in och lämna innan helgen” Givetvis! Det kostar mig inget mer än lite av min tid, visst, kanske lite yrsel, men vad är väl det mot att rädda en annan människas liv, eller åtminstone ge bättre förutsättningar för patienter.

Så om du kan, prioritera en blodgivning lite då och då. Se det även som en gratis hälsokoll 😉

 

Tänk om det inte funnits några blodgivare för en sisådär nio år sedan, när min son behövde det som mest. 

Nu gjorde det lyckligtvis det, och det är jag mer än tacksam för. Så nu är det dags att skänka tillbaka ❣

 

 

 

 

Det ÄR en stor nål, men det ser betydligt värre ut än vad det är, känns faktiskt knappt, och det finns ju bedövningskräm eller bedövningsplåster att ta till om man vill 😄

 

 

Är helt ”utan” barn den här helgen, vilket jag inte alls är van vid. Var två månader sedan sist.

Och nej, det är INGENTING jag trivs med. Jag är sämst på att vara själv och det gör ont ända in i hjärteroten. Skitlöjligt att sakna på bara några dagar, jag vet, och det finns säkert tusen saker jag kan ”unna” mig att göra, tänka på bara mig själv och komma ikapp med en massa, och JA jag försöker, men det suger…

Lyckligtvis kommer några hem imorgon och några på måndag. Lång härlig barnvecka igen 💖

 

Så jag tar väl och läser lite från Kommunikationskursen då, ett roligt litet nöje. Men mest troligt nödvändigt. Kursen avslutades visserligen med en tenta förra veckan, har inte fått svar på den än, men är till 99% säker på att jag åker på en omtenta.

Har bara lyckats medverka vid en lektion i den kursen och hann inte ens läsa igenom hela boken vi skulle kunna, och visst kom det frågor jag inte hade en blekaste aning om. Men jag skrev ett helt jäkla häfte, för ordbajsa, DET kan jag, och tycker faktiskt att det finns mycket man kan få ha sina egna små teorier om vad det gäller kommunikation, samspel och bemötande 💩😉

 

 

 

 

 

 

 

KRAM PÅ ER 😘

Lille plutt skrutten...

2018-04-05 | 16:49:17

Lilleman har fått komma hem 😊

Han är piggare, men vi vet fortfarande inte riktigt varför det blev som det blev.

Proverna blev under natten godkända och hans syreupptagningsförmåga mycket bättre.

Han andas bättre, även om inte helt prickfritt.

Ämnesomsättningsprover har skickats till Stockholm för analys.

Det kan dock ta 2-3 veckor innan vi får svar på vad de visar, och så länge kan vi ju inte ligga på sjukan och glo 😉

Skämt å sido, läkarna har inget konkret svar på vad som orsakade vår lillings plötsliga andnöd.

ph-värdet i hans kropp var lite för surt, varför det var så vet man inte än. Förhoppningsvis kan provsvaren från Stockholm svara på det.

Vätskebalansen var för låg och då reagerar kroppen med snabb andning, vilket resulterar i att det går åt ännu mer vätska. Lite av en ”ond cirkel” alltså.

Varför han hade vätska/slem i lungorna vet de inte riktigt, kanske en ”vanlig” infektion i kroppen som ännu inte brutit ut ordentligt.

Natten till igår fick Milton ha Optiflow hela natten. Typ slangar in i näsan med högt syrgasflöde.

Hela natten fick han extra tillförsel av koncentrerad syrgas och som samtidigt ”torkade upp” lungorna så slem och vätska försvann.

Och visst gav det resultat. Han orkade upp och leka med syrran när hon kom dit. Visst var han andfådd och flåsig, men han lekte på i alla fall.

I natt blev det en stabilare andning och han dricker bra, så droppet slapp han.

Läkarna hade en misstanke om förstadium till diabetes, så det togs regelbundna blodsocker stick. Men det sjönk till det normala, så mest troligt berodde blodsockerhöjningen på att hans kropp var stressad och för sur.

Så det som nu undersöks är om det finns någon form av metabol rubbning, alltså någon ämnesomsättningssjukdom, eller om det är någon form av underbehandlad astma eller allergi som ligger till grund för hans olika symtom.

Han ska på uppföljande koller och undersökningar och såklart ska vi fara in igen direkt om det uppstår liknande symtom som i måndags.

Väntar på provsvaren och tar det från där.

 

 

 
 
 
Mammas lille plutt skrutt 💖

 

 
 
Orkade vara uppe och leka lite när syrran kom och hälsade på
 
 
 
 
 
Men sen blev det lite filmmys istället
 
 
 
 
 
 
Hon livar gärna upp stämningen vår lilla sessa 💖

 

Så glad att lille skrutten fick komma hem från ”hemska” sjukan.

Det har varit väldigt många nålar och stick för den lille.

Gick bra de första gångerna, men när det blev en gång i timmen lackade Milton ur. Med all rätt tycker jag. Så det var inga roliga ”stickningar”.

 

Många minnen från Melwins sjukdomstid. Hur vi mer eller mindre bodde där, hur man fördrev dagarna, som kan bli rätt långdragna på ett sjukhus vill jag lova.

Rummet, lekrummet, matsalen…rummet, lekrummet, matsalen. Byte av cyto påse eller blodpåse, provtagningar och så samma lunk igen.

Nu blev det lyckligtvis inte riktigt lika lång tid 😉

Men visst var det lite skoj ändå att träffa ”gamla” sköterskor från Melwin tiden, och som faktiskt kommer ihåg mamman och ger mig en stor kram när vi ses igen.

”Melwin glömmer vi inte”

Jag vet, han är helt unik min coola kille, honom glömmer man inte 😉

 

Åter till Milton. Som sagt, han är på hemmaplan. Lite tröttare, lite blekare, lite ondare i armveck och fingertoppar, men en betydligt piggare kille än i början av veckan.

Hur fortsättningen blir och vad läkarna kommer fram till, det återstår att se…

 

 

 

 

 

 

 

Lugnet före stormen...

2018-04-03 | 22:30:00

Här swishade påsken förbi i rasande fart.

En mysig långhelg med alla mina juveler och Morfar och Mormor 💖

Förutom stopp i avloppet med resultat av avföring i ”hela” badrummet och bajsslangar dragna genom hemmet så har vi haft en lugn helg med mycket mys.

 

Tankat energi, vilket säkerligen var tur då vardagen sattes igång med katastrof fart och just nu är det allt annat än harmoni i livet.

I natt åkte Milton in akut till Västerås sjukan och är kvar där än.

Vi hade en lugn och skön annandag påsk. Pysslade och lekte här hemma, gick ut och njöt av solen och allt var faktiskt riktigt frid och fröjd. Glada barn, nöjd mamma.

Så på kvällen märkte jag att Milton blev tröttare och han började hosta lite smått.

Hans egna slutsats var ”det är inge bra att vara ute och leka, jag blir bara hostig”

Vi hade ju varit ute hela eftermiddagen, och jag tänkte även jag att han kanske hade fått i sig lite mycket kall luft, de ”röjde” ju en del.

Milton har sin astma och den gör sig tillkänna lite då och då. Dock brukar det mest vara vid förkylningar, så jag tyckte det var lite konstigt att han inte kändes varm och inte var snorig.

Andningen blev värre under kvällen och natten. Jag gav honom givetvis astmamedicinen, men det hjälpte inte ett skit. Vid tretiden ringde jag Lasse som fick komma och hämta honom och köra till akuten. Då var han riktigt ledsen och sa att han hade så svårt att andas och ont i bröstet.

Varför åkte jag inte själv? Jag hade fler sovande barn hemma.

 

Milton fick inhalera under natten och morgonen. Det blev lättare för honom att andas, men ändå en alldeles för snabb och ansträngd andning.

Prover har tagits, vissa med inte helt ok resultat. Vet inte i nuläget riktigt vilka och på vilket sätt.

Läkarna är själva förbryllade.

EKG såg bra ut men lungröntgen visade på något avvikande. Exakt vad har vi inte riktigt fått veta. De har uteslutit lunginflammation, men pratar lite om slem/vätska i lungorna.

Hans syreupptagning är dålig och de håller givetvis på att undersöka varför och han får syrgas, och även dropp.

Hans blodsocker var tydligen högt, men sen har jag inte hört något mer gällande det och/eller någon diabetes.

Visst är han uppe på benen ibland, men orkar bara leka i sisådär en 10 minuter, sen vill han lägga sig igen.

Ja, mycket mer om det kan jag inte skriva, för jag vet helt enkelt inte mer än så.

 

 

 

 
 
Undersökning av liten Milton 😔
 
 
 

Jag åkte inte dit idag, då vi inte hade en blekaste aning om att det var så pass allvarligt att han skulle läggas in. Vi tänkte väl att det var hans astma som spökade ”igen” och att lite inhalering skulle göra honom gott.

Nu verkar det som att det legat ett annat fel dolt bakom astman. Att läkarna helt enkelt trott att det ”bara” var astma han hade, men det är alltså något annat som spökar som läkarna idag inte kunnat säga oss klart vad det är.

Imorgon förmiddag åker jag till Milton. Vill prata med läkarna själv. Har många frågor. Kanske kan de i nuläget inte besvaras, men jag vill i alla fall ställa de.

Av erfarenhet vet jag att man som föräldrar kan höra och tolka läkarnas ord lite olika. Givetvis har jag och Lasse haft kontakt kontinuerligt hela dygnet och jag känner mig fullt trygg i vad han återberättar. Men det kommer oftast upp olika tankar och frågor hos var och en.

Och jag läääääääängtar så efter min lille lilling. Min tappre lille kille som blivit stucken som en nåldyna idag, som kämpar på med snabba andetag och som fått varit med om mer på en dag än under hela sina 4 år, tror jag.

 

Melwins läkare har semester över påsklovet så honom kommer vi att höra ifrån under nästa vecka.

Klart vi ska ha lite att fundera på…

 

Lugnet före stormen, ja efter en relativt lugn påskhelg kom nu alltså stormen…

 

 

Jag återkommer, Kram! 

 

 

 

 

Så va det gjort...

2018-03-28 | 22:01:33

 

 

 

 

Så har vi då varit iväg till Västerås sjukan och magnetkameraundersökningen är gjord.

Det gick bra med nålsättningen.

Som ni kanske minns har det trilskats en del gånger sedan Melwins venport opererades bort.

Det har varit lite svårt att få fram kärlen för att kunna sätta nålen. En gång höll vi till och med på att missa tiden nere på röntgen för att de inte hittade några kärl att sticka i. Vilket resulterade i att det inte blev någon kontrastvätska den gången. Inte så lyckat alltså…

 

Men igår flöt det i alla fall på skapligt bra. De värmde upp kärlen en god stund innan och då fungerade det på första försöket.

Klart jag drar en lättnadens suck var gång det lyckas relativt smärtfritt. Fy när de får hålla på och leta efter kärlen, som oftast rullar och de sticker och sticker med dessa nålar i den lilla armen.

Han är så tapper och så lugn.

Personalen är lika jäkla imponerade varje gång över hur otroligt cool han är och hur lätt allt går med Melwin.

Han ligger prickstilla de 45 minuter (ibland lite längre) som bilderna tas. Inte alla som klarar 😉

 

Så nu återstår väntan…

Väntan på svar om vad som syns på bilderna.

Vet att de brukar ha hjärntumörmöten på torsdagar och att Melwins bilder kommer tas upp där. Men om det nu blir imorgon eller nästa torsdag, ja det återstår att se. Är ju skärtorsdag imorgon så det är väl lite väl optimistiskt att tro att de kommer höra av sig från Uppsala just den torsdagen.

 

Sista dagen i skolan för pojkarna imorgon, sen en hel veckas påsklov.

Sån lyx får inte mamman, men har ju i alla fall en långhelg att se fram emot tillsammans med mina juveler.

Påsk pyntat och klart här hemma, så påsken är välkommen!

 

Är tröttare än tröttast, har ”tusen” tankar som snurrar och hävdar bestämt att dygnet har alldeles för få timmar.

Så det blir inte mer skrivet ikväll…

 

Avslutar med några bilder på världens finaste ungar 💖💖💖💖💖💖

 

 

 

 

 

Liten sessa och nerver utanpå...

2018-03-27 | 09:17:17

Den lilla sessan har nu blivit stora tjejen.

Svårt att ta in att hon hunnit bli hela 6 år.

Har sagt det vid varje unge såklart, men det känns som om hon nyss kom ut och för första gången såg dagens ljus.

Men tiden rusar som bekant fram och en nöjd, stolt och glad tjej har i helgen firat födelsedag.

Tänk att man som barn älskar att bli ett år äldre, det liksom klingar av litegrann när man blir vuxen…eller 😉

 

 

 
 
 
 
Sång och paket på morgonen...
 
 
 
 
...hon som annars är svår som en tonåring att få upp
 
 
 
 
Paketöppning :-)
 
 
 
 
 
Storebror och lillebror såklart med och gratulerar
 
 
 
 
 
 
Först ut var firande tillsammans med Morfar och Mormor
 
 
 
 
 
 
Den underbara tårtan, även denna från Bayrok här i stan
 
 
 
 
 
Efter grattande från "pappas sida" så var det dags för prinsesskalas! Som hon väntat...
 
 
 
 
Söta prinsessor, en gullig polis (som höll ordning på alla ;-) ) och så lille lilling såklart som fick hänga med på ett hörn
 
 
 
 
 
 
 
Filippa och en av hennes bästisar Lowa
 
 
 
 
 
Filippas födelsedag var även våffeldagen, så självklart tryckte vi in lite våffel mums :-)
 
 
 
 
 
 
 
En av födelsedagspresenterna var att få göra hål i öronen...
 
 
 
 
 
...som gjordes igår och gick jättebra
 
 
 
 
Det gjorde lite ont, sa den lilla sessan...men var mest nöjd, stolt och glad över att äntligen få ha lite glitter i öronen
 
 
 
 
 
Ett roligt besked för hockeysonen, han får vara med och representera Västmanland i Regionsmästerskapen! Redan nästa helg, så det vill till att skynda på och boka in oss i Karlstad efter påsk :-) Så glad för hans skull, han har verkligen kämpat sig till denna plats!
 
 
 
Nu ska jag och Melwin göra oss redo för att dra på något betydligt mindre rofyllt.
Magnetröntgen i Västerås...
 
 
 
 
 
 
 
Hatar att spendera tid på detta jäkla sjukhus i annat ärende än jobb och/eller skola, men nu är det som det är och nu ska det göras och få det gjort...
 
 
 
 
Första tiden med Melwins sjukdom
Melwins operation av Klumpen
Tiden med cytostatika behandlingen
Protonstrålning i Schweiz