bloglovin

Hockey blandat med chill...

2019-02-23 | 11:34:00

 

 

HAPPY SATURDAY!!!

Lite sovmorgon, men inte mycket. Har redan kört hockeysonen till bussen för match i Hallsberg.

Skönt när de blir sponsrade med en buss. Mig gör det inget att fara på match och heja fram FAIK:en, men minisarna tycker inte att det är jätteskoj att avsätta en hel lördag i bil och ishall. Alla måste ju få sitt i familjen.

Så det blir lite mys här hemma, gottehandling och mello ikväll, men till dess ska väl hockeysonen ha kommit hem hoppas jag.

Imorgon hämtas ytterligare några barn hem för en ”mammavecka” och ett välförtjänt Sportlov!!!

Nu är det ju inte alla förunnat att få lite lov. Mamman får snällt göra sin praktik i fyra dagar. Men en fredag ledigt i alla fall 😃

Lyckligtvis kan jag och minis-pappan gå lite om lott så det blir lov för alla och ingen förskola/fritids på en vecka.

 

Igår gjorde min ”lille” hockeyson sin A-lags debut, helt galet, och mamman var lite nervös. De är ju rätt så stora de där karlarna i A-laget. Men det gick bra och en nöjd hockeyson. Vinst för FAIK:en blev det också 💪

 

Ja, mamman är lite pinsam, men kan inte låta bli att vara stolt 🙈

Fattar inte riktigt hur han orkar, men han kämpar på, det gör han 😍

 

 

 
 
 
 
Albin och lagkompisen Kevin ❣
 
 
Framtiden knackar på! 
I kväll A-lagsdebuterar ännu en av våra grymma 03:or. Ge en like-applåd för FAIK J18:s snabbskrinnande forward Albin Silfver👏👏👏🖤💛 #FaikensFramtid 

Läs mer om Albin Silfver och läs vad A-lagets assisterande tränare Micke Joona har att säga inför kvällens match på hemsidan: http://www.faik-hockey.se/varalag/A-lag/Nyheter/framtidenknackarpa-a-lagsdebutforalbinsilfver
 
 
 
 
 
 
 
De hänger på, de små, även om det ibland är mitt i natten så håller de humöret uppe 💕
Inte alltid lätt att vara hockeysyskon...
 
 
Jag hamnade i Fagersta hela praktiktiden och det är ju bara sååååååå skönt att slippa pendla.
Typ 5 min till jobbet liksom 👌
Sen trivs jag ju fantastiskt bra med både läkare och sköterskor på mottagningen.
Hade min lilla födelsedag i torsdags och vi kom då fram till att jag är den yngsta på avdelningen, jag fyllde 43 år 😁 Men det betyder att det finns väldigt mycket erfarenhet att ta del av och fatta att de trivs ihop 💖
Ett härligt gäng är de!!!
 
 
 
 
 
Hur värmer det inte i hjärtat när man kommer till praktiken och möts av detta 💜
 
 
 
 
 
Bjöd de bästa kollegorna på lite fika
 
 
 
 
Firad av de barn som för stunden var hemma...men imorgon tänker jag mig tårtkalas här hemma 😋
 
 
 
 
Gjorde en insamling till Barncancerfonden i samband med min födelsedag. Hela 2080 kr samlades in, Tack så jättemycket!!!
Vilken god sak det går till, och nu har jag ju själv fått höra att det ger resultat. Forskningen har ju under 10 år gått fram så pass att man vet mer om just Melwins ovanliga tumörsort. Givetvis har man kommit fram till mycket annat värdefullt också i ett steg mot att utrota barncancer!
 
 
 
 
När det var som värst...Min krigare ❣
 
 
 
 
 
 
 
 
Dottern har verkligen fått mersmak av hästar och ridning, så vi hänger en hel del i stallet...vilken lycka va 😍
 
 
Nej, nu drar vi på lite lördagsnöjen...Kramelikram 😘
 
 
 
 

När man inte riktigt fattar själv...

2019-02-17 | 19:06:58

 

 

Halloj!!!

Vet att det blev ett lite längre avbrott igen, men det är lätt hänt när man har tenta efter tenta.

MEN, nu har jag skrivit klart och hur otroligt det än låter och känns (i alla fall för mig) så har jag nu skrivit min sista tenta under denna två-åriga utbildning!!! 😃

Engelskan har jag redan fått svar på och det blev ett G (ett poäng från VG). Ekonomitentan som jag skrev i fredags är ju fortfarande orättad, men det kändes rent spontant som att åtminstone ett G borde jag ha lyckats med.

Så…slutsats, inget mera TENTAPLUGG! 🤣

Utbildningen är absolut inte över än. Imorgon börjar 8 veckors praktik och avslutningsvis har vi ett examensarbete som ska skrivas. Men till sommaren ska jag kunna titulera mig medicinsk sekreterare.

 

Så imorgon börjar alltså dag ett av åtta veckors praktik.

Jag ska vara på Medicinkliniken, samma ställe som jag jobbar på och som jag har fått tillsvidareanställning på efter studierna.

Jag brukar sitta i Fagersta. Där håller dock en ombyggnation på för fullt och de vet inte om det finns plats för mig förrän först om några veckor.

I så fall måste jag köra till Köping under en period. Inte jättekul, men praktiken måste göras för att gå igenom utbildningen oavsett om det blir i Fagersta eller i Köping. Imorgon åker jag till Medicin i Fagersta, så får vi se vad budskapet blir. Vidare till Köping eller inte…Håll tummarna för inte!!!

 

Det är jättetrevligt i Köping, satt där ett tag i början. Så det är absolut inget fel på människorna där, utan enbart avståndet det hänger på. Tar mig ungefär en timme dit och samma tid tillbaka. Tid för barnen på förskola/fritids. Inte jättekul!

De får skynda på och snickra klart i Fagersta helt enkelt.

 

Ni som läste mitt senaste inlägg fick reda på att hockeysonen kommit in på hockeygymnasium.

Som han kämpat!!!

Är givetvis jätteglad för hans skull…MEN, till hösten flyttar han till Falun. Fattar ni, min lille plutt liksom…😱

Nej, jag är inte redo än, inte alls, men jag har ju några månader på mig att förlika mig med tanken.

 

 

 

 Jo, han kommer att lämna sitt kära FAIK till hösten 🙃

 

Söndag = stalldag, och idag fick jag med mig ett helt gäng 😍

 

 

 

Filippa och Vincent red, de andra hejade på

 

 

Nu dusch och söndagsmys med juveler innan pappaveckan tar vid 💖

 

Kram på Er!

 

 

 
 

Kom upp som ett minne...herregud, mina pluppisar ❣

 

När man har anledning att korka upp...

2019-02-07 | 22:17:18

 

 

 

Jag kom iväg idag och jag tror faktiskt att för en gångs skull ville ”vädrets makter” mig mer än väl.

Det var strax över nollan och rena vägar. Lite blöta, men ingen modd och ingen is. Bara att tuta och köra. Intressant va, lite väderprat…😁

Till det betydligt mer intressanta ämnet, och som fler av er säkerligen redan läst på sociala medier, VI FICK GLÄDJANDE BESKED!!!

Tänkte jag skulle utveckla det lite mer än glädjande här i bloggen.

 

Bilderna visade en oförändrad tumörrest. Varken vuxit eller krympt, såsom den ”alltid” varit alltså.

MEN, det som var fantastiskt roligt att höra var att forskningen har gått framåt!!!

När Mewin fick sin diagnos hjärntumör, konstaterades det att han hade en sort (av minst 100 olika hjärntumörsorter) som heter Ependymom. Det är en förhållandevis väldigt ovanlig tumör som drabbar ca tre barn om året här i Sverige.

Men sen har vi ju andra delar av Europa (framförallt i Tyskland) som det även där forskas, och då har en del av resurserna lagts på just mer vetskap kring Ependymom.

 

När Melwin påbörjade sin behandling fick han efter operationen starta ett tufft cytostatikaprogram.

Man visste att det inte skulle bota och ”döda” tumören, men att det i alla fall skulle kunna hålla den i schakt från att växa under tiden Melwin blev ett halvår äldre.

Sedan fick han protonstrålning, som man även idag vet är den mest effektiva behandlingen mot just Ependymom, näst efter operation.

 

Idag har man kommit längre. Man kan dela in sorten Ependymom i olika subkategorier och vet alltså att det finns betydligt fler än tre stadier av en sådan diagnos.

Det mest optimala vid denna sortens tumör (såsom vid de flesta tumörer givetvis) är att få bort allt av tumören med hjälp av kirurgi. Om man får bort allt av sorten Ependymom har man kommit fram till att den mest troligt inte kommer tillbaka.

I Melwins fall finns det ju en tumörrest kvar, som regelbundet kollas upp. I augusti 2009 var Melwin färdigbehandlad. Det återstod bara för oss att vänta och se om tumören skulle ta fart och börja växa igen.

Det har den hittills inte gjort. Nu till vad man även här kommit framåt i forskningen. Det ser tämligen ut som att om en Ependymom inte tagit fart efter 5-10 år, kommer den inte att göra det senare heller.

Låter givetvis som ljuv musik och det är underbart att höra att forskningen faktiskt tar steg framåt. Jag gör inte den största insatsen i världen, men skänker ändå det jag förmår varje månad till Barncancerfonden. Ser ni, det ger resultat om alla hjälps åt, vilket jag nu inte alls skulle predika om 😆

De vet idag betydligt mer om Melwins ovanliga tumörsort än för tio år sedan, Fabulous!!!

 

Åter till fakta…Det finns fortfarande inga garantier för att Melwins tumör inte kommer att ta fart, men det känns betydligt mer osannolikt nu än för några år sedan.

Det har påvisats några förändringar på sidan om tumörresten, vilket det spekulerats lite kring. Läkarna tog det på största allvar och det gjordes en noggrann utredning. Man har kommit fram till att det förmodligen är ärrbildning från hans tidigare behandling.

Varför har det då inte synts på bilderna i ett tidigare skede, undrar såklart den frågvisa mamman.

Svaret är att tekniken har blivit bättre!!!

Magnetkameran kan ta fler snitt från olika vinklar, d.v.s. fler bilder och med betydligt mer noggrannhet.

Så mest troligt har dessa ärrbildningar funnits där redan tidigare, men det har inte magnetkameran uppfattat och fått med.

 

Får ärligt erkänna att jag faktiskt inte tänkt så långt. Att tekniken går framåt, att det ändå var tio år sedan vi började kolla upp denna tumörrest, för mig känns det som om det var igår.

Men det mesta av all annan teknik går ju framåt, så varför skulle inte en magnetkamera kunna bli bättre och mer effektiv med åren???!!!

 

I Sverige hade det tydligen inte hänt så mycket kring forskningen om just Ependymom. Men i det stora hela väldigt massa nytt om just hjärntumörer. Så mycket att läkarna (en onkolog och en neurolog) skojade om att de knappt hann med att hålla sig uppdaterade och inte känna sig helt ”lost” bland all ny information.

Alltså det är ju kanonbra betyg!!!

Man vet mer och mer, man ser mer och mer och framför allt, man kan bota mer och mer.

 

Melwin kommer fortfarande att gå på 1-års kontroller, förutsatt att inget ”konstigt” uppkommer. Man vet givetvis inte säkert kring allt om denna tumörsort och ja, han är en av de som levt längst med denna tumör (som uppkommit i unga år) så det är klart att man långtifrån vet allt.

Men att de har internationella hjärntumörmöten och diskuterar detta kring olika tumörsorter och dess behandling och aktivitet, tillsammans i hela Europa är ju helt awesome. Vilken tillgång att få ta del av så många länders forskning och resultat.

Jag misstänker att man inte riktigt jobbade så under min uppväxttid (så kan ni ju fundera på när det kan tänkas ha varit 😉)

 

Så….hemfärd sjungandes i bilen och betydligt lättare att andas!!!

 

 

 

 

Been here before...men nu hoppas jag på att inte behöva sätta min fot här förrän nästa år 🙏

 

 

Avslutar med att berätta att väl hemma kommer nästa positiva besked.

Hockeysonen har blivit antagen till hockeygymnasium 😃

Hade jag inte varit en fattig student hade jag köpt champagne, men det får väl duga med lite prosecco att fira med imorgon då 👌

Själv har jag inte gjort mycket för att påverka dessa resultat, men fira kan jag alltid vara med på 😉

 

 

 

 

Stor kram på er…nu ska jag sova gott 😍

 

 

 

 

Räcker det inte nu...

2019-02-06 | 21:12:00

Jag hatar snö. Verkligen hatar snö!!!

Eller okej, jag tycker att snö hör vintern till, men inte i dessa mängder…

Det sämsta med detta är väglaget. Det är lång ifrån min grej att köra när det är halt, snö och moddigt.

Men ibland har man inget val.

Det är bara att sätta sig bakom ratten och fokusera.

 

Imorgon är det just det jag måste göra.

För det är Uppsala som gäller, med eller utan snö. Utan lär det ju knappast bli, med tanke på hur snöflingorna faller utanför i detta nu.

 

Gick hem tidigare från jobbet idag. Migränkänsla, kräktes och snurrig överallt.

Jag orkar inte att hålla ihop så här dagen innan. Det är tufft, man kan inte säga annat.

Många tankar som snurrar och just nu är det ”allt och ingenting” på samma gång.

 

Tänk vad mycket en hjärna kan hitta på, hur många tankar som faktiskt ryms i ett och samma huvud.

Hade dock önskat att det var lite mer av nyttig karaktär, än bara trams tankar…😒

Att vara sexbarnsmamma är underbart. Men det innebär också sex gånger oro och maktlöshet i hjärta och själ...

 

 

 

 

The true story...

2019-02-04 | 14:45:49

 

 

 

Satt och bläddrade lite bland dokument och hittade en artikel från tidningen Amelia.

Den skrevs under våren 2018, men inte så mycket har ändrats inser jag när jag läser den. Kanske har jag blivit ännu lite starkare, kanske har jag bevisat ännu lite mer för mig själv att jag kan. Vad jag vet är att jag i alla fall snart är klar med utbildningen, att jag har anställning efter utbildningens slut och att jag och min familj flyttat till hus.

Fakta om Melwin stämmer fortfarande…tror jag. På torsdag får vi svar på vad bilderna från senaste MR (som togs förra veckan) visar. Hur han mår rent neurologiskt och om allt är oförändrat.

 

Så här kommer den artikeln i sin helhet. Varför?! Jo för att jag har fått fler nya läsare. Får frågor om lite av det som här i artikeln besvaras och för att jag ska uppdatera bloggen de närmsta veckorna (efter att ha avverkat de två sista tentorna) och hittar lite nytt material här och där 😉

Det är ju rätt mycket som hänt ändå, när jag tar mig tid och tänker efter…🙃

 

 

 

Annas tvååriga son fick en hjärntumör

Melwin är bara två år när han diagnostiseras med hjärntumör och familjens liv sätts på paus. ”Sjukdomen och allt det tuffa jag gått igenom har fört mig otroligt nära barnen”, säger Melwins mamma Anna.

Regnet fullkomligen vräker ner utanför fönstret den där dagen i augusti 2008 när Anna Silfver får beskedet. ”Din son Melwin har en hjärntumör, den måste opereras nu”. Han är då två år gammal.

– Hela världen stannade. Vi hade sprungit till vårdcentralen flera gånger eftersom Melwin hade huvudvärk men de sa bara att det var ett långdraget virus, gav oss huvudvärkstabletter och bad oss åka hem.

Men huvudvärkstabletterna hjälper föga och när Melwin dessutom börjar gå med krökt rygg och dricker kopiösa mängder vatten blir Anna och hennes dåvarande man, Melwins pappa, oroliga.

– Vi tänkte att det kanske var diabetes, hans socker testades men visade sig vara helt normalt.

Till slut blir familjen lovade en magnetröntgen. Mormor rycker in och passar Melwins storebröder Robin och Albin så att mamma, pappa, Melwin och yngsta sonen Vincent kan åka in till sjukhuset. I det skedet finns det ännu inte på kartan att Melwin skulle kunna vara allvarligt sjuk.

– Det var tal om att ryggraden kanske hade fjättrats vid bäckenet och att det skulle förklara den krökta ryggen. Fy så hemskt tänkte jag, för då skulle han ju behöva opereras. Om jag bara hade vetat.

Melwin sövs och röntgas. Efteråt blir familjen kallad till ett rum för att prata med en läkare.

– Jag minns att sköterskan utanför frågade om hon skulle ta barnet, Vincent, som jag höll i min famn. Varför det, tänkte jag, jag kan väl hålla mitt eget barn? Men sekunden senare insåg jag att hon frågade för att någonting var fruktansvärt fel.

Läkaren berättar att de hittat en jättestor tumör på Melwins lillhjärna som måste opereras omgående. Därför ska familjen köras till Uppsala. De kommande timmarna och dagarna är tumultartade för alla.

 

– De sa att han skulle opereras genast men istället blir han körd till Uppsala och inlagd på intensiven. Där ligger han fem dygn och sköterskorna vakar över honom konstant.

Anna har svårt att ta in det som händer. Melwin var ju nyss hemma och hade bara lite huvudvärk. Också på intensiven tycker hon att det är konstigt att han måste ligga uppkopplad och övervakas oavbrutet.

– Då tittade en av läkarna på mig och sa ”Förstår du inte hur sjukt ditt barn är? Han kan somna vilken sekund som helst”.

Fem dagar efter att de kommit till Uppsala opereras Melwin. En jättestor operation där utgången är långt ifrån garanterad.

 

– Operationen tog 16 timmar och de var de värsta timmarna i mitt liv. Jag hann bygga upp så många scenarion i mitt huvud.

Att se Melwin efteråt hör också till något av det jobbigaste Anna varit med om.

– Det var alldeles hjärtskärande att se honom ligga där. Han tittade knappt på oss och var alldeles apatisk i början.

Läkarna lyckas inte få bort hela tumören och nu inleds intensiva behandlingar för att förhindra att den växer.

 

– Melwin fick cytostatika och blev jättedålig. Det är nog bland det värsta man kan vara med om, att se sitt barn brytas ner så, bit för bit.

Melwin får massor av blåsor i munnen och halsen som gör att han måste sondmatas. Hans diarréer är så kraftiga att huden i rumpan fräts bort.

– Han låg där som en likblek liten tarm utan hår, det var fruktansvärt.

Mitt i allt kaos ska det normala livet med de andra barnen ändå fortgå så gott det går.

 

– Vi fick massor av hjälp av mormor och farmor. Dessutom var det, tack vare barncancerfonden, möjligt för hela familjen att bo på patienthotellet nära sjukhuset så att vi kunde umgås på dagarna.

På sjukhuset kommer Anna också i kontakt med andra familjer som går igenom något motsvarande.

– Det var skönt att kunna sitta och tala om allt från död till alldeles vardagliga saker. Vi kunde skratta tillsammans för vi satt alla i samma skit och elände.

 

Två av de familjer som Anna lär känna förlorar sina barn.

– När vi satt där på begravningen tänkte jag att det är helt fruktansvärt och så svårt att förstå att också barn kan dö i svåra sjukdomar. 

Melwins behandlingar fortgår, men när det blir tal om strålning sätter sig Anna på tvären. Hon vill att Melwin ska protonstrålas, något sjukhuset inte erbjuder eftersom det skulle innebära att Melwin måste sövas varje gång. Istället vill man ge honom konventionell strålning.

– Protonstrålning är skonsammare för den friska vävnaden. Jag ville inte att han skulle få en behandling som kunde ge honom stora men och biverkningar.

Efter en hel del krigande och utredning på landstingsnivå får familjen äntligen beskedet: de ska få åka till ett sjukhus i Schweiz. Här ska Melwin protonstrålas under narkos.

– Melwins pappa fick åka ner med bil för vi hade så många mediciner med oss. Jag flög med barnen.

Familjen stannar i tre månader och under den tiden sövs och strålas Melwin totalt 33 gånger. Efter det tar det slut. Både svensk och schweizisk sjukvård ger beskedet att behandlingen nu är avslutad. Familjen kan bara vänta.

– Vi skulle gå på regelbundna kontroller men annars fanns det inte mycket att göra. Det som var kvar av tumören hade inte försvunnit, men inte vuxit heller. Vi fick komma hem och mitt i allt skulle vi byta ut vår sjukhusvardag mot något som skulle föreställa ett normalt liv.

Någonstans där kraschar Anna för första gången.

­­­– Under behandlingsåret hade jag tvingats vara stark. Jag ville inte att barnen och framförallt Melwin skulle se mig ledsen. Men nu när vardagen sakta återvände fanns det utrymme för all oro.

Under den här tiden inser hon också att det hon och hennes dåvarande man hade haft är borta sedan länge.

 

– När man som par går igenom något väldigt svårt, till exempel det att ens barn blir sjukt, tror jag att man antingen blir otroligt sammansvetsade eller så kommer man ifrån varandra. Det var det som hände oss.

De skiljer sig, men rätt snart träffar hon en annan man som får hennes hjärta att slå dubbla slag.

– Jag blev superkär och allt gick väldigt fort. Han fungerade bra tillsammans med barnen och hade inga egna från förut. Vips så var jag gravid.

Anna föder sin första och enda dotter Filippa. Drygt ett år senare kommer Milton.

– När jag var höggravid med Milton separerade jag och de minstas pappa. Det funkade helt enkelt inte, kanske hade saker och ting gått för snabbt.

Annas värld rasar samman igen.

– För andra gången krossades min dröm om en kärnfamilj. Det var en riktigt tung tid. Där stod jag ensam med sex barn som jag skulle klara av att ta hand om. Jag kände att jag inte räckte till varken på jobbet, hemma eller som vän.

Anna blir sjukskriven för depression. Hon klarar knappt av att stiga upp ur sängen.
Men mitt i allt det mörka växer också något annat fram.

– Att jag mådde dåligt gjorde att jag fick en jättefin relation till mina barn. Jag var ärlig med dem från början och sa ”mamma mår inte bra nu”. De såg ju att jag var nere och de hjälpte mig igenom det.

När Anna sakta började må lite bättre var det också barnen som fick henne att våga söka in till sin drömutbildning.

– När Melwin blev sjuk läste jag på en hel massa. Det väckte mitt intresse för det medicinska och när jag sedan såg att det fanns möjlighet att läsa till medicinsk sekreterare kände jag att det passade mig perfekt.

Anna söker och kommer in. Mitt i allt får livet mål och mening igen.

– Tack vare barnen. Jag kände verkligen att jag ville göra det här för dem. Och för mig själv. Jag är stark nu och står på egna ben. Efter att ha varit i förhållanden i 20 år står jag själv med sex barn och jag vill visa dem, och alla andra, att man kan klara det!

I höstas inledde hon sina studier och trivs som fisken i vattnet.

– Det blev verkligen en nystart för mig och jag har världens bästa klass. Det är tungt ibland, jag har ju inte lika mycket tid över till att plugga som de flesta andra, men jag har gett mig fan på att jag ska klara av det!
 

För om det är något som alla sorger, kriser och separationer gett henne är det en tro på sig själv.

 

– Äntligen, efter en riktigt tuff och mörk tid känner jag att jag fixar att vara själv i det här. Från att ha legat på botten har jag jobbat mig upp igen! 


//Fakta//
Melwin är fortfarande inte friskförklarad. Han går på regelbundna kontroller och hittills ser allt okej ut. Tumören har varken krympt eller vuxit och så länge det är så kan han leva ett helt normalt liv.

 

 

 

 

Melwin och storebror Albin ❣

När man är lite koko...

2019-02-01 | 13:13:14

 

 

 

Helt slut i kropp och själ 😝

Inte av utebliven sömn. Har sovit som en stock och somnar oftast vid läggning av de små. Så här skönt har jag nog aldrig tyckt att det är att sova och det blir många timmar. Lite färre påsar under ögonen är ett bra resultat av mer sömn 😊

 

Var på magnetröntgen med Melwin igår. Rutinkontroll och allt gick bra. Lite problem med nålsättningen bara, han har lite kluriga kärl.

Men på tredje stället, efter lite tragglande, kom det in en van ”gammal” sköterska. Hon har jobbat där i över 20 år, så vi känner henne väl, och hon satte nålen på första försöket.

Dock behöver det inte vara givet med erfarenhet. Sist det krånglade mycket med nålsättningen hade även hon problem att få till det rätt.

 

Hur som helst kom vi i tid till MR. Melwin lika cool som vanligt och rörde inte en fena under 45 minuter.

Fick kontrastmedel över tröjan, då ena sprutan inte verkade helt intakt, men trots kladd så låg han prickstilla (lika imponerande var gång).

Man blir smått döv av att vara där. Trots hörselkåpor. Jäklar vad den maskinen låter. Att ingen hittills har kommit på en mer tystgående magnetkamera???!!!

Vore något att bli lite mindre fattig på…😉

 

 

 
 
Känner så väl igen dessa korridorer, och både jag och Melwin hittar väääääldigt bra!

 

 

Jag som tycker att det är jätteskoj att jobba på sjukhuset, men inte att vara där i annat ärende. Jag har smått bacillskräck, känner mig stressad av alla patienter runt omkring oss och vill bara få det gjort och åka hem.

Jag vet, det låter helt koko. Jag vill verkligen jobba inom sjukvården, vill göra skillnad och älskar att både sitta och skriva eller stå i receptionen/kassan om så skulle behövas (gör jag i och för sig inte vid min nuvarande tjänst).

Där sitter jag på mitt lilla rum, har min egen lilla toalett och gör en massa skrivning och administrativt. DET är skoj!

Galet, men jag har gjort ett såååååå rätt val. Skulle aldrig passa som sjuksköterska. Fy att sticka nålar i folk och ta hand om blod och annan smärta.

Men jag kan gärna skriva om det. Skicka lite remisser och så 😄

 

Så vid hemkomst igår var jag helt matt i huvudet. Tröttare än efter den längsta arbetsdag eller tentaskrivning.

Men det är ju mycket som kommer upp. Samma ställe som vi mer eller mindre ”bott” på. Träffade samma sköterskor, samma läkare (de lär ju trivas gott på sin arbetsplats i alla fall), allt kommer tillbaka…

Nu återstår att vänta på svar av vad bilderna visar, vilket vi kommer att veta först på torsdag. Då det blir en ”liten” Uppsala tripp. Träffa neurolog och läkare och gå igenom resultatet.

 

 

 

 

Tycker så om den här bilden, även om det var början på ett helvete med cellgifter och strålning.  Hemkomst efter operationen "klumpen" (och återhämtning). Det verkligen lyser " fighting spirit" om honom 💪💕

 

 

Uuuuuuunderbart med fredag!!! Jag behöver vila ut tillsammans med familjen 😍💖

Lite mer skolarbete nu, sen HELG 😃

 

Kram på er!

 

 

 

I´m not perfect...

2019-01-30 | 12:27:04

 

Jag har alltid skrivit att jag är ärlig i denna blogg, det är liksom min grej.

Så det här inlägget kommer från hjärtat och ni som inte kan ta det, snälla läs inte, jag behöver inte kommentarer ”bara för att”. Man har rätt att tycka olika och det finns några av er som verkar tycka att kicken i ert liv är att kritisera vad jag skriver. Så fortsätt bara inte att läs i så fall, för ni kommer garanterat inte (utåt sett) hålla med.

 

Jag har som sagt blivit erbjuden tillsvidareanställning på Medicinmottagningen i Fagersta. Nu återstår ”bara” det som är mindre skoj och som jag har dålig erfarenhet av, löneförhandling. Eller vad det nu heter, ni ser, kan knappt namnet på det ens.

Jag har begärt en viss summa, givetvis, och hon är slipad chefen. Men jag är envis. Vi får se vart det slutar. En bra erfarenhet för mig som haft egen rörelse i en stor del av min ”karriär” och då behöver man inte löneförhandla.

 

Det jag tänkte skriva nu är att jag tackar för alla fina kommentarer här i bloggen och på Messenger, Facebook, Instagram. Det värmer verkligen, men känner att jag måste ta bort glorian jag fått. Jag är långt ifrån perfekt och jag har tusen fel och brister.

Mitt största intresse här i livet är oavkortat mina barn. Men tro inte för den saken skull att jag är den perfekta mamman.

Jag har noll tålamod. Vilket visar sig när det är syskonbråk. Jag är allergisk mot att de är ”elaka” mot varandra, och tänder till direkt. Skulle mest troligt andas och räkna till tio först. Ibland har jag inte full koll på vem som började först, ni vet, vem som gjorde vad och hur allt egentligen ligger till. Istället för att ta reda på det kommer det ilska över hur de beter sig. De försvarar sig givetvis med att skylla på varandra, och istället för att ta det pedagogiska snacket så lämnar jag det med kommentaren ”sluta allihopa och var snälla mot varandra, ni är syskon och ska älska varandra”, vilket jag egentligen vet att de gör, så varför ens påtala det. Lathet att inte ta sig tiden att reda ut konflikten = FEL!

Sen finns det säkert tusen andra fel, som jag inte kommer på just nu, men de finns garanterat där.

 

Det jag dock irriterar mig över och som jag fokuserar otroligt mycket på, det är att inte ställa krav på skolresultat och resultat överhuvudtaget vad det gäller skola och aktiviteter.

Jo, jag har ETT krav! Gör ditt allra bästa!

Har man gjort sitt bästa, kan man inte göra mer. Läs till proven. Gör dina läxor och vad det gäller aktiviteter HA SKOJ, men ta det en nypa seriöst också.

Ska förklara det sista, det första tror jag ni förstår.

Det kostar att spela hockey. Det kostar att rida. Två förhållandevis dyra sporter alltså.

Hockeykillen frågade en gång ”om jag skulle sluta spela hockey, hur skulle du känna då? Så mycket pengar som lagts ut”

Svaret var enkelt. Det gör jag så gärna så länge du tycker det är roligt och gör ditt bästa. Men om du inte vill hålla på med hockey längre, så snälla säg det, så läggs det inte ut mer pengar, om du ändå inte tycker det är roligt.

Usch vad många föräldrar som vill leva sin ”hockeydröm” genom sina barn!

 

Så kommer vi in på ridningen. Där har faktiskt jag själv erfarenhet. Jag har tävlat på elitnivå, vet vad det innebär, hur mycket tid och engagemang det krävs.

Men jag la av när jag flyttade till Belgien. Ville plugga, ligga på en lägre nivå. Ville fortsätta rida, men inte satsa på elitnivå.

Har aldrig hört mina föräldrar sucka över det.

 

Blev påmind igår. Dottern hade sin ridlektion. Hon var glad och förväntansfull. Fick en lite mindre storlek på ponny. Inga problem så, hon är ju pytteliten själv, men det är lite svårt att trava (rida lätt, för er inom hästbranschen och vet vad det innebär). Benen går snabbt på de små ponnyerna och det tar ett tag innan man kommer in i takten. Men hon fixade det efter några varv. Gav sig inte och kämpade på.

Så finns mamman som klagar över allt. Gör si, gör så. VARFÖR??? Ser själv att barnet blir osäker och vet knappt ut eller in, och det värsta, hon ser inte ens ut att ha det roligt.

Jag får på riktigt ont i magen och tanken slår mig, Hörru mamma, har du ens ridit själv någon gång, vet du vad som krävs???

Filippa var helnöjd vid lektionens slut. De har en mycket bra lärare som beskriver väl vad som ska göras och hur det ska göras. Helt ärligt, som vanligt lyssnar dottern mer på ”fröken” än på mamma. Precis som det ska vara 😉

Men hon var så glad att hon lyckats fixa att trava lätt, i rätt takt, på den lille snabba miniponnyn.

Vi har blivit halvfodervärd på en liten pytte Smulan. Hon är inte stor och om möjligt ännu svårare att rida lätt på (i trav, åter igen för er som inte riktigt vet vad det innebär) och att galoppera. Som en ridkunnig sa igår, ”kan man bemästra Smulan, kan man rida vem som helt sen”. Hon är ett riktigt bustroll och slänger sig gärna hit och dit. Filippa flög all världens väg första gången vi var där och hade hand om henne. Men tro det eller ej, hon skrattade faktiskt och hoppade glatt upp i sadeln igen.

Jag berättade lite snabbt om min första ponny. Jag var så glad över att ha fått en alldeles egen ponny, MEN hon slängde av mig, VARJE DAG!!!

Jag tyckte inte det var särskilt skoj till slut, typ 50 dagen eller nåt. Men jag ville inte säga något till mamma och pappa, tänk om jag inte fick ha kvar min alldeles egna ponny.

Givetvis vet jag inte exakt hur många dagar jag flög av…men det var lääääääänge.

Men så en dag, kom ilskan och jag tänkte ”nu jäklar får det vara nog” och satt kvar när ponnyn bockade och betedde sig.

Sedan dess satt jag minsann kvar, tävlade och det gick bättre och bättre. Jag har flugit av x antal gånger till på olika hästar efter det, men jag blev en betydligt säkrare och bättre ryttare. Säkert har jag flugit av minst 100 gånger, vilket jag berättade för dottern och hon skrattade och sa att hon hade minsann bara trillat av en gång. Ha ha ha, det lär garanterat bli fler avkastningar. Men så länge hon har roligt, så kör vi.

 

 

 
 
 
Det är en ganska så kylig sport så här års, men det är mysigt 😍

 

Sen vill jag poängtera att även om jag är ensamstående och sexbarnsmamma, så har jag en väldigt bra backup och hjälp av min ex-sambo.

Han hämtar gärna barnen på morgonen och kör de till skola/förskola när jag ska till Västerås eller till jobbet. Allt för att barnen inte ska behöva gå för tidigt på fritids/förskola eller behöva gå till fots till skolan (det är en liten bit i kylan).

Han kan ibland laga mat till ALLA mina barn, så de kan komma hem till honom efter skolan och käka, om jag ska jobba eller åka med dottern till stallet.

Han hjälper till och det betyder mycket! Annars hade det varit tufft, riktigt tufft!

Hans icke biologiska barn kallar honom fortfarande för ”bonuspappa”. Det tycker jag är ett gott betyg.

Vi har våra sidor, både han och jag, men med barnen i fokus så löser sig oftast det mesta.

 

Vad vill jag då komma fram till???!!!

Jo just det att jag är långt ifrån perfekt. Jag har många sidor och svagheter att jobba på. Men jag älskar mina barn över allt annat, jag skulle hugga av mig både armar och ben för deras skull. MEN, jag har även jag några krav. Jag tycker mig inte vara en ”slapp förälder” som går efter någon form av självuppfostran.

Kraven är att alltid vara schysst och trevlig. Även vid en dålig dag (som vi alla har ibland) är det ingen annans fel och man tar därför heller inte ut det på någon annan.

Man visar respekt för både människor och djur och ord som fitta och hora (ursäkta!) är ord som inte finns i vår familjs ordlista!

Regel nummer två…gör alltid ditt bästa, mer kan du inte göra!!!

Sen har jag inte så många fler regler och jag kanske ändå är en ”slapp förälder”.

Men detta är min filosofi och snälla ni som låter som de mest krävande föräldrar i världshistorien…gör det bättre själv då!!! Så länge barnen försöker räcker det långt, jäkligt långt!

 

Har även fått erbjudande om en annan tillsvidareanställning som medicinsk sekreterare. Lyxproblem, jag vet, men nu blev det klurigt, lite klurigt faktiskt.

 

 

Kram på Er!

 

 

 

 

 

Det går framåt...

2019-01-28 | 21:51:00

 
 
 
HELLLLLOOOOOO!!!
 
 

Börjar väl med att skriva att jag var på anställningsintervju i tisdags.

Är ju timanställd nu som kanslist på Medicinmottagningen i Fagersta. Men sökte tjänsten som tillsvidareanställd medicinsk sekreterare. I fredags fick jag beskedet att jag FICK TJÄNSTEN!!!

Så jäkla glad för det. Direkt efter min examen så påbörjar jag min tillsvidareanställning. Fram till dess jobbar jag såsom nu, på timme de dagar jag kan och fixar det med tanke på skolan.

Tre veckors ”pluggtid” kvar i skolan nu. Halt galet!!! Ekonomikurs och Engelskakurs som ska tentas av nu under dessa tre veckor. Sedan 8 veckors praktik och sist ett examensarbete innan vi är färdiga medicinska sekreterare. Två år har plötsligt gått så himla fort.

 

 

 
 
 
SKÅL för mig 😄
 

 

 
 
 
Så här är det alltså tänkt att jag ska hänga måndag-fredag från och med slutet på maj 👌
 
 
 

Men det är mycket innan dess. Tentorna i två relativt svåra kurser och samtidigt har vi nu kommit in i Melwins årliga kontrollperiod.

Magnetröntgen på torsdag följt av Uppsalabesök veckan därpå.

Jag missar lite skola då, men det är ju lätt att räkna ut vad som går först, och Uppsala läkare flyttar man inte tider med.

 

Vi har de senaste tre veckorna gått igenom en vattkoppeperiod. Först ut var lille Miton, full av koppor, men ingen feber. En vecka emellan, men sen insjuknade Filippa. Hög feber och även hon full av koppor. Lite över en vecka, men sen var vi över med det, Idag gick hon till skolan igen. Nu när de väl är över är det skönt att ha det överstökat. Alla barnen har nu gått igenom vattkopporna och vi kan hädanefter känna oss förskonade från koppor.

Lille Vincent var den som kom lindrigt undan, han fick vaccinet när storebror Melwin var under behandling för att inte smitta honom.

Men sen har de alla fem haft koppor överallt stackarna. Men som sagt, nu är det ju över!

 

Vad kan jag mer berätta om vad som hänt de senaste veckorna. Tja, inte så mycket då. Det är ju fullt upp med skola, jobb, barn, hus och hem (en jäkla massa eldande nu), snöskottning, hockey, stall och lite sjuka barn på det.

Det rullar på…snart är det sommar 😉

 

 

Kram på er!

Första tiden med Melwins sjukdom
Melwins operation av Klumpen
Tiden med cytostatika behandlingen
Protonstrålning i Schweiz