bloglovin

Allt löser sig...

2018-02-20 | 23:30:00

Sena timmen, men nu är i alla fall hemmet i gott skick igen. Det blir ju lätt lite ”rörigt” efter ”alla barnen veckan” och tvätthögarna, ja de är inte att leka med ;-)

Men det går rätt snabbt ändå att få iordning allt och jag har faktiskt gjort mitt skolarbete också denna dag.

Skolarbete ja…jag fick tillbaka tentan i Medicinsk dokumentation och blev sprudlande glad, nästan så glad att jag öppnade bubblet, men bara nästan ;-) 1,5 poäng från full pott, så nära har jag nog aldrig varit någonting här i livet :-)

Hade dock fortfarande tokångest över första tentan i Anatomi och sjukdomslära, den s.k. ”monstertentan”

Den andra tentan i samma kurs skrev igår, så jag hade rät fullt upp med pluggande i helgen, plus ”alla barnen vecka” (har hittills alltid hamnat så galet). Men Lasse hjälpte till att ”underhålla” barnen en hel del, så jag hann titta lite i böckerna i alla fall…

Hur som helst, där sitter jag på söndagskvällen med näsan i anteckningarna, smått stressad över att jag fortfarande inte riktigt greppat mer än hälften, och får ett pling i telefonen. Meddelande på klassens FB sida att tentaresultatet från första ”monstertentan” hade kommit ut å vår ”skolsida”.

Ni kan ju tänka er pulsen, var till 99% säker på att det skulle bli omtenta, tyckte jag virrade till allt…MEN, på något underligt vis stod det faktiskt resultat GODKÄND!!! Helt galet, och ja, jag blev om möjligt ännu gladare över detta resultat än VG resultatet i MD kursen.

 

Nu är även ”monstertenta” nummer två gjord. Kändes sisådär även denna gång, men jag håller tummarna såklart, att det går vägen.

Känns verkligen inte som om jag har tid med någon jäkla omtenta också nu. Är jättemycket att göra i båda kurserna nu.

Nästa vecka Sportlov, alla barnen hos mig, kommer bli lite hektiskt misstänker jag. Men såklart är det skönt att ha de alla samlade också, så jag ska verkligen försöka att njuta mer av det än att ”hispa” över skolarbete, allehanda aktiviteter och hur mathandling, tillagning av två mål per dag och tvätthögar ska hinnas tas om hand…

Allt löser sig ;-) Är ju lätt att tänka i alla fall, sen om det funkar, ja det återstår att se.

 

Nu ska jag krypa ner hos mina småttingar och njuta av min sista natt som 30-åring ;-)

 

 

 
 
 
 
Hittade en "gammal" bild på mig och liten Melwin, ungefär ett år efter att han var färdigbehandlad. Kolla lockarna...och kolla blondie, det var ungefär där nånstans som jag slutade att bli äldre och med att fylla år ;-)

 

Kram och Go´natt

Stress...

2018-02-14 | 11:30:29

Pluggar hemifrån idag, fast jag borde vara i Västerås.

Har en huvudvärk ”from hell”, så det känns bättre att ta pluggandet i min takt här hemma.

Vet att det beror på stress. För det är mycket nu, lite för mycket kanske.

Tenta på måndag, lika "monsterlik" som första tentan i denna kurs. Jag är verkligen skitnervös!

Vet ju inte ens om jag klarat den första...

Alla barnen vecka och jag vill verkligen räcka till överallt. Lasse jobbar. Men i helgen kan han iallafall köra hockeykillen till träning i Köping, fredagskväll, knappast någon annan av barnen som vill skippa fredagsmyset och sitta i en kall ishall. Match på lördag i Arboga, det är ett jäkla flackande 😉

Men Sportlovet kommer bli mest intressant hur vi kan pyssla ihop allting.

Alla barnen hos mig, vilket jag givetvis är jätteglad för. Men mamman har tyvärr inget Sportlov, och Lasse jobbar ”konstiga tider” hela veckan. Hockeykillen får då inbjudan till en Sportlovscamp ute i ”middle of nowhere” Munkfors! Superskoj, så det är klart han ska åka 😊

Det är bara att fixa och trixa, allt går ju 😉

 

Men visst är jag stressad, och det börjar märkas lite väl mycket nu, så jag valde som sagt att sitta här hemma idag.

Får försöka hänga med ändå. Lyckligtvis har jag toppengoa klasskompisar som uppdaterar kanon vad som sker under dagen 😊

 

Fortsätter att läsa om skelett, muskler och nervsystem nu…men först önskar jag er en riktigt fin alla hjärtans dag!

Nu ska man ju krama och uppskatta varandra varje dag, men ok, lite extra idag då 😉

 

 

 

 

 

Hello...

2018-02-11 | 12:20:00

 

 
 

…mina kära läsare.

It´s been a while.

Det är enbart för att mina dygn skulle behöva betydligt fler timmar och jag har pluggat till tentor dag som natt känns det som, och det är långt ifrån över än.

”Monstertenta” i Anatomi kursen förra måndagen och nu blir det en till lika hemsk (mest troligt) om en vecka.

Har avslutat dokumentation kursen, med en tenta såklart. Vilken jag iallafall tror gick riktigt bra, så nu återstår att se vad slutbetyget i kursen blir.

Anatomi tentan kan det precis lika gärna bli en omtenta på, tyvärr. Hann inte ens läsa hälften av vad jag borde ha gjort och jag tyckte den var riktigt kämpig. Men då är det väl så då. Det är inte så att jag kommer få VG i den kursen ändå. Det är inte riktigt min typ av pluggande på den kursen, men det är bara att kämpa på och göra så gott man kan, antar jag.

 

 

 
 
 
Så här ser det oftast ut hemma hos mig ;-)
 
 
 
 

Inte helt lätt att få ihop tentaplugg med sex juveler samtidigt, och inträffar tenta och ”alla barn veckan” samtidigt så är det ju som det är.

Jag vill ju givetvis umgås så mycket som möjligt med mina 50% barn, och det känns verkligen inte kul att sitta med näsan i böckerna såna helger.

Givetvis förstår barnen, och det är absolut ingen som klagar, de är fantastiska! Men det är mitt samvete och jag vill ju så gärna ta vara på tiden med de.

Tänker att det är ju ändå en ganska så kort period, och det leder ju till något gott. Ett framtida jobb som jag mest troligt kommer trivas kanon med, och som kommer leda till en tryggare ekonomi. Det är lite skralt i kassan med stor familj och studiemedel, men den ekvationen fattar väl alla.

Så det är guld värt att ha en vän som ställer upp och fixar så jag kan roa barnen, trots pluggande.

 

Lasse och jag har en berg-och dalbana. Kanske inte så konstigt, det finns ju en anledning till att man separerar, och det blir verkligen inte direkt lättare att komma överens om alla ”barn saker”, hur det ska läggas upp och hur vi ska bemöta och lösa allt.

Ni trogna följare vet ju hur allt har gått upp och ner.

Men vi har försökt att prata ut och bestämt oss för att lösa allt till barnens bästa.

Minns hur en separerad mamma en gång skrev till mig. ”Det var väldigt turbulent första tiden efter separationen, men sen blev vi väldigt goda vänner”

Just nu känns det som om vi kommer närmare och närmare det stadiet och jag hoppas så att det håller i sig.

Det kanske inte kom som en chock, vi har fått svar på vad Filippas alla prover visade, och de var klockrena. Inga avvikelser någonstans. Absolut underbart skönt att veta, men problemet kvarstår ju, hon har ofta ont i magen.

Läkaren som tog hand om Filippa visade sig jobba halvtid på BUP, vilket var väldigt passande.

Hade ett långt samtal med henne och hon förklarade att det var väldigt vanligt förekommande att barn fick magont vid oro och stress. Det psykiska ter sig inte alltför sällan som ont någonstans i kroppen, t.ex. magont.

Jag har ju haft det på känn, men det kändes ändå väldigt hårt att höra.

Vilket jäkla misslyckande som föräldrar. Vi separerade för att vi bråkade mycket och kom knappt överens om någonting. Då kan man ju tycka att det skulle leda till något bättre, men inte f-n har vi lyckats gjort det särskilt mycket bättre och smidigare för barnen. Jag skyller verkligen inte allt på Lasse, men tar inte heller på mig hela skulden själv. Vi har båda tabbat oss rejält den senaste tiden. Det är skärpning som gäller!

Barnen i fokus och nu måste vi landa och bygga upp en trygg och stabil grund, så barnen inte behöver känna att mamma och pappa är arga och besvikna på varandra. Att de vet att vi kan samarbeta, och vara vänner, och även umgås som det.

Det lyckas vi ju med titt som tätt, men det rasar lätt. Ofta kring en liten sak som blir en jättegrej!

 

Vi har nu pratat och pratat och lovat varandra att verkligen gå in stenhårt, och skärpa oss för att få barnen att bli trygga igen.

Det har gått bra nu den senaste tiden, och vet ni, Filippa säger mer och mer sällan att hon har ont i magen.

Ingen raketforskning egentligen…

Lasse jobbar skift, så jag anpassar mig efter hans jobbtider.

Medan han i sin tur försöker så gott han kan att avlasta mig vid alltför mycket plugg och genom att köra hockeykillen till alla hans träningar.

Hockey kämpen har numera träningar tillsammans med ett läns lag, så det blir träningar runt om i Västmanland i stort sett varje vecka. Samtidigt som FAIK träningarna och matcherna pågår för fullt.

Bara det krävs ett jäkla samarbete för att få till.

 

 

 
 
 
Guld värt att ha ett ex som ställer upp med matlagning till mig och barnen när jag dör "trötthetsdöden" efter monstertenta
 
 
 

 

Ja, jag hoppas verkligen att VI klarar detta nu, att vi kan vara och förbli vänner, som båda fokuserar på det bästa för barnen i alla lägen. Kämpa, kämpa, kämpa.

Tiden läker alla sår…

Har inte riktigt trott på det och det har stundtals känts som att jag aldrig kommer kunna gå vidare, aldrig kunna bli stark nog och komma ifrån och släppa taget.

Men det var rätt, det gick och jag känner mig starkare än någonsin, trots minimalt med sömn, pluggstress och konstant dåligt samvete och oro för mina barn. Men de är ju det som är att vara förälder, och det kommer jag mest troligt aldrig komma ifrån, oavsett hur relationer ser ut.

Jag tycker fortfarande om Lasse, vill att han ska må bra och bryr mig om honom. Men inte på ”det viset”, ja ni fattar. Jag har kommit vidare och det känns så skönt att faktiskt tro på kärleken igen 😊

Och nu jäklar ska väl vi vuxna verkligen kunna vara vuxna och fixa det här!

 

 

 

 

 

Jag är trött, hinner inte ens med hälften av vad jag borde och det finns mycket jag önskar vore enklare och aningen mer komplikationsfritt här i livet 🤔 Men när jag gått runt och stoppat om förskolebarn, lågstadiebarn, mellanstadiebarn och tonåringar som alla sover sött, känner jag mig stark, lycklig och rik  och det är klart jag fixar skolan, sluta noja nu...Jag vill, jag kan, jag ska 👊👊👊

 

 

 

 
 
 
Men...jag har faktiskt varit iväg på en "egogrej"
Bio med min Madde "Fifty shades freed"
och SÅ JÄKLA BRA!!! Minst lika bra som de två första, kanske bättre...se den om ni kan!
 
 

Nu är det bara att köra vidare. Ska iväg på lite jobb, min ”sidekick”, mitt PartyLite 😉

Sedan plugg, för omväxlings skull för att ladda om till ”sexbarnsveckan”

Jag vill, jag kan, jag ska 😊

 

Kram på Er!

                                                                                                         

Lite synd om mig själv...

2018-01-30 | 14:02:18

 

 

Har smått panik och är sönderstressad de´luxe!

Vet inte hur skolan har tänkt och lyckats, men de har i alla fall klämt ihop en jäkla massa prov och tentor på en och samma gång.

Ordprov igår, i och för sig förra onsdagens prov som jag fick skriva i efterhand, då tåget ställdes in i sista sekund och jag kom inte till Västerås i tid.

Ordprov imorgon igen (Cirkulationsorganen och Respirationsorganen) i Anatomi kursen, tenta på torsdag (den avslutande) i kursen Medicinsk dokumentation, och sen toppar vi med ”en liten nätt” tenta i Anatomi och Sjukdomslära redan på måndag, och kör ett ordprov på hela matspjälkningskanalen på onsdagen.

Så här mycket tror jag inte vi haft på en och samma gång någon gång förut.

Inte så jäkla intressant för er att läsa om mitt pluggande, men nu har jag fått gnälla av mig lite.

Har suttit hela morgonen och förmiddagen och tragglat orden, alla jäkla Blodprover och Blodstatus och hur man håller möten och skriver korrekta protokoll och intyg. Halleluja moment 😉

Det är roligt att lära och väldigt intressant, men såååååå mycket!

Fick lov att ta ett litet brejk nu, när det blir för rörigt och man börjar bli lätt groggy måste jag fokusera på något annat en stund. Så nu övar jag fingersättningen istället 😊

 

 

 

 
 
 
Kan tro att jag ligger och latar mig, men icke, jag lyssnar, lyssnar och lyssnar på alla orden. om och om och om igen, någon gång lär de ju fastna ;-) Märta alltid vid min sida <3
 

 

Nu ska jag vara helt ärlig och skriva att det är i såna här stunder det känns på att man faktiskt är ensamstående mamma, till rätt många barn.

Jag vill inte beklaga mig, men berätta att jag är inte starkast i världen jämt, och även om jag nu klarar av att stå ”på egna ben” och driva runt den här Familjen AS (AB 😉 ) så finns det stunder då jag kan känna att det är lite synd om mig och lite orättvist…

 

Gårdagen är ett lysande exempel;

Jag gick upp tidig morgon för att hinna med allt och komma till Västerås i tid för att sitta bänkad i skolan 8.30 och skriva ordprov. Det flöt på och jag kom ihåg alla orden (så då blev jag lite glad 😊 )

Lektioner fullmatade med Anatomi och diverse sjukdomar och sedan besök på Medicinkliniken. Träffa medicinska sekreterare och lyssna på en ”lektion” av en läkare på Gastro.

Klara vid 16 och börja köra hem till Fagersta. Givetvis skulle det börja snöa och det var kladdigt och moddigt på vägen, så det tog lite extra tid. Väl hemma direkt iväg och handla, hem till hungriga barn, laga mat, äta middag, förhöra ena sonen inför prov, hjälpa annan son med ett datorproblem (som om jag nu vore så bra på det, men får ju försöka, vem annars liksom???), plocka undan, fixa disk och slänga i en tvättmaskin. Köra till träning, hem och göra ”kvällsprocedur” med övriga, natta barn. Hockeyson kommer hem (tack o lov finns det snälla hockeyföräldrar som skjutsar hem honom ibland). Nåt att äta till honom (igen, äter som en häst 😉) prata om några saker som hänt, diskussion kring läggtid eller speltid, tonårsgnäll, men till slut är även han i säng…klockan har då passerat 22.

DÅ är det mammans tid att plocka fram böckerna och läsa, läsa, läsa…klar vid tvåtiden. Sen kör vi igång igen nästa morgon. Ekorrhjulet 😉

Det är såna dagar jag kan känna att guuuuud va skönt det skulle varit om jag kom hem och någon redan hade handlat och lagat middagen. Om vi kunde hjälpas åt med kvällsprocedur, körningar, läxor och nattning.

Om det fanns någon som gav en liten puss och sa att ”sätt dig nu och läs i lugn och ro Anna, jag fixar”

Ibland saknar jag och tycker lite synd om mig själv…

Men bestämmer mig sen för att dricka extra mycket kaffe, ta nya tag och ge mig fan på att klara detta, för det SKA jag göra!

Endast VG är gott nog…eller 😉

 

Måste köra vidare nu…

 

Kram på Er!

 

 

 

 

Verkligen allt nu...

2018-01-23 | 16:09:00

Det kom upp en ”minne” bild på Facebook imorse.

Underbara, fina och helt fantastiska barn, men påminnelsen om sjukdomen och dessa helvetesbehandlingar var väl inte det första man ville mötas av sådär på morgonkvisten.

Men så tänker jag vidare och känner samtidigt en otrolig glädje över att denne kämpe tog sig igenom helvetesbehandlingarna och över att han mår förhållandevis bra idag, att han fixar skolan kanon och orkar vara som vilken annan 11-åring som helst. Det är ju en betydligt trevligare tanke.

Så gör den där jäkla oron sig påmind. Kommer vi någonsin bli av med ”Klumpen från helvetet”

Skjuter bort allt vad tankar och spekulationer heter och går istället och brygger morgonkaffet…

 

 
 
 
 
 

 

Alltså hur fort går det inte när man har ”alla barnen” veckan???!!!

Igår drog de till pappan igen och sex juveler blev tre juveler här i hemmet.

Har typ as, skit, massor att plugga!

Tenta på tenta, varvat med inlämningsuppgifter, diktatskrivning och ordprov.

Så att igår vakna med feber kändes väl sisådär.

Men men, bara att bita ihop och göra det bästa av allt.

Och det är verkligen ALLT nu.

 

 

 
 
 
Tröttare än tröttast, men har läkartid på torsdag. Undrar om man kan få någon form av Amfetamin utskrivet ;-)
 
 
 

Filippa träffade ju läkaren förra veckan.

Hon undersöktes, men vi fick inget direkt svar på vad det kunde vara som spökar.

Togs ett stick i fingret för att kolla matallergi och lite ”basic”.

Läkaren ringde igår. Mer prover måste tas.

Sköldkörtel, tarmprov, njurar, salter och en massa rabblade hon upp.

Jag blev så fokuserad på vad hon sa skulle tas och vart och när vi skulle göra det, så jag glömde helt bort att fråga vad det där sticket i fingret egentligen visade, eftersom det skulle bli en sån utredning.

Men det är väl bra att det görs ordentligt, behöver ju inte vara något illa bara för det…tänker jag.

Fast hänger upp mig på en sak, som jag faktiskt tycker är helt fel av en läkare att uttala sig om, sådär utan alla fakta och ”kött på benen”.

Hon sa ”det är i alla fall inga tecken på någon tumör i magen, för då skulle hon reagera mer när jag klämmer på henne”

Nu finns det ju fler ställen än just precis i magen som man kan ha tumör/cancer oavsett om man har just magsmärtor eller inte.

Melwin besökte läkare ett femtal gånger. Klämdes och kändes på, lämnade prover och neuro koller, men inte förrän magnetröntgen gjordes upptäckte man den gigantiska tumören.

Att Melwin visade så lite symtom är och förblir förbryllande för läkarna. De säger fortfarande att han var för pigg för sitt eget bästa (med så ringa symtom, tog det ju ett tag innan han fick göra röntgen, och på den tiden hann tumören växa en hel del, tyvärr)

Nu påstår jag inte, och heller inte tror jag att Filippa har cancer, men jag gillar inte att läkaren uttalade sig så.

Givetvis kände hon till vår bakgrund och ville säkerligen bara väl och vara lugnande. Hur jag än intalar mig själv att så är inte fallet, så ploppar alltid tankar om tumörer och cancer upp så fort något av barnen har någon åkomma.

Och hon kunde omöjligt vara 100% säker på att utesluta alla former av cancer, enbart genom att klämma lite på Filippas mage.

 

Hur som helst ska nu ett helt register av prover lämnas under morgondagen. Får som vanligt åka till Västerås sjukan, då lilla Fagersta uppenbarligen bara har en person som kunde ta dessa prover, och hon var på semester i tre veckor.

Upphör aldrig att förvånas över dagens sjukvård. Men vänta bara tills jag kommer in där och styr upp allt 😉

 

 

 
 
 
Liten underbar dotter på läkarbesök
 

 

Lasse har börjat jobba skift (kanske jag redan har berättat, minns inte allt jag säger och skriver 😉) så det är lite si och så och hit och dit med hur de små rackarna bor.

Har varit hos mig länge, länge, men är nu ett par dagar hos pappa innan skiftet drar igång igen, eller hur det heter…

Inte helt olämpligt att ”bara” ha en tonåring hemma ett par dagar när man har feber och är överöst med plugg och åter plugg.

Men jag måste ta såna här break ibland, när blodomlopp, celler och matspjälkning blandas ihop alltför mycket är det bäst att pausa ett tag.

 

 

 

 
 
 
Var en sväng till Klackberg i helgen. Kallt så in i h-vete, men kidsen verkade ha skoj i alla fall
 
 
 

För er som undrar hur det går på kärleksfronten kan jag meddela att det går inte alls 😉

Närå, nu ska jag inte vara sån, men som ni säkerligen förstår så har det liksom inte funnits ett endaste litet utrymme till att dejta.

Inte för att jag direkt misströstar över det, har ju fortfarande inte kommit fram till om jag är redo eller inte.

Och heller inte riktigt stött på någon som jag är sådär genuint intresserad av heller för den delen.

Eller ja, klart det finns en och annan som verkat till synes jäkligt ”lämplig”, men oftast enbart till en början, sen tenderar det att övergå till jäkligt ”olämplig” istället.

Vad är de med alla karlar egentligen, finns det inget skräddarsytt ”exemplar” bara för mig??? 😉

Du är för kräsen säger de

Det är jag inte alls. Jag bara råka veta, genom tidigare erfarenheter här i livet, just precis vad jag söker och ”vill ha”…och hur svårt kan det va 😉

can't live with them can´t live without them

 

 

 

 

Nej, nu måste jag fokusera igen…lära, lära, lära 😊

 

Kram på Er!

 

VARFÖR...

2018-01-14 | 22:41:10

 

Måste helgerna gå så himla fort förbi…???!!!

Tycker nyss det var fredag, men uppenbarligen inte, för imorgon är det tidig uppgång igen.

 

Men just den här måndagen är faktiskt en jäkligt bra måndag. Gossar som jag inte sett på länge kommer hem!

Jag har saknat, saknat och saknat lite till, men nu är den långa perioden över, äntligen 😊

 

Filippa, den lilla morsgrisen, blev kvar över helgen. Lilleman sov några nätter hos pappa, men sessan skulle inte flytta på sig.

Det blev ”tjejmys” i alla dess former. Vi har knappt tittat ut, bara strosat runt i myskläder och pysslat och tagit det lugnt.

 

 

 
 
 
Vi gillar att "gotta oss" ;-)
 
 
 
 
 
 
Tokat lite, bakat lite :-)
 
 
 

Superskönt, och det är knappt så att jag tror det själv, men jag lyckades faktiskt gå ner några växlar och se bortom alla ”måsten”, som egentligen inte är så jäkla viktiga.

Visst gjorde jag klart diktaten nu på kvällskvisten (inte f-n hann jag alla under fredagen heller) och jag har tränat på orden inför ordprovet.

Men så mycket annat produktivt har det inte blivit, och det känns helt okej, förutom att jag gärna hade fortsatt att strosa omkring lite till 😉

 

Både jag och Filippa har haft ont i halsen och känt oss lite hängiga, och hockeykillen hade till och med lite feber en sväng. Så en vilohelg var helt klart på sin plats.

Känner mig fortfarande lite rosslig, men betydligt bättre.

Så imorgon bär det iväg till Västerås igen 😊

 

Givetvis kunde inte hockeykillen hålla sig från isen en hel helg, så det blev match i Motala idag. Men dit gick det en spelarbuss i alla fall.

 

 

 
 
 
Nya skridskor betyder ny formpassning och inlägg, som fixades i Västerås. En himla procedur det där, så nu jäklar lär det bli full fart på isen ;-)
 

 

Filippa, som under en lång tid haft magont ska få träffa läkaren på onsdag.

Som sagt, hon har haft magont länge och vi har testat allt. Tagit bort gluten, mjölkprotein och hon äter enbart laktosfri kost.

Men nej, hon har ofta ont i magen, flera gånger om dagen.

Så på onsdag blir det läkarkontroll i Västerås. Hon ska utredas, punkt slut. Jag lämnar inget åt slumpen (som ni kanske förstår) förrän jag fått klarhet i vad som felas.

 

Det finns lite för mycket att tänka på och oroa sig för just nu, och det här är en av sakerna…

 

Nej, nu kryper jag ner bredvid min lilla donna och vilar upp mig i väntan på att få krama om mina fina gossar igen <3

 

Kram på Er!

 

 

 

 

Stress och tristess...

2018-01-11 | 22:56:26

 

 

 

Har nu gjort första skolveckan på andra terminen.

 

Känns helt okej. Visst är man aningen matt i huvudet, men det är väl ganska så väntat efter ett jullov på tre veckor 😉

Tangentbordsprov idag och det går faktiskt framåt 😊 Även om jag fortfarande tittar för mycket på tangenterna, så går det som sagt framåt…

Det sa i alla fall läraren, så då får jag väl tro på det 😉

Men det kändes faktiskt riktigt bra. Första gången jag är nöjd över min prestation på tangentbordsprovet.

 

Imorgon hemstudiedag, men absolut inte sysslolös. Planen är att skriva klart fyra diktat och lära in i alla fall 80% av nästa veckas ordprovsord. Sitter 100% direkt så blir jag lycklig, men annars så hinner jag nog ändå att ta in de resterande nästa vecka 😉

Sen ska jag kunna allt om cellen, celldelning och cancer, innan dagens slut, har jag tänkt.

Om jag är duktig och lyckas med det får jag ta helg!!!

 

Märker att jag har något av en känsloblandning av stress och tristess.

Låter märkligt, det tycker jag också, och jag vet inte riktigt om det ens är rätt beskrivning.

 

En form av pluggstress har jag alltid, MEN jag tror inte det är negativt i mitt fall. Jag jobbar mer effektivt och bäst under en måttlig släng av stress och press.

Har inte alltför sällan blivit plugg i sista stund och det känns tvivelaktigt om jag kommer att fixa det, men det funkar. Så jag tror ändå det sätter sig rätt bra, även om det kan bli lite sista minuten läsning.

Det måste ju fungera, vad finns det för alternativ liksom???!!! Barnen går ju först, och det är inte alltid de är kompatibla med mitt pluggande 😉

 

Tristessen då, vart kommer den ifrån???

Hur kan jag ens känna någon form av ”tröktid” i min situation.

Jo jag har fullt upp med plugg, barn och vardag…men det är ju just det, jag skulle vilja få in en liten ”twist” av något annat ibland också.

 

Jag får massor av kärlek, pussar och kramar av mina fina barn, och självklart toppar det allt.

Men på senaste tiden har jag saknat lite mer…vuxentid, tror jag det heter 😉

 

De säger att jag borde börja dejta. Titta ut och träffa andra.

Men jag tittar ju ut, jag träffar andra.

Vänner, klasskompisar, och jag får uppskattning och jag får bekräftelse.

Men vart är spänningen, pirret i magen, värmen…ja ni vet 😉

Och man måste dejta för att komma någon vart, men jag vet inte om jag är redo, om jag törs.

Det finns så himla mycket som gått snett de senaste åren och det har satt sina spår.

Självförtroendet jag en gång hade, vet jag inte vart det hamnat, men det är inte mycket jag känner mig säker på.

Jag vill bli galet kär igen, jag vill inte leva ensam, jag vill hitta min klippa i livet.

Men det är lång väg dit, och just idag vet jag faktiskt inte riktigt om jag törs.

Jag är inte stark nog för ännu en näsbränna.

Det är svårt att lita på någon igen, att ge sig in i något i tron om att det är på riktigt.

Någon som sedan kommer på att det är ingen dans på rosor att leva med en sexbarnsmamma. Att det krävs tålamod och en stark självkänsla och viljan att samarbeta på de flesta plan, för att fixa vardagen med mig.

Livet är ju tyvärr inte en fest rakt igenom 😉

 

Jag vill så mycket och jag har så många planer, men helst inte själv. Vill ju vara ett team med någon.

Men jag är kräsen, väldigt kräsen. Det är mycket som måste passa och klaffa och jag lever hellre ensam än att slänga mig in i något ”bara för att”

 

Men jag saknar, och saknar lite till…för att sedan komma på att jag nog inte törs, och att jag har det jäkligt bra med mina sexlingar 😊

 

Nu vilar vi upp oss!

 

Kram o Go´natt

 

 

 

 

 

 

 

 

Välkommen vardag...eller???

2018-01-08 | 22:24:00

Känner mig helt slut och färdig.

En liten mjukstart kunde man glömma. Den nya kursen startade upp med full kraft, och allt om celler, vävnader och organ matades på i rask takt.

Japp, vi är igång…

En typisk måndags start blev det också.

Svinkallt och frös som en tok redan vid uppstigning.

Tänkte ta tåget. Knatade i kylan, fortfarande huttrandes, till stationen. För att där upptäcka att tågtiderna ändrats efter nyår och det var bara att snällt knata hemåt igen…i kylan 😉

Starta upp en frusen ”Bettan”, men hon sviker aldrig och vi kom iväg och i tid till första skoldagen.

 

 

 
 
Jodå, det var bara att sätta sig och nöta vid hemkomst

 

Tre små barn hemma igen och imorgon ska vi ut på jakt efter nya skridskor åt hockeykillen.

Det är en procedur det där med nya skridskor. De ska införskaffas för att sedan lämnas vidare och specialformas så de sitter perfekt på sonens fötter, och sen återstår att ”köra in sig” i de, innan de kan användas till fullo.

Så det är bara att sätta igång med processen innan säsongen är slut 😉

 

Vill passa på att påpeka, när jag skriver om mina barn, att jag tycker det är jobbigt att vara utan de, att jag tycker att separationer suger och att jag inte är alltför lycklig över att vara en bidragande orsak till att mina barn tvingas flytta hit och dit, och sakna…

Då skriver jag om hur JAG känner det och upplever allt.

Jag påstår inte att jag på något sätt är orolig över till vilka jag lämnar de till.

Har fullt förtroende för att mina barns pappor kan ta hand om våra barn.

Det är alltså inte någon rädsla att lämna mina barn. De lämnas ju till den andra föräldern och givetvis har de det fint när de är där.

Mina barn har absolut inga dåliga pappor, även om jag inte alltid håller med om att deras beslut och tillvägagångssätt är de allra bästa. Men det är jag övertygad om att de inte heller alltid håller med om, när det gäller mig 😉

Det är aldrig ens fel att två träter…är bra att komma ihåg 😊

 

Så nu hoppas jag att det är utrett och att diskussioner kring hur jag och ”papporna” lägger upp det kring våra gemensamma barn, är och förblir just en ensak mellan oss som föräldrar.

Har man frågor och funderingar kring det är det bara att fråga, istället för att dra egna slutsatser och döma den ena eller den andra utan att faktiskt veta ett skit om hur saker och ting ligger till och är bestämt.

 

Jag har inte ”valt” några kompletta idioter, det fattar ni väl…vad tror ni om mig 😉

Nu ska jag gå och SOOOOOOVA…galet trött, och fryser gör jag också

 

Kram och Go´natt

 

 

 

 

 

Första tiden med Melwins sjukdom
Melwins operation av Klumpen
Tiden med cytostatika behandlingen
Protonstrålning i Schweiz