bloglovin

Stopp...

2017-12-10 | 23:57:00

Men hur fort går inte en helg egentligen???!!!

Och inte känner jag mig särskilt utvilad direkt 😉

Energipåfyllnad absolut, men sexbarnsmamman är aningen slut såhär på söndagskvällen.

 

Men helgens planer har blivit av och schemat höll 😊

Lördagen bestod av tema bakning.

Pepparkaksbak var givetvis höjdpunkten och det gick åt en hel del deg för att räcka till barnens alster…och till magen 😉

 

 

 

 

Om någon har funderingar kring pizzakanterna på bordet, så Ja, vi äter pizza samtidigt som vi bakar. 

Det är ju sedan länge känt att man presterar bättre med mätt mage ;-)

 

 

Själv hade jag planer på saffransbullar, men insåg mina begränsningar.

Som en allt annat än rutinerad bagare, så är bullbak lite av en utmaning.

Tillsammans med energifyllda pepparkaksbakande juveler är jäsande degar och finformade julbullar för mig en ren omöjlighet…utan att tillsammans med rinnande tårar (och svett) slita mitt hår.

Så, jag tror det blir bäst att ta detta bullbak under aningen lugnare former 😉

 

Men jag slog i alla fall till och gjorde en saffranskladdkaka.

En vanlig geggig kladdkaka i botten med ett lager choklad och saffran på toppen.

Betyget på den blev från de flesta i barnaskaran att den smakade för mycket saffran, medan några tyckte det var gott med saffrans smaken, fast kanske aningen mindre.

Min plan var att testa detta bakverk i god tid innan julafton, för att hitta en perfekt liten kaka att mumsa på vid julaftons kvällen.

I samråd med barnaskaran har jag kommit fram till att det kommer under julafton att serveras tre typer av kladdkakor. En med traditionell geggig kladdkakebotten och sedan vitchoklad ”smet” på toppen (utan saffran), en till likadan skapelse fast innehållande saffran och till sist en kladdkaka utan ägg till min lilling som är äggallergiker men även han älskar kladdkaka.

Vi är på god väg med julmenyn 😉

 

Slog även till och kokade knäck, och jäklar, i år överträffade jag mig själv.

Perfekt smak, perfekt konsistens…tyvärr kommer den mest troligt att vara slut innan själva julafton, så det kommer att krävas ett kok till. Hoppas på samma briljanta resultat då 😊

 

Familjen har även förärats med två helt fantastiska pepparkakshus!

Robin och Melwin hjälptes åt med sockersmältning och ihop sättande av varsitt hus, som de sedan dekorerade till toppskick (om ni frågar den stolta modern)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att få en barnaskara på sex, innehållande tre ålderskategorier (4+5 och 9+11 och 14+15), att hålla sig hemma samtidigt är inte det lättaste. Aktiviteter och kompisar avlöser varandra och det är inget direkt synkat schema där heller.

Men söndag förmiddag var det ett krav från mamman att alla skulle samlas under åtminstone en kvart för att tillsammans göra en mycket viktig del av julförberedelserna. Pyntning av granen!

Traditioner måste skapas, och hållas. Att vi alla klär granen tillsammans är och förblir ett måste, oavsett hur familjekonstellationen må se ut, Så det så!

Och tillsammans smyckade de ”Carl-Axel” så fin, så fin 😊

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 
 

Och Märta funderar såklart på hur hon bäst kan plocka ner fler kulor ;-)

 

 

Söndags slapp, ett förlegat begrepp i denna familj. Nej precis, det existerar inte!

Efter julgrans fix var det en snabb lunch som gällde och sedan iväg till stallet.

Fagersta Ryttarklubbs Luciauppvisning. Supermysigt, superfint, och framförallt…hästar (en underbar plats för den ”gamla” ryttarinnan att befinna sig på)

Precis som tidigare år var det väldigt väl arrangerat. Filippa och Milton red litegrann.

Albin frös (som den hockeykille han nu är, men med dagens mode som är av vikt att följa till punkt och pricka, är det lätt att frysa) och var livrädd att varje häst som Milton hälsade på skulle äta upp honom.

Melwin kom på att han mycket väl skulle kunna tänka sig en egen häst och att börja rida, för tornerspel verkade som en vettig sysselsättning.

Filippa är nu fast besluten om att mamma måste lösa situationen så hon kan få börja på ridskola, och varför inte också få en egen liten ponny.

Och lille Milton, ja han ville pussas med varenda liten häst han mötte, så vem vet, han kanske är vår nya Rolf-Göran 😉 (Bengtsson, för er som inte är så insatta)

 

 

 
 
  Milton red en liten tur på Smulan...

 

 
 
 
...och Filippa på Pegasus
 
 
 
 

Från stall till teatern, där Vincent hade en uppvisning.

Han och hans teatergrupp spelade upp en egen tappning av ”Titanic” minsann.

De gjorde det med bravur, dessa inte alltför gamla barn 😊

Så himla duktiga dessa, som övat hela hösten och fått till allt så fint!

 

 

 

 

Finaste Vincent som "Rose" 

 

 

 

 

Hem och fixa middagen, fort, fort, fort till söndagströtta barn.

Kvällsprocedur och puss- och kramkalas med de som far till pappan imorgon.

Alltid lite dystert, och visst är vi fler som vill stoppa tiden, eller typ förlänga den….eller ja, ni förstår.

Varannan vecka suger, kort och gott!!!

Från sex till tre…

 

Själv går jag in i sista pluggveckan, dock en intensiv sådan. Terminologi kursens avslutande tenta på torsdag, och nej, den kommer inte vara en piece of cake

 

Men det är som jag säger till kidsen…andas och fokusera!

 

Även sömn är nyckeln till framgång, så…Go´natt Kram 😊

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Äääääntligen helg...

2017-12-09 | 01:11:00

…är ju ett välbekant uttryck, och det känns så rätt just denna helg.

Har varit sådär über stressigt i veckan. Inleddes med tenta, avslutades med ord prov och en hel jäkla massa att spika innan nästa tenta som är redan på torsdag.

Och varför nöja sig med det…nej, givetvis en hel hög med diktat att gå igenom innan veckans slut också.

Men jag gick in för att hinna klart allt innan helgen. Skrev diktat för brinnande livet och rabblade latinska medicinska ord dag som natt.

Satte torsdagens ord prov och är helt klar med diktaten = nöjd 😊

Sista plugget innan tentan börjar på måndag, NU är det helg med hela hemmet fullt i kids *love it*

 

 

 

 

 

Vill hinna med att göra allt julfint hemma. Hatar när det blir sista minuten pynt, måste kunna njuta av det så länge det går, och det är ju inte ens hälften så mysigt och roligt efter juldagen som innan 😉

Så granen kom med hem från Västerås igår…supersnygga granar i Västerås skogarna 😉

 

 

 
 
 
Fin Kungsgran, plockad på bästa stället ;-)
 
 
 
 
 
 
"Carl-Axel" blev inte klädd direkt. Nej, han måste först aklimatisera sig, fälla ut sig och torka sig...men imorgon, då händer det!

 

 

Imorgon står bak och klä julgran på schemat.

Supermysigt…men ja, jag ska vara ärlig här i bloggen, det ÄR årets största utmaning!

Sex kids som ska enas om vem som häller i mjölet och i så fall hur mycket, om vilka pepparkaksfigurer som passar bäst för att sedan komma fram till vilka som lossnar från bordet bäst.

Pepparkakshus skall från grunden konstrueras och mamman vill i allt tumult att lussebullarna ska likna och framför allt smaka som lussebullar och inte som några ihop slafsade fejkbullar.

Vem sätter stjärnan i topp i år???

Hur många kulor skall kraschas???

Men framför allt…kommer Märta (katt) kunna hålla sig från att nå grantoppen???

 

 

 

 

Bästa Ernst-familjen...Nja det vete f-n ;-)

 

 

 

Körde lite pyssel i veckan. Några av Filippa och Miltons alster.

 

 

Som sagt, det krävs att nerverna ligger lugnt och hormonerna håller sig på plats för att detta ska bli genomförbart.

Till min hjälp har jag inhandlat glögg…dock inte samma som barnen dricker 😉

 

Så när ni ser alla harmoniskt fridfulla julbilder, innehållande barn med tindrande ögon, bakverk av aldrig skådat slag och en mamma med ”rosor på kinden och solsken i blick”

Tänk då på att det ligger en hel jäkla massa arbete, frispel, lugnade och framför allt glögg bakom…och mest troligt ett tiotal hot innan bilderna tas 😉

 

 

Jag har i alla fall en väl genomtänkt plan inför morgondagen, om den sedan går att fullfölja, det återstår att se…

 

Vet inte om det är all julkänsla, stress och press eller bara ”vanliga” hormoner som spökar, men jag gråter i stort sett var dag numera.

 

Jag som älskar att se på ”Syrror”, veckans bästa liksom.

Men vad tar de fram???!!! Jo i torsdagens avsnitt så kom den lille pojken (i Melwins ålder) med Wilms tumör in för undersökning (samma diagnos som vänner till oss från Ackis tiden hade på sitt barn). Det visade sig att den hade spritt sig och pojken hade enbart dagar kvar i livet.

Ja ni kan ju tänka er tårflödet!!! Så mådde jag skit och drömde mardrömmar hela den natten.

Vaknar och känner att nu ska allt vad cancer heter försöka glömmas ett tag. Bänkar mig framför TV:n med de fyra yngsta juvelerna, Julkalendern!

Asrin pratar om sina döda föräldrar och ja…mamman gråter, igen.

 

Fredagsmys, Idol-final.

Några av oss i soffan håller på Chris, några på Hanna.

Spänning, lite diskussion, och så resultatet…Chris tar hem det, mamman gråter, igen!

 

Bara några få exempel från en helt vanlig vardag ur mitt ”tårdrypande liv”

Jag vet inte riktigt hur extremt det egentligen kan bli, men tårarna rinner för det mesta numera, i glädje och i sorg, de bara kommer…

 

Har som sagt hemmet fullt av mina älskade juveler, och var och en av de har under bara ett dygn fått sin mor till tårar.

Inte av ilska, inte av uppgivenhet, inte av ledsamhet; utan enbart tårar av stolthet, kärlek och beundran över vad var och en av dessa sex underbara varelser, bara genom att finnas till och att vara sig själva, har visat och sagt till mig under det senaste dygnet…det är magiskt och det får mig att inse och känna att jag är den rikaste människan på jorden!

 

Go´natt

 

 

 

Första advent...

2017-12-05 | 07:16:32

 

 

 

…och det allra första ljuset är nu tänt!

Så mysigt att vakna och göra en liten adventsfrukost, som egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från en ”vanlig” frukost i och för sig, om det nu inte vore för de små pepparkakorna 😉

Ja sen blir det ju såklart kaffe i bästa tomtemuggen och smörgåsar på finaste julporslinet.

Efter det bestod dock söndagen av mest plugg, plugg och åter plugg…för ovanlighetens skull.

 

 

 
 
 
 
 
 
 
Alla medel gör åt för lite extra energi, tur barnen spar lite lördags snarre till mor ;-)
 

 

Tenta igår, medicinska dokumentation.

Kändes fint, nästan lite besviken, fick ett ganska så tunt häfte, innehållande typ endast hälften av det jag pluggat och nött in…hmmm, ville ju visa allt jag kan ju 😉

Närå, nu ska jag vara sådär extra vuxen och tänka på vad jag alltid säger till skoltrötta små barn, lärandet är för livet, inte bara för ett prov 😊 (så präktigt så)

Är säkerligen inte helt fel att känna till det mesta om Obduktion, Remisser, Patientnämnden och Lex Maria, så jag får vara nöjd över mina pluggtimmar ändå 😊

 

Från tentan direkt hem till liten krasslig Vincent.

Härlig tid det här (ironi) med hosta, snor, feber och huvudvärk om vartannat, de avlöser varandra liksom.

Tur jag kan plugga och hänga med rätt skapligt i skolarbetet hemifrån också 😊

 

Så det kommer väl bli ungefär samma visa idag, mycket som ska hinnas med.

Förbereder även granintag och bak inför helgen.

Sen ska man ju ”Tomta” lite och planera inför kommande dagen D 😊

Två veckor kvar i skolan, en tenta återstår, så det är bara högsta växeln i nu och köra ända in till slutet, VG ska det vara 😉

 

Nu Julkalendern med mina juveler…och en kopp kaffe

 

Kram på Er!

 

 

Äntligen är den här...

2017-12-02 | 23:40:00

 

 

 

...den bästa tiden på året!!!

Första december och imorgon första advent.

Så nu är det helt ok att gå "bananas" på allt vad julpynt heter och frossa i glögg, pepparkakor och julmusik.

 

 

 
 

Ett av mina julfönster, och just den kvällen kom det även en massa härlig snö :-)

 

Har i skrivandets stund bästa julmusiken på lite lagom volym, och smuttar glögg mellan raderna 😉

Barnen började såklart att på allvar nedräkningen igår, första december, en magisk dag…för både mig och barnen 😉

Chokladkalendrar, fruktkalender (till han som inte gillar choklad) och Lego kalender till minisarna, och ja, mamman har naturligtvis även hon en alldeles egen adventskalender, PartyLites med ett nytt härligt litet doftljus var dag.  Så det mumsas choklad, byggs Lego och tänds små väldoftande ljus här på mornarna numera *love it*

Men något av det allra viktigaste, Julkalendern på TV!!!

Vi satt bänkade kvar över sju igår morse, absolut, och så kommer det numera se ut varje vardagsmorgon fram till dagen D.

I år är vi dessutom nöjda, det verkar vara en lovande Julkalender 😊

 

Har varit lite snörvligt och hostigt här hemma, och även feber av och till. Ett aningens pysslande med att få ihop skola, hemstudier, torka snoriga små näsor, fylla på med vätska och stoppa om småfrusna sjuklingar. Men allt går ju som bekant och så länge mamman står på benen så löser sig det mesta 😉

 

Har haft tjejmys med min lilla tös ikväll. ”Pappahelg”, men stumpan tyckte att en tjejmyskväll var på sin plats, så hon stannade med mamma.

Mysigt absolut och man får passa på när tillfälle ges att umgås med något av barnen på ”tu man hand”

Efter att ha tillbringat eftermiddagen i en isande kall ishall, så var det skönt att komma hem i värmen, plocka fram lite mys gott och värma sig med glögg.

Att FAIK:en även tog hem segern och sonen plockade hem ett par poäng, gjorde ju såklart att det kändes extra varmt och mysigt 😉

 

 

 
 
 
När tjejerna plockar fram av det bästa de vet :-)
 
 
 
 

Det är en stressig tid, absolut. Tentor och ord prov avlöser varandra just nu och julförberedelserna är många, plus att hockey killen slår till och fyller år snart också.

Men ändå kan jag inte annat än tycka att juletid är en energigivande och högst upplyftande tid.

Har ju haft förmånen att få en växa upp med fina, traditionsrika och såna där riktiga barndomsjular.

Vi tillbringade alltid julen på lantstället i lilla Karbenning. Släkten (den lilla vi hade/har iaf) samlades och jularna innehöll allt som en jul ska innehålla.

Lugn, mys, kärlek, klappar, tomte, julgran och mat, massor av mat, och gotte såklart 😉

Samma vill jag ju självklart ge mina barn!

Nu växer ju de inte upp i varken en kärnfamilj eller på landet, så det är absolut svårt att få till det på exakt samma vis.

Jag har heller inte så stor släkt kvar i livet och syskon har aldrig ”ploppat upp” 😉

Men när jag ser mig omkring, så tycker jag ändå att jag lyckats fått till en riktigt fin och mysig julkänsla. Ljus, stjärnor, tomtar, änglar och juliga dofter. Lite julmusik, glögg och pepparkakor på det så…

Man kan ju låta bli att kika ut genom fönstret stup i kvarten bara, så glömmer man kanske bort att vi befinner oss mitt i stan 😉

Nu råkar jag dock veta att Tomten hittar även till stan, så hoppet om en fröjdefull jul lever ännu kvar 😊

 

 

 
 
 
Årets första, men långt ifrån sista, julmarknadsbesök är gjort
 

 

Är väl medveten om att det är långt ifrån alla som ens får en jul, än mindre fröjdefull, så det är bara att knipa ihop tjafs om julstress och petitesser och göra det bästa man har av det man faktiskt har.

Barnen i fokus och med laxen på bordet så överlever vi julen galant 😉

 

Snart har jag gjort en hel första termin av mina två studieår, helt galet, tyckte nyss jag klev in där i salen på Storgatan 41.

Men tiden rullar på, även om jag tydligen har svårt att inse det och det är snart jullov för både mamman och barnen. Ett välbehövligt sådant för oss alla!

 

Har dåligt samvete att jag sitter med näsan i böckerna för ofta, knappar diktat eller lyssnar på ord, och inte känns som tillräckligt närvarande för mina barn.

Sömnen är för tillfället det enda jag kan plocka bort av mina 24 timmar.

Funkar ju som bekant ett tag, men inte i längden.

 

Jag gör som jag alltid har gjort när jag kliver ut genom dörren. Sträcker på mig, sätter på mig leendet och tänker tyst för mig själv ”du må ha dina problem Anna, men de lämnar du hemma”

 

Hade bestämt mig för att inte dra upp min ”historia” för allt och alla i klassen, vad tjänar det till liksom. Hålla en låg profil, inte bli för personlig. Trevlig, intresserad, bry mig, men inte ”öppna mig”

Det blir oftast bäst så. Folk har inte så lätt att tackla när man talar om att man är mamma till en son med hjärntumör. Att man är ensamstående, har ”tusen” pappor och kanske inte den mest vanliga familjekonstellationen.

 

Men det håller ju aldrig…

Det är svårt när det börjas prata om barn med cancer, svår sjuka barn, hur klarar man det ens som förälder??? Skulle mest troligt inte kunna överleva något sådant, hur går man vidare…

Det är svårt att bara sitta med och nicka då. Sitta där som om man är helt ovetandes, som om man inte har en jävla aning om hur man klarar av att se sitt dödssjuka barn stå som en liten likblek tarm, skakandes av alla gifter som pumpas i honom. Att man inte har en jävla aning om han kommer att överleva natten, för han ser då helt jävla slutkörd ut. Att man aldrig vaknat av det där akutlarmet och vetskapen om att när jag kliver ut från rummet så har ett litet barn för evigt somnat in.

Jag vet lyckligtvis inte hur det är att begrava mitt barn, men jag har stått bredvid, har sett den lilla kistan stå där framme vid altaret.

 

Tro mig, det är inte det lättaste då att spela ”stoneface”. När det vänder sig i magen och tårarna bränner.

Klart de inte kan veta, klart de spekulerar kring en förälders värsta mardröm, klart de inte menar någonting illa…men ibland är det svårt, svårt att veta hur man ska tackla allt gentemot andra människor.

Vill absolut inte sätta andra i obekväma situationer eller verka så ”jäkla världsvan”, men det är svårt att styra tårarna ibland.

Tro mig, man känner sig inte jättestolt över att börja gråta efter en diktatskrivning. När läraren sitter bredvid en och antecknar ett resultat som är till synes bra (om jag ska ta till mig vad hon sa) men i min värld känns som fullkomligt urkasst.

Då det känns som att denna utbildning är för mig helt orimlig att klara. Hur kunde jag ens tro det, själv med sex barn och tröttast i världen…

Det är i de stunderna som jag inte klarar av att vara den där starka, samlade Anna med ett leende på läpparna och med positiv anda.

Det är då det brister, det är då tårarna kommer vare sig jag vill eller inte…

Det är i de stunderna jag känner mig som ett komplett fån!

Men så får jag de där förstående orden, en kram och en hel massa stött och pepp, och ja, jag är på banan igen.

 

Fatta…jag har snart klarat en hel jäkla termin!!! Bara plugg, plugg och åter plugg.

En termin är inte världsamycket, men det är stort…för mig!

 

Nu ska jag krypa ner bredvid min lilla tös, för att vakna upp tillsammans med henne och en spänd förväntan av vad som finns bakom lucka 3 och hur det ska gå idag för barnen i Framtidsakademien.

Tända första ljuset och äta pepparkaka till frukosten.

 

Jag må vara en stressad, sömnlös själ, med tusen tankar och ett för litet huvud att rymma alltsammans i…men jag är så innerligt jävla glad över min helknasiga och helt onormala familj, dess utseende innehållande världens bästa sexlingar <3 <3 <3 <3 <3 <3

 

 

Go´natt och advents Kram till Er!

 

 

 

 

Halloj...

2017-11-17 | 14:55:00

Hemstudier idag.

Har fått tillbaka världens bästa lärare. En äldre dam, helt fantastisk att förklara och med ett lugn som få.

Hade henne i första kursen, men fick sen en yngre förmåga i andra kursen. Inget fel på honom, det vill jag inte påstå. Vi var ju hans allra första klass och han var full av kunskap, riktigt smart och kunde sin latin på sina fem fingrar, men sen gäller det ju att få ut den kunskapen till oss nollställda elever också 😉

På grund av lite olika omständigheter så kom nu istället ”vår” kära Elisabeth tillbaka och hoppet infann sig att jag faktiskt kommer att glida igenom även Terminologi kursen 😉

Mycket att ta in dock och som vanlig numera går den mesta av tiden åt till plugg, plugg och åter plugg.

Mycket diktat skrivning och jag fattar inte varför läkare ska ha så himla svårt att ”tala ur skägget”???!!!

Mummel, mummel och nästintill obegripliga ord avlöser varandra. Alltså veckans diktat ”läxa” kan ta en hel dag bara det att lösa. Sen tror jag faktiskt att de prackat på oss de allra värsta exemplaren 😉

Kanske är bra att bli lite smått uppskrämd på hemmaplan och kan man de värsta så kan man de flesta…kanske 😉

Vad vet jag hur de tänker, men jag tragglar och tragglar och åter tragglar i alla fall.

Dock roligt, ja fortfarande så roligt och intressant. All medicin, alla åkommor, alla patienter man får höra och lära sig om. Låter säkert helknäppt att vilja grotta in sig i sjukdom och elände, men jag tänker som så att om jag lär mig detta på bästa sätt så har jag i alla fall möjlighet att få ett arbete där jag kanske kan påverka och hjälpa några av dessa stackars patienter.

Är medveten om att jag varken läser till läkare eller sjuksköterska eller någon befattning där man kommer i direktkontakt med patienten, ska ställa diagnoser och försöka behandla och bota.

Men vi har i alla fall en viktig del i detta som ”spindeln i nätet” vi medicinska sekreterare. Allt ska ju stå rätt till i var patients journal, vilka hemska felbehandlingar skulle det annars kunna bli. Remisser ska komma iväg rätt och snabbt och vilken patient vill inte ha ett trevlig och gott första bemötande, på såväl telefon som i receptionen.

Nej, jag väljer att tro att jag i alla fall kan förbättra något för varje enskild patient om jag lär mig mitt jobb på bästa sätt 😊

 

Vägen dit är dock ganska tuff ibland och som jag sagt tidigare, jag vacklar och tvekar på min förmåga både en och två gånger. Men sen får jag liksom en liten push i rätt riktning igen, bara av att träffa mina härliga klasskamrater. De kan verkligen stötta och peppa, och aldrig nåra sura miner och typ ”mitt arbete” osv, utan alla delar med sig och hjälper om de kan. Kunde inte ha fått en bättre klass, så glad över det!

Sen kan jag få tillbaka en tenta eller ett prov med gott betyg och det gör att jag faktiskt törs sträcka på mig lite, känna att jag kanske kan ändå, och kämpa vidare…till, som jag ofta tjatar om, mitt drömjobb!

 

Helgen på intågande och ikväll åker ”sista ungen” iväg en sväng. Solokvist i ett par nätter, och nej, det är inte en av mina bästa helger dessa ”barnfria” helger.

En gång mamma, alltid mamma!

Ja ja, jag hoppas att de känner och förstår, mina älskade juveler, att jag älskar de och bryr mig om de oavsett vart på planeten de befinner sig!

 

”Som vanligt” vid dessa helger kommer vänskapliga, och i all välmening, kommentarer som ”ska du inte passa på att dejta nu då, när du är utan barnen?!”

Jovisst, det kanske jag skulle, men så jäkla bara är det faktiskt inte…

Jag är kort och gott skiträdd för detta med dejting, och har helt ärligt dragit mig ur både en och två gånger, och det känns ju inge bra, utan på riktigt taskigt. Då är det ju bättre att inte dejta alls.

Låt mig förklara, men kom ihåg att det inte är någon självömkan, utan bara ett konstaterande och lite funderingar kring det här med just dejtande.

 

Visst har jag haft/har s.k. intressenter.

Många jättegulliga, fina och goa. Andra kanske lite mindre åt det hållet och är nog mest ute efter att testa mina sexuella skills.

Hur som helst, jag har gett det några chanser. Tänkt att det kanske är värt att ge det en chans.

Inte för att det på något vis har känts som pirr i magen och fjärilar i hela kroppen och som den finaste mannen på hela jorden. Nej tyvärr, men ”bättre vetande” säger sig att det kan jag inte vänta på, utan att kärlek och attraktion mycket väl kan växa fram. Är säkert sant…

Men visst skulle det vara härligt att bara bli sådär galet kär och liksom bara svepas iväg i en våg av känslor och pirr i magen.

Ja ja, antar att dessa Askungen sagor knappast finns längre 😉

Tillbaka till vad jag skulle berätta…

Så jag har alltså gett det små (kanske inte jättestora, men ändå) chanser att lära känna en och annan. Intresset finns och det visas till fullo. Vilket är jättecharmigt och trevligt och givetvis blir jag glad av bekräftelse och fina ord.

Men är det bara det som är grejen, att få mig på kroken liksom???!!!

För OM jag börjar visa ett litet smått intresse tillbaka, ja då läggs backen i…och det blir tyst.

Nu kan det ju vara så att jag inte riktigt är sådär jättetydlig i att visa just det där intresset tillbaka, har jag lite smått insett, men det är ju för att jag är så förbannat osäker.

Kanske förskönar jag min ”kärlekshistoria” med Lasse, men jag vill minnas att jag blev upp över öronen kär i stort sett direkt, att han var den vackraste jag någonsin sett och att jag var helt och hållet övertygad om att det vad HONOM och ingen annan jag ville leva med. Sen blev det ju som det blev med den saken, och kanske är det bara i mitt huvud som det var så rosensött (tyvärr är mitt långtidsminne lost & gone och jag minns inte så väl flera år tillbaka) och det kanske tog ett tag att få fram ”de rätta” känslorna där med.

Men jag tänker mig i alla fall att det ska kännas mer än bara lite smått intressant om jag ska gå vidare till dejting stadiet, och sen kommer funderingarna att är jag ens redo för dejting???

Enligt vänner och mina barn så är svaret JA!

De tycker jag ska börja dejta, jag kommer att må bra av det osv osv…

Men hittills har jag inte mått ett dugg bra av det.

Kanske är jag den där med ett skapligt yttre, fast helt jävla ointressant och tråkig att faktiskt prata och umgås med. Den där ”fjäder i hatten” som är skoj att få till en dejt med, eller kanske till och med bara ett litet intresse tillbaka. Men sedan kommer man på att oj, hon har ju en herrans massa barn, hon pluggar i stort sett dag som natt, hon har enbart 1-2 kvällar varannan vecka utan kids…Javisst, problemen hopar sig plötsligt!

Men det är ju sant, det är mitt liv, min vardag, och jag skulle inte vilja ändra den för en minut ens ( jo kanske att jag fick ha alla mina barn jämt och alltid hos mig, under mitt tak 😉 )

Jag kommer aldrig att dejta/presentera en manlig vän, bekant eller intressent (kalla det va man vill) för mina barn och blanda in de förrän jag är mer än 100% säker på att det känns som Mr Right och att jag vill satsa järnet på den Mannen.

Kommer givetvis heller inte befatta mig med Mannens eventuella barn förrän vi båda är på det klara över att vi ska satsa framåt, tillsammans!

 

Nej barnen ska hållas utanför i största möjliga mån tills man kan stå för sitt förhållande och allt omkring det till fullo, både för sig själv och för andra. Det är min åsikt, rätt eller fel, ja det är upp till var och en att bedöma.

 

Så visst är jag ingen lätt match att komma nära inpå. Mina dejtingmöjligheter är högst begränsade och jag prioriterar mina barn och mitt pluggande högt, väldigt högt.

Därför inte sagt att jag inte har plats för en manlig kärlek i mitt liv, absolut inte.

Jag är grym på att fixa logistiken och att hitta tid som egentligen inte finns. Jag har mer än mest med kärlek att ge så att det räcker och blir över till allt och alla (som jag själv vill ge till givetvis 😉)

Men jag är en sårad och försiktig själ och jag förstår att det inte är lätt och att jag inte ger så många chanser eller öppnar någon dörr.

Men va f-n, sen tänker jag såhär, att kan han inte kämpa sig igenom det och knacka sig in genom muren jag lyckats bygga upp under snart två års tid, ja då klarar han inte många dagar i min vardag och mitt liv 😉

 

Fast det är lite ledsamt att vara den där ”fjädern i hatten” och inte värd att kämpa för…

 

Nåja, helgen fyller jag i alla fall lätt med diktatskrivning, glos övningar och medicinsk latin. Tänker försöka få upp allt till advent (helt omöjligt att hinna det framöver med alla kids och tentor) och sen ska jag hänga lite med min goa vän också 😊 Helt övertygad om att även denna helg bara svischar förbi den med…

 

 

 
 
Har kittat upp med pojkarnas favvo glögg och lite jul läsning till mig själv :-)
 
 
 
 
 
Helgen är här...Skål ;-)
 
 

Just ja, det har varit lite problem med att kommentera på bloggen har jag fått meddelanden om, men det ska vara fixat nu, så skriv på ni, Puss!

 

Kram på Er!

 

 

 

 

Fars dag idag...

2017-11-12 | 22:42:00

 

Kommersiellt jippo, ja det må så vara, men likväl värt att fira.

För fira kan man väl aldrig få nog av, det är mysigt och trevligt och bör göras så snart tillfälle ges, tycker jag i alla fall 😉

Grattis på Fars dag då mina barns pappor! Ni må ha era små egenheter, men barnen blev ju helt fantastiska och underbara, så ni är väl rätt bra ändå 😉

Men störst GRATTIS till "Father of the year" (varje år), min alldeles egna lilla pappa som ALLTID satt/sätter mig och mamma först i alla lägen, oavsett om jag klantat till det rejält ibland eller varit världens bästa dotter 😉 😊

Kanske var det bättre förr, kanske inte…

Kanske var det enklare förr, kanske inte…

Men mina föräldrar har lyckats hålla ihop, sida vid sida, ända sedan de var 15 respektive 17 år!!!

Beror givetvis inte enbart på min pappa, utan givetvis har de kämpats sig fram tillsammans.

Men det är beundransvärt och tyvärr har jag kanske inte riktigt snappat upp deras knep om hur man håller kärleken vid liv och kämpar för kärleken, för familjen, sida vid sida, i med- och motgång, to the bitter end…

 

Pappa/Morfar firades idag av dotter ( Jag 😉 ) och barnbarn!

 

 

 
 
 
 
En flaska "HÄLGE" vin till pappa jägare :-)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
LOVE U...min alldeles egna lilla pappa!
 

 

Ännu en vecka närmare julen och DET GÅR FÖR FORT!

Har haft fullt hus hela veckan, vilket är helt underbart, men tiden fullkomligt svischar iväg.

Näst efter mina sex juveler och allt kring de kommer givetvis skolan och jag ligger någorlunda i fas.

Men två tentor efter varandra inom kort och en h-vetes massa ord som det prackas på oss vecka efter vecka.

Pustar, stånkar, men kavlar upp ärmarna…det måste gå.

Men jag har fuskat detta år, jag erkänner...

Jag som alltid varit noga med att inte dricka varken julmust eller glögg innan första advent, och heller inte pynta.

Men jo, jag har överskridit alla mina gränser detta år!

När Halloween tramset plockades bort i helgen...så åkte en hel del julsaker fram. Lite änglar, någon tomte här och där, och söta snögubbar. Jag vet, jag skäms, men har insett att jag detta år inte kommer hinna ett skit om jag inte börjar i "förtid", så det fick bli ett år av undantag...

En gång är ingen gång, kanske 😉

 

 

 

 

Ja, jag har testat glöggen...redan nu

Den smakade mango, mycket mango ;-)

 

Ber åter igen om ursäkt för att jag i nuläget är sämst på att svara på meddelanden, men jag läser och jag bryr mig, på riktigt! Och svar kommer, till allt och alla…lovar 😊

Och mina vänner varken ser eller hör ifrån mig och tycker säkerligen att jag är en usel, asocial och rätt så trist och tråkig vän just nu, förhoppningsvis kan jag engagera mig i omvärlden aningen mer framöver. Har ju ett jullov att se fram emot, då får jag/vi ta igen all förlorad tid 😉

 

Nu ska mamman agera ”Tomte” ett tag…

 

Kram på er!

 

Min trygga borg...

2017-11-07 | 15:45:00

 

 

 

Halloj…

Jag vet, det är total katastrof vad det gäller mitt bloggande. Ber om ursäkt kära läsare!

Jag har även läst kommentarer och PM och mejl, men återigen ber jag om ursäkt för att jag inte har svarat.

Har inget liv!!!

Jodå, men det går runt, runt, runt hela tiden…

Plugg, barn, mat, tvätt, städ – Plugg, barn, mat, tvätt, städ…

Tentorna och proven avlöser varandra och ja, jag börjar bli sliten.

Tycker fortfarande att hoppa på den här utbildningen är bland det bästa jag gjort, men det är mycket, skitmycket!!!

Det går på viljan vad det gäller mångt och mycket.

Ibland bryter jag ihop, känner mig ensammast i världen och tänker att detta klarar man inte på egen hand.

Det står klart och tydligt på skolans informationssida, att gå denna utbildning är mer än ett heltidsjobb och förbered familjen på att ni behöver full uppbackning och stöd, något sånt…

Min familj består av sex barn. Sex helt underbara såna som hjälper till och tar ansvar…men de är trots allt barn och ska så få vara också.

Jag vill så mycket, men känns som om jag inte ens hinner hälften.

 

Julen står snart för dörren. Bästa tiden på året om du frågar mig och i år har jag turen att ha en julafton med alla mina barn samlade.

Men visst känns det även lite konstigt, lite tomt, själv liksom…

Ska lägga ner min själ i detta, barnen ska få den bästa av jular, trots att mamman är själv, trots att mamman är fattig som en kyrkråtta och verkligen hoppas på att Tomten kommer…på riktigt i år!

 

Hockeykillen ska fylla 14 år, hela sex dagar innan julafton ( bra tajmat Anna 😉 )

Så i december, där finns det att göra och ja, nedräkningen har börjat…

 

Det har varit ( och är fortfarande ) en känslomässig berg- och dalbana.

De små har börjat fatta detta att mamma och pappa verkligen och på riktigt bor på två ställen, knappt umgås och har helt separata liv…och de mår inte toppen av det.

Tårar och ledsamheter och ja, det skär i hjärtat med all kraft.

Hur kan någon tycka att detta är bra, att detta alternativ är det bästa för barnen???!!!

Jag tycker i alla fall inte att det verkar som det mest optimala och absolut bästa för mina barn i alla fall och vet ni vad…separationer suger!!! Och jag är den första att skriva under på att det är ett vuxet ego tänk som tar över vad det gäller det mesta kring en separation.

Vid min skilsmässa tar jag på mig det mesta av sorgerna och bekymren, det var jag som lämnade och det kunde ha gjorts smidigare och på ett annorlunda vis.

Men man lär av sina misstag, annars är man ju bra trångsynt och dum!

Denna gång var det inte jag som tog beslut om separation och verkligen inte jag som hållit, eller håller i taktpinnen.

Fast nu är jag lite mer erfaren, och de misstag jag gjorde kring barnen och separationen förra gången, ska inte göras om, inte en chans!

Fast som vanligt är man ju alltid två om att tycka vad som är rätt och riktigt här i världen, och dessa tankar överensstämmer tyvärr inte alltid med varandra…

 

Mycket kring alla barnen, hur de mår, vad jag kan göra annorlunda.

Livspusslet måste gå att få ihop, det finns ju hur många som helst före mig som har lyckats att på egen hand driva runt en familj, så klart att det går!

Men tro mig, det är himla lätt att tvivla på sin egen förmåga, speciellt när man många gånger får höra hur fel man gör och när man känner sig ensammast i världen.

 

Dejta, ja det är ett kapitel för sig, och nu drar jag inte hela manssläktet över en kam, absolut inte, men det finns verkligen folk till allt…tydligen!

Visst är det smickrande att få upplyftande ord och bekräftelse, men därför inte sagt att det räcker för att bli tok kär, sorry…

När jag sen dessutom får skäll för att jag inte svarar på meddelanden tillräckligt fort, inte prioriterar att dejta/träffas och när jag just precis inte känner samma känslor tillbaka, ja då blir jag ju bara ledsen.

Och jag vet helt ärligt inte hur jag ska hinna med att träffa karlar, häcken är liksom full, och alla vill ju ha så himla mycket mer än vad jag kan ge, annars blir det sura miner…

Vem f-n kan tvinga fram känslor???!!!

 

Visst hatar jag att sitta själv i soffan när barnen är hos sina pappor, visst blir jag ledsen när jag ser par som håller varandra i handen, pussas och verkar bara sådär lyckligast i världen, får en klump i magen varje gång jag och mina barn går på aktiviteter eller så. De flesta är just mamma, pappa (om de sen är ”original” eller bonus det spelar ju mindre roll ) och barnen.

Men inte vi nej…mamma och en massa barn och det är inte alltid jätteskoj att vara ensam vuxen.

Har så mycket jag vill ventilera och dela med någon annan och jag tycker det suger att vara singel.

Vilket i sig är en knepig nöt att lösa, då jag inte är särskilt road av kroglivet och hatar att dejta.

Vet ni hur sjukt jobbigt det är att börja lära känna en annan man…igen!

Jag är mest hemma, umgås visserligen med de bästa av vänner, men hemma. Jag trivs hemma, och lämnar ogärna min trygga borg…

Nej, jag tror inte heller att någon helt plötslig står utanför min dörr och är den vackraste och mest charmigaste skapelse jag träffat…men under har ju skett förr 😉

Förstår bara inte hur alla lyckas???

Det är ju många med mig som har separerat under de senaste åren, börjat med barn hit och barn dit och hela den ruljangsen…men så, plötsligt och inte alls särskilt lång stund efter separationen så hittar de The love of their lives!

Blir lyckliga bara sådär och singellivet varade en kort, kort stund…

Jag fattar inte riktigt, de måste ju ha en jäkla förbannad tur att deras ”Mr Right” bara finns här, i samma stad, på samma plats och bara uppenbarar sig vid rätt tillfälle.

Min ”Mr Right” har nog flyttat till månen och väntar på att jag ska komma dit.

För visst finns det en hel massa charmiga män som säkerligen är snälla, fina och underbara på många vis…men det måste ju säga klick och suga till i magen, annars är det dömt att misslyckas, tror jag.

Första känslan, rätta känslan, och det måste bli rätt nu, på alla plan, för jag kommer inte utsätta mig för ännu en separation…det finns ingen kraft till det, och någon gång måste väl även jag kunna få till lycka och harmoni i tillvaron.

Ja ja, det återstår väl och se…

Men ett gott råd från en erfaren ”gammal hund”…tänk er för innan ni lämnar Han vid er sida, oavsett om han känns som den drygaste i världen och för stunden mer som ett träsktroll än en drömprins. Det är skitjobbigt att lära känna någon ny, det är skittrist att vara själv och det är asjobbigt att vänta på att få bli sprudlande kär igen, det som är det bästa här i livet 😊

 

Det är lite uppförsbacke nu, med det mesta, men efter regn kommer solsken och självklart kommer det säkerligen vända så smått framöver.

Mycket jag inte kan påverka, eller rättare sagt göra ett förbannade skit åt, och det är otroligt frustrerande och irriterande!

 

Men jag fortsätter göra som jag gjort den senaste tiden, grottar ner mig i mitt pluggande, lägger all energi på mina barn, och nu kan jag även hitta glädje och positivitet i årets bästa…JULEN!!! 😊

 

Som sagt, it´s been a while, men här kommer den senaste tiden lite i bilder…håll tillgodo 😉

 

 

 

 

 

 

 

Hockeyn har ju nu kommit igång med full kraft. Så många matcher blir´e...

 

 

 

 

...men visst kan man göra lite skoj för alla barnen, även fast man är på hockey ;-) Här är vi på Köpings Bilmuseum medan Albin som bäst förbereder sig för match :-)

 

 

 

 

 
 
 
Så pluggas det lite...igen
 
 
 
 
 
 
 
Myskatten Märta, min ständige pluggpartner 
 
 
 
 

 

Så firas det lite Halloween :-)

 

 

 

 

Bus eller godis!!!

 

 
 
 
För att snabbt ladda om och nu är förberedelserna i full gång inför Julen!!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lille Lilling har låtit lockarna falla och nu blivit "stora" Milton <3
 
 
 
 
 
 
 
Pluggar lite till...och kollar FB ;-)
 
 
Men jag kan faktiskt piffa till mig lite ibland jag också, och titta ut en sväng utanför hemmets trygga vrå...men mycket sällan ;-)
 
 
Kram på Er!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Milton min Milton...

2017-10-16 | 00:33:00

Lilleman har fyllt år, och jag vet att jag är i senaste laget att skriva om det, han fyllde ju liksom förra söndagen, 8 oktober, min lille mini prins.

 

Han är kanske inte så mini längre, hela 4 år…men jo, han är och förblir min mini, det är hans lott i livet, så är det när man är yngst i barnaskaran 😉

Hur som helst så firades han i sedvanlig ordning med sång och paket i arla morgonstund ( vi fick ju liksom lov att sätta fart tidigt för att kunna hinna väcka ”Mr rise n´shine” innan han återigen klev upp först 😉 )

Jag tror vi lyckades, för han såg allt lite ”pömsig” ut där vi kom instormandes med paketen.

 

 

 
 
 

 

Och ja, det är vid sådana här tillfällen det märks som mest att mina barn knappast växer upp i någon form av kärnfamilj.

Tre stycken syskon hos pappan, och pappan till födelsedagsbarnet i sitt ”nya” hem.

Klart Milton hade uppskattat mest att både pappa och mamma, och syskon, skulle gratta honom samtidigt, givetvis…

Men jag har insett att jag inget kan göra för att uppfylla hans önskan och försöker göra det bästa av situationen istället.

 

 

 
 
 
 
 
 
 

 

 
 
 
 
 
Hulken är Miltons absoluta favorit :-)
 
 
 
 
 
 
 
 

Tror nog han blev ganska så nöjd ändå…

Firande med mammas släkt på förmiddagen och pappas på eftermiddagen.

Och dagen efter, då brorsorna kom hem igen så firades det lite till…

Jo, jag tror det blev bra…trots allt

 

 

 

 
 
 
Hulken tårta...givetvis
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En av presenterna...ett slajm bad

perfekt för Lill-Hulken 

 

 

 
 
 

Många minnen kommer upp så här vid bemärkelsedagar.

Kommer aldrig glömma något av mina barns förlossningar, men just Miltons är ju på det viset att den skiljer sig rätt mycket från de andra fem juvelernas ankomst.

Det började ju innan han ens var född.

Lasse flyttade, jag fick mitt livs kris ( trodde jag då )  och kände mig som världens mest ensammaste, fetaste och fulaste person.

Jag vankade mig fram i nån månad innan lilling beslöt sig för att göra entré…och det med besked.

Fort gick det, själv var jag och ut kom han…på badrumsgolvet.

Lasse kom i sista sekund så jag slapp allt praktiskt som att ringa till ambulans och värma handdukar, utan kunde snällt sitta där i en pöl av blod, stadigt fast ihop med min lille nyfödde prins.

 

Våra första månader tillsammans spenderade vi på egen hand, eller ja, syskonen var ju där, men i övrigt var det liten ”Snaske” en 1 ½ årig liten sessa, storebröder och jag som hängde.

Och jag tycker, så här i efterhand, att vi fixade det rätt bra.

Visst var mitt hjärta krossat och fotfästet tappat för länge sen, men jag hade ändå en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

Min underbara lille nyfödde Milton och alla de andra fem juvelerna omkring mig och…massor av kärlek.

Tror det var där jag började bygga grunden för att ta hand om de bästa jag har, på egen hand!

 

 

 

 
 
 

 Kram på Er!

 

 

 

 

Första tiden med Melwins sjukdom
Melwins operation av Klumpen
Tiden med cytostatika behandlingen
Protonstrålning i Schweiz